Stefan Swärd

Allt mellan himmel och jord

De som läser vad jag skriver vet att jag är inte någon större anhängare av USA:s nuvarande president. Jag är kritisk till det mesta av hans politik och jag har också väldigt svårt med hans stil. En amerikansk president ska ju framförallt vara en skicklig diplomat, som skapar breda allianser, skapar förtroende och respekt för USA och som har stor skicklighet att hantera relationer åt alla håll, framförallt mot andra stater men också internt, presidenten är ju beroende av stöd från den egna kongressen. Jag tycker att Trump mest visar bufflighet, arrogans, och en unik förmåga att hamna i konflikt med allt och alla. Den konflikt och hållning till media som han har visat har så vitt jag vet aldrig inträffat tidigare för en statsledare och regeringschef i ett demokratiskt land.

Men beslutet om Jerusalem är enligt min mening helt rätt. Visst är det kontroversiellt med tanke på alla de icke-demokratiska och delvis fascistiska länder som omger Israel, som kommer att agera hotfullt på alla sätt i denna fråga. Men sakligt sätt har Jerusalem varit Israels huvudstad sedan nationen Israels bildande och jag känner inte till något exempel på att demokratiska länder har förvägrat att erkänna ett annat demokratiskt lands egna val av huvudstad. Israels statsinstitutioner ligger i Jerusalem, bland annat Knesset, och varje stat som vill ha samtal med Israel på stats- och regeringsnivå och mötas på deras hemmaplan, måste möta Israels företrädare i Jerusalem, och i praktiken erkänner man då Jerusalem som huvudstad. Om Israels alla odemokratiska och antisemitiska fiender menar något allvar med fred och försoning borde man sätta sig vid ett förhandlingsbord istället för en massa hot och vapenskrammel i det uppkomna läget. För vissa av de berörda länderna erkänner ju inte ens Israel som stat. Jag vet mycket väl hur laddad och svår frågan är, men den blir inte bättre av en strutsmentalitet där man inte erkänner att Jerusalem faktiskt är Israels huvudstad. Det var ju kung David som gjorde staden till judarnas huvudstad för 3000 år sedan, så det finns en viss historisk förankring för detta.

I Världen Idag, idag, gör jag mitt inlägg i Metoo-debatten. Tycker de samlevnadsetiska och sexualetiska frågorna är väldigt väsentliga, och kommer inte fram tillräckligt i debatten.

Sedan några år tillbaka lever jag ett nytt liv. Är morfar till dessa två unga norska damer. Min dotter gifte sig med en bergensare för en del år sedan, så de får växa upp i Bergen i Norge. Har varit där senaste veckan och varit assisterande barnserviceassistent. Ägnat mig åt att transportera till och från ”Barnehagen”, leka kurragömma, laga mat, klä på, klä av, sussa, leka, leka med lego, bära, lyfta, springa och mycket annat. Min äldste son har ju också fått barn i höst så nu är man också farfar.

Bilden visar när vi handlar i Lagunen i södra Bergen.

IMG_1997 - kopia

I går var jag och mötte Pingströrelsens teologinätverk, höll ett föredrag om Bibeln och miljöfrågor, och en pentekostal-evangelikal hållning till miljöfrågor. Det var mycket inspirerande.

Nu sitter jag på Oslo flygplats, på väg till Bergen i Norge, ska jobba därifrån i en vecka, och hjälpa min dotter med att passa barnbarnen, då hennes man är på tjänsteresa. Detta ska bli mega-exciting, att umgås med en 1-åring och en 4-åring, det finns inte något roligare.

Jag fortsätter gripas av MeToo-kampanjen, och sitter och skriver på en text om detta till sekulära media.

Har hört sedan åttiotalet i vissa kristna kretsar att vi i kyrkan inte ska syssla med underlivsfrågor. T.o.m. föreståndaren för Filadelfia i Stockholm har sagt detta på senare år, och jag var väl den enda i svensk kristenhet som protesterade offentligt.

Hela MeToo-kampanjen handlar om underlivsfrågor. Det är tur att vanliga sekulära krafter tar vid och höjer rösten när kyrkan tystnar. Dessa underlivsfrågor är faktiskt helt avgörande när det gäller etik och moral, och att relationen mellan män och kvinnor ska fungera respektfullt.

Nu kanske man vågar kommentera sexualmoral från kyrkligt håll när alla andra gör det.

Noterar med glädje att tidningen Dagen har min författarkollega Micael Grenholm som en av kandidaterna för att bli årets förebild. Jag har nu röstat på honom och det kan du göra också genom att gå in på Dagens hemsida.

