Stefan Swärd

Allt mellan himmel och jord

Idag fortsätter jag och Micael Grenholm debatten med SD-ledningen, genom en till artikel i Svenska Dagbladet.

Ikväll kommer jag att medverka på Livets ord i Uppsala i det tredagarsseminarium de ordnar.

Som väntat blir jag och Micael Grenholm utsatta för bombardemang av kritik från kristna Sverigedemokrater. Det finns på olika Facebooksidor och kommentarsfält av olika slag. Jag har långt ifrån läst allt, men lite har jag plockat upp.

Här följer ett försök till svar och kommentar på några av de kritiska punkterna.

En sådan skriver på en blogg att jag är folkförrädare, sänd av satan för att driva Sverige in i det muslimska kalifatet.

Svar: en riktigt kraftig salva, att jag skulle vara sänd av Satan – nu har jag ju hela mitt liv sedan 18 års ålder arbetat med ledar- och förtroende uppdrag i hela svenska kristenheten, och får inbjudningar idag till alla kategorier av kyrkor och samfund, så om detta stämmer måste förvillelsen vara total i kristenheten, varför skulle någon kyrka vilja bjuda in eller lyssna på någon som är sänd av Satan. Att jag skulle vilja driva Sverige in i det muslimska kalifatet, något sådant har jag aldrig sagt vad jag minns, jag vet inte här vad kritikern åsyftar.

Det är skrämmande att en sådan som du har rösträtt.

Svar: Ja, så kan det vara, jag tackar för den kristligt kärleksfulla kommentaren. Om man ska börja dra in rösträtter, frågan är ju vilka kritikern åsyftar, det kan ju knappast gälla bara mig.

Börjar faktiskt allvarligt undra hur pass kristna författarna är . kan de till och med vara falska profeter som Jesus varnar för?.

Svar: Här tycker jag nog kritikern överdriver vår betydelse, att Jesus särskilt skulle tänka på mig och käre broder Grenholm när han talade om falska profeter. Jag tror att Kristus är uppstånden från det döda och att Jesus är Herre, och har varit med i en lokal kristen församling i hela mitt liv, och vet att jag är en syndare frälst av nåd, utan korset finns inte någon frälsning för mig. Har svårt att se att jag missar något här angående min frälsning, men man får gärna precisera kritiken. När det gäller falska profeter, det ska pröva i den kristna församlingen, och i gemenskapen av församlingar, och även om jag får utstå mycket kritik, främst från teologiskt liberala kretsar och light-evangelikaler, tycker jag nog att jag har hyfsat förtroende i vissa kristna kretsar.

Hela boken grundar sig på en lögn.

Här menar man visst att Jesus och hans föräldrar inte flydde till Egypten, och inte kunde klassas som flyktingar. Nu står det faktiskt i Bibeln att de flydde, så de som framför den här kritiken har nog en helt annan bibelsyn, och ser ner på bibelordet på ett sätt som vi inte gör.

Vi ägnar oss åt nitisk vänsteragitation.

Här förstår jag inte kritiken. Jag och Grenholm tror på marknadsekonomins välsignelser, jag har vid sidan om att vara pastor jobbat inom näringslivet i stort sett hela mitt liv efter doktorsexamen vid 29 års ålder. Jag tycker nog att jag i själva flyktingpolitiska frågan har ungefär samma uppfattning som tidigare regeringsledningen, Reinfeldt & Borg, och de kan väl knappast kallas för att driva vänsteragitation. För att inte tala om tidigare KD-ledaren Alf Svensson, har han drivit vänsteragitation? Jag har samma uppfattning som Alf Svensson i denna fråga.

Vi har farit vilse när det gäller frihandel och marknadsekonomi.

Liknande typ av kritik. Har svårt att förstå exakt vad man menar. Jag tror att marknadsekonomin är det bästa för att hjälpa världens fattiga folk. Tyvärr har vi för lite marknad, de fattiga ländernas exportprodukter där de har stark konkurrenskraft beläggs med tullar, och motsvarande produktion i rika världen gynnas, medan rika världens produkter säljs tullfritt globalt. Det är brister i marknadsekonomin som missgynnar de fattiga.

Vi är korkade.

Detta är en form av kritik som är mycket rationell, och vi har mycket svårt att värja oss mot den. Hur ska man argumentera för att man inte är korkad? Och hur definierar kritikern korkad? Menar kritikern att han inte är korkad medan vi är korkade? Jag överlåter till bloggläsarna i allmänhet att bedöma detta, jag känner mig nog lite ställd mot väggen här. Jag är nog så pass korkad, så att jag inte riktigt vet vad det är att vara korkad, då är det nog illa ställt.

Vi är betalda av vänsterextremister.

Självklart är vi det. Jag har fått ett litet anslag av tyska vänsterextrema sekten Baader-Meinhof-ligan som faktiskt lever kvar i skymundan och i hemlighet. Kommunistregimen på Cuba brukar också skicka mig pengar för att uppmuntra mig i min verksamhet,  och Venezuelas vänsterpresident Chavez brukade skicka en liten slant från sina oljevinster, tyvärr upphörde betalningarna när han dog häromåret. Dessutom finns det ett institut som verkar för att främja Che Guevaras idéer som rikligt skickar pengar, för att inte tala om stiftelsen för främjandet av Karl Marx minne som håller till på Plymouth street i sydöstra London, som brukar skicka en hacka då och då, för man tycker jag är så mycket vänster. För att inte tala om ung vänster som gärna tömmer hela kassan för att främja min & Grenholms verksamhet.

Jag är en förrädare och sätter mina landsmäns liv på spel.

En riktig salva, men eftersom jag inte är politiker, som stiftar lagar om invandring m.m. bör ju rimligtvis kritiken riktas mot tidigare och nuvarande regeringen, inte mot kära bröderna Swärd & Grenholm som är ytterst obetydliga i detta sammanhang.

