Mitt liv som Östermalmsmissionär

En växande del av mitt liv är arbetet med att vara missionär och pionjärarbetare på Östermalm – att i praktiken leva ut det som kallas för missionell kristendom. Min huvudpassion är att bygga församling genom att nå nya människor som man kan föra till tro på Kristus. Min erfarenhet från ett helt långt liv i svensk frikyrklighet är att det är alldeles för mycket introvert verksamhet som bara riktar sig till de redan frälsta. Jesus lämnade de 99 fåren för att söka efter det förlorade fåret. Det handlar om alla människor som ännu inte har lärt känna Jesus och lever i gemenskap med honom.

Att börja från noll i ett missionellt pionjärarbete det kräver uthållighet, tålamod, bön, vision, kallelsevisshet m.m. Jag har en gång tidigare i livet lämnat en stor och framgångsrik församling för att arbeta missionellt och börjat från noll med ett pionjär- och församlingsgrundande arbete. Det var 1981 då jag och hustrun tillsammans med några andra småbarnsfamiljer blev utsända från Järfälla pingstförsamling för att grunda ett nytt pionjärarbete i Vendelsömalm/Brandbergen i södra Stockholm. Vi genomgår nu exakt samma process när vi nu börjar missionera på Östermalm.

Det är viktigt att när man hör till generationen 60+ inte slå sig till tro, vi blir så lätt bekväma och undviker risker och äventyr. För mig är mission på Östermalm ett gigantiskt risk- och trossteg. Östermalm består av svensk medel- och överklass och det är inte en särskild lättmissionerad folkgrupp. Östermalm är en svenskkyrklig stadsdel 63 procent inom Oscars församling är medlemmar i Svenska kyrkan. Jag ser dock en mycket begränsad grupp som är aktiva kristna, som vittnar om Jesus, som aktivt läser Bibeln, som aktivt deltar i gudstjänstliv och kristen gemenskap varje vecka. Det finns Östermalmsbor som är medlemmar i kyrkor i andra delar av stan, men även det är en mycket begränsad grupp av befolkningen.

Första steget har varit ett mycket aktivt nätverkande, att bygga kontaktnät, en del av detta är aktivt engagemang i organisationer som finns på Östermalm. Jag och hustrun blev invalda i kyrkoråd och dess utskott vid kyrkovalet för ett år sedan, en mycket värdefull kontakt för oss.

Efter mer än ett års bön, nätverkande och funderande kom vi fram till att bästa sättet att nå Östermalmsborna är genom Alphakurser, en grundkurs i kristen tro som utvecklats i London, som passar för sekulariserade västlänningar.

Vi håller nu på att starta upp Alpha på Östermalm, andra tillfället blir i kväll. Första tillfället var för två veckor sedan och då kom 20 personer med vilket vi var mycket glada för. Vi har under en längre period arbetat med att bjuda in till Alpha, genom ett antal olika kanaler och metoder.

Söndag kväll

Har haft lite ont om tid senaste veckorna, så jag har inte hunnit med denna blogg. Det kommer att bli en uppdatering och förnyelse av den senare denna vecka. Har varit upptagen senaste veckorna av barnbarn, starta upp Alpha på Östermalm, analyser i kölvattnen av valet. Senaste veckan har jag varit två dagar i Drammen Norge för att spela in sex TV-program för en av de kristna TV-kanalerna i Norden. Idag söndag har jag ägnat åt Iglesia Ichtus i Stockholm där jag predikat både vid 11- och 16-gudstjänsten. Återkommer och räknar med mer aktivt bloggande från nästa vecka.

Ledare om kristen helhetssyn

Senaste ledaren i Världen Idag, om att kristet profetiskt perspektiv innefattar olika områden, bland annat ett kristet miljöansvar. Har ofta problem med den ensidighet som så kallad kristen höger och vissa grenar av evangelikalismen och pingst-karismatiska kristendomen hamnar i när man ska ge en kristen respons på samhällsfrågor och politiska frågor ur ett kristet-bibliskt perspektiv.  Det beror enligt min mening på en slarvig bibelläsning, alternativt att man inte är särskilt bibeltroende. Refererar bland  annat till min gamle pastor och apostel, Kjell Sjöberg, som var en ledargestalt i mitt liv från 1973 till sin bortgång 1997.

