Skriver i Dagen idag om aktuella debatten

Det är hela havet stormar just nu i kristna HBTQ-debatten. Världen Idags tidigare ordförande Per-Olof Eurell har i dagarna kommit ut med en bok där han argumenterar för att pingst- tros- och karismatiska sammanhang ska ändra äktenskapssyn. Hans son Gabriel har gått ut med sin berättelse, bland annat i en artikel i Dagen. Pingstpastorssonen Andreas Wijk och dessutom lovsångsledare i Hillsong, i varje fall tidigare, gick ut och berättade på bästa sändningstid i Carina Bergfeldts program att han är en homosexuell man, något han hållit tyst om hittills. En vecka efter TV-programmet medverkade Wijk i Norrmalmskyrkan i Stockholm i en gudstjänst där Jonas Gardell var predikant. Jonas Gardell och Joel Halldorf har också använt sin plattform i Expressen för att agitera för att frikyrkan ska ändra inställning.

Den stora riksdebatten om att ändra äktenskapssyn var ju för 15 år sedan då alla partierna utom KD ställde sig bakom en könsneutral äktenskapslagstiftning. Vid den tidpunkten var kyrkan enhälligt emot, vi ansåg alla kyrkor att äktenskapet var en unik institution för en man och en kvinna, även Svenska kyrkan stod bakom vårt gemensamma upprop. När nya äktenskapslagstiftningen var genomförd 2009 var det endast kyrkorna kvar som en ”konservativ rest”. Det var dock inte svårt att få Svenska kyrkan att ändra sig till den nya ordningen, kyrkomötet, högsta beslutande organ består ju mest av politiker, och de röstade naturligtvis efter sina partiprogram och kyrkan beslutade att viga samkönat.

Min krönika i Dagen idag ger en mycket kortfattad summary av den klassiska-konservativa kristna ståndpunkten. Jag hoppas artikeln är öppen så att man kan länka till den.

Jag har varit pastor i Stockholm i hela mitt liv så jag har jobbat med dessa frågor senaste femtio åren, dock främst i samtal och själavård, så för mig är det inte några nya frågor. Min jobbigaste pastorala erfarenhet under alla dessa femtio år var när en homosexuell församlingsmedlem hamnade i rättegång och dömdes för pedofila övergrepp. Min pastorala ambition var att stötta hela vägen till ett omvänt liv, men i det fallet blev det inte bra, jag fortsatta dock pastorala stöttningen aktivt även under hela fängelseperioden.. En gång blev jag utsatt för ett homosexuellt våldtäktsförsök i ett samtal med syftet att stötta och hjälpa.

Jag kan berätta många stories från dessa 50 år.

En sak gör mig mycket beklämd. Både Gabriel Eurells vittnesbörd och Andreas Wijks vittnesbörd visar att det råder mycket tystnadskultur i många församlingar kring dessa frågtor. I församlingen måste vi dela våra liv med varandra, oavsett vad vi brottas med i våra liv. Det måste vara ett öppet samtalsklimat och aktiv själavårdsfunktion för att öppna sitt hjärta. Det gäller frågan om sexuell läggning, men det gäller alla andra frågor inom detta område, t.ex. äktenskapliga kriser, sexuella frestelser, attraktion till någon annan än den man är gift med – sådant måste man prata om i en kristen församling.

Under alla år som pastor har jag haft en praxis att en gång per år ha en sex- och samlevnadspredikan just med syftet för att öppna upp och få igång samtalen i församlingen. Moderna församlingar tycks vara mer slutna miljöer och det är olyckligt. Och man talar tydligen om dessa saker i undervisningen så de människor som berörs vågar inte prata om det. Det är en mycket olämplig församlingskultur när det blir på det sättet.

 

Kommentar angående Niklas Piensohos bibelstudier

Pastorn i Filadelfia Stockholm, Niklas Piensoho, har hållit flera bibelstudiekvällar över ämnet homosexualitet. Har blivit uppmanad från olika håll att lyssna på det och jag har lovat att göra det. Här följer några korta kommentarer från min sida. Den ena kvällen var temat Sodom och Gomorra och Niklas gjorde en genomgång av Bibelns samlade undervisning kring det temat. Den andra kvällen var en genomgång av Romarbrevet 1. Jag står ju för en klassisk-konservativ kristen äktenskaps- och sexualsyn så dessa glasögon präglar min tolkning av bibelstudierna.

