Blev intervjuad förra veckan av Samuel Liljeblom från Korskyrkan i Gävle, som driver podden Smort snack. Vi pratade om ett antal olika frågor, Trump, flyktingpolitiken, EFK och homosexualiteten m.m. Här är en länk om du vill lyssna på det längre samtalet https://podcasts.apple.com/se/podcast/smort-snack/id1230076565?i=1000536716334

Har haft en underbar söndag. Först en predikan hos Iglesia Ichtus i Stockholm, en latinamerikansk församling i Stockholm med cirka 250 medlemmar. Herren gav mig ett specifikt budskap grundat i bibelordet från Joh. 1:5: ”Ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det”. Gav olika exempel och erfarenheter på hur ljuset segrar över mörkret, både utifrån min personliga erfarenhet, och exempel i Bibeln.

Klockan 16.00 besökte jag församlingen Kristet Center i Solna i Hagalundsområdet, som hade Donald Bergagård som gästpredikant och sångare. Han är ett unikum i svensk kristenhet, han har varit i oavbruten heltidstjänst för Herren i nästan 70 år, och är pigg, klar i tanken, och en oslagbar sångröst, trots att han har fyllt 85. Donald Bergagård var ju en viktig del i min barndom i Maranata, Maranatas tre ledande profiler var Arne Imsen, Donald Bergagård och Erik-Gunnar Eriksson. Mina föräldrar kände alla tre mycket väl. Minns en bilresa 1965 då jag och min mor åkte med Donald Bergagård, jag minns att han körde mycket fort, spännande fort för en tioåring.

19.00 var det möte för Heart Center i Stockholm som hyr in sig hos Folkungakyrkan. Kvällens predikant var Kjell Karlsten, en utmärkt predikan om Sackeos, Anki Karlsten ledde mötet. Det är ett starkt skede på gång i denna gemenskap med ett antal nyfrälsta, de flesta med mycket besvärlig bakgrund i kriminalitet och droger.

Jesus är på gång. Församlingarna öppnar nu upp och kommer igång igen efter pandemin. Spännande.

Nu börjar live-predikandet komma igång igen och det känns fantastiskt. På söndag ska jag klockan 11.00 predika hos Iglesia Icthus, den latinamerikanska församling i Stockholm som jag tog initiativ till för ett antal år sedan. Det började som en latinamerikansk verksamhet i Söderhöjdskyrkan där jag var pastor på nittiotalet, dåvarande församlingen Ichtys. Avknoppades som en egen församling i början av 2004 och det gick då att ordna att de fick ett hyreskontrakt med Adventskyrkan vid Norra Bantorget. De har hållit till där sedan dess.

Församlingen fick kontakt med Kartellen för en del år sedan och därför blev församlingen den första kyrkan för Sebastian Stakset som  nyfrälst.

Välkommen på söndag 11.00. Jag predikar på svenska så det går att förstå vad som sägs. Tar nog med mig lite böcker för signering.

Hernan Clavijo med rötterna i Chile har varit pastor för församlingen i alla år. Har gjort en utmärkt insats.

Jag har haft förmånen att känna Carl-Erik Sahlberg under många år. När han var ny som präst i början av nittiotalet bjöd han in mig att hålla ett bibelstudium för det som då var själva församlingen i Klara kyrka, ett tiotal personer. Jag minns att jag då tvivlade på vad det skulle kunna bli av en satsning i Klara kyrka. Underbart att jag hade så fullständigt fel i mina tvivel.

Ett av de styrelseuppdrag jag har kvar i svensk kristenhet, är styrelsen för Skandinaviska Teologiska Högskolan. Där har vi senaste veckan beslutat om att utse Carl-Erik som adjungerad professor i kyrkohistoria. Han ska arbeta på distans från Tanzania där han bor numera.