Vi drar skam över kristenheten i stort.

Om detta stämmer är det naturligtvis mycket sorgligt. Jag vet inte hur många som delar kritikerns ståndpunkt här. Det behöver också preciseras i vilka avseenden vi drar skam över kristenheten, annars är det svårt att kommentera denna form av kritik.

Vi gör oss till domare över andra kristna, vi svartmålar och demoniserar andra kristna genom påståenden av tvivelaktig sanningshalt.

Detta kan ju hävdas om allt och alla som för fram någon bestämd ståndpunkt i någon fråga, och där man vet att vissa delar av svensk kristenhet har en annan uppfattning. Så är det uppenbarligen i denna fråga, men det gäller ju också alla andra frågor. Frågan är ju här hur kristna Sverigedemokrater beskriver andra kristna som inte delar deras uppfattning, jag känner mig nog också lite svartmålad, demoniserad här. Vi kanske ”simmar alla i samma båt” här, som Refaat el Sayed brukade säga på åttiotalet.

Till sist.

Ett försynt påpekande från oss är att alla kritiker först läser vår bok. I kritiken ges inte någon antydan om att kritikerna har läst boken, eller diskuterar något av bokens innehåll eller tankar. Boktiteln kritiserar också men man bör nog läsa boken först, innan på ett rimligt sätt kan tolka boktiteln.

 

 

 

 

 

 

Finns du mitt i Sverige, närmare bestämt i Örebro och Närkeregionen har du chans att möta bloggaren live på söndag kväll i Saron, Hallsberg 18.00. Temat för min undervisning den kvällen blir min bok om korset, men jag kommer också ha med mig min nya bok om att ”Jesus var också flykting”, för försäljning och signering. Jag kommer att nämna om den också och det finns chansen att ställa frågor.

Välkommen om du finns i den delen av Sverige.

Senaste ledaren i Världen Idag där jag anknyter till Rollinsdebatten som jag har försökt dra igång med minimal respons.

Jag diskuterar om gränser för kristna församlingen när det gäller tron på evangeliet, Bibeln och Jesus som frälsare. Kan man tro vad som helst och kalla sig som kristen och uppträda som predikant i kristna församlingar, det är en fråga jag har ställt i samband med detta. Men det tycks inte vara många som bryr sig.

Sverigedemokraternas ledning har nu granskat vår bok och helt självklart skickar de ut Julia Kronlid för att bemöta oss. Här är hennes svar.

Vi kommer att i lugn och ro granska artikeln och skriva ett svar framöver.

Tittar man på röstsiffrorna på artikeln och det starka stöd Julia får i jämförelse med vår artikel, av detta kan man dra två slutsatser (förutsättningen är att röstsiffrorna inte lätt kan manipuleras):

  1. Antingen har SD ett starkt stöd bland Dagens läsare (vilket jag starkt betvivlar)
  2. Eller också kämpar vi mot en mäktig organisation som snabbt mobiliserar omfattande stöd för sina kandidater och ståndpunkter.

Det här blir tredje blogginlägget med granskning av Peter Rollins teologi. Det är aktuellt på grund av att han besöker fem kyrkor i Göteborg I helgen.

Rollins teologiska metod går ut på att dekonstruera, ifrågasätta och omformulera det som är centralt I kristen tro. Vad har Peter Rollins att säga om korset och kristna försoningsläran? Eftersom jag nyligen skrivit en bok i ämnet tyckte jag det var en intressant fråga. Han har en del att säga i ämnet.

Först presenterar han de historiska vanliga försoningsmodellerna:

So how are we to approach the sacrifice of Christ on the Cross? There are a variety of ways in which Christ’s death has been understood; however, we can largely place them into two camps. The first could be called the conservative readings, and it goes something like this: We are separated from God by our misdeeds and deserve death, for God is holy and must punish our wrongdoing. We do not have anything that can free us from this judgment, for blood must be spilt. The solution was that Jesus, one without misdeeds, came to earth and died in our place. His blood paid the price of God’s wrath, and so, if we accept the sacrifice of Jesus, our wrongdoing is paid for in full. A slight variation of this atonement theory, which is older, works with the same logic; however, it is not God who needs to be paid in blood but Satan, who has dominion over us. This reading views the sacrifices in the Hebrew scriptures as a foretelling of Christ’s sacrifice (the blood of an actual lamb pointing toward the blood of Christ as the Lamb of God); it also sees the tearing of the temple curtain as a sign that Christ is now the “curtain” we must pass through in order to enter the Holy of Holies. In contrast to these substitution theories, the progressive and liberal parts of the church have often emphasized a different reading that has its roots in the teachings of the early church fathers, called the “moral influence theory.” According to this approach, Jesus taught us to embrace a life of love and forgiveness at any cost. He exemplified this message in everything he said and did, including on the Cross. The meaning of the Crucifixion, then, is not that it accomplishes some act that would otherwise keep us apart from God, but that it shows us the way that we ought to live and the cost that such a life might extract.”

Här sammanfattar Rollins försoningslärorna i två modeller, en konservativ, och en liberal. Han avfärdar båda modellerna.

Rollins syn på korset sammanfattar han på följande sätt: ”There is, however, a different approach to understanding the Crucifixion. A third approach sees the Crucifixion neither as the ultimate sacrifice nor as a moral message unrelated to the religious structure of sacrifice, but as the sacrifice of sacrifice itself. In the conservative reading, Original Sin and the Law are taken seriously, but the Crucifixion is seen as an answer to the problem they pose instead of that which robs them of their sting. In contrast, the liberal reading does not take Original Sin and the Law seriously, but views the Crucifixion as a type of moral tale. To properly understand the experience testified to in the Crucifixion, we must understand it as manifesting an invitation to exist beyond slavery to Idolatry and Unbelief.”