  1. Niklas P är en mycket skicklig bibelutläggare och förkunnare och har en fantastisk förmåga att uttrycka sig pedagogiskt. Jag har inte någon anledning att ifrågasätta hans respekt för Guds ord.
  2. Jag håller i stor utsträckning med honom om hans utläggning om Sodom och Gomorra. Jag har skrivit om denna sak tidigare och sagt något liknande. Det är inte en rimlig bibeltolkning att betrakta Sodom och Gomorra, att homosexualitet var en huvudsynd i det sammanhanget. Bibeltexter om Sodom och Gomorra är inte teologiskt hållbart om man ska försöka mejsla ut en kristen syn på samkönade relationer. Niklas kritik av begreppet sodomi och sodomit är riktig enligt min mening, men jag tycker det är mycket överdrivet att just denna sak har påverkat inställningen till homosexualitet historiskt sett. Orden kommer från denna händelse men har inte varit avgörande för inställningen till samkönade relationer. Man bör komma ihåg att det har varit en psykiatrisk diagnos på homosexualitet fram till slutet av sjuttiotalet i Sverige, i USA har det delvis varit långt senare. Det beror inte på berättelsen om Sodom och Gomorra.
  3. Tycker det är viktigt att betona att Niklas P inte sätter ner foten i dessa bibelstudier. Han betonar att han inte vill ändra i den grundläggande äktenskapssyn som man fastställer gemensamt inom pingströrelsen, att äktenskapet är en unik relation mellan en man och en kvinna. Han problematiserar dock en klassisk syn på dessa frågor inom pingströrelsen, och pekar på andra sätt att tolka berörda bibeltexter, utan att sätta ner foten. Niklas vill inte ändra äktenskapssynen och argumenterar inte alls för detta men vill pröva tankar kring att vara mer bejakande till att medlemmar i våra församlingar, och även ledare kan leva i samkönade relationer. Om vi ska jämföra med EFK-debatter, han är långt från Immanuelskyrkans nivå, även i förhållande till Saron i Göteborg.
  4. Hans tolkningsalternativ av Rom. 1:18-32 är jag mycket tveksam till. Den moderna liberala teologin har ju drivit frågan om en omläsning och att Paulus bara åsyftar vissa samkönade relationer i denna text. Bibeltexten måste läsas utifrån ett bibliskt helhetsperspektiv. Paulus var jude, och Jesus var jude, och samkönade relationer var helt förbjudet i den miljön. Det finns inte något i skriften eller i kyrkohistorien som visar att man omprövade den hållningen. Samkönade relationer var en del av det som Bibeln i äldre bibelöversättningar kallar för otukt, i moderna bibelöversättningar står det ofta sexuell omoral. Om det skulle stämma att Paulus bara åsyftar vissa homosexuella relationer i Rom. 1 kan man inte på något sätt dra slutsatsen att han skulle vara bejakande i sin inställning till samkönade relationer. Det är en ren historieförfalskning enligt min mening.
  5. Jag håller helt med Niklas P om att läsa även Rom 2 och 3, när man går igenom kapitel 1:18-32, där det står att alla har syndat och vi inte ska döma någon. Frågorna måste få rimliga proportioner. Men det är inte vi som är konservativa kristna som ständigt lyfter fram dessa frågor, det är HBTQ-liberala strömningen i västvärldens kyrkor som driver på  i detta och ständigt lyfter fram frågorna.
  6. Min huvudinvändning mot Niklas P:s bibelstudier är att de ger inte en biblisk helhetsgrund för att bedöma frågan om samkönade relationer. Det är ju möjligt att han kommer att utveckla detta, och kommer in på det i kommande bibelstudier. Men de två bibelstudier som han hittills har haft har inte gett en sådan grund. Och jag håller alltså med om att berättelsen om Sodom och Gomorra ger inte någon sådan grund alls.
  7. Bibelns helhetsperspektiv är klart och tydligt. Sex är en gåva från Gud men han har skickat med en bruksanvisning och den är restriktiv. Sexualiteten kan utövas i ett troget äktenskap mellan en man och en kvinna där inriktningen är att det ska vara livslångt. All annan sexuell aktivitet kallas i Bibeln för otukt. Den stora utmaningen gäller inte samkönade relationer utan det handlar om heterosexuella relationer som glider utanför denna bibliska grundnorm. Alla bibeltexter om äktenskap, bröllop, man och hustru, otukt – det måste vägas in när man ska göra en biblisk bedömning av samkönade relationer. Jag saknar detta övergripande perspektiv som en grund när Niklas går igenom dessa bibeltexter. Denna klassiska kristna grundhållning har präglat allmäna värderingar i Sverige fram till sextiotalet, fram till dess att sexliberala explosionen slog igenom. Ska man mejsla fram ett bibliskt helhetsgrepp på frågan måste man utgå från den judiska traditionen som var basen för Jesus och Paulus, och som var en självklar grund i deras förkunnelse om sexualmoral.
  8. Jag har varit pastor och församlingsledare i Stockholm i hela mitt liv, ända sedan tonåren. Så jag är väl medveten om de pastorala utmaningarna som Niklas tar upp. Jag har de senaste 50 åren mött många människor som brottats med sexualiteten i förhållande till de kristna grundnormerna, i alla varianter, vilket innefattar kontakt och vänskap med många som attraheras av samma kön. De stora frågorna är dock de heterosexuella utmaningarna, med promiskuös livsstil, att attraheras av någon annan när man är gift, nätporr, otrohet, samlevnad före äktenskap m.m. Utmaningen kring samkönade relationer berör en ganska begränsad grupp, att Svenska kyrkans vigslar bara till 1 procent är samkönat visar detta. Det visar att bara en begränsad del av dem som attraheras sexuellt av samma kön, har en inriktning att man vill leva i en äktenskaplig relation. Min samlade pastorala erfarenhet sedan sjuttiotalet pekar på att människors situationer och erfarenheter är mycket olika, när det gäller homosexualitet. En del bibeltroende med dragning till samma kön, har det fungerat för med heterosexuellt äktenskap. En del vittnar om befrielse från detta, det har nog mest gällt fall när homosexualiteten har varit kopplad till traumatiserande barndomsupplevelser, t.ex. övergrepp. En del har landat i att leva ett singelliv i celibat. För vissa har det inte varit möjligt med en fast och långsiktigt stabil relation. Det finns också de som delar mina bibliska värderingar, men ändå har hamnat i en samkönad relation, och ser det inte som optimalt ur en kristen synvinkel. Min slutsats är, det är svårt att generalisera.
  9. Och till sist, den kristna församlingen är inte en utställningshall för färdiga helgon. Vi är på väg, vi följer Jesus. Allt är inte perfekt. Vi måste ha mycket nåd i församllingarna, som går hand i hand med en tydlig undervisning. Människor måste känna en trygg miljö i församlingen så att man i själavård och förbön kan bekänna sina synder, och dela sin brottningskamp med livet utan att bli avvisad. Men undervisningsstandarden får inte sänkas för att vi människor brottas med synden. Bara för att många brottas med girighet och materialism, får vi inte börja undervisa att det är ok att vara girig och materialist. Bara för att vissa av oss brottas med att tala sanning, får vi inte sänka standarden och i undervisningen i församlingen säga att det är helt ok att ljuga lite lagom när det passar och är bekvämt.
  10. Min beskrivning av kristna äktenskaps- och sexualsynen i punkt 7 kan ur ett svenskt perspektiv tyckas vara extrem men den är mainstream i globala kristna kyrkan och har så varit i 2000 år. Katolska kyrkan ser det helt och hållet på detta sätt och är dessutom striktare än vad någon protestant är, man ser äktenskapet mellan man och kvinna som ett sakrament och att det är oupplösligt. En konservativ protestant är mer liberal i synen på skilsmässa och kan bejaka det i undantagsfall. De ortodoxa kyrkorna är lika konservativa, liksom globala pingströrelsen och globala evangelikala rörelsen. Jag hade förmånen att träffa ledaren för World Evangelical Alliance nyligen, och det samtalet bekräftar bilden.