Carl-Erik är ju känd som prästen i Klara kyrka som byggde upp en blomstrande karismatisk församling mitt i Stockholm med ett stort hjärta för de tilltufsade och utslagna. Det har skapat respekt i breda sammanhang, till och med personer i kungahuset har praktiserat i Klara.

Men Carl-Erik är också akademiker och har publicerat vetenskapligt i kyrkohistoria. Inte minst pingströrelsen och tidningen Dagen har han intresserat sig för forskningsmässigt. Carl-Erik blir nu adjungerad professor i kyrkohistoria med specialisering på mission, diakoni och församlingstillväxt.

Carl-Erik har hela sitt liv varit lojal med Svenska kyrkan och verkat för förnyelse inom denna kyrka. Han var bland annat en av fem kandidater i ärkebiskopsvalet 2006. Han är teologie doktor och docent vid Uppsala universitet sedan många år tillbaka.

Kyrkohistoria är ett ämne som ligger Carl-Erik Sahlberg varmt om hjärtat. I Tanzania undervisar han i afrikansk och östafrikansk kyrkohistoria på Makumira Lutheran Theological College. Han har även forskat och skrivit böcker om församlingstillväxt. 1988 gjorde han en prästmötesavhandling i Härnösands stift, ”Budskapets väg”, där han utvecklade sina tankar om tillväxt i nio punkter. Sakkunniga vid utnämningen av Carl-Erik Sahlberg till adjungerad professor, har varit professor Kjell O Lejon vid Linköpings universitet och professor Ingvar Dahlbacka vid Åbo akademi. Båda är välmeriterade forskare och har rekommenderat att Sahlberg tillsätts.

STH har för närvarande två professorer, grundaren och rektorn Anders Gerdmar, som är docent i Nya testamentets exegetik vid Uppsala universitet samt docent Torbjörn Aronson, docent i kyrkohistoria vid Uppsala universitet och filosofie doktor i statskunskap.

Att bedriva framgångsrikt pastoralt och diakonalt arbete, bred erfarenhet av mission, och akademisk kompetens – det är en unik kombination som Carl-Erik kan uppvisa. Han har varit en av de främsta kristna ledarna i Sverige i modern tid.

Idag skriver jag en krönika i Dagen om maktmänniskor och osunt ledarskap i kristna församlingar. Min poäng är att stagnation och för försiktigt ledarskap är ett större problem. Enligt min samlade livserfarenhet är det ovanligt med pastorer som är maktmänniskor och narcissistiska ledare. Men visst förekommer det.

Min barndoms pastor Arne Imsen, var en duktig predikant, och en stark ledare, men enligt min mening gick han över gränserna när det gällde att vara maktmänniska och dominerade sin omgivning på ett osunt och ibland manipulativt sätt. Han stötte bort alla på sikt som på något sätt utmanade hans ledarskap. Det är egentligen uttryck för osäkert ledarskap. Trygga och stabila ledare är aldrig rädda för människor som är duktigare än de själva på vissa områden.

Jag lyfter också fram ett annat problem som jag tror är mycket större, dåligt självförtroende bland pastorer och kristna ledare. Det har varit ett problem som jag själv har brottats med. Jag lyfter fram i krönikan från 80-talet då jag var förortspastor i Brandbergen. Vi var en liten församling, den växte men det var 30-40 personer under åren 1983-1986, sedan växte den över 100 personer några år senare. Men det var litet. En av de närmsta grannkyrkorna var Södermalmskyrkan som växte så det knakade. Växte från ett antal hundra till 1600 medlemmar. Fullsatt kyrka flera gånger varje söndag och dop varje söndag. I jämförelse med dess pastor Bror Spetz var jag mister nobody. Jag hade också en intern kritik, lägg ner församlingen och anslut er till Södermalm istället.

Att troget tjäna Kristus i det lilla, även när det inte var framgångsrikt, och inte såg så mycket ut för världen, och samtidigt kunna välsigna andra som det gick mycket bättre för – det var min stora lärdom från åttiotalet. Det slet i köttet, det var delvis plågsamt, men det gav mig en andlig fostran som ledare. Därför har mitt hjärta alltid känt särskilt för mindre och kämpande församlingar. Att vara trogen i det lilla, att göra sin kallelse fast, även om det verkar finnas mycket enklare genvägar till hands.

