För mig är tron på Bibeln som den heliga skriften och rättesnöret för allt som gäller lära och liv det grundläggande paradigmet i mitt liv. Det lärde jag mig bland annat på Betel-Institutet i Orsa 1971-73. Men Bibeln är bred och mångfacetterad. Den innehåller en enorm rikedom av skatter och vägledningar. I mitt skrivande är det bara möjligt att lyfta fram enstaka frågor. Min bibelsyn har motiverat kritiken mot Trumpismen. Min bibelsyn motiverar senaste blogginlägget när jag problematiserar en enkät som gått ut inom EFK, som uppenbarligen inte har någon större förankring i bibelläsning, utan mer förankrad i någon ny universitetskurs i kritisk teori, eller en pamflett från RFSL.

Men det är samma motivering bakom mitt skrivande angående flyktingpolitik och det som jag tar upp i min senaste krönika i Dagen, om ett kristet miljöengagemang. Vilket mycket lätt kan motiveras utifrån bibeltexterna. Kan du inte läsa texten kan du få en jättebillig provprenumeration på Dagen för 10 kronor eller något sådant.

https://www.dagen.se/ledare/gastkronikor/2021/04/30/att-forstora-guds-skapelse-ar-en-synd-mot-skaparen/

Evangeliska frikyrkan har tillsatt en arbetsgrupp för att bearbeta frågan om samkönade relationer och samkönade äktenskap. Fyra digitala möten har nyligen ordnats för att lyssna in ståndpunkter från medlemmar i samfundet. Dessa möten har följts upp av en enkät. Eftersom detta är en fråga som skapar intresse i svensk kristenhet, vill jag kommentera denna sak.

Enkäten har jag problem med. Sättet att formulera frågorna visar att arbetsgruppen redan tycks delvis ha tagit ställning i en klart sekulär riktning enligt min mening. Vilka ord man använder och hur man formulerar sig visar ganska tydligt vad man har för teologiska och ideologiska utgångspunkter i ämnet. Låt mig förklara.

Jag har fyra invändningar mot enkäten.

1. Kan man som kristen kalla sig för HBTQI-person?                                                             Min första invändning mot enkätens formuleringar handlar om människosyn och hur vi definierar oss som människor. Hur ska vi som kristen definiera oss själva, vad är grunden för vår identitet. I den första frågan i enkäten kan man fylla i påståendet ”Jag är en HBTQI-person.” Den utgångspunkten finns sedan i ett stort antal av frågorna. Om man ser sig som en HBTQI-person kan man sedan kryssa i frågor som: ”Jag som HBTQI-person blir väl bemött i min församling”, eller ”Jag som HBTQI-person kan inte vara helt öppen med min identitet i min församling” eller ”Jag som HBTQI-person har bytt församling på grund av hur jag blivit bemött”. Frågorna utgår från att HBTQI är ett fullt acceptabelt sätt att klassificera kristna personer, och att det är allmänt accepterat. Begreppet HBTQI problematiseras inte alls i enkäten, utan det blir en utgångspunkt för enkäten. I den här typen av frågor definierar man sina teologiska utgångspunkter genom språket och genom ordvalet. HBTQI är ju idag en vanlig förkortning i sekulärt språkbruk, H-homosexualitet B-bisexualitet T-transperson Q-queer I-intersexperson. Homosexualitet och bisexualitet handlar om sexuell läggning, medan trans handlar om könsidentitet och queer kan beröra både och. Transperson handlar om att definiera som man vill sitt kön, det behöver inte alls vara klassiska kategorier som man eller kvinna. Det kan vara både och eller ingetdera, eller förändras över tid. Intersexualitet eller intersex handlar om kroppens funktioner kopplat till en normsyn på könskategorier. Hur ens sexuella läggning och könsidentitet ska definieras bestäms helt utifrån en själv, enligt detta synsätt. Intersex-person är en person med intersexvariation, ett medfött tillstånd där könskromosomer, könsorgan och könskörtlar har en så kallad atypisk utveckling. Man definierar själv sin könsidentitet.

Hur man definierar en människa är en grundläggande teologisk fråga. Enligt Bibeln har skaparen gjort oss till man eller kvinna. Någon annan form av könsidentitet eller sexuell identitet kan jag inte finna i den bibliska världsbilden. Utifrån en biblisk människosyn kan man inte heller utgå från en sexualiserad definition och identitet. Jag kan inte se det som riktigt ur kristen synvinkel att jag går omkring och kallar mig för en heterosexuell man. Bibeln ger oss idealbilden men vi lever i en fallen värld, och där vi människor kan brottas med livet på många olika sätt. Vår syndanatur kan bli så sammankopplad med vår personlighet så att vi börjar kalla oss för missbrukare, eller kriminell, eller något annat. När jag blir kristen blir jag en ny skapelse, får en ny identitet som Guds barn. Synden och syndafallets konsekvenser definierar mig inte längre som person. Som kristen får man hantera alla sorts frestelser, men våra liv behöver präglas av omvändelsen och efterföljelsen till Kristus. Synden och frestelserna definierar oss inte som människor. Något absolut syndfrihetstillstånd existerar inte här i tiden. En kamp som vi alla har. En äktenskaplig och sexuell relation är en gåva, en nåd, inte en rättighet.

