Jag noterar tusentals kommentarer i sociala medier angående debatten mellan mig och Lars Enarson i Dagen. På tisdag kommer Dagen publicera mitt slutgenmäle i papperstidningen, den replik som redan publicerats på webben.

Jag räknar med att efter tisdagen publicera ett mer sammanfattande blogginlägg då jag kommenterar hela affären inklusive olika reaktioner på artiklarna.

Jag har försökt hålla ett hyfsat sakligt tonläge hittills i debatten. I slutkommentaren kommer jag nog att uttrycka mig ännu tydligare. Mina artiklar hittills har ju bara något skrapat på ytan i dessa frågor.

Vi blir i dessa dagar påminda om hur skör vår värld är. Ett litet osynligt virus får en hel värld att hamna i chockläge. Det slår sönder hela världsekonomin på några veckor, vilket visar hur bräcklig världsekonomin är.

En annan iakttagelse är att västländerna inom ramen av någon vecka slänger ut grundlagar och grundläggande västerländska värderingar när det gäller demokratiska fri- och rättigheter. Jag tänker närmast på de mötesförbud som blixtsnabbt införts, utan någon diskussion. Jag har förståelse för situationen men även detta visar hur bräckliga våra institutioner är. Allt tyder på att en kommunistisk diktatur som Kina utnyttjar situationen och inför ännu striktare övervakningssamhälle i följden av Coronakrisen. Det finns risk att även vissa västländer går längre i övervakningssamhälle efter detta.

Som kristen väntar jag på Jesus och hans rike som aldrig kommer att skaka, och i det riket kommer det varken vara lidande, nöd, sjukdom eller fattigdom. En underbar framtid väntar bortom den fysiska döden och denna tidsålder med sina världsmakter.

Nu har Dagen publicerat de tre artiklarna, min kritik mot Enarson och bönekonferensen, Enarsons svar och min slutreplik. Slutrepliken kommer i papperstidningen först nästa vecka men är publicerad i nätversionen av tidningen.

Jag kommenterar inte debatten just nu, gör det när allt är över. De som sympatiserar med det jag skriver, gå gärna in och rösta på de båda artiklarna, och du kan rösta på vad du sympatiserar med och vad du inte sympatiserar med.

Jag noterar att min artikel idag i Dagen har väckt stor uppmärksamhet. I morgon har Dagen erbjudit Lars Enarson en helsida för att besvara kritiken jag för fram idag. Läs gärna hans svar i morgon. Dagen publicerar sedan min slutreplik på webben, och i papperstidningen nästa vecka. Jag avstår från att kommentera debatten förrän den är över i tidningen. Dagen agerar helt korrekt enligt gängse debattregler, när det gäller repliker och utrymme. Jag är nyfiken på hur reaktionen blir på Enarsons svar i morgon. Jag har naturligtvis läst det i förväg eftersom jag redan har skrivit repliken. Men jag säger ingenting om innehållet nu.

Det finns en kategori i kristna världen som drabbas hårt ekonomiskt av coronakrisen. Det är alla frilansande musiker och predikanter, som inte har fasta anställningar. Jag läste om att Tomas Sjödin har fått allt avbokat före sommaren. Detta kan innebära att de är helt utan inkomster under 3-4 månader.

De predikanter och musiker som du uppskattar, ge dem gärna en gåva i dessa tider. Jag råkar veta att kristna sångerskan Emilia Lindberg har swishnummer 0766-444836. Sebastian Stakset kan du gärna tänka på. De är exempel på kristna musiker/predikanter som är beroende av löpande arvoderingar. Stötta dem gärna. Det finns många fler.

Jag tycker vi ska göra en gemensam insats i kristenheten för att stötta dessa frilansande personer som har stor betydelse i kristenheten. Jag har inte gjort upp med någon om denna sak, och frilansarna har inte bett om det, det är helt och hållet mitt initiativ.

Jag skriver i många olika ämnen. Det område jag förmodligen kan allra bäst är abortfrågan och abortpolitiken. Det beror på att jag i januari 1984 lade fram en doktorsavhandling i ämnet. Jag gjorde då ett ingående studium av svensk abortdebatt och svensk abortpolitik under nästa 100 år, fram till dess att nya abortlagen beslutades 1974. Det finns knappast något område där man så väl kan studera samhällets avkristning och sekularisering, och hur kyrkan på liknande sätt har sekulariserats och distanserat sig från klassiska kristna ståndpunkter. Läs ledaren här.

Jag har aldrig haft med församlingen i Knutby att göra. Har aldrig varit där. Inte känt någon som varit där. Läser idag den skakande intervjun i Dagen med själavårdaren PG Eriksson som fått tillåtelse att berätta om Sara Svenssons version.

Min enda fråga är brutal. Vad är det som gör att kristna människor i vissa lägen kan bli fullständigt dumma i huvet, knäppskallar. Alla normala förståndsförnödenheter och moral kopplas bort. Där normala ateister är betydligt mer normala och sansade, vänliga och förnuftiga, i jämförelse med knäppa kristna.