Senaste nytt

Har ägnat senaste veckan åt en del analyser över regeringsbildning m.m. Jag driver ju ett konsultbolag där jag ägnar mig åt politisk analys, specialiserad sedan en del år tillbaka på energi- och klimatpolitik. Flera rapporter har kommit från mig inom dessa områden senaste veckan, till mina klienter inom näringslivet. Förr arbetade jag mer med ekonomisk politik i allmänhet. Det är min ”tältmakarsyssla” i min roll som Östermalmsmissionär. Jag har inte någon lön för att vara missionär på Östermalm och behöver försörja mig på annat sätt.

Idag dök det upp två barnbarn från Bergen Norge. Den nyss fyllda femåringen, hennes första kommentar vid mötet på Arlanda, jag har tappat en tand. Och mycket stolt visar hon upp en glugg i munnen. Den tappade tanden väl förvarad i en rosa burk. Barn är härliga och ger helt andra perspektiv på livet och tillvaron.

Jag har varit medlem hos Kristdemokraterna sedan sjuttiotalet, i med och motgång. För första gången någonsin blev jag tillfrågad vid detta val att stå på en riksdagslista. Stod med på icke-valbar plats i Stockholms kommun men fick en hel del personkryss. Tycker att Ebba Busch-Thor gjorde ett fantastiskt jobb i valrörelsens slutspurt. Hon lyfte hela partiet, och är värd all eloge för detta.

Intervjuad av Expressen om kyrkan och SD

Har blivit intervjuad av Expressen som gjort ett omfattande reportage om olika hållning till SD inom kristenheten, där Lars Enarson, Runar Sögaard och Ulf Christiansson med son pekas ut som frontfigurerna i det kristna SD-stödet. Tycker att Expressen har gjort en bra journalistik som ganska korrekt speglar spänningarna i kristenheten i denna fråga.

Också blivit intervjuad av Dagen som skriver om den ”väckelsekampanj” som Runar Sögaard driver med Jimmie Åkesson i valrörelsens slutspurt.

Runar Sögaard har idag en mycket oklar förankring i svensk kristenhet, jag känner inte till att han är medlem i någon kristen församling i Stockholm. Lars Enarson har bott i Israel i 20 år och i varje fall för några år sedan klassades han som heretiker bland förtroendeingivande kristna i Sverige som känner honom, han ansågs vara mer judisk än kristen. Var han exakt står idag, har jag inte hunnit utforska än. Han driver dock en märklig form av politisk religion, bland annat utnämnde han mig nyligen för falsk profet eftersom jag inte insåg att Trump var sänd av Gud, det är alltså politisk inställning som är avgörande för ens kristna status, inte ens tro på Kristus och hans fullbordade frälsningsverk.

Med Jonas Gardell och Mark Levengood på releaseparty för Jonas nya bok

Författaren och estradören Jonas Gardell hade idag releaseparty för sin nya bok ”Till minne av en villkorslös kärlek”, Jonas bjöd in mig och min fru Eva att vara med på festen hos förlaget Norstedt, vad jag kunde se var vi de enda representanterna för svensk kristenhet. Här ser ni oss på bild tillsammans med författaren. Boken handlar om hans frikyrko- och baptistbakgrund, ska läsa den med intresse. En hel del av svensk kultur- och kändiselit var med på evenemanget och Jonas fick oss alla att sjunga ”Gyllne morgon” och ”Han har öppnat pärleporten”.

Event

Varför är jag så skeptiskt inställd till Sverigedemokraterna?

Varför är jag så skeptiskt inställd till Sverigedemokraterna? Redan efter valet 2014 skrev jag en artikel i Dagen om att kristna inte ska stå med i Åkessons hejarklack. Jag var sedan med och initierade det så kallade pastorsuppropet där 380 pastorer gjorde ett statement för en generös flyktingpolitik med udden riktad mot SD. 2016 gav jag och Micael Grenholm ut boken ”Jesus var också flykting”.

Redan 2007 skrev jag en artikel publicerad på DN debatt på förintelsedagen, där jag tog upp frågan om att kristna har benägenhet att dras till högerextremismen, kristna kyrkans kompromisser med nazismen var temat för artikeln. Jag ställde också en frågan i den artikeln, att kommer vi att få se i framtiden att kristna engagerar sig i SD. Vid den tidpunkten var det otänkbart, men idag lever vi i den verkligheten. Mitt påstående 2007 väckte inte någon debatt, det ansågs då vara helt osannolikt, det enda som nämndes av en statsvetare var att jag såg något som inte annan såg, när jag varnade för att kristna skulle attraheras av SD.

