Stefan Swärd

Allt mellan himmel och jord

Idag var det utsändande av herr och fru Swärd för missionsuppdrag på Östermalm. Det var pastorn i Folkungakyrkan Martin Wärnelid som ledde denna stund. Här är en bild från kyrkan idag, tagen av missionsdirektor Daniel Norburg.

Jag nämnde vid detta tillfälle att vår ambition är att försöka följa Apostlagärningarnas strategi att möta människor där de finns, inte bjuda in till en kyrka eller gudstjänstlokal. I vårt fall handlar det om att försöka skapa samarbete med Svenska kyrkan, med olika restaurangägare (för restaurangerna är navet i Östermalms sociala liv) samt söka kopplingar och samarbete med lokalmedia som läses av Östermalmsbor. Det finns två lokaltidningar och tre magasin som specifikt vänder sig till Östermalmsbor. I Apg gick Paulus in i synagogan och predikade, han mötte människor t.ex. på Aeropagen i Aten, och han sökte upp sökande människor vid ett böneställe utanför Filippi. Petrus nådde människor hemma hos Kornelius. Att hitta nyckelpersoner som kan fungera som dörröppnare är en annan del av strategin, t.ex. be om Andens ledning för att nå kändisar som kan ha intresse för tron på Jesus. Att använda sociala medier för att specifikt nå Östermalmsbor med evangeliet är en annan strategi jag kommer att testa.

15230780_10154707823482416_802676263014396961_n

 

Det handlar om att spela matcher på bortaplan. Det finns inte någon hemmaplan att spela på för vanliga traditionella pingst-karismatiska- evangelikala frikyrkligheten i denna folkrika stadsdel. Aktivt nätverkande och kontaktskapande med de naturliga grupper som finns på Östermalm, finns också på agendan. Stadsdelen Östermalm växer nu med utbyggnaden i Norra Djurgårdsstaden och Frihamnen från 71.000 till 85.000 men det diskuteras i Stockholm att bygga ut Östermalm ytterligare genom att börja nagga lite i kanten av Gärdet-området. Den traditionella frikyrkligheten är nästan helt avvecklad, det som finns kvar är Frälsningsarméns högkvarter. En gång i tiden fanns här tre missionsförsamlingar, en metodistförsamling och en baptistförsamling.

Jag kommer även i fortsättningen vara engagerad i Elimnätverket av församlingar och stötta våra församlingar men Östermalm blir nu min huvudprioritet, och Elimnätverket kommer troligen att omorganiseras.

En tanke jag har är att börja organisera lunchseminarier dit man bjuder in Östermalmsborna. Ett seminarium med en intressant gäst och föredrag, och en bra presentation av evangeliet.

 

Min senaste ledare i Världen Idag om att evangeliet ska vara i centrum i kristen förkunnelse och verksamhet.

Då avslöjar Dagen idag nyheten om vad jag ska göra nu. Har antytt ett tag att något är på gång, senast häromdagen.

Återkommer om detta.

Jag har ägnat mig åt församlingsplantering och församlingsgrundande i hela mitt liv. Det började redan i moderlivet.

Mina föräldrar var verksamma under några år i mitten av femtiotalet i det pionjär- och missionsarbete på Västgötaslätten som aposteln Ida Andersson drev, hon tog bl.a. initiativ till att grunda ett trettiotal missionshus och församlingar på Västgötaslätten. Min far blev pastor i ett av dem i Jung, och där föddes jag i oktober 1954. Sedan var mina föräldrar engagerade i tidiga fasen i Maranataförsamlingen i Stockholm från 1963 och framåt, det var också en form av pionjärarbete och där var jag med som barn och i yngre tonåren.

Efter avslutad bibelskola i Orsa våren 1973 upplevde jag att Gud ledde mig att flytta tillbaka till mitt föräldrahem i Jakobsberg, Järfälla. Jag upplevde också en Guds ledning att ta kontakt med Filadelfias utpost där. Jag kände inte någon där. Samtidigt kallade man Kjell Sjöberg dit som pastor 1973. Fick förmånen att samarbeta med Kjell från 1973 och fram till hans död 1996. Kjell hade vision för att grunda nya församlingar och förmedlade en vision om att Stockholm behövde 20 nya församlingar. Han tänkte specifikt på förorterna. Vid den tidpunkten låg de flesta församlingarna i innerstan. Järfälla pingstförsamling bildades 1974, och jag fick vara med i bilandet av en ny församling och ingick i församlingsledningen från 1976. 1981 sändes jag och min fru ut från församlingen i Järfälla till Vendelsömalm-Brandbergen i södra Stockholm, tillsammans med tre ytterligare småbarnsfamiljer i församlingen, och några singlar kom med, även mina föräldrar flyttade med, även om de då var med i en annan församling.

