Stefan Swärd

Allt mellan himmel och jord

Jag hör ju till dem som är bekymrad för frikyrklighetens utveckling. Många gånger har jag uttryckt detta på denna blogg. En grundbult i hela systemet är utbildningen av framtidens pastorer. Därför blir de teologiska utbildningarna som sätter standarden och lägger ribban för hur mycket väckelsekristendom vi får i Sverige och i vilken utsträckning vi får dynamiska församlingar som i Andens kraft och övertygelse kan presentera evangeliet för sin samtid.

Har försökt vid enstaka tillfällen att på ett ganska diplomatiskt sätt problematisera frikyrkoteologin när det har gjorts påståenden jag tycker är tveksamma. Problematisering av frikyrkoteologin och dess institutioner är dock inte uppskattat. Hur diplomatiskt man än gör det hamnar man i blåsväder.

När jag läser THS-studenten Ninni Tjäderklos artikel i Dagen idag undrar jag återigen vad man får lära sig vid en frikyrklig  teologisk utbildning.

Hon skriver bland annat så här: ”För mig blev det med tiden nödvändigt att nedmontera ”dogmen” om ”vi- och dom”. Plötsligt kunde jag möta människor på lika villkor och för första gången upplevde jag hur ett sant och äkta utbyte kunde ske mellan mig och de som jag mötte. Det är betungande att tro att man har patent på sanningen och dessutom en plikt att öppna andras ögon för den. När jag slapp bära denna börda kunde jag på allvar öppna upp mig själv för att låta mig påverkas av andra människors livsberättelser och livsåskådningar. En övertygelse växte inom mig om att varje människa har någonting högst gudomligt att bidra med, oavsett om den är kristen eller inte. Att Gud skulle se på sin skapelse som uppdelad i två skilda läger har jag svårt att tro. I stället är jag övertygad om att varje människa är skapad till Guds avbild och därför härbärgerar en gudslåga inom sig, oavsett livsåskådning.Det är löjligt att tro att en genuint god och kärleksfull handling inte är ett tecken på Guds närvaro i den människans liv oavsett vad personen har för livsåskådning. På samma sätt kan varje kristen människa med lite självinsikt se spår i sig själv av det onda som är resultatet av vår benägenhet att vända våra hjärtan bort från Gud. … Gränsen för vilka som är utanför och innanför Guds gemenskap är redan dragen, och denna gräns går vid att vara människa”.

Och som vanligt i den här typen av diskussioner är min grundfråga, den teologiska metoden. Handlar teologi om mänskliga tolkningar av tron och Gud, något vi självständigt kan utforma, eller är trons grundval att Gud har talat, har uppenbarat sig, och att hans eget ord är begripligt och tillgängligt för mig. Är teologi vår strävan att förstå, uppfatta och lyda det Gud har sagt, eller är det våra mänskliga reflektioner om Gud. Valet av perspektiv här handlar inte om olika kristna traditioner, det handlar om olika religioner.

Ninni Tjäderklo kommer in på de mest grundläggande frågorna angående tron i sin artikel. Det är inte möjligt att utforma kristna dogmer eller icke-dogmer utan att gå utanför skrifterna, gärna belysta utifrån kristna traditionen – den hållningen saknas helt i artikeln. Vad ska vi annars utgå ifrån? Annars blir det ju bara våra egna mänskliga idéer om tro, andlighet och Gud.

De frågor hon tar upp i artikeln genomsyrar ju hela Bibeln, och hela kyrkohistorien. Vår identitet som kristna, vilka vi är, och hur vi ska förhålla oss till dem som inte är kristna.

Vi och dom. Bibeln talar om Guds folk, om församlingen som de utkallade och utvalda, som har tagits ut ur världen. Frälsningen innebär att gå från mörker till ljus, från död till liv, att födas på nytt, från evig dom till frikännande, från bundenhet till frihet, och många andra bilder.

Istället för att gå in i en närmare polemik ger jag här vissa bibelcitat som går i helt annan riktning än Tjäderklos teologi.

