En mycket fin bok har skrivits av Evangeliska Frikyrkans missionsdirektorer Linalie Newman och Ingemar Forss. Titeln på boken är: ”Böneboken – vandra med Jesus i jättarnas tid.”

Det är en bönebok som lyfter fram vår tids utmaningar. Varje kapitel avslutas med en bön, vilket ska visa vägen att tackla de svåra problemen i vår tid,  med bön och nära gemenskap med Jesus.

Boken har ett mycket pedagogiskt upplägg med korta textavsnitt, där varje avsnitt avslutas med en bön, ett bibelcitat och en reflektionsfråga. Boken är strukturerad med utgångspunkt från Jesaja 9 och Jesu fyra namn, Underbar rådgivare, Mäktig Gud, Evig fader och Fridsfurste.

En annan utgångspunkt i boken är vår tids jättar, vilka författarna definierar som klimatkrisen, psykisk ohälsa, ensamheten, gängvåldet och världsläget med hotande krig och konflikter.

Språket är personligt, vardagligt och spänstigt. Styrkan i boken är att man lyckats knyta ihop vår tids största samhällsproblem med evangeliet och lyfter fram Jesustron och Jesusgemenskapen som en kraft som kan befria och ge en grund för lösningar på problemen.

Den evangeliska grundtonen är tydlig. Jesus är det yttersta svaret och grunden för hoppet.

Linalie skriver t.ex. om inbördeskriget i Colombia och FARC-gerillan. Det har blivit fred i landet. Linalie skriver att flera av de ledande personerna i FARC-gerillan har blivit kristna och därför skrivit under fredsavtalet. De har berättat att de aldrig skulle skriva under fredsavtalet utan först ha förstått sin egen skuld och synd och fått förlåtelse från Gud.

Linalie skriver också om gängkriminaliteten: ”Trots att samhället sätter in stora resurser i kampen mot gängkriminaliteten så räcker inte det. Det behövs en mäktig Gud, en gudomlig hjälte som kliver in och frälser människor, räddar dem från mörkret in i sitt underbara rike av ljus”.

Dessa två exempel visar hur fint boken knyter ihop en analys av de stora samhällsproblemen i vår tid med evangeliet, och pekar på Jesus som vägen ut ur förtrycket och bundenheten.

Flera EFK-pastorer är med och skriver textavsnitt i boken, bland annat Kim Brynte och Richard Cruz.

Boken kan rekommenderas som andaktsbok, som allmän reflekterande läsning och kanske för gemensam läsning i församlingen, där boken kan vara underlag för predikoserier.

 

Kyrko- och modern väckelsehistoria hör till mina favoritämnen. Senaste tiden har ägnat mig åt njutningen att plöja igenom Rune W Dahléns doktorsavhandling från 1999 ”Med Bibeln som bekännelse och bekymmer”. Det är en granskning av bibelsynsdebatten i Svenska Missionsförbundet 1918-1942. På 500 sidor med minutiös noggrannhet har Daléns plöjt igenom massor av källmateriel från den perioden. Påminner så mycket om bibelsynsdebatter senaste 15 åren där jag själv medverkat aktivt.

Rune har varit verksam inom Svenska Missionsförbundet så länge jag kan minnas, och är numera pensionär. Har arbetat med pastorsutbildningen på det som då hette THS, under många år.

Jag har levt mig in i den värld som var Lorentz Backmans, Oskar Haglunds, David Hedegårds, Axel Anderssons, Janne Nyréns, och många andra. Noterar också att en av mina gamla lärare vid Betel-Institutet i Orsa i början av sjuttiotalet, Helmer Prozth är ofta omnämnd. Han var uppenbarligen en av David Hedegårds främsta stöttepelare.

Kommer att skriva ett blogginlägg om den högintressanta avhandlingen.

Filadelfia i Stockholm är en unik församling i Sveriges moderna historia. Det är dessutom Sveriges nästa största frikyrkobyggnad, när Livets ord invigdes 1987  blev det en större byggnad. Kyrkan var under många decennier Europas största frikyrkobyggnad. Nu fasar Niklas Piensoho ut som föreståndare. Församlingen står inför ett viktigt vägval när hans efterträdare ska utses.