En församling bildades som kom att heta Brandbergens frikyrkoförsamling. Under 1990-talet expanderade den och kom att bli en Söderförsamling, vi fick bl.a. köpa nedlagda Ebeneserkyrkan på Södermalm 1993, som då blev vårt högkvarter. Vi bytte namn till Ichtys och sedan det mer begripliga namnet Söderhöjdskyrkan. Slutade som pastor för Söderhöjdskyrkan 2002. Församlingen hade då 310 medlemmar. Mitt kristna huvudengagemang då blev att vara EFK-ordförande under en åttaårsperiod. 2004 initierade jag att vi avknoppade spansktalande verksamheten i Söderhöjdskyrkan, församlingen Iglesia Ichtus bildades, en mycket livaktig församling idag med 250 medlemmar, och som i sin tur har sänt missionärer till Sydamerikan som grundat församlingar där i flera länder. Söderhöjdskyrkan är idag en församling med drygt 200 medlemmar.

Hösten 2009 började jag i Elim på Östermalm, och efterträdde Kjell-Axel Johansson. Det var ett enkelt steg såtillvida att jag och hustrun bodde ett kvarter från Elimkyrkan. Kjell-Axel hade en vision om att Elim skulle vara en bas för församlingsplantering i Stockholm. Den visionen har vi försökt utveckla senaste fem åren, och Elim när nu ett nätverk som består av sju församlingar, som alla bildats under senare eller senaste åren. Gamla Elim har ju ombildats, sålt kyrkan till Zlatan, och köpt den tre gånger större Salemkyrkan på Södermalm, som döpts om till Folkungakyrkan. Jag var pastor i Folkungakyrkan fram till 2014, och efterträddes då av Martin Wärnelid. Sedan dess har jag varit föreståndare för nätverket av de sju församlingarna.

Nu står vi inför nya förändringar. Kanske den största utmaningen i mitt liv. Förhoppningsvis har man lärt sig lite under alla dessa år om att grunda nya församlingar. Församling nummer 8 ska komma igång. Vad innebär det? Fortsättning följer.

Mitt blogginlägg om Donald Trump har skapat en del uppmärksamhet i sociala medier. Bland annat blev det respons från Daniel Forslund hos Aletheia, och en omfattande debatt på den bloggen. Även Micael Grenholm har kritiskt uppmärksammats där, dock en debatt som jag helt enkelt inte har hunnit med att delta i. Har försökt svara i kommentarsfältet hos Aletheia, och skrev också ett eget blogginlägg som en replik till Forslund. Noterar att det har varit en omfattande debatt i ämnet på Facebook, en debatt som varit för omfattande för mig för att aktivt delta. Stort tack till kämpar på sociala medier som försöker försvara mina ståndpunkter i ur och skur som EFK-pastorn emeritus Kenneth Hermansson, PG Mattsson som skriver kunniga inlägg på Facebook, Vineyardpastorn Torbjörn Freij, en av de mest kunniga personerna i svensk frikyrklighet när det gäller gränssnittet kristen tro och politik. Mattias Axelsson har också skrivit många Facebook-inlägg i försvar. För att nämna några av de mest aktiva personerna på sociala medier.

Debatten har dock skenat iväg väldigt, och i stor utsträckning handlat om det pastorsupprop jag initierade för några år sedan tillsammans med pingstpastorn Sven-Gunnar Hultman, och min och Micael Grenholms bok om att ”Jesus var också flykting”.

I denna debatt har jag utnämnts som falsk profet. Jag menar att det är detta Lars Enarson säger i sin kommentar på Aletheia. När jag följt debatten mycket översiktligt på sociala medier verkar det finnas ett visst stöd för tankegången hos kristna som sympatiserar med Sverigedemokraterna. Jag känner ju Enarson sedan sjuttiotalet, och han har främst varit verksam i Israel senaste decennierna. På 80- och 90-talet var han verksam i svenska trosrörelsen, på sjuttiotalet i Jesusrörelsen. Vi har det gemensamma att vi båda har haft en hel del med Kjell Sjöberg att göra en gång i tiden, Kjell var ju apostel för det församlingsplanteringsarbete jag initierade på åttiotalet. För yngre läsare, så lämnade Kjell detta jordeliv 1996 om jag minns rätt. Han är en äldre bror till Stanley Sjöberg, och till Bengt Sjöberg som är pastor i Värmland och en kristen som är mycket engagerad i flyktingfrågor och i flyktingdebatt.

Eftersom jag är bibeltroende och bibelförankrad så tar jag detta med falsk profet på ganska stort allvar. I Bibelns terminologi är det något mycket värre än att bara klistra lite etiketter på varandra, olika skällsord, och det är oändligt mycket värre än att bara framföra en falsk eller felaktig profetia. Det handlar om att vara styrd av villfarelsens ande och medvetet och långsiktigt leda människor bort ifrån Kristus och kristen tro, genom bedrägliga likheter med kristen tro. För att ge en mycket kort sammanfattning av bibliska begreppet falsk profet.

