Stefan Swärd

Allt mellan himmel och jord

Har idag på morgonen skrivit en ny ledare till Världen Idag, som förmodligen publiceras på måndag. Går in i debatten om ”tiggeri” i polemik mot Göteborgsmoderaten Cecilia Magnusson och Sverigedemokraterna. Att förbjuda tiggeri är bara att måla över symptomen på ett bakomliggande problem.

Men att mildra symptomen är inte någon lösning. Att ge tiggaren idag, då tigger den i morgon också, och får inte någon verklig hjälp. Vi måste göra något åt de bakomliggande orsakerna. Och då handlar det om entreprenörskap när det gäller att hjälpa människor att få arbete.

Läs ledaren på måndag.

Beklagar, har helt kopplat bort från bloggen några dagar. Har en dotter och ett barnbarn på besök så varje ledig minut har gått till barnbarnet. Återkommer inom  några dagar med feedback på senaste kommentarerna.

Sorry, jag hade inte planerat att dra igång en omfattande Israeldebatt, men så har det blivit. Skrev bara en kort ledare i måndags, och så har det blivit en engagerad diskussion. Måste dock vänta ett par dagar innan jag hinner kommentera något, mitt lilla barnbarn från Norge kommer i morgon, så det tar all tid måndag-tisdag, förutom helt nödvändigt arbete.

För övrigt, på söndag håller jag min sista predikan som teampastor för Folkungakyrkan. Sedan har jag bara uppgiften att vara föreståndare för Elimkyrkan Stockholm,(förutom mina andra uppdrag i svensk kristenhet som ordförande för Evangeliska Alliansen, Ja till Livet, Claphaminstitutet, ledarskribent Världen Idag, styrelsen New Wine, och nya teologiska utbildningen i Uppsala, Sveriges kristna råds miljögrupp),  som alltså är en organisation för hela vår grupp av församlingar, för närvarande 6 stycken, men med flera till pionjärprojekt igång. Och meningen är att det ska bli en hel del till församlingar, det är mitt uppdrag att se till att det blir det. Så jag kommer att jobba vidare med Folkungakyrkan men inte som daglig operativ pastor, utan på ett mer övergripande plan, i rollen som föreståndare för Elimkyrkan Stockholm.

 

Jag vill ta upp två frågor i detta blogginlägg. Dels frågan från ”dessaminstabröder” om Israels ockupation. Dels försöka besvara frågan om Israel, judarna, Jesu återkomst och Bibeln.

Bakgrunden till ockupationen är sexdagarskriget 1967 då en enad arabvärld med Egypten och Nasser i spetsen hade avsikten att krossa Israel, med stöd av de totalitära kommunisterna i Sovjetunionen bl.a. Israel lyckades dock blixtsnabbt slå ut grannländernas militära styrkor, och resultatet av kriget under sex dagar blev att Israel ockuperade stora områden som hörde till Egypten, Jordanien och Syrien. Från Egypten ockuperade man Gaza och Sinai. Från Syrien Golanhöjderna och från Jordanien Västbanken. Rent militärt hade man kunnat ockupera mycket mer, men det var världsopinionens och USA:s påtryckningar som förmådde Israel att inte gå längre än vad man gjorde.

Israel och Egypten gjorde en fredsuppgörelse 1979, mellan Sadat och Begin. Egypten erkände Israels rätt till existens, och som motprestation släppte Israel ockupationen över Sinai, dock fanns inte Gaza med i uppgörelsen utan Egypten accepterade fortsatt Israels ockupation av Gaza. Med Jordanien råder det också fred genom en uppgörelse 1994, och de har inte gjort anspråk på att få tillbaka hela eller delar av Västbanken. Golanhöjderna är ju mest ett ökenområde men har en stor militärstrategisk betydelse och Israel har inte velat släppa detta område tillbaka till Syrien, i praktiken har Syrien accepterat detta, men det finns inte någon fredsuppgörelse mellan Syrien och Israel, och så länge detta inte existerar är det mycket osannolikt att Israel släpper något av denna ockupation. Sadat blev bannlyst av hela arabvärlden för att han slöt fred med Israel. PLO:s fredsvilja under nittiotalet var också ett stort steg framåt i fredsprocessen.

Folkrätt är inte entydigt, det finns folkrättsexperter som hävdar Israels rätt till dessa ockupationer, med andra menar att de inte har den rätten. Eftersom Israel vann det berörda kriget kan man hävda att det kan vara rimligt att man får behålla vissa områden, framförallt av säkerhetsskäl, på grund av den hotbild man varit utsatt för. Men det är många som inte håller med om det.

