Nu är Knutby på agendan igen. Noterar att Dagen vill tillsätta en haverikommission vilket Daniel Alm bestämt avvisar. Jag har förståelse för Alms ståndpunkt, Knutby har varit ett trauma för Pingst sedan 2004 och utvärderats och diskuterats i det oändliga.

Men det finns också andra aspekter av detta drama.

Enligt min mening var ju Knutby i bara formell mening en pingstförsamling. Det var ett exempel på hyperkarismatisk intensiv gemenskap av mer allkristen karaktär. Det var tillfälligheter att det hade den formella ramen av pingstförsamling. Kristi brud har genuin pingstbakgrund, barnbarn till Filadelfias föreståndare Willis Säwe, som efterträdde Lewi Pethrus 1958 och var föreståndare fram till 1973. Men de kristna som flyttade till Knutby kom från alla möjliga håll. En tjej i Ichtys/Söderhöjdskyrkan där jag var pastor fram till 2002, flyttade till Knutby någon gång 1999-2000 och vi bara noterade detta, vi visste inte att det var något speciellt med Knutby. Vi noterade dock att vi helt tappade kontakten med henne efter flytten. Men hon var alltså EFK-are. Mördaren 2004 var också från en EFK-församling.

Hyperkarismatiska församlingar med intensiv gemenskap har högre benägenhet än traditionella församlingar att hamna i den här typen av urspårningar. Jag har levt i den miljön i hela mitt liv så jag vet att gränsen är smal mellan att vara något riktigt bra och vara något riktigt dåligt. Dessa församlingar behöver en mer övergripande samfundsgemenskap mer än alla andra.

Så min idé är, gärna en haverikommission. Men inte med fokus på pingströrelsen. Utan med fokus på hur hyperkarismatiska församlingar kan spåra ur, vi har ju fler exempel på detta än Knutby, och jag tänker också på Karisma, som handlade om helt andra saker. Det finns en del exempel på karismatiska gemenskaper som gått snett, men naturligtvis inte lika mycket som Knutby.

Jag och hustrun är på semester i Portugal och laddar batterierna för kommande år. Är dock inte helt overksam. Idag publicerar Dagen min artikel med en kritik av Sveriges Kristna Råds utdelning av Martin-Luther-King-priset. Det går i år till klimaktivisterna Extinct Rebellion. Jag problematiserar detta och motiverar i artikeln varför. Läs den här. 

Just nu befinner mig jag och fru Swärd på tvåveckors semester i södra Portugal. Det är mitt i vintern även här, men det innebär 16 grader och sol varje dag på den här platsen. Det har varit ett intensivt 2019 så det känns som mycket välbehövlig vila. Laddar batterierna och skärper in riktningen för 2020. Ser fram emot ett spännande år. På agendan finns bland annat den stora tältkampanjen i Stockholm i augusti med Sebastian Stakset och co. Befinner mig just nu i förhandlingar med Stockholmspolisen och Stockholms stad angående platsen för att ställa upp tältet. Östermalmsmissionen går vidare med pågående Alphakurs och Betakurs.

En utmärkt predikan av Christer Roshamn i Folkungakyrkan idag. Som vanligt mycket bibelcentrerat, trosstärkande och instruktivt. Bara ett litet belysande citat från predikan: ”Be inte små böner, be stora böner – för vi har en stor Gud”.

Min senaste ledare i Världen Idag handlar om det dödliga våldet i det svenska samhället. Det är ju mycket uppmärksammat både i politiken och i media. I den politiska debatten och i olika former av media tycks hårdare straff, strängare lagstiftning och fler poliser vara de främsta lösningarna. Naturligtvis har debatten en stark prägel av invandringskritik då det poängteras att en stor andel av mördarna är utrikesfödda eller har utrikesfödda föräldrar.

Det jag pekar på i artikeln är att den kristna lösningen på detta stora samhällsproblem är mer frälsning. Jesus kan förvandla den störste syndarens liv och jag har mött vittnesbörd senaste tiden från grovt kriminella som upplevt omvändelse och ett förvandlat liv.

Jag pekar även i artikeln på att detta mördande är uttryck för kollapsade familjer. Det är något som knappt nämns i den politiska debatten och i media. I ett samtal med en god vän häromveckan, som jobbar med de kriminella gängen i Stockholm, pekade han på att en gemensam nämnare bland dem som ägnar sig åt dödligt våld är frånvarande eller icke existerande pappor. Familjens upprättelse och närvarande och engagerade pappor är en ännu viktigare fråga än fler poliser och strängare straff.

Det är också viktigt med proportioner i den här typen av debatter. Ofta har den som syfte, i varje fall i sociala medier, att svartmåla invandring och invandrare. Det handlar om en liten minoritet av män som helt har spårat ur. Det handlar inte om kvinnor, det handlar om män. Därför kan man inte generalisera om invandrare i allmänhet. Och det handlar om en begränsad minoritet, den breda majoriteten av invandrare är laglydiga medborgare.

