Tidningen Dagen och Hillsong – lite reflektioner

Jag har ju varit engagerad i svensk kristenhet i hela mitt liv med en början i oktober 1954. Jag vågar påstå att samtliga pingstkarismatiska rörelser vi har haft i Sverige sedan 50-talet har jag haft viss erfarenhet av, eller koppling till, på ett eller annat sätt. Det ger vissa perspektiv och bedömningar som man kan ha nytta av när nya rörelser dyker upp. Jag har det i bakhuvudet när jag läser Dagens stora artikel med vissa kritiska reflektioner om Hillsong Sverige. Jag gör följande reflektioner:

  1. Vi måste acceptera att kristenheten består av en mycket brokig skara människor. Med olika behov och preferenser. En del älskar små möten. En del älskar stora möten. En del älskar viss musikstil, en del älskar annan musikstil. En del har fokus på känslomässiga inslag i kristna livet, en del mer på förnuftsmässiga inslag. En del älskar strikt liturgi, en del älskar mer fria mötesformer. Därför behövs olika kategorier av församlingar som når olika kategorier av människor. Hillsong har i detta perspektiv fyllt ett stort behov. Det är uppenbart att många människor älskar Hillsongs gudstjänststil, församlingsorganisation och förkunnelse. Jag gillar t.ex. skarpt Brian Houstons mycket bibelankrade förkunnelse från Sydney, som jag regelbundet lyssnar på. När traditionell svensk kristenhet fortsätter att krympa är nya växande församlingar nödvändiga och positiva inslag. Jag känner också Andreas Nielsen och gillar hans ödmjuka och transparenta ledarstil, med utrymme för självkritik och respekt för andra kristna initiativ.
  2. Man kan ha synpunkter på Hillsongs episkopala kyrkokaraktär, en helt annan modell än fria lokala församlingar som t.ex. har varit pingströrelsens klassiska modell. Men en fördel med modellen är att det bygger en struktur där man kan gripa in när ledare missköter sig. Det har nu hänt både med Carl Lentz i New York och med ledningen i Norge. I fallet New York har Hillsong som internationellt nätverk av församlingar agerat och gjort något åt situationen, och det är bra. För Andreas som relativt ung pastor i Stockholm har jag uppfattat det som mycket positivt att han har haft Brian Houston som erfaren pastor som stöd, mentor och ledare. Som också har gett tydliga riktlinjer för arbetet i Stockholm. Det som hände med Karismakraschen har inte kunnat hända med Hillsongs struktur.
  3. Det uppstår alltid en hel del växtproblem och kritik i växande församlingar. Detta är oundvikligt, det gäller alla typer av organisationer, och församlingar består av människor. Varken församlingar eller ledare är fullkomliga. Nya och starkt växande församlingar har också en tendens att bland annat locka till sig excentriska personer som är vältaliga och gärna försöker få en plattform i en ny och växande rörelse. Men där karaktären inte hänger ihop med personens karisma. Därför får vi den här typen av ledarkriser som kan inträffa. Det är uppenbart att Carl Lentz i New York var en sådan person, karisma och karaktär hängde inte ihop. Allt är inte guld som glimmat i nya och växande kristna rörelser. Jag skulle här kunna skriva en bok om Maranatarörelsen och sextiotalet. Det var den mest växande och uppmärksammade kristna rörelsen på sextiotalet. Torbjörn Aronson kommer dock snart ut med en utmärkt bok i det ämnet.
  4. Ett moget kristet ledarskap kan och ska kunna hantera kritik på ett bra sätt. Det är bara omogna ledare som reagerar surt på kritik internt, eller från media, eller från annat håll. En trygg ledare kan hantera detta moget, och erkänna saker som är fel och där man inte har agerat på ett bra sätt, och som inte alltid hamnar i försvarsställning när man får kritiska frågor. Kristna ledare som bojkottar kristna tidningar för att de skriver kritiskt om dem, de håller inte måttet. Tycker här att Andreas svarar bra på Dagens frågor, både transparent och med en ödmjuk självkritik.
