Stefan Swärd

Allt mellan himmel och jord

Jag vill ge några förtydliganden angående min ledare i måndags i Världen Idag angående Bill Hybels och Willow Creek. Jag har fått mycket feedback och även kritik på denna ledare och haft flera ingående samtal med vänner som besökte Willow Creeks ledarkonferens i helgen. Flera personer har framfört att jag uttryckte mig för kategoriskt och tvärsäkert i ledaren när det gäller några punkter. Jag ger här också en översiktlig bakgrundsbeskrivning som hjälp för den läsare som inte känner till denna sak. Jag skriver bara ur minnet, därför är inte alla detaljuppgifter helt exakta.

Bill Hybels har under många år varit pastor för en jättestor församling utanför Chicago som heter Willow Creek. Hybels har under många år varit en av USA:s mest respekterade kristna ledare, och församlingen i Willow Creek har många sett upp till som ett exempel. Man är inte minst kända för sina årliga ledarkonferenser, som via videolänkar nått miljoner ledare runt om i världen. Hybels undervisning om ledarskap har nått ut i hela världen. Många pastorer i Sverige har uppskattat Hybels och Willow Creek, bland annat jag. Har dock inte hört till den grupp som årligen åkt över till de årliga ledarkonferenserna i Willow Creek.

Det orsakade chockvågor i kristenheten när det i mars månad kom ut i offentligheten att Hybels anklagades av flera kvinnor för att ha uppträtt på ett olämpligt sätt mot dem. Det var den sekulära tidningen Chicage Tribune tror jag den heter, som kom med dessa avslöjanden. Det skapade bestörtning därför att Willow Creek och Hybels har präglats av en hög moral och tydlig etisk undervisning, inte minst på det sexuella området. Hybels respons blev att han var utsatt för en motkampanj från tidigare medarbetare och vänner vars syfte var att skada Willow Creeks arbete. Äldsterådet i församlingen i Willow Creek slöt upp bakom Hybels. Det framkom då att flera av de högsta ledarna inom Willow Creek Association, ända sedan 2015 försökt lyfta dessa frågor.

Min spontana reaktion i mars var att detta var en förtalskampanj, jag litade på Hybels försvar och jag fick intrycket att ledningen i Willow Creek hade full insyn och kontroll över situationen. När jag närmare läste in mig på frågan, bland annat läste bloggtexter av de högt respekterade kvinnliga tidigare ledarna hos Willow Creek, Nancy Beach och Nancy Ortberg, insåg jag att detta knappast endast var förtal och förföljelse, det låg en viss sanning bakom. När Willow Creek ändrade sin version i april och även Hybels, insåg jag att det måste ligga något i detta. Hybels sade då att han försatt sig i olämpliga situationer i det förflutna. Willow Creek-ledningen gjorde en halv reträtt. I ett blogginlägg i slutet av april menade jag att Willow Creek-ledningen visade en stor brist på ledarskap, genom att man först gått ut hårt mot kritikerna, och bara en månad senare ge dem delvis rätt. Man beslutade då att Bill Hybels skulle tidigarelägga sin pensionering och avgå på direkten.

Förra söndagen den 5 augusti publicerade New York Times en omfattande intervju med en kvinnlig f.d. medarbetare till Hybels som ingående berättade om att hon utsatts för sexuella trakasserier från Hybels sida. Ett tiotal kvinnor totalt har kommit med olika berättelser med varierande innehåll. Samma dag avgick Steve Carter, den ena pastorn som efterträtt Hybels, han ställde sig helt på de tio kvinnornas sida och gav sitt fulla stöd till de personer i Willow Creek-nätverket som försökt lyfta dessa frågor. I onsdags kväll i samband med öppningskväll för Global Leadership Summit, meddelades att Hybels andra efterträdare, Heather Larson avgick, samt hela Willow Creeks äldsteråd. En talesperson för dem sade att de hade blivit vilseförda av Bill Hybels. Hybels förnekar alla anklagelser i artikeln i New York Times.

Har hört från olika vittnesbörd att helgens ledarkonferens hos Willow Creek har präglats av förkrosselse, förlåtelse, omvändelse, sorg, och en stark vilja att börja om, ta nya tag m.m. Att ledningen har avgått var också en markering från deras sida att något nytt behöver komma, och att de var befläckade av denna affär.