Jag ska nu försöka svara på frågan sakligt och inte emotionellt. Det som vill närmare fördjupa sig i argumentationen får läsa vår bok som kom 2016.

Det finns inslag i SD:s politik som jag är skeptisk till, men på mer allmänpolitiska grunder, i frågor där vi kristna kan ha olika uppfattningar. Jag är till exempel för ett svenskt EU-medlemskap. Jag tror inte att EU är eller bör vara en statsbildning, vi behöver aktivt bevara de nationsbildningar som finns inom EU, tendensen är ju att det blir allt fler EU-stater, inte en riktning mot att bli en enda stat. Det är inte ett embryo till en antikristlig världsstats-, statsbildning, det vore att kraftigt överdriva EU:s roll och betydelse i världen. Jag ser det som ett ekonomiskt samarbete för att framförallt gynna företagen och näringslivet så att de kan ha hela EU som hemmamarknad. Det gynnar Europa ekonomiskt. EU är inte någon mäktig del av världen längre, det försvann med andra världskriget, det är en förlegad världsbild att tro att världsmakten utgår från Bryssel. Men för att Europa ska kunna hävda sig i konkurrensen med USA och Kina är det viktigt med en gemensam europeisk marknad vilket kräver en viss samordning av lagstiftning och ekonomi. Jag tror också på ett svenskt samarbete försvarsmässigt, och ser ett NATO-medlemskap som enda alternativet, den slutna nationalism som SD förespråkar tror jag inte på, men detta handlar om frågor där vi kristna kan ha olika uppfattningar. Energi- och klimatpolitik är mina specialområden, och där tycker jag att SD representerar för mycket av gårdagens politik och tänkande, liksom Trump gör. När man granskar ett politiskt parti är det ju aldrig så att det absolut inte är något man inte gillar. Som kristen står jag för en konservativ syn. Jag tycker inte heller att SD på långa vägar är ett regeringsdugligt parti, med tanke på de många avhoppen i riksdagsgruppen och ännu mer på kommunala nivån. Ett regeringsdugligt parti måste kunna mobilisera kompetenta människor på alla nivåer, i riksdag, landsting och i alla kommuner, där har SD en lång väg att gå. Men även i den frågan kan vi kristna göra olika bedömningar. När det gäller familjefrågor t.ex., jag kan inte se att SD ger ett alternativ till rådande ordning, men har mer konservativa inslag vilket jag tycker är bra.

Man kan föra en saklig diskussion om flyktingpolitik och invandring, och komma fram till olika uppfattningar om vårt lands kapacitet på detta område, hur mycket som ska prioriteras i närområdessatsningar och hur mycket vi ska ta emot flyktingar från avlägsna länder och kulturer. Nu är det ju så att Sverige och vår socialdemokratiska regering vill idag anpassa sin flyktingpolitik till EU, och EU vill i stort sett inte ta emot några flyktingar alls, så den restriktiva flyktingpolitiken är ju inte längre något unikt för SD utan gäller partier i allmänhet. Som kristen tycker jag att EU:s väldigt restriktiva flyktingpolitik är omoralisk, men det är ju en allmän kritik som idag inte bara gäller SD och likasinnande partier. Man bör komma ihåg att 50.000 personer flyttar från Sverige varje år, man får jobb i andra länder, gifter sig med någon i en annan del av världen, flyttar som pensionär till ett varmare land, man har som flykting möjlighet att återvända dit man kom ifrån, med mera, det finns många skäl bakom flytt utomlands, unga människor är mycket mer internationella än den äldre generationen. Vi har inte ett födelseöverskott, en invandring på 50.000 är ett minimum för att vi inte ska få en krympande befolkning, vilket är ekonomiskt skadligt.

Människor har i alla tider varit på flykt från fattigdom, krig och förtryck, vi får i framtiden också räkna med mycket mer miljöflyktingar. En mycket begränsad del av världens flyktingar har möjlighet att ta sig in i något EU-land och söka asyl här. Den breda majoriteten av flyktingar finns i världens fattiga länder.