  5. Kristen media har en viktig uppgift i att kritiskt granska kristna rörelser och församlingar, Tomas Österberg som skrivit reportaget om Hillsong är en utmärkt journalist. Kristna pressen får inte bara vara en hejarklack utan måste också våga lyfta fram besvärliga frågor och även spegla kritik, men göra det på ett journalistiskt sakligt sätt. Att demonisera all kritisk media, det är bara sektledare som ägnar sig åt sådant. Ett paradexempel är hela krisen angående Willow Creek och Bill Hybels. Det var en tragik att det var sekulära media som lyfte fram problemen, inom kristenheten var det knäpp tyst och tystnadskulturen gällde. Blir en kristen organisation felaktigt kritiserad, det kan en mogen kristen ledare hantera. Om Gud är med, varför bry sig om överdriven och osaklig kritik. Att svara på frågor sanningsenligt är alltid viktigt för en kristen ledare, men resten får man överlåta till Gud.
  6. Det finns dock vinklade proportioner i kritiska granskningen av förhållanden i kristenheten. Nya rörelser och församlingar får ofta en för stor proportion av kritiken. Det stora problemet i svensk kristenhet är inte växande församlingar, det är krympande församlingar. Det behövs vassare frågor till ledningar för krympande samfund, varför vill inte människor vara med i deras församlingar. Kritiska frågor till Equmeniakyrkan är mer motiverade än till Hillsong. Equmeniakyrkan har tappat kanske 75 procent av alla sina medlemmar sedan 1950-talet, det borde motivera kritisk granskning. Kritisk journalistik där ärkebiskopen pressas över varför Svenska kyrkan tappat mer än hälften av sina gudstjänstbesökare senaste decennierna, det är ett större problem än Hillsongs växtverk. Det är inte fel att skriva om Hillsongs växtverk, men det måste ha proportioner.
  7. Livets ord var den i särklass mest kritiserade företeelsen i svensk kristenhet på 80- och 90-talet. Jag har aldrig varit med i trosrörelsen men jag uppskattade många inslag, framförallt trosandan och initiativkraften. Tyckte också att kritiken mot trosrörelsen saknade proportioner. Det jag var skeptiskt mot var att det var för mycket kult kring Ulf Ekman som person, att människor hanterades i vissa lägen för hårdhänt, och att det i vissa kretsar inom trosrörelsen utvecklades en arrogant inställning till andra kristna. Dessa barnsjukdomar har den nya generationen av ledare lämnat bakom sig, men kriserna hade blivit mindre om detta hade hanterats tidigare. Har dock fullt förtroende för den nya generationen av ledare i trosrörelsen med Joakim Lundqvist, Janne Blom och David Ekebring i spetsen. De präglas av ödmjukhet och en sund självdistans, något jag tyckte delvis saknades på 80- och 90-talet under Ulf Ekman-Bror Spetz-Robert Ekh-eran. Jag tror dock att det är viktigt i dessa stormiga lägen att vi kristna försvarar varandra, även om vi kan ha synpunkter internt på olika kristna rörelser. Livets ord drabbades av oproportionerlig kritik på grund av tystnad och avstånd från andra delar av kristenheten. För min del skrev jag artiklar på tidigt nittiotal och försvarade Livets ord, jag minns att jag skrev både i Läkartidningen och i Svenska Dagbladet, jag tror även Dagen tog in någon artikel av mig kring det temat. I Läkartidningen skrev jag, därför att jag tyckte att Livets ord utsattes för osaklig kritik i en dåligt underbyggd undersökning om avhoppare. Min kritiska reflektioner skrev jag också om vid något tillfälle, men det väckte mycket större uppmärksamhet än när jag försvarade Livets ord.
  8. I en växande rörelse hittar man alltid kritiska avhoppare och interna kritiker. God journalistik lyssnar inte bara på dem utan försöker ge en helhetsbild, och man ger alltid rejält utrymme åt den kritiserade att försvara sig. Den balansen tycker jag fanns i den aktuella Dagenartikeln. Livets ord-kritiken på åttiotalet präglades ofta av att man bara lyssnade på avhoppare och kritiker.
  9. Till sist, vi kristna behöver framförallt be för varandra. Det är inte svårt att hitta fel, det behöver man inte vara någon större profet för att klara av. Det viktigaste är att uppmuntra och tala väl om det rätta. Det vi upplever är fel ska framförallt lyftas fram i förbön.