Micael står enligt min mening för en sund och balanserad kristendom. Han förenar bibeltro, med tron på under och tecken, äkta evangelisation, och samtidigt ett starkt kristet socialt engagemang, och förena detta med en radikal livsstil för gemenskapen i den lokala församlingen. Den helhetssynen sympatiserar jag med, och eftersträvar själv samma inriktning. Sedan har väl jag blivit lite luttrad med åren, och radikaliteten kan något dämpas under livsresan. När jag var 20 var jag fullt övertygad om att man inte var en verklig kristen om man inte bodde i kommunitet. Det tror jag inte idag.

Nu på väg till Bonn i Tyskland för FN:s klimatmöte. Kliver på en Lufthansaflight till Frankfurt om en stund.

Hade förmånen att på Klara kyrkas präst- och pastorssamling idag på morgonen berätta om vårt pionjär- och missionsarbete riktat till Östermalmsbor. Så styrkt av förbön, välsignelse och uppmuntrande tilltal, och att möta människor som uppskattar vad man håller på med. Inom frikyrkligheten är det ju långt ifrån alltid man möter det.

Enligt min mening är Östermalm kanske det strategiskt viktigaste missionsfältet i Sverige, på grund av den höga koncentrationen av nyckelpersoner som bor i området, nyckelpersoner inom media, kändisvärlden och näringslivet. Det är dessutom en expansiv stadsdel och befolkningen går i riktning mot 85.000 med utbyggnaden av frihamnen och norra Djurgårdsstaden.

Den här veckan blir intensiv och dramatisk. Under onsdagen flyger jag till Frankfurt i Tyskland för att vara med sista dagarna på FN:s klimatkonferens i Bonn. Onsdag morgon medverkar jag vid en pastors- och prästträff i Klara kyrka i Stockholm och ska bl.a. berätta om det missionsarbete jag håller på med i Stockholm.

Är tillbaka i Stockholm lördag kväll och predikar i Korskyrkan i Stockholm på söndag, då jag kommer att ta upp ämnet från min bok ”Inte utan korset”. Gudstjänst nu på söndag 19 november 11.00. Välkommen om du finns i Stockholmsområdet på söndag.

Yuri Stognienko, ukrainsk pastor med familj, hustrun Ludmila och fyra barn, har anlänt till Stockholm, för att leda den rysktalande församling som finns inom ramen för Elimnätverket och Folkungakyrkan. Vi har en kraftigt växande rysktalande population i Stockholm och vi vill driva mission riktad till denna grupp av människor som kan bestå av ända upp till 70 000 personer i Storstockholm. Yuri är en mycket erfaren pastor som grundat en större församling i Ukraina med ett antal dotterförsamlingar. Han har fått arbetstillstånd i Sverige för att vara verksam som pastor för rysktalande i Stockholm.

Tyvärr har den bostadslösning som vi hade hoppats på, inte blivit möjlig. Skulle därför vilja göra ett upprop om det finns någon bloggläsare som bor i Stockholm eller har en kontakt i Stockholm som har möjlighet att hyra ut en bostad i andra hand, åtminstone i ett år. Helst ett radhus men en hyfsat stor lägenhet är också ett alternativ. Hör av dig till mig om du har något att erbjuda eller något tips. sward@src.a.se, Sprid gärna detta vidare i din bekantskapskrets.

 

Det finns mycket att säga om den Librisantologi om homosexualitet som kommer ut i dagarna. Flera artiklar har ju redan kommit, och både Olof Edsinger och Stefan Gustafsson har utmärkt kommenterat boken i Dagen respektive Världen Idag. Man bör läsa Erik Johanssons artikel i Dagen som kraftigt kritiserar boken skildring av Medvandrarnas verksamhet. Boken innehåller ett antal olika texter med det gemensamma budskapet att frikyrkorna ska acceptera fullt ut den homosexuella kärleken. Det är både texter av pastorer och teologer, och vittnesbörd från personer som kommit ut, som pekar i samma riktning. Jag har ju skrivit förr i ämnet, det här blir bara några övergripande kommentarer till bokens innehåll. Om Libris agerande – den diskussionen går jag inte in på, det får berörda ägare sköta om. Jag tar för givet att när förlaget såldes till norska Mentor medier, att berörda ägare förhandlade fram  bra villkor för teologiska-ideologiska inriktningen, och att de skulle kunna ha ett inflytande över detta, även som minoritetsägare. Detta har uppenbart fallerat och det är berörda samfundsledningar som har ansvaret att reda ut denna sak.