Frågan berör mig djupt, dels har jag varit medlem i församlingen som tonåring. Dels har jag ägnat hela mitt liv åt att följa och påverka Stockholms andliga och frikyrkliga utveckling.

Diskuterar vägvalen i en artikel i Hemmets Vän. Man hittar den här. Artikeln innehåller också en kortfattad analys av pingströrelsens utveckling i Stor-stockholm, i modern tid.

Det har uppstått en mycket intressant debatt i tidningen Dagen om resultat av kristna evangelisationskampanjer. Dagen har publicerat en artikel med intervjuer som är en uppföljning av Sebastian Staksets tältmöteskampanjer under 2019 på Tjörn, i Piteå och Sävsjö. Intervjuerna visar på att bestående resultaten har varit måttliga, om man räknar i antalet nya medlemmar i de lokala församlingar som var med och ordnade kampanjerna.

Två inlägg har kommit med nyanseringar och invändningar mot Dagens journalistik. Dels från Torbjörn Freij, som var djupt involverad i Billy Grahams kampanj i Stockholm 1978. Dels från Sam Wohlin, pingstpastorn i Karlstad, som delar sina erfarenheter från Staksets senaste kampanj i Karlstad. Hans artikel hittar man här. Torbjörn Freijs artikel hittar man här. Dagens artikel hittar man här.

Jag delar helt de synpunkter som Freij och Wohlin för fram. Det är inte så enkelt att utvärdera resultat från kampanjer. De tre kampanjer som Dagenartikeln utvärderar drabbades dessutom av pandemin i uppföljningen, kanske det värsta slaget mot kristna kyrkan i modern tid. Tycker dock att det är bra att kristen media gör den här typen av utvärderingar, vi kan alltid göra våra evangelisationssatsningar bättre, och de behöver ständigt utvärderas.

Jag har ägnat hela mitt liv åt evangelisation och mission i Stockholm, och församlingsgrundande. Massor av misslyckanden och besvikelser kan jag räkna upp från mina erfarenheter, men också ett antal glädjeämnen. Det går att peka på församlingar som faktiskt existerar idag, som en frukt av detta arbete. Har haft nåden att döpa ett par hundra Stockholmare under mitt liv, som tagit emot Jesus.

Min samlade erfarenhet visar att det tar tid för folk att gå från en frälsningsbön och omvändelseupplevelse, till att bli församlingsmedlem. Det är den svåra och tålamodsprövande resan. Människor med helt sekulariserad eller helt okristen bakgrund som får möta Jesus, till exempel i ett kampanjmöte, man saknar helt referenser och förståelse för att detta ska leda till ett församlingsmedlemskap. Det kan vara en lång och tålamodsprövande resa att visa på församlingens betydelse, att följa och tro på Jesus gör jag inte bara som individ, det gör jag som församlingsmedlem.

Det är ett dilemma som möter all form av evangelisation, allt från konfirmationskurser, till Alphakurser, till kampanjer med Sebastian Stakset, pannkakskyrka, ordinarie ungdomsarbete i lokala församlingar, evangelierande konserter med mera. För Sebastian tog det fyra år från det han först började sitt andliga sökande tills han rejält landat i det kristna livet och i en kristen församling.

Och som Freij och Wohlin påpekar, kampanjer kan bidra till att väcka tro, skapa entusiasm, och mobilisera oss kristna, vilket leder till resultat på sikt utan att kunna mätas i  ifyllda kort vid en kampanj och ´därefter medlemskap i en lokal församling.

Alla djärva insatser för evangelisation i Sverige är viktiga. Nu står vi inför en vecka då filmen Miseria lanseras i Sverige på biografer runt om i hela landet. Ett utmärkt tillfälle att utmana många människor, inte minst de som har hamnat i gängkriminaliteten.