Min tjänst som pastor har jag i första hand utövat inom Evangeliska Frikyrkan sedan åttiotalet och ska den här typen av kritik riktas mot mig bör det göras som en skrivelse till Evangeliska Frikyrkans styrelse. Så vitt jag känner till har det aldrig någonsin hänt att den här typen av anklagelse har riktats mot någon pastor inom Evangeliska Frikyrkan eller dess tidigare samfund Örebromissionen eller Helgelseförbundet. Skrivelsen bör ju också riktas till Svenska Evangeliska Alliansen där jag är ordförande. Rimligtvis bör man även rikta sig till Världen Idags styrelse där jag är ledarskribent, det är orimligt att Världen Idag har en falsk profet som ledarskribent, styrelseordförande där är Per-Olof Eurell, man bör vända sig till honom. Och en kopia bör gå till de teologiska utbildningar jag är styrelseledamot för, Skandinaviska teologiska högskolan och Anders Gerdmar, och Westminster Theological Center och Paul Orlenius i Citykyrkan. Jag överlåter till andra att diskutera om jag är falsk profet eller inte.

Jag kan ju dessa sammanhang ganska väl efter mångårigt frikyrkoengagemang. Om man inte vill bli uppfattad som ”knäppgök” i dessa fora bör skrivelsen innefatta en genomgång av mitt bokskrivande, artikelskrivande inklusive bloggskrivande och framförallt mitt mångåriga predikande främst i Stockholm och där man tydligt påvisar heresi och avvikelser från grundläggande kristna läror och hur jag skapar splittring bland kristna. Jag hör ju inte till de pastorer som radikalt ändrat uppfattningar under årens lopp, i grundläggande andliga och teologiska frågor, utan jag har haft ungefär samma inställning sedan sjuttiotalet i grundfrågor som bibelsyn, församlingssyn, lärjungaskap, biblisk moral, att förena karismatisk kristendom med starkt socialt engagemang. Man hittar dessa frågor som en röd tråd i mitt skrivande och predikande sedan sjuttiotalet. Jag var t.ex. ganska aktiv debattskribent i Dagen redan på sjuttiotalet.

Nog om detta, man kan inte bara slänga ur sig i sociala medier att någon är falsk profet, man måste då följa upp det på ett seriöst sätt och jag bara ger lite tips om hur detta ska göras. Man kan ju också föra fram frågan lokalt till Folkungakyrkan och Elimkyrkans församlingsgrundande nätverk. Men eftersom kritiken riktar sig mot mitt kristna engagemang på nationell nivå bör nog frågan lyftas där.

För att avsluta debatten vill jag bara ge några kommentarer till Daniel Forslunds replik på min blogg. Också bara en kort sammanfattning av den gigantiska debatt som jag något märkt på Facebook och hos Aletheia. Det är möjligt att det har varit mycket mer debatt som har gått mig förbi. När det gäller pastorsuppropet, det var 380 personer som skrev under, så jag har svårt att förstå varför vreden mot detta enbart riktar sig mot mig som person. Jag tror att det ganska väl speglade svenska pastorers inställning. Den enda pastorn jag känner till som öppet kritiserat detta är Tommy Dahlman. Om det finns en bred skepsis mot denna sak, borde det för länge sedan ha varit ett mot-pastorsupprop, men något sådant har jag inte märkt.

Jag tycker också att det är synd att debatten enligt min mening ofta blir ganska ytlig, det förs inte någon seriös diskussion om vad jag och Micael Grenholm faktiskt skriver i vår bok. Kritiken är ytlig och berör bara enstaka fragment av bokens innehåll, och kritiken blir mycket generaliserande. Om jag och Grenholm är så fel ute, varför har det fortfarande inte kommit fram någon teologisk kritisk granskning, vi har ju faktiskt försökt göra en seriös bibelutläggning i ämnet där vi i princip går igenom Bibeln från pärm till pärm, och våra kritiker klarar inte mer en enstaka och oftast ganska slarviga bibelcitat. Jag efterlyser en teologiskt grundat kritisk granskning av våra två bibelkapitel i boken. Jag och Micael gjorde också en ganska ingående granskning av Sverigedemokraterna. Vi har lusläst partiets egna skrifter från partiets början, vi har lusläst partiprogrammet, vilket knappt någon människa tycks ha gjort. De som påstår att de övriga partierna har anpassat sig till SD och är som dem, de har aldrig läst partiprogrammet. Det är sant på ett ytligt plan, men fortfarande är det en stor och avgörande ideologisk skillnad mellan SD och övriga partier.

En jude är inte en riktig svensk, det är en sammanfattning av SD:s partiprogram, om man läser innantill. Så skulle aldrig ett annat parti tänka.