  1. När det gäller hanteringen av Bibelns texter och budskap, ett omfattande ämne i sig, hänvisar jag endast till de texter som lagts ut på Svenska Evangeliska Alliansens hemsida, som tydligt bemöter de försök som har gjorts att omtolka Bibelns texter. Lundaprofessorn Caragounis bok som kom ut för 10-15 år sedan är också ett bra bemötande av denna argumentation, att försöka omtolka Bibelns texter som gäller homosexualiteten. Sammanfattningsvis vill jag bara peka på det faktum att vid Nya Testamentets tillkomst och kristna församlingens uppkomst, var bakgrundsmiljön sådan att den judiska kulturen var totalt förbjudande angående homosexualitet, den romerska kulturen var mycket tillåtande. Det var i det spänningsfältet som kristna församlingen växte fram. Om det var en kristen ståndpunkt att bejaka den romerska kulturen istället för den judiska, det är märkligt att detta inte sägs i bibeltexterna eller i kyrkohistoriska texterna från kyrkans första 100-200 åren. Hade det varit den kristna linjen, borde man hitta någon referens till Jesusord eller Paulusord som bekräftar detta. Eller i varje fall från tidiga kyrkohistorien. Men något sådant finns inte.
  2. Hur vi ska leva som kristna, och hur vi formulerar en kristen etik – det avgörande är att försöka komma underfund med vad Gud har för uppfattning. Att följa och lyda Kristus och Guds ord är varje troendes utmaning och uppmaning. Det är inte enkelt alla gånger, och genom hela kristna kyrkans historia har det varit med livet som insats att vara kristen. Det finns kristna livsstils- och etiska frågor som är ganska självklara utifrån Bibelns vittnesbörd och kristna kyrkans historia. Sedan finns det frågor där kristna har olika uppfattningar, och där Bibeln inte ger helt tydliga besked. Sedan finns det frågor där Bibeln inte har något att säga, därför att det handlar om etiska frågor som inte var aktuella på Bibelns tid. Där kan man dock hitta principer i Bibeln som kan tillämpas på moderna etiska utmaningar. Jag menar t.ex. att Bibelns texter om skapelsen, djurlivet och naturen kan tillämpas för att komma fram till miljöetiska ställningstaganden idag, även om Bibeln inte explicit handlar om miljöfrågor. Inställningen till pacifism är exempel på en fråga där vi kristna har haft olika uppfattningar. Nya testamentets budskap är ett tydligt icke-våld, men diskussionen har handlat om den kristne kan medverka i ett militärt försvar, och i statens våldsutövning. Frågan om äktenskap och samlevnad, tycker jag inte har varit någon meningsskiljaktighet varken i Bibelns budskap eller i kristna kyrkans hållning under två tusen år. Jag har hittills inte läst något seriöst teologiskt-bibliskt försvar för samlevnad utanför äktenskapet. Det hävdas att det idag finns en relativisering, t.ex. i synen på skilsmässa. Men det livslånga och trogna kristna äktenskapet har alltid varit idealet i kristna sammanhang, sedan ger även Bibeln skäl för skilsmässa i vissa nödsituationer. Att skilsmässa har blivit vanligare i västvärldens kyrkan kan ju knappast tolkas som att Gud har ändrat uppfattning, eller att kristen etik i frågan om äktenskapssynen har förändrats.
  3. Det verkar finnas som ett budskap i boken att dessa frågor och människor i kyrkorna som brottas med sin sexuella läggning, att detta har undertryckts i kristna sammanhang. Att boken äntligen talar i klarspråk och nu kan berörda personer träda fram, äntligen. Detta är enligt min mening nonsens. Det kanske stämmer ur ett landsbygds- och småstadsperspektiv. Storstadsförsamlingar har levt med dessa frågor, mänskliga erfarenheter, och brottningskamp – under många år.
  4. Vi hade ganska omfattande debatter om homosexualiteten i Sverige på 1940- och 50-talet. Dels fanns det flera skandalaffärer kopplade till frågan, bl.a. så kallade Keijne-affären. Men homosexualiteten avkriminaliserades i Sverige på 1940-talet. Jag har läst de ledare Lewi Pethrus skrev i ämnet vid den tidpunkten. Även om språkbruket är annorlunda än idag så uppfattar jag det som att LP inte var emot avkriminaliseringen. Hans texter visar också att han var väl bekant med de människor som faktiskt berördes av frågan och han visar en påtaglig medkänsla för människor som brottas med sin sexuella läggning.