Jag vill ge vissa kommentarer och förtydliganden till denna bakgrundsteckning:

  1. Min ledare skrevs i torsdag förmiddag förra veckan, alltså innan jag fick rapporter om den starka vilja till omvändelse och att vilja ta nya tag, som präglade helgens Global Leadership Summit. Jag vill inte döma ut Willow Creeks möjligheter att komma igen efter denna kris, varken för den lokala församlingen eller det globala undervisningsarbete man bedriver. Man bör också komma ihåg att Global Leadership Summit, den årliga ledarkonferensen alltmer har frikopplats från den lokala församlingen Willow Creek, det är lite olika processer för dessa att gå igenom denna kris och utmaning. Mitt kategoriska påpekande i ledaren om att de inte kan komma igen, det bygger på erfarenheter från ett antal andra amerikanska megakyrkor som hamnat i liknande kriser och inte lyckats att överleva huvudledaren och grundarens felsteg. Men visst, jag skulle bli mycket glad om Willow Creek kan bryta detta mönster och inte stå och falla med grundarens uppgång och fall. Mitt ordval i ledaren kan behöva nyanseras, i ljuset av erfarenheterna från den helg som var.
  2. Jag har också mött synpunkten att ingen får dömas utan ett rättvis granskning och prövning. Att det också kan vara drev som pågår. Ord står mot ord. En opartisk och ingående utredning ska göras av vad som faktiskt har hänt och det är först när den är klar som vi kan få hela bilden klar för oss. Oavsett vad utredningen kommer fram till är situationen enligt min mening katastrofal för Willow Creek. Om utredningen leder till att Hybels blir helt frikänd från alla anklagelser, då handlar det om ett mediedrev och en förtalskampanj mot Hybels. Då har Willow Creek-ledningen agerat katastrofalt dåligt, istället för att stötta sin ledare i en svår krissituation har man böjt sig för ett drev. Det vittnar om en inkompetens och brist på ledarskap. Om utredningen visar att anklagelserna stämmer, då är det också katastrofalt. Då har Hybels under många år vilselett, inte levt som han lär, inte visat ånger och transparens och ödmjukhet inför egna synder och brottningskamp med moraliska svagheter. Han har dessutom anklagat de personer som försökt att lyfta fram frågorna. Hela beteendet är ytterst klandervärt. Jag tycker också att även det uttrycker en brist på ledarskap både hos församlingen Willow Creek och ledningen för Global Leadership Summit, att man inte har kunnat hålla Hybels till svars och gett inriktning åt hans liv. Men hela denna fråga om skuldfrågan blir klar först när utredningen är klar. Men eftersom Hybels efterträdare har avgått och Willow Creeks äldsteråd, som rimligtvis borde ha ingående kunskaper i vad som har hänt, så är den rimliga hypotesen att de dömer Hybels som skyldig. Även här har jag mött kritik för alltför tvärsäker bedömning i ledaren, där jag säger att det utan tvivel är så att han är skyldig, jag kan hålla med om att ordvalet kan behöva nyanseras.
  3. Jag tror att det går att göra vissa bedömningar i denna fråga, genom att så mycket material och information har lagts ut på nätet i detta ärende, men som sagt, jag välkomnar den opartiska och ingående utredning som har tillsatts och som jag hoppas ska ge klarhet i frågan. Jag hoppas den också kommer att bli offentlig. I min barndoms församling var Sveriges främste predikant under första halvan av sextiotalet, pastor. Det var inte någon som samlade så mycket folk på sina möten i Sverige som han. Det var inte någon som såg så mycket omvändelser och frälsning i sina möten som han. Mina föräldrar hörde till hans närmaste medarbetare. Men han hade svagheten att gå över gränser när det gäller relationen till kvinnor. Det var min mor som fick hantera själavårdssamtalen med de utsatta kvinnorna. När jag läste bloggtexterna av Nancy Beach och Nancy Ortberg i mars, då dök minnena upp från barndomshemmets köksbord, där jag smyglyssnade på min mors samtal. Det finns framstående kristna ledare och predikanter som inte har förmågan att hålla styr över hur man beter sig i förhållandet till kvinnor. Jag har även stött på samma mönster senare i livet, och jag blir lika upprörd varje gång. Saknar man den mest elementära moralen kring dessa saker, bör man inte vara predikant och kristen ledare. Att Willow Creek-konferensen sluter upp bakom de tio kvinnorna, och Nancy Beach och Nancy Ortberg, det ger hopp om framtiden.
  4. Det jag sörjer över i denna affär är att det är de sekulära tidningarna som får avslöja vad som händer i kyrkans led. Man undrar över var finns profetrösterna någonstans? Varför ska New York Times stå för detta, varför kan vi inte inom kyrkan lösa våra problem?

