En konstant spänning har vi levt med i svenska kristenheten under hundratals år mellan den etablerade kristenheten och olika former av förnyelserörelser. Jag har reflekterat över detta senaste dagarna då jag läst Curt Dahlgrens doktorsavhandling i religionssociologi från 1980-talet om Maranata.
Den pietistiska förnyelserörelsen på 1700-talet var mycket kontroversiell.
George Scott som var fader av 1800-talets folkväckelse blev utvisad från landet, påhejad av kyrkliga ledningen.
Den första generationen baptister fick känna av att både bli landsförvisade och fängslade, med ett totalt avståndstagande från Svenska kyrkan.
Det mest framgångsrika svenska frikyrkosamfundet någonsin, Svenska missionsförbundet, var mycket kontroversiellt på 1880-talet. Folkväckelsen klövs i två falanger, EFS och Missionsförbundet. SMF nådde sin peak 1940 med 114.000 medlemmar i 1650 församlingar. Det var mer folk och församlingar än vad Pingströrelsen nått upp i, i modern tid. Missionsförbundet växte fram i svåra brytningstider, framförallt gentemot Svenska kyrkan, men också mot den lågkyrkliga förnyelserörelsen EFS. Missionsförbundets tongivande ledare, PP Waldenström, var mycket konfrontativ i sin hållning till etablerade kyrkan. Waldenström som dog 1917, nådde längre i sitt nationella inflytande än vad Lewi Pethrus uppnådde under sin livstid.
Brytningen när pingströrelsen växte fram under perioden 1907-20 innehåller också mycket lärdomar. Waldenström var mycket kritisk mot pingströrelsen. Pingstväckelsen som sådan hade dock ett större inflytande i svensk kristenhet än bara pingstförsamlingar, inte minst västsverige inom missionsförbundet påverkades mycket, vilket även präglade EFK:s grundarsamfund, som i stor utsträckning påverkades av pingstväckelsen. Även pingströrelsen var mycket konfrontativ mot etablerade kristenheten, det präglade även t.ex. Örebromissionen. Misstroendet var ömsesidigt.
Det tycks vara omöjligt att förmå etablerade kyrkor att välsigna och omfamna nya rörelser.
Dahlgrens doktorsavhandling handlar alltså om Maranata, och eftersom jag var med där som barn, och min far var en av nyckelpersonens närmaste män, så har jag vissa personliga insikter i detta fenomen. Enligt min mening var Maranata från början en genuin väckelserörelse. Det startade i Skien i Norge 1957 med Aage Samuelsen som initativtagare, och de tre svenska nyckelpersonerna, pingstpredikanterna Arne Imsen, Donald Bergagård, och Erik-Gunnar Eriksson fick kontakt med Maranata i Norge cirka 1959, och lanserade detta på några platser i Sverige, med början i Örebro. Imsen blev pastor i Örebroförsamlingen 1959, och blev pastor för Maranataförsamlingen i Stockholm 1962.
Maranata var en förnyelse- och väckelserörelse fram till cirka 1967 då interna motsättningar och andra problem blev en kraftig broms i rörelsen. Maranata påverkade en hel del både pingströrelsen, men även Örebromissionen. En betoning var på helande, Guds under, Jesu snara tillkommelse, en stark frälsningsförkunnelse, och möten präglade av stark lovprisning och glädje kännetecknade tidigt sextiotal. Många människor mötte Jesus i Maranatamöten och många kom direkt utifrån och upplevde radikala omvändelser.
Maranata såg sig själva som en förnyelse av pingstväckelsen som man menade hade stelnat. Pingströrelsen tog kraftigt avstånd mot Maranata med Lewi Pethrus i spetsen. Samma sak inom Örebromissionen. Det finns gott om exempel på pingstvänner som blev automatiskt uteslutna ur pingstförsamlingar bara för att de besökt Maranatamöten. Maranata med Imsen i spetsen var också mycket konfrontatorisk, Bergagård och Erik-Gunnar Eriksson var betydligt mer samarbetsvilliga, vilket även den historiska utvecklingen har bekräftat.