Daniel skriver att jag själv ägnar mig åt att dela ut etiketter, anklagelser och nidbilder till oliktänkande inom och utanför kristenheten.  Det är klart att uppfattar man mitt skrivande och debatterande på detta sätt är man mycket kritisk till vad jag står för och vilka värderingar jag har. Jag får ju exakt samma kritik från teologiskt liberalt håll som har varit mycket besvärade över mitt skrivande. Det har jag ju mött även inom Evangeliska Frikyrkan. Jag försöker alltid vara noga med att undvika personkritik, utan endast hålla mig till idékritik, men sedan är det ju oftast personer som för fram idéer. Att kritisera Niklas Piensoho för grumlig samlevnadsundervisning, eller hävda att frikyrkoteologin rör sig i teologisk liberal riktning – det har inte gett mig några popularitetspoäng inom frikyrkligheten, utan har ju själv blivit en röst i marginalen. Jag tycker att detta är en svår balansgång. Jag försöker att uppmuntra och skriva positivt, men också ta upp sådant som jag tycker är problematiskt, och nästan alltid utsätts jag för intensiv kritik när jag tar upp något som jag menar är problematiskt. Och det handlar ju sällan om oliktänkande utan om breda mainstreamtrender jag kritiskt granskar. Politiska högervridningen för närvarande är ju inte någon trend i marginalen, SD har 20 procent väljarstöd, och nästan alla partier har svängt i liknande riktning kring den praktiska flyktingpolitiken. Samma trend ser man nu med Trump i USA. Jag är mycket kritisk mot detta, och då vill jag helst diskutera sakfrågorna, min debatteknik är mindre viktig i sammanhanget.

Forslunds schablonbeskrivning av Micael Grenholm som ung politiskt förvirrad vänsteraktivist- är en djupt kränkande beskrivning av en medbroder. Återigen, personkritik med etiketter i stället för att diskutera sakfrågorna. Jag och Micael har en bred samsyn i de flesta viktiga frågor om bibelsyn, karismatisk kristendom, anabaptistisk grundsyn, och vi har en samsyn kring karismatisk kristendom och socialt engagemang. Jag delar grundsynen kring församlingssynen som ett liv i gemenskap som kan innebära kollektiv boende, under  en hel del år har jag själv levt på det sättet. Jag tycker det är ytterst angeläget att profetiskt lyfta frågorna kring rikedom-fattigdom, att det behövs en omfördelning m.m. Hur detta kan ske, där kan det finnas olika uppfattningar. Att Micael lyfter dessa frågor om vårt ansvar för de fattiga och att de rika har ansvar för de fattiga, det blir väldigt förenklat att beskriva detta som bara vänsteraktivism. Återigen, vår bok om flyktingar, det grundar sig i Bibeln, inte i politiska vänsterdokument. Boken har det upplägg man alltid har med flera författare, vi har skrivit vissa kapitel gemensamt där vi båda står som författare. Sedan har vi skrivit vissa kapitel var för sig, där vi står som författare var och en. Man kan säkert hitta vissa nyansskillnader i våra respektive kapitel för vi har ju olika livserfarenheter, men vi har läst varandras texter i förväg och godkänt dem. Sedan uttrycker jag mig på ett annat sätt än Micael, och vice versa. Men gemensam grundsyn och värderingar finns där.

Att jag sätter naziststämpel på miljontals människor. Också en mycket grov kritik. Vi visar i boken att SD har nazistiska rötter. Det håller väl alla med om som närmare har granskat och skrivit om partiet. Jag vet inte vad det är för speciellt med det. Att därmed dra slutsatsen att vi sätter en nazist-stämpel på miljoner, det är en mycket grov debatteknik. Jag har väl aldrig gått ut och kallat alla som röstar på SD för nazister. När har jag gjort det? Att gå från parti- och idékritik till att göra det till kritik av alla väljarna, det är verkligen att ta i. Jag  rekommenderar dock alla väljarna att läsa partiprogrammet och t.ex. läsa arkiven av SD:s egna tidningar som man har gett ut sedan nittiotalet, det ger en helt annan bild än den rumsrene Jimmie Åkesson som nu ständigt visas upp och har fritt utrymme i alla TV-kanaler och vanliga sekulärmedia.

Sedan fortsätter Daniel sin kritik av min person, mitt skrivande, min debatteknik m.m.

Att orka svara på sådant, nix. Jag avstår. Det är väl bara att konstatera att jag och Aletheia har så totalt skilda teologier, synsätt, värderingar, bibelsyn, syn på samtalsklimat m.m., att någon vettig och sansad diskussion inte är möjlig.

Tack för den här gången.

 

 

 

 

img_2594Nu har dessa två charmanta damer från Bergen kommit på besök. Nu ägnar jag mig bara åt att vara morfar.