Nästa vecka lanseras filmen Miseria på Sveriges biografer. Manus bygger på berättelsen om Sebastian Staksets liv. Jag har varit rejält involverad i projektet från första början uitfrån mitt styrelseengagemang i Staksets organisation, Heart of Evangelism. Det är en kvalitetsfilm och professionella skådespelare som Ola Rapace hör till de medverkande. Ola spelar gangsterchefen ”Chicago” i filmen. Sebastian Stakset spelar sig själv. Filmen är en kampfilm mot den rådande gängkriminaliteten. Den blir nu mycket uppmärksammad i media och Sebastian genomför intervjuer för alla större rikstäckande media i Sverige för närvarande. Liam Norberg har varit regissör och hans fru Sofia Zouagui har varit producent. Här är en länk till biobiljetterna och en kort presentation av filmens innehåll.

Ur ett kristet perspektiv är detta en rejäl konfrontation med mörkrets makter och därför är vi tacksamma för mycket förbön för Sebastian och hans familj och hela organisationen Heart of Evangelism. Huvudbudskapet är att tron på Jesus är en förvandlande kraft ut ur drogmisär och gängkriminalitet.

Tidningen Dagen skrev redan i våras om lanseringen av filmen och man hittar det här, inklusive en länk till trailern.

En profil inom svensk frikyrklighet senaste 50 åren har varit Kjell Axel Johanson. Under ett antal år var han verksam inom Örebromissionen och Evangeliska Frikyrkan, och det var i det uppdraget jag lärde känna honom. Under en period var Kjell-Axel verksam inom Vineyardrörelsen, det var på 90-talet. Han blev sedan pastor i Elimkyrkan på Östermalm 1998 och avslutade tjänsten där 1 oktober 2009.  Jag valdes av församlingen att efterträda honom. Senaste 15 åren, och efter uppnådd svensk pensionsålder har Kjell Axel och hans hustru Vivi varit verksamma i en amerikansk megakyrka, Woodlands church, cirka 5 mil norr om centrala Houston under ledning av den välkände amerikanske pastorn Kerry Shook, som besökt Sverige flera gånger. Det är en församling som har upplevt påtaglig väckelse och sett väldigt många komma till tro under ett antal år. Församlingen är knuten till amerikanska sydstatsbaptisterna. Kjell Axel har varit verksam som bibellärare och ledarutbildare i församlingen under ett antal år. I sina olika uppdrag i Kristi kropp har Kjell Axel alltid bidragit till stabilitet och andlig förnyelse.

Kjell Axel har nu kommit ut med en bok med titeln ”En robust tro”. Jag har haft förmånen att läsa den under sommaren. En riktig pärla. Den kan varmt rekommenderas. Bokens struktur är att den är en genomgång av Petri andra brev. Kjell Axel pekar på Petrus avgörande roll i kyrkans historia, han hade förmånen att få vara med Jesus under tre år. Han blev den ledande personen i Jesu lärjungaskara när Jesus hade lämnat dem i fysisk gestalt. Brevet skrevs mot slutet av hans levnad, innan han blev en martyr för Jesus.

Kristen tro uttrycks i kristen livsstil – det är en huvudpunkt i brevet. 2 Petr. 1:5-11 säger: ”Vinnlägg er just därför på allt sätt om at i er tro bevisa dygd, i dygden kunskap, i kunskapen återhållsamhet, i återhållsamheten ståndaktighet, i ståndaktigheten gudsfruktan, i gudsfruktan broderlig kärlek. Ty om detta finnes hos er och mer och mer förökas, så kommer ni inte att vara overksamma eller utan frukt i fråga om kunskapen om vår Herre Jesus Kristus…….” Kjell Axel lyfter fram att Petrus betonade att först kommer rätt livsstil och det motiverar oss att sedan söka rätt tro. Petrus betonar att vi inte är en del av denna världen, vårt uppdrag är inte att göra den här världen bättre. Vårt uppdrag är att vittna om Jesu återkomst. Vill man ha ett lätt liv här i världen kan inte kristen tro rekommenderas.

Kjell Axel betonar 2 Petri brev apologetiska drag. Den kristna tron är sann på riktigt. Vi hade själva skådat hans härlighet skriver Petrus. Det var inte några slugt uttänkta fabler som vi har följt, skrev han .