HBTQI uttrycker dessutom ett helt åsiktspaket, en ideologi, som bland annat handlar om att dekonstruera och omformulera hela den kristna traditionen på sex- och äktenskapsområdet. HBTQI är en vidareutveckling av den sexuella revolutionen från 60- och 70talet.Varför ställs inte några kritiska frågor i enkäten om HBTQI-konceptet och ideologin? Kan man som kristen identifiera sig själv som HBTQI-person? Inte enligt min mening. Paulus i 1 Kor. 6:9-11 ger en bättre bild av kristen självbild och självförståelse än att beskriva oss själva som HBTQI-personer. Han skriver: ”Vet ni inte att orättfärdiga inte ska få ärva Guds rike? Bedra inte er själva! Varken sexuellt omoraliska eller avgudadyrkare, varken äktenskapsbrytare eller de som utövar homosexualitet eller som låter sig utnyttjas för sådant, 10 varken tjuvar eller giriga, varken drinkare, förtalare eller utsugare ska ärva Guds rike. 11 Sådana har några av er varit. Men ni har tvättats rena, ni har blivit helgade, ni har förklarats rättfärdiga i Herren Jesu Kristi namn och i vår Guds Ande.” Här beskrivs omvändelsens kraft och hur det påverkar den troendes identitet. Vi har tvättats rena, vi har blivit helgade – det är den troendes identitet, oavsett vad det var för inslag i vårt icke omvända liv.

2. Enkätfrågorna har en relativiserande utgångspunkt.

För mig som evangelikal kristen är inte frågan om samkönade äktenskap ens förhandlingsbar. Det är en icke-fråga. Jag kan inte ens tänka mig att föra diskussioner i ämnet, det vore lika otänkbart som att föra en diskussion om vi ska börja välsigna polygama förhållanden. EFKs arbetsgrupp kan dock begrunda dessa frågor ur en klassisk evangelikal utgångspunkt med respekt för äktenskapet mellan man och kvinna som grund för sexuell samlevnad, t.ex. hur vi bättre kan hjälpa och stötta personer i våra församlingar som brottas med sin sexuella läggning och/eller könsidentitet. På det området finns det mycket mer vi behöver göra och lära oss.  I enkäten är det dock ett fullt gångbart alternativ med de samkönade äktenskapen.  ”Jag menar att vi i EFK bör viga samkönade par” kan man kryssa i, ”I min församling är det full OK att vara ledare om man lever i en samkönad relation”, ”jag menar att Bibeln ger stöd för att samkönade par kan ingå äktenskap i församlingen”, är exempel på frågor i enkäten. De svarsalternativen är lika vanliga som svarsalternativ som uttrycker den klassiska uppfattning som EFK hittills har haft. Pedagogiken i frågorna är att det är minst lika acceptabelt att acceptera och välsigna HBTQI-livsstilen, som en mer konservativ kristen syn. Enkäten uttrycker en relativisering i inställningen till dessa frågor. Sättet att ställa frågorna implicerar en relativiserande syn, alla uppfattningar är möjliga.

Moraliska måttstocken i ett kristet liv är Gud själv, uppenbarad i skrifternas vittnesbörd. I enkäten utgår man från olika personers uppfattningar, åsikter och mening. Man relativiserar EFK:s teologiska utgångspunkter genom sättet att ställa frågorna, att vara evangelikal, missionell, baptistisk, karismatisk – enligt frågeställaren så kan det uppenbart vara möjligt att förena ståndpunkterna. Då har man redan i sitt sätt att formulera frågorna tagit ställning i relativiserande riktning. Det är högt i tak, alla synsätt är lika goda ur en evangelikal eller baptistisk synvinkel, det blir ett sätt att tolka enkäten.

3. Enkäten är HBTQI-bejakande i hållningen – många av frågorna utgår från en bejakande inställning till samkönade relationer, visst finns det frågor som uttrycker motsatt inställning men väldigt många frågor har fokus på att löpa linan ut i denna fråga. Ett exempel på påstående man kan kryssa i är: ”Jag menar att även om samtalen om samkönade relationer utsätter EFKs internationella partnerskap för påfrestningar eller risk att avslutas måste de ända föras”.