 

Jag skrev här på bloggen den 29 april om den skandal som utvecklats vid Willow Creek i USA. Församlingen Willow Creek med sin tidigare pastor Bill Hybels, har kanske varit den amerikanska megakyrka med störst globalt inflytande. Framförallt uttryckt genom sina årliga Global Leadership Summit. Jag uttryckte då en kraftig kritik mot hur Willow Creek-ledningen har hanterat denna fråga. En kyrka som ska vara världsledande i kristen ledarskapsundervisning visar en total oförmåga att utöva ledarskap när det hettar till, det är vad denna kris handlar om. Skulle ett normalt börsbolag hantera en kris så uruselt hade bolagets aktier störtdykt på börsen. Eftersom jag aldrig har varit hos Willow Creek har jag inte de känslomässiga kopplingar som en del andra svenska pastorer har.

Det handlar om att det internt inom Willow Creek har under senaste fyra åren kommit fram anklagelser om att Bill Hybels uppträtt opassande mot kvinnor. Med tanke på att Willow Creek tillämpar mycket noggranna moraliska riktlinjer har det varit mycket förvånande och omskakande med denna kritik. Ledande personer inom Willow Creek har i fyra år försökt lyfta fram detta problem utan att få gehör inom den egna organisationen. Ledningen har sedan stegvis backat, och i helgen avgick Willow Creeks äldsteråd och de två pastorer som efterträtt Hybels. Äldsterådet skyller nu på att man blivit vilseförd av Hybels. Att ledningen avgår visar att kritiken mot Hybels stämmer och till slut måste man erkänna att det är så, och man visar därmed att man inte tror på vad Hybels säger.

I min ledare i Världen Idag idag försöker jag kommentera detta fall.

 

Det har varit så många kommentarer och reaktioner framförallt på Facebook på mitt senaste ironiska blogginlägg om kristna SD-vänner så jag skriver i stället en summerande kommentar, det går inte att kommentera enskilda inlägg.

Det som utlöste min reaktion var kommentarer över Livets ords-pastorn Joakim Lundqvists utspel i en predikan. Jag vill här stötta min pastorskollega. Jag tyckte att argumentationen nådde alla lågvattenmärken, t.ex. när man hävdar att Lundqvist förbereder för Antikrist. Jag tycker även att Enarsons utspel ligger under alla lågvattenmärken där han i praktiken gör alla kristna ledare i Sverige till falska profeter och antikrists vägröjare.

Vi måste ha någon anständighet och hyfs i debatten, kristna ledare behöver kritiskt granskas och det vi säger, men man kan inte använda vilka ordval och argument som helst. Även i kristna debatter måste det finnas en miniminivå. Därför slår jag näven i bordet och säger ifrån, detta är inte acceptabelt. Det måste finnas någon form av gränser i svensk kristenhet.

Och när jag då läser debatten ser jag att när man gör det bidrar man till polarisering, splittring m.m. Gränssättaren blir problemet, inte de som hädiskt klandrar kristna ledare.

Hur har vi kunnat hamna här?

Jag tycker att kristna Sverigedemokrat-vänner totalt har spårat ur. Så här skriver t.ex. Annette Öhlin på Facebook idag:  ”Idag bemöter Joakim Lundqvist Lars Enarsson. Det är en skakande läsning. Troligen förstår inte JL själv vad han säger. Han ifrågasätter nationens existens och rätt, han ifrågasätter äganderätten och hyllar globalismen. Det är en extrem politisk hållning som återfinns på den yttersta vänsterkanten där anarkistiska ideal råder. Precis det budskap som antikrist kommer att ha. Så förstå vilka ärenden JL går. Han är en förlöpare i antikrist anda.”

Det är uppenbart att kristna SD-vänner saknar all elementär intellektuell och andlig klarsyn. De lever i en förvriden världsbild, vilket präglar hela extremhögern. Det tar avstånd från alla varianter av kristet ledarskap i Sverige.

I Tyskland på 30-talet bildades en nazikyrka i Tyskland, som förutom bekännelse till kristen tro hyllade sin ledare Hitler. Det var en strikt politisk kyrka. För profeten Enarson väger de politiska lojaliteterna tyngst. Böjer man inte knä för Åkesson och stöttar Trump är man inte en god kristen. Rekommenderar alla SD-vänner som kallar sig för kristna att läsa min och Micael Grenholms bok där vi har två hela kapitel med en bibelgenomgång på ett hundratal bibeltexter, där vi argumenterar för att öppna gränser och främlings- och invandringsvänlighet är en kristen hållning.

Jag föreslår att kristna SD-vänner bildar en egen kyrka. Där man kan be sina tacksägelse och lovsångsböner till Jimmie och Trump. Enarson kan förslagsvis vara biskop i den kyrkan.