Ägnade hela måndagen inklusive kvällen åt styrelsemöte för Skandinaviska teologiska högskolan i Uppsala. En spännande och prominent styrelse under ledning av Anders Gerdmar. Idag blir det bl.a. styrelsemöte för Svenska Evangeliska Alliansen där jag är ordförande. På onsdag kommer mina två små barnbarn från Norge. Så jag har inte mer tid att ägna åt Trump-debatten. Ska dock försöka få ihop några avslutningsord. Noterar att Daniel Forslund skrivit en kommentar nu på min blogg. Det viktigaste för mig var att Aletheia inte ställer sig bakom utnämningen som falsk profet, det är ett lugnande besked att man inte står bakom det. Att kalla någon för falsk profet är den grövsta anklagelsen man kan ge mot någon annan kristen. Det finns fall där det behöver göras. Men det kan inte göras av enstaka privata tyckare, det behöver göras i Kristi kropp i bredare forum och det behöver göras grundliga granskningar innan man gör det. T.ex. har Jehovas vittnen klassats som detta, och initierat av en falsk profet, och det råder mer eller mindre konsensus i kristenheten om denna sak. Men då går man bevisligen in och ändrar i de klassiska kristna trosbekännelserna.

Det har uppstått en intensiv debatt som utlösts av mitt blogginlägg om Trump för någon vecka sedan. Aletheia har ju lagt ut blogginlägg både med kritik av mitt blogginlägg och Micael Grenholms artikel i Dagen i samma ämne.

Det är en rad diskussioner på Twitter, Facebook, bloggar m.m. Nu handlar ju diskussionen en hel del inte om Trump, utan om synen på invandring, migration, Sverigedemokraterna. Jag har i dessa frågor upprepat mina ståndpunkter så många gånger, så vill man veta min inställning får man läsa min och Micael Grenholms bok, kan lätt skaffas på nätet. Där finns ganska ingående resonemang om en hel del av dessa frågor.

Daniel Forslund och Aletheia har fört fram en kraftig kritik mot mitt blogginlägg om Trump. Det har varit en intensiv debatt på Aletheia där jag försökt att aktivt delta och svara på vissa frågor, men har nästan bara fått mothugg. Forslunds text har delats över 200 gånger och jag antar att de som delar sympatiserar med innehållet i hans analys.

Jag har inte följt amerikanska presidentdebatten något närmare, inte mer än att titta på olika nyhetsmedier. Jag hade egentligen inte tänkt skriva något efter presidentvalet heller. Men eftersom jag skrev en rapport åt mina kunder i mitt konsultbolag om effekter av Trump när det gäller energi- och klimatpolitiken så började jag gräva lite mer i frågan. Därför skrev jag ner mina kortfattade reflektioner i ett kort blogginlägg.

Forslunds blogginlägg och ännu mer följdkommentarerna innehåller så mycket kritik så det är svårt att sortera i frågorna. Jag gör ett försök.

Daniel kallar mig först för ”ogenerad globalist”. Jag vet inte vad han menar med det, jag har själv aldrig kallat mig för detta. Jag tror på frihandel inte minst för att det gynnar små länder som Sverige, och det gynnar fattiga länder. Jag tror också på människors möjlighet att kunna flytta vart man vill. Och kunna flytta för att fly från förtryck och fattigdom. Men jag har aldrig önskat att avskaffa nationalstater, politiska beslut bör alltid fattas så nära människor som möjligt. Jag har aldrig förespråkat fri invandring, för jag tror det är praktiskt omöjligt, har aldrig förespråkat något annat än reglerad invandring. Jag ser mig inte själv alls som globalist, däremot tycker jag det är bra att Europas länder samarbetar, jag har aldrig varit för ett Europas förenta stater liknande USA:s modell. Däremot tror jag som kristen på att man hör till Guds rike och Jesus är kung och mitt medborgarskap är i himlen. Det är min avgörande identitet, inte ett politiskt-nationellt medborgarskap.

”Jag befinner mig i en bubbla” skriver Daniel. Också väldigt svårt att kommentera och bemöta. Vad är en bubbla? Jag tycker nog att jag i jämförelse med svenska genomsnittspastorer har ganska breda referensramar genom att jag inte i första hand är bibelvetare och teolog, att man arbetar som statsvetare leder för mig till att man snarare inte lever i någon bubbla. Jag vet inte om Daniel menar att statsvetenskap i allmänhet och politiska analytiker i allmänhet lever i en bubbla. Det är en så extremt heterogen grupp så jag har svårt att förstå beteckningen. Ska man hävda att alla statsvetare och politiska analytiker lever i en bubbla, det kräver en extremt stor kunskap om hela detta fält för att kunna fälla ett sådant omdöme. Eller lever jag i en bubbla därför att jag har en konservativ bibelsyn och alltid eftersträvar Bibelns svar på frågor där den ger svar?

Forslund försöker undvika att fördjupa sig i mina åsikter för att skydda sitt blodtryck. Det är ju att beklaga att jag skapar högt blodtryck hos broder Forslund men det är inte min avsikt. Om han med detta vill säga att han för det mesta inte håller med mig, och för det mest inte delar mina åsikter, går det inte att uttrycka detta på ett något vänligare sätt?