 

Krönika om tron på Jesu död och uppståndelse

Idag publiceras en ny krönika av mig i Dagen, https://www.dagen.se/ledare/gastkronikor/2021/04/06/hur-kan-budskapet-ha-overlevt-i-2000-ar-om-det-ar-en-logn/

Den handlar om tron på Jesu död och uppståndelse som grund för den kristnes liv. Liknande budskap som i min predikan från påskkonferensen, fast i koncentrerad form.

Har ju skrivit en bok om detta ”Inte utan korset”. Boken är undervisande men också apologetisk. Tar en diskussion med de kristna kretsar som vill urvattna korsets betydelse. Det har tidigare varit intensiva debatter på denna blogg om saken.

Predikan om betydelsen av Jesu död och uppståndelse

I går på påskdagen höll jag en direktsänd predikan på Vision Sveriges påskkonferens. Talade om det underbara budskapet om Jesu död och uppståndelse och vad det betyder för oss idag.

Man hittar programmet här, medverkar gör också den unge predikanten Jonathan Wedin från One Heart Church och min pastor i Folkungakyrkan, Christer Roshamn som är programledare. Eric och Anissa Haney från Folkungakyrkan ansvarar för musik och lovsång.

https://www.facebook.com/visionsverige/videos/282126996712789/

Nu ska jag köpa en skottsäker väst

I mitt nya uppdrag i svensk kristenhet som ordförande för Sebastian Staksets organisation Heart of Evangelism, står man inför nya utmaningar. Vi tror att evangeliet är kraften för att bekämpa förortskriminaliteten och droghandeln. Vi når ut till fängelserna, behandlingshemmen och SIS-boendena. Det är ett spännande liv. Vid senaste styrelsemötet t.ex. tog vi ett inriktningsbeslut om att satsa på inspelning av en långfilm och filmatisera Sebastian Staksets liv, en svensk variant av Korset och stiletten.

Det spränger ramarna för mitt högborgerliga bekväma liv i Stockholms innerstad. Det är inte riskfritt. Djävulen är vred och mycket händer. Kampen är intensiv. Därför står jag nu inför att för första gången i mitt liv köpa en skottsäker väst. Den kan nog behövas även i vanliga kristna sammanhang. Läser man kristna tidningen Dagen inser man att det har t.ex. varit ganska stökigt i Evangeliska Frikyrkan senaste fem åren. Det skulle kännas ganska tryggt att ha på sig skottsäkra västen nästa gång jag är med på en EFK-kongress.

Frågan är bara vilken skottsäker väst jag ska köpa. Jag har ju inte erfarenhet och kunskaper om detta.  Den här heter EA Extreme.EA EXTREME sort højre front Skudsikker vest stiksikker vest

Den här heter EA RX2. Vilken av dem ska jag köpa? Det är en fråga jag brottas med just nu. Någon som vet?

EA RX2 sort højre front Skudsikker vest stiksikker vest

Idag blev jag farfar

Och i dag blev jag farfar. En liten ”gutt” med efternamnet Swärd föddes på Ullevåls sjukhus i Oslo. Jag och hustrun har haft stor glädje i kväll. Förlossningen gick utmärkt och jag har redan pratat med Mattheo på telefon, han rapade när han pratade med mig. Så roligt.