Det finns områden där jag som kristen är totalt negativt inställd till SD, som är avgörande för mitt avståndstagande. Här pekar jag på de viktigaste frågorna.

  1. Partiet har nazistiska rötter.

Sverigedemokraterna som parti har sina rötter i 80-talsrörelsen Bevara Sverige Svenskt, och bildades som ett parti 1988. Det fanns nazister med bland bildarna och i nyckelpositioner under 90-talet. Det var det partiet som nuvarande partiledning gick med i. Enligt min mening kan man inte vara nazist, ha samröre med nazister, och samtidigt vara kristen. Det går inte att hävda som Lars Enarson har gjort att nazistiska rötter finns i de olika partierna. Detta stämmer inte. Det är riktigt att det fanns stöd för rasbiologiska idéer i Sverige på 20- och 30-talet, och det fanns personer i etablerade partier som sympatiserade med nazisterna på trettiotalet, framförallt var det starkt tyskvänliga personer. Men allt detta gjordes upp med under och efter andra världskriget. Efter andra världskriget har det varit total nolltolerans mot nazismen i svensk politik. Nazister och nazismen levde kvar i Sverigedemokraterna på nittiotalet, i närtid, det är en helt annan sak. Det var det parti som nuvarande partiledning gick med i. Hitlers agenda var att skapa ett etniskt homogent Tyskland, och de han såg som invandrare rymdes inte där. I den situationen handlade det om judar och romer och andra folkgrupper i tyska riket som inte var tyskar etniskt. SD:s argumentation i alla år har varit samma sak, även om man har försökt uttrycka sig mer rumsrent på senare år, ett Sverige för svenskar utifrån en svensk tradition, och andra folkgrupper ryms inte där och man vill inte ha någon invandring som gör Sverige mindre etniskt homogent. I grunden är det samma uppfattning som nazisterna drev ideologiskt, men med mer våldsamma metoder. Visst, SD tog bort uttrycket ”etnisk homogenitet” i principprogrammet 2011 och ersatte det med uttrycket gemensam nationell och kulturell identitet, och betonade den nedärvda essensen, ett litet mer rumsrent sätt att uttrycka samma sak. (Om partiets nazistiska rötter har vi en mycket mer utförlig genomgång i kapitel 9 i vår bok ”Jesus var också flykting”.)

Den mycket trovärdige KD-politikern Lars Adaktusson skriver så här om SD i en krönika i Metro 5 november 2012 som jag tycker väl sammanfattar bilden: ”Mot den bakgrunden är det intressant att Åkesson själv gick med i Sverigedemokraterna när politiken var formad av högernationalister och skinnskallar. Både den dåvarande partiledaren och ungdomsförbundsordföranden var organiserade nazister, vid partiets sammankomster var medlemmarna klädda i uniform. Att Åkesson frivilligt sökte sig till ett parti som startades och leddes av nazistsympatisörer stämmer till eftertanke.”

2. Partiet svartmålar invandrare och invandring, och ställer grupper mot varandra.

Invandringen och invandrarna lyfts fram som orsaken till de flesta problemen i samhället. Hatet mot invandrare har ökat kraftigt i Sverige under senaste åren. Sverigedemokraterna har varit en bidragande orsak till detta, genom att partiet konsekvent sedan sitt bildande i slutet av 80-talet, har bekämpat och varit emot all form av invandring och alltid lyft fram problemen med invandring och därmed invandrarna. Partiet har ensidigt i alla år presenterat invandrare som ett stort problem och som egentligen inte hör hemma här. Invandringen leder till ökad brottslighet, invandringen leder till sämre skolor, invandringen leder till sämre sjukvård, invandringen leder till sämre åldringsvård, invandringen leder till sämre svensk ekonomi, invandringen leder till sämre bostadsområden etc. etc. Listan kan göras lång på vad invandringen och därmed invandrarna leder till för problem. Jag kan inte här ta upp alla aspekter av detta. Men konsekvent pekar man på fakta som svartmålar invandringen och invandrare i högerpopulistiska medier och hemsidor. Ingen påstår att det är problemfritt med invandringen, och vi har varit för dåliga på att klara integrationen. Men att skuldbelägga invandringen och invandrare för att en liten grupp av dem, 1-2 procent, ägnar sig åt brottslighet, det blir samma argumentation som Hitler använde för att skuldbelägga judarna i Tyskland på trettiotalet. Det är dessutom invandrarna som drabbas av denna brottslighet, det är inte på Östermalm som bilar bränns, där butiker rånas, och knarkaffärer görs upp i gathörnen. Det är i Rinkeby. Man glömmer bort alla positiva aspekter av invandring, Stockholms arbetsmarknad skulle kollapsa utan all invandring, ett antal branscher domineras helt av personer som är utrikesfödda eller har utrikesfödda föräldrar. Denna kollektiva skuldbeläggning av invandring, invandrare och invandrartäta områden är omoralisk och inte enligt fakta. De flesta invandrare vill arbeta, sköta sig, integreras och lära sig svenska.