Jag ställer in mig i den nya politiskt korrekta adeln, tyckarna i toppen som länge hållit majoriteten av befolkningen med rätt tänkande och rätt tyckande skriver Forslund. Nu tycker jag inte att västvärlden har de kännetecken som Forslund beskriver. Att det finns en liten homogen elit som styr och ställer över allt. Så är inte fallet. I Sverige har vi 8 partier i riksdagen och de har väldigt olika uppfattningar i många frågor. USA är ett mycket heterogent samhälle där många olika grupper konkurrerar om makten, både politiskt, ekonomiskt, regionalt, religiöst m.m.. Media är också mycket heterogent. Jag håller t.ex. inte med om att AFtonbladet och Svenska Dagbladet går på samma linje. Vi har många olika debattforum där många röster får komma till tals. Sverige är dock ett litet land och jag håller helt och hållet med Forslund om att det i vissa frågor kan bli för enkel- och smalspårigt, och där vi kristna har en viktig uppgift att vara en profetisk motvallsröst. Därför har jag sedan sjuttiotalet skrivit om och engagerat mig i abortfrågan för att vara just en sådan motkraft till det dominerande paradigmet. Samma sak gäller äktenskapslagstiftningen, där jag nog en av de kristna ledarna i Sverige som mest deltagit i offentlig debatt i försvar för en traditionell kristen äktenskapssyn. Man bör komma ihåg att när man engagerar sig i den här typen av debatter blir man bombarderad av kritik även från kristna led. Jag anar att Forslund åsyftar debatten om flyktingpolitiken. Men här håller jag inte alls med Forslund om hans analys, att det finns en enhetlig samhällsuppfattning. Jag drev kampanjer mot alliansregeringen för att de drev en för restriktiv flyktingpolitik, kristna bröder och systrar blev utvisade till orimliga förhållanden. Samma sak nu, nu är det SD som håller i taktpinnen, och de etablerade partierna följer efter, även om de inte erkänner det. Den restriktiva flyktingpolitiken är ju den nya politiskt korrekta adeln enligt min uppfattning. Så kring denna fråga, jag förstår helt enkelt inte vad Forslund menar, och han skulle behöva utveckla resonemanget för att jag ska kunna svara.

Det jag säger harmoniserar med sekulär vänsterideologi skriver Forslund. Det gäller knappast det jag skriver i abortfrågan eller i äktenskapsfrågan. Jag antar han här menar flyktingpolitiken. Nu har jag och Micael Grenholm i vår bok ”Jesus var också flykting”, väldigt grundligt motiverat våra ståndpunkter utifrån Bibeln. Menar man att vi tolkar Bibeln fel, då måste man visa på vilket sätt vi läser och tolkar Bibeln fel. Vi har försökt formulera en kristen teologi om migration, att hjälpa de svagaste och en kristen syn på nationalism. Det är inte sekulära ideologier som inspirerar oss i dessa frågor.

”Att ständigt agera i symbios med de krafter som under flera decennier aktivt nedmonterat kristna värderingar i samhället”, det är ju också en mycket allvarlig anklagelse som Forslund kommer med. Jag skriver ju om många olika ämnen och gett ut ett antal böcker, jag antar att han inte menar mitt samlade skrivande. Förmodligen menar han det jag skrivit om flyktingpolitiken, men återigen vår hållning där motiverar vi utifrån Bibeln, inte sekulära ideologier.

Forslund kritiserar mig för att jag inte skriver om Hillary Clintons tokigheter. Men återigen, jag har inte kommenterar amerikanska presidentvalet, inte skrivit om det alls. Jag har nu skrivit en enda kortfattad bloggpost och då skrev jag om Trump eftersom det är han som har makten, och han är presidenten. Jag ser inte något skäl att i detta läge närmare granska Clinton. Att kritisera en bloggare för vad man inte skriver om, blir inte det lite snarstucket?

Nu handlar mitt blogginlägg om 11 punkter där jag uttrycker kritik när det gäller Trump. Trots att Forslund och Aletheia tar i med storsläggan mot mig diskuterar man ju inte alls dessa punkter eller diskuterar vad jag har för fel i min analys. ”Hela posten låter som om han precis lämnat ett möte med Jonas Sjöstedt”. Jag vet inte vad Sjöstedt har med detta att göra. Kritiken mot Trump har ju kommit som kraftigast från högerhåll, inte minst inom hans eget parti, jag tänker t.ex. på Mitt Romney och hans konkurrerande presidentkandidater inom republikanerna. För att inte tala om Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt i Sverige, men de är ju vänster enligt Daniel Forslund, är allt utanför Sverigedemokraterna vänster, jag får det intrycket när jag läser Daniel Forslund. Blir inte det också en bubbla att betrakta verkligen utifrån bara ett Sverigedemokratiskt perspektiv?

Ja, jag är bekymrad över kristet stöd till Trump. Jag har försökt förklara varför och de 11 punkterna är ett försök att förklara varför. Ska vi föra en meningsfull diskussion om min ståndpunkt då behöver man diskutera de 11 punkterna. Punkt 1-5 är i första hand sakpolitiska argument, och dem bemöter inte Forslund alls. Punkt 6-11 handlar främst om Trumps moral och uttalanden om invandrare, kvinnor m.m. Forslunds huvudargument är att jag förbiser problemen med Clintons. Men återigen, jag diskuterar USA:s nyvalde president, de som förlorar presidentval har inte någon större makt och blir bortglömda av historien.