Det Israel dock har visat i uppgörelsen med Egypten är att om man får rimliga fredsgarantier är man beredd att häva ockupation. Israel tog också ett eget initiativ att driva ut sina egna bosättningar från Gaza, en åtgärd som borde bereda marken för mer fredliga relationer, men det har blivit motsatt effekt. Hamas har ju inte lyckats förvalta den möjlighet som skapades genom detta.

I fredsuppgörelsen med Egypten 1979 accepterade Israel ett palestinskt självstyre, men formuleringarna i den uppgörelsen, var svagare än att kalla det för en palestinsk stat, jag tror man använde uttrycket ”self determination”. Det blev en möjlighet genom uppgörelsen i mitten av nittiotalet. Men på grund av intifador, självmordsbombningar och Hamas ständiga raketanfall har det inte varit enkelt att nå framåt i dessa fredsförhandlingar.

Efter kriget 1948 var Israel beredda att erkänna en palestinsk stat och dela upp landet, men palestinierna vägrade att gå med på detta, utan det blev krig istället. I det kriget var Israel också hotat av utplåning.

Jag kan inte fullt ut bedöma folkrättsliga statusen kring Västbanken, men jag har förståelse för hur hotat Israel är, därför att man fortfarande har grannar som vill dess utplåning, det skapar behov av buffertzoner. PLO har ju också i Osloöverenskommelsen accepterat vissa delar av de judiska bosättningarna på Västbanken.

Jag tycker också att världsopinionen och folkrätten blir väldigt selektiv i sina bedömningar. Kurderna t.ex. har länge velat ha en egen stat, men Turkiet, Irak och Syrien där kurderna bor, kan absolut inte gå med på detta, och har aldrig varit beredda att sätta sig vid något förhandlingsbord. Däremot har man aktivt förtryckt kurderna, varför är världsopinionen inte lika kritisk mot dessa länder och kämpar för kurdernas rätt, den fråga jag ställer är om det beror på att Palestinakonflikten handlar om judar.

Sovjetunionen både ockuperade och annekterade Baltikum under andra världskriget, trots att det inte fanns några som helst säkerhetsmotiv, som har varit fallet i Israel. Svenska regeringen accepterade denna annektering fullständigt. Det går att ge många sådana exempel på mycket mer flagranta fall än Israels agerande, där världsopinionen inte har haft några synpunkter på både ockupationer och annekteringar.

Och till frågan om kyrkan, Israel, Jesu återkomst och Bibeln.

Som jag sade i förra blogginlägget, kristendomen har sina rötter i judendomen, vi bör som kristna visa respekt för vårt judiska arv. Eftersom landet Israel är det viktigaste uttrycket idag för judisk kultur och samhällsliv måste den respekten också gälla Israel, inte bara judiska folkgrupper i våra olika länder. Bibeln säger att ”evangeliet är främst för judarna”, och att vi hednakristna ska väcka ”judarna till avund”, genom att Gud verkar i oss.

Jag tror också på Guds löften till Abraham, även om det tydligt framgår att hela världen ska bli välsignad i Kristus, så har jag svårt att se att de geografiska löften som gavs till Abraham har upphävts. Jag har också svårt att se alla gammaltestamentliga profetior om landet och om Israel att det bara gällde dåtiden, jag tycker nog att återvändandet från Babel inte täcker inte alla bibliska löften när det gäller Israel och landet. Men detta är Guds mäktiga handlande, och jag håller med många ortodoxa judar att vi inte i mänsklig kraft kan ta tag i situationen och genomföra detta militärt. Jag kan inte dela uppfattningen hos många amerikanska kristna som ser de militära lösningarna som det som ska genomföra Guds löften och plan. Däremot menar jag att man måste acceptera Israels rätt till självförsvar, däremot tycker jag inte att något demokratiskt samhälle har rätt att utöva våld, bortsett från självförsvar.

Man bör också komma ihåg att det finns karismatiska församlingar i dagens Israel med araber som tror just detta om Guds plan för Israel och judarna, och som inte har anammat den helt ensidiga kritik mot Israel som är mycket utbredd inom de historiska kyrkorna i regionen.

För mig är bildandet av staten Israel 1948 något unikt i mänsklighetens historia, man måste alltså gå tillbaka till 586 före Kristus för att hitta en självständig judisk stat i området. Jag har väldigt svårt att se det på annat sätt att det finns ett Guds handlande i detta, och att det är en uppfyllelse av bibliska profetior.

Jag tycker också att Pauli text i Rom 9-11 talar för att judarnas kallelse och destination inte har upphävts genom Kristus, utan Gud ska upprätta dem igen.

Men jag är medveten om att man kan tolka de aktuella bibeltexterna på ett annat sätt, och de finns djupt bibeltroende kristna grupperingar och kyrkor som ser dessa frågor på ett annat sätt.

