Stefan Swärd

Allt mellan himmel och jord

En konstant spänning har vi levt med i svenska kristenheten under hundratals år mellan den etablerade kristenheten och olika former av förnyelserörelser. Jag har reflekterat över detta senaste dagarna då jag läst Curt Dahlgrens doktorsavhandling i religionssociologi från 1980-talet om Maranata.

Den pietistiska förnyelserörelsen på 1700-talet var mycket kontroversiell.

George Scott som var fader av 1800-talets folkväckelse blev utvisad från landet, påhejad av kyrkliga ledningen.

Den första generationen baptister fick känna av att både bli landsförvisade och fängslade, med ett totalt avståndstagande från Svenska kyrkan.

Det mest framgångsrika svenska frikyrkosamfundet någonsin, Svenska missionsförbundet, var mycket kontroversiellt på 1880-talet. Folkväckelsen klövs i två falanger, EFS och Missionsförbundet. SMF nådde sin peak 1940 med 114.000 medlemmar i 1650 församlingar. Det var mer folk och församlingar än vad Pingströrelsen nått upp i, i modern tid. Missionsförbundet växte fram i svåra brytningstider, framförallt gentemot Svenska kyrkan, men också mot den lågkyrkliga förnyelserörelsen EFS. Missionsförbundets tongivande ledare, PP Waldenström, var mycket konfrontativ i sin hållning till etablerade kyrkan. Waldenström som dog 1917, nådde längre i sitt nationella inflytande än vad Lewi Pethrus uppnådde under sin livstid.

Brytningen när pingströrelsen växte fram under perioden 1907-20 innehåller också mycket lärdomar. Waldenström var mycket kritisk mot pingströrelsen. Pingstväckelsen som sådan hade dock ett större inflytande i svensk kristenhet än bara pingstförsamlingar, inte minst västsverige inom missionsförbundet påverkades mycket, vilket även präglade EFK:s grundarsamfund, som i stor utsträckning påverkades av pingstväckelsen. Även pingströrelsen var mycket konfrontativ mot etablerade kristenheten, det präglade även t.ex. Örebromissionen. Misstroendet var ömsesidigt.

Det tycks vara omöjligt att förmå etablerade kyrkor att välsigna och omfamna nya rörelser.

Dahlgrens doktorsavhandling handlar alltså om Maranata, och eftersom jag var med där som barn, och min far var en av nyckelpersonens närmaste män, så har jag vissa personliga insikter i detta fenomen. Enligt min mening var Maranata från början en genuin väckelserörelse. Det startade i Skien i Norge 1957 med Aage Samuelsen som initativtagare, och de tre svenska nyckelpersonerna, pingstpredikanterna Arne Imsen, Donald Bergagård, och Erik-Gunnar Eriksson fick kontakt med Maranata i Norge cirka 1959, och lanserade detta på några platser i Sverige, med början i Örebro. Imsen blev pastor i Örebroförsamlingen 1959, och blev pastor för Maranataförsamlingen i Stockholm 1962.

Maranata var en förnyelse- och väckelserörelse fram till cirka 1967 då interna motsättningar och andra problem blev en kraftig broms i rörelsen. Maranata påverkade en hel del både pingströrelsen, men även Örebromissionen. En betoning var på helande, Guds under, Jesu snara tillkommelse, en stark frälsningsförkunnelse, och möten präglade av stark lovprisning och glädje kännetecknade tidigt sextiotal. Många människor mötte Jesus i Maranatamöten och många kom direkt utifrån och upplevde radikala omvändelser.

Maranata såg sig själva som en förnyelse av pingstväckelsen som man menade hade stelnat. Pingströrelsen tog kraftigt avstånd mot Maranata med Lewi Pethrus i spetsen. Samma sak inom Örebromissionen. Det finns gott om exempel på pingstvänner som blev automatiskt uteslutna ur pingstförsamlingar bara för att de besökt Maranatamöten. Maranata med Imsen i spetsen var också mycket konfrontatorisk, Bergagård och Erik-Gunnar Eriksson var betydligt mer samarbetsvilliga, vilket även den historiska utvecklingen har bekräftat.