”Jag menar att Bibeln ger stöd för ett gott bemötande av HBTQI-personer i församlingen” är exempel på en märklig fråga som underförstått leder i en viss riktning. Finns det några människor vi inte ska ge ett gott bemötande i en kristen församling? Sedan är församlingslivet präglat av omvändelse och befrielse från synd, det gäller oss alla, men det innefattar olika områden för olika personer. Begreppet HBTQI innebär att arbetsgruppen avskaffat omvändelseutmaningen när det gäller HBTQI. Omvändelsens utmaning tycks inte gälla personer som definierar sig själva som HBTQI. Menar man att någon ska svara att man inte ska ge ett gott bemötande i en kristen församling?

4. Frågorna om EFKs ideologiska-teologiska grundhållning med fokus på evangelikalt, baptistiskt, karismatiskt, missionellt och bejakande inställning till samkönade relationer tas som utgångspunkt i ett avsnitt i enkäten. Det är obegripliga kopplingar enligt min mening. Hur kopplas begreppen ihop logiskt? Samkönade relationer är något helt nytt i hela kyrkans 2000-åriga historia. Det finns inga exempel på det i Bibeln. Den judiska miljö där kristna kyrkan växte fram var helt förbjudande mot homosexualitet. I den världsvida kyrkan idag är det en marginell strömning i västvärlden som bejakar, framförallt kyrkor med teologiskt-liberal profil. Enda sättet att motivera denna omsvängning är tidsandan och anpassning till tidsandan. Att vi begriper bättre idag än för 2000 år sedan. Hur denna omsvängning ska kopplas ihop med att vara karismatisk kristen, baptistisk kristen, evangelikal kristen eller missionell kristen. Förklara för mig den som begriper detta, det är obegripligt för mig. Ska man enligt min mening ställa den typen av märkliga frågor måste man skriva ett inledande avsnitt som förklarar hur kopplingarna hänger ihop.

Slutord: för den som läser detta och inte känner mig vill jag bara nämna att jag sedan sjuttiotalet varit verksam som pastor och församlingsledare i Stockholm. I den rollen har jag ända sedan sjuttiotalet mött många människor som brottats med sin sexuella läggning. Även enstaka fall har jag mött dem som brottats med sin könsidentitet, även om det varit betydligt mer sällsynt i min erfarenhetsram. Har sett hur ett antal personer hittat vägar att förena bibeltro, och klassiska kristna värderingar med sin brottningskamp angående sexuell läggning. En del genom ett heterosexuellt äktenskap, en del genom celibat, en del genom ett långvarig brottningskamp där varken äktenskap, celibat eller fasta samkönade relationer varit ett alternativ. De har aldrig gått på Pridefestivaler eller bejakat HBTQI-agendan. Naturligtvis har jag även haft kontakt med dem som både varit med på Pridefestivaler och bejakat HBTQI-agendan. Det jag försöker säga att den här kategorin av människor är en brokig skara människor och vi med en konservativ kristen syn ska aldrig vara avståndstagande mot människor. Jag tycker också att vi med konservativ kristen hållning kan delta i kampen mot förtryck mot alla människor, och det innefattar naturligtvis dem med olika sexuell läggning och upplevelse av könsidentiteten. T.ex. skrev jag och Jonas Gardell en gemensam artikel för några år sedan i en av Sveriges största tidningar där vi protesterade mot utvisningen av homosexuella till länder där de är utsatta för livsfara.

Men den kristna kyrkan behöver stå upp för tidlösa normer och ideal utan att vara kärlekslösa eller avståndstagande mot någon.

 

 

 

 

 

 

 

 

Nu är det lördag kväll. I torsdags fick jag min första vaccin-spruta- Covid 19 på Kistamässan i norra Stockholm. Var helt däckad hela fredagen efter min Pfizer-spruta, men lördagen har blivit mycket bättre. Jag har ju redan antikroppar efter min svåra covid 19 i november, men man behöver ända vaccineras som alla andra.

I onsdags hade vi styrelsemöte för Sebastian Staksets organisation Heart of Evangelism. Ett mycket spännande arbete. Barmhärtighetens hus i Östervåla har startat upp i april för att vara ett hem för utsatta kvinnor. Det är en stor utmaning men vi ser också redan Guds mäktiga hand över denna satsning. Arbetet med att göra en långfilm med utgångspunkt från Sebbes bok pågår för fullt. Nu handlar det om att hitta den som ska spela den unge Sebbe i filmen.