Detta var ett försök till några kortfattade svar på stora frågor.

Jag vill lägga till en viktig sak. Jag håller med befrielseteologerna om att kristendomen handlar om att hjälpa och stötta de svaga. Många palestinier är hårt drabbade av denna konflikt och utnyttjas också cyniskt av sina regeringar. De är värda allt stöd. Men jag tror inte att lösningen och freden ligger i en massa Israelkritik och Israelmotstånd, utan lösningen ligger i att välsigna Israel och acceptera denna stat, och utveckla ekonomiskt samarbete. Jag tror att Gud har en plan och en kallelse också för araberna och palestinierna och den kallelsen handlar inte om antisemitismen och hat mot Israel och judar. Jag kan fullt ut acceptera att Israels regering kan utmanas att behandla palestinier väl.

 

Det har varit många frågor och kommentarer på denna blogg med anledning av min ledare i Världen idag i måndags och mina två blogginlägg om Gazakrisen. Tyvärr har jag inte möjlighet att följa upp varje fråga eller kommentar utan skriver en mer övergripande kommentar i ämnet.

Jag tror att det är väldigt viktigt att skilja på två grundläggande frågor när vi diskuterar Israel. Diskuterar vi frågan politiskt i största allmänhet eller diskuterar vi frågan utifrån Bibeln och ett eskatologiskt perspektiv.

För att få ordning och reda i debatten brukar jag strikt skilja på frågorna. Mina texter denna vecka om Gaza har varit en strikt politisk analys, jag har inte alls berört frågan om Bibeln och en specifik kristen syn på detta.

En mycket stark proisraelisk röst i svensk politik är folkpartiet, och till dem knutna liberala dagstidningar som Dagens Nyheter och Expressen. Även moderaterna, kristdemokraterna och även delar av socialdemokratin innehåller starka pro-israeliska strömningar. Men oftast handlar det om strikt sekulära debattörer som tror på Israel därför att det är en politisk demokrati, judar har varit det kanske mest förföljda folket i historien, landet har ständigt hotats av utplåning efter 1948, och motståndarna är oftast fascistiska och antidemokratiska krafter. Sådana sekulära debattörer tycker att religiösa argument bara är trams. Att Gud har kallat judarna och gett dem ett land, och att det är ett tidstecken – det är tankar som anses vara religiöst trams.

Sedan finns det i andra motpolen djupt religiösa ortodoxa judar som tror på judarnas unika gudomliga kallelse, och att Gud har gett dem landet, men att dagens Israel bara är en vanlig sekulär stat, och inte enligt profetian och Guds löften, det är bara mänskliga försök att åstadkomma något Gud vill. De är mycket kritiska mot dagens Israel men väntar på Messias ankomst och ingripande, då kommer upprättelsen.

Man behöver alltså inte vara stark Israelvän utifrån en religiös tro. Man måste inte heller aktivt stödja dagens Israeliska stat, bara för att man är djupt religiöst troende och tror på bibelns profetior om landet Israel.

Som jag visat i mina senaste texter sympatiserar jag starkt med den proisraeliska opinionen ur strikt politisk synvinkel.

Men hur ställer jag mig till Bibeln och judarna, och Israel som ett tidstecken. Här följer ett försök att bena ut resonemangen.

1. Jag anser att kristna kyrkan behöver vara starkt proisraeliska och projudiska, därför att vi har en sådan mörk historia. Under långa perioder har kristna kyrkan gått i spetsen för judehat och antisemitismen, och detta är fortfarande djupt rotat hos många judar. Att visa judarna kärlek är en grundläggande kristen kallelse, och det måste också uttrycka sig i att ge Israel ett stöd (vilket självklart inte behöver betyda att man gillar allt staten Israel gör). Att vi idag allierar oss med starkt israelkritiska strömningar blir helt fel, för all erfarenhet visar att detta mycket snabbt och lätt kantrar över i judehat och antisemitismen.

2. För det andra måste vi inse att kristendomen och kristna kyrkan har sina rötter i judendomen och bland judarna. De har haft en unik kallelse, Messias-Jesus var jude och växte upp i Israel. Den första kristna församlingen grundades i Jerusalem och leddes av judar. Bibeln och uppenbarelsen gavs till judarna, och det mesta av Bibelns text har skrivits av judar. Vi behöver därför visa en respekt för det judiska folket, och vi måste då inse att dagens Israel samlar och organiserar den breda gruppen av judar i världen idag, även de judar som bor kvar i USA eller i Europa, har starka kopplingar till Israel. När Jesus en dag kommer tillbaka ska ha ställa sina fötter på Oljeberget.