Kjell Axel och 2 Petri brev lyfter fram frågan om  falska profeter. De har funnits i alla tider. De påstår sig ha hört från Gud men säger det som människor vill höra. Petrus säger att de kommer att finnas i kyrkan, pseudo-lärare. De väljer den lättaste vägen. Lösaktig sexualitet kan följa i spåren av pseudo-lärarna.

Kjell Axel poängterar att 2 Petri brev lyfter fram frågan om Guds dom. De som inte följer Gud får vänta på domen. De som väljer att följa Gud väntar på uppståndelse och total förnyelse. Vi kristna lever i en fallen och dysfunktionell värld och den kristna tron är ofta obegriplig för dem som inte har förstått vad det handlar om.

2 Petri brev kommer också in på framtiden och eskatologi. Dels tar man upp om Guds dom över ogudaktigheten. 2 Petr. 3:7 säger att ”De himlar och den jord som nu finns är i kraft av samma ord sparade åt elden. (de ord som skapade världen). Jesus varnade för en kommande dom i eld. Gud sparar himlarna och jorden till den dag han har bestämt, Gud har en tidsplan. Det kommer en dag då ondskan i världen ska dömas kraftfullt. Petrus skriver om en global kollaps som ska komma. Petrus skriver om hoppet om en ny värld.

Kjell Axel gör tydliga markeringar mot villfarande undervisning i vår tid, med utgångspunkt i aposteln Petrus text. ”Men den som gömmer sin agenda för att sprida ohämmad livsstil bakom Jesus kärlek och respekt för alla sorters människor glömmer bort, ganska bekvämt, att Jesus hellre lät sig torteras och dödas än att inte göra Guds vilja, som var att dö för människors synd och för att befria dem till att leva på det sätt som Gud uppenbarat.”

Kjell Axels bok är vass och utmanande. ”När kyrkan i stället försöker att främst vara världsförbättrare och inte vågar vara annorlunda än världen, ger den bara kraft till samhällets nedbrytning”, skriver Kjell Axel i slutkapitlet. ”Kyrkan måste våga vara annorlunda och helt obegriplig för sekulariserade människor i sin världsbild.” Dock inte obegriplig i sitt språkbruk, lägger Kjell Axel till.

En utmärkt bok som behöver läsas, för att utmanas. Ett önskemål jag har är att kritiken mot samtidens kyrka skulle bli ännu skarpare, om det mer hade exemplifierats.

Den här sommaren har jag och hustrun ägnat åt våra sex barnbarn. Det har varit en härlig period. De har både varit i Stockholm vissa veckor och vissa veckor har vi varit hos dem i Norge, där fem av de sex barnen bor. De är i åldrarna 4 månader- 11 år. Därför har jag stängt av skrivande och sociala medier under sommaren.

Noterar den intressanta debatten om Lewi Pethrus, pingströrelsen, Kristdemokraterna och nazismen, som initierades av forskarna Tomas Poletti Lundström och Markus Lundström i Aftonbladet. Första artikeln hittar man här. Den andra hittar man här.

Joel Halldorf har kommenterat saken i Expressen. Man hittar det här. Dagen har skrivit en artikel med intervjuer med pingstforskaren Jan-Åke Alvarsson och journalisten och författaren Ivar Lundgren, som försvarar Lewi Pethrus. Man hittar artikel här. Tidigare pingstledaren Daniel Alm har skrivit i Dagens Nyheter om saken. Man hittar artikeln här.

Det har varit många fler artiklar både i allmänna kulturdebatten och i kristna pressen under sommaren kring detta ämne. Mina länkar är bara några exempel.

Vill här lyfta fram att jag genomförde en omfattande research om kyrkan och nazismen när jag och Micael Grenholm jobbade med vår bok ”Jesus var också flykting”, som kom ut 2016.

Två kapitel i boken handlar om kyrkan och nazismen, både i Sverige och i Tyskland. En slutsats i boken är att det fanns en radikal kristen rörelse mot nazismen, både i Tyskland och i Sverige. I Tyskland var det förenat med livsfara att radikalt ta avstånd från nazismen. Bonhoeffer var det mest kända exemplet på en präst som fick betala med sitt liv för att han stod upp mot Hitler, hans liv slutade i ett koncentrationsläger. Jag visar i boken på att kyrkan i Tyskland kompromissade med nazismen i stor utsträckning, även de tyska baptisterna.