Hur ska man förstå detta? Rollins avfärdar tanken på Jesus som offer, det intressanta är att han avfärdar det utan någon som helst diskussion om alla de bibeltexter som pekar i den riktningen. Återigen, Rollins kritiserar inte bibeltexterna, han negligerar dem. Jag uppfattar Rollins som att han menar att korset var tomt, meningslöst, det fanns inte någon mening. Korset kan man säga har ett syfte enligt Rollins, att visa ”emptiness of the idol”. Vår benägenhet att skaffa oss avgudar som ska ge våra liv mening, det bryts här, Kristus som avgud dör. Lite oklart att förstå vad han menar, men någon frälsande, syndborttagande effekt i korset visar inte Rollins på.

En ortodox bloggare i Göteborg  som driver bloggen gäst och främling skriver: https://gastochframling.wordpress.com/2015/12/04/bokrecension-the-divine-magician/ så här om vad Rollins menar angående korset: ”Slutligen skriver Rollins om hur Jesus ropar på korset: “Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig.” Detta skall, enligt författaren, visa på att det finns ett tomrum i Gud själv. Om vi tror att Gud är vårt “sacred-object”, då visar dessa Jesu ord på att det även inom Gud finns ett tomrum, en slags konflikt inom Guds själva väsen. Även Gud blir bortryckt från vår åsyn. Jesus död på korset verkar, enligt författaren, inte ha någon annan mening än att visa att vi inte ska vara beroende av våra “sacred-objects”. Att få syndernas förlåtelse är inget mer än att befrias från dessa (s. 80). På ett par sidor kastar Rollins ut allt vad barn och badvatten heter ur den kristna trons två tusen år långa historia och menar att alla fäder, mödrar, asketer, martyrer, helgon, teologer och biskopar har predikat en gnostisk [sic! se sid 85, sista stycket] religion. Jesus kom aldrig för att öppna vägen till Fadern och återge oss möjligheten att leva enligt vår kallelse och nå gemenskap med Gud, utan enligt Rollins kom han för att visa att det inte finns något sådant mål att nå över huvud taget – det var bara ett tankemonster som Gud skapat i oss!”

Gäst och främling gör en mycket träffsäker och insiktsfull analys av Rollins. Bloggaren skriver också: “Det är i den tredje delen av boken som Rollins visar sig vara den verklige gnostikern. Här blir det tydligt hur han anklagar den historiska Kyrkan för att ha missat poängen som han har förstått. Dessutom skapar han en falsk dikotomi mellan en traditionell förståelse av Guds frälsande gärning(ar) och sin egen förståelse av evangeliet som något att levas ut i världen här och nu, en dikotomi som jag inser präglat hela bokens resonemang. Rollins vill se en kristendom som lever i kärlek i världens alla omständigheter, och tycker sig inte ha sett det i den gamla etablerade institutionen “Kyrkan” som han så hårt kritiserar. Snarare tycker han att hans egen variant av någon slags religiös sammanslutning, som han kallar “the radical christianity” eller “radical Christ collective”, är de som lyckas göra detta (se s. 96, 99). religionen är att vara snälla mot varandra alltid. Tadaa. Detta ska ske i grupper som kan kallas “radical Christ collectives” och i dessa grupper arbetar man aktivt med att “ifrågasätta, kritisera och underminera sina egna trossystem, med blicken fäst på att skapa större frihet och demokrati” (s. 151). Fattigt är det vänligaste ordet jag kan komma på här. Rollins är en författare som, för att parafrasera Schweitzer, skådar ner i historiens brunn för att hitta den historiske Jesus och hans budskap, men allt han ser är en spegelbild av sig själv och det idealsamhälle han önskar.”

Återigen, Rollins sågar alla traditionella kristna läror, men så försöker han formulera nya egna läror, i fullständig motsats mot det han själv säger, för han tror ju överhuvud taget inte på dogmer och läror. När Rollins försöker formulera egna läror så gör han det utan någon form av Bibelreferens eller bibelanknytning. Hans egna läror och omtolkningar av kristen tro är dessutom svårförstådda, diffusa och godtyckliga.

Mirakler ifrågasättes naturligtvis av Rollins, och omtolkas, följande mening ger bara ett exempel: s. 122 In this way we might begin to appreciate how a real miracle is not something that raises the dead, but something that raises the living to a place where life is not experienced as death.

En annan tes som Rollins driver I sina böcker är att de som tar sin kristna tro på allvar upptäcker efter ett tag att det inte fungerar, den håller inte vad det lovar, kristna tron blir en sacred-object, en form av avgud som inte håller. Det präglar det han kallar för fundamentalistiska kyrkor. De som lämnar sådana kyrkor är de som tar tron på allvar, och inser att den inte håller. Så här skriver han: “Many of the people who move beyond Fundamentalist communities are not the ones who avoid taking it seriously, but precisely those who take it more seriously than the majority. It is these individuals who are confronted with the true horror of what they affirm. In contrast, the ones who continue in a mode of disavowed disbelief are the ones who find it easier to stay in Fundamentalist communities because they’re able to pay lip service to the dogmas of the church without really experiencing their impotence. The problem with unbelief here is precisely that it enables people to keep believing.” Sid 153.

Många som tappar tron finns dock kvar i de religiösa institutionerna skriver Rollins: ”Unfortunately, it’s often the case that by the time someone takes his beliefs absolutely seriously and discovers their impotence, it’s too difficult for him to leave. This is most obvious among religious leaders who have jobs within their institutions. For often they find the limits of their beliefs only when they are wholly dependent on their church for material support. Hence it becomes harder to leave at the very point when they are most disillusioned. This is why it is often true that the closer we get to the inner circle of the church the more we find cynicism, hypocrisy, and repression. A layperson can avoid a confrontation with the impotence of her beliefs by imagining that if only she were more.”