3. Hur ska vi som kristna idag se på Israel och mellanösternkonflikten?

Jag märker i kristen debatt tre olika spår. Dels ett befrielseteologiskt spår. Där är fokus på palestinierna som de förtryckta och Israel som förtryckaren. Det kristna svaret och budskapet är att stötta den förtryckte, i detta fall palestinierna. Jag har besökt kristna i historiska kyrkor på västbanken och jag tycker att det perspektivet är vanligt där, i varje fall hos dem jag pratat med. Fokus är inte Guds handlande med judarna, utan fokus är den kristna kyrkan som idag finns i Israel. Tycker nog att kristna propalestinska opinioner har detta tänkande.

Ett annat förskräckligt spår som har varit vanligt i kristna kyrkans historia, är det antisemitiska spåret. Judarna dödade Jesus, och är motståndarna till den kristna kyrkan. Det har till och med legitimerat fysisk förföljelse av judar från kristet håll, på ett uttalat sätt är detta inte vanligt idag. Men ett stark propalestinsk profil kan lätt hamna i dåligt sällskap och hamna på detta spår. Tendenser i vissa kristna kretsar att så tona ned judehat och antisemitism som finns t.ex. i Gaza, kan leda till att man indirekt stöder detta.

Ett tredje spår är mer agnostiskt, man ger inte något större utrymme åt staten Israel eller judarna utan betonar strikt att kristna kyrkan är det nya förbundsfolket. Landet Israel och judarna har inte längre någon roll att fylla i Guds frälsningsplan. Har man synpunkter på dagens Israel och mellanösternkonflikten är det i regel bara som allmänna politiska uppfattningar. Det finns många bibeltroende och evangelikala strömningar som har den positionen.

En fjärde hållning, som inte uttrycks särskilt explicit, men man ser den typen av argument, en förväntan om att dagens sekulära Israeliska stat ska uppträda som en kristen kyrka, t.ex. när det gäller pascifism, vända andra kinden till m.m. Jag är skeptisk till detta, dagens Israel är en sekulär stat, den måste rimligtvis följa de spelregler som gäller för civiliserade stater. Jag är tveksam till den typen av argument. Som kristna bör vi självklart verka för fredens och icke-våldets principer, men det bör ju gälla i allmänhet, det är knappast rimligt att lägga krav på Israel som vi inte lägger på andra länder. Speciellt om man inte tror på att det finns en särskild Guds kallelse över Israel och det judiska folket.

En femte hållning och som präglat väckelserörelsen i modern tid och pingströrelsen i stor utsträckning är att se Israel som Guds särskilda handlande. Det var till Israel som Jesus kom som frälsare, det var med det judiska folket som han slöt förbundet, och erbjöd nya förbundet. Vi hednakristna har på grund av Guds nåd inympats i det äkta olivträdet. Förbundet vidgades och är nu tillgängligt för alla som omvänder sig och tror på Jesus, både jude och grek. Man tolkar Rom. 9-11 som att Guds löften och kallelse när det gäller judarna och Israel ligger fast. Lagen som frälsningsväg har upphävts i Kristus men Guds löften till judarna om landet ligger fast, löftena gavs till Abraham före det att lagförbundet inrättades. Många gammaltestamentliga profetior handlar om Israel och judarna, och det blir en för överandlig tolkning att bara tillämpa detta på kristna församlingen. När upphävdes löftena om landet? Man tror också på judarnas frälsning och återupprättelse och tolkar in detta i Rom. 9-11,  Gudsriket ska upprättas och där spelar judarna en avgörande roll. Därför ser man bildandet av staten Israel och judarnas återvändande som en uppfyllelse av många bibliska profetior, och ett första steg i processen av judarnas frälsning och Israels upprättelse. Därför ser man det som en kristen kallelse att på ett särskilt sätt försvara judarna och Israel. Den hållningen är mycket vanlig i amerikansk kristenhet, mer än i brittisk. De nordiska väckelserörelserna har i stor utsträckning anammat det perspektivet.

Hur ser jag på detta? Det kommer i nästa blogginlägg.

 

 

 

Min kortfattade ledare om Gazakrisen har medfört flera kommentarer på min blogg, från Micael Grenholm, dessaminstabröder och Rolf.

I en kortfattad ledartext kan man inte ta upp alla aspekter av denna svåra konflikt.

Fakta är att det är en krigssituation som råder mellan Israel och Gaza. Sedan 2005 har Hamas skjutit 14.000 raketer mot Israel. I år, och det som föranledde Israeliskt motangrepp var det 450 raketer. Dessa har olika räckvidd, men når majoriteten av Israels befolkning. Att de inte orsakar större skada än vad de gör, beror på Israels starka militära försvar och högteknologiska anti-missil-system. Men det skapar ett ständigt hot för Israels befolkning. Det är omöjligt att säga när dessa raketer kan bli ännu träffsäkrare och orsaka större skada för Israel.