Ikväll har vi från Heart of Evangelism lagt ut en youtube-inspelning från Barmhärtighetens hus, med 392 marschaller tända i mörkret, varje marschall representerar varje kvinna i Sverige som dött senaste året i en överdos eller genom självmord. Ett starkt budskap om lägets allvar men också det hopp som finns i Kristus Jesus. Här är länken till sändningen:

https://www.youtube.com/watch?v=NqbHYmFUUvs

Jag har under många år varit engagerad i kristen press i Sverige. Under perioden 1999-2009 satt jag i Dagens styrelse. Sedan blev jag krönikör i Världen Idag och ledarskribent där från 2011 fram till november 2020. Dagen efter att det blev offentligt att jag slutade på Världen Idag ringde Dagen och erbjöd mig att bli krönikör. Det är jag nu sedan årsskiftet med ett ettårskontrakt, en krönika i månaden levererar jag. Före 1999 var jag också aktiv skribent och publicerade många debattartiklar i Dagen både på 80- och 90-talet, även i Hemmets vän på den tiden. I Trosrörelsens tidningar var det dock inte möjligt att skriva, så där skrev jag nästan ingenting, någon enstaka artikel hade jag i Trons Värld cirka 1990 om jag minns rätt. Min allra första artikel publicerades i Maranatas tidning Midnattsropet i januari 1969. Då var jag 14 år. Artikeln handlade om en lektion i kristendomsundervisning i min skola.

Kristna tidningar som Dagen och Världen Idag vänder sig till breda grupper av läsare och kan därför inte vara för nischade i ståndpunkter och riktlinjer. Jag har dock haft svårt för Världen Idags Trumpvänliga linje på nyhetsplats senaste åren, när man dessutom publicerade den mest Trumpvänliga ledaren i svensk borgerlig press efter presidentvalet blev det för mycket för mig. Min gode vän Micael Grenholm har tillsammans med Andre Casselbrant gjort en studie över hur Världen Idag har skrivit om Trump under hans presidentperiod. Den är publicerad här. Studien bekräftar den bild jag har haft hela tiden. Nyhetssidorna är tydligt Trumpvänliga och väljer nyheter där Trump framställs i positiv dager av konservativa kristna, ledarsidan är betydligt mer nyanserad och skeptisk till Trump. Jag har själv varit försiktig med att skriva om Trump under de fyra åren, då man alltid utsätts för märkliga hatdrev från vissa kristna kretsar när man gör det. Tyvärr lockar det en som skribent till tystnad, det är den enkla vägen. Att en tidning har olika linjer på ledarsidan och nyhetssidan är dock inte ovanligt, oftast är det vattentäta skott mellan ledarredaktioner och nyhetsredaktioner, så har det varit även på Världen Idag. Jag tycker dock att Världen Idags Trumpvänliga hållning på nyhetsplats är mycket problematisk, vilket Grenholms och Casselbrants studie visar. Jag ska försöka förklara varför.

Jag tycker att det är mycket olyckligt att bibeltro, väckelsekristendom och evangelisation ska förknippas med en viss politisk riktning eller politisk ledare. Jesu rike är inte av denna världen. Guds rike har sina egna lagar. Vi lever som kristna i världen men inte av världen. Politiken och partierna är en del av världens system. Vi måste hålla en tydlig distans mellan dessa. Däremot lever vi kristna i världen och ska engagera oss i världen, och det innefattar naturligtvis politiken. Därför är det bra om vi kristna engagerar oss i olika partier. Vi ska också vara en profetisk röst i enskilda sakfrågor, och kan konfrontera enskilda partier när de säger och gör saker som helt krockar med våra kristna värderingar. Men den partipolitiska neutraliteten är viktig för den kristna församlingen som helhet.

Vi lever med en högerfascistisk kraftig trend i stora delar av västvärlden inklusive östeuropa och Ryssland. Jag ser det som mycket olyckligt om väckelsekristendom, bibeltro och evangelisation förknippas med detta. Det är lika olyckligt som när delar av kristna kyrkan förknippades med extremvänstern under sent 60-tal och 70-talet. Det handlar om mycket mer än Trump, samma trend är påtaglig i England, Sverige, Norge, Finland, Tyskland, Holland, Frankrike, Ryssland, Ungern, Polen, Brasilien m.m. Det behövs en kristen profetisk-kritik av den högerfascistiska trenden.

Den kristna trenden att alliera sig med denna högerextrema trend är påtaglig, men intensiteten varierar mycket mellan olika länder. Mest påtagligt är det i USA. Denna kristna trend tar jag avstånd ifrån och vill inte alliera mig med, och ser det som olyckligt om en högerextrem kristen trend ska försöka lägga beslag på frågor som bibeltro, evangelikalism och väckelsekristendom. Jag tycker att en kristen tidning som Världen Idag behöver göra tydligare markeringar. Jag tror att vi kristna behövs i olika partier och jag vill inte demonisera en enskild kristens val av parti. Vi kan behövas överallt. Jag är minst lika skeptisk till Vänsterpartiet som Sverigedemokraterna men tror att Gud kan kalla enskilda kristna att engagera sig i båda partierna, det vill jag inte döma över.