Återigen mycket märkliga och diffusa kommentarer. Det han säger är att kristen tro egentligen är någon absurt och hemskt. De som kommer till insikt om detta lämnar kyrkorna. En del kommer till insikt om detta utan att lämna kyrkor, de håller en fasad bland annat därför att de kanske har sin försörjningstrygghet i kyrkan.

Här uttrycker sig Rollins återigen grovt generaliserande, skulle hans tes stämma skulle folk över hela världen lämna i massor evangeliska, pentekostala och fundamentalistiska kyrkor – men det förhåller sig ju precis tvärsom.

Att påstå att vi som är kvar i dessa kyrkor är någon sorts hycklare, som inte erkänt det felaktiga i vår tro – det är verkligen en mästrande attityd, av någon som tror sig veta bättre än alla andra.  Hur kan Rollins vara så säker på det? Han känner säkerligen personer som stämmer in på denna karaktäristik, men hans generella sätt att uttrycka sig på, som om detta gällde den globala kyrkan. Det blir fullständigt grundlöst, och bygger på något sorts antagande att Rollins besitter unika kunskaper som inte någon annan har. Jag själv t.ex. är kvar i kyrkan, men det beror inte på att jag är någon hycklare. Det beror på en genuin tro och en daglig relation med Kristus.

Rollins skriver att vår Gud är död, och kyrkan visar det i sina handlingar: ”It’s not, then, that the Fundamentalist affirms that “God” (as the sacred-object) is alive. It’s that she subjectively claims this “God” is alive, while demonstrating her unbelief in this “God” through her actions. While being affirmed as alive, this idol is already dead. A truth that will be evidenced in all manner of symptoms.”

Konservativa kyrkor uppmanar folk att använda sin tro för att konfrontera traumat om att vår tro saknar substans, liberala kyrkor använder liturgin för att göra samma sak.  Även om de inte tror på bekännelserna håller de fast vid dem genom liturgin. Rollins skriver: ”However, while fundamentalist and conservative churches tend to encourage their congregants to use their beliefs to avoid a confrontation with the trauma of unknowing and facing lack, the liberal communities tend to encourage a repression of that trauma through their liturgical structure. While those in more liberal and progressive circles would generally reject the idea that “God” protects us from difficulties and doubt, their hymns, prayers, and creeds often affirm those very ideas. The consolation isn’t in the actual beliefs but rather is imbedded in the practices. Just as fundamentalist communities offer a security blanket through their belief, the liberal and progressive communities are able to do so through their liturgical affirmations. Prayer, sermons, hymns, and rituals effectively serve to prop up the very system that is intellectually questioned. It would be hard to turn to a random page in any hymnbook and find something that did not affirm a view of God that would be denied by many of the people singing.” (s. 161,162) ”

Återigen samma fråga, här uttrycker sig Rollins mycket generaliserande om stora grupper av människor, det handlar om hundratals miljoner av kristna han uttrycker sig mycket generaliserande om. Hur vet han att detta stammer? Har Rollins några unika insikter och kunskaper som andra saknar, han uttrycker sig i varje fall på det viset.

En grundläggande tes hos Rollins är att det inte är någon skillnad mellan teologiskt konservativa och teologiska liberaler, båda har Gud som en hjälpande avgud som ska ge trygghet, konservativa gm trossatser frammana tro, liberaler gm liturgi.

Till sist, vad ska man säga om detta? Mycket summarisk genomgång av Rollins tänkande, men hans böcker kretsar kring några specifika tankegångar av detta slag. För min del tycker jag nog att heresi bara är förnamnet, om man ska ge sig på någon form av klassificering.

Det skulle vara intressanta att berörda kyrkosamfunds teologiska organ gjorde någon form av yttrande kring detta fenomen. Vad är kristen tro, och var går gränsen för kristen tro.

Sammanfattningsvis, Rollins avfärdar rådande religioner och livsåskådningar och försöker lägga fram ett tredje alternativ, att fullt ut leva här i världen och göra det som är gott. Det är detta som gör oss kristna, inte tron på högre väsen eller trosläror.

Problemet med denna allmänna religion är väl att alla håller med om det, både ateister, agnostiker, katoliker, protestanter, buddhister, muslimer, – har väl någon sorts gemensam nämnare att vi vill vara goda människor i världen. Det vi skiljer oss åt är hur vi löser problemet när vi inte är goda, och hur vi hanterar andra människor som vi tycker inte är goda.

Och här har Rollins inte mycket till svar, Bibelns evangelium ger dock ett bra svar.

 

 

Jag har i ett första blogginlägg om nordirländaren Peter Rollins försökt visa att han teologiskt och i sin kristendomstolkning ligger ganska långt från vad en frikyrko-mainstream skulle stå för. I det här blogginlägget ska jag försöka utveckla tankegångarna.  Han brukar ju räknas in bland företrädarna för vad som kallas för Gud-är-död-teologi, ibland också kallats för radikal teologi. Bland annat handlar det om att dissekera och ifrågasätta grundläggande kristna lärosatser.

I förra blogginlägget förde jag fram att Rollins ifrågasätter att kristen tro formuleras i form av lärosatser. Rollins skriver så här att kristen tro ”is not concerned with a set of beliefs concerning the world, but rather calls us to enter into a different way of existing within the world. The good news of Christianity … there is a way of celebrating life that is more authentic, enriching, and healing we might find through membership to some special club.  A way that is not limited to a conservative or liberal, optimistic or pessimistic, theistic or atheistic worldview, but rather one that can operate happily in and through them all.