De Maranatamöten jag älskade som barn, tog det frikyrkliga etablissemanget avstånd ifrån.

Sedan började Jesusrörelsen och karismatiska väckelsen i slutet av sextiotalet. Den rörelserna präglades av att man så tydligt sade från början att man inte ville bilda nya samfund, inte ens nya församlingar, det var en förnyelse av etablerade församlingar. Dessa rörelser skapade inte alls samma spänningar.

Men det uppstod ändå spänningar. Stanley Sjöberg och Citykyrkan i Stockholm var under första halvan av sjuttiotalet ett viktigt centra för den nya väckelsen, och Sjöberg levde i ett stort spänningsförhållande med pingströrelsen, dock var ju Sjöberg inte alls konfrontatorisk på samma sätt som Waldenström, Lewi Pethrus och Arne Imsen var, gentemot etablerade kristenheten. Det var dock konstanta spänningar mellan Stanley Sjöberg och pingströrelsens ledning. Man kan också notera att även karismatiska väckelsen efterhand präglades av tilltagande splittring, dock på mer civiliserade nivåer än vad som präglade Maranata. I sista fasen var det en spänning mellan dem som vill bygga nya församlingar utifrån karismatiska väckelsen och Jesusrörelsen, och de som enbart ville verka inom de etablerade strukturerna.

Sedan började trosrörelsen 1982. Många kristna runt om i Sverige upplevde det som en frisk fläkt. Då var den karismatiska väckelsen nästan utfasad. Ulf Ekmans trosstärkande förkunnelse var en viktig injektion i stora delar av svensk kristenhet. Bibelskolan Livets ord och församlingen Livets ord nästan exploderade i tillväxt, på ett sätt som vi inte sett i modern tid i svensk kristenhet. Trosrörelsen skapade en djup konflikt i svensk kristenhet. Avståndstagandet var lika intensivt som det som präglade Maranata i början av sextiotalet. En praxis i många pingstförsamlingar var att automatiskt utesluta medlemmar som sökte till Livets ords bibelskola. Livets ords förkunnelse var också skarp och vass och kunde i olika lokala situationer bli ganska konfrontativ.

Jag hörde till dem som välsignade trosrörelsen, även om jag tyckte att det fanns förenklingar i teologin, och jag hade som lokal pastor svårt att hantera dem i församlingen och i grannförsamlingen Södermalmskyrkan som blev Livets ordare till 110 procent. Positiv och välsignande men med vissa reservationer, var lite av min hållning. Det man bör notera är att det jag var reserverad mot, har svenska trosrörelsen bearbetat på egen hand under senaste 15 åren, inte minst.

Jag skrev en artikel under mitten av 1980-talet när konflikten var som intensivast mellan trosrörelsen och etablerade kristenheten där jag uppmanade alla parter att välsigna varandra, se varandra som Kristi kropp, tala med varandra, inte bara om varandra. Det var också en skarp maning till etablerade kristenheten att inte ta avstånd från trosrörelsen.

Det var nog inte någon som lyssnade på vad jag sade i den frågan vid det tillfället.

Sedan kom Vineyardrörelsen i slutet av 1980-talet och med den så kallade Torontoväckelsen som en ytterligare raketbränsle i mitten av 1990-talet. Vineyard uppfattades som en bred förnyelserörelse, och var en viktig inspirationskälla för många i svensk kristenhet. Mer lågmäld än trosrörelsen, men med stora likheter med betoning på Andens verksamhet, Guds kraft och helandets gåvor. Vineyard fick en bred acceptans från början, så länge man bara ville vara en förnyelserörelse inom kyrkorna. När Vineyard blev ett eget samfund och grundade egna Vineyardförsamlingar, svalnade intresset, och Vineyard blev ganska isolerade under en längre period i förhållande till övriga kristenheten.

Jag fortsätter i nästa blogginlägg för att skilda hur situationen ser ut idag, och vad vi kan dra för lärdomar av en historisk tillbakablick.