Jag har dock följande mening i bloggtexten: ”Att han har så mycket stöd bland amerikanska kristna kan enligt min mening bara betraktas som avfall och en kyrka som tappat styrningen. Läs gärna det jag skrivit i boken ”Jesus var också flykting” om hur kyrkan i avfall kompromissade med Hitler på trettiotalet. Det finns vissa likheter med dagens situation.” Jag håller med om att den formuleringen är tillspetsad. Men det grundar sig på saker och ting jag faktiskt har hört Donald Trump säga, inte filtrerat av sekulär vänstermedia som Forslund skulle kalla det för. Det har diskuterats efteråt hur många evangelikaler som faktiskt röstade på Trump. Det var ju också lågt valdeltagande i detta val, så räknar man fram procentsiffror så måste man väga in dem som inte röstade och då kanske man hamnar på bara 35 procent som nämnts i amerikansk eftervalsdebatt. Det är möjligt att den meningen i bloggtexten är för tillspetsad, det beror på i vilken utsträckning och med vilken attityd amerikanska kristna röstade för Trump, många kan ju gjort det bara utifrån motiveringen att man alltid röstar republikanskt. Jämförelsen med Hitler handlar om den religiösa hysteri och ledarkult som låg bakom att Hitler grep makten i Tyskland och hans första 10 år vid makten. Tron på att en stark ledare som ska göra folket och nationen stark igen, det är den mentaliteten jag varnar för. Kristna stod bakom denna Hitlerdyrkan i stor utsträckning, även från svenskt håll.

Egentligen är detta den enda punkt som Daniel Forslund diskuterar av mina 11 punkter i min analys. Men det är möjligt att mina påståenden här vilar på en bräcklig grund, jag är beredd att ompröva just den punkten, om det visar sig att jag har fel. Det är möjligt att Forslund har rätt, det är bara skvaller och förtal om Trumps kvinnoaffärer och sexualmoral. Jag utgår bara från direkta citat jag har hört av honom själv där, men det kräver en ingående utredning för att komma till en något mer objektiv klarhet. Min fråga är dock, varför är han gift för tredje gången, om han delar klassiska kristna värderingar när det gäller kvinnosyn och sexualitet.

Det är så mycket jag missar i mina analyser skriver Forslund. Dessutom lägger han till ”som vanligt”, för att ge den vanliga vänliga inramningen. Visst, detta var ett kortfattat blogginlägg, jag har inte tänkt fördjupa mig i ämnet. Men om jag missar så mycket, då är min fråga att när Forslund då ska kritisera mig, tar han endast upp 1 av mina 11 punkter för kritisk granskning. De övriga hoppar han över. Hans huvudinvändning är kort och gott att Hillary Clinton har värre brister. Min första punkt i granskningen av Trump är nog min allvarligaste.

Jag är en ”körgosse i George Soros värld utan gränser”. Vad menas med detta? Går det inte att formulera kritik på ett sådant sätt att den kritiserade på något sätt begriper vad som menas. Det är möjligt att jag är svagbegåvad och okunnig, men jag begriper inte vad som menas med detta påstående.

Sedan skriver Forslund att det är oförlåtligt att jag som pastor och själavårdare är oförmögen att läsa av underliggande orsaker och anledningar till människors agerande. Här förstår jag inte heller vad han menar. Han säger det inte tydligt, men kritiken är allvarlig eftersom han använder ordet oförlåtligt. Låt mig ana att det han åsyftar är varför folk röstade på Trump.

Nu hör det ju till saken att mer än 1 miljon fler röstade på Clinton än på Trump, det var amerikanska valsystemet som gynnade honom denna gång. Han fick inte flest röster. Jag undrar också om inte FED-utspelet en vecka före valet var ganska avgörande för valets utgång.

Nu är ju inte väljare en homogen grupp. Den stora frågan enligt min mening är varför Trump lyckades bli republikanernas presidentkandidat, det fanns ju ett tiotal republikanska motkandidater. Att Trump skulle som megamiljardär och Tv-kändis från Manhattan skulle vara någon mer folkets man än övriga republikanska presidentkandidater, det begriper inte jag. Jag kan USA för dåligt för att fullt ut förstå vilka väljarströmningar som låg bakom stödet till Trump, mediebilden är ju att det var vita män utanför de största städerna som bar fram honom, inte minst från områden som drabbades av avindustrialisering. Det är möjligt att det stämmer, men det är mer än vad jag vet. Men broder Forslund som har bott i USA kan säkert analysera detta bättre än vad jag kan. Jag tar ju inte upp denna fråga i mitt blogginlägg. Att kalla detta ”oförlåtligt” är dock att ta i. Speciellt som han inte tydligt preciserar vad som är oförlåtligt.