Hade jag slängt in handduken på åttiotalet hade sedan församlingen Ichtys nuvarande Söderhöjdskyrkan inte existerat. Och då hade inte heller Söderhöjdskyrkans avknoppade dotterförsamling Iglesia Icthus existerat. Det är den församlingen som under första fem åren tog hand om Sebastian Stakset som nyfrälst. Min trohet på åttiotalet hänger alltså ihop med det som händer idag.

Här är länken till krönikan.

I morgon är det kyrkoval och jag ställer upp där. Kandiderar för kyrkofullmäktige och kyrkoråd i min lokala Svenskkyrkliga församling, Oscars församling och står också på fjärde plats för Kyrkomötet för Kristdemokrater i Svenska kyrkans lista i Stockholms stift.

Har samma inställning som Lewi Pethrus. Att frikyrkliga ska vara med i Svenska kyrkan och även de frikyrkliga behöver ta ansvar för Svenska kyrkans utveckling. Där jag bor är Svenska kyrkan enda kontaktytan för den breda befolkningen, Östermalmsbor vet knappt att det existerar någon frikyrka. Så är fallet på många platser i Sverige.

Ikväll blir det en podd-debatt där jag är med.

https://www.facebook.com/events/3019130841665608/?acontext=%7B%22ref%22%3A%2252%22%2C%22action_history%22%3A%22[%7B%5C%22surface%5C%22%3A%5C%22share_link%5C%22%2C%5C%22mechanism%5C%22%3A%5C%22share_link%5C%22%2C%5C%22extra_data%5C%22%3A%7B%5C%22invite_link_id%5C%22%3A373129547620983%7D%7D]%22%7D

https://www.facebook.com/events/3019130841665608/?acontext=%7B%22ref%22%3A%2252%22%2C%22action_history%22%3A%22[%7B%5C%22surface%5C%22%3A%5C%22share_link%5C%22%2C%5C%22mechanism%5C%22%3A%5C%22share_link%5C%22%2C%5C%22extra_data%5C%22%3A%7B%5C%22invite_link_id%5C%22%3A373129547620983%7D%7D]%22%7D

En del av verksamheten i Sebastian Staksets organisation Heart of Evangelism, är etablerandet av Heart Center i Stockholm. Arbetet bedrivs bland annat i samarbete med Frälsningsarmén och LP-stiftelsen. Kjell och Anki Karlsten från Frälsningsarmén leder arbetet med centret tillsammans med Sebastian. Syftet är att nå kriminella, missbrukare och de som lider av psykisk ohälsa, och framföra evangeliet om Jesus till ett förvandlat liv. Det saknas fortfarande egna lokaler men på söndagskvällarna hyr vi in oss i Folkungakyrkan på Södermalm. I går kväll fick vi bland annat lyssna på ett starkt vittnesbörd från en yngre kvinna som levt i missbruk och kriminalitet från yngre tonåren. Men Jesus har förvandlat hennes liv, hon har nu varit drogfri i tre år. Vändningen kom när hon fick läsa Sebbes bok med vittnesbördet om hans frälsning. I går kväll hade jag förmånen att be för och framföra profetiska hälsningar till en tjej som nyligen mött Jesus, och nu varit drogfri i två veckor, och som nu ville vara i tjänst för Jesus. Som gammal frikyrkokristen blir man barnsligt lycklig över att få be för henne. Det är något på gång och vi ser en hel del av dessa vittnesbörd.