Enligt alla internationella regler har varje civiliserat samhälle rätten och skyldigheten att skydda den egna befolkningen. Israels regering har ett ansvar att skydda den egna befolkningen mot dessa angrepp.

Men det verkar som om Israels alltid ska bedömas utifrån någon annan måttstock. Om vi tänker oss tanken att något annat västland utsatts för motsvarande hot och angrepp, skulle någon ifrågasätta landets rätt att försvara sig, och att undanröja militära hot – i detta fall raketer och raketbaser?

Hur ska Israel annars försvara sig mot dessa angrepp, om man inte får göra något mot de vapen som riktas mot dem? Det råder en nästan total politisk enighet i Israel om detta försvar av egna befolkningen, att hävda att det bara är en högerregerings politik är inte korrekt.

Om vi tänker oss tanken att Sverige eller något annat västland skulle utsättas för motsvarande beskjutning, jag tror inte att någon demokratisk regim skulle överleva om man inte gick in för ett militärt försvar för att undanröja hotet mot den egna befolkningen. USA anses ju ha rätten att mer eller mindre sätta igång världskrig när man blir angripet, och få med sig världsopinionen på militära insatser i andra delar av världen, när man blir angripet.

Men Israel ska alltså inte få försvara egna befolkningen mot 14.000 raketer? Det råder en märklig moral i debatten om internationella politiken.

När det gäller ockupationen av Gaza drog sig ju Israel ur Gaza 2005 helt ensidigt, utan någon form av fredsuppgörelse eller motprestation. Så länge Hamas-regimen har som mål att krossa Israel, och faktiskt försöker göra saker för att främja detta, är det inte rimligt att kräva av Israel att de skulle undanröja en extern kontroll över Gazaremsan, t.ex. i form av en blockad.

Ockupationen på västbanken är en annan fråga, och är mer komplex, men man måste ändå positivt värdera att Israel har tagit ett så stort steg att häva ockupationen av Gaza, det verkar dock inte mötas med någon större tacksamhet från motparten.

Jag är inte så naiv att jag tror att Israels militär i alla lägen agerar perfekt. Det är alltid svårt mänskligt lidande och en djup tragik i alla väpnade konflikter.

Men enligt min mening är Hamas det stora problemet, inte Israel.

Kampen mellan Israel och Gaza är en kamp mot en totalitär, fascistisk och antisemitisk regim. Om man ser Israel som det stora problemet och boven i sammanhanget, blir det ju ett indirekt stöd till den fascistiska och antisemitiska regimen, deras brott och skuld tonas ner när det är Israel som problematiseras.

Vi är alla eniga om att det är en djup tragik när civilbefolkningen blir offer i en sådan konflikt, på liknande sätt som när tyska befolkningen blev ett fruktansvärt offer för den egna fascistiska och antisemitiska regimen.

Israel har sedan 1948 visat att man gång efter gång är beredd till stora eftergifter för att nå fred, och man är beredd att upphäva ockupation om man får långsiktiga garantier för fred och skydd för den egna befolkningen. Man bör komma ihåg att Israels befolkning inte bara är judar, den arabiska andelen handlar om över 1 miljon invånare, även de skyddas av att man försöker skydda egna befolkningen.

Israel hävde t.ex. hela ockupationen av Sinai 1979 då man fick tillstånd en fredsuppgörelse med Egypten, en uppgörelse som fördömdes av hela arabvärlden, och inte minst av palestinierna. Den egyptiske presidenten blev dessutom mördad för att han slöt fred med Israel.

När man bedömer Israels handlande bör man komma ihåg att de inte har Norge som grannland.

 

Jag har under många år varit i opposition mot den hållning till Israelfrågan som varit den dominerande i etablerad svensk kristenhet. Svenska Kyrkan, Diakonia, Bilda – Frikyrkliga studieförbundet och andra kristna organisationer har enligt min mening under många år fört en ensidig propalestinsk linje, och har haft en hållning som helt legat i linje med politiska vänstern, vänster om socialdemokraternas mittlinje.

Vid ett antal tillfällen har jag reserverat mig, bland annat vid en ekumenisk konferens för fyra år sedan, då det endast var jag, professor Jesper Svartvik i Lund och pingstpastorn och teologen Göran Lennartsson som reserverade oss mot de ensidigt propalestinska skrivningarna i det dokument och slutsatser vi då tog fram.

Jag är inte någon skrivbordstyckare, jag har gjort tre omfattande resor i Israel och noga samtalat med de olika parterna i konflikten. Även jag har varit vid vägspärrar, i Betlehem, har varit bland en massa israeliska stridsvagnar på Västbanken, dessutom har jag tagit del i omfattande forskning om konflikten.