  • ps23enkristen

    Det här var bra Stefan Swärd …Jag har ju min första tid som troende i pingst och livets ord främst på 80-talet …Och denna artikel kan ge ett breddat perspektiv över Kristenheten tror jag …Och jag är glad över att du ger en positiv bild även om trosrörelsen , och över att man bearbetat sina problem som du omnämner …Men den uppfattningen är mer en försköning än hela sanningen …Du skriver : Det man bör notera är att det jag var reserverad mot, har svenska trosrörelsen bearbetat på egen hand under senaste 15 åren, inte minst.

    Och det kan stämma till den yttre modellen och teologin och praxisen att så skett och gör,och för de som kom efter de tidiga generationerna inom Livets Ord och trosrörelsen…Men inte så mycket på djupet, för den personlige medlemen som var med på 80-90-talet ,och andra berörda av sammanhanget sen den tiden ,och till idag och för allmänhetens kännedom…

    Utan de felsteg i läran och den praktiska efterföljelsen som gjordes under 80-90-talet…Har ju ständigt nästan förnekas och ursäktas, som ett nästan icke problem, oss till skada som mest tog skada av det ,och skadade andra med också…

    Så att vi tog skada och skadade andra igenom vår trosuppfattning på grund av den tidiga läran från trosrörelsen och i Livets Ord och efterföljelsen av den …

    Och jag förstår inte varför det ska vara så svårt att erkänna och apcetera det…Och be om förlåt och visa ånger och bättring verkligen och deltagande, och grundligt ta del av sanningen om också…Och göra sitt bästa för att kunna åtgärda och korrigera och hjälpa de mest vilseleda ,och skadade av, och våra familjer och andra berörda av med …Och erkänna för de som inte känner till detta ,eller så väl med …

    Som tror vi ljuger ,och överdriver om det felaktiga som varit…I undervisningen och tjänsten inom trosrörelsen och Livets Ord .Som splittrade församlingar och äktenskap och föräldrar och barn och släkt och vänner…Och gjorde folk vilsna i tron och livet och brutna till det värsta ibland …

    Som nu för mig igen ,efter ett flertal sådana stormar i minna nära och käras liv och mitt , sen den tiden till nu på grund av detta …Återigen en ny prövning av samma skäl …

    Där min mor förnekar att några större problem från Livets Ord och Ulf Ekman har hon aldrig haft eller vet om…När jag berättade för henne för ca en och halv vecka sedan…Att Ulf äntligen börjar erkänna och be om förlåt för det som varit fel för i Livets Ord …Och därför har jag förlåtit honom nu säger jag till henne …För nu har han gjort det som är rätt…

    Och hon börjar genast förneka att några fel varit och tog det personligt och ville inte tala med mig mer och sen dess…Och så har skett förut med, och från några andra närstående med, och en del som senare blivit med i denna rörelsen och Livets Ord …Och de som blivit med i senare delen av trosrörelsen och Livets Ord, känner i princip inte alls till, hur fel det varit och gick ibland för …Varför jo så klart därför att detta inte är bearbetat, och apceterat som några verkliga problem ,Och man mest förnekat deras felsteg i läran och i den praktisk tillämpning om tron och inte förstått…Utan skyflat det under mattan ,som om det vore välstädat redan…För den breda allmänheten och kristenheten och inom trosrörelsen och Livets Ord …

    Och när ska man göra det, så de som ännu inte har frid med Gud om detta, och tron och livet, bland annat därför, ska kunna få en chans Kristenheten och trosrörelsen och Livets Ord …Och Ulf Ekman frågar Jag… Jag älskar er och förlåter er och alla ,och Herren ännu mer…Och välsignar er och önskar er Guds frid och alla och livet och för tid och evighet…Men gör nu något åt detta som Gud vill…Frid Ronny…

  • Klaus Seigel Andersson

    Väldigt intressant!

  • SefastTronde

    ”Den som inte känner sin historia har heller ingen framtid” heter ett ordspråk, väl så väl tänkbart. Det är gott att se litet i backspegeln även för kristna. Man lär av framgång såväl som av misstag, men kanske framför allt av den verkliga Gudsmän som alltjämt tjänar som förebilder.