Jag reflekterar över den etablerade frikyrkovärlden. Jesu liknelse om den förlorade sonen och den hemmavarande sonen är högaktuell. De förlorade sönerna stormar in till fadershuset. De har levt i misär, det är barnsligt glada över sin frälsning och omvändelse. De har bokstavligt gått från mörkret till ljuset. Det är på riktigt. Det får påtagliga effekter i det personliga livet. Från drogberoende till drogfrihet. Från att helt försumma sin kroppsliga hälsa till att sköta sin kropp. Från arbetslöshet till arbete. Från ansvarslöshet till ansvarsfullhet. Från att försumma sin familj till att ta hand om sin familj. Från ekonomisk ansvarslöshet till ekonomiskt ansvar. Med mera. Det Jesus gör i en människas liv är på riktigt. Det får konsekvenser.

De hemmavarande sönerna. Vi som har vuxit upp med frikyrkan med modersmjölken. Alla som har varit en del av lovsången, församlingslivet, bibelundervisningen från två veckors ålder. Alla man har mött som tröttnat på alltihop. Det har blivit rutin. Man har tappat förståelsen av vad det egentligen handlar om. Fascinationen över Jesus finns inte där. En del hemmavarande söner blir fariséer, de är präktiga, vet hur det ska vara, blir dömande. En del blir cyniska och kritiskt analyserande av sitt frikyrkliga arv. Man dekonstruerar. En del internkristna teologiska debatter blir de hemmavarande sönernas debatt. T.ex. om existensen av helvetet, demoner och djävul, det är självklarheter för de förlorade sönerna, de har ju upplevt allt detta i sina personliga liv. För de hemmavarande sönerna blir det teologiska debatter, man saknar helt de förlorade sönernas erfarenheter och perspektiv.

Vi som hör till de hemmavarande sönerna behöver också bli frälsta. Vi kanske inte har levt i misären men om vi inte inser att vi är förtappade syndare som bara har Jesus som grund för vår frälsning och nåd, då är vi illa ute. Även om vi finns i kyrkan och kan säga alla de rätta orden och bete oss på rätt sätt. Vi behöver också gå vandringen från mörkret till ljuset. Från den egna självgodheten till att vara buren av nåden. Att vända oss ifrån vår religiösa invanda apati och gripas av passionen över frälsningen och Jesus.

Vi hemmavarande söner har ett val, att vara med på festen när förlorade sonen kommer hem, eller sätta oss i ett rum vid sidan om och sura. För min del har jag fattat beslutet – jag vill vara med på festen.

Jag och Eva har haft en rejäl semester den här sommaren, tog igen för att vi inte fått träffa barnbarnen i Norge på väldigt länge, på grund av coronarestriktionerna.

Vi var 23 dagar i oändligt vackra Norge. Bilade från Skellefteå i Sverige där vi har en sommarstuga vid en havsvik, (Eva kommer därifrån, sommarstugan ett arvegods) via Trondheim till Bergen. Körde bil över Jotunheimen, fantastiskt att köra bil uppe på fjällnivå, det är nästan inte möjligt i Sverige. Tre härliga veckor i Bergen och vi firade att Ester Louise fyller 8 och Adelina fyllde 5. Vi besökte för första gången bland annat Saltkirken i Bergen, där flickorna fick vara med i deras söndagsskola. Mycket bra upplägg och mycket spännande församling.

Har nu varit hemma i tio dagar och på banan igen. Den här veckan har det bland annat varit heldag för Sebastian Staksets organisation för medarbetare och styrelse, Heart of Evangelism. Vi hade också ett styrelsemöte. Sebbe har ju en förkärlek att samarbeta med erfarna kristna som varit med länge, och därför är en person som jag tydligt efterfrågad i detta sammanhang. Höll ett anförande under medarbetar- och visionsdagen med profetisk input om vision och inriktning, både andligt och teologiskt. Det känns som mitt huvudområde och där jag kan ge bidrag om det efterfrågas, och det efterfrågas i Staksets organisation. Det blir en härlig mix av människor i detta arbete. Det är en enormt visionär och handlingskraftig miljö. Sebbe har ju inte skadats av frikyrklig försiktighet och vet inte vad man inte får göra enligt frikyrklig praxis, så han är mycket visionär och handlingskraftig.