Som kyrka väljer vi inte ett visst parti, vi står fria från partipolitiken. Men vi behöver vara en profetisk röst i enskilda sakfrågor. Där kan vi också göra påståenden som säger att vi tycker att ett visst beslut var bra av en politisk ledare. Jag skrev t.ex. på min blogg att jag tyckte att det var bra att Trump beslutade om att flytta ambassaden till Jerusalem, och fredsuppgörelser med några arabländer. Tyckte också att det var bra att dra in bidrag till pro-abort-organisationer. Det kan jag säga utan att alls dela Trumps grundläggande livssyn och värderingar.

I kampen mot den högerfascistiska rörelsen handlar det dock om djupare samhällsfrågor. Vill vi bevara västerländska demokratin eller inte. Trumpvänliga kristna har enligt min mening börjat svikta rejält på denna punkt. Det gäller naturligtvis också konservativa kristna i Ryssland som ger stöd åt Putin, man menar att han värnar om kristna värden och bortser då ifrån att han underminerar demokratin. Det gäller naturligtvis samma sak med konservativa kristna i Polen, där handlar det framförallt om katoliker.

Trump har gått längre än någon annan västpolitiker i att underminera demokratin. När han generellt kallar media för ”fake news” allierar han sig med diktaturregimerna som aktivt tystar och tar kontrollen över media. När vi kristna demoniserar över media, deltar vi i samma drev som underminerar demokratin. Att påstå att seriösa nyhetsorgan ljuger och underhåller sanningen är inte korrekt. Man kan alltid problematisera enskilda artiklar och vinklingar, men att problematisera media som helhet är inte sakligt och korrekt. Fristående media är en hörnsten i demokratin, det bygger också på att det finns många uttryck för media och konkurrerande media. Trumps angrepp mot myndigheter och domstolar är av samma slag. Fristående domstolar och självständiga myndigheter är också en hörnsten i västerländsk demokrati. Trump agerar som en maffialedare, alla delas in i hans vänner eller fiender. De domare han har utsett är då hans vänner, och han dömer ut dem om de inte går efter hans intressen. Trump har kategoriskt avfärdat hela amerikanska valsystemet och valmyndigheter genom att konsekvent hävda att valet har varit riggat. Han har inte påstått att det funnits enskilda felaktigheter, hela systemet är riggat mot honom. Han har drivit påståendena utan tydlig bevisföring, allt detta underminerar demokratin. En politiker ska visa respekt för media, domstolar och myndigheter. Man kan kritisera i enskilda fall när det är befogat och finns bevis för det. Trumps kategoriska avfärdande av grundinstitutioner i demokratiska systemet slår undan benen på västerländsk demokrati. Samma sak som han har gjort med att försöka manipulera valresultat i Georgia och att förmå vicepresidenten att manipulera resultatet i presidentvalet m.m. Att republikanska partiet inte tydligt tagit avstånd från dessa lögner, maktövergrepp och diktatoriska fasoner, har gjort att jag helt tappat förtroendet för det republikanska partiet och kan inte se att man står för kristna värderingar. Putin har haft möjlighet att gå längre på denna bana, och har lyckats få kontroll över både media, domstolar och myndigheter och demokratin har nedmonterats. De allmänna valen blir manipulerade. Det är ju samma väg som Trump vill gå med USA, men där finns det starka motkrafter som kan förhindra utvecklingen.

Det är anmärkningsvärt att kristen media inte kritiskt granskar denna utveckling.

Vi bör som kristna stå upp för och kämpa för västerländsk demokrati. Kristna församlingen kan leva under olika politiska system, mest har det varit diktatur. Men församlingens möjlighet att utföra sitt uppdrag, att evangelisera och missionera utförs bäst när det råder västerländsk demokrati, och som kyrka ska vi inte alliera oss med strömningar som vill underminera detta. Västerländsk demokrati är också det system som bäst försvarar alla människors lika värde och grundläggande mänskliga rättigheter, som är helt i linje med kristna värderingar.

När det gäller Trump finns det också andra skäl till att ta avstånd. Det handlar inte bara om att han vill underminera västvärldens demokratiska system. Jag har läst hans tweets under fyra år. En fördel med dessa tweets är att man kan få grepp om hur Trump faktiskt tänker, hans påståenden och kommentarer filtreras inte via media. Det är Trumps egna ord. Hans världsbild kan sammanfattas på följande sätt när man läser hans tweets:

1. Hans älskar sina vänner och hatar sina fiender. Han har väldigt många fiender. En vän övergår till att vara fiende så fort man inte gör vad Trump vill. Vicepresidenten Mike Pence har fått erfara detta, bland annat. Detta är så långt från kristna värderingar som man kan komma. Han uttrycker också hatet ständigt, offentligt.
2. Absolut sanning existerar inte för Trump, absoluta moraliska måttstockar existerar inte. Han är till 100 procent postmodern. Det finns påståenden som gynnar hans maktintressen, och de är bra. Om de är sanna eller inte har ingen betydelse. Det finns påståenden som inte gynnar hans maktintressen, de är fel. De har inte någon betydelse om de är sanna eller inte. I sanningsfrågan ligger han så långt bort från kristna värderingar och kristen tro som man kan komma.
3. Trump är inte kristen annat än på ett skenbart sätt och röstfiskande sätt. Trump är helt beroende av rösterna från vita evangelikaler för att få politisk makt. Därför säger han och gör ett antal saker som de gillar, annars hade han inte haft en chans att få politisk makt. Det gör honom dock inte till kristen. Man blir inte kristen av att fotograferas med en bibel i handen, gå med i en pro life demonstration eller få förbön av evangelikala ledare. Trumps tweets visar att han inte har några kristna värderingar över huvud taget. Han svär, donderar, hatar, skäller, smickrar, ljuger – konstant när han twittrar. Det är så långt från kristna värderingar man kan komma.
4. En kristen ägnar sig åt att välsigna, inte förbanna. Trump förbannar ständigt. Uttrycker sig konstant föraktfullt, lögnaktigt och nedlåtande om politiska fiender, sparkade medarbetare, media han inte gillar, myndigheter han inte gillar, företagare han inte gillar, hans mycket nedlåtande omdömen nyligen om chefen för amerikanska folkhälsomyndigheten är ett paradexempel på detta.
5. Han visar inte tillstymmelse till kristna värderingar på sexualmoralens område och när det gäller kvinnosyn. Jag har själv hört på en video där han skryter om att han har antastat kvinnor, en prostituerad har mutats att hålla tyst om sina affärer med Trump. En svensk politiker skulle aldrig kunna överleva med dessa anklagelser. Men det går tydligen bra bland vita kristna evangelikaler i USA. Punkt fem räcker för mig för att ta avstånd. Det borde också räcka för en kristen tidning att ta avstånd. Men Trumpvänligheten beror på moralisk dekadens i västvärldens kristenhet, avfall skulle man också kunna kalla det för med ett annat ordval.

Detta är bara några exempel. Listan kan göras längre. Efterlyser bättre profetisk-kritisk granskning av högerextrema fascisttrenderna både i USA och en rad andra länder, av kristna pressen och kristna ledare.

 

 

 

 

 

 

 

 

På onsdag 19.00 blir det ett viktigt möte med info om Sebastian Staksets långfilmsprojekt. Det handlar om att göra en professionell långfilm med utgångspunkt från hans bok med livshistorien och vittnesbördet. Det kommer att bli en svensk motsvarighet till ”Korset och stiletten”. Mötet blir för intresserade finansiärer, sponsorer och kristna företagare. Producent för satsningen är Liam Norberg. Är du intresserad av att vara med på mötet, maila mig, så skickar jag en zoom-länk till mötet. Liam Norberg kommer att vara med på mötet, Sebbe själv, och bokförläggaren Joel Sjöberg.

Jag har ju varit engagerad i svensk kristenhet i hela mitt liv med en början i oktober 1954. Jag vågar påstå att samtliga pingstkarismatiska rörelser vi har haft i Sverige sedan 50-talet har jag haft viss erfarenhet av, eller koppling till, på ett eller annat sätt. Det ger vissa perspektiv och bedömningar som man kan ha nytta av när nya rörelser dyker upp. Jag har det i bakhuvudet när jag läser Dagens stora artikel med vissa kritiska reflektioner om Hillsong Sverige. Jag gör följande reflektioner:

1. Vi måste acceptera att kristenheten består av en mycket brokig skara människor. Med olika behov och preferenser. En del älskar små möten. En del älskar stora möten. En del älskar viss musikstil, en del älskar annan musikstil. En del har fokus på känslomässiga inslag i kristna livet, en del mer på förnuftsmässiga inslag. En del älskar strikt liturgi, en del älskar mer fria mötesformer. Därför behövs olika kategorier av församlingar som når olika kategorier av människor. Hillsong har i detta perspektiv fyllt ett stort behov. Det är uppenbart att många människor älskar Hillsongs gudstjänststil, församlingsorganisation och förkunnelse. Jag gillar t.ex. skarpt Brian Houstons mycket bibelankrade förkunnelse från Sydney, som jag regelbundet lyssnar på. När traditionell svensk kristenhet fortsätter att krympa är nya växande församlingar nödvändiga och positiva inslag. Jag känner också Andreas Nielsen och gillar hans ödmjuka och transparenta ledarstil, med utrymme för självkritik och respekt för andra kristna initiativ.
2. Man kan ha synpunkter på Hillsongs episkopala kyrkokaraktär, en helt annan modell än fria lokala församlingar som t.ex. har varit pingströrelsens klassiska modell. Men en fördel med modellen är att det bygger en struktur där man kan gripa in när ledare missköter sig. Det har nu hänt både med Carl Lentz i New York och med ledningen i Norge. I fallet New York har Hillsong som internationellt nätverk av församlingar agerat och gjort något åt situationen, och det är bra. För Andreas som relativt ung pastor i Stockholm har jag uppfattat det som mycket positivt att han har haft Brian Houston som erfaren pastor som stöd, mentor och ledare. Som också har gett tydliga riktlinjer för arbetet i Stockholm. Det som hände med Karismakraschen har inte kunnat hända med Hillsongs struktur.
3. Det uppstår alltid en hel del växtproblem och kritik i växande församlingar. Detta är oundvikligt, det gäller alla typer av organisationer, och församlingar består av människor. Varken församlingar eller ledare är fullkomliga. Nya och starkt växande församlingar har också en tendens att bland annat locka till sig excentriska personer som är vältaliga och gärna försöker få en plattform i en ny och växande rörelse. Men där karaktären inte hänger ihop med personens karisma. Därför får vi den här typen av ledarkriser som kan inträffa. Det är uppenbart att Carl Lentz i New York var en sådan person, karisma och karaktär hängde inte ihop. Allt är inte guld som glimmat i nya och växande kristna rörelser. Jag skulle här kunna skriva en bok om Maranatarörelsen och sextiotalet. Det var den mest växande och uppmärksammade kristna rörelsen på sextiotalet. Torbjörn Aronson kommer dock snart ut med en utmärkt bok i det ämnet.
4. Ett moget kristet ledarskap kan och ska kunna hantera kritik på ett bra sätt. Det är bara omogna ledare som reagerar surt på kritik internt, eller från media, eller från annat håll. En trygg ledare kan hantera detta moget, och erkänna saker som är fel och där man inte har agerat på ett bra sätt, och som inte alltid hamnar i försvarsställning när man får kritiska frågor. Kristna ledare som bojkottar kristna tidningar för att de skriver kritiskt om dem, de håller inte måttet. Tycker här att Andreas svarar bra på Dagens frågor, både transparent och med en ödmjuk självkritik.
5. Kristen media har en viktig uppgift i att kritiskt granska kristna rörelser och församlingar, Tomas Österberg som skrivit reportaget om Hillsong är en utmärkt journalist. Kristna pressen får inte bara vara en hejarklack utan måste också våga lyfta fram besvärliga frågor och även spegla kritik, men göra det på ett journalistiskt sakligt sätt. Att demonisera all kritisk media, det är bara sektledare som ägnar sig åt sådant. Ett paradexempel är hela krisen angående Willow Creek och Bill Hybels. Det var en tragik att det var sekulära media som lyfte fram problemen, inom kristenheten var det knäpp tyst och tystnadskulturen gällde. Blir en kristen organisation felaktigt kritiserad, det kan en mogen kristen ledare hantera. Om Gud är med, varför bry sig om överdriven och osaklig kritik. Att svara på frågor sanningsenligt är alltid viktigt för en kristen ledare, men resten får man överlåta till Gud.
6. Det finns dock vinklade proportioner i kritiska granskningen av förhållanden i kristenheten. Nya rörelser och församlingar får ofta en för stor proportion av kritiken. Det stora problemet i svensk kristenhet är inte växande församlingar, det är krympande församlingar. Det behövs vassare frågor till ledningar för krympande samfund, varför vill inte människor vara med i deras församlingar. Kritiska frågor till Equmeniakyrkan är mer motiverade än till Hillsong. Equmeniakyrkan har tappat kanske 75 procent av alla sina medlemmar sedan 1950-talet, det borde motivera kritisk granskning. Kritisk journalistik där ärkebiskopen pressas över varför Svenska kyrkan tappat mer än hälften av sina gudstjänstbesökare senaste decennierna, det är ett större problem än Hillsongs växtverk. Det är inte fel att skriva om Hillsongs växtverk, men det måste ha proportioner.
7. Livets ord var den i särklass mest kritiserade företeelsen i svensk kristenhet på 80- och 90-talet. Jag har aldrig varit med i trosrörelsen men jag uppskattade många inslag, framförallt trosandan och initiativkraften. Tyckte också att kritiken mot trosrörelsen saknade proportioner. Det jag var skeptiskt mot var att det var för mycket kult kring Ulf Ekman som person, att människor hanterades i vissa lägen för hårdhänt, och att det i vissa kretsar inom trosrörelsen utvecklades en arrogant inställning till andra kristna. Dessa barnsjukdomar har den nya generationen av ledare lämnat bakom sig, men kriserna hade blivit mindre om detta hade hanterats tidigare. Har dock fullt förtroende för den nya generationen av ledare i trosrörelsen med Joakim Lundqvist, Janne Blom och David Ekebring i spetsen. De präglas av ödmjukhet och en sund självdistans, något jag tyckte delvis saknades på 80- och 90-talet under Ulf Ekman-Bror Spetz-Robert Ekh-eran. Jag tror dock att det är viktigt i dessa stormiga lägen att vi kristna försvarar varandra, även om vi kan ha synpunkter internt på olika kristna rörelser. Livets ord drabbades av oproportionerlig kritik på grund av tystnad och avstånd från andra delar av kristenheten. För min del skrev jag artiklar på tidigt nittiotal och försvarade Livets ord, jag minns att jag skrev både i Läkartidningen och i Svenska Dagbladet, jag tror även Dagen tog in någon artikel av mig kring det temat. I Läkartidningen skrev jag, därför att jag tyckte att Livets ord utsattes för osaklig kritik i en dåligt underbyggd undersökning om avhoppare. Min kritiska reflektioner skrev jag också om vid något tillfälle, men det väckte mycket större uppmärksamhet än när jag försvarade Livets ord.
8. I en växande rörelse hittar man alltid kritiska avhoppare och interna kritiker. God journalistik lyssnar inte bara på dem utan försöker ge en helhetsbild, och man ger alltid rejält utrymme åt den kritiserade att försvara sig. Den balansen tycker jag fanns i den aktuella Dagenartikeln. Livets ord-kritiken på åttiotalet präglades ofta av att man bara lyssnade på avhoppare och kritiker.
9. Till sist, vi kristna behöver framförallt be för varandra. Det är inte svårt att hitta fel, det behöver man inte vara någon större profet för att klara av. Det viktigaste är att uppmuntra och tala väl om det rätta. Det vi upplever är fel ska framförallt lyftas fram i förbön.

