Ni vet mitt nyårslöfte om att leva ett liv utan socker. När man har satt upp ett sådant mål drabbas man naturligtvis av djävulens frestelser och attacker i de mest fromma miljöer. I lördags kväll råkade jag ut för det på kosmisk nivå. Åt middag på en trevlig italiensk restaurang i Woodford i östra London tillsammans med New Wines Sverigestyrelse. Mot slutet av måltiden så beställde mina högt värderade vänner in desserter, som visade sig vara av gigantiska proportioner. Jag fick sitta där och tittade på medan Lysekils kyrkoherde Wolfbrandt åt en gigantisk glass, medan pastor Eugenzon från Vargön åt en italiensk Tiramisu som var den största jag sett i hela mitt liv, pastor Berndtsson från Halmstad satt och åt på en mega-mousse av något slag, samtidigt som pastor Norburg, pastor Ekvall, Kim Brynte, Paul Orlenius och Birgitta Sjöström-Aasa satt och ivrigt inmundigade dessa gigantiska italienska glassar toppade med ofantliga mängder av vispgrädde. Som en ytterst asketisk och fromt genomhelgad person som fullständigt negligerar alla köttets begärelser, tittade jag stillsamt på, mycket nöjd med att ha övervunnit dessa världens lockelser.
Och inte nog med detta, när vi kom till Holy Trinity Brompton, dukade våra värdar fram enorma färgglada och minst sagt stora muffins, i amerikanska proportioner, som mina vänner naturligtvis snabbt och glupskt konsumerade, medan jag bara satt där och tittade på, med en genomhelgad och asketisk blick, fast beslutsam om att inte någon av djävulens attacker eller frestelser skulle rå på mig.
Och nu har jag haft en till sockerfri vecka.