Nu blir det långfilm av Staksets liv

Idag har SVT släppt nyheten att Sebastian Staksets liv ska filmatiseras. Frågan kom upp i vårt senaste styrelsemöte för Sebastians organisation Heart of Evangelism och en enhällig styrelse ställde sig bakom satsningen. Vi tycker att detta är ett mycket visionärt och spännande projekt. Tanken är att det ska bli ett svenskt ”Korset och Stiletten”.

https://www.svt.se/kultur/sebastian-staksets-liv-blir-film-skildrar-misaren

I spänd förväntan

Nu går jag in i spänt förväntningsläge. Ett fjärde barnbarn ska födas vilken dag som helst på Ullevåls sjukhus i Oslo. Nu glömmer jag Trump, nu glömmer jag Immanuelskyrkan, nu glömmer jag Evangeliska Frikyrkan, nu glömmer jag Sebastian Stakset – nu är det bara Matteo som gäller.

Reflektioner över Evangeliska frikyrkan och samkönade äktenskap

Tidningen Dagens artikel om Immanuelskyrkans omröstning (EFK-församling i Örebro) om samkönade vigslar har skapat stor uppmärksamhet i svensk kristenhet, och även mitt blogginlägg där jag kommenterat saken. Världen Idag har gjort en artikel som bygger på min bloggtext och tidningen Inblick kommer att göra samma sak. Dagen har publicerat en omfattande intervju, jag har också intervjuats av Equmeniakyrkans tidning Sändaren. Många personer som representerar olika delar av kristenheten har hört av sig till mig direkt, i de flesta fall för att uttrycka tacksamhet. Uppskattar särskilt när kyrkoherdar i Svenska kyrkan och EFK-missionärer hör av sig och uttrycker tacksamhet.

Många frågor och kommentarer har kommit, inte minst på sociala medier, så jag känner mig nödgad att skriva något mer i ämnet och kommentera vissa av frågorna och kommentarerna.