Följer upp senaste blogginlägget med en ledare idag i Världen Idag om det statliga beroende för frikyrkliga pastorsutbildningar och att det leder till krav på främst akademiska meriter för lärare och ledare vid den typen av högskola, inte andliga meriter och förmåga att forma morgondagens pastorer.

Det har i semestertider blivit en extraledare för mig förra veckan, då jag skrev om Bibeln som Guds ord och dess auktoritet.

Det har varit en intensiv debatt i Dagens spalter senaste veckan om Teologiska högskolan i Stockholm (THS). Fyra företrädare för klassisk baptism har i Dagen hävdat att ledande företrädare för THS  förespråkar polygami, underkänner Jesu gudom och Jesu försoningsverk på Golgata. Artikelförfattarna Lars-Göran Berg, Claes-Göran Bergstrand (som jag känner mycket väl och samarbetat med sedan sjuttiotalet), Torbjörn S Larsson och Thomas Forslin (som nyligen valdes in i styrelsen för Svenska Evangeliska Alliansen)  har skrivit en ganska spetsig och enligt min mening mycket välformulerad artikel.

NT-läraren  vid THS Thomas Kazen har gått i svaromål, och rektorn Owe Kennerberg och en artikel undertecknad av ett stort antal studenter.

De fyra skribenterna ställer helt legitima frågor enligt min mening. De har många års erfarenhet av dessa frågor och en kortfattad debattartikel innehåller naturligtvis bara kortfattade citat och spetsformuleringar. Det är självklart mycket mer som ligger bakom. Man kan bara ana den sorg som ligger bakom texten angående hur väckelsekristendom har försvagats i svensk traditionell frikyrklighet, även om artikelförfattarna har baptistsamfundet som utgångspunkt.

I de tre svar som Dagen publicerat tycker jag nog att Thomas Kazen gör det bäst, han försöker i varje fall att diskutera de kritiska anmärkningar som tas upp i artikeln från nätverket för klassisk baptism. Kennerbergs svar är helt innehållslöst och hopplöst demagogiskt. Jag tycker även att studenternas svar är på den nivån. De hävdar att de har mött Kristus (vem har ifrågasatt det), de kan tänka själva (det är nog ingen som ifrågasätter) och de håller inte med sina lärare om allt (och så är det nog vid alla utbildningsanstalter).

Jag har reflekterat över de frikyrkliga teologiska utbildningarna sedan sjuttiotalet, jag vet inte hur många samtal jag har haft under årens lopp med både studenter och lärare. Nätverket för klassisk baptism pekar på de problem som vi hamnar i med statsfinansierade och därmed statligt styrda frikyrkliga högskoleutbildningar, där troheten till statens riktlinjer väger tyngre än troheten till Kristus, Guds ord och det väckelsearv som modersamfunden har att förvalta.

Vid enstaka tillfällen har jag försökt lyfta och problematisera denna fråga. Man möts då av en massiv kritik från frikyrkliga utbildningsetablissemanget eller en kompakt tystnad och de som problematiserar och ställer kritiska frågor blir effektivt marginaliserade. För 40 år sedan fanns det en livlig intern frikyrklig debatt om denna sak men idag vill man tydligen bara tysta röster som ställer frågor. Jag kan inte tolka debatten på annat sätt. Och det drabbar nu de fyra företrädarna för klassisk baptism som utsätts för en kanonad av kritik i Dagens spalter.

Jag koncentrerar mig nu på att kommentera Kennerbergs svar till de fyra företrädarna för klassisk baptism.

Jag vill börja med att säga att bilden är inte nattsvart. Det finns en hel del positivt som händer i THS-världen och EqK-världen. Men det är angeläget att lyfta fram en diskussion om den inre sekularisering som uppstår med statsfinansierade och statligt styrda teologiska utbildningar.

Det jag har svårast med i denna diskussion är Kennerbergs svar till de fyra debattörerna. Eftersom jag mött samma attityd tidigare i den här typen av diskussioner vill jag ta upp saken.

Vi som kritiserar frikyrkliga teologiska utbildningar beskrivs  ofta som okunniga och mindre vetande och det argumentet använder nu Kennerberg. Han bryr sig inte om att svara på deras frågor, han säger bara att de inte är pålästa och har kunskaper om utbildningen. Så respektlöst får man inte behandla debattörer. Kennerberg ger sedan en lista på en rad inslag i utbildningsprogrammet, vilket visar en bredd i utbildningen. Men återigen inte något försök att diskutera den undran och oro som finns över vad ledande personer vid THS står för.