    En bra redogörelse, med undantag för att jag upplever att Ulf Ekman/LO överbetonats i betydelse. LO har aldrig kvalificerat sig såsom väckelserörelse i egentlig bemärkelse. Vad gäller UEs ”trosstärkande förkunnelse” förstår jag öht inte uttrycket, däremot upplever jag att UE alltid gjort sig bäst i samhällskritik från ett kristet perspektiv – och detta har visst sitt omistliga värde. UE har i övrigt varit en kristen karriärist, som före sin tid här i Sverige började importera marknadsföringsrecept och framgångsteologi från andra sidan Atlanten.

    För den som varit med i verkliga väckelsesammanhang, men Andens tilltal, under och tecken och sjukas helande framstår Ulf Ekmans insatser som futtiga plagiat av en maktspelare som främst arbetat för den egna plattformens synbara betydelse. Likt flera av de kollegiala pastorer som inbjudits att tala på LOs konferenser. Marknadsföring helt enkelt, i samma tonart som det mesta som spelats från den egna ensemblen.

    ”…vad vi kan dra för lärdomar av en historisk tillbakablick” är sannerligen en relevant huvudfråga som många borde ställa sig. Det blir därför intressant att se konklusionerna av nästa artikel.

  • Stig Melin

    Stefan Swärd recenserar svenska väckelsehistoria och kommer fram till tidigt 80-tal:

    ”Sedan började trosrörelsen 1982. Många kristna runt om i Sverige upplevde det som en frisk fläkt. Då var den karismatiska väckelsen nästan utfasad. Ulf Ekmans
    trosstärkande förkunnelse var en viktig injektion i stora delar av svensk kristenhet”

    Jag kommer ihåg den tiden som en början på positiv ekumenik här i Västerås.
    Församlingarna deltog i olika sådana samlingar, stora samlingar och vi började hitta varandra. Vi stod i infasningen av en möjlig karismatisk väckelse. Det tändes hopp i många hjärtan att ökenvandringen var över.

    När sedan Ekman/LO uppenbarade sig på arenan riktades uppmärksamheten dit. Kanske detta var svaret på mångas frågor? Vi vet nu att det blev mest strid, för eller
    mot Livets ord.

    Med tiden började även pingsts ledarskap vallfärda till Uppsala för att veta varför
    UE hade sådan framgång (synbart). Hans ledarstil kopierades av många och
    överfördes till pingst. Ulf Ekman var en enväldig karismatisk ledare, en lockelse för dem som eftersträvade mer att säga till om i sina församlingar. (makt).
    De ekumeniska idéerna glömdes

    Enligt mitt sätt att förstå, har Livets ord inte varit en tillgång för svensk kristenhet och jag tror inte den kommer att bli det heller. Vi kan ju se hur UE nu lockar med annat sätt att förstå hur evangeliet skall spridas. Liksom pingstledare vallfärdade till Uppsala, blir nu motsvarande resmål Rom. Kommer pingst ledarskap även nu att följa? Det är en
    knepig tid vi lever i.

  • http://www.subsekvent.com/ Hans Lindelöw

    Fyndigt.

  • Jonas Rosendahl

    Stefan Swärd – Eftersom jag har en slags förkärlek till siffror i väckelsehistoriskt perspektiv måste jag få mästra lite.
    Det årtal du nämner 1940 då hade nedgången redan börjat inom missionsförbundet, år 1937 hade man 111700 medlemmar emedans man 1930 och där är peaken 113700.
    Under mitten av 30 talet var man nämligen inne i en slags konsolideringen efter en schism.
    Grundläggande anledningen var hårda diskussioner om den sk nyteologin ( Läs historisk -kritiska) och strax efter 1930 tappade man medlemmar efter de hårda strider som uppstått.
    Missionsförbundet nådde sin peak på många sätt runt 1930. Den enda frikyrkliga statsminister -tillika missionsförbundare- som funnits Felix Hamrin blev det en mkt kort tid 1932.

    Det som jag dock tycker borde orsaka varje pastor i nutid att fundera på vad man överhuvudtaget håller på med och fokuserar på det är ju tillväxten. Titta på dessa och gråt eller hur man ska uttrycka…

    S.M.F – medlemsutveckling.
    1887 – 39418
    1897 – 70185
    1907 – 89556
    1930 – 113700

  • Roger S Enqvist

    Reflektioner är just namnet. Svensk väckelsehistoria skulle kunna ersättas med väckelsehistoria. Den kan ta sin början vid Apostlagärningarnas tid. Inget nytt under solen säger vi ibland och så är det nock.