En genomgång görs i boken av Svenska kyrkans hållning. Den var kluven, delar av kyrkan och vissa präster och teologer var tyskvänliga och man skulle kunna hävda även nazivänliga. Mest kända exemplet på nazivänlighet var teologiprofessorn Hugo Odeberg i Lund. Lundaprofessorn Gustaf Aulén var en av Svenska kyrkans främsta kritiker av nazismen. Ärkebiskop Eidem var kompromissande, vilket jag visat i tidigare artiklar.

Ideologiskt medvetna personer var skarpt kritiska mot nazismen från första början, även inom svensk kristenhet. Att hävda att tidsandan var annorlunda då, är inte hållbart. I min undersökning granskade jag Svenska Missionsförbundet och Baptistsamfundet, samt Pingströrelsen.

Inom svensk frikyrklighet fanns det tre falanger på trettiotalet i förhållande till nazismen och Hitler. En falang som från första början tog avstånd mot och varnade för Hitler och nazisterna. En falang som var mer neutrala, och en mer nazivänlig falang. Den nazivänliga falangen handlade om individer, inte samfund och församlingar.

När Hitler grep makten i Tyskland 1933 skrev 60 kristna ledare en gemensam artikel och upprop i Dagens Nyheter, i april 1933, som kraftfullt varnade för Hitler och nazismen. Samfundsledarna för Missionsförbundet och Baptisterna fanns med bland undertecknarna, liksom rektorerna för samfundens teologiska utbildningar.

Lewi Pethrus finns inte med bland undertecknarna, jag spekulerar i min bok om han blev tillfrågad. Enligt Poletti Lundström och Lundström blev han tillfrågad att stå med bland undertecknarna men tydligen inte nappat på erbjudandet.

I min research vid bokskrivandet gick jag igenom ett antal årgångar av Evangelii Härold, som var Pingströrelsens enda tidning vid den tidpunkten. Dagen startade ju först 1946. Det går inte att hitta artiklar med kritik och avståndstaganden mot Hitler och nazismen under trettiotalet och början av kriget. Lewi Pethrus skrev om krigsutbrottet och beklagade kriget, men tog inte något avstånd från nazityskland eller lade skulden för kriget på Tyskland.

Baptisterna var mycket mer tydliga och konsekventa och kritiserade nazismen och Hitler hela tiden från 1933 och framåt, deras tidning Veckoposten och dess chefredaktör Arvid Svärd förde ständigt fram kritik mot nazismen. Samma sak med Missionsförbundet som dock inte lyfte frågorna lika mycket som Baptisterna gjorde. Missionsförbundet ordnade bland annat ett flyktingläger för judiska flyktingar i södra Sverige, under trettiotalet.

Man kan hitta kommentarer i Evangelii Härold före kriget som delvis skyller förföljelsen mot judar i Tyskland, på judarna själva och deras ageranden. Evangelii Härold publicerade artiklar under åren 1941-42 om situationen i Tyskland författade av GE Söderholm som innehåller en nyanserad kritik av Hitlertyskland.

Min slutsats i boken är att pingströrelsen och Lewi Pethrus inte var avståndstagande mot nazismen under trettiotalet och krigets inledning. Det går dock inte att hävda att Lewi Pethrus var antisemit. Det blir intressant att följa Lundströms forskning i fortsättningen, jag tror att de inte har helt fel, men kritiken mot Lewi Pethrus bör vara nyanserad.

 

 

 

Har ägnat de senaste 38 dagarna åt barnbarnen, så det har inte blivit några sociala medier under den perioden. Inte heller några besök av kristna konferenser. Har inte medverkat vid någon konferens denna sommar. Så dagarna har bestått av att bära på 3-månadersbebisen, gå runt med 15-månadersdamen från Bergen, leka med 3-åringen, och leka med de äldre flickorna, nästan 7, nästan 8 och nästan 11.