Mycket anmärkningsvärda påståenden. Kristen tro handlar inte om vissa lärosatser, det handlar istället om ett annorlunda sätt att leva och existera i världen. Det finns något mer, ett mer autentiskt, berikande och helande liv, än det vi kan begränsa i konventionella världsbilder som teism, ateism m.m.

Jag kan ju inte på något sätt se detta som något kristet. Dessutom väldigt exklusivt och återigen, Rollins ser något mer och begriper bättre än någon världsåskådning, och han ställer sig över både Gudstro och ateism.

Peter Rollins går mycket längre ut i ytterligheter än en mest liberal biskop i Svenska kyrkan, eller de mest liberala tänkarna i svensk kontext med viss kristen profil, jag tänker närmast på Jonas Gardell. Rollins skriver så här (s. 171): ”When we situate the question of faith at the level of the how rather than the what, the question regarding what it means to believe in God is transformed. In properly theological terms, the question is no longer about the existence or inexistence of some being, but rather about whether or not one is responding to a call that throws him into a deep concern and care for the world. This approach is not concerned with whether we label ourselves theist, atheist, or agnostic. Indeed, such a perspective allows us to open ourselves up to the possibility that the boundaries that supposedly separate these different positions are in fact fluid. Despite the territorial divisions that separate theists from atheists, many of us are very aware that we dwell on the border— occasionally passing from one side to the other or finding ourselves in a liminal space that doesn’t quite belong to any side. Whether it’s a church leader who finds herself embarrassed by what she preaches, a humanist who sings hymns with the conviction of a saint, a theist who finds the idea of God absurd, or an atheist who secretly prays— the walls that separate can often be more permeable than we might like to admit. If we move away from the importance of what we believe to questions concerning how our belief functions, then it’s easier for us to acknowledge that there might be some of the theist, the atheist, and the agnostic in each of us, even though one might take precedence over the others.”

Återigen mycket anmärkningsvärda påståenden. Rollins löser upp gränserna mellan Gudstro och ateism. Och det handlar inte så mycket om att tro på Gud eller inte, ”the question is no longer about the existence or inexistence of some being.”

För Rollins är inte det viktiga om man uttrycker någon Gudstro, kallar sig agnostiker eller ateist – den avgörande frågan är hur man engagerar sig i världen. Det viktiga enligt Rollins är inte vad vi tror, utan den funktion som vår tro utövar i våra liv. För att uttrycka sig i klassiskt kristet språkbruk – det blir ju en renodlad gärningslära som Rollins förespråkar. Men eftersom han inte heller tror på någon straffande Gud eller konceptet om Guds dom, så har det ju ändå inte någon större betydelse. Ond eller god, det blir väl samma typ av destination för alla. Sedan är ju frågan vad Rollins menar med ”deep concerns for the world” – som tydligen är avgörande kriteriet för honom när det gäller rätt religion. Inte om man kallar sig ateist, muslim, kristen eller buddhist. Han kritiserar alla som formulerar någon form av rätt religion eller rätt tro, och här gör han det själv. Alltså ”deep concern and care for the world”. Och detta är ju ytterst vagt, jag tror att de flesta gärna formulerar sina livsinriktningar på detta sätt, även djupt troende kristna människor har ju kallelsen att leva ut sin tro här i världen.

Peter Rollins definition av kristendom uppfattar jag som följande: ”for this reading provides a clear and precise way of understanding how the event of Christianity is not an intellectual position we take with regard to the world, but a way of immersing ourselves in the world.” Att vara kristen handlar alltså inte om vad vi tror utan hur vi lever. Var finns frälsningen någonstans?

Men nu har han avvisat alla lärosatser och att formulera dogmer om vad som är tro. Men här försöker han ju själv att formulera en form av dogm för vad som är sann kristen tro. Hur konsekvent är detta?

En grundläggande idé hos Rollins är att det finns en grundläggande brist, ouppfyllda behov, en otillfredsställd inre längtan hos oss alla. Vi försöker alla finna någon form av ”sacred-object” för att finna meningen med livet, det som kan uppfylla vår längtan och önskan. Syndafallsberättelsen om Adam och Eva ger en mytisk beskrivning av detta, den förbjudna frukten var ett ”sacred-object”, som skapade åtrå och begär. Vi tror att ”sacred-object” kan ge oss tillfredsställelse och fullhet. ”Sacred-object” existerar inte enligt Rollins med driver våra handlingar. Gudstro och tron på Jesus kan fungera som ett sådant ”sacred-object”. Rollins skriver: ”Traditionally the original sacred-object has been depicted as an apple, but for us it might be the desire for wealth, fame, a certain partner, or the birth of a child. There are no limits to how the sacred-object might manifest itself. The point of the Adam and Eve story is that the sacred-object (whatever it happens to be for us) promises to abolish our sense of lack while actually giving that lack a deadly bite.”

Att det kan finnas sådana sacred-object är ju helt riktigt, Bibeln ger många exempel. Men var finns evangeliet och frälsningen i Rollins teologi? Hans poäng är att sacred-object inte existerar, det är tomhet. Vi behöver inse detta, det är detta som ger frihet enligt Rollins. Var finns visionen om Guds rike, upprättelse och Kristi seger?

Rollins tolkar fritt om grundläggande kristna lärosatser utan någon som helst bibelgranskning. Syndafallsberättelsen ges en psykologisk förklaring, en skilsmässa mellan Gud och människan, och människans olydnad från Gud finns inte med i bilden. Rollins skriver: ”The Adam and Eve story can thus be read as a reflection of our own situation: we are caught in the gravitational pull of things that we excessively want— things that are forbidden to us in various ways (by parents, by society, by etiquette, by inability, etc.) and things we think (correctly or incorrectly) others want as well. The story of Adam and Eve is our story; what it describes is not some outdated origin myth, but rather something thatmirrors our contemporary situation caught up, as it is, in wanting to find something that removes our lack.” (s. 26)

Vi åtrår längtar efter något, som ska fylla våra behov, som inte finns – jmfr Adam och Eva äta av trädet. Syndabocken – det vi skyller på att vi inte får detta.