Vet ni inte att orättfärdiga inte ska få ärva Guds rike? Bedra inte er själva. Varken sexuellt omoraliska eller avgudadyrkare, varken äktenskapsbrytare eller de som utövar homosexualitet eller som låter sig utnyttjas för sådant, varken tjuvar eller giriga, varken drinkare, förtalare eller utsugare ska ärva Guds rike. Sådana har några av er varit. Men ni har tvättats rena, ni har blivit helgade, ni har förklarats rättfärdiga.” 1 Kor. 6:9-11

Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv. … Den som tror på honom blir inte dömd. Men den som inte tror är redan dömd, eftersom han inte tror på Guds enfödde sons namn”. Joh. 3:16-18

”Men ni är ett utvalt släkte, ett kungligt prästerskap, ett heligt folk, ett Guds eget folk för att förkunna hans härliga gärningar, han som har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus. Ni som förr inte var ett folk är nu Guds folk.” 1 Petr. 2:9,10

Alla folk ska samlas inför honom, och han ska skilja dem från varandra som herden skiljer fåren från getterna. … Kom, ni min Fars välsignade, och ta emot det rike som stått berett för er sedan världens skapelse …. Sedan ska han säga till dem som står på den vänstra sidan, Gå bort från mig, ni förbannade.” Matt. 25

Bland dessa är också ni, som är kallade att tillhöra Jesus Kristus. Jag hälsar er alla Guds älskade som bor i Rom, hans kallade och heliga.” Rom. 1:6, 7

Också er har Gud gjort levande, ni som var döda genom era överträdelser och synder. Tidigare levde ni, i dem på den här världens sätt och följde härskaren över luftens välde, den ande som nu är verksam i olydnadens barn.” Ef. 2:1,2

På den tiden var ni utan Kristus, utestängda från medborgarskapet i Israel och utan del i förbunden med deras löfte. Ni var utan hopp och utan Gud i världen.” Ef. 2:12

Bara några exempel på bibeltexter som visar på att det är skillnad på att vara kristen eller inte och att bli kristen är något radikalt revolutionerande i en människas liv. Tyvärr missar många som växer upp i kristna församlingar och kristna hem den radikala omvändelsen, och man får då en grumlig förståelse av vad det innebär att vara kristen, trots sin bakgrund. Bibeltexterna talar faktiskt om vi och dom.

Jag håller dock med Ninni Tjäderklo om en sak, skapelseteologin har ofta varit för svag i pingstkarismatiska sammanhang. Något jag själv i mitt skrivande har försökt lyfta fram när jag skrivit om miljöfrågor och flyktingpolitik.

Och några avslutande frågor. Om Tjäderklos teologiska nytolkningar får gehör, hur ska vi då bedriva kristen mission i fortsättningen? Är det rimligt att försöka förmå folk att bli kristna? Kan man tala om evangelisation med denna teologi? Hur ska man bedriva församlingsplantering vilket bland annat Equmeniakyrkan vill göra en storsatsning på. Församlingsplantering handlar ju om att föra människor till tro på Kristus och få med dem i en kristen församling. Är det meningsfullt att överhuvud taget bedriva församlingsverksamhet om man helt vill teologiskt slopa all form av kristen identitet och grupptillhörighet.

Att slopa alla vi och dom-resonemang är ofta bara uttryck för en kristenhet med extremt dåligt självförtroende. En människa måste kunna identifiera sig med mindre grupper av olika slag. Man kan inte vara Hammarbyare och Djurgårdare på samma gång. Djurgårdaren är dom för Hammarbyaren. Man kan inte vara både miljöpartist och vänsterpartist. Vänsterpartisten är dom för miljöpartisterna. För en som bor i Norrköping är Linköpingsborna dom. Grannfamiljen är dom. Metallarbetare är inte direktörer, direktörerna är dom för LO.

Den kristna hållningen är en hög värdering av den kristna gemenskapen av de troende. Men inte som en sluten gemenskap. Utan som en öppen och inkluderande gemenskap. Men det blir den ju bara när vi har något att erbjuda, ett frälsningsbudskap, ett framtidshopp, ett nytt liv, omvändelse, en djup andlig gemenskap. En församling som inte har något att erbjuda blir ju fullständigt ointressant.

Ett inkluderande vi – det är en bättre teologi tycker jag.

 

 

 

 

 

Den ansedda vetenskapliga tidskriften Journal of Medical Ethics publicerade för några år sedan en artikel skriven av Alberto Giubilini från The University of Milan och Francesca Minerva från The University of Melbourne, en artikel som argumenterade för att det inte var moraliskt fel med spädbarnsdråp. Föräldrarna borde få välja efter födseln om deras barn ska få leva eller inte. Spädbarn saknar en moralisk rätt till liv och är därmed inte personer vars liv inte får kränkas. Rubriken för artikeln var: ”After-birth abortion: why should the baby live?” De argumenterade för tesen att när abort är legal borde också spädbarnsdråp vara legal.