Sedan avslutar Forslund med en rad generella anklagelser, inte grundat i mina 11 kritiska punkter om Trump utan en mer generell kritik. Jag jagar högerspöken istället för vänsterspöken (jag försöker undvika dessa politiska positioneringar, jag utgår hellre från kristen etik). Jag tar inte parti för de sargade och bortglömda människorna (jag är väldigt sällan i USA, det stämmer att jag inte engagerar mig här, USA har en heterogen befolkning på 320 miljoner, hur menar Forslund att jag som svensk ska engagera mig, och för vilka grupper av de 320 miljonerna?). Aggressiv sekularism i USA har medfört en politisk revolution (jag menar dock att Trump är ett typexempel på sekulariserad amerikan, hade det varit detta väljarna varit ute efter hade man stöttat någon annan republikansk kandidat med mer tydlig kristen profil). Jag hör inte ropen på hjälp från vanligt folk i USA. Det stämmer, jag är inte i USA, och har fullt sjå med mitt lilla missionsfält i Stockholm och alla utsatta människor jag möter här.

Sedan avslutar Forslund med min EU-inställning. Det har inte heller med Trump-artikeln att göra. Det är saker jag skrev för 15 år sedan han tar upp. Jag vill inte alls bryta ner Sverige som nation, när har jag påstått något sådant? Öppna gränser, jag har aldrig föreslagit helt öppna gränser, jag tror på reglerad invandring, d.v.s. man ska ha möjlighet att söka jobb och få jobb och uppehållstillstånd i Sverige på samma sätt som vi svenskar ska ha möjlighet att söka jobb och få uppehållstillstånd i andra länder. Forslund har ju själv jobbat i USA. Jag tror på asylrätten, att man ska kunna få sina asylskäl prövade.

Och i slutklämmen tar Forslund i med mina bristande kunskaper. Det är dock något förvånande att han ens ägnar tid åt att läsa en blogg som skrivs av en person med så bristande kunskaper.

Och sedan blir det bombardemanget av kritik i kommentarsfältet på Aletheia, och där Forslund finns med och deltar. Det blir för mycket att gå igenom allt detta. Vill bara peka på några saker.

Swärd associerar alla kristna som inte stödjer globalism och öppna gränser med Hitler och jag tolkar Bibeln med marxistiska glasögon skriver Forslund. (kommentar: jag stöder inte alls globalism som Forslund definierar det, att jag tolkar Bibeln med marxistiska glasögon – ett obegripligt påstående för min del, vad i mina böcker om korset, eviga domen, och bibelsyn är marxistisk tolkning) Vad i våra två kapitel om bibel-teologi i flyktingboken är marxistiskt, man måste precisera sig när man kommer med en så svepande kritik.

Den grövsta kritiken i kommentarsfältet kommer dock från Lars Enarson och Daniel F som deltar intensivt i kommenarsfältet gör inte någon markering mot detta. Lars E citerar en bibeltext från 1 Joh 4 om falska profeter, skillnaden på sanningens ande och villfarelsens ande, och att inte vara av Gud. Lars E använder sedan ett bibelcitat för att beskriva mig ”de bedrar och är själva bedragna”.

Det här är den grövsta form av anklagelse man kan rikta mot andra kristna. Att vara falsk profet, styrd av villfarelsens ande, att bedra och vara bedragen.

Min fråga är kort och gott om Daniel Forslund och Aletheia håller med om denna bedömning. Om ja – på vilken grund och utifrån vilken granskning gör man en sådan bedömning. Om nej – kan man då markera hos Aletheia att man tar avstånd från detta uttalande?

Och hur ska den här typen av bedömningar göras.

Jag hade kunnat köpa kritik i ett sådant läge om jag börjat omtolka eller problematiska klassiska kristna doktriner, om Jesu uppståndelse, Jesu gudom, treenigheten, grundläggande kristna moralfrågor, kristen äktenskapssyn m.m. Då måste man kunna börja prata om heresi, det har jag tagit upp mer än en gång, både i mina böcker om korset och Efter detta, finns sådana resonemang.

Men nu diskuterar vi ett amerikanskt presidentval. Ska jag tolka Enarsons påstående som att om man inte är för Trump är man en falsk profet och drivs av villfarelsens ande?

 

 

 

 

 

 

 

Början på denna vecka har jag jobbat med en artikel om att kyrkan behöver stå upp för människovärdet, den publiceras idag som en ledare i Världen Idag. Detta naggas i kanten på ett antal olika sätt i västvärlden idag, och kristna kyrkan påverkas på ett negativt sätt. Jag tar specifikt upp i artikeln om dödshjälpsdebatten och det är en tidsfråga innan vi har legal dödshjälp i Sverige. Jag tar upp om de ofödda barnens rättsskydd, och hur vi hanterar flyktingar i västvärlden. Allt uttryck för en och samma sak, ett sjunkande människovärde, och en oförmåga att stå upp för de mest utsatta och sårbara.



Subscribe to Stefan Swärd