  1. Frågan om homosexualitet handlar om en utsatt minoritet, som har varit illa behandlad både av samhället i stort och av kristna kyrkan. Även om det i dagens Stockholm i många kretsar är nästan trendigt att vara öppet homosexuell är det dödsstraff i ett antal länder, framförallt muslimska länder och vissa kristet präglade stater i Afrika. Det kan aldrig försvaras ur kristen synvinkel, en kristen linje måste alltid vara att främja grundläggande mänskliga rättigheter. Det är olyckligt att frågan om homosexualitet ska bli en lackmustest för frågan om bibeltrohet, det finns så många andra frågor som skulle kunna vara lackmustestet. Det främjar också fariseism att lyfta fram homosexualiteten. Det är enkel lösning att lyfta fram synder som man själv inte har några problem med. Heterosexualitetens synder borde vara i blickfånget hellre, det berör de övriga 97-98 procenten. Enligt min mening är det de som driver liberalisering och samkönade äktenskap som lyfter fram frågan, inte vi som står för en mer konservativ kristen ståndpunkt.
  2. Den kristna kyrkan pressas till anpassning och liberalisering i många olika frågor i dag. När det gäller sex och samlevnad gäller det framförallt upplösningen av äktenskapet som grund för heterosexuell samlevnad som är den stora frågan. När det gäller synen på pornografi, prostitution och de frågor som lyfts fram genom metoo-rörelsen råder i stor utsträckning samsyn mellan traditionell kristen sexualmoral och modern kvinnorörelse. Samma sak gäller pedofili och incest. En av mina huvudteser är att vi kristna inte ska styras av tidsandan utan av Guds ord, och när det gäller tolkningen av Guds ord bör vi vid oklarheter ta hjälp av kyrkohistorien och se hur kristna kyrkan tidigare har tolkat Guds ord. Utifrån detta kriterium är det omöjligt att nå fram till ett stöd för samkönade vigslar eller välsignelseakter. De som argumenterar för denna förändring använder sig inte bara av omtolkningar av vissa bibeltexter, det finns alltid med ett avgörande argument som har att göra med tidsandan.
  3. Tidsandan pressar kristna kyrkan från många håll och därför behövs bra och solid bibelundervisning i församlingarna för att de inte ska sekulariseras. Detta kräver bra och bibelcentrerade pastorsutbildningar som ger verktyg till pastorerna att leda församlingarna så att de inte styrs av tidsandan utan av Guds ord. Abortfrågan är ett annat tydligt exempel på att tidsandan tagit över. Moderna sekulariserade kyrkor i västvärlden saknar både förståelse i och kunskap om klassisk kristen förståelse av ofödda barnets människovärde. När jag jobbade med böckerna ”Efter detta” och ”Inte utan korset”, var det en enda stor uppgörelse med tidsandans utmaning mot grundläggande kristna läror om eviga straff och Guds dom över synden, utan en rätt förståelse av dessa saker saknar korset sin betydelse. I Tyskland på trettiotalet och även i en rad andra länder, var en nazifierad bibeltolkning populär och i enlighet med tidsandan. Bonhoeffer och andra profiler i Bekännelsekyrkan tog konfrontationen med tidsandan, med risk för sina egna liv. När jag initierade ett pastorsupprop 2014 mot en inhuman flyktingpolitik, vid den tidpunkten var det uttryck för en kristen värdering som låg ganska mycket i linje med tidsandan. När samma pastorsupprop gjordes fem år senare var det svårare att mobilisera pastorerna, då hade tidsandan förändrats och påverkade uppenbarligen församlingarna och pastorerna. En kristen syn på flyktingar kan aldrig påverkas av samhällets trender. En viktig anledning till varför jag reagerar på kristna krav på samkönade vigslar är just att det så påtagligt styrs av tidsandan.
  4. En annan anledning till varför frågan om samkönade vigslar är viktig är att den berör äktenskapet mellan man och kvinna, som åskådliggör kärnan i relationen mellan Kristus och församlingen, Kristus som brudgum och församlingen som bruden. Kristen äktenskapssyn har en djup teologisk innebörd.
  5. Det handlar om en utsatt minoritet, både i kristna kyrkan och i samhället i stort. Som Stockholmspastor sedan sjuttiotalet har jag under många år haft homosexuella vänner och vänner som på olika sätt brottats med sin sexuella läggning, samt mött en hel del personer med denna bakgrund i min roll som pastor. Jag gjorde ett studiebesök redan i slutet av sjuttiotalet i en karismatisk församling i Cobham i södra London där pastorn Gerald Coates var f.d. homosexuell. Han skrev dessutom en bok om sitt vittnesbörd och erfarenhet. Det medförde att kristna som brottades med sin sexuella läggning sökte sig till den församlingen. Den präglades av mycket av realism i frågan samtidigt som man inte såg liberalisering och bejakande av homosexuella livsstilen som den kristna lösningen. Geralds egen upplevelse var att han levde i London som promiskuös homosexuell med många olika förbindelser. Hans kristna omvändelse medförde att han upplevde den homosexuella livsstilen som helt fel, den var också skadlig för honom själv. Omvändelsen förde honom sedan in i ett heterosexuellt äktenskap som  nu varat i 50 år, och fungerat mycket bra. Gerald är en ärlig person, han förnekar inte att han kan attraheras av män. Men menar att det är fel att leva ut denna böjelse. Han är ju uppenbarligen bisexuell eftersom han har kunnat leva tillsammans med en kvinna. Gerald har i brittiska debatten varit tydlig med att han har varit emot samhällsutvecklingen med att alltmer bejaka homosexuell livsstil och samkönade äktenskap, och att även samma utveckling skulle ske i kristna kyrkan. I sin församling i Cobham kunde han också stötta andra som brottades med homosexuell läggning, att kunna hantera det enligt kristna etiska principer. Celibat är också en väg som präglat många bibeltroende kristna, det är inte någon enkel väg och kräver sin speciella nåd. I min erfarenhetsbank finns också erfarenheter av personer som varit utsatta för homosexuella övergrepp i sin barndom eller tonårstid, och som skadat deras sexuella identitet. Befrielse och läkedom har i dessa situationer hjälpt dem till omorientering. Men man kan inte förenkla i dessa frågor. Mänskliga erfarenheter på dessa områden är unika, och det finns livssituationer där det för den enskilda individen inte finns några enkla svar.