Idag skriver jag en ledare i Världen idag om den aktuella Gazakonflikten.

Under min tid som doktorand i Statskunskap 1980-84 intresserade jag mig särskilt för mellanösternkonflikten. Min avhandling handlade inte om detta, men jag var i ett vägskäl att skriva om mellanöstern eller om svensk abortpolitik. Valde det sistnämnda.

Men hann ta del av en del forskning i internationell politik om mellanöstern och hann skriva en vetenskaplig uppsats om fredsförhandlingarna Israel-Egypten 1979.

Enligt min mening saknar den propalestinska opinionen både helhetssyn, ett bredare historiskt perspektiv och en tydlig kommitment till demokratiska värderingar.

Det är inte utan anledning som alla Israelprotester och alla Israelkritik ofta åtföljs av judehat och antisemitiska värderingar.

I ledaren idag ger jag en kortfattad beskrivning av hur jag ser på frågan.

Ulf Ekman har i senaste numret av tidskriften Keryx förklarat varför han valt att gå med i Katolska kyrkan. Hans artikel orsakar en hel del funderingar från min sida.

Artikeln innehåller inslag som jag helt och hållet kan hålla med om. Men den innehåller också inslag som jag inte alls håller med om.

Vid tiden för reformationen på 1500-talet så kunde man i varje fall i ett väst-perspektiv dela upp kristna kyrkan i tre delar, de historiska kyrkorna där Romersk-katolska kyrkan var den dominerande i ett västperspektiv. Den andra delen blev de nya reformatoriska kyrkorna med Luther och Calvin som de tongivande ledarna och teologerna. Som nordeuropé bör man dock vara tydligt medveten om att på våra breddgrader var det den lutherska varianten som slog igenom, inte den calvinska. I andra länder var det tvärtom. Den tredje delen var den baptistiska friförsamlingsrörelsen.

Den baptistiska grenen var då en liten förföljd minoritet. Den var inte bara förföljd av katolikerna utan också av lutheranerna.

Enligt min mening blev reformationen en halvmesyr, då resultatet i alltför stor utsträckning blev nationella institutionella kyrkor, ofta av monopolkaraktär, som företrädde religiöst tvång och förtryck.

Baptismen var en reaktion mot religiösa tvånget och förtrycket. Den traditionen värnade om friförsamlingstanken och människors religionsfrihet. Den lokala församlingsgemenskapen blev kristna kyrkans viktigaste uttryckssätt.

Det baptistiska arvet har i stor utsträckning präglat väckelserörelsen och utvecklingen av de mäktiga globala rörelserna av pingst-karismatisk, evangelikal och bapistisk kristendom. Tron på omvändelsedopet genom ett eget medvetet beslut har varit en avgörande markör för baptismen och pingst-karismatiska kristendomen som vuxit fram senaste 100 åren.

Det är den gren av kristna kyrkan där jag själv har mina rötter och övertygelser. Det innebär att jag har en annan syn på en rad grundläggande frågor i jämförelse med både katolska kyrkan och Svenska kyrkan. Med rötter i karismatiska väckelsen på 1960- och 70-talet lärde vi oss då att visa respekt för alla delar av kristna kyrkan, och vi lärde oss att upptäcka och respektera trossyskon i alla kyrkofamiljer, även om man inte har gemensamma ståndpunkter i allt. Det är utifrån det perspektivet jag diskuterar dessa frågor.

Den svenska frikyrkorörelsen har en stark förankring i det baptistiska arvet, med pietismen som en annan viktig influens. Svenska frikyrkosamfunden har även präglats av vårt lutherska arv, i varje fall läromässigt, även om frikyrkoväckelsen från 1850-talet innebar ett tydligt avståndstagande från Svenska kyrkans struktur som heltäckande folkkyrka.

Ulf Ekman ger ett antal skäl till varför han tar detta steg. Jag har ju tidigare hävdat att vi måste visa respekt för detta beslut och Ekmans eget vittnesbörd om att Gud leder dem i detta steg.

Vissa saker håller jag med om i det Ekman skriver. Jag delar kritiken mot protestantismens utveckling med en uppdelning i ett oändligt antal samfund, och dess svårigheter att i vår tid hålla fast vid grundläggande kristna läror, övertygelser och etiska ställningstaganden. Den brist på historisk syn och medvetenheten att kristna kyrkan är enda lång kontinuitet från nya testamentets tid, jag delar kritiken mot att den medvetenheten alltför ofta saknas i protestantiska kretsar. Jag delar också Ekmans kritik mot att var och en bara ska läsa Bibeln som det står och tolka den. Det behövs någon form av läroämbete i den kristna kyrkan, och det behöver finnas utanför den lokala församlingens ram. I väckelserörelserna har detta dock vuxit fram på ett naturligt sätt. Ekman har ju själv fungerat som ett läroämbete för den del av internationella trosrörelsen som har Livets ord i Uppsala som högkvarter. Lewi Pethrus hade den rollen i pingströrelsen, John Wimber för Vineyard. Man kan tro på läroämbete utan att hävda att det är biskopen av Rom som har den ställningen av tradition.