Jag vet inte heller vad ”klassisk baptism” exakt står för, om det åsyftas den gamla baptismen som kom till Sverige i slutet av 1840-talet, eller om det åsyftas anabaptismen från 1500-talet eller om det åsyftas den globala baptismen som idag är en gigantisk rörelse över hela världen. Inte minst i USA har ju baptismen lyckats överleva i betydligt större utsträckning, med ett antal tiomiljoners medlemmar i baptistförsamlingar i hela USA. Kennerberg tar här ett demagogiskt skamgrepp med bas i hans egen doktorsavhandling och pekar på uteslutningar i baptistförsamlingar på 1800-talet. Istället för att svara på de fyra skribenternas frågor riktar han kritik mot hur baptistsamfundet i Sverige leddes på 1800-talet. En mer intressant diskussion vore att diskutera varför baptismen i USA har varit så extremt framgångsrik medan den i Sverige mer eller mindre utplånats och nu försvunnit in i Equmeniakyrkan och in i Teologiska högskolan.

Summa summarum, Svenska Missionsförbundet, Baptistsamfundet, Örebromissionen och Helgelseförbundet m.m. har vuxit fram som dynamiska väckelserörelser. De som idag företräder dessa samfund och dess teologiska utbildningar har ett ansvar att förvalta det arvet. Vart har det tagit vägen? Den väckelsedynamik som en gång i tiden präglade Svenska Baptistsamfundet, hur lyser det igenom och märks i dagens THS. Det är nog en fråga som artikelförfattarna vill ha svar på och som jag också vill ha svar på, men Kennerberg och Kazen ger här inte några svar alls.

 

 

Nu har jag semester. Roar mig med att parallelläsa Peter Halldorfs bok om Jeremia och tidigare statsministern Ingvar Carlssons bok om hans 10 år som partiledare. Halldorf och Carlsson – två begåvade herrar men de lever verkligen på två olika planeter, med två helt olika perspektiv på tillvaron och kunskapsmassor. Det känns som att jag lever mitt liv någonstans mitt emellan, mellan profeternas och Bibelns värld och den krassa politiska och ekonomiska verkligheten i vår tid.

I morgon flyger vi till Bergen i Norge, ska fira svärsonens fyrtioårsdag och förmedla våra högkvalitativa professionella barnpassningstjänster i lågprissegmentet.

Det har mitt i sommaren blivit en rad reaktioner på mitt blogginlägg om Torpkonferensen och samlevnadsundervisningen. Vill bara göra några förtydliganden och kompletteringar. Det här är en typ av debatter jag helst undviker, men ibland är det svårt att vara tyst.

Jag menar att Nya testamentets hållning är att vi alltid ska eftersträva enhet i kristna sammanhang, inte minst när det gäller viktiga lärofrågor och teologiska frågor. Det är en bättre och högre väg än en modell där helt olika uppfattningar och synsätt ska leva sida vid sida.

När det gäller en kristen syn på samlevnad och sexualitet menar jag att det alltifrån Nya testamentets tid har varit en kristen samsyn i dessa frågor.  Äktenskapet är instiftat av Gud för man och kvinna och den trygga ramen för sexualitetens gåva. Jag tycker att vi ska hålla fast vid den gemensamma kristna traditionen på detta område, krångligare än så är det inte. Dagens generation av kristna har inte mandat att ändra på sådana grundläggande institutioner. Kristi kropp är en, och det handlar om enhet i Kristi kropp globalt men också mellan generationerna. Att förorda enhet är inte att lägga locket på och strypa öppna samtal. Min erfarenhet under många år som Stockholmspastor är att ju tydligare man är i sin undervisning i samlevnadsfrågor, ju lättare kan det vara att få människor att dela sin brottningskamp med livet, inklusive sexualitet och samlevnadsfrågor.

Nu vill vissa krafter i västvärldens kyrka ändra på denna ordning, den Librisantologi som jag tidigare skrivit om är ett exempel på detta. Det nya med antologin är att den aktivt vill påverka Pingströrelsen och Evangeliska frikyrkan. Genom panelsamtalet på Torp kan man hävda att man lyckats, ståndpunkten har lyfts fram på ”bästa sändningstid” på Torpkonferensen, och det ger därmed legitimitet åt ståndpunkten. En av bokens huvudförfattare Niclas Öjebrant, skriver ganska välvilligt om Torpseminariet på sin blogg. Han hävdar också att EFK redan accepterar samkönade vigslar då Matteuskyrkan i Göteborg praktiserar en välsignelseakt för samkönade relationer.Det var en nyhet för mig, men vad jag begriper har Niclas rätt på denna punkt. EFK har ju inte vigselrätt och har inte några lagliga vigslar i sina församlingar.