  6. Jag har försökt läsa en del av sociala medier-reaktioner i svensk kristenhet senaste veckan. Jag tycker att många av debattörerna uttrycker sig mycket respektlöst om homosexuella och de som brottas med sin homosexuella läggning. Vissa reaktioner visar bara att man aldrig har haft att göra med människor som faktiskt berörs av saken.
  7. Hur ska Evangeliska Frikyrkan nu göra? Med vår demokratiska uppbyggnad så blir detta en fråga som landar i en omröstning på en kongress – i slutändan. Någon form av omröstning borde det också bli i den arbetsgrupp som är tillsatt. Ett beslut skulle kunna vara att gå på den linje som Immanuelskyrkan i Örebro är inne på. Jag tycker alltså att det är helt fel linje, den krockar med kristen tradition, den krockar med de värderingar som våra systerkyrkor runt om i världen står för, och det krockar också med Evangeliska Frikyrkans korta historia på knappt 25 år, och det krockar med traditionen från EFKs modersamfund, Örebromissionen, Helgelseförbundet och Fribaptisterna. Jag upprepar inte här alla argument, det har skrivits en rad böcker om denna sak. Jag respekterar dock det engagemang som finns i Immanuelskyrkan för de berörda människorna, det respekterar jag djupt hos Björn Cedersjö, Niclas Öjebrant och Jonatan Arenius. Jag tror dock att man driver engagemanget i fel riktning. När jag har följt senaste veckans debatter inser jag dock att Immanuelskyrkans hållning har idag omfattande sympatier, inte minst av centralt engagerade personer inom Evangeliska Frikyrkan. Det blir betydligt mer ”likes” från det som skrivs från Immanuelskyrkan än det jag skriver. EFK har ändrats en hel del senaste 10-15 åren när det gäller värderingar. Det jag skriver nu hade varit mainstream i EFK på 90-talet och 00-talet men är det inte idag.
  8. Ett annat beslutsförslag är att EFK behåller den linje man har haft som värnar om det traditionella äktenskapet mellan en man och en kvinna. Det är den linje som jag själv förespråkar. Jag tycker också att det ska vara samfundets fortsatta hållning. Hur en slutlig omröstning mellan de två alternativen kommer att gå, beror väldigt mycket på hur mycket mobilisering det blir vid en kongress. Nya församlingar och immigrantförsamlingar som i viss utsträckning sökte sig till EFK under 90-talet och 00-talet, och som var stor del av förklaringen till samfundets tillväxt under ett antal år, ger stöd till den konservativa linje jag förespråkar, tror knappast att det finns något undantag. Den typen av församlingar stöter EFK också bort inför fortsättningen, och det görs redan nu genom den debatt som uppstår genom Immanuelskyrkans utspel. Bland de traditionella församlingarna finns det olika linjer. EFK-församlingar som varit växande karismatiska församlingar stöder den konservativa linjen – det är jag övertygad om. Det tror jag många av de mindre de gamla HF- och ÖM-församlingarna gör, som ofta är landsbygdsbaserade och finns på mindre platser. Stockholm är den del av EFK jag kan bäst, och där finns ett omfattande stöd för den traditionella äktenskapssynen. Det är inte så enkelt att det bara är storstadsförsamlingar som bejakar liberaliseringen.
  9. Arbetsgruppen kommer säkert att fundera över kompromisslösningar. Equmeniakyrkans klassiska kompromiss i frågan, där samfundet blir neutralt, och där församlingarna avgör själva vilken linje de ska ha, den lösningen tror jag inte på för EFKs del, även om det samfundsorganisatoriskt har fungerat bra för EqK. Det blir menlösa ”pastor Jansson-samfund” som skapas av den typen av kompromisser, där samfundsledningen ska vara bakbundna av den typen av beslut. En församlingsrörelse måste också sträva efter enhet, att bara ha högt i tak, att kunna leva sida vid sida med diametralt olika uppfattningar, att bara eftersträva ett bra samtalsklimat med diametralt olika uppfattningar, det är inte en biblisk vision, den bibliska visionen är enhet och att nå fram till samsyn i värderingar. För spretiga samfund saknar existensberättigande. Det är bättre att EFK tar ställning, och de församlingar som inte kan ställa sig bakom ett beslut, de får då i det läget fundera över hur man gör. Genom att Immanuelskyrkan som en stor och inflytelserik församling driver på i detta och med all sannolikhet tar ställning i frågan om samkönade vigslar, så ställer man EFK inför ett fullbordat faktum och oavsett beslut på samfundsnivå blir det ett samfund där församlingarna själva tar ställning i den här typen av fråga. EFK är därför på väg att hamna i Equmeniakyrkans kompromiss utan att det ens fattas några beslut om det på samfundsnivå. Det ger ett signalvärde om att det är tidsandan som har en styrande effekt, och enligt min bedömning kommer då nya församlingar och immigrantkyrkor att söka sig till andra kristna sammanhang än EFK. De äldre församlingarna – där får vi se hur det går.