    Kommentarer i dessa sammanhang blir nästan alltid subjektiva. Det handlar om min upplevelse, mina känslor, min dåtid, min nutid och min framtid. Mina uppfattningar om vad som är framgång, uppmätt framgång, verklig framgång. Och så ska det kanske vara. Var och en argumenterar för sin sak.

    I ljuset av företags uppgång och fall brukar man säga att första generationen startar och bygger upp, andra generationen förvaltar och den tredje fördärvar. Det verkar vara något liknande med de stora väckelserörelserna. Liknelsen kanske haltar avseende vissa men stämmer på andra. Det är tydligen människans lott att ständigt upprepa tidigare generationers misstag.

    Oavsett vad är det ”kul” att få vara med, både i livet och i Guds församling. Ibland får jag frågan vad som driver mig, skapar entusiasm och passion. Mitt svar är alltid, Jag Lever.

  • Torbjörn S Larsson

    Tack för ett intressant inlägg. Då det gäller manarata har man mest hört nidbilder. Kul att höra inifrån. Gillar aven vissa saker om Livets Ord. Dom lyckades fylla ett andligt behov som dom etablerade kyrkorna inte förstod. Rationaliteten hade fått greppet.

  • Miriam

    Tyvärr är det väl mest som du säger nidbilder folk har angående Maranata. Men för oss som var med i början av 1960-talet är mötena oförglömliga, väckelseanden, sångerna, de fullsatta lokalerna, atmosfären. Det finns också bestående frukt, se t ex Kurt Johansson, Trosgnistan, som blev frälst i Maranata och varit redskap till ett stort missionsarbete. Ingemar Helmner är också en av dem som fick sin evangeliststart i Maranata. Sedan var det ju tyvärr så att tiden av väckelse blev alltför kort…..

  • Stefan Swärd

    JOnas,
    skrev blogginlägget bara utifrån minnet, har inte faktakollat vissa uppgifter. Bra att du korrigerar, jag var dock ungefär rätt i mina minnesbilder.
    Men dina siffror visar det jag försöker säga, missionsförbundet är det i särklass mest framgångsrika initiativet i svensk frikyrkohistoria.
    Pingströrelsen nådde sin peak på 100.000 – det var väl på åttiotalet, men man bör tänka på att svenska befolkningen var mycket större då än på trettiotalet.
    framgångsrik – nu säger jag att numerär är framgångsrikt, nu blir jag garanterat kritiserad
    hälsar
    Stefan Swärd

  • Jonas Rosendahl

    Stefan Swärd – Hoppas du läste min inledande text med glimten i ögat.
    Jag har ägnat så många timmar åt svensk väckelsehistoria att när någon tar upp den kan jag inte låta bli att börja knacka på tangentbordet.

    Det är väl märkligt, att åka till Rom och titta på gamla byggnader eller prata om brasiliansk pingstväckelse är mer intressant än kanske den historiskt mest kraftfulla väckelsen på jordklotet – den Svenska? Men så få tycks ha förstått detta.
    Pingstväckelsen nådde sin topp 1985 med ungefär 105000 medlemmar så återigen var din minnesbild god. Jag tycker det du skrivet i övrigt om missionsförbundet harmoniserar bra med den väckelsehistoria jag läst om.
    Om man ska nyansera det lite granna, så kan man ju säga att det fanns inget kristet initiativ under slutet av 1800-talet som inte upplevde kraftig tillväxt. Enbart frälsningsarmen växte ju på 10 år med 10000. metodisterna gick framåt, och även baptisterna växte kraftfullt.

    Om man ska vara lite krass så har svensk pingströrelse inte lyckats nå det genombrott som den internationella pingströrelsen gjorde. Man ska även tänka på att många till dess början gick över från andra samfund till pingst. Man lockades av Andens liv. Så när det gäller själavinnande har aldrig pingströrelsen lyckats lika bra som våra äldre samfund.