Som kristna och som församlingar är denna svartmålning av invandring och invandrare mycket stötande. Vi möter väldigt många av dessa i våra kyrkor och församlingar runt om i hela Sverige, och vi får en mycket mer nyanserad bild av situationen. Invandring är inte problemfritt, det är inte någon som har påstått detta. Integrationsproblem har diskuterats i Sverige sedan åttiotalet, bland annat i olika statliga utredningar. Men vi måste ha proportioner och inte svartmåla, och hålla oss till fakta när vi diskuterar invandringen. Forskningen visar att utrikesfödda män eller med föräldrar som är utrikesfödda, har 2,5 gånger mer benägenhet att begå brott, forskningen visar också att det är en liten andel av invandrarna det handlar om. Problemet idag är att alla invandrare skuldbeläggs för att en liten andel begår brott, och det är inte invandrarkvinnorna som sticker ut i brottsstatistiken. Vi behöver lösa det specifika problemet, inte bara använda ”stoppa invandring” – som en generell lösning på alla problem.

Det är sant att SD:s ledning har försökt rensa upp i de värsta avarterna i denna främlingsfientliga retorik. Avhopparna från SD, Alternativ för Sverige, är nu mycket värre i sin retorik, de sprider verkligt hat mot invandring och invandrare i sina valbudskap. Men i valtal, valmanifest, partiprogram m.m. håller SD fast vid världsbilden och poängterar ständigt att invandringen och därmed invandrarna ligger bakom en stor del av samhällsproblemen. Den bilden tar jag som kristen avstånd ifrån. Invandrarna är mina vänner, och de är mina bröder och systrar i Kristus när de bekänner sin tro på Kristus.

3. Partiet betraktar judar och andra invandrargrupper som icke-svenskar.

Efter andra världskriget har fascistiska och högerextrema partier i västvärlden helt övergett rasretoriken. Men man tangerar detta ständigt, inte genom att peka ut ras, men peka ut andra förhållanden och egenskaper som tangerar rasområdet. SD:s partiprogram talar om nedärvd essens, det innefattar ju olika saker men ras är en viktig del av den nedärvda essensen. Lars Enarson och hans understödjare borde samtala med de judiska organisationerna i Sverige, och de organisationer som arbetar mot antisemitismen, varför de så tydligt markerar avstånd mot SD.

En avgörande punkt är kapitel 5 i SD:s partiprogram. Det är här man definierar svenskhet och tillhörighet till den svenska nationen. Det anmärkningsvärda hos SD i jämförelse med övriga partier, är att man skiljer på ett svenskt medborgarskap och tillhörighet till den svenska nationen. Ska man strikt tolka SD:s teser är jag som kristen inte en del av den svenska nationen, jag är bara svensk medborgare, eftersom Kristus är min Herre och jag hör till Guds folk, ett folk av alla stammar och språkslag, det väger tyngre för den troende än ett svenskt medborgarskap.

Samma sak gäller t.ex. judar, samer och romer. Enligt kapitel 5 i SD:s partiprogram hör de inte till den svenska nationen. SD utnyttjar här den svenska lagstiftningen till skydd för minoriteter, för att bland annat värna om deras språk och kultur, för att markera att dessa folkgrupper inte är en del av svenska nationen. Det är samma tänkande som låg bakom Hitlers tes om att judarna inte var tyskar. Ska man räknas som svensk måste man helt assimileras. En äldre judinna t.ex. som talar bruten svenska, och håller fast vid sina judiska traditioner är inte verklig svensk enligt SD, eller heller en same som håller fast vid sina samiska traditioner. Visst, en person kan själv uppfatta sig själv på detta sätt, t.ex. att man i första hand ser sig som same, inte svensk, även om man är svensk medborgare. Men det är då individens val, det som blir helt fel är om statsmakten börjar definiera människor på detta sätt.