De strömningar i västvärldens kyrka som vill tidsanpassa kyrkan på detta område, man företräder en kyrkosyn som jag inte ställer upp på. Kristna kyrkan är en, är global, och generationsövergripande, lever från generation till generation. Grundläggande omtolkningar av kristen lära, kan inte enskilda församlingar och samfund göra, man måste här visa en respekt inte minst för den globala kyrkan. Här menar jag att Svenska kyrkan visar en respektlöshet mot samarbetskyrkor i tredje världen när man ensidigt fattar beslut i den här typen av frågor. Kristna kyrkan är inte en förening vilken som helst, eller ett parti. Det är den levande Gudens församling, Kristus är dess huvud, och hans ord är riktlinjerna för lära och liv.

Jag har tidigare skrivit om en evangelikal syn på homosexualiteten här på min blogg, jag har inte anledning  att här upprepa argumentationen.

Vi som företräder en konservativ kristen äktenskapssyn – vad ska vi göra och vart ska vi ta vägen? Att rösta med plånboken och fötterna är en viktig åtgärd, jag har svårt att se att man kommer särskilt mycket längre med att diskutera dessa frågor. Bli medlem i Svenska Evangeliska Alliansen. Åk på kristna konferenser där det finns en tydlig värdegrund i den här typen av frågor. Ge pengar till projekt som drivs utifrån en tydlig värdegrund.

Min senaste ledare i Världen Idag handlar om en kristen syn på helande. Att Jesus botade de sjuka präglade evangelieberättelserna. Han uppmanade sina lärjungar att göra samma sak, och utrustade dem att göra samma sak. Tror på gudomligt helande har präglat hela kristna kyrkans historia, även om det fick en renässans i samband med pingstväckelsens genombrott 1906-1907, har sedan präglat den globala pentekostala och karismatiska rörelsen.

Snuddar i ledaren vid de svåra frågorna om varför många inte blir helade. Jag gör det enkelt för mig och skriver att jag inte vet vad det beror på. Man kan spekulera om denna sak, och man kan även utifrån vissa bibelreferenser hitta ledtrådar, men kan inte i en kort ledare gå in på frågan. Vi lever under förgängelsen, men ser Guds rike bryta igenom.

Västvärlden har präglats av ett omfattande paradigmskifte och moraliskt skifte senaste 50 åren. Det kallades ibland för den sexuella revolutionen. Individens fria val skulle vara moraliskt styrande mer än gamla dogmer grundade i kristendomen. Det har medfört en allmän acceptans för samlevnad utanför äktenskapet. Ett stöd för fri abort, och ett icke-moraliserande kring aborter. En mer tolerant inställning till skilsmässa. Ett bejakande av homosexuella livsstilen. Sex betraktas som ett fysiskt behov och fysisk behovstillfredsställelse mer än en akt som är basen för en trogen, livslång förbundsrelation. Med mera.

Kyrkorna förfasade sig över denna utveckling från början. Men har alltmer och stegvis anpassat sig till och accepterat utvecklingen. Det började med Svenska kyrkan. Sedan med det som förr kallades Missionsförbundet, numera Equmeniakyrkan. Pingströrelsen och Evangeliska frikyrkans modersamfund höll ställningarna länge, Pingströrelsen gör det i stor utsträckning fortfarande.

Jag har doktorerat på denna fråga en gång i tiden så jag tror att jag kan dessa frågor hyfsat väl.

Jag läste i tidningen Dagen om det seminarium om homosexualitet som arrangerades vid Torpkonferensen under midsommarveckan. Jag var tvungen att ringa några vänner för att kolla att Dagens refererat var korrekt och rätt skildrat, det var det. Det sensationella var att ämnet om homosexualitet hanterades som ett ”högt-i-tak”-ämne, där helt olika ståndpunkter kunde framföras från olika företrädare inom samma samfund. När ett samfund ordnar panelsamtal på sin ledande konferens där helt olika ståndpunkter kan framföras, då har man abdikerat i frågan om teologiskt ledarskap och utgår ifrån att det inte finns någon tydlig kristen hållning i frågan. Ett sådant panelsamtal hade varit otänkbart på New Wine-konferensen, eller Oasrörelsens konferenser, en konferens anordnad av Svenska Evangeliska alliansen eller trosrörelsens konferenser, även inom Pingströrelsen. Det hade varit otänkbart även inom Evangeliska frikyrkan tidigare. Och fullständigt oaccepterat inom de historiska kyrkorna, som t.ex. den katolska kyrkan. Torpkonferensen är en viktig institution i etablerad svensk frikyrklighet, och har under många år bidragit till andlig förnyelse på många olika sätt. Vad som händer där är en viktig markör för stora delar av kristenheten.