De skriver: ”Abortion is largely accepted even for reasons that do not have anything to do with the fetus’ health,” write the authors in their abstract. ”[T]he authors argue that what we call ‘after-birth abortion’ (killing a newborn) should be permissible in all the cases where abortion is, including cases where the newborn is not disabled.”

Frågan ställs vad är det för skillnad på en baby i mammans livmoder och en baby utanför livmodern. Det är fortfarande ett foster före själva födseln men blir plötsligt en person vid födseln.

”The moral status of an infant is equivalent to that of a fetus in the sense that both lack those properties that justify the attribution of a right to life to an individual,” skriver de två författarna. Nyfödda är inte personer, de är potentiella personer.

Historien är full av berättelser om spädbarnsdråp. Det var allmänt accepterat i Romarriket och hos Grekerna. Det var denna praxis som kristna kyrkan gjorde upp med. Bibeln innehåller en rad exempel på detta fenomen, man behöver bara tänka på Mose i vassen och dramat kring Jesu födelse där Jesu föräldrar tvingades fly till Egypten.

De både författarna har rätt på en punkt, man kan inte göra en tydlig etisk skillnad på ett foster i mammans mage och en nyfödd bebis utanför mammans mage. Detta har motiverat kristna kyrkans abortrestriktiva hållning i alla tider. Fast kyrkan drar helt motsatt slutsats mot Giubilini och Minerva, därför ska de ofödda barnets liv också skyddas. Giubilini och Minerva drar motsats slutsats, därför behöver inte de födda barnens liv skyddas. Australiensaren Peter Singer är ju en annan känd filosof som varit inne på samma tankegång.

Kampen för människovärdet och det ofödda livet måste fortsätta, detta är bara ett exempel på den moraliska uppluckring som pågår när det gäller människolivet.

 

 

 

Skriver idag i Aftonbladet tillsammans med ordförande för katolska människorättsorganisationen Helena D´Arcy. Vi tar upp om den rättegång som börjar idag mot barnmorskan Linda Sten. Handlar om samvetsfrihet för sjukvårdspersonal att inte utföra arbetsuppgifter som strider mot ens samvete. Vi tar även upp om Belgiens dödshjälpsdebatt där samma problem nu dyker upp med samvetsfriheten.

Idag har jag en ledare i Världen Idag om den profetiska tjänsten. Ett ämne jag varit inne på senaste dagarna, och kommer att följa upp i mina predikningar i oktober.

Har nu skrivit en artikel om samvetsfrihet och respekten för mänskligt liv, tillsammans med Helena D´Arcy som är ordförande i den katolska människorättsorganisationen Respekt. En av våra största tidningar publicerar artikeln i morgon. Det är bara att utkik var den dyker upp, sprid den gärna via Facebook, Twitter eller andra kanaler.

 

I går predikade jag hos Iglesia Ichtus i Stockholm. En församling jag anses vara pappa till.

Tog upp om profetiska tjänsten. Blir också påmind om att jag gick ned i vikt 4 kg under våren, framförallt genom att avstå från allt som innehöll socker. Allt saboterades under sommaren då jag drog på mig de 4 kg igen som jag tappat under våren.

Nu är det en ny runda med striktare förhållningsregler. Jesus må hjälpa mig, en arma syndare, att ta hand om Andens tempel.

Min predikan hos Iglesia Ichthus handlade om profetians gåva och den profetiska tjänsten.

Utgångspunkten var profeten Samuel och hans unika profetiska tjänst. Jag utgick från 1 Sam 16 när Samuel blev sänd av Gud till Betlehem för att smörja en ny kung i Israel. Guds ledning och det profetiska tilltalet var mycket specifikt, i Betlehem, en av Isais grabbar, den yngste och mest oansenliga var det, David.

Kung David har gjort avtryck i mänsklighetens historia.

1000 år senare var det en oansenlig bebis som föddes i Betlehem. Några enstaka personer fick en profetisk uppenbarelse att den lilla bebisen, skulle bli kungen för Guds folk, ja hela världen. Jesus Kristus.

Jag läste också från 2 Kon. 6 om hur profeten Elisa fick profetisk uppenbarelse om militär information, som kunde skydda israelerna från angrepp från Aram.

Samme Ande är verksam idag. Samma exakta pricksäkra ledning som Samuel fick när han smorde David till kung, på samma exakta sätt kan Gud leda oss idag. Jag har upplevt det själv vid många tillfällen, inte minst vid livsavgörande beslut.