    Om man ska se på tillväxtfaktorer så blir frågan mkt mer komplex. Läser man historien från 1700-talet så framträder en lång förberedelseprocess för det genombrott som skulle komma.
    Jag skulle vilja lyfta fram upplysningstidens öppnare klimat som en av faktorerna till ett brett genombrott på 1800-talet. På 1700-talet kunde vare initiativ slås ned utifrån det terrorsamhälle Sverige hade, där man helt enkelt fängslade ledarna till varje friförsamlingsinitiativ.
    Inte heller kan man bortse från den kapacitet ledarna tycks haft på 1800-talet.
    Varför just missionsförbundet lyckades bäst i sitt genombrott är en intressant frågeställning som jag skulle vilja att man framförallt i ljuset av ”Waldenströmsläran” skulle analysera mer. Till skillnad från metodisterna som riktade in sig på städerna och de i ”övre klassen” så var ju mission mer landsbygd och med en prägel av ”kom som du är”.
    En varm evangelikal framtoning helt enkelt, men med total frånvaro av nyteologi. Det är bara att läsa några sidor av pietisten som ligger på nätet så förstår man den djupa bibelkunskap som fanns på 1800-talet.

    Jag har skrivit det förut här men gör det igen så måhända fler kanske förstår vidden av genombrottet. År 1918 hade metodisterna, baptisterna och missionsförbundet med söndagskolebarnen inräknat totalt 520 000 medlemmar i Sverige. Då har vi inte räknat in de fria bönegrupperna i framförallt Norrland. Det är alltså teoretiskt möjligt att frikyrkan hade en genomströmning av uppemot 1 miljon personer i en tid då Sverige hade ca 5.8 miljoner invånare.

    Om man ser dessa siffror i början av 1900-talet då kanske man också förstår vilket oerhört medlemsras det varit och den välsignelse över landet detta genombrott fört med sig är påväg bort.
    I ljuset av detta så är det väl märkligt att man är så villig att omdana evangeliet eller söka i gamla kyrkogrenar efter svar, istället för att studera HUR levde och trodde våra pionjärer i genombrottsgenerationen.

    En sak som dock är påtaligt att se inför varje genombrott, om det så gäller de äldre samfunden eller te x Azusa street väckelsen, det är att det tycks föregå av starka böneinitiativ.
    Så när en del säger att ”det är nåt på gång i Sverige” eller ”nu kommer genombrott” då är en ganska bra lackmustest runt detta resonemang att se hur många bedjare som är aktiva i församlingen som ropar och ber och söker Herren för en besökelsetid.
    Den dagen jag personligen ser dessa breda initiativ i landet, då kommer jag också börja tro på ett brett genombrott återigen för detta land. Men så länge den borgerliga frikyrkolivsstilen råder är jag full av tvivel.
    Det är sålunda mycket som står på spel, oerhört mycket både för vårt land men också inför var och ens egna framtid, vad ska vi säga den dagen vi står inför Kristi domstol?

  • PeJohansson

    Bra!

  • PeJohansson

    Har du möjligen sett något samband mellan tidpunkten för avveckling av lekmannapredikanter och församlingsutveckling?

  • Jonas Rosendahl

    För det första är det svårt att se tydliga klara samband i nånting så jag är lite försiktig med att vara generell. Men tar man missionsförbundet så är det ju intressant att iaktta att när man började bråka om nyteologin så tycks också fallet kommit därefter. Men man kan även tala om genombrottgenerationen, därefter förvaltare och i tredje generation så sker fallet. Kolla alla våra samfund så har de gått den vägen.
    Man kan även säga att nästan alltid så startar ett genombrott i det lilla och ofta enkelt och lekmannamässigt, se bara på Azusa street. När det sedan formaliseras och avgränsas, så tonar väckelsen bort. Vi kan även se förnyelsevågor kan påbörjas i enskilda församlingar och befintliga församlingar men ganska snart tonar de bort.
    Men för att komma till din fråga, ja indirekt kan man notera att när akademiseringen börjar av teologin så tycks det påverka rörelser men exakta slutsatser är svåra att dra i mitt tycke.
    Därför ska det bli extra intressant att följa pingströrelsen där nedfallet redan börjat sedan 1985. När man nu akademiserar pastorsutbildningarna fullt ut. Kommer det att förstärka, bidra till förnyelse och tillväxt eller vad händer?