Alla som var med i Knutby måste ha varit en rad sinnesförvirrade personer. Det finns inte någon annan förklaring. Och att detta kunde pågå så många år. Notera, knäppa kristna har inte bara funnits i Knutby.

Hur Sara Svensson blev behandlad i Knutbyförsamlingen, det skulle nog aldrig kunna hända någon annanstans, än i en hård kriminell miljö, alternativt en totalt knäpp frikyrka.

Ett av mina uppdrag i svensk kristenhet är att vara ordförande för Svenska Evangeliska Alliansen. Vårt kansli går idag ut med ett pressmeddelande efter vår årsmöteshelg. Det här är texten:

I helgen anordnade Svenska Evangeliska Alliansen sitt årsmöte i pingstkyrkan i Örebro. Särskild glädje uttrycktes över det genomslag som SEA:s generalsekreterare Olof Edsinger och biträdande generalsekreterare Jacob Rudenstrand har fått i olika medier – alltifrån ledarsidan i Svenska Dagbladet till Sveriges Radios Människor och tro. En av organisationens viktigaste uppgifter är att fungera som tankesmedja för den evangelikala kristenheten.

– Jag är stolt över att vi med vårt begränsade kansli och resurser lyckas åstadkomma så mycket som vi gör, och sätter avtryck både utanför kyrkväggarna och i den internkristna debatten, säger styrelseordförande Stefan Swärd.

Nästa år firar SEA 20 år som organisation, men historien är betydligt längre än så.

– Evangeliska Alliansen är den äldsta ekumeniska organisationen i Sverige, med rötter i folkväckelserna på 1850- och 1860-talet, säger Stefan Swärd. Ambitionen både då och nu har varit att samla bibeltroende och väckelseorienterade kristna från olika sammanhang. Det uppdraget för vi vidare in i framtiden.

På söndagen predikade Olof Edsinger i pingstkyrkans gudstjänst på temat Trons kamp – och seger, en gudstjänst som även livestreamades på Facebook då många valde att stanna hemma på grund av Folkhälsomyndighetens rekommendationer.

– Inte minst i dessa tider som präglas av coronakris är det viktigt att tala tro och frimodighet till Guds folk, säger Edsinger.

– Vi ska självklart inte stoppa huvudet i sanden när saker och ting skakar runtomkring oss. Men vi får fästa blicken vid Jesus, som är trons upphovsman och fullkomnare. Och vi får påminna varandra om att vi som kristna tillhör ett rike som inte kan skakas.

SEA har drygt 2000 personliga medlemmar, och ytterligare flera tusen som prenumererar på deras nyhetsmail. Som partnerorganisationer har man ett 40-tal samfund, organisationer och lokala församlingar.

SEA:s målsättning är enligt stadgarna att:
• bygga relationer mellan evangeliska/evangelikala kristna i Sverige och internationellt
• stärka evangelikal identitet och övertygelse i kyrka och samhälle
• bygga upp evangelikal trovärdighet och kompetens
• bli en evangelikal röst i teologi- kultur- och samhällsdebatt
• ta initiativ som leder till att evangeliet bär frukt i evangelisation, omvändelse och handling.

Särskilt fokuserar man i dag på bibelundervisning, apologetik, samhällspåverkan samt mänskliga fri- och rättigheter. SEA:s generalsekreterare sitter också med i planeringsgruppen för höstens europeiska Lausannekonferens, som är den första i sitt slag.

I och med årsmötet byttes en tredjedel av styrelsen ut, och de elva ledamöterna heter numera:
Gudrun Brunegård, Vimmerby (nyinvald)
Henrik Bååth, Stockholm
Annelie Enochson, Västra Frölunda
Thomas Forslin, Göteborg
Simon Johansson, Sundsvall (nyinvald)
Theresia Olsson Neve, Stockholm (nyinvald)
Linus Owman, Malmö (nyinvald)
Daniel Ringdahl, Stockholm
Jan Rosman, Norrköping
Elisabeth Sandlund, Stockholm
Stefan Swärd, Stockholm

I dagens panikläge är det viktigt att behålla sans och besinning. Allt tyder på att Coronaviruset är extremt smittsamt, de försiktighetsåtgärder som vidtas är befogade för att minska smittspridningen. Det är viktigt att låta expertmyndigheter som har vetenskaplig kunskap om smittspridning, att de bestämmer regler och rekommendationer. Politiker har inte den kompetensen. Jag tycker att det är bra att den svenska regeringen låter Folkhälsomyndigheten styra i dessa frågor.