Något förenklat kan man säga att teologi då formas utifrån sociologi, inte utifrån Bibeln och uppenbarelsen. Tidsandan blir riktmärket och inte Gudsordet. Det verkar som om inte särskilt många bryr sig, angående Torpkonferensens hantering av frågan. Men det beror ju på sekulariseringen, den bibliska kompassen saknas, och då blir det så här utan att särskilt många bryr sig. När många av medlemmarna saknar en djupare förankring i bibeltexterna och kristen idétradition leder den demokratiska frikyrkomodellen till en sekularisering av frikyrkan.

Detta paket av samlevnadsfrågor hänger ihop, har man en teologiskt-liberal hållning i en av frågorna har man det oftast i samtliga frågor. Samma sak med en teologiskt-konservativ hållning. Jag har tidigare skrivit om ämnet homosexualitet här på bloggen och har inte anledning att närmare upprepa mina argument. Men jag tycker att försöken att teologiskt omtolka Rom. 1:18 är orimligt. Vid Bibelns tillkomst var den judiska kulturen helt förbjudande gentemot homosexualitet, Romarrikets kultur var tillåtande. Det finns inget som tyder på, varken från bibeltexterna eller kyrkohistorien, annat än att urkyrkan valde den judiska traditionen i denna fråga och uppfattade det som Guds vilja. De teologiska övningarna i att försöka omtolka texterna är intellektuellt snömos enligt min mening. Det är ärligare att säga att man inte tror på vad Bibeln säger och hävda att vi begriper bättre idag än vad Paulus gjorde när han skrev Romarbrevet.

Tanken att fullt ut bejaka homosexualiteten väcktes på sjuttiotalet i moderna samhällsdebatten och i kyrkan. I det kristna sammanhang där jag befann mig i mitten av sjuttiotalet bearbetades frågan själavårdsmässigt och teologiskt vid den tidpunkten. De ståndpunkter som då formades för min del har jag inte haft anledning att ändra sedan dess.

Inom Missionsförbundet började man också bearbeta frågan på sjuttiotalet. Den teologiskt liberala falangen inom samfundet var ganska snabb i sitt ställningstagande och accepterade den utlevda homosexualiteten som en ur kristen synvinkel helt acceptabel livsstil. De kom då fram till samma slutsats som den Librisantologi som kom ut för ett tag sedan och som skapat en hel del debatt. Jag har respekt för den teologiskt liberala falangen inom Missionsförbundet såtillvida att man kom tidigt fram till en hållning som man konsekvent har stått för.

En konservativ kristen syn på samlevnadsfrågor innebär att fullt ut bejaka omvändelsens, förlåtelsens och försoningens kraft i en människas liv. Att både erkänna den brottningskamp vi kan leva i som enskilda människor och samtidigt bejaka kristna normer och ideal. En konservativ kristen hållning innebär inte ett avståndstagande mot enskilda människor utan det handlar om att hitta Guds mål och ideal för sitt liv. Den teologiskt liberala linjen innebär att sluta kalla synd för synd, och då underminerar man också nådens, förlåtelsens och korsets kraft. En hård och dömande linje mot människor som kämpar med sin brottningskamp med livet, är inte en biblisk hållning. Den är att utifrån kärlek och omtanke visa vägen till efterföljelse och renhet.

Inom Evangeliska frikyrkan hade vi fram till nittiotalet en gemensam grundsyn i den här typen av frågor. Inte minst ÖTH-läraren Per-Axel Sverkers undervisning var riktningsgivande, och han gav en tydlig biblisk vägledning utifrån en traditionell evangelikal bibelsyn och bibeltolkning. Det var inte panelsamtal om detta med helt olika uppfattningar företrädda utan det var riktningsgivande föredrag och förkunnelse som bejakades inom samfundet. Denna gemensamma evangelikala grundhållning har inom EFK stegvis underifrån luckrats upp. Men det har aldrig någon gång fattats något beslut någonstans om att detta skulle luckras upp. Det har bara blivit så. Arrangemanget vid Torpkonferensen menar jag är en ny linje inom EFK med ganska dålig förankring inom stora delar av samfundet. Den nyvalda ledningen och styrelsen har därmed visat var man tycker att skåpet ska stå, det är högt i tak och pluralitet som ska gälla i inställningen till samlevnadsfrågor. Att bejaka homosexuell livsstil ska tydligen vara en lika acceptabel hållning som ett konservativt synsätt. Det är nog dags för pastorer och församlingar som har en annan hållning att lite tydligare börja visa var man anser att skåpet ska stå.