 

Allvarsord till svensk kristenhet

Senaste veckan har jag känt en intensifierad nöd över svensk frikyrklighet. Min gnagande oro är att känslor och erfarenheter för många kristna har blivit viktigare än Guds ord. När dessutom Bibelläsningen är begränsad och kunskapen i Guds ord är måttlig, kan känslor och erfarenhetsstyrt kristet liv leda till katastrofer. Guds ord är domaren över hjärtats uppsåt och tankar. Min känsla är att det i många sammanhang finns en stor brist på helighets- och helgelseförkunnelse, det saknas en förkunnelse om att leva i Gudsfruktan och respekt för Gud och för Guds ord. Vi har alla en kamp mot synden att kämpa, en daglig kamp, om vi betonar att vi är bra som vi är och duger som vi är, och Gud älskar oss som oss är – vilket är sant – men det är inte hela sanningen – då kommer vi inte in i ett liv präglat av helighet och Gudsfruktan.
Om den moderna lovsångsmusiken inte kombineras med helighetslängtan, förkrosselse, och betoningen på helgelse, kan den bli en kristen show istället för tjänst inför Gud. En kristendom som präglas bara av att jag ska må bra, den bli heresi. Det är inte målet för det kristna livet, målet är att följa Kristus och leva ett heligt liv i hans efterföljd.
Jag vill bara påminna och två skriftställen som belyser dessa sanningar, det finns många fler. Detta är bara några exempel på vad som är nödvändiga inslag i kristen förkunnelse.
Petrus skriver i 1 Petri brev kapitel 1:
13 Spänn därför bältet om livet✱, var vakna och hoppas helt och fullt på den nåd ni ska få när Jesus Kristus uppenbarar sig. 14 Som lydnadens barn ska ni inte följa de begär som ni levde i förr, när ni var okunniga. 15 Nej, liksom han som har kallat er är helig ska också ni vara heliga i allt ni gör. 16 Det står ju skrivet: Ni ska vara heliga, för jag är helig.
17 Om ni kallar honom Far✱ som dömer var och en opartiskt efter hans gärning, vandra då i gudsfruktan under er tid här som främlingar. 18 Ni vet ju att det inte var med förgängliga ting som silver eller guld ni blev friköpta från det meningslösa liv ni ärvt från era fäder. 19 Nej, det var med Kristi dyrbara blod, som med blodet av ett lamm utan fel och brist. 20 Han var utsedd redan före världens skapelse men har nu i dessa sista tider uppenbarats för er skull. 21 Genom honom tror ni på Gud, som har uppväckt honom från de döda och gett honom härlighet, så att er tro och ert hopp står till Gud.
Och Paulus skriver de välkända orden i Galaterbrevet 5:
16 Vad jag vill säga är detta: vandra i Anden, så gör ni inte vad köttet begär. 17 Köttet söker det som är emot Anden, och Anden söker det som är emot köttet. De två strider mot varandra så att ni inte kan göra det ni vill. 18 Men om ni leds av Anden står ni inte under lagen. 19 Köttets gärningar är uppenbara: sexuell omoral, orenhet, orgier, 20 avgudadyrkan, ockultism, fientlighet, gräl, avund, vredesutbrott, själviskhet, splittringar, irrläror✱, 21 illvilja, fylleri, vilda fester och annat sådant. Jag säger er i förväg vad jag redan har sagt: de som lever så ska inte ärva Guds rike.
22 Andens frukt däremot är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet✱, 23 mildhet, självbehärskning. Sådant är lagen inte emot.

Vad Piensoho skrev som missionspastor

Noterar att Niklas Piensohos bibelstudier i Filadelfia om brännande frågor väcker uppmärksamhet. Bland annat om samkönade relationer. Jag har inte lyssnat på detta så därför kan jag inte kommentera saken.