Rollins skriver vidare om syndafallet: ”While Adam and Eve might perceive the problem to be how they might get the forbidden fruit, this simply obscures the true problem: how to be free from the excessive drive for the fruit in order to enjoy a life not weighed down by the negative power of the lack that it creates. The idea of “the Fall,” then, is not connected to freedom as some claim. The Fall is not some ideological justification of totalitarianism that warns us about the danger of having choice. The Fall is rather about the oppressive and engulfing power of the sacred-object that enslaves us to an unhealthy obsession.”

Rollins tangerar också vad man brukar kalla för laglöshet. Total frihet där allt är tillåtet, tycks var en dogm, (trots att Rollins inte tror på dogmer). Han skriver: ”Consider the apostle Paul’s antitotalitarian articulation of the Christian collective as a place where everything is permissible. This is a claim for radical freedom in which prohibition is dissolved away. For Paul, this place of radical acceptance where everything is permissible, even though not always beneficial, is the great reversal of the catastrophe of the Fall that each of us experiences in our lives. ” s. 29,30 Paulicitatet om att allt är tillåtet gör han en exegetisk feltolkning av, Paulus ger en strikt undervisning om hur vi ska leva som kristna, inte att allt är tillåtet, det han åsyftar där gäller ju visa specifika judiska ceremonilagar, som inte är gällande längre i nya förbundet.

Jag stannar här i detta blogginlägg. Det kommer ett till inom någon dag.

Försöker Tomas Lundström dra igång en ny ”Fyrkedebatt” på Facebook? Jag undrar nästan när jag läser hans inlägg med kritik mot Daniel Norburg. Jag tycker nog både tankegångarna och kritiska punkterna påminner mycket om tidigare rundan. Fyrkedebatten var ju en våldsam EFK-debatt för cirka 6-7 år sedan då Tomas bror Jonas gick ut i skarp kritik mot EFK-ledningen framförallt jag, vi kallades fyrkantsevangelikaler, det fick förkortningen Fyrke. Det var ingen rolig debatt. Och min slutsats då var att olika delar av EFK lever i helt skilda världar när det gäller teologi och församlingsbyggande för att inte tala om församlingsplantering. Jag har inte några engagemang inom EFK längre så jag har inte riktigt koll men undrar om det fortfarande är på det sättet?

Fem kyrkor i Göteborg har bjudit in nordirländaren Peter Rollins och amerikanen Jay Bakker till en helg 22-24 april, då en rad olika sammankomster är planerade. Det är en Freestyle Christianity Event i samarbete med Betlehemskyrkan – som är en av Equmeniakyrkans största församlingar, Saron som är EFK:s största församling, samt tre församlingar i Svenska Kyrkan.

Jag har ju lite läst och lyssnat på Peter Rollins och Jay Bakker tidigare och min spontana slutsats är att de står mycket långt från den kristna tro jag själv är övertygad om och som nog är mainstream bland de som brukar kallas för evangelikaler.

Hade jag bara förutfattade meningar om Peter Rollins? För att testa detta har jag senaste månaden läst tre av hans böcker. Det är ju enklare att granska teologer och förkunnare som levererar böcker där man har möjlighet att utveckla resonemangen och förklara sig, på ett annat sätt än vad man gör t.ex. i en predikan, som är en mer spontan form av kommunikation.

Varför bry sig om Rollins? Nu har ju Rob Bell som är mycket populär i vissa kristna kretsar även i Sverige, lanserat Rollins i USA, och utnämnt honom som en av de mest nytänkande och kreativa kristna rösterna. Därför är det värt att pröva vad Rollins säger. Han uppfattas idag som en av de ledande tänkarna bakom ”emerging Church”-rörelsen, och är därför en röst som behöver tas på allvar.

Jag väljer nu att bara kommentera vissa saker i hans bok ”Divine Magician”, som är hans senaste bok. För att göra uppgiften hanterlig att kritiskt granska Rollins. För att få struktur i mitt resonemang redovisar jag mina reflektioner i punktform.

Peter Rollins ägnar sig i sina böcker åt att dissekera, kritiskt granska, dekonstruera – kristna kyrkan och kristna tron. Nu ska jag försöka använda samma metod på honom, dissekera, kritiska granska, dekonstruera. Hans utgångspunkter är inte Guds uppenbarelse i skriften. Rollins utgångspunkt är vissa filosofiska tankar. Att dekonstruera – är något mycket centralt i hans metod.

Jag vill peka på sju kritiska punkter i Rollins tänkande och teologi. Jag skulle kunna göra listan mycket längre men man måste begränsa sig i ett blogginlägg. I detta blogginlägg tar jag upp tre punkter och återkommer om resten.

Jag är mycket kritisk till Rollins svepande generaliseringar om kristenheten, kristna kyrkan och kristna tron. Han kritiserar inte i första hand evangelikala rörelsen, karismatiska rörelsen, katolska kyrkan, protestanter – han kritiserar allt och alla. Och slutsatsen är alltid att han har sett något unikt, och står i ett perspektiv utanför och ovanför allt han kritiskt granskar. Mycket av akademisk teologi under senaste 150 åren drivs ofta av en myt att hela tiden hitta något nytt, att radikalt omtolka kristendomen, medan evangeliet är verkligen oföränderligt, det är Guds svar och lösning på människans och världens problem. Varje generation och varje folk behöver ständigt upptäcka och återerövra evangeliet. Vi kan behöva ompröva hur vi förpackar och kommunicerar evangeliet, men innehållet är oförändrat. Rollins ser dock det urgamla evangeliet och kristna traditionen och bibeltolkningen som något som ska omprövas och kritiskt granskas, för att han själv på ganska lösa grunder ska lansera nya tolkningar av vad kristen tro handlar om. Rollins hamnar dock lätt i slutsatserna att alla breda tanketraditioner har fel. Både de som försvarar och kritiserar kristendomen har fel, jag utvecklar det i punkt 3, båda delar samma grundantaganden. Och så visar Rollins på en tredje väg, ett annat sätt att se på saken. Det blir förmätet. Han kan inte heller förklara särskilt väl vad detta andra sätt är, det är vagt och odefinierat.