Vi gick igenom också delar av 1 Kor. 14 som handlar om profetians gåva i församlingen. Den är viktig. Den bidrar till församlingens uppbyggelse. Profetia är till för att bygga upp och välsigna människor.

Ibland kan profetia handla om framtidsförutsägelser, det har vi exempel på i Bibeln. Gud vill ge uppenbarelse och visioner om vad som ska hända framöver, inte minst för att stärka vår tro och inriktning.

Ibland kan också profetia handla om att korrigera och avslöja synd. Det är en viktig funktion som ska utövas med största varsamhet. Blir det fel kan det bli väldigt tokigt. Blir det rätt kan det rätta livet på människor.

Profetia ska alltid prövas i församlingen. Profeten ser ju bara glimtar av Guds tilltal. Man kan blanda ihop det man hör från Gud och sina egna själsliga funderingar och förutfattade meningar.

Det kännetecknande för profetia är att det är direkt ingivet från Gud, man känner rösten inom sig, det kommer inte från det egna förståndet.

 

Idag predikar jag i den latinamerikanska församlingen Iglesia Icthus klockan 16.00, som hyr in sig i Adventskyrkan vid Norra Bantorget. Ser fram emot detta. Jag uppfattas ju som pappa till församlingen, den föddes fram utifrån Ichtys/Söderhöjdskyrkan där jag var pastor fram till 2002, och Iglesia Icthus avknoppades som en dotterförsamling 2004.

Kommer att predika om att leva i Guds uppenbarelse, den profetiska tjänsten och om hur alla kristna kan höra från Gud.

Tidningen Norrländska Socialdemokraten ger en skakande skildring av en sen abort vid ett sjukhus i Norrbotten. Enligt den anmälande läkaren levde barnet i upp emot en halvtimme efter utförd abort. Barnmorskorna på plats var tillsagda att varken tillkalla barnläkare eller ge livsuppehållande vård.  Man har följt gällande regelverk, menar granskande myndigheter.

Som Ja till Livet-ordförande undrar jag vad respekten för mänskligt liv har tagit vägen.

Kan inte detta klassas som mord och det är alltså fullt tillåtet??

Vad säger abortliberala etablissemanget om detta?

Så här skriver kristne läkaren Johan Semby i ett meddelande idag med anledning av att den kristna Friskolan Källskolan i nordvästra Stockholm brann ner i går kväll. Vi vet ju inte med säkerhet vad som ligger bakom, men det görs en mordbrandutredning i detta fall, så Sembys tolkningar är inte orimliga. Men vi får se vad utredningen visar.

Här är Sembys text:

Vänner!

Källskolan brinner! – Martyrernas tid i Sverige för yttrande och trosfriheten?

I går morse gick min vän Bo Nyberg, rektor för Källskolan och ordförande för Kristna Friskolerådet ut i DN och visade på att sann mångfald och tolerans inte vinns genom att begränsa mötet mellan olika religioner och tro, utan genom att öppna för en större tolerans och mötes platser mellan dessa.

http://www.dn.se/debatt/repliker/vill-liberalerna-forkasta-europakonventionen/

I går kväll ”började” en barnvagn brinna jämte den kristna friskolan Källskolan, där Bo är rektor och förstörde hela byggnaden så i dag har alla dessa barn ingen stans att gå. En tillfällighet?

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article23517370.ab

Liksom under Martin Luther Kings tid – lever vi i en värld där sann kärlek, mångfald och tolerans till alla Guds skapade människor, oavsett religion, tro, hudfärg, etnicitet, eller kultur attackeras av mörkrets makter. En person sa till mig ”tänk om man fick vara en Martin Luther King”. Jag funderar på om den personen verkligen insåg att det var Kristus lidandets väg han bad om, misshandlad hotad och tillslut mördad. Visserligen fick Martin Luther King Nobelpriset och blev världsberömd, men hans liv var allt annat än en dans på rosor.

Ber att liksom under Martin Luther Kings tid, ögon och hjärtan skall öppnas så att folket och makthavare kan se HERRENS lidande tjänare som vittnen om den sanna kärleken mitt i en mörk och hatfylld värld.

”I have a Dream – that one day…”

En dag skall allt det goda bli sant, och HERREN själv kommer att torka varje tår. Men tills den dagen kommer får vi lida med de som lider, gråta med de som gråter, förvissade om att den ende gode Guden har allt i sin hand.