Det finns tre frågor i Ekmans ställningstagande och motiveringar som jag tycker finns anledning att problematisera utifrån ett baptistiskt-frikyrkligt perspektiv.

Handlar konvertering till Katolska kyrkan om att byta samfund vilket som helst. En pingstvän blir missionsförbundare eller en frälsningssoldat blir baptist? Detta handlar enligt Ekman om något mycket mer. Han skriver: ”Vi har mer och mer förstått att fullheten i Kristi kropp finns närvarande i den Katolska kyrkan och att denna kyrka faktiskt är den kyrka som Jesus instiftade här på jorden”.

Ekman skriver vidare: ”Det är nämligen Jesus vi har funnit på ett djupare sätt än någonsin än just i den Katolska kyrkan”.

Han skriver vidare: ”Frågan är vilket annat samfund som har samma sanningsanspråk, samma auktoritet, stabilitet och obrutna traditionslinje tillbaka till Jesus och apostlarna.”

Om påven skriver Ekman: ”Är jag då villig att ställa mig under påven? Ja, faktiskt! Dels behöver varje kyrka något överhuvud. Det är inte något konstigt med det. Dels tror jag att påvens ämbete; Petri ämbete, går tillbaka till aposteln Petrus och vad Jesus sa just till honom i Matteus 16:16-18. Petrus blev på ett unikt sätt kallad för ”klippan” och det var jut han som fick sig tilldelat himmelrikets nycklar. Petri ämbete har historiskt gått i arv genom påveämbetet och denna klippa är nödvändig för att kyrkan skall ha ett centrum, en grund och en enhetsprincip”.

För en baptistisk frikyrkokristen med karismatisk fokus blir detta helt omöjligt. Den karismatiska kristendomen finns i alla kyrkor och samfund, hos en del mer, en del mindre – det finns en utbredd karismatisk strömning inom Katolska kyrkan. Det handlar inte om man hängt upp en skylt ”karismatisk” eller ”pingstkyrka” utanför dörren.

Men frågan om kyrkans struktur och ledarskap krockar här. Katolska kyrkans självbild är något helt annat än andra kyrkor och samfund som inte ser på sig själva som kyrkan med stort K.

Det är inte möjligt utifrån Bibeln att fastslå denna struktur för kristna kyrkan och dess ledning. Biskopen av Rom växte fram som en viktig ledare i tidiga kristna kyrkan men att utifrån detta hävda att den som innehar denna tjänst är global ledare för kristna kyrkan är en kyrklig tradition, inte grundat i den bibliska uppenbarelsen. Det finns ju betydligt fler kyrkor med gamla rötter i den tidiga kristenheten. Och det är inte självklart när man argumenterar för kristna kyrkans historiska kontinuitet, att det är utifrån biskopen av Rom där man ska dra tråden tillbaka till första kristna generationen, vi har ju också den ortodoxa kyrkan, och andra kyrkor t.ex. koptiska kyrkan.

Enligt min mening finns det inte något bibliskt stöd för att den kristna kyrkan ska ha en enda global ledare. Lokala församlingens ledarskap har ett suveränt ansvar för lokala kristna församlingen, men behöver söka stöd av övergripande mobila tjänster som apostlar, profeter och lärare. Katolska kyrkans struktur och ledning har vuxit fram utifrån traditionen, inte utifrån en tydlig uppenbarelse i skriften.

De som är med i Hillsong har ytterst Brian Houston i Sydney som ledare och pastor, att det finns en global ledare är vanligt i ett antal samfund, t.ex. i Frälsningsarmén eller Anglikanska kyrkan. Men det är en annan sak än att se biskopen av Rom, d.v.s. påven som global ledare för den kristna kyrkan i en unik särställning.

Baptismen och väckelserörelsernas tradition pekar på en helt annan kyrkosyn och kyrkostruktur där lokala församlingens gemenskap hamnar i fokus.

Det finns tre viktiga punkter där en baptist-evangelikal-frikyrklig skiljer sig från katolska kyrkan, och dessa skiljaktigheter gäller även protestanter i allmänhet.