För övrigt tycker jag att det var ett helt riktigt beslut av Joe Biden att kliva av. Det kanske mest ansvarsfulla jobbet i världen som kräver enorm flexibilitet och arbetskapacitet, passar inte för personer över 80 år. Det borde Demokraterna i USA ha insett långt tidigare.

Jag skrev snabbt två blogginlägg efter Evangeliska Frikyrkans kongress i helgen. Jag skrev egentligen om de tre motioner där jag var aktivt inblandad det verkar som om folk bara är intresserade av att diskutera HBTQ-frågan. Vad man tycker om mina blogginlägg beror helt och hållet på vad man tycker i sakfrågan. De som sympatiserar med vår bibelkonservativa motion, tycker att min analys är bra. Det som inte sympatiserar med motionen tycker inte min analys är bra. Jag gör här ett försök att reda ut frågorna. Är dock något förvånad över kritiken då jag endast resonerande och sakligt försökte reda ut vad vi faktiskt beslutade i helgen.

Man kan börja med att konstatera att de två beslutsförslag som låg på bordet, styrelsens förslag och motionärernas förslag, var båda tydliga bibelkonservativa förslag, och slutliga beslutet blev en mycket bred enighet för styrelsens förslag och med ett tillägg av en att-sats från vår motion som yttterligare förstärkte beslutets inriktning. Noterar att Smålandspressen lyfter fram att en av EFK:s mest profilerade HBTQ-aktivister, Christian Eidevald, nu lämnar EFK, i protest mot beslutet. Joel Halldorf kommenterar i samma tidning beslutet och menar att en konservativ falang inom EKF har segrat i denna fråga. En tolkning av styrelsens förslag till beslut är uppenbarligen också att en konservativ falang har segrat. Den var ju ganska stor, då 81,5 procent röstade för motionen eller styrelsens förslag till motion.

Jag har i ett blogginlägg reflekterat över beslutssituationen när kongressen fattade beslut om vår motion. Vår motion fick flest röster i röstningen med 198 röster, styrelsens kompromissförslag som dock låg i linje med vårt förslag fick 176 röster, och tredje alternativet var avslag av båda förslagen, det fick 18,5 procent av rösterna. Jag har då reflekterar över den andra röstomgången då i slutändan styrelsen vann över vår motion. Ett konstaterande från min sida är då att det krävde att ett antal personer som i första valomgången röstade för avslag på styrelsens förslag, nu helt plötsligt röstade för styrelsens förslag. Det får man naturligtvis göra. Det var fel av mig att kalla det för manipulativt, det har jag redan  bett om ursäkt för. Däremot var det taktikröstande, och det är ju inte ovanligt när det blir två valomgångar. Nog sagt om detta, mina ambitioner är inte att sprida misstroende om omröstningen, endast att försöka tolka och förstå den.

Det som har framkommit i olika kommentarer att de 85 ombud som röstade för avslag av båda motionerna, de gjorde det av olika skäl. Jag tolkade i mitt förra inlägg förenklat att de 18,5 som röstade för avslag gjorde det för att man sympatiserar med en liberal-progressiv hållning i denna fråga, att fullt ut acceptera samkönade förhållanden i församlingarna och i förlängningen även samkönade vigslar. En del röstade tydligen för avslag, inte på grund av stöd till detta, utan på grund  av att man tycker att det är en församlingsfråga, kongregationalistiska skäl. Eller att man tycker att det pågår processer som man vill avvakta.

Om det är så att en del av dem som röstade för avslag gjorde det av andra skäl, då uppstår ju frågan om var de liberal-progressiva har tagit vägen. Då är de inte ens de 18.5 procenten, utan ännu färre. Bland de som talade och gjorde inlägg framgick dock tydligt att minst 25 procent av inläggen kom från personer som vill liberalisera EFK i denna fråga, och gå i den riktning som Immanuelskyrkan har gjort.

För en liberal-progressiv person i denna fråga, var det omöjligt att rösta för något annat än ett avslag på styrelsens förslag, om man skulle rösta utifrån sin övertygelse.