De Maranatamöten jag älskade som barn, tog det frikyrkliga etablissemanget avstånd ifrån.
Sedan började Jesusrörelsen och karismatiska väckelsen i slutet av sextiotalet. Den rörelserna präglades av att man så tydligt sade från början att man inte ville bilda nya samfund, inte ens nya församlingar, det var en förnyelse av etablerade församlingar. Dessa rörelser skapade inte alls samma spänningar.
Men det uppstod ändå spänningar. Stanley Sjöberg och Citykyrkan i Stockholm var under första halvan av sjuttiotalet ett viktigt centra för den nya väckelsen, och Sjöberg levde i ett stort spänningsförhållande med pingströrelsen, dock var ju Sjöberg inte alls konfrontatorisk på samma sätt som Waldenström, Lewi Pethrus och Arne Imsen var, gentemot etablerade kristenheten. Det var dock konstanta spänningar mellan Stanley Sjöberg och pingströrelsens ledning. Man kan också notera att även karismatiska väckelsen efterhand präglades av tilltagande splittring, dock på mer civiliserade nivåer än vad som präglade Maranata. I sista fasen var det en spänning mellan dem som vill bygga nya församlingar utifrån karismatiska väckelsen och Jesusrörelsen, och de som enbart ville verka inom de etablerade strukturerna.
Sedan började trosrörelsen 1982. Många kristna runt om i Sverige upplevde det som en frisk fläkt. Då var den karismatiska väckelsen nästan utfasad. Ulf Ekmans trosstärkande förkunnelse var en viktig injektion i stora delar av svensk kristenhet. Bibelskolan Livets ord och församlingen Livets ord nästan exploderade i tillväxt, på ett sätt som vi inte sett i modern tid i svensk kristenhet. Trosrörelsen skapade en djup konflikt i svensk kristenhet. Avståndstagandet var lika intensivt som det som präglade Maranata i början av sextiotalet. En praxis i många pingstförsamlingar var att automatiskt utesluta medlemmar som sökte till Livets ords bibelskola. Livets ords förkunnelse var också skarp och vass och kunde i olika lokala situationer bli ganska konfrontativ.
Jag hörde till dem som välsignade trosrörelsen, även om jag tyckte att det fanns förenklingar i teologin, och jag hade som lokal pastor svårt att hantera dem i församlingen och i grannförsamlingen Södermalmskyrkan som blev Livets ordare till 110 procent. Positiv och välsignande men med vissa reservationer, var lite av min hållning. Det man bör notera är att det jag var reserverad mot, har svenska trosrörelsen bearbetat på egen hand under senaste 15 åren, inte minst.
Jag skrev en artikel under mitten av 1980-talet när konflikten var som intensivast mellan trosrörelsen och etablerade kristenheten där jag uppmanade alla parter att välsigna varandra, se varandra som Kristi kropp, tala med varandra, inte bara om varandra. Det var också en skarp maning till etablerade kristenheten att inte ta avstånd från trosrörelsen.
Det var nog inte någon som lyssnade på vad jag sade i den frågan vid det tillfället.
Sedan kom Vineyardrörelsen i slutet av 1980-talet och med den så kallade Torontoväckelsen som en ytterligare raketbränsle i mitten av 1990-talet. Vineyard uppfattades som en bred förnyelserörelse, och var en viktig inspirationskälla för många i svensk kristenhet. Mer lågmäld än trosrörelsen, men med stora likheter med betoning på Andens verksamhet, Guds kraft och helandets gåvor. Vineyard fick en bred acceptans från början, så länge man bara ville vara en förnyelserörelse inom kyrkorna. När Vineyard blev ett eget samfund och grundade egna Vineyardförsamlingar, svalnade intresset, och Vineyard blev ganska isolerade under en längre period i förhållande till övriga kristenheten.
Jag fortsätter i nästa blogginlägg för att skilda hur situationen ser ut idag, och vad vi kan dra för lärdomar av en historisk tillbakablick.