Våra tankar går idag till Bo, all personal, alla elever och alla föräldrar som nu är i chock över det som nu utreds som mordbrand.

 

/Johan

I juni 1973 hade jag gått färdigt på Betel-Institutet i Orsa, det var två års heltidsstudier på en bibelskola som gav mig en utmärkt grund både i min Bibelkunskap, i ett kristet liv och aktiv tjänst för Kristus. Jag var då 18 år.

Efter bön och sökande av Guds ledning blev tilltalet att jag skulle flytta tillbaka hem till Jakobsberg och Järfälla, flytta hem till mina föräldrar igen, fortsätta gymnasiet (vilket då kändes mycket märkligt) och ta kontakt med Filadelfias utpost i Jakobsberg.

Där hamnade jag efter bibelskolan. Sedan har följt 43 år av aktiv kristen tjänst i Stockholm utan något avbrott. Först åren 1973-1981 i Järfälla där basen var Järfälla Pingstförsamling och Aspnäskyrkan. En församling med fokus på församlingsplantering. Min pastor Kjell Sjöberg hade en vision om 20 nya församlingar i Stockholm. Församlingen i Järfälla var en nyplanterad församling, den bildades 1974. Där fick jag mina grundläggande erfarenheter av församlingsplantering, och att se på församlingsplantering som ett missionsinitiativ.

Den visionen har nu blivit en livstidssysselsättning för mig. Sedan följde åren i Haninge. Brandbergens frikyrkoförsamling bildades 1985. Vi började sedan pionjärprojekt i fler förorter i södra Stockholm. ARbetet expanderade. Det blev sedan Ichtys på 90-talet som sedan döptes om till Söderhöjdskyrkan. Visionen även då var mission genom församlingsplantering. Team med Uppdrags ledare Lennart Hall tog initiativ till Pionjär- och församlingsplanteringsskolan som vi hade hos Ichtys. Där ägnade jag mig åt att utbilda församlingsplanterare under en cirka femårsperiod. Det gick dock lite halvknackigt med att grunda fler församlingar, men 2004 bildades i varje fall Iglesia Ichtus, den spansktalande delen av församlingen avknoppades och blev en egen församling. Den är idag mycket livaktig och expansiv i Stockholm. Söderhöjdskyrkan – Ichtys var jag pastor för fram till 2002, sedan blev jag på deltid styrelseordförande för Evangeliska Frikyrkan.

Min förhoppning var att jag som EFK-ordförande skulle kunna verka för församlingsplantering. Det gick trögt. Man blev uppslukad av att ta hand om den befintliga verksamheten.

I oktober 2009 började jag som pastor i Elim på Östermalm i Stockholm. Församlingen har sålt kyrkan och köpt en tre gånger större kyrka och flyttat till Södermalm. Elim har grundat nya församlingar, och är nu ett nätverk av 7 församlingar, som tillsammans samlar 400-450 personer varje helg. Senaste åren har jag fungerat som föreståndare för detta nätverk.

Nu går jag in i sista perioden. Mänskligt sett har man bara 5-10 år kvar av aktiv kristen tjänst om herren ger nåd, kraft och liv.

Nu står jag inför de största utmaningarna någonsin. Ett nytt steg, som kulminerar allt jag gjort under de 43 åren. Men något så omöjligt svårt och utmanande. Att börja gå på vattnet. Att ta stora risker.

Och ännu mer renodla den ursprungliga kallelsen, att nå ut med evangeliet till dem som vi inte alls når i våra kyrkor, och alla människor som inte alls har kyrkan och kristen tro på sin radar. Och bygga en församling för dem, att börja från noll.

Att släppa den internkristna agendan, för att ha hela fokuset på att söka efter det förlorade fåret. Och då behöver man lämna de 99 fåren.

Jag kommer att berätta mer om framtidstankarna inom några veckor.

Mitt fokus under alla dessa 43 år i Stockholm har varit att ägna sig åt mission och evangelisation för att nå helt nya människor. Jag har under dessa år döpt ett antal hundra personer. Att föra människor till tro och sedan undervisa dem och göra dem till lärjungar. Det har inte varit lätt. Församlingsplanteringen har varit ett verktyg för att bedriva mission och evangelisation.

Frågan är om man har lärt sig så pass mycket under dessa 43 år, så att man ännu bättre skulle kunna bedriva mission och evangelisation, grunda församlingar och göra lärjungar.



Subscribe to Stefan Swärd