4. Den slutna nationalismen är inte en kristen idé.

En central kristen tankegång är att rasism är synd och att särskilja människor utifrån hudfärg och etnicitet är ett brott mot skaparens förhållningsregler. Den kristna församlingen är gränsöverskridande, rasöverskridande och global till sin karaktär. Kristi kropp är en. Vi är en Guds familj av alla folk och stammar, och det är också visionen för evigheten. Den politiska nationalismen växte fram på 1800-talet, det är inte någon klassisk kristen idé. Det var först på 1800-talet som strikta gränser mellan länder uppstod, visumtvång, passkontroller och uppehållstillstånd. I Europa har det varit många folkvandringar och förskjutningar av landgränser under de senaste 2000 åren. Europa går i en utveckling mot allt fler länder och alltmer brokig nationalism. Om man tror att det finns gudagivna landgränser är det svårt att säga vilka de exakt skulle vara. Är den gudagivna landgränsen att Finland ska ingå i Sverige? Eller Norge? Eller Baltikum? Eller skulle allt norr om Dalälven inte vara Sverige utan istället ett samiskt rike? Även om man tror att det finns landgränser fastställda av Gud, vad är det då som säger att man inte får fly till ett annat land, eller flytta till ett annat land av jobb- och/eller familjeskäl. Den finns en sund nationalism som präglar de flesta länder, men en exkluderande nationalism, där man hindrar människor från att röra sig över landgränser av olika skäl, vi har i vår bok en ingående bibelteologisk genomgång av dessa frågor, där vi hävdar att en sluten och exkluderande nationalism är en icke-biblisk tankegång. Enligt min mening står SD just för en sådan sluten nationalism, och det är förkastligt.

5. Flera av de problem som SD har lyft fram som stora samhällsproblem, och där övriga partier har varit för passiva och omedvetna tidigare, är verkliga problem, men är problem som i första hand drabbar invandrare.

Kriminaliteten i vissa förorter som är ett verkligt problem, det drabbar invånarna i dessa förorter, och företagarna i dessa förorter, som domineras av invandrare. Det är inte Östermalmsborna som drabbas av invandrarkriminaliteten. Det är inte Östermalmsbornas bilar som brinner vid bilbränder, det är invandrarnas bilar i segregerade förorter. Islamiseringen är ett verkligt problem, som vi från vissa kristna håll varnat för sedan sjuttiotalet. Glädjande nog har de övriga partierna blivit alltmer medvetna om problemet med detta. Islamiseringen är enligt min mening ett stort hot, vissa debattörer från olika håll har länge varnat för detta. Men från kristet håll ska den bemötas med mission, kristna kärleksgärningar och förbön. En stor del av de flyktingar som kommit till Sverige ända sedan åttiotalet har flytt hit från muslimskt religiöst förtryck. Att stoppa invandring är ett trubbigt instrument för att hindra islamisering.

Detta var den korta varianten, läs vår bok ”Jesus var också flykting”, där gör vi också en ingående granskning av SD:s kyrkopolitiska program, och genomskådar resonemangen om att värna det kristna kulturarvet.

 

 

Fantastisk bönehelg i Aneby

Haft förmånen att vara med på bönekonferensen i Aneby i helgen, där bland annat 35 förebedjare från Tanzania var med och bad för Sverige. Det är härligt när bön inte bara är lågmäld och tyst, vilket är den vanliga bönemodellen i Sverige. Afrikaner ber med intensiv intensitet, med hela kroppen och följer Bibelns uppmaning att ropa till Gud. Det smittade av sig på de närvarande svenskarna. Stort tack till Anders Gerdmar som initierade och ledde bönekonferensen. Underbart med docenter i teologi som även tar böneinitiativ.

Idag kom en ny ledare i Världen Idag om att vi ska be inför valet.

Förtydligande och kommentar angående Bill Hybels och Willow Creek

Jag vill ge några förtydliganden angående min ledare i måndags i Världen Idag angående Bill Hybels och Willow Creek. Jag har fått mycket feedback och även kritik på denna ledare och haft flera ingående samtal med vänner som besökte Willow Creeks ledarkonferens i helgen. Flera personer har framfört att jag uttryckte mig för kategoriskt och tvärsäkert i ledaren när det gäller några punkter. Jag ger här också en översiktlig bakgrundsbeskrivning som hjälp för den läsare som inte känner till denna sak. Jag skriver bara ur minnet, därför är inte alla detaljuppgifter helt exakta.