Jag vill dock bara påminna om vad Niklas P skrev under tiden som missionspastor i boken ”Motbilden och budskapet”: ” ”När man närmar sig frågan om sexuella handlingar mellan människor av samma kön måste man konstatera att alla texter som på något sätt uttalar sig är avvisande och att inga dörrar öppnas någonstans i skriften mot andra sexuella relationer än de mellan man och kvinna. Det unika med denna debatt är det helt entydiga bibliska materialet. Jag känner inte till någon annan fråga där bibeltexterna är så samstämmiga.”

Genomgång av Sverkers bok – del 3

Här fortsätter genomgången av Per-Axel Sverkers bok om John Stotts teologi och författarskap.

John Stotts syn på kontextualisering tar ett stort utrymme i Sverkers bok. Kontextualisering handlar om de hermeneutiska frågorna, hur miljön såg ut där bibeltexterna blev till, men också den kontext idag där Bibeln läses och ska förstås. För en evangelikal teolog gäller att bibeltextens innebörd ska bli tillgänglig genom studium av språk och historisk miljö där bibeltexten nedtecknades. John Stott betonar betydelsen av att höra Guds röst i skriften, hjärtats olydnad hindrar oss att tillägna oss och förstå bibeltexterna. Stott tycker att den nya hermeneutiken har gått för långt, man hamnar i fullständig subjektivitet istället för att utgå från Bibelordets objektiva betydelse. Stott betonar istället Andens betydelse för att förstå och tolka bibelordet.

När det gäller kontextualiseringen rör vi oss mellan två poler. Bibelns dåtid och vår nutid. Förkunnaren fungerar som en brobyggare som ska överbrygga klyftan mellan Bibelns dåtid och människors tankar idag. Med stöd av sociologen Peter Bergers ord om kyrkans dans runt modernitetens guldkalv manar Stott till protest mot anpassningen till nutidskulturen. Men Stott betonar att även konservativ evangelikalism måste ställas under Skriftens prövning, den finns också i en kulturell och social kontext. Det räcker inte med att avslöja liberal teologi. Konservativa kristna måste arbeta på att formulera det bibliska budskapet på ett skapande sätt idag. Sverker påpekar att när liberalteologerna har kritiserat Paulus som bunden till en viss kultur i fråga om synen på homosexualitet protesterar Stott, eftersom attityden att veta bättre än Paulus kommer i konflikt med Skriftens inspiration.

Sverker sammanfattar Stotts tänkande kring utmaningarna angående kontextualisering: ”Eftersom tiderna förändras, måste budskapets form ändras så att själva innehållet ska kunna behållas intakt. Den helige Andes roll är här av avgörande betydelse för att först lyssna till Bibeln, sedan förstå dess mening och tillämpa den på församling och samhälle. Men om man enbart sysslar med samtidsanalys riskerar man att inte kunna urskilja vad som är kristet och vad som är temporärt. I en strävan att vara relevant finns det en risk att samtiden bara får höra ekot av sin egen röst.”

Stott har utgångspunkten att kristen tro har en exklusiv ställning. Kristus är Guds sista ord till världen. Hur ska en sådan exklusivitet förhålla sig till en relativiserande kultur i vår tid? En kultur som ifrågasätter ett universellt sanningskriterium. Stott betonar att evangeliet är oföränderligt oavsett kultur. Den kulturella klädedräkten i presentationen av evangeliet kan variera men uppenbarelsen är oförändrad.

Kapitel 15 i boken har rubriken ”Utmaningen för den evangelikala teologin”. Sverker slår där fast att den utmaning som Stott försökte hantera genom sitt teologiska författarskap var den växande sekulariseringen. Den har sysselsatt både liberala och konservativa teologer. Som respons på sekulariseringen och dess krav på att förflytta kristen tro till privata sfären, har Stott betonat den kristna helhetssynen, den innefattar även engagemang i det sociala och det politiska livet. En kulturell karantän som fundamentalismen förespråkar är lika skadlig för den kristna tron som en anpassning till sekulariseringen. Sverker pekar även på postmodernismens utmaningar som Stott också berört i sitt skrivande. Sverker stryker under svårigheterna med att definiera postmodernismen, det finns många olika definitioner. Dragen av relativism och pluralism är dock tydliga. Ingen kan säga sig äga sanningen. Allt handlar om perspektiv. Det finns ingen universell utgångspunkt för att avgöra vad som är rätt och fel. Teologer som vill poängtera vikten av anpassning till postmodernismen går ofta under beteckningen postkonservativ eller postevangelikal. Stott går in i debatten med dessa olika strömningar. Stott har i dessa diskussioner betonat evangelikalismens särart och betoning på Bibeln som högsta auktoritet, viktigare än både traditionen och förnuftet, är ett evangelikalt kännetecken som Stott alltid försvarat. Betoning på frälsningsförkunnelse och omvändelse är ett annat viktigt kännetecken.

Sverker påvisar att Stott står för en reaktion mot en för känslobaserad kristendom. Den västerländska kulturen betonar känslor och upplevelser. Den inställningen har spridits till kristna sammanhang. Stott betonar att kristendomen är en relation till personen Jesus Kristus, men det bygger på en objektiv kunskap om denne person. Sverker pekar på i Stotts anda att det behövs en integrerad syn på tro och förnuft vilket är särskilt viktigt i en postmodern kultur. Den evangelikala fromhetskulturen visar upp en allt starkare fokusering på den religiösa erfarenheten, särskilt i form av speciella upplevelser. Denna upplevelsekristendom är en reflex av den postmoderna mentaliteten. Stott betonar att både bibelordet och Anden som undervisar oss i Ordet är nödvändiga för att den kristne ska förbli i sanningen.