Som kristna är vi kallade till att alltid tro och förtrösta på Gud, i alla livets stormar och utmaningar. Vi drabbas också av alla de umbäranden som drabbar mänskligheten. Blir det krig i ett land drabbas alla av det. Vi drabbas också av virus, i de flesta fall helt ofarligt, ibland kan virus göra oss sjuka, i värsta fall med dödlig utgång. Men vi kan alltid be till Gud för oss själva och för varandra. Den kristne behöver i alla livets lägen bygga sitt liv på Guds löften. Det innebär inte att man agerar tanklöst och ovarsamt, det är helt förenligt med att följa Folkhälsomyndighetens regler och rekommendationer. Men jag vill påminna bland annat om Psalm 91: ”Den som sitter under den Högstes beskydd och vilar under den Allsmäktiges skugga, han säger till Herren: Min tillflykt och min borg, min Gud som jag litar på. Han ska rädda dig från jägarens snara och den härjande pesten. Med sina fjädrar täcker han dig, under hans vingar finner du tillflykt. Hans trofasthet är sköld och skärm. Du ska inte frukta nattens fasor, inte pilen som flyger om dagen, inte pesten som smyger i mörkret eller sjukdomen som härjar mitt på dagen.”

Rädsla är inte en reaktion som är präglad av tron på Gud. Rädslan är inte heller konstruktiv, den skapar bara panik.

Det fanns en smittsam sjukdom på bibelns tid som kallades för spetälska. Bibeln talar om Herren som vår läkare, Jesus ägnade mycket av sin tid åt att bota sjuka, en praxis som sedan fortsatte i Apostlagärningarna, och i hela kyrkans historia. Men Bibeln innehåller också en hel del lagar och regler för att hindra spridningen av den smittsamma sjukdomen spetälska. Den sjukdomen var uppenbarligen ett stort hot i den miljö där bibeltexterna växte fram för 2000-3000 år sedan. Redan för 3000 år sedan fanns det detaljerade smittskyddsregler bland annat beskrivna i 3 Mosebok 13, personer sattes även då i karantän som bar på en smittsam sjukdom.

Min slutsats är att tro på Gud som vår beskyddare och läkare är fullt förenligt med att följa Folkhälsomyndighetens rekommendationer.

Det är också viktigt att ha lite proportioner på den nuvarande krisen, att vi som kristna ska hamna i apokalyptiska och eskatologiska spekulationer på grund av ett smittsamt virus, är enligt min mening en överdrift. För trots allt var det mycket värre förr.

Spanska sjukan härjade i Sverige och i världen 1918-1920. Man räknar med att cirka 40.000  av svenskarna dog i den farsoten, cirka 1 procent av svenska befolkningen vid den tidpunkten. Drabbade alla delar av samhället och särskilt unga människor. Globalt dog mellan 50 och 100 miljoner i spanska sjukan 1918-1920, och det är därför den pandemi i mänsklighetens historia som skördat mest dödsoffer på kort tid. Det motsvarade 3-6 procent av hela världens befolkning vid den tidpunkten, som dog i spanska sjukan. Man räknar med att 500 miljoner smittades, en tredjedel av hela världens befolkning. 10-20 procent av de smittade dog.

I skrivande stund är det 6 personer i de fem nordiska länderna som avlidit på grund av corona-viruset. Även om den siffran skulle öka kraftigt, så är vi inte på långa vägar på den nivå som gällde för spanska sjukan.

I vanliga influensaepidemier räknar man med att 0,1 procent av de som blir sjuka avlider på grund av sjukdomen. Det finns alltså betydande dödstal även i helt vanlig influensa. Dagens Coronavirus visar dock större smittsamhet än vanlig influensa och andelen av de smittade som avlider är högre.

Digerdöden är kanske den värsta farsoten de senaste årtusendena. I vissa former av denna smitta dog 100 procent av dem som drabbades. Detta pestutbrott började i Kina 1334 och spred sig sakta västerut via de handelsvägar som etablerats och som var en länk mellan öst och väst. Digerdöden kom första gången till Sverige 1350. Ett antal vågor av digerdödsepidemier inträffade ända fram till 1700-talet. Man räknar med att i mitten av 1300-talet dog en tredjedel av hela Europas befolkning i denna sjukdom.

I det religiösa Europa var man övertygade om att jordens undergång var nära när digerdöden härjade som värst. Många var också övertygade om att det var Guds straff för människans synd. Många ansåg att det var judarnas fel med denna pest, så judeförföljelser följde i digerdödens fotspår. Det utvecklades också plågsamma botgöringspraxiser för att försöka blidka Gud, så det var inte en sund andlig utveckling som följde i digerdödens spår.

Det är utmanande med de reserestriktioner som vi nu möter. Man bör dock komma ihåg att under andra världskriget var det nästan omöjligt att resa mellan länderna under en sexårsperiod.

Hur som helst, en liten tröst i nuvarande läge är att det var mycket värre förr.

Idag skriver jag och 76 andra kristna ledare i Dagen med anledning av Europadomstolens beslut att inte ta upp frågan om de svenska barnmorskornas samvetsfrihet. Vi djupt beklagar Europadomstolens beslut och hoppas att samtalet och diskussionen om samvetsfrihet och aborter inte ska upphöra på grund av detta beslut.