Jag skrev ett blogginlägg 2011 om ”Frikyrka i fritt fall”, som ganska mycket anknyter till mina senaste blogginlägg.

Det inlägget publicerades 8 juni 2011 och man hittar det här.

Jag gör där en analys av frikyrkans utveckling i ett längre perspektiv, och utgår från den bortgångne religionssociologen Berndt Gustafssons arbete. Gustafsson var ju främst verksam på 60- och 70-talet.

Det refereras med länk också till ytterligare ett blogginlägg jag skrev i början av maj 2011, där jag gör en analys av EFK specifikt, efter genomgång av senaste samfundsstatistiken.

Det kan ju vara intressant att jämföra dessa texter med vad jag sagt senaste dagarna, men jag sade ungefär samma sak då, fast mer utifrån forskning och statistik vid det tillfället.

Josefin Lennartsson, en av de nio som skrev artikeln i fredags, har nu svarat mig på sin blogg, man hittar inlägget här.

Jaha, nu har jag i samråd med Dagen något bearbetat mina blogginlägg i helgen och skrivit om det till en artikel, så får vi se hur det går.

Jag skriver om att EFK behöver förändras, och allt står inte bra till. Det är en typ av budskap man blir omåttligt impopulär på att framföra. Hela den etablerade frikyrkligheten befinner sig i en långsiktig kris där man måste vända om, och gå i en annan riktning, annars är det inte något kvar inom ett antal decennier, det handlar om både teologi, ledarskap, andlighet, strategi, tro och förståelse för den tid vi lever i. Vi behöver konstruktiv krismedvetenhet. Gnällig och dömande krismedvetenhet leder inte till något konstruktivt.

Fortsätter EFK lägga ner församlingar i nuvarande takt så lägger vi ner vår sista församling runt 2075.

Hallå? Var det inte grunda nya församlingar vi ska ägna oss åt?

Men vem bryr sig om man blir impopulär, på fredag ska jag i varje fall åka till lilla barnbarnet, och hon ler så kärleksfullt mot mig. Jag ska dra henne i barnvagnen och hålla henne i knät. Det blir en ledig helg i Norge.

Det ser jag fram emot.

Jag har fått en hel del frågor och synpunkter på mitt senaste blogginlägg som var en kommentar på en artikel i fredags av 9 EFK-kvinnor. Mest kommentarer får man ju nuförtiden via twitter. Något jag gärna får kritik för att jag skriver om sådana här saker på min blogg, men frågan är var jag annars ska föra fram mina synpunkter. En möjlighet vore ju att skriva ett brev till EFK:s styrelse men det är säkert många fler som är intresserade av diskussionen. Därför väljer jag bloggformen.

1. När jag försöker mig på någon form av utvärdering av EFK:s verksamhet så handlar det inte alls om personkritik, det är att läsa in något i det som jag inte alls påstår. Tycker t.ex. att EFK:s personal gör en utmärkt insats och två av dem är dessutom mina medarbetare i min församling i Stockholm. När jag utvärderar EFK menar jag hela rörelsen, de 290 församlingarna, skolorna, och personalen, och styrelsen. Vi har alla ett gemensamt ansvar. Jag är mest kritisk mot min egen insats som samfundets ordförande 2002-2010 där jag helt fastnade i frågor som handlade om att ekonomin skulle gå runt, och att representera EFK i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Det blev mycket representation för mig genom att jag fanns i Stockholm och kontoret och missionsdirektorn fanns i Örebro. Jag lyckades inte alls lyfta frågorna om att vara en församlingsgrundande rörelse och missionsperspektivet för Sverige.

2. Vi behöver göra en realistisk utvärdering och det har naturligtvis styrelsen redan gjort. Och sedan behöver vi blicka framåt, vad ska vi göra i fortsättningen, och vad ska vi göra för att vända trenden. Inte fastna i kritik och navelskåderi. Det jag mest reagerade på i Dagenartikeln var den totala avsaknaden av analys av var EFK befinner sig och vad som behöver göras. Men det resonemanget blir allt bara status quo och invanda hjulspår, vi behöver en missionsdirektor som representerar oss – det budskapet andas artikeln. Jag tror att vi behöver en missionsdirektor med ett tydligt mandat att förändra hela rörelsen.

3. En sansad utvärdering visar att vi kan inte fortsätta som vi har gjort. EFK var närmare 370 församlingar när vi bildades 1997, nu är vi under 300 församlingar och ändå odlar vi någon sorts självbild att vi är en församlingsgrundande och expansiv rörelse. Verkligheten är att vi massivt lägger ner församlingar, inte grundar nya. Vi har en självbild av att vi är ett starkt växande samfund, men om vi går igenom vår statistik så visar den att mesta tillväxten består av att EFK-församlingar går ihop med församlingar i andra samfund, där en massa pingstvänner och missionsförbundare, och även EFS-are helt plötsligt räknas som EFK-are, det är inte tillväxt, det är bara siffror. Den lilla tillväxt som blir kvar kan helt förklaras med att ett antal nya församlingar under ett antal år har anslutit sig till EFK, alltså inte tillväxt genom egen insats. Här får nog jag och Öyvind Tolvsen reda ut siffrorna, så att vi är överens om verklighetsbeskrivningen. Vi har satt upp ambitiösa mål till 2020, men jag har svårt att se strategin för hur den ska genomföras, och jag undrar vad som faktiskt händer när det gäller genomförande. I den församling i Stockholm där jag är pastor har vi en strategi för mål 2020, vi har formulerat tydliga mål, vi ska vara 10 församlingar till år 2020, med totalt 1000 medlemmar, och vi har formulerat en strategi för hur vi ska nå dit, och det är vi helt upptagna av att genomföra. Men hur många församlingar har en 2020-strategi och genomför den, statistiken visar ju inte att vi går åt rätt håll. Så jag undrar vad som egentligen händer.

4. En ny missionsdirektors viktigaste uppdrag är att göra något åt detta. Och förändra denna trend. Och jag förväntar mig att en blivande direktor vid valet presenterar hur detta ska göras, och att detta inte bara är dokument och powerpoints, det måste vara en strategi som involverar hela EFK och som är genomförbar.

5. Enligt min mening bör EFK omformas till att bli en missionsrörelse, med fokus på mission i Sverige, och det innefattar en storsatsning på församlingsgrundande och att se församlingar växa genom att man för människor till tro (och den internationella missionen behöver också styras om till mer fokus på apostolisk mission, mer än förvaltande och biståndsprojekt). Då måste hela verksamheten riktas in på detta, inklusive medarbetarsamlingar, utbildningssystemet, Torp, Frizon m.m. Idag är det en spretig bild av EFK:s olika verksamheter. En ny missionsdirektor behöver fungera som visionär och spjutspets i en sådan förändring. Jag tror att EFK:s styrelse tänker ganska lika som jag gör, både när det gäller utvärdering och inriktningen framåt. Det är därför man har lagt fram det förslag man gör till ny missionsdirektor. Mitt hela syfte med dessa blogginlägg är att försvara EFK:s styrelses beslut.

6. Och frågan om vad jag menar med apostolisk. Den terminologin har vi ju använt en hel del i EFK-sammanhang och jag tror att ordet förekommer även i officiella dokument. Bibeln säger att det finns apostlar, profeter, evangelister, herdar och lärare. Den traditionella frikyrkan har i modern tid helt koncentrerat sig på herdar och lärare, dessa tjänster har hög status, och får helt dominera samfunden, församlingarna och utbildningssystemet.  Svenska missionsförbundet har varit ett lysande undantag när det gäller att ge evangelisttjänsten en tydlig plattform och mandat. Det har vi inte alls klarat av inom EFK, det var länge sedan vi hade anställda riksevangelister. Hur utbildar vi evangelister? Hur skapar vi mandat och plattform för dem?

Samma sak gäller profeter. De måste också erkännas, de kan också behöva utbildas, jag tror att det är en helt avgörande tjänst för förnyelse. Vilka är profeter idag inom EFK?

Och apostlar, de är verkliga nyckelpersoner i kristna församlingen. Det finns flera aspekter av detta. Dels handlar det om banbrytande, församlingsgrundande missionsarbete. En missionär som administrerar SIDA-projekt är inte apostel, en missionär som arbetar med att grunda församlingar är apostel. En EFK-sammanhang har vi sådana personer, jag tänker t.ex. på Victor John och Alphonces arbete. Apostlar kan också handla om de som grundar församlingar i Sverige. New Lifes arbete är t.ex. apostoliskt. Immanuelskyrkan i Malmö har också rört sig i den dimensionen. Spännande är det arbete som Richard Cruz har börjat i Helsingborg.

Jag tror också att den apostoliska tjänsten handlar om översyn av församlingar, och att vårda om den kristna läran. Detta ägnade sig ju Paulus en hel del åt. Vi har nu samfundsledningar i etablerade frikyrkan som är lågmälda i lärofrågor, Equmeniakyrkans utspel i försoningsdebatten var ett paradexempel, man har inte så mycket mer att säga än att det ska vara högt i tak. Översynen av församlingarna bör förstärkas. Jag vill som lokal pastor ha en samfundsledning som tar mig i örat när för få blir kristna och döpta i den församling jag tjänar i. Eller sysslar vi bara med en lekstuga?

Jag tänker inte på apostel utifrån makt och hierarki, jag tänker utifrån gåvor och funktion.

7. Så det här handlar vägvalen om när EFK väljer missionsdirektor, status quo eller en radikal förnyelse. Ska vi vara en rörelse för nytänkande mission i Sverige i Andens kraft, som är spjutspetsar på att grunda nya församlingar. Eller ska vi ägna oss åt att lägga ner församlingar på löpande band som vi hittills gjort i alltför stor utsträckning, och försöka bevara befintliga församlingar. Vägvalet är viktigt. Församlingar som vill satsa på mission i Sverige, plantera dotterförsamlingar, kreativt satsa på evangelisation i Andens kraft m.m., kan de hitta stöd och en visionär partner i EFK? Eller ska vi forma en ny organisation som fångar upp detta? Det är bra om vi bestämmer detta i Falun i början av maj.

 

 

Artikeln i Dagen idag av 9 EFK-kvinnor är föga överraskande. Att både män och kvinnor finns med i ledarskap har varit en viktig fråga för EFK under ett antal år och alltid funnits med som en viktig faktor vid beslut om chefstillsättningar, styrelsesammansättningar m.m. Jag tar för givet att EFK-styrelsen noga har avvägt den frågan när man mejslat fram förslaget om ny missionsdirektor.

Men samtidigt känner jag en stor sorg över utspelet. Direktorns kön presenteras som en avgörande fråga. Jag tillåter mig då att ge mina ärliga reflektioner i denna fråga.

Det är en stor skillnad på förvaltande och entreprenörsdrivet, profetiskt och nydanande ledarskap. Förvaltande ledarskap handlar om att föra en verksamhet vidare i invanda hjulspår, att inte göra så stora förändringar. Inte så mycket nytt, inte så mycket nedläggningar. Tryggt och invant. Det mesta av etablerad kristenhet i Sverige handlar om förvaltande ledarskap. Det är därför vi ser den sorgliga utveckling som vi ser i den etablerade kristenheten i Sverige.

EFK behöver i nuvarande läge ett apostoliskt-profetiskt ledarskap. Har man det som kriterium då glesnar det betydligt i leden i möjliga missionsdirektorskandidater och man kan ställa sig frågan om det ens går att hitta lämpliga personer i Sverige. Varken män eller kvinnor.

Tyvärr har inte EFK utvecklats på ett bra sätt enligt de visioner och ambitioner vi hade när samfundet bildades 1997. Räknar vi bort den tillväxt som kommer genom sammanslagning av församlingar i olika samfund, och att tidigare vissa församlingar anslöt sig till oss, så har vi inte haft någon tillväxt alls (de som menar att detta inte är ett relevant utvärderingsinstrument av ett samfunds verksamhet får gärna presentera alternativ). Siffrorna bedrar. Vi kan visa på ett antal lokala församlingar med positiv utveckling, men det är lysande undantag. Våra stora visioner om församlingsgrundande har bleknat, och i praktiken är det några enstaka lokala församlingar som i praktiken jobbar framåtsyftande på det området. Nya församlingar som uppstått som lokala initiativ söker sig idag sällan till EFK för medlemskap, utan på senare år har Pingströrelsen varit huvudalternativet.

Någon form av nystart är nödvändigt för EFK, där profetiska tilltalen behöver förnyas, visionen breddas och finslipas, och där konkreta och apostoliska initiativ behöver födas fram för att ge ny näring och inspiration åt en församlingsväxtrörelse och församlingsgrundarrörelse.

Detta ställer helt unika krav vid valet av missionsdirektor enligt min mening. Annars är det stor risk att församlingar som vill satsa på församlingsgrundande och dynamisk karismatisk kristendom kommer att söka sig åt annat håll och samarbetspartners där man hittar mer av gemensam vision.

Så istället för att diskutera missionsdirektorns kön, bör vi diskutera apostolisk och profetisk kompetens, gåvor och erfarenhet. Då glesnar det betydligt i ledet och vi har i praktiken väldigt få personer som har en dokumenterad erfarenhet och kompetens när det gäller påtaglig församlingsutveckling och växt, engagemang i att grunda nya församlingar och att på ett mer övergripande plan arbeta med andlig förnyelserörelse.

Utifrån det kriteriet tycker jag att Daniel Norburg är det lämpligaste namnet i detta läge som vi befinner oss i. Jag tycker att han i sitt ledarskap har visat något av den dimensionen, vilket är mycket sällsynt i EFK-sammanhang. Sedan ser jag det som självklart att det i ett ledningsteam finns både män och kvinnor. Men Norburg ska inte misskrediteras på grund av att män har valts i ett historiskt perspektiv.

Jag föreslår tid för bön och att söka Guds ansikte, även under kongressen, så att vi är hyfsat överens om i vilken riktning verksamheten ska ledas. Det är det avgörande kriteriet vid val av ledarskap.

Jag jobbar vidare med min bok om korset och försoningen.

Har då bl.a. tittat på Christer Svenssons nyutkomna bok ”Kyrkofäder, mystiker och evangelium”. Boken är mycket välskriven, saklig och analyserande. Den innehåller en kritisk granskning av kristna mystiken både nu och i kyrkohistorien, som tenderar att glida iväg bort från en genuin biblisk Gudsbild och människosyn.

Svensson berör också hur mystiken påverkar synen på Jesu död på korset. Här är mitt kortfattade referat som eventuellt har med i bokmanuset.

Feedback?

En annan linje i modern teologisk diskussion handlar om renässans för den mystik som fanns hos vissa kyrkofäder. Företrädare för detta i vår moderna kristenhet i Sverige har varit Peter Halldorf, Martin Lönnebo och Wilfrid Stinissen, företrädande tre olika kyrkotraditioner men med en mycket bred läsekrets i svensk kristenhet. Christer Svensson har kommit ut med en bok som innehåller en kritisk analys av denna trend, med titeln ”Kyrkofäder, mystiker och evangelium”. Där visar han bl.a. på att den kristna mystiken leder till en uppluckring av synen på korset. Svensson definierar mysticismen som att vissa kyrkofäder blandade in platonska tankegångar i det kristna tankegodset. Det leder till både en förändrad Gudsbild och en förändrad människosyn. Syndafallets konsekvenser tonas ner mot att det gudomliga i människan lyfts fram. Kristna livet som process och efterföljelse betonas på bekostnad av omvändelsen och pånyttfödelsen. Guds kärlek är den egenskap hos Gud som helt lyfts fram, på bekostnad av att tala om Gud som domare och om Guds vrede över synden.

Svensson skriver: ”Det finns en tendens, en glidning till att Kristus i för hög grad endast blir förebilden, det stora exemplet för vägen till Gud. Därmed förminskas Kristi ställföreträdande roll. Nygren (Lunda-professorn Anders Nygren förf anm) hävdar att även i sin korsdöd betraktas Kristus av medeltidsmystikerna i första hand som exemplum. I korset är frälsning, i korset är liv – men, väl att märka, endast i det kors vi i Kristi efterföljd bär.”

Mystikerna talar om korset, lidandet och passionsdöden. Men det finns en skillnad. Här handlar korset om att efterlikna Kristus, om efterföljelsen. Fokus är inte Jesu offerdöd.

Christer Svensson tar även upp om Gudsbilden och refererar till tänkande hos Lundaprofessorn Gustaf Aulén. ”Vad händer med korsets betydelse när den levande spänningen mellan lag och evangelium, mellan den straffande rättfärdigheten och kärleken tenderar att försvinna?” Aulén skriver om att ingen har så brottats med frågan om spänningen mellan Guds vrede och kärlek som Luther. Aulén skriver vidare om kärlekens vrede och om att det ligger i kärlekens natur att den måste reagera kraftfullt mot det som vill förstöra Guds goda. Aulén kritiserar också uppdelningen i att Gud hatar synden och älskar syndaren. Det visar också en kluven människosyn. En människosyn som inte erkänner att synden berör människans djupare delar.

Agne Nordlander har bl.a. skrivit om denna trend, Gudsbilden får inte innehålla spänningar. Nordlander skriver: ”Gud får inte både vara lagens dömande, vrede Gud och evangeliernas barmhärtige och förlåtande Gud. Spänningen mellan straffande rättfärdighet och kärlek, dom och benådning. Lag och evangelium, frälsning och förtappelse, allmakt och svaghet accepteras inte.” Christer Svensson skriver om att mystiken ofta leder till att visa sidor av Guds person tonas ned. Bibeln talar mycket om Guds vrede, och Stinissen skriver ”att Gud är inte vred.” Han skriver vidare: ”Vi har hört om en Gud som kräver försoning, en Gud som är rättvis och vill att den förolämpning han har utsatts för skall gottgöras. Men vår Gud är inte rättvisa. Vår Gud är kärlek … Det är inte vi som behöver stilla Guds vrede. Gud är inte vred på oss. Kärleken vill inte något ont.

 

 

Jag märker på twitter att det diskuteras om EFK-styrelsens förslag till ny missionsdirektor, det verkar som om Tomas Lundström är drivande i detta. Flera av de synpunkter som förs fram tycker jag är värda att kommentera, men jag gör det hellre på en blogg än på twitter. Det är lättare att utveckla resonemanget då. För bloggläsarens kännedom så slutade jag som EFK-ordförande 2010 och har sedan inte haft några uppdrag eller engagemang inom samfundet, så jag har inte på något sätt varit inblandad i denna process. Däremot har styrelsen i min egen församling fört fram två namn i vårt remissvar till EFK:s styrelse.

Enligt min uppfattning är EFK i grunden en församlingsrörelse, som för närvarande består av 290 församlingar. Om vi talar om demokrati och formell makt så är det dessa som har makten över EFK. Dessa församlingar utser vid kongresser styrelse och missionsdirektor som har uppdraget att leda verksamheten, de utövar sitt mandat på uppdrag av församlingarna. Vad man ska göra, visionen för verksamheten, prioriteringar och vägval, ska fastställas vid dessa kongresser.

En kristen verksamhet ska ytterst styras av Kristus, som är församlingens Herre, och det innebär att alla med kristna ledaruppdrag framförallt ska söka Guds ledning för sina beslut. Att söka Guds ledning utesluter dock inte samtal, diskussioner, samråd och när bollen sparkas ut till församlingarna att ge feedback måste man utgå ifrån att deras svar är uttryck för en ärlig strävan att hitta Guds vilja i det gemensamma arbetet.

Jag kan inte se annat än att EFK:s styrelse har agerat på ett helt korrekt sätt i processen med att föreslå missionsdirektor. Frågan diskuterades vid vårt representantskapsmöte i Göteborg i fjol, då vi framförallt diskuterade vad för typ av ledning som EFK behöver. Sedan har frågan bollats över till församlingarna, som har fått lämna in nomineringar. Det är ju framförallt i det forumet och på den nivån där samtalen ska föras i denna fråga. Styrelsens arbete har sedan grundat sig på de synpunkter som har kommit in från församlingarna, och det är detta som har varit vägledande när man har försökt finna en lösning på denna fråga.

När en styrelse sedan ska välja något eller några namn så är det ju en rad faktorer som man måste ta hänsyn till. Det är många faktorer som måste stämma både med personerna och vad för typ av gåvor som behövs. Man kan ju tänka sig att en styrelse lägger fram två eller tre alternativa namnförslag som sedan avgörs i en omröstning på kongressen. Det finns dock ett dilemma i detta, i regel brukar inte de ”hetaste” kandidaterna vara villiga att ställa upp i ett sådant race, det påminner för mycket om politik, än kristen verksamhet. Och sedan kan det leda till personstrider och falangstrider som kan vara förödande för en kristen verksamhet som vill samla sig kring ett gemensamt missionsuppdrag.

Styrelsen kan enligt våra stadgar lägga fram förslag på en trojka, 2-3 personer som gemensamt leder samfundet. Erfarenheten visar dock i alla typer av organisationer att det är svårt att få ett sådant system att fungera, utan ledarrekryteringen bör helst utgå från att man väljer en huvudledare kring vilken man sedan formar ledningsteamet. Det är helt avgörande i ledningen av en organisation att ledningsteamet samarbetar på ett bra sätt, kompletterar varandra, har en bra personkemi m.m. Detta kan inte nås genom att bara föreslå 2-3 namn som ska jobba ihop.

Så jag tycker att styrelsen har gjort det den kan för att lyssna in församlingarnas synpunkter, och det är dessa som är viktigast i denna process, inte en liten klick högljudda individer med viss tillgång till media. Att församlingarna sedan är passiva och ofta inte ger gensvar, kan man knappast lasta styrelsen för. Det låter på twitter som att styrelsen helt på eget bevåg agerar i frågan, och det gör den ju verkligen inte.

Det är dock kongressen i maj som avgör denna fråga och då kommer ombuden från församlingarna att få ta ställning, det är ju inte alls förbjudet att föreslå något annat än det styrelsen föreslår. Styrelsen har dock en unik information i denna fråga, man har helhetsblicken över lämpliga och möjliga kandidater, man känner bäst till stämningarna i de olika församlingarna, och man vet hur lämpliga och möjliga kandidater ställer sig till detta.

Jag vet inte hur styrelsen har tänkt jobba vidare med detta. Jag antar att det blir någon form av ytterligare förankringsprocess.

För de som bor i Stockholmsområdet har möjlighet att träffa och lyssna på den föreslagna missionsdirektorn, genom att han ska predika i Elimkyrkans celebrationsgudstjänst söndag 23 februari kl. 16.00, eftersom vi håller på och renoverar vår nya kyrka, så har vi lånat Korskyrkan på Birger Jarlsgatan för denna samling, mycket välkommen. Detta bokades in långt innan Daniel föreslogs som missionsdirektor.

Lundström nämner om informella maktstrukturer inom EFK. Styrelsen är vald av församlingarnas representanter och är inte i sig en informell maktstruktur. Den har förtroendet av fatta de avgörande besluten mellan kongresserna. Den speglar också en bredd och landet som helhet.

Däremot håller jag med Lundström om att det finns informella maktstrukturer, det finns i alla typer av organisationer, så även inom EFK. I mina blogginlägg 2010 då jag försökte utvärdera och reflektera över mina år i EFK-styrelsen, så var ju min slutsats att EFK är en mycket tjänstemannastyrd verksamhet, och med ett huvudkontor i Örebro så blir det lätt en Örebrocentrerad och tjänstemannastyrd verksamhet därifrån.

Det är naturligt att det blir så. Församlingarna som ligger långt bort från Örebro får begränsad inblick i verksamheten och får sämre kontaktnät till samfundsledningen. Den Örebrocentrerade informella maktstrukturen är uttryck för människors engagemang i detta arbete, men man bör då komma ihåg att de demokratiska forumen är styrelsen, kongresser och representantskapsmöten då församlingarnas företrädare möts. Det är viktigt att avgörande beslut och vägval fattas i dessa forum då hela församlingsrörelsen i varje fall har möjlighet att vara närvarande.

 

Det var ett mycket bra beslut att Evangeliska Frikyrkans styrelse att föreslå Daniel Norburg som ny missionsdirektor. Daniel har ju framförallt två grundläggande erfarenheter som kristen ledare som jag tycker gör honom kvalificerad att sköta detta uppdrag på ett bra sätt. Dels hans erfarenhet som pastor i Immanuelskyrkan i Malmö, där han har lyckats leda en liten och utdöende församling in i en tillväxt som har varit långsiktig, och där man har lyckats vinna och nå många nya människor. Dels i rollen som ordförande för New Wine Sverige där han har varit drivande i att sprida förnyelse i kristna församlingar i Sverige, och också fått erfarenheter i kontakter med internationell förnyelserörelse. Genom erfarenheten som ordförande i Hyllie Park-folkhögskola har han också en bra inblick i EFK:s etablerade institutioner.

Det är den typen av person som EFK behöver för att våra grundläggande målsättningar om att sprida evangelikal, baptistisk kristendom med karismatisk öppenhet, och som är missionsinriktad, ska kunna utvecklas och genomföras.

Det är en helt annan typ av ledarskap som krävs i att leda ett samfund i jämförelse med att leda en församling, det kräver en annan typ av nätverkande och kommunikation. Jag tror att Daniel har goda förutsättningar att utöva ett sådant ledarskap på ett bra sätt.

Jag backar helt upp styrelsens förslag i denna fråga.

 

Har en ny ledare i Världen Idag, idag, där jag också tar upp ämnet om vad vi kan lära oss av väckelsehistorien. Man hittar den här.

Här följer lite mer reflektioner om svenska väckelsehistorien.

Min första slutsats är att vi måste vara överens om att Svenska Missionsförbundet är den mest framgångsrika frikyrkliga samfundet. Deras tillväxt under perioden 1878-1930 var unik, och man nådde alltså en nivå på 114.000 medlemmar i 1650 församlingar. Ingen rörelse i Sverige senaste århundradena har grundat så mycket församlingar som missionsförbundet gjorde. Vill man lära sig hur man planterar församlingar bör man studera missionsförbundets historia. Pingströrelsen har aldrig nått upp i de nivåerna.

Då säger någon att siffror och tillväxt inte är intressant. Men om man menar att andra kristna organisationer har lyckats bättre, då får man gärna ange enligt vilka kriterier man gör den bedömningen. Eller kan man inte hävda att ett samfund lyckats bra, och varit duktiga på att grunda församlingar?

Waldenström och man bör även räkna in Rosenius var de främsta frikyrkliga ledarna vi har haft, och då tar jag mig friheten att räkna in Rosenius, även om det är tveksamt om han kan kallas för frikyrklig. Inte några nådde så stort folkligt inflytande, Lewi Pethrus nådde aldrig den nivån, och moderna kristna ledare har inte varit i närheten av att nå svenska folket på samma sätt, om man mäter i boktitlar, upplagor, tidningars läsekrets m.m.

Pingströrelsen och Lewi Pethrus var duktiga på att fånga upp och kanalisera den andeutgjutelse och andliga förnyelse som startade 1907. Pingströrelsens mest framgångsrika och expansiva fas var under 1920- och 30-talet. Något av en peak nådde pingströrelsen i början av femtiotalet. Sedan nådde man sin medlemsmässiga peak långt senare på åttiotalet. Men pingströrelsen präglades i stor utsträckning av stagnation från femtiotalet och framåt. Genom att man lyckades fånga upp både karismatiska strömningar och Jesusrörelse på sjuttiotalet så fick man ett visst uppsving.

En reflektion och undran jag har inför pingströrelsen. De hårda nyporna och mycket strikta sätt att hålla ihop svenska pingströrelsen. Detta kan märkas redan vid Franklinstriden i slutet av 20-talet, Lidmanstriden var en mycket märklig historia, striden med Citykyrkan i början av femtiotalet då predikanter som besökte Citykyrkan, som Layzell och Algot Niklasson blev bannlysta av Lewi Pethrus, märkliga företeelser. Hanteringen av Maranata i början av sextiotalet var lika besynnerlig, och samma mönster upprepades på åttiotalet i förhållandet till trosrörelsen.

Jag är på denna punkt mycket kritisk till Lewi Pethrus ledarstil, och pingströrelsens ledarstil, men samtidigt måste man ge erkännandet att man lyckades hålla ihop svenska pingströrelsen på ett unikt sätt, som är mycket ovanligt i en internationell jämförelse.

Jag tycker också att man i historiens backspegel idag bör ge ett erkännande åt Maranatarörelsen. Trots brister och tillkortakommanden var det en genuin förnyelserörelse, som tyvärr ganska snabbt utvecklade sektliknande drag, på grund av Arne Imsens ledarstil. Men om man bortser från denna utveckling var det mycket som hände i Maranata, i synnerhet under perioden 1959-66.

Maranats berömda TV-möte 1963 som så kraftigt kritiserades av Lewi Pethrus i Dagens spalter, av baptisternas Vecko-posten, och Missionsförbundets Svensk Veckotidning, Olov Hartman uttryckte en betydligt mer nyanserad hållning i Aftonbladet, och det fanns präster som skrev om att man faktiskt predikade om Jesus och frälsning på ett bra sätt. Från Örebromissionens sida gick Erik Sollerman på Missionsbaneret och Joel Boström som då var rektor för Örebro missionskola ut i kraftig kritik mot Maranatamötet och gudstjänststilen.

Jag som nioåring mötte Jesus i det sammanhanget och hade en helt annan upplevelse av dessa möten än vad Lewi Pethrus, Erik Sollerman, Joel Boström, Svensk Veckotidning, Vecko-posten gav uttryck för.

Är det självklart att en nioåring har fel?

Jag fortsätter med detta tema, under måndagen publiceras min ledare i Världen Idag som också tar upp ämnet.