Jag tolkar utvecklingen som den etablerade frikyrkans sekularisering och där tidsandan och därmed sociologin, d.v.s. människors olika uppfattningar, blir styrande för förkunnelse och teologi.

Jag pratade för någon vecka sedan med en god vän om detta, som är pastor inom Equmeniakyrkan, och aktivt engagerad inom sitt samfund när så kallade ”underlivsfrågor” har diskuterats. Han menade att den teologiskt liberala falangen i Missionsförbundet var strategisk, välutbildad, Stockholmsbaserad och kunde manövrera skickligt för att deras linje skulle bli rådande i samfundet. Trots att de företrädde en minoritet lyckades man få ett stort genomslag. Den tysta majoriteten ville framförallt ha lugn och ro inom samfundet och ville inte gå in i någon strid i den här formen av fråga. Inom Equmeniakyrkan har det dock blivit en evangelikal motreaktion. Enligt min vän har den teologiskt liberala falangen ingen växtförmåga, de konservativa-evangelikala delarna har dock varit betydligt mer framåt och växande. Nu råder sedan länge högt-i-tak-principen inom samfundet och på central nivå har man inte någon klar ståndpunkt i ämnet, det är församlingarna som får ta ställning. Men den teologiskt-liberala falangens frammarsch har stannat av och har i stora delar av Sverige motats tillbaka.

Vad ska man då göra? Vi som inte tror på en teologisk relativisering och liberalisering av samlevnadsfrågor, vartska vi ta vägen? Måste man gå med i Katolska kyrkan eller Livets ord för att vara med i en kyrka som har en klar hållning i samlevnadsfrågor? Det sämsta alternativet för den bibeltroende och för den församling som vill driva en bibeltroende linje, är att vara tyst och passiv. Att bara vara traditionalist som bara av gammal vana åker på vissa konferenser och ger stöd till vissa samfund och organisationer, det är förödande. Man måste kritiskt granska samfund och konferenser, och bedöma om de driver de övertygelser som man har. Det finns två  strategier, inom statskunskapen talar man om att utöva protest genom exit eller voice. Det innebär att rösta med fötterna eller att öppet protestera. Eller kan man inte tänka sig att ett samfund rymmer inom sig själv helt olika uppfattningar i vissa frågor? Vad är problemet med det?

I en församlingsrörelse med hundratals olika församlingar kan det naturligtvis finnas en spännvidd, i synnerhet om det inte är ett nytt samfund utan det handlar om en verksamhet som har pågått under flera generationer. I frågor som är centrala lärofrågor och viktiga etiska frågor menar jag dock att man alltid ska eftersträva konsensus. Synen på äktenskap och sexualitet hör enligt min mening till kategorin grundläggande kristna lärofrågor, för en katolik är äktenskapet ett sakrament. Förhållandet mellan man och hustru inklusive den sexuella relationen återspeglar relationen Kristus-församlingen och är då enligt min mening en sådan grundläggande fråga. Det avgörande är att man fattar tydliga beslut om vilka frågor man anser vara viktiga att vara överens om, och vilka frågor som är av mindre betydelse, och där man kan ge utrymme för olika ståndpunkter inom en församlingsrörelse och ett samfund. Frågor av mindre betydelse behöver man ju inte ha någon gemensam hållning om, utan kan låta församlingarna själva avgöra sin inställning och fatta egna beslut.

Exit – eller voice, kanske en kombination?

Några konkreta förslag.

  1. Bjud in Olof Edsinger t.ex. från Svenska Evangeliska Alliansen att tala över dessa frågor vid de olika samfundskonferenserna och vid de olika teologiska utbildningarna där morgondagens pastorer och präster formas. Kräv det av det samfund du är med i. Det finns naturligtvis andra bra predikanter och föredragshållare som inte har glidit in i relativiseringens träsk, men Olof är kanske den skarpaste och bredaste just nu i detta ämne.
  2. Åk på kristna konferenser som har en tydlig linje i samlevnadsfrågor. Vid New Wine-konferensen i Vänersborg uppfyllde vi tydligt detta krav på en bibelcentrerad förkunnelse på samlevnadsområdet, i vårt fall var det Edsinger som var talare. En församling som är medlem i Evangeliska frikyrkan borde kräva en förklaring från samfundsledningen var samfundet står i dessa frågor, och hur och var besluten har fattats om den omorientering som jag menar är tydlig.
  3. Skicka pengar och missionsmedel till organisationer som står för en tydlig biblisk hållning i samlevnadsfrågor. Att rösta med plånboken är mycket kraftfullt.

 

 

 



Subscribe to Stefan Swärd