Bill Hybels har under många år varit pastor för en jättestor församling utanför Chicago som heter Willow Creek. Hybels har under många år varit en av USA:s mest respekterade kristna ledare, och församlingen i Willow Creek har många sett upp till som ett exempel. Man är inte minst kända för sina årliga ledarkonferenser, som via videolänkar nått miljoner ledare runt om i världen. Hybels undervisning om ledarskap har nått ut i hela världen. Många pastorer i Sverige har uppskattat Hybels och Willow Creek, bland annat jag. Har dock inte hört till den grupp som årligen åkt över till de årliga ledarkonferenserna i Willow Creek.

Det orsakade chockvågor i kristenheten när det i mars månad kom ut i offentligheten att Hybels anklagades av flera kvinnor för att ha uppträtt på ett olämpligt sätt mot dem. Det var den sekulära tidningen Chicage Tribune tror jag den heter, som kom med dessa avslöjanden. Det skapade bestörtning därför att Willow Creek och Hybels har präglats av en hög moral och tydlig etisk undervisning, inte minst på det sexuella området. Hybels respons blev att han var utsatt för en motkampanj från tidigare medarbetare och vänner vars syfte var att skada Willow Creeks arbete. Äldsterådet i församlingen i Willow Creek slöt upp bakom Hybels. Det framkom då att flera av de högsta ledarna inom Willow Creek Association, ända sedan 2015 försökt lyfta dessa frågor.

Min spontana reaktion i mars var att detta var en förtalskampanj, jag litade på Hybels försvar och jag fick intrycket att ledningen i Willow Creek hade full insyn och kontroll över situationen. När jag närmare läste in mig på frågan, bland annat läste bloggtexter av de högt respekterade kvinnliga tidigare ledarna hos Willow Creek, Nancy Beach och Nancy Ortberg, insåg jag att detta knappast endast var förtal och förföljelse, det låg en viss sanning bakom. När Willow Creek ändrade sin version i april och även Hybels, insåg jag att det måste ligga något i detta. Hybels sade då att han försatt sig i olämpliga situationer i det förflutna. Willow Creek-ledningen gjorde en halv reträtt. I ett blogginlägg i slutet av april menade jag att Willow Creek-ledningen visade en stor brist på ledarskap, genom att man först gått ut hårt mot kritikerna, och bara en månad senare ge dem delvis rätt. Man beslutade då att Bill Hybels skulle tidigarelägga sin pensionering och avgå på direkten.

Förra söndagen den 5 augusti publicerade New York Times en omfattande intervju med en kvinnlig f.d. medarbetare till Hybels som ingående berättade om att hon utsatts för sexuella trakasserier från Hybels sida. Ett tiotal kvinnor totalt har kommit med olika berättelser med varierande innehåll. Samma dag avgick Steve Carter, den ena pastorn som efterträtt Hybels, han ställde sig helt på de tio kvinnornas sida och gav sitt fulla stöd till de personer i Willow Creek-nätverket som försökt lyfta dessa frågor. I onsdags kväll i samband med öppningskväll för Global Leadership Summit, meddelades att Hybels andra efterträdare, Heather Larson avgick, samt hela Willow Creeks äldsteråd. En talesperson för dem sade att de hade blivit vilseförda av Bill Hybels. Hybels förnekar alla anklagelser i artikeln i New York Times.

Har hört från olika vittnesbörd att helgens ledarkonferens hos Willow Creek har präglats av förkrosselse, förlåtelse, omvändelse, sorg, och en stark vilja att börja om, ta nya tag m.m. Att ledningen har avgått var också en markering från deras sida att något nytt behöver komma, och att de var befläckade av denna affär.

