Stefan Swärd

Allt mellan himmel och jord

Jag har ju i många år drivit linjen att kristen tro och kristen kyrka inte får partipolitiseras. Det är inte bra när kristen tro och kristet liv för starkt kopplas ihop med ett kristet parti. Från det perspektivet är jag positiv till att KD inte längre är ett kristet-konfessionellt parti utan mer allmänt utgår från kristna-judiska arvet och dess värderingar.

Evangeliet om Jesus gäller för alla människor, oavsett partifärg, och alla måste vara välkomna i en kristen församling oavsett vad man röstar på. Men evangeliets budskap utmanar oss alla, och oavsett partifärg eller partitillhörighet finns det saker vi som kristna behöver hålla oss kritiska till inom olika politiska ideologier.

Eller vad tycker du?

Här är min senaste ledare i Världen Idag.

Idag reser jag till Miljöpartiets kongress i Linköping för att jobba med den fram till söndag. Det ingår i mitt arbete som politisk analytiker och skribent att följa den. Det hör till den form av uppdrag jag gör inom ramen för mitt företag, där jag ägnar mig åt politiskt analysarbete. Det är mitt ”tältmakeri” som vi säger i internkristet språk. Jag har inte någon lön i mitt nya uppdrag som Östermalmsmissionär utan behöver försörja mig på annat sätt.

Någon kanske undrar varför jag inte är på EFK:s kongress i helgen, men jag är helt enkelt inte ombud, man behöver ju vara ombud från en församling för att vara där med rösträtt, sedan är jag också upptagen av mitt civila arbete. Det är ju en renodlad kollaps EFK-ledningen har råkat ut för, och jag är inte initierad i orsaken, så jag har knappast något att bidra med att reda ut detta. Det viktiga för EFK är att vara en apostolisk-profetisk rörelse där visionära och handlingskraftiga människor tar ständiga initiativ för att utbreda evangeliet och sprida Guds rike i Sverige och internationellt. Prioritet är att lyssna på Gud och Guds signaler. Om ett samfund har fokus på att konsolidera, balansera, kyrkopolitiskt försöka jämka ihop, hålla ihop, m.m. blir det ointressant för oss som har fokus på att grunda nya församlingar och hela tiden erövra ny mark för att utbreda Guds rike. Jag hoppas EFK här väljer rätt väg.

I mitt nya liv som Östermalmsmissionär, idag kom jag på att jag måste börja läsa Svensk Damtidning, för att hänga med ännu bättre i Östermalmsbornas värld och liv, och ha koll på vilka som är vilka. Missionären måste strecha sig ständigt, bara för att nå ut med evangeliet till så många som möjligt.

Sorry, jag har haft semester i några veckor och befunnit mig i Frankrike och helt pausat från både Facebook, Twitter och bloggande. En anledning var att delar av familjen var med, bland annat de två barnbarnen, och är man med dem är det svårt att hinna med något annat. Nu är jag tillbaka i Stockholm igen och på banan, och räknar med att börja röra mig i sociala medier igen.

Har just skickat iväg en ny ledare till Världen Idag. Idag har vi årsmöten för Ja till Livet och Pro Vita där vi ska försöka hitta en spännande väg framåt för de båda pro-Life-organisationerna.

Jag har nu varit ordförande för Ja till Livet i tre år och har sett det mer som en övergångslösning tills vi hittar en mer permanent lösning.

Nu är det lördag kväll. Söndag förmiddag kommer jag att predika i Elimkyrkan Skärholmen, en av de nyplanterade församlingarna i Elimnätverket. Det ser jag fram emot. Nya pionjärförsamlingar intresserar mig mycket mer än gamla etablerade kyrkor som kanske har det bästa bakom sig. Gud älskar och vill vara med alla sorts kristna församlingar, men jag har i varje fall en särskild känsla för nya, nyplanterade pionjärförsamlingar, som ofta får kämpa i motvind, men där det ofta finns vision och passion för evangeliet.

Söndag kväll flyger jag till Bergen, Norge, för att i fyra dagar erbjuda högprofessionella svenska lågprisbarnpassningstjänster. Kommer helt ägna mig åt att vara morfar halva nästa vecka. Det är livets höjdpunkt.

Arbetar vidare med missionsuppdraget avseende Östermalm i Stockholm och vi har så spännande saker på gång. Återkommer.

Och så kan man höra av sig till mig om man tror sig ha lämpliga kunskaper och gåvor att efterträda Stefan Gustavsson som generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen. Vi har nu börjat rekryteringsprocessen av hans efterträdare.

Idag kliver jag in i den pågående diskussionen i tidningen Dagen om innebörden av Jesu död och korsets betydelse.

Katolske religionsfilosofen Martin Lembke hävdar i Dagen att tolkningen av Jesu död som ett ställföreträdande strafflidande, är heresi. Jesus dog inte istället för oss.

Här tycker jag att Lembke är ute på mycket hal is. I praktiken blir det ju hela reformationen som utdöms som heresi.

Det är positivt att Lembke lyfter fram Anselm och hans reflektioner över korsets innebörd, Anselm var ju verksam på 1000-talet.

Anselm betonade syndens allvar, människans totala oförmåga att sona och återställa för sin synd. Att synden har i grunden skadat vår relation till Gud.

Jag ser inte någon motsats mellan hans tänkande, att gottgöra för synden, och reformatorernas betoningen på korset som ett ställföreträdande strafflidande. Att det blev ett byte på korset. Kristus blev förbannad, för att vi skulle få hans välsignelse. Han dog för att vi skulle leva.

Lembkes argument är att Kristus dog inte istället för oss, vi fortsätter ju att dö. Fysiska döden drabbas vi fortfarande av, och det är heresi att påstå att Jesus dog andligt.

Håller inte med om detta. Kristus besegrade dödens makt på korset. Därför talar inte Paulus om att han skulle dö, när han skrev om sin kommande bortgång. Han talade om att flytta hem till Herren. Kristus har gjort dödens makt om intet läser vi i bland annat 2 Tim.

Poängen i min bok om korset är just att inte renodla försoningslärorna. Bibeln ger en mångfacetterad bild av korsets innebörd.

det är också helt riktigt, som Lundaprofessorn Gustaf Aulén målar ut i sin bok, Christus Vector, att Kristus vann seger på korset. Det betonade också reformatorerna. Kristus segrade över de fem fördärvsmakterna hävdade Luther, synden, döden, djävulen, lagen och Guds vrede.

 

Läs resten av detta inlägg »

Hälsning från långfredagen i Stockholm.

Har arbetat intensivt med socialdemokratiska partikongressen i nästan en vecka, men nu är jag klar med detta. Det ingår i mina uppdrag som politisk analytiker att jobba med den typen av frågor. Det är ju mitt ”tältmakeri” som engagerad kristen och Östermalmsmissionär att driva ett eget företag där jag arbetar med politisk analys. Har haft möjlighet att hälsa på och prata med en del ministrar, och det är alltid intressant, bland annat statsministern.

Hustrun är hos barnbarnen i Bergen Norge över helgen, så jag är hemma själv. Ska predika på söndag eftermiddag i en av Elimnätverkets församlingar, nämligen det etiopiska församlingen YBC.

Idag ska jag försöka skriva på ett svar till Dagen med anledningen av betydelsen av Jesu död och dess betydelse för vår frälsning. Jag har ju ägnat en hel bok åt detta ämne ”Inte utan korset”. Långfredagen passar ju utmärkt för reflektion och fördjupning kring innebörden av Jesu död.

 

 

F.d. pingstvännen och numera katoliken Martin Lembke kritiserar i en Dagenartikel läran om Jesu ställföreträdande strafflidande. Jag är omnämnd i artikeln som en förespråkare för denna lära, och Lembke citerar från min bok ”Inte utan korset”. Även Olof Edsinger är omnämnd och kritiserad i artikeln som förespråkare för så kallad objektiv försoningslära.

Jag och Edsinger är ju knappast några udda figurer i detta sammanhang utan försvarar det man skulle kunna kalla en mainstream-undervisning utifrån reformationen, men som har betydligt djupare rötter än så i kyrkans lära.

Jag befinner mig just nu på socialdemokratiska partikongressen i Göteborg där jag jobbar som statsvetare och politisk analytiker, och är upptagen med detta fram till onsdag kväll, så jag hinner inte nