Skriver i Dagen idag om kristen syn på miljöfrågor, med utgångspunkt från ett konkret fall på Nya Zeeland där en pingstpastor engagerat sig för att få en person klassad som klimatflykting. Skriver tillsammans med Per Ewert och Samuel Brohede, den sistnämnde doktor i miljövetenskap. Vi undertecknar som fellows i kristna tankesmedjan Claphaminstititutet.

 

En konstant spänning har vi levt med i svenska kristenheten under hundratals år mellan den etablerade kristenheten och olika former av förnyelserörelser. Jag har reflekterat över detta senaste dagarna då jag läst Curt Dahlgrens doktorsavhandling i religionssociologi från 1980-talet om Maranata.

Den pietistiska förnyelserörelsen på 1700-talet var mycket kontroversiell.

George Scott som var fader av 1800-talets folkväckelse blev utvisad från landet, påhejad av kyrkliga ledningen.

Den första generationen baptister fick känna av att både bli landsförvisade och fängslade, med ett totalt avståndstagande från Svenska kyrkan.

Det mest framgångsrika svenska frikyrkosamfundet någonsin, Svenska missionsförbundet, var mycket kontroversiellt på 1880-talet. Folkväckelsen klövs i två falanger, EFS och Missionsförbundet. SMF nådde sin peak 1940 med 114.000 medlemmar i 1650 församlingar. Det var mer folk och församlingar än vad Pingströrelsen nått upp i, i modern tid. Missionsförbundet växte fram i svåra brytningstider, framförallt gentemot Svenska kyrkan, men också mot den lågkyrkliga förnyelserörelsen EFS. Missionsförbundets tongivande ledare, PP Waldenström, var mycket konfrontativ i sin hållning till etablerade kyrkan. Waldenström som dog 1917, nådde längre i sitt nationella inflytande än vad Lewi Pethrus uppnådde under sin livstid.

Brytningen när pingströrelsen växte fram under perioden 1907-20 innehåller också mycket lärdomar. Waldenström var mycket kritisk mot pingströrelsen. Pingstväckelsen som sådan hade dock ett större inflytande i svensk kristenhet än bara pingstförsamlingar, inte minst västsverige inom missionsförbundet påverkades mycket, vilket även präglade EFK:s grundarsamfund, som i stor utsträckning påverkades av pingstväckelsen. Även pingströrelsen var mycket konfrontativ mot etablerade kristenheten, det präglade även t.ex. Örebromissionen. Misstroendet var ömsesidigt.

Det tycks vara omöjligt att förmå etablerade kyrkor att välsigna och omfamna nya rörelser.

Dahlgrens doktorsavhandling handlar alltså om Maranata, och eftersom jag var med där som barn, och min far var en av nyckelpersonens närmaste män, så har jag vissa personliga insikter i detta fenomen. Enligt min mening var Maranata från början en genuin väckelserörelse. Det startade i Skien i Norge 1957 med Aage Samuelsen som initativtagare, och de tre svenska nyckelpersonerna, pingstpredikanterna Arne Imsen, Donald Bergagård, och Erik-Gunnar Eriksson fick kontakt med Maranata i Norge cirka 1959, och lanserade detta på några platser i Sverige, med början i Örebro. Imsen blev pastor i Örebroförsamlingen 1959, och blev pastor för Maranataförsamlingen i Stockholm 1962.

Maranata var en förnyelse- och väckelserörelse fram till cirka 1967 då interna motsättningar och andra problem blev en kraftig broms i rörelsen. Maranata påverkade en hel del både pingströrelsen, men även Örebromissionen. En betoning var på helande, Guds under, Jesu snara tillkommelse, en stark frälsningsförkunnelse, och möten präglade av stark lovprisning och glädje kännetecknade tidigt sextiotal. Många människor mötte Jesus i Maranatamöten och många kom direkt utifrån och upplevde radikala omvändelser.

Maranata såg sig själva som en förnyelse av pingstväckelsen som man menade hade stelnat. Pingströrelsen tog kraftigt avstånd mot Maranata med Lewi Pethrus i spetsen. Samma sak inom Örebromissionen. Det finns gott om exempel på pingstvänner som blev automatiskt uteslutna ur pingstförsamlingar bara för att de besökt Maranatamöten. Maranata med Imsen i spetsen var också mycket konfrontatorisk, Bergagård och Erik-Gunnar Eriksson var betydligt mer samarbetsvilliga, vilket även den historiska utvecklingen har bekräftat.

De Maranatamöten jag älskade som barn, tog det frikyrkliga etablissemanget avstånd ifrån.

Sedan började Jesusrörelsen och karismatiska väckelsen i slutet av sextiotalet. Den rörelserna präglades av att man så tydligt sade från början att man inte ville bilda nya samfund, inte ens nya församlingar, det var en förnyelse av etablerade församlingar. Dessa rörelser skapade inte alls samma spänningar.

Men det uppstod ändå spänningar. Stanley Sjöberg och Citykyrkan i Stockholm var under första halvan av sjuttiotalet ett viktigt centra för den nya väckelsen, och Sjöberg levde i ett stort spänningsförhållande med pingströrelsen, dock var ju Sjöberg inte alls konfrontatorisk på samma sätt som Waldenström, Lewi Pethrus och Arne Imsen var, gentemot etablerade kristenheten. Det var dock konstanta spänningar mellan Stanley Sjöberg och pingströrelsens ledning. Man kan också notera att även karismatiska väckelsen efterhand präglades av tilltagande splittring, dock på mer civiliserade nivåer än vad som präglade Maranata. I sista fasen var det en spänning mellan dem som vill bygga nya församlingar utifrån karismatiska väckelsen och Jesusrörelsen, och de som enbart ville verka inom de etablerade strukturerna.

Sedan började trosrörelsen 1982. Många kristna runt om i Sverige upplevde det som en frisk fläkt. Då var den karismatiska väckelsen nästan utfasad. Ulf Ekmans trosstärkande förkunnelse var en viktig injektion i stora delar av svensk kristenhet. Bibelskolan Livets ord och församlingen Livets ord nästan exploderade i tillväxt, på ett sätt som vi inte sett i modern tid i svensk kristenhet. Trosrörelsen skapade en djup konflikt i svensk kristenhet. Avståndstagandet var lika intensivt som det som präglade Maranata i början av sextiotalet. En praxis i många pingstförsamlingar var att automatiskt utesluta medlemmar som sökte till Livets ords bibelskola. Livets ords förkunnelse var också skarp och vass och kunde i olika lokala situationer bli ganska konfrontativ.

Jag hörde till dem som välsignade trosrörelsen, även om jag tyckte att det fanns förenklingar i teologin, och jag hade som lokal pastor svårt att hantera dem i församlingen och i grannförsamlingen Södermalmskyrkan som blev Livets ordare till 110 procent. Positiv och välsignande men med vissa reservationer, var lite av min hållning. Det man bör notera är att det jag var reserverad mot, har svenska trosrörelsen bearbetat på egen hand under senaste 15 åren, inte minst.

Jag skrev en artikel under mitten av 1980-talet när konflikten var som intensivast mellan trosrörelsen och etablerade kristenheten där jag uppmanade alla parter att välsigna varandra, se varandra som Kristi kropp, tala med varandra, inte bara om varandra. Det var också en skarp maning till etablerade kristenheten att inte ta avstånd från trosrörelsen.

Det var nog inte någon som lyssnade på vad jag sade i den frågan vid det tillfället.

Sedan kom Vineyardrörelsen i slutet av 1980-talet och med den så kallade Torontoväckelsen som en ytterligare raketbränsle i mitten av 1990-talet. Vineyard uppfattades som en bred förnyelserörelse, och var en viktig inspirationskälla för många i svensk kristenhet. Mer lågmäld än trosrörelsen, men med stora likheter med betoning på Andens verksamhet, Guds kraft och helandets gåvor. Vineyard fick en bred acceptans från början, så länge man bara ville vara en förnyelserörelse inom kyrkorna. När Vineyard blev ett eget samfund och grundade egna Vineyardförsamlingar, svalnade intresset, och Vineyard blev ganska isolerade under en längre period i förhållande till övriga kristenheten.

Jag fortsätter i nästa blogginlägg för att skilda hur situationen ser ut idag, och vad vi kan dra för lärdomar av en historisk tillbakablick.

Vi står nu inför en ny jätteutmaning i Elimkyrkans arbete. Jag skrev 26 september om att de svenska myndigheterna vill utvisa ett äldre iransk par Ali och Fatemeh, som deltar i vårt församlingsliv. Både deras barn och barnbarn och barnbarnsbarn är med i vår församling.

Migrationsdomstolen har nu beslutat att utvisa dem.

Det verkar som om många svenskar inte ens känner personer i Sverige som är födda utanför Europa. Stereotypa bilder av invandrare som bidragsmaximerare och som vill använda Sverige för att få del av vår materiella bekvämlighet.

Man inser inte hur många människor i världen som faktiskt flyr för sina liv. Och där det är förenat med livsfara att utvisas. Det är människor i sådana situationer som vi har relationer till i Elimkyrkan. De svenska myndigheterna vill nu utvisa ett äldre iranskt par som har blivit kristna. Mannen är 82 och kvinnan är 74. Mannen blev döpt tidigare i år. Deras båda barn med familjer bor i Sverige, och deras barnbarn med familjer bor i Sverige. Dottern med familj konverterade till kristen tro i Iran redan på åttiotalet, och tvingades därför fly från Iran tillsammans med man och barn och fick asyl i Sverige i början av nittiotalet. Dottern med familj och deras döttrar med familjer är nu medlemmar i Elimkyrkan.

Av säkerhetsskäl kan jag inte skriva ut hela namnen på de berörda personerna.

Detta äldre par är i stor fara om de utvisas därför att de representerar en väl ansedd muslimsk släkt i Iran. Två av deras söner dog som martyrer i kriget mot Irak. Den berörda mannen har haft en aktad ställning i en moské.

Dottern med familj och de berörda barnbarnen har varit aktiva kristna vittnen och bland annat gjort kristna barnprogram som sänts över Iran. Det stämplar hela familjen och släkten.

Jag tycker det är mycket inhumant och orättfärdigt av de svenska myndigheterna att utvisa ett äldre par i denna situation, både beroende på att de har alla närmast anhöriga i Sverige, och dels beroende på att de enligt allt kunnande och praxis är utsatta för stor fara om de utvisas till Iran.

Vi kämpade kampen för pastor Jean. Vi har nu kämpat för en nyomvänd irakier i vår gemenskap, en kvinna från Etiopien-Eritrea som jag skrivit om här på bloggen, också en afrikan som riskerar utvisning och problem vid en sådan situation.

Förnamnen på det äldre paret är Ali och Fatemeh.

Jag är ytterst upprörd över svenska myndigheternas agerande i detta fall. De kommer nu att överklaga migrationsdomstolens beslut till migrationsöverdomstolen.

Att konvertera från islam till kristendomen är förenat med dödsstraff i Iran. Det verkställs i regel inte via domstol och polis, utan oftast är det grannar och släktingar som sköter avrättningen, och det är helt accepterat, det blir inte något straff för den som mördar en konvertit.

I måndagskväll hade vi ledar-kickoff i Elimkyrkan med Andreas Nielsen från Hillsong som gästtalare. Mycket inspirerande undervisning för oss om att vara en församling som konstant vinner människor för Jesus. Andreas har något unikt att bidra med till hela svenska kristenheten om att vara en församling som är välkomnande och konstant bjuder in människor till Jesus. Och som mobiliserar hela församlingen i det uppdraget.

Idag hade jag och Karin Norburg från Elim möte med Hillsongs ledning om det samarbete vi har om lokaler i vår kyrka. Ett bra och konstruktivt möte.

Men om du ska bryta ditt sockerberoende och hitta en mer sund livsstil, så bör du akta dig för denne man, Andreas Nielsen. Han försökte intensivt att locka i mig en stor bulle med massa socker på, men även denna gång kunde jag stå emot i frestelsens stund.

Så om du går på sockerdiet, akta dig för denne man:

 

Har en ny ledare i Världen Idag idag om kristna församlingen, samhällsekonomin, jobben, marknaden och god moral i näringslivet. Man hittar den här, www.varldenidag.se.

Jag tycker att kyrkorna är för tysta i samhällsekonomiska frågor. Att vara med och främja bra jobb och sysselsättning är uttryck för ett bra kristet samhällsengagemang.

Ni vet mitt nyårslöfte om  att leva ett liv utan socker. När man har satt upp ett sådant mål drabbas man naturligtvis av djävulens frestelser och attacker i de mest fromma miljöer. I lördags kväll råkade jag ut för det på kosmisk nivå. Åt middag på en trevlig italiensk restaurang i Woodford i östra London tillsammans med New Wines Sverigestyrelse. Mot slutet av måltiden så beställde mina högt värderade vänner in desserter, som visade sig vara av gigantiska proportioner. Jag fick sitta där och tittade på medan Lysekils kyrkoherde Wolfbrandt åt en gigantisk glass, medan pastor Eugenzon från Vargön åt en italiensk Tiramisu som var den största jag sett i hela mitt liv, pastor Berndtsson från Halmstad satt och åt på en mega-mousse av något slag, samtidigt som pastor Norburg, pastor Ekvall, Kim Brynte, Paul Orlenius och Birgitta Sjöström-Aasa satt och ivrigt inmundigade dessa gigantiska italienska glassar toppade med ofantliga mängder av vispgrädde. Som en ytterst asketisk och fromt genomhelgad person som fullständigt negligerar alla köttets begärelser, tittade jag stillsamt på, mycket nöjd med att ha övervunnit dessa världens lockelser.

Och inte nog med detta, när vi kom till Holy Trinity Brompton, dukade våra värdar fram enorma färgglada och minst sagt stora muffins, i amerikanska proportioner, som mina vänner naturligtvis snabbt och glupskt konsumerade, medan jag bara satt där och tittade på, med en genomhelgad och asketisk blick, fast beslutsam om att inte någon av djävulens attacker eller frestelser skulle rå på mig.

Och nu har jag haft en till sockerfri vecka.

Har haft en fantastisk helg i London tillsammans med styrelsen för New Wine i Sverige. Det har varit Daniel Norburg pastor i Immanuelskyrkan i Malmö som är ordförande, Hans Wolfbrandt kyrkoherde i Lysekil som är vice ordförande, Paul Orlenius pastor i Citykyrkan i Stockholm som är på förslag att väljas in i styrelsen, Rikard Eugenzon, pastor EFK i Vargön, Andrew Thompson pastor i Korskyrkan i Stockholm, Birgitta Sjöström-Aasa präst inom EFS i Örnsköldsvik som just flyttat till EFS Halmstad, Per-Eive Berndtsson präst EFS Halmstad, Kim Brynte adminstratör inom New Wine från Immanuelskyrkan i Malmö, Magnus Davidsson, pastor Lugnetkyrkan Falun EFK, på resan har också Anna Ekvall varit med från Immanuelskyrkan Malmö ansvarig för barnarbete inom New Wine och Johan Jordeskog ansvarig för New Wines ungdomsarbete.

Igår och idag på förmiddagen besökte vi Anglikanska kyrkan i Woodford Wells öster om London, och idag besökte vi en av Holy Trinity Bromptons kyrkor, HTB Onslow Square. I Woodford Wells mötte vi en förnyad kyrka med en fullpackad gudstjänst på förmiddagen, man samlar 700-800 i fyra gudstjänster varje söndag. Kyrkoherden Paul Harcourt höll en Jesuscentrerad, bibelcentrerad predikan i gudstjänst präglad av lovsång och förbön. Den nedersta bilden visar interiör från kyrkan i Woodford Wells, fotograf Hans Wolfbrandt.

Denna bild visar kvällens gudstjänst i HTB Onslow Square, det var en mäktig upplevelse att se en kyrka fullsatt med ungdomar en söndagskväll präglad av lovsång, förbön och bibelcentrerad förkunnelse.

Är i London tillsammans med New Winestyrelsen. Idag har vi besökt Mark Aldrige som driver en spännande församlingsplantering i västra London i Acton town. På bilden New Wines ledning i Sverige och fotograf är Daniel Norburg. Vi är här i Acton town. Bloggaren är längst till höger.

Den mycket ansedda och breda amerikanska bl.a. bloggnätverket Gospel Coalition rescenserar Rob Bells senaste bok. Där han ytterligare markerar sin distans till evangelikal kristendom. De använder äntligen korrekta klassificeringar och kallar Bell för post-evangelikal. Varför gå runt och kalla sig för evangelikal när man inte är det. Och ska evangelikal kristendom vara så inkluderande att det täcker in alla möjliga varianter av kristendomstolkningar, då blir begreppet meningslöst.