Jag vill ge vissa kommentarer och förtydliganden till denna bakgrundsteckning:

  1. Min ledare skrevs i torsdag förmiddag förra veckan, alltså innan jag fick rapporter om den starka vilja till omvändelse och att vilja ta nya tag, som präglade helgens Global Leadership Summit. Jag vill inte döma ut Willow Creeks möjligheter att komma igen efter denna kris, varken för den lokala församlingen eller det globala undervisningsarbete man bedriver. Man bör också komma ihåg att Global Leadership Summit, den årliga ledarkonferensen alltmer har frikopplats från den lokala församlingen Willow Creek, det är lite olika processer för dessa att gå igenom denna kris och utmaning. Mitt kategoriska påpekande i ledaren om att de inte kan komma igen, det bygger på erfarenheter från ett antal andra amerikanska megakyrkor som hamnat i liknande kriser och inte lyckats att överleva huvudledaren och grundarens felsteg. Men visst, jag skulle bli mycket glad om Willow Creek kan bryta detta mönster och inte stå och falla med grundarens uppgång och fall. Mitt ordval i ledaren kan behöva nyanseras, i ljuset av erfarenheterna från den helg som var.
  2. Jag har också mött synpunkten att ingen får dömas utan ett rättvis granskning och prövning. Att det också kan vara drev som pågår. Ord står mot ord. En opartisk och ingående utredning ska göras av vad som faktiskt har hänt och det är först när den är klar som vi kan få hela bilden klar för oss. Oavsett vad utredningen kommer fram till är situationen enligt min mening katastrofal för Willow Creek. Om utredningen leder till att Hybels blir helt frikänd från alla anklagelser, då handlar det om ett mediedrev och en förtalskampanj mot Hybels. Då har Willow Creek-ledningen agerat katastrofalt dåligt, istället för att stötta sin ledare i en svår krissituation har man böjt sig för ett drev. Det vittnar om en inkompetens och brist på ledarskap. Om utredningen visar att anklagelserna stämmer, då är det också katastrofalt. Då har Hybels under många år vilselett, inte levt som han lär, inte visat ånger och transparens och ödmjukhet inför egna synder och brottningskamp med moraliska svagheter. Han har dessutom anklagat de personer som försökt att lyfta fram frågorna. Hela beteendet är ytterst klandervärt. Jag tycker också att även det uttrycker en brist på ledarskap både hos församlingen Willow Creek och ledningen för Global Leadership Summit, att man inte har kunnat hålla Hybels till svars och gett inriktning åt hans liv. Men hela denna fråga om skuldfrågan blir klar först när utredningen är klar. Men eftersom Hybels efterträdare har avgått och Willow Creeks äldsteråd, som rimligtvis borde ha ingående kunskaper i vad som har hänt, så är den rimliga hypotesen att de dömer Hybels som skyldig. Även här har jag mött kritik för alltför tvärsäker bedömning i ledaren, där jag säger att det utan tvivel är så att han är skyldig, jag kan hålla med om att ordvalet kan behöva nyanseras.
  3. Jag tror att det går att göra vissa bedömningar i denna fråga, genom att så mycket material och information har lagts ut på nätet i detta ärende, men som sagt, jag välkomnar den opartiska och ingående utredning som har tillsatts och som jag hoppas ska ge klarhet i frågan. Jag hoppas den också kommer att bli offentlig. I min barndoms församling var Sveriges främste predikant under första halvan av sextiotalet, pastor. Det var inte någon som samlade så mycket folk på sina möten i Sverige som han. Det var inte någon som såg så mycket omvändelser och frälsning i sina möten som han. Mina föräldrar hörde till hans närmaste medarbetare. Men han hade svagheten att gå över gränser när det gäller relationen till kvinnor. Det var min mor som fick hantera själavårdssamtalen med de utsatta kvinnorna. När jag läste bloggtexterna av Nancy Beach och Nancy Ortberg i mars, då dök minnena upp från barndomshemmets köksbord, där jag smyglyssnade på min mors samtal. Det finns framstående kristna ledare och predikanter som inte har förmågan att hålla styr över hur man beter sig i förhållandet till kvinnor. Jag har även stött på samma mönster senare i livet, och jag blir lika upprörd varje gång. Saknar man den mest elementära moralen kring dessa saker, bör man inte vara predikant och kristen ledare. Att Willow Creek-konferensen sluter upp bakom de tio kvinnorna, och Nancy Beach och Nancy Ortberg, det ger hopp om framtiden.
  4. Det jag sörjer över i denna affär är att det är de sekulära tidningarna som får avslöja vad som händer i kyrkans led. Man undrar över var finns profetrösterna någonstans? Varför ska New York Times stå för detta, varför kan vi inte inom kyrkan lösa våra problem?