 

Idag publiceras en ny krönika av mig i Dagen, https://www.dagen.se/ledare/gastkronikor/2021/04/06/hur-kan-budskapet-ha-overlevt-i-2000-ar-om-det-ar-en-logn/

Den handlar om tron på Jesu död och uppståndelse som grund för den kristnes liv. Liknande budskap som i min predikan från påskkonferensen, fast i koncentrerad form.

Har ju skrivit en bok om detta ”Inte utan korset”. Boken är undervisande men också apologetisk. Tar en diskussion med de kristna kretsar som vill urvattna korsets betydelse. Det har tidigare varit intensiva debatter på denna blogg om saken.

I går på påskdagen höll jag en direktsänd predikan på Vision Sveriges påskkonferens. Talade om det underbara budskapet om Jesu död och uppståndelse och vad det betyder för oss idag.

Man hittar programmet här, medverkar gör också den unge predikanten Jonathan Wedin från One Heart Church och min pastor i Folkungakyrkan, Christer Roshamn som är programledare. Eric och Anissa Haney från Folkungakyrkan ansvarar för musik och lovsång.

https://www.facebook.com/visionsverige/videos/282126996712789/

I mitt nya uppdrag i svensk kristenhet som ordförande för Sebastian Staksets organisation Heart of Evangelism, står man inför nya utmaningar. Vi tror att evangeliet är kraften för att bekämpa förortskriminaliteten och droghandeln. Vi når ut till fängelserna, behandlingshemmen och SIS-boendena. Det är ett spännande liv. Vid senaste styrelsemötet t.ex. tog vi ett inriktningsbeslut om att satsa på inspelning av en långfilm och filmatisera Sebastian Staksets liv, en svensk variant av Korset och stiletten.

Det spränger ramarna för mitt högborgerliga bekväma liv i Stockholms innerstad. Det är inte riskfritt. Djävulen är vred och mycket händer. Kampen är intensiv. Därför står jag nu inför att för första gången i mitt liv köpa en skottsäker väst. Den kan nog behövas även i vanliga kristna sammanhang. Läser man kristna tidningen Dagen inser man att det har t.ex. varit ganska stökigt i Evangeliska Frikyrkan senaste fem åren. Det skulle kännas ganska tryggt att ha på sig skottsäkra västen nästa gång jag är med på en EFK-kongress.

Frågan är bara vilken skottsäker väst jag ska köpa. Jag har ju inte erfarenhet och kunskaper om detta.  Den här heter EA Extreme.

Den här heter EA RX2. Vilken av dem ska jag köpa? Det är en fråga jag brottas med just nu. Någon som vet?

Och i dag blev jag farfar. En liten ”gutt” med efternamnet Swärd föddes på Ullevåls sjukhus i Oslo. Jag och hustrun har haft stor glädje i kväll. Förlossningen gick utmärkt och jag har redan pratat med Mattheo på telefon, han rapade när han pratade med mig. Så roligt.