Bland annat har vi nu bokat Tele 2 Arena för kampanj i Stockholm i september 2022. Det planeras ett antal kampanjer under 2022, förutom Stockholm, bland annat i Malmö och Göteborg. Sebbes podd har utnämnts av TV4 som Sveriges bästa podd, trots det tydliga evangeliet går det hem i sekulära Sverige. Vi jobbar nu med att göra en långfilm med Sebbes bok som manus, och flera av Sveriges främsta skådespelare är involverade i projektet. Barmhärtighetens hus i Östervåla är etablerat och är ett stödboende för utsatta yngre kvinnor. Ett viktigt pionjärarbete. Två secondhandbutiker startas upp i oktober, en i Haninge i södra Stockholm, och så tar vi över second hand-butiken som har drivits av Pingst i Kungälv.

Sebbe har ett unikt engagemang för de människor som är mest utsatta i Sverige, kriminella och de som sitter inne på ett fängelse, de psykiskt sjuka som finns på olika boenden, de som är fast i drogmissbruk – och det speglar i ett nötskal de största problemen i svenska samhället just nu. Men vi tror på evangeliets kraft och frälsningens betydelse. Att förkunna evangeliet och praktiskt visa Jesu kärlek är den verkliga lösningen, och vi har redan sett ett antal kriminella och drogmissbrukare som blivit frälsta och omvända och börjat ett helt nytt liv. Med second-handbutikerna kan vi dessutom skapa arbetsmöjligheter och arbetsträning för dem som vill börja ett nytt liv, fritt från droger och kriminalitet.

Med Sebastian Staksets bakgrund – enligt frikyrklig praxis ska han ligga lite mer lågt, ägna sig åt teologisk utbildning i fem år, innan han gör något. Sebbe kan inte vänta, hjärtat brinner. Han har dessutom nu varit kristen ett antal år, även om det tog några år innan det blev stabilt. Ett genombrott för honom blev vid den stora satsningen på Friends Arena som Ben Fitzgerald tog initiativ till, det var väl 2017 tror jag . Han är dessutom mycket vetgirig och tillägnar sig ständigt ny kunskap i Bibeln och teologi. Han har dessutom ett antal mycket erfarna rådgivare och stödpersoner som finns runt omkring och som han lyssnar på, i det avseendet är han betydligt klokare än många etablerade ledare i svensk kristenhet. Det finns också ett stort förtroendekapital som är mycket värdefullt när evangeliet ska förkunnas och när satsningar ska göras på att nå de mest utsatta i det svenska samhället.

Det är mycket spännande på gång. Det är skönt att inte ligga i en hängmatta eller på ett sofflock, utan att få vara med där något händer.

Det är lördag kväll 17 juli och jag sitter och förbereder min predikan för Folkungakyrkan i morgon. Bibeltexten handlar om uppenbarelsen av Jesus och hur de första apostlarna berördes och förvandlades av detta. Jesusmötet förvandlar generation efter generation och är förklaringen till varför den lilla rörelsen i Romarrikets utkanter har utvecklats till en kyrka 2000 år senare, med mer än 2 miljarder medlemmar och bekännande Jesusefterföljare.

Jag kommer att ge en glimt från väckelsen i Wales 1904 och som förvandlade hundratusentals människor och som fick en global påverkan. Berättelsen från Wales anknyter mycket till den svenska situationen idag, med mycket fokus på problemområden, gängkriminalitet och otrygghet. De politiska lösningarna är begränsade, fler poliser, längre och strängare straff, är det man hör, och vissa kristna kretsar är endast ett eko av dessa budskap.