Ja, det var några korta reflektioner från min sida.

 

 

Bombardemang av feedback

Jag har varit bombarderad med feedback sedan mitt blogginlägg om Immanuelskyrkan och Dagenintervjun under lördagen. SMS, telefonsamtal, epost, messenger, facebookkommentarer, twitter, blogg m.m. Framförallt positiv feedback från hela kristenheten från dem som håller med mig, uppskattar särskilt när de hör av sig från Svenska kyrkan och stryker under hur viktigt det är med frikyrkoledare som står upp för klassiska kristna doktriner. Kul att ett antal ledande personer i både pingströrelsen och trosrörelsen har feedbackat och uttryckt sympatier för ståndpunkterna. De som inte håller med mig, de bryr sig inte, de betraktar mig förmodligen som ett hopplöst fall i den här typen av frågor.

Hade jag skrivit detta inlägg för 20 år sedan hade jag åtnjutit ett massivt och ganska enhälligt stöd från EFK-håll, men idag blåser vindarna annorlunda och stödet från det hållet är ytterst marginellt.

Jag är ju en analyserande och reflekterande person, jag återkommer med ett blogginlägg endera dagen där jag analyserar reaktionerna.

Hälsning från Sebastian Stakset om Barmhärtighetens hus

Vi startar nu upp Barmhärtighetens hus i Östervåla, genom Sebastian Staksets initiativ och hans organisation Heart of Evangelism. En presentation av satsningen finns här. HoE_Vision_Prospekt_2020_v2

Här följer ett brev från Sebastian Stakset till församlingar som vi har kontakt med. Barmhärtighetens hus startar upp nu helt utan statliga bidrag, med behov av hundratusentals kronor varje månad för att gå runt. Dela gärna infon med din församling. Vår fråga är om ni kan tänka er att ta upp en insamling till Barmhärtighetens hus, alternativt bli månadsgivare.

Hej kära vänner,

1 april sjösätter vi Barmhärtighetens Hus i Östervåla med plats för 12 kvinnor. Vi har köpt 3 stora hus som vi renoverat under vintern. (se bifogad bild på tjejernas hus) Personalstyrkan är på plats ledd av Kari Borgsø som är en socionom med lång erfarenhet, både som missionär och inom statlig vård.