Sverker poängterar att evangelikal teologi har påtagit sig en kritisk funktion i att föra församlingen tillbaka till sund lära och praxis. Det är en normativ uppgift för evangelikal teologi. Evangelikalism begränsas i sin dialog med andra kristna av det man ser som sanning. Evangelikalismen rör sig i spänningen mellan en förnuftsinriktad kristen tro och en mer mystisk inriktning av tron. Vördnaden för Bibeln förutsätter förnuftets plats. Samtidigt innebär evangelikalismen en protest mot rationalistiska utformningar av tron. Sverker gör också en jämförelse med pentekostalismen vars teologer delvis distanserat sig från evangelikalismen, man vill inte identifieras med en rationalistisk teologi. Han beskriver hur Stott har brottats med frågorna om karismatisk kristendom och pentekostal teologi, han anser att för mycket betoning på subjektiva upplevelser hotar Guds ords ställning.

Sverker kommenterar också den postliberala strömningen inom teologin, som han också kallar för narrativ teologi. Berättelsen är då i fokus, inte förklaringar och detaljer. Postliberalismen utgår från teologins egen självförståelse. Inte offentligt acceptabla sanningskriterier. Postliberalerna kan vara trogen sin egen tro men överge allmänna krav på sanning. Sverkers slutsats är att det är mycket svårt för evangelikal teologi i Stotts efterföjd att ge upp tanken på att det finns en gudagiven rationalitet som är gemensam för alla och som kan skilja på vad som är sant och falskt. Ett annat problem är att postliberalerna i regel bortser från bibeltextens historiska sanning. Postliberalerna har i stor utsträckning övergett tron på kristendomens objektiva sanning och Bibelns historicitet. Man hamnar i relativitet.

Slutkapitlet i den omfattande boken är Per-Axel Sverkers personliga omdöme. Han pekar där på att filosofiska idéer har en tendens att ta över teologin. I den postevangelikala kritiken mot evangelikala teologin finns ett stort inslag av bland annat postmodern filosofi. Postkonservativ och postevangelikal teologi risker att bli för anpassad till samtidens frågor.

Stotts gärning har präglats av att utifrån sina evangelikala övertygelser stå emot modernitetens påverkan. Sverker pekar även på att Stott även problematiserat karismatiska kristna erfarenheter. Förnuft och rationell teologi är i centrum för Stott. Pentekostalismen är ett försök att skapa en mer integrerad teologi som även innefattar erfarenheter.

Sverker skriver i slutavsnittet summerande: ”Men  det har visat sig att hans insatser bland majoritetsvärldens kristna bidrog till att vitalisera de viktigaste delarna av den evangelikala rörelsen med hans fokusering på Bibelns och korsets centrala ställning inom kristet liv. Stott arbetade under lång tid för att evangelikal teologi ska inkarneras i nya kulturer. … Hans erfarenheter från England hade lärt honom dialogens betydelse för att lyssna till vad andra säger om sin tro. I sitt arbete i majoritetsvärlden med dess utmaningar till religionsdialog har Stott visat att tolerans inte behöver utgå från ett relativt sanningsbegrepp, utan är en fråga om ödmjuk karaktär. Det är den troende som person som är tolerant, inte hans åsikter som är toleranta. Om teologins sanning blir relativ, kommer likgiltigheten att ersätta övertygelsen. Stotts teologi visar på glädjen i en djup sanningsövertygelse. Stott kunde aldrig medge att tolerans är ett accepterande av alla teologiska påståenden.”

Till sist, Sverkers bok är en guldgruva för den som är intresserad av John Stotts liv och författarskap, och för den som vill tränga djupare in i vad evangelikal teologi är för något.

Till sist, en sak jag efterlyser är tydligare definitioner av postliberalismen, postevangelikalismen, postkonservatismen, narrativ teologi, postmodern teologi, liberal evangelikalism, – begreppen används om vartannat i Sverkers bok, och min fråga är om det delvis handlar om synonymer, eller om det är distinkta teologiska strömningar som kan urskiljas.

 

Per-Axel Sverkers bok om John Stott – del 2

Här följer fortsättningen av genomgången av Per-Axel Sverkers bok.

Ett annat centralt tema i Stotts författarskap handlar om en kristen respons på social rättvisa, och Sverker visar att detta har varit delvis en brottningskamp för Stott och man kan se en viss positionsförflyttning under hans livstid, något som får avtryck i Lausannedeklarationen och dess uppföljning. För en evangelikal kristen är människans frälsning helt avgörande, detta präglar Stott. Evangelisationen måste alltid komma i första hand. Stott är också inne på den klassiska evangelikala tankegången att människors frälsning och omvändelse är det effektivaste sättet att bedriva kristen social påverkan. ”The Commission of the church is not to reform society, but to preach the gospel” – ett klassiskt Stott-citat som Sverker lyfter fram. Stott mejslar dock efterhand fram en helhetssyn där människan betraktas både på ett frälsningsplan och ett skapelseplan. Skaptelseteologin formar Stotts sociala tänkande, han har även efterhand tagit mer intryck av Gudsrikesteologin.  Evig frälsning är dock viktigare än politisk och ekonomisk befrielse för Stott. Man bör komma ihåg att en stor del av Stotts livsgärning inträffade samtidigt som den radikala vänstervågen påverkade stora delar av kristna kyrkan, som betonade ett socialt evangelium och social rättvisa. De frågorna utmanade Stott och han var tungen att ta ställning till dessa utmaningar.

Kristi unika ställning betonas i Stotts författarskap. All form av religionsdialog är underordnad proklamationen av evangeliet.

Stotts syn på Bibeln behandlas ingående av Per-Axel Sverker. Bibeln som Guds ord är en grundbult i Stotts hela författarskap och övertygelser. Han har haft omfattande debatter med företrädare för liberal teologi och liberal evangelikalismen om Bibelns trovärdighet och status. Evangelikalismen utgår från den protestantiska Sola Scriptura-principen, skriftens överhöghet som teologisk norm över alla andra källor. Katolicismen ger traditionen en större tyngd än vad som präglar evangelikalismen. Liberal teologi relativiserar skriften och utgår mer från erfarenheten och subjektiva kriterier. Det finns också en kritik mot Karl Barth och nyortodoxin som gör skriften både relativ och absolut.

Sverker poängterar att tron på Bibelns auktoritet inkluderar i den evangelikala historien också ett fasthållande vid dess sanning och ofelbarhet. Hur Bibelns ofelbarhet ska definieras har debatterats i evangelikala kretsar. Debatten har kretsat kring begreppen infallability och inerrancy, två begrepp som är ganska likalydande men uttrycker olika distinktioner om Bibelns ofelbarhet. Vissa evangelikala teologer har hävdat Bibelns ofelbarhet in i minsta detalj, t.ex. Francis Schaeffer. Andra evangelikaler har också hävdat ofelbarheten men också betonat Bibeltexternas olika syfte och genre, man måste också utgå från vilken typ av Bibeltext det handlar om. John Stott hör till den gruppen liksom JI Packer bland annat. Det är också den syn som präglar Lausannedeklarationen. En mer liberal grupp av evangelikaler betonar Bibelns ofelbarhet när det gäller tro och praxis men inte i mer perifera frågor. Liberala evangelikaler ser Bibelns ofelbarhet som begränsad.

John Stott ser den förändrade Bibelsynen som en grundorsak till kyrkans negativa utveckling, orsakad av relativisering och subjektivism. Den liberala teologin ligger bakom kyrkans förfall. Stott poängterar även att traditionen får inte utgöra teologins yttersta norm. Den har ibland tagit Bibelns plats som källa och norm. Skriften är gudomlig medan traditionerna är mänskliga. Stott poängterar dock att det råder en samsyn mellan evangelikal bibelsyn och kyrkans traditionella lära om Bibeln.

Sverker stryker under att John Stott dock lyfter fram Bibelns symbolspråk. ”Scripture is very rich in metaphorical language, and in every metaphor it is essential to ask at what point the analogy is being drawn.” – skriver Stott vid ett tillfälle. Här finns en skiljelinje mellan Stott och det som kallas fundamentalismen och som läser Bibeln strikt bokstavligt. Den litterära genren behöver fastställas i varje bibeltext. Det gäller även skapelseberättelsen. En symbolisk berättelseform förnekar dock inte den historiska bakgrunden.

Stott betonar Bibelns historiska sanning men Bibelns författare ser det sällan som angeläget att vara pedantiskt precis. Historien tecknas därför skissartat och stiliserat och inte som i modern facklitteratur.

Bibelns inspiration diskuteras av Stott i olika texter. Han är en förespråkare för det som kallas för verbalinspiration, vilket inte är samma sak som mekanisk inspiration. Verbalinspiration innebär att även ordvalen är inspirerade av Gud i skriften. Stott skriver: ”Verbal inspiration means that what the Holy Spirit has spoken and still speaks through the human authors, understood according to the plain, natural meaning of the words used, is true and without error .. Words are the building-blocks of speech. It is therefore impossible to frame a precise message without constructing precise sentences composed of precise words.”

Sverker lyfter fram följande Stott-citat som väl sammanfattar hans hållning i bibelsynsfrågan: ”In the contemporary crisis of authority in the world, and loss of authority in the church, my plea is that we return to humble submission to Scripture as God´s word, and that we do so out of a humble submission to Jesus Christ as Lord, who himself humbly submitted to Scripture in his own faith, life, mission and teaching.”

 

 

 

 

 

Per-Axel Sverker om John Stott – del 1

Den välkände svenske evangelikale teologen Per-Axel Sverker kom för en tid sedan ut med boken ”Frälsningens ord till förändringens värld – Bibel och evangelium i John Stotts teologi”.  Det är ett imponerande studium av Stotts teologi och författarskap med utgångspunkt från hans ledarskap och engagemang i den globala kristenheten. Boken är en guldgruva om man är intresserad av personen John Stott och hans livsgärning och vill få en översikt över hans författarskap och teologiska tänkande. Den är också en guldgruva om man är intresserad av evangelikal teologi och dess huvudinriktning och dess debatter och positioneringar i förhållande till andra kristna inriktningar. Stotts debatt med liberal teologi och liberal evangelikal teologi tar ett stort utrymme i Sverkers granskning, dessutom hans diskussioner med mer högkyrkliga strömningar inom Anglikanska kyrkan. Stotts engagemang för social rättvisa gjorde honom dessutom kontroversiell i mer konservativa kristna kretsar.

Jag har grundligt läst igenom Sverkers bok. Det har varit mycket lärorikt. Skriver två blogginlägg som ger en översikt över bokens innehåll och tankar. Det här blogginlägget blir del 1, del 2 läggs ut inom någon eller några dagar.

John Stott levde under åren 1921-2011 och var präst inom Anglikanska kyrkan i England, närmare bestämt kyrkoherde i All Souls Church i London. Han var dessutom en av de ledande evangelikala företrädarna i globala kristenheten, bland annat en av arkitekterna bakom Lausannedeklarationen. Vilket Sverker visar i sin bok ägnade sig Stott också åt ett enormt författarskap som täckte breda områden om kärnan i kristen tro, viktiga teologiska debattämnen och kristendomens förhållande till omvärlden och vår tids stora frågor. Tidskriften Time utsåg 2005 John Stott som en av de 100 mest inflytelserika personerna i världen. Att samla den evangelikala rörelsen inom kristenheten var kanske Stotts viktigaste livsuppgift.

Det är imponerande att läsa Sverkers notförteckningar och litteraturförteckningar. Det visar på en enorm beläsenhet inom evangelikal teologi och det visar på det enorma omfånget av Stotts författarskap. Som Sverker visar är Stotts författarskap evangeliserande, apologetiskt och vägledande för redan kristna. Stott var väl insatt i de akademiska teologiska debatterna och deltog i dem, men i skrivandet riktade han sig i regel till en bredare allmänhet, inte fackteologer.

Vill man närmare reflektera över vad det innebär att vara en evangelikal kristen, är en läsning av Sverkers Stott-analys en nödvändig läsning. Sverker benar inledningsvis ut begreppet evangelikal. Han stryker under att det finns fyra grupper inom evangelikalismen.  Konfessionella evangelikaler är lojala med den protestantiska traditionen och dess läror. Pragmatiska evangelikaler betonar erfarenheten och släktskapet med tidigare väckelser.  Man brukar räkna in karismatiska kristna i denna grupp. De liberala evangelikalerna är mer öppna och ekumeniska, ägnar sig åt kritisk forskning, en mildare form av evangelikalism. De konservativa evangelikalerna är mer bestämt avvisande till liberala och kritiska tänkesätt. Det markerar dock en tydlig skiljelinje gentemot fundamentalister. Sverker skriver att evangelikaler rör sig i ett spänningsfält mellan en läromässig respektive en erfarenhetsmässig pol men också en konserativ respektive en liberal. Evangelikala företrädare hamnar ofta på en skala mellan en konservativ respektive en liberal syn. Evangelikalismen bör enligt Sverker definieras både som en teologi och ett fromhetsliv.

Sverker poängterar att två områden blev de centrala i Stotts författarskap och teologiska arbete, Bibeln och frälsningen. Det är kärnan och avgörande byggstenar inom evangelikal teologi.

Ett större avsnitt i Sverkers bok handlar om frälsningsfrågan och mer specifikt betydelsen av Jesu korsdöd, en fråga John Stott har ägnat sig mycket åt i sitt författarskap. Förkunnelsen om Kristi kors är Bibelns röda tråd enligt Stott. Han är en tydlig företrädare för den så kallade objektiva försoningsläran, Kristi ställföreträdande strafflidande på korset.  En klassisk evangelikal ståndpunkt. Sverker betonar dock att hos Stott framträder Gud både den som försonar och den som blir försonad. Han är både subjekt och objekt för försoningsverket. Stott företräder en nyanserad hållning angående Bibelns försoningslära där han försöker väga in de olika aspekterna i Bibeltexterna.

Sverker pekar på att inställningen till Guds rättfärdiga vrede är en vattendelare mellan evangelikal teologi och liberal teologi, och av avgörande betydelse för hur man ska tolka försoningen och Jesu död på korset. Vreden handlar om Guds konfrontation med synden och ondskan. Diskussionen om jungfrufödelsen med liberala teologer, är en annan vattendelare mellan evangelikal och liberal teologi. Stotts tänkande mynnar ut i slutsatsen att ingen utom en människa bör ge offret för synd men ingen utom Gud är kapabel att göra det. Korsets triumf måste enligt Stott ses i uppståndelsens ljus. Reformationens återupptäckt av läran om rättfärdiggörelsen är avgörande, en central del av evangeliet. Rättfärdiggörelse är för Stott Guds accepterande av en syndare. Som en förklaring inför en domstol. Rättfärdig är människan när hon förklaras rättfärdig som en juridisk akt, nämligen ett frikännande av skuld som omöjliggör all möjlighet till fördömelse. Att skildra försoningen som en förlikning vilket är centralt i Bibeln, visar på den personliga relationen som avgörande för frälsningen. John Stott poängterar att det är den enda grunden för den syndiga människans frälsning. Genom att betala vår skuld har Kristus befriat oss från makterna som vill binda och plåga mänskligheten. Det ställföreträdande strafflidandet är ett återkommande tema i Stotts författarskap.

I ett kapitel tar Sverker upp några centrala inslag i Stotts teologiska tänkande. Ett handlar om människans syndfullhet och syndafallets djupgående konsekvenser. Omvändelseförkunnelsen är central i evangelikal och reformatorisk teologi. Frälsningsvissheten är ett annat område som är centralt i Stotts författarskap och i evangelikal teologi. Frälsningsvissheten vilar inte på en känslomässig erfarenhet utan på ett auktoritativt vittnesbörd om Kristi verk. Stott varnar för att låta livet i Kristus bli en mystisk erfarenhet. Frälsningen innefattar en total förvandling av en människas liv.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Den profetiska gåvan

Paulus första brev till korintierna, kapitel 14, är något av en biblisk basundervisning angående profetisk gåva och tjänst. Paulus skriver att denna gåva är mycket viktig i församlingen. Den ska användas i församlingens möten och sammankomster, både för att uppbygga församlingen, men också för att förmedla profetisk uppenbarelse och information som berör enskilda människor. Det profetiska avslöjar också hjärtats hemligheter.

Det profetiska kan fungera på en rad olika sätt, det ser man i Jesu undervisning. Det kan fungera i ett enskilt samtal och i kontakt med en specifik person. Till exempel Jesu samtal med kvinnan vid Sykars brunn i Johannes 4. Den profetiska uppenbarelsen framfördes där på ett mycket okonstlat sätt i ett enskilt samtal mellan två personer.

Det profetiska kan prägla en predikan, även författarskap och skrivandet av texter.

Det profetiska kan också uttryckas genom att man i församlingens sammankomster framför profetiska budskap. Förr var det vanligt i pingstsammanhang att erkända profeter kunde ställa sig upp i församlingen och framföra profetiska budskap. Dagens församlingar har i regel så toppstyrda gudstjänster så det är väldigt svårt för en profet att göra sin röst hörd, de har ofta tystnat. Det är viktigt att en lokal församling skapar utrymme och former för profetiska hälsningar.

En viktig profetisk funktion är att tala in profetiska ord i beslutsprocesser i församlingar och på samfundsnivå. Det var mest detta jag hade i åtanke när jag skrev förra blogginlägget. Jag saknar medveten profetisk input i församlingars beslutsprocesser och samfunds beslutsprocesser, även om jag vet att det förekommer i vissa sammanhang, dock för få sammanhang.

När man läser i 1 Kor 12 och 14 används profetia, uppenbarelse och kunskapens ord delvis synonymt men är ändå olika aspekter. Kärnan av det profetiska är att få en uppenbarelse från Gud, Anden inger en vad man ska säga. Det kan ibland vara en övernaturlig kunskap om en viss situation, eller om en viss person, det handlar då om ett kunskapens ord. En variant av profetia.

Det profetiska behöver inte vara så dramatiskt. Det kan framföras i ett telefonsamtal, i ett SMS, i ett mail. Jag fick t.ex. ett profetiskt ord till en pastor i Sverige för några dagar sedan, jag framförde det i form av att skicka en epost till honom. Det behöver inte vara hysteriskt-dramatiskt med det profetiska.

Allt profetiskt ska prövas. En profet måste ge utrymme för detta, och kan man inte acceptera kritisk prövning är man inte mogen att fungera i profetisk gåva. Att naivt tro på allt som sägs i Guds namn är fel. Många tokiga profetior har framförts i svensk kristenhet, på senare år har det varit mer förekommande i amerikansk kristenhet.

Bibeln varnar för förakt för det profetiska. Det är andra diket. Ett dike är att naivt tro på allt som sägs i Guds namn utan prövning. Det andra diket är att förakta allt som innebär profetiska anspråk. Profeter kan ofta bli hårt utsatta och till och med hånade. Det ser vi också många exempel på när vi läser Bibeln.

Lyft fram profetiska tjänsten i svensk kristenhet

Den kristna församlingen behöver ge utrymme och erkännande åt olika andliga gåvor för att fungera på ett bra sätt. Det har utvecklats alldeles för stelbenta strukturer på detta område i svensk frikyrklighet, styrelser och pastorer, och centralt anställda samfundstjänstepersoner, och samfundsstyrelser. Det är detta som gäller.

Bibeln talar om evangelister. Utan evangelistgåvan i funktion stagnerar kristna församlingen. Det blir inte någon växt eller omvändelser. Det samfund som historiskt sett varit bäst på att bejaka evangelistgåvan har varit Svenska Missionsförbundet. Med tanke på statistiken för Equmeniakyrkan behöver gåvan uppenbart revitaliseras.

En annan avgörande tjänst är profeten. I en av de första kristna mönsterförsamlingarna i Antiokia, var fem namngivna personer verksamma som profeter och lärare, bland annat Paulus. I Ef. 4:11 skriver Paulus att församlingen är byggd på apostlarnas och profeternas grundval.

Profetiska gåvan behöver identifieras och ges utrymme. Profeten varnar och ger framtidstro. Avslöjar synd och uppmuntrar. Om vartannat. Läser man texterna av GT:s profeter växlar de ständigt mellan synd och dom, kontra nåd, frälsning och upprättelse.

Vi behöver betydligt mer profetisk input i svensk frikyrklighet. Inte minst som input i beslutsfattande. I avgörande personfrågor kan det ha stor betydelse. Och mejsla ut det som är rätt och definiera det som är fel. När valberedningar ska mejsla fram styrelser, hur ofta frågan man efter profeter? Hur ofta frågar församlingar om profetisk input i viktiga ställningstaganden. Det handlar om personer med en särskild förmåga att höra Guds röst i specifika situationer.

Skriver om globalisering som något bra i Dagen

Senaste krönikan i Dagen handlar om globalisering. Jag påminner om att Jesus grundade en global kyrka och en global rörelse. Han sade åt sina lärjungar att gå ut till alla folk. Det är en känga mot sluten kristen nationalism. Ett fortsatt genomförande av Jesu missionsbefallning kräver en värld där man kan resa vart man vill, och arbeta vart man vill och korsa gränser, och där man inte kan ägna sig åt någon form av rasism.

I allmänna debatten används ordet globalisering på olika sätt. Vanligtvis betyder det att företagen ska kunna sälja sina varor och tjänster över hela världen, i alla länder. Den typen av handelspolitik är något positivt om det sker på rättvisa villkor, och inte skapar orättvisa gentemot fattiga länder. Tullar och handelshinder drabbar dock oftast produkter från tredje världen medan västvärldens giganter kan sälja fritt över hela världen.

Här är krönikan.