Det finns bara två förklaringar till frånvaro av röstalternativ från liberalt-progressivt håll, antingen är man mycket få personer, mycket färre än vad vi har räknat med. Förmodligen mycket färre än vad både jag och styrelsen har räknat med. Ett annat svar är att man aktivt bojkottade kongressen. Men när denna fråga stod på spel för avgörande beslut låter det ju märkligt om man från dem som vill liberalisera EFK i denna fråga, inte alls försöker vara med och påverka i dessa viktiga omröstningar. Stödet för Immanuelskyrkans linje tycks ju vara obefintligt när man försöker tolka kongressbesluten. Ska man stötta Immanuelskyrkans linje, då var enda röstalternativet i kongressen att rösta för avslag, både på styrelsens förslag och motionen. 85 ombud gjorde detta, 18,5 procent, nu har vissa skrivit efteråt att sagt att man röstade för avslag av helt andra skäl. Så enkel matematik pekar på att stödet för en liberal-progressiv linje i Immanuelskyrkans tappning kanske ha stöd av max 10 procent av EFK-arna. Det är en kvalificerad gissning från min sida.

Nog sagt om detta.

Till syvende och sist vill jag stryka under att motionärernas förslag och styrelsens förslag ligger nära varandra och det finns i detta läge ingen anledning att blåsa upp stora motsättningar mellan motionen och styrelsens mer försiktiga linje, men som tydligt slår fast att EFK har bara en äktenskapssyn och det är denna som ska gälla vid samfundets konferenser och evenemang och även i de skriftliga material som ska tas fram. Det finns en stabil bas från denna kongress att bygga vidare på. Vi EFK-are tycks inte alls vara så splittrade i dessa frågor som det verkar när man tittar på facebookdebatter och tidningsdebatter, vi tycks vara ganska överens. Det är min tolkning av kongressbeslutet.

 

Jag sitter och grubblar ett varv till på vårt beslut vid EFK-kongressen, angående den berömda HBTQ-motionen. Tyvärr är jag statsvetare och har doktorerat på beslutsteori, det är därför jag snöar in på dessa saker.

Första omröstningen gav följande resultat: 198 röstade på den bibelkonservativa motionen, 43 procent.

176 röstade för styrelsens kompromissförslag som också innebär att slå fast EFKs klassiska äktenskapsyn, 39 procent,

Det tredje alternativet var att rösta nej till båda dessa förslag 85 ombud röstade för detta, alltså 18.5 procent.

De som röstade på alternativ tre röstade alltså nej till styrelsens kompromissförslag, som innebar att: ”att kongressen bekräftar EFKs befintliga äktenskapssyn som den uttrycks i EFKs vigselordning, antagen av EFKs
styrelse den 19 mars 2010,
att EFKs äktenskapssyn ska fortsätta vara normerande för undervisning i EFKs gemensamma arbete och mötesplatser.

De liberala-progressiva röstade för detta tredje alternativ, de argumenterade för det i de omfattande inläggen vid kongressdebatten.

Så egentligen vann alltså vår motion omröstningen.

Men nu var det så att det blev en andra röstomgång, de två alternativ med flest röster ställdes mot varandra. Motionen mot styrelsens förslag.

Då händer något märkligt.

Det rimliga borde ha varit att de som röstat för alternativ tre, alltså mot både styrelsens förslag och motionens förslag, skulle lägga ner sina röster i en andra valomgång. Då hade man röstat konsistent och enligt sin övertygelse.

Men det gör man uppenbarligen inte. De som röstat nej till styrelsens förslag, ett antal av dessa röstar nu helt plötsligt för styrelsens förslag. Och då får styrelsens förslag en knapp majoritet, cirka 245 röster mot cirka 198 röster för motionens förslag.

Jag tycker att detta blir manipulativt. Det är den enda rimliga tolkningen av röstningsresultatet i andra omgången. Man röstar mot sin övertygelse, bara för att vår motion inte skulle få tillräckligt med röster. Enligt mina enkla statsvetarfunderingar är det kyrkopolitik när det är som sämst. Eller har jag missat något?