Gud har kallat en stark personalstyrka från olika samfund, med olika bakgrund, som vi tror tillsammans kommer utgöra den enhet och trygghet som dessa trasiga kvinnor kräver. Det här ingenting annat än ett trosprojekt. Vi vill inte ge vika på punkten att evangeliet är Guds kraft till frälsning för var och en som tror. Därför har vi begränsade möjligheter att ta emot statligt och kommunalt stöd. Men detta är Guds hjärta, att hjälpa dem trasigaste människorna.

Häromnatten så väckte Gud mig kl. 03:00 och jag började googla socialstyrelsens siffror för dödsfall för unga kvinnor i den ålderskategorin vi tar emot till Barmhärtighetens Hus. Det var upp emot 200 kvinnor som tog livet av sig och nästan 200 som dog i drogöverdos i samma ålderskategori år 2019. Detta var siffror som fick mig till tårar.

Efter jag fick visionen av tio nya hem i Sverige så blev den här berättelsen: De inlåsta barnen (https://deinlastabarnen.story.aftonbladet.se/) startskottet. Människor har sagt till mig att den här visionen är omöjlig under det rådande vårdklimatet och nedmonteringen som sker av liknande initiativ samt saknaden av statligt stöd till liknande ideella verksamheter.

Men det enda som är omöjligt för oss är att 400 unga kvinnor ska dö varje år för att dem inte fick någon hjälp. Mina vänner, vi går på vatten med denna vision. Mänskligt sätt så är det omöjligt, men med Guds hjälp är ingenting omöjligt.

Nu stäcker vi ut handen till er, Guds församling. Vi har likviditetsproblem inför april.

Barmhärtighetens Hus kostar 4 miljoner per år att driva. Och vi har tömt kassorna på grund av alla renoveringar samt inköpet av huset. Men om 300 personer skulle ge 1000 kr i månaden, eller 600 personer ge 500 kr i månaden, eller 3000 personer ge 100 kr i månaden – så skulle Barmhärtighetens Hus gå runt.

Vintern har varit full av under och tecken. Livets Ord i Uppsala, Filiadelfiakyrkan i Stockholm, Hillsong i Stockholm, Smyrnakyrkan i Göteborg och Marita Stiftelsen i Norge är några av dem som har bidragit till att verkställa detta pionjärprojekt. Nu frågar vi ödmjukt om er hjälp.
Skulle ni kunna tänka er att ta upp en kollekt och stötta Barmhärtighetens Hus?

Vi och tjejerna skulle vara oändligt tacksamma. Och för att ni ska förstå det allvarliga behovet, en av dem tjejer som hade en plats på Barmhärtighetens Hus, avled innan vi hann öppna. Hon fick inte hjälp i tid.

Här skickar vi med ett prospekt så ni ser visionen, samt budget vi uppskattat. Vi är i behov av 2 miljoner kr inom dem närmsta 6 månaderna. Vi har en grupp människor som arbetar med att säkerställa den ekonomiska stabiliteten långsiktigt, men vi är inte där än. Vi behöver er hjälp.

Det här är våra uppgifter: Bankgiro: 5529-0746 & Swish: 123 693 68 19. Vill man bli månadsgivare så finns möjligheten på  https://heartofevangelism.com/ eller https://barmhartighetenshus.se/.

Vi finns till förfogande om ni har frågor. Tack för ni finns och tack för ert hjärta!
Sebastian Stakset
sebastian@heartofevangelism.com

Kari Borgsø
kari.borgsø@barmhartighetenshus.se

Jan Blom
jan.blom@livetsord.se

Stefan Swärd
sward@src.a.se

Jan Lund
jan@heartofevangelism.com

Carl-Gustaf Severin

severin5312@gmail.com

 

Vänligen / Best Regards

Sebastian Stakset

Founder / Director

Heart of Evangelism
www.heartofevangelism.com