En annan punkt som behöver diskuteras och problematiseras hos Rollins handlar om hans bibelsyn. Den finns inte med direkt i texterna utan indirekt. Rollins utgår inte i sitt tänkande från Bibeln. Han börjar inte med Bibelns texter och undervisning och utifrån detta försöker förklara vad kristen tro är. Hans utgångspunkter är olika filosofiska idéer och så försöker han hitta bibeltexter som illustrerar eller belyser hans tes. Ofta med en mycket slarvig exeges. Rollins försöker omtolka bibeltexter på ett radikalt sätt, men saknar då förankringen i bibeltexten och i hur kristna kyrkan har tolkat texten under historien. När han t.ex. tar upp om sexual- och samlevnadsetik så försöker han försöker han inte ens att titta på de bibliska texterna och omtolka dem. Han struntar blankt i dem och har egna idéer om hur vi ska leva.

Rollins driver här den etablerade tesen att kyrkan delvis har lärt sig att göra upp med racism och sexism, och lär sig nu att övervinna andra former av exkluderande, han nämner här specifikt om homosexualitet. Ett mycket konventionellt argument, som jag inte håller med om. Ligger dock utanför ramen för den här texten att utveckla det. Rollins för ett resonemang om den mänskliga benägenheten att utse vissa folkgrupper och kategorier av människor som syndabockar, som t.ex. nazisterna gjorde med judarna på trettiotalet. Det är en annan grupp som orsakar våra problem, det är syndabockstänkandet.

Rollins skriver : ”But the problem is that the fundamental structure of scapegoating is not broken in the acceptance of the latest “other.” If the underlying scapegoat mechanism is not decommissioned, then new “others” will always arise to protect the group from its own internal conflicts. For example, people who are gay or lesbian are often being welcomed into the church as long as they seek to embrace the type of relationship configuration endorsed by the church. Instead of being open to different understandings of sexual relationships that might be learned from minority communities who have existed outside the dominant system, these minorities must conform. This is similar to the idea of a church that welcomes someone who is gay as long as he remains celibate. Only now he has a second choice, monogamous marriage for life. If the underlying scapegoat mechanism is not decommissioned, then new “others” will always arise to protect the group from its own internal conflicts. In order to destroy the scapegoat mechanism, a different strategy must be adopted. Instead of trying to create a community where there is no outsider, the real answer lies in understanding that there is a sense in which we are all outsiders. In concrete terms, this means that a community faces its own lack, rather than ignoring it and thus creating a scapegoat who must carry it. The projection of lack occurs whenever a group seeks solidarity by sharing a hatred of some external group that is directly blamed for a sense of dissatisfaction. Such a group gains its identity from sharing a common enemy. However, it is possible to have a community that owns its lack. One example of this is Alcoholics Anonymous.”

I ett avsnitt tar Rollins upp om hur vi skapar syndabockar och genom detta stöter bort ifrån oss grupper av människor. Han skriver s. 45,46 : ”what acts as a scapegoat will be different depending on the historical situation (women, Jews, Muslims, the LGBT community), but the excluded “class of no class” continues to exist as the no-things that continually de-center the things that are. This is why the liberal strategy of opening up communities to previously scapegoated others is not in itself sufficient. In religious terms, some churches are beginning to open up to the idea that gays and lesbians can be equal members of their community. Just as many churches eventually learned to reject explicit racism and sexism, now they are gradually learning to overcome other systems of exclusion.”

Det här avsnittet är mycket anmärkningsvärt. Att det har funnits syndabockar i mänsklighetens historia är helt riktigt, det är en allmän sociologisk iakttagelse. Bibeln och Kristi efterföljelse försöker göra upp med detta. Men Rollins går mycket längre än så, han vill ungefär som Jonas Gardell bejaka alla livsstilar, för om vi inte gör det skapar vi syndabockar. Han går betydligt längre än Svenska kyrkans liberalteologer som menar att t.ex. homosexuella är en sådan utsatt grupp som kyrkan ska bejaka, och deras livsstil ska bejakas. Svenska kyrkans liberalteologer utgår ändå från bibeltexterna och försöker omtolka och omdefiniera dem. Jag har inte heller hört någon säga något annat än att även homosexuella ska följa kyrkans allmänna sexualetik, trogna och fasta förhållanden till en partner under äktenskapsliknande former. Istället ska vi enligt Rollins ”being open to different understandings of sexual relationships that might be learned from minority communities”. Här behöver vi göra upp med hela syndabocksmekanismen enligt Rollins. Hans tankevärld är samma som de extrema sexliberalerna under sent sextiotal, människor ska få leva precis som man känner för, och alla tänkbara sexuella preferenser bör bejakas. Rollins utvecklar inte resonemanget, men han säger tydligt att det räcker inte med att kyrkan fullt ut bejakar samkönade relationer, det finns fler livsstilar bortom traditionella äktenskapet som behöver bejakas, ett påstående som inte har någon grund i Bibeln, och som sagt var, Rollins försöker inte ens hitta någon grund i Bibeln. Rollins ute på mycket hal is, han gör inte några gränsdragningar, utan han säger i princip att alla livsstilar ska bejakas, annars skapar vi syndabockar. Rollins nöjer sig inte med att hävda att kyrkan helt ska bejaka den utlevda homosexualiteten.Det jag framförallt reagerar på är att han fullständigt struntar i att utgå från Bibeln i sina resonemang. Han försöker inte ens att omtolka bibeltexterna så att det passar hans teologi, han struntar helt i bibeltexterna.

Har kristna tron ett intellektuellt och läromässigt innehåll? Det är en tredje och grundläggande fråga man behöver diskutera när man läser Rollins.  Kristna kyrkan har i alla tider uppfattat kristen tro som en lära, en världsbild, ett kognitivt innehåll i tron. Det är uttryckt i olika bekännelser. För kristna rörelser som inte har fokuserat på bekännelseskrifter och lärosatser, brukar man betona att det räcker med Bibeln. Den innehåller och är läran. Kristen tro innefattar lärosatser, och de definierar kristen tro. Kristen tro har ett kunskapsinnehåll. ”För om du med din mun bekänner att Jesus är Herren, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från det döda, då blir du frälst”. Rom. 10, att bli kristen förutsätter en tro på Jesu uppståndelse, det är en lärosats, ett kunskapsinnehåll i kristen tro, uttrycker en världsbild som är något annat än den rådande modernistiska världsbilden. ”Bröder, jag vill påminna er om evangeliet som jag predikade för er, som ni tog emot och som ni står fasta i. Genom evangeliet blir ni frälsta, om ni håller fast vid ordet som jag förkunnade. Annars var det ingen mening med att ni kom till tro. jag förde vidare till er det allra viktigaste, vad jag själv har tagit emot att Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen enligt Skrifterna och att han visade sig för Kefas och sedan för de tolv.” I Kor. 15:1 f. Här ser vi med all tydlighet att kristna tron innefattar en lära, ett kunskapsinnehåll, det bygger på tron på något som faktiskt har hänt.

Men detta håller inte alls Peter Rollins med om.

Rollins förkastar idén om kristen tro och kristendom som en världsbild, en tro med ett intellektuellt och kognitivt innehåll, med specifika tros- och lärosatser. På sid 9 och 10 skriver han: ” s. 9 The word Christianity has largely come to refer to a particular way of viewing the world. It involves a set of beliefs and practices that can be compared and contrasted with other worldviews. Both its advocates and its critics see Christianity as making certain claims about the existence of God, the nature of the universe, and the ultimate meaning of life. … But despite which view one picks, the shared understanding is that Christianity offers a concrete way of understanding the world and our place within it. It is one of the few things that both religious apologists and their adversaries actually agree on— both accept that Christianity makes certain knowledge claims and both accept that these claims attempt to reflect the nature of reality in some way. The only difference is that religious apologists attempt to prove them true, while their adversaries strive to expose them as false. Whether we accept or reject Christianity, we all seem to know broadly what we mean when we use the term: a worldview that makes certain knowledge claims.” Centralt i Rollins tänkande är att han förkastar denna syn på kristen tro, och då är frågan vad det är, vad som finns kvar, om man överger läran och kunskapsinnehållet.

Rollins skriver vidare: ”Christianity is thus a term that is used to describe a tribal identity; a grouping within society bound together by shared beliefs, traditions, and history. Of course, within this shared horizon there are legion conflicts regarding what exactly constitutes a Christian belief. Depending on whether one is Orthodox, Catholic, or Protestant (and whether of the conservative or liberal leaning), one will get different answers about which beliefs and practices are debatable and which are nonnegotiable. Some people might only hold a few beliefs as essential, while others might list volumes of things— from the sublime to the utterly ridiculous— that they think we need to affirm in order to warrant the title. All of these different factions, though, agree that Christianity makes at least some claims. Any debates, then, that revolve around what beliefs or practices might be correctly “Christian” continue to operate within the same horizon of meaning. This belief-oriented understanding of faith causes certain problems for those who find the beliefs unconvincing, who have legitimate doubts, or who suffer from mental health issues that make the forming of such beliefs too difficult.”

Rollins förkastar idén att se kristen tro som en världsbild, som en uppsättning lärosatser, som en tro med ett kognitivt innehåll. Det är en bärande tankegång i hans texter som upprepas ständigt. Bibelns kristendom har ett kunskapsinnehåll, och anspråk på sanning. Hela Bibeln genomsyras ju av tesen att kristen tro är en specifik kunskap, en kunskap om Gud, en lära om människans frälsning, om Guds uppenbarelse i världen och hur vi kan lära känna Gud. Det går att ge ett oändligt antal bibelreferenser som stöder detta. Rollins förkastar detta, men det är mycket oklart vad han har för alternativ. Om han formulerar ett tydligt alternativt, så faller han ju själv i samma grop med ett kognitivt innehåll, och ett läroinnehåll. Istället blir det tystnad och tomhet han levererar i denna fråga – vad den kristna tron är, vad den innehåller och vad man är övertygad om, om man kallar sig för kristen.

Vi återkommer, det finns mycket mer att säga.

 

 

Kommande vecka blir det två events för mig utanför Stockholm. Onsdag kväll blir det release för vår bok i Uppsala, genom en event i Korskyrkan Uppsala, 18.30 där jag och Micael Grenholm presenterar vår bok ”Jesus var också flykting”, Simon Ådahl kommer också att medverka och framföra en del sånger.

Nästa söndag 18.00 kommer jag att besöka Saron i Hallsberg, och finns du i Närke är du mycket välkommen. Det mötet ingår egentligen i min turné där jag presenterar min förra bok om korset, den turnén är ännu inte avslutad. Men jag kommer naturligtvis också att nämna om senaste boken och den kommer att finnas tillgänglig för försäljning och signering.



Subscribe to Stefan Swärd