    På det stora hela skulle jag önska fler analyser och arbeten kring våra äldre samfund och visst finns det fina arbeten gjorda om väckelser, men inga som tittar konkret på dessa frågor av de du nämnt en bra fråga. Det är inte heller konstigt eftersom det blir akademin som ska analysera och ska de kritisera den egna fåran de kommer från?

    Att jag ens vågar vara så pass frimodig att ta upp vissa frågor är ju att jag studerar på ett amerikanskt universitet helt fritt och oberoende från svenska lärosäten. Jag är inte heller beroende av en framtida karriär som pastor eller akademisk karriär inom teologin, detta ger en frihet att uttala sig faktiskt. För det kan knappast vara så att det jag reflekterar över är jag ensam om, men det är ganska tyst i leden från de som tycks sitta i beroendeställning. Återigen kan man se hur en struktur dämpar friheten.

  • Mikael Lundgren

    En inblick och påminnelse framför allt i nyetableringar av samfund/rörelser. Intressant. De ovan nämnda har ju givetvis varit oerhört viktiga även om frukten i de senare rörelserna (70-tal och senare) har varit andlig förnyelse snarare än att lyckas föra stora skaror av nya människor till tro. Sedan 70-talet har ju tillväxten i växande rörelser och samfund i allmänhet byggt på ommöblering av redan kristna. Om en församling i nuläget har en hyfsad tillväxt och döper omkring 20% av dessa är ju det ovanligt bra!

    Vore intressant att bli påmind om inomkyrkliga initiativ och andra rörelser som även lett till numerär växt. Väckelsemötesserier, Alfa, sociala hjälpverksamheter som når ut till många – t ex LP eller Clara kyrka, församlingsplanteringar samt vissa framgångsrika barn- och ungdomssatsningar bör kunna vara exempel på detta.

  • PeJohansson

    Har du möjligen studerat hur församlingar utvecklas beroende på om man i sina stadgar förskriver och rekryterar ledarskapet enligt 1 Tim 3 med mogen ålder, gott familjeföreståndarskap, eget företagande som ledning(att ”förestå ett eget hus” på Jesu tid var inte en lek) eller enligt den svenska läroplanen och vedertaget karriärmönster med daghemsvistelse från ett års ålder följt av grundskola och gymnasium och ackrediterat av en lämlig teologisk utbildning som biljettt till yrkeslivet?

  • Jonas Rosendahl

    Jag har då inte studerat det på det sättet. Tycker det räcker med att ta ifrån erfarenhetsbanken. En pastor vill naturligtvis ha ett lättsamarbetat ledarteam, det vill säga gärna de som går på pastorns linje vad gäller vision och hur man utövar ledarskap.

    Rekryteringsbasen för äldste är också tvivelaktig, ofta nån som är ”bra på att ställa upp”, ”allmänt vettig” ”bra värderingar” ” verkar vilja något”
    Jag är ganska övertygad att om äldste skulle väljas på bibliska kriterier att det var människor kända för att leva i tro och i en smörjelse och därvid gott rykte så skulle inte så många församlingar stå och stampa idag på samma plats.
    Men församlingar är fullt med ledare som förvisso har allmänt goda åsikter, pålitliga till pastorns visioner och en förvisso bra inre kompass men de är också konflikträdda, rädd att störa sig för mkt med pastorn och vågar inte kliva ut ordentligt i sina gåvor och kallelser så att det ”stör för mycket”.

    Jag tror själv alltmer på den ledarsyn där äldste och pastorn är jämnställda men där pastorn är talesmannen för de övriga andliga ledarna. Tyvärr går vi mot en alltmer episkopal ledarsyn och där pastorn är alltmer av en anställd tjänsteman och där äldste nog ses som ett nödvändigt ont.

    Ska bli intressant att följa den utvecklingen och se om den lyckas öppna för en andlig förnyelse, historien talar emot detta, men man ska aldrig säga aldrig…



Subscribe to Stefan Swärd