1. Påvens ledarroll i den globala kyrkan och Petri-ämbetet.

2. Katolska kyrkan som den ursprungliga kyrkan som Jesus grundade.

3. Att inte bara Bibeln utan både Bibeln och traditionen är vägledande och avgörande för kyrkans tro och lära.

Sedan finns det punkter där protestantiska statskyrkor ligger närmare katolikerna än frikyrkliga i allmänhet, t.ex. dopsynen och folkkyrkotanken, där Katolska kyrkan med företräder en allmän folkkyrka.

De tre punkterna ovan försvarar Ulf Ekman aktivt i artikeln, och det förvånar mig, jag hade nog trott att hans steg in i Katolska kyrkan handlade om att sprida den karismatiska kristendomen med fokus på trosförkunnelse. Jag hade lättare välsignat detta steg om Ekmans motivering varit att Gud leder oss vidare, och vi ska nu vara verksamma i Katolska kyrkan. Det hade jag kunnat köpa. Men att hävda: ””Vi har mer och mer förstått att fullheten i Kristi kropp finns närvarande i den Katolska kyrkan och att denna kyrka faktiskt är den kyrka som Jesus instiftade här på jorden”. Här kan inte jag hänga med i svängarna.

Traditionens vägledning tar sig också uttryck i synen på sakramenten, i synen på Maria, skärselden m.m, specifika katolska läror där man även enligt egen mening går längre än vad det finns utrymme för i bibeltexterna. Här kan jag som evangelikal kristen inte hänga med i svängarna, det innebär ju att vi kristna idag förstår saker bättre och vet mer än de som skrev Nya testamentet. Vi har lätt att skapa oss utombibliska läror, även i protestantiska och karismatiska sammanhang. De katolska utombibliska lärorna har vissa frön i Nya testamentet, t.ex. läran om skärselden i 1 Kor. 3. Att hävda att en lära är villfarande är att gå långt, och jag är inte beredd att göra det. Har för lite kunskap om Katolska kyrkans specifika läror för att kunna fälla sådana omdömen.

Jag hör ju inte till dem som avfärdar Katolska kyrkan som villolärare. Jag respekterar det som en kristen kyrka som jag kan samarbeta med och dela gemenskapen med. Men det finns alltså en rad punkter där jag som evangelikal kristen med en baptistisk församlingssyn, har en radikalt annorlunda uppfattning.

Ulf Ekman berör inte alls i sin artikel reformationens stora strider och rättfärdiggörelsen av tro. En fråga där protestantiska kyrkor och katolska kyrkan har närmat sig varandra, men där skillnader kvarstår. Det är en annan punkt som är viktig att väga in i dessa jämförelser.

Hur som helst, jag tackar Gud för alla Ulf Ekmans insatser för svensk kristenhet senaste 35 åren och önskar paret Ekman allt gott i fortsättningen. Vissa delar av deras nya steg har jag förståelse för, vissa delar förstår jag inte, och håller inte med om.

Men så kan det vara ibland.

Samuel Östersjö, student vid Örebro missionsskola, har lagt fram en uppsats om Jesusrörelsen i Sverige. Man hittar den här.

Jesusrörelsen var ett fenomen under sjuttiotalet och jag var själv som mycket ung man engagerad i detta.  Omslagsbilden till uppsatsen visar ett demonstrationståg vi hade i samband med Jesusfestivalen 1974. Som 19-åring satt jag med i ledningsgruppen för denna, och finns med på bilden på höger sida som en ung och gänglig yngling med en väska över axeln. Någon som känner igen mig?

På bilden finns också med Ulla Östersjö-Jansson och Ylva Eggehorn som var två ledande profiler i Jesusrörelsen. Ulla är ju mor till Samuel.

Jag tror också att det är metodistpastorn Herbert Blomgren som går längst fram i tåget. Han avled redan under första delen av åttiotalet.

Samuel har skrivit en gedigen och ambitiös uppsats, med både omfattande referens till forskning, men också byggt på en egen intervjuundersökning med personer som var aktiva i ledningen för dåvarande Jesusrörelsen. Jag finns med bland intervjupersonerna.

Är nu på semester i Västerbotten tillsammans med hustrun med i snitt 30 grader varmt per dag.

Man träffar många norrlänningar/västerbottningar. Här är en av mina nya norrländska vänner. Hon har rest sig upp ur den djupaste dyn och är härligt frälst, och nyligen fött fem barn.

Jag uttryckte min respekt och välsignelse över att ta emot fem barn, och säga nej till att göra abort. Speciellt med tanke på att någon ansvarsfull pappa som hjälper till med att ta hand om barnen, helt lyser med sin frånvaro.

Hon har lovat att bli efterföljare till mig på twitter.

IMG_0213

 



Subscribe to Stefan Swärd