Wales pekar på en annan lösning,  nämligen väckelse. Här följer ett citat från Arthur Sundstedts klassiker om pingstväckelsens historia (del 1, sid 57), Läs och begrunda:

”På några månader hade väckelsen spritt sig över hela Wales. Överallt talade man om den. Folk som kom till gudstjänsterna av nyfikenhet greps av den oemotståndliga livsströmmen. Kristendomen blev en levande verklighet och en makt som aldrig tidigare. Pressen ägnade mer utrymme åt väckelsen än åt politik och sport. På gator och i gränder sjöng man psalmer och sånger. Nöjestillställningar, teatrar och fotbollstävlingar måste inställa sina arrangemang i brist på publik. Folkströmmen gick till kyrkorna. På flera ställen hölls gudstjänster i teatersalonger, då inte kyrkorna räckte till. På vissa platser ordnade man särskilda Gospeltrains, som fraktade folk till de centrum, där gudstjänsterna hölls.

Brottsligheten minskade. Vid domstolarna förekom ett fåtal rättegångar, tidtals inga alls. Vid marknaderna hade polisen intet att göra, eftersom vilda uppträden och slagsmål inte förekom längre. Det rådde numera en mönstergill ordning. Dryckenskapslasten avtog och alla slags våldshandlingar. Krogarna stod tomma. En bryggerifirma måste avskeda åtta bokhållare, strax efter det att väckelsen bröt ut. Det fanns inget arbete åt dem, när rusdrycksleveranserna tog slut. Gamla ouppgjorda saker klarades upp och fiender blev vänner. Gamla skulder betalades och stöldgods återställdes. Samarbetet i gruvorna blev bättre. Gamla föräldrar, som barnen ej tidigare brytt sig om, hämtades från fattighus och omhändertogs av sina barn eller anhöriga. Bokhandlarna hade aldrig tidigare sålt så många biblar och så mycken andlig litteratur. Efterfrågan var större än tillgången.

Det inträdde en stor förändring bland stora skaror av kolgruvearbetarna som i många av Wales distrikt utgör huvudmassan av befolkningen. Väckelsen framkallade en andlig revolution i deras liv. det tal de tidigare förde i gruvorna hade blivit ett ordspråk, så uppfyllt var det av eder och trätor. Nu talade man Kanaans nya tungomål. Även de stackars gruvhästarna, som tidigare utsatts för diverse misshandel, verkade förvirrade i början. De var vana vid piskslag och ständiga eder. Nu när allt detta upphörde, kände de inte igen sina husbönder. Nu började man arbetet i många kolgruvor med en timmas gemensam bön och bibelläsning. En av cheferna vid ett stort gruvbolag i södra Wales, som varje vecka hade beröring med tusentals kolgruvearbetare, konstaterade den stora förändring som hade skett och sade därom: Det är söndag varje dag i gruvan nu för tiden.

Även i skolorna gick väckelsen fram. där hände det, att barnen bad läraren, att de skulle få använda klassrummet för gudstjänst och bön. Bönecirklar ordnades i skolklasserna. Man bad överallt. Antalet omvändelser räknades inom några månader i 100,000. En djupgående förändring hade inträtt i hela folklivet  och på alla områden. Väckelsen välde fram likt en vårflod genom alla religiösa läger, hos baptister, metodister, nonkonformister och i den anglikanska kyrkan. Även inom den romersk-katolska kyrkan erfor man inflytande från väckelsen. Meningsskiljaktigheterna trädde i bakgrunden. Här fanns intet rum för parti- eller samfundstänkande. Den väsentliga och ständiga frågan gällde: Hur skall jag bli frälst och renad och få mottaga den helige Andes kraft?”

Idag skriver jag i Dagen och försöker förklara vad evangelikal kristendom är för något. Tyvärr har ordet alltmer förknippats med en politisk position, men det är en total vantolkning av den ursprungliga betydelsen. Här är länken till Dagenartikeln.

Jag pekar på i artikeln att evangelikal handlar om en kristendom som betonar evangelisation, omvändelse och frälsning. Billy Graham står för mig som den stora förgrundsgestalten för evangelikal kristendom.