  5. Under min vuxna period, och under min tid som kristen ledare i Stockholm, har dessa frågor ständigt varit aktuella. Som Stockholmspastor möter man människor i alla tänkbara livssituationer, och jag tror att jag har mött på varenda variant av sexuell läggning som existerar. Jag har haft nära kontakt med homosexuella under hela mitt liv, personer som hittat olika vägar att kombinera sin brottningskamp angående sexuella läggningen och kristna tron.  Jag tror att det är riktigt att frågan om homosexualiteten inte har lyfts offentligt i berörda frikyrkor, mer än i undantagsfall. Men i själavården, samtalen och smågruppsmiljön har frågorna ständigt funnits med. När jag var ledare för en kristen kommunitet och ungdomsledare i Järfälla pingstförsamling på sjuttiotalet, lyfte vi frågan om homosexualiteten mycket ingående. Vi utvecklade mycket av transparens och att kristna skulle dela sina liv med varandra, och då kom alltid frågorna upp om sexualiteten. Så pass ingående jobbade vi med frågan så att jag cirka 1980 åkte till en församling i England  på studiebesök som särskilt jobbade med dessa frågor, och där pastorn var f.d. homosexuell. Tidningen Hemmets Vän uppmärksammade resan och det studiebesök jag gjorde. På nittiotalet lyftes frågorna både inom Pingströrelsen och Evangeliska Frikyrkan, och Per-Axel Sverkers utmärkta teologiska föredrag i ämnet var riktningsgivande hur vi såg på frågan teologiskt. I Frizonkretsar hanterades frågan grundligt under tidiga fasen, bl.a. genom besök av Erik Johansson, och genom utgivning av den bok som kom ut på Libris.
  6. Den samlade erfarenheten från allt detta har varit att det går att hitta en väg framåt, med bibehållen respekt för kristna traditionen och bibeltexterna, och samtidigt visa medmänsklighet och stötta de personer det verkligen handlar om.
  7. Jag har svårt med bokens svartvita hållning, antingen är man homo- eller heterosexuell, och man kan inte rå över detta. Min samlade erfarenhet är att varje person som brottas med sin sexuella läggning, varje enskild situation är ganska unik, och olika faktorer har bidragit. Ofta handlar det om olika grader av bisexualitet. Med respekt för Bibeln och förbönen, kan man i samtal och själavård hitta en väg framåt för varje enskild människa.
  8. De grupper i västvärldens kyrka som driver omförhandlingsfrågan, vilket denna bok är ett exempel på, bidrar till att splittra kristna kyrkan. För världens 1,2 miljarder katoliker är äktenskapet ett sakrament och en total och överlåtande förening mellan en man och en kvinna. De kommer inte att omförhandla detta. Den globala pingstkarismatiska rörelsen har samma commitment till äktenskapet mellan man och kvinna. Samma sak gäller den traditionella baptismen. Omförhandlingen bidrar också till att fokusera väldigt mycket på frågan om homosexualitet, jag har alltid eftersträvat att undvika detta, talar hellre mer övergripande om en kristen syn på sex- och samlevnad, för att inte peka ut en begränsad grupp människor. När omförhandlingsfrågan drevs stenhårt i Equmeniakyrkan för 15 år sedan, höll hela samfundet på att spricka av denna anledning, enligt vad folk har berättat för mig.
  9. Sammanfattningsvis, Librisantologin ger en mycket vinklad bild av detta. Det är synd att man inte tagit in fler röster, och hur vi i berörda samfund jobbat med frågorna under många år, fast på ett annat sätt än vad antologins skribenter förespråkar.
  10. Det kommenterades på Facebook en mening, jag skrev i min Världen Idag-ledare i fredags. Att lyfta homosexualiteten var ursprungligen en del av sexuella frigörelsen och sexliberalismen på sextiotalet. Men att frågan ändrade sin definition, från att vara en del av sexliberala projektet, till att tolkas som en Human Rights-fråga. Mitt påstående där var rent deskriptivt. Jag har doktorerat på sexliberalismen, det var ju sexliberalismen som låg bakom fria aborten. Homosexualiteten lyftes  fram i det perspektivet på sextiotalet, men frågan ändrade sedan karaktär. Jag lägger inte in något värdeomdöme i detta, utan konstaterar bara att det var så, och att det var en målmedveten och organiserad kampanj med rötter i amerikanska universitet som syftade till att förändra västvärldens inställning till homosexualiteten. Genom att lyfta frågan som en mänskliga rättigheters-fråga och att lyfta marginaliserade, gjorde man uppenbarligen bedömningen att det lättare skulle gå att få stöd för homosexuellas rättigheter. Det var en framgångsrik strategi, gay-rörelsen har varit extremt framgångsrik i västvärlden.

Idag skriver jag en ledare i Världen Idag om den nu internkristet berömda Librisantologin.



Subscribe to Stefan Swärd