Om man ska vara profet är det viktigt att utgå från fakta, inte sociala medier-hysteri och medias sensationer. Då bör man läsa Brottsförebyggande rådets rapporter som bygger just på fakta och mångårig statistik. BRÅ kom nyligen ut med rapporten ”Dödligt våld i Sverige 1990-2017”. Det är en läsning som rekommenderas.

I rapporten får man veta att i ett globalt perspektiv uppvisar Sverige mycket låga nivåer av dödligt våld. Det mått man använder när man jämför dödliga våldet i olika länder är dödligt våld per 100 000 invånare. Sverige ligger på nivån 1,0 fall per 100 000. I början av 90-talet var nivån 1,3-1,4 fall av dödligt våld, så det har minskat i jämförelse med tidigt nittiotal. I en annan BRÅ-rapport kan man också läsa att dödliga våldet också var något högre på 80-talet än idag. Det globala genomsnittet ligger på cirka 6,0 fall av dödligt våld per 100 000 invånare, så Sverige ligger långt under den nivån, västländerna ligger oftast på nivån cirka 1 fall av dödligt våld per 100 000 invånare.

Det stora undantaget är USA som i många år legat på nivån 5-6 fall av dödligt våld per 100 000 invånare. Jag tycker personligen att det är obegripligt med tanke på hur hög andel av amerikansk befolkning som är aktiva kristna.

BRÅ noterar en liten uppgång av dödliga våldet i Sverige senaste 4 åren efter en nedgång under en följd av år, men det är ändå på lägre nivå än 80- och tidigt nittiotal. Det är en internationell trend, och samma mönster märks i USA, England och Holland bland annat.

 

 

 

Den gamla baptistkyrkan Elim har stått i korsningen Styrmansgatan/Storgatan på Östermalm sedan 1898. Idag hänger det Judasskyltar utanför kyrkdörren. Det har nog aldrig hänt tidigare under byggnadens 121-åriga historia. Det är märkligt hur gammalt bibliskt språkbruk lever kvar i det sekulära samhället.

Nu tänkte jag lägga mig i den riktigt tunga kyrkopolitiken i Sverige. Vi har ju ett unikt samlande organ i svensk kristenhet som heter Sveriges Kristna råd. Den bredd som detta råd har är unikt, jag vet knappt någon motsvarighet i något annat land, genom att ortodoxa, katolska, pingstvänner, Livets Ord, Vineyard, Svenskkyrkliga, traditionellt frikyrkliga – alla är med.

Jag vet att denna formella ekumenik ofta ringaktas i de troskarismatiska kretsar där jag mest rör mig, ibland ses det som oviktigt, ibland blir det en ren demonisering av en organisation och struktur.

Jag tror dock att Sveriges kristna råd behövs, och svensk kristenhet behöver en samlad röst. Inom Evangeliska Frikyrkan har vi dock tidigare betonat att SKR inte ska säga för mycket, det blir lätt att man säger saker som vissa samfund inte gillar.

Den opinionsbildning SKR har nu, tycker jag är bra, försöker hitta en samlad kristen röst i aktuella frågor, där man är överens.

Jag har dock ett förslag till förändring. Det handlar om generalsekreteraren. Tidigare var det Sven-Bernhard Fast, som sedan blev biskop i Visby stift. Under senare år har det varit Karin Wiborn som tidigare var samfundsledare i Baptistsamfundet. De har varit utmärkta och samlande administratörer. De har dock inte varit kända utanför kyrkornas värld.

Jag tror att nästa gång det blir dags att välja generalsekreterare, jag antar att det inte dröjer så länge, då Karin har haft detta jobb i en del år, då skulle man välja någon som kan vara en profilerad opinionsbildare, och som framförallt rör sig utanför den internkyrkliga sfären. Som blir en kyrkornas samhällsröst, och som kan vara det på ett sätt så att både pingstvänner, svenskkyrkliga, katoliker, livetsordare m.m. känner sig bekväma.

Jag föreslår att vi satsar på att välja Joel Halldorf som kommande generalsekreterare i Sveriges kristna råd. Han är den person som jag tror bäst skulle kunna axla en sådan mantel. Jag skriver detta nu eftersom hans namn dyker upp när det gäller att bli biträdande kyrkoledare i Equmeniakyrkan. Jag tror att det här uppdraget skulle passa ännu bättre.

Opinionsbildningen behöver läggas om och bli mer snabbfotad och kompetent. Nuvarande SKR-modell där ett antal kyrkoledare ska komma överens, det kan funka i vissa frågor, där man gör planerade utspel. Men i dagens snabbfotade medievärld behöver vi ha en generalsekreterare som får ett tydligt mandat att vara en kyrkornas gemensamma röst, och som snabbfotat kan delta i debatter, svara på inlägg, träda fram i paneler och intervjuer. Här tror jag att Joel skulle passa bäst, han har också den breda bildning som uppdraget kräver, och den ingående förankringen i kyrkornas värld.

Min senaste ledare i Världen Idag innehåller reflektioner över andliga tillståndet i Sverige. Är det väckelse på gång? Har vi gått över från att vara ett sekulärt till att vara ett postsekulärt samhälle? Pågår det påkristning istället för avkristning? Funderar över detta i ledaren och en slutsats är att det finns olika trender i dagsläget. Det är inte enkelt att göra en entydig bedömning. Ledaren hittar man här.

Jag har haft förmånen att vara i Israel på semester i 11 dagar, senaste veckorna. Det resulterade bland annat i två ledare i Världen Idag om kristna kyrkan och förhållandet till judarna och Israel. Artiklarna har skapat viss debatt. Jag och hustrun besökte bland annat Knesset i Jerusalem. Vi bodde i Negevöknen några dagar. Vi bodde tre dagar i Tiberias vid Genesarets sjö. Delar av den arabiska befolkningen i området har en pragmatisk och samarbetsinriktad hållning till Israel. Framförallt i Gazaremsan odlas den antisemitiska och starkt Israelkritiska hållningen bland palestinierna.

Att diskutera frågorna historiskt, det är svårt att komma någon vart. Efter Romerska ockupationen som rådde under Jesu tid och första kristna tiden, har det varit många herrar över den smala kustremsan i östra Medelhavet. Som bibeltroende kristen tolkar jag Bibeln som att judarna har fått en av Gud given rätt till landet. Jag har också svårt att inte tolka en rad profetior om judarnas återvändande till detta land, att det är just detta som har skett genom staten Israels bildande. Jag har svårt att se när dessa profetior skulle ha gått i uppfyllelse tidigare i historien. Återvändandet från Babylon på 500-talet före Kristus var ju ett geografiskt mycket mer begränsat återvändande i jämförelse med vad som har hänt de senaste 100 åren.

Jag tror också att det finns goda förutsättningar för fred i regionen. Det jag pekat på är att Israel redan lever i fred med sina grannar, i stor utsträckning. De delar av den palestinska befolkningen som bor i Israel och är medborgare i Israel, visst uttrycker de kritik mot Israel, men sammantaget är de ganska nöjda med situationen och vill bo kvar i landet. Jag är inte övertygad om att palestinierna hade det bättre när de hörde till Jordanien eller Egypten, vilket var fallet före 1967.

En fredsuppgörelse med de palestinier som bor på de områden som Israel ockuperade i samband med sexdagarskriget 1967 måste bygga på realism. Israel ger högsta prioritet åt sin säkerhet. Palestinierna har inte visat framfötterna i några fredsförhandlingar efter 1948. De har inte heller visat någon trovärdighet i att ge Israel säkerhet, vilket är en förutsättning för en uppgörelse. Bara senaste dygnet har 200 raketer skickats från Gaza in i Israel, och detta accepteras inte av israelerna. Det finns inte något demokratiskt samhälle som skulle acceptera det. När kritiken riktas mot Israel från västvärlden för deras försvar av sitt territorium, är det uttryck för att man bedömer Israel efter en helt annan måttstock än vad man bedömer sig själva.

Det är fullständigt orealistiskt att diskutera en självständig palestinsk stat under dessa förutsättningar. Det är bara symbolpolitik utan någon form av realism när kravet på palestinsk stat ständigt upprepas av de flesta länderna i världen.

En realistisk fredslösning är att palestinierna helt upphör med våldsinsatser och istället börjar utveckla ett ekonomiskt samarbete med Israel. Då är jag övertygat om att Israel kommer att så småningom riva muren på Västbanken och göra gränskontrollerna mindre strikta.

 

 

Idag vänder vi hemåt efter tio sköna semesterdagar i Israel. Vi har bott vid Genesarets sjö, i Negevöknen och sista tre dagarna i Jerusalem. Som bibelläsare och bibelförkunnare är det så lärorikt att röra mig i de miljöer där Bibeln och uppenbarelsen formats.

Det har resulterat i två ledare i Världen Idag om hur vi kristna ska förhålla oss till judarna och till dagens staten Israel. Den senaste som publiceras idag handlar mest om möjligheter till fred i regionen. Man hittar den här. Den första ledaren i tisdags handlade om kristendomens judiska rötter. Man hittar den här.

Det här är frågor som intresserat mig i många år. Som student i ’statskunskap i slutet av sjuttiotalet gjorde jag en vetenskaplig studie av fredsförhandlingarna som då fördes mellan Israel och ’Egypten. När jag började doktorera våren 1980 var jag i valet och kvalet att doktorera om mellanösternkonflikten, men till slut blev det ändå abortfrågan jag skrev om. Han dock med vissa vetenskapliga kursen i Mellanösternpolitik.

Under tre dagar bodde vi i Negevöknen nära Berseba. Här är en bild från Negev. Trakterna kring Berseba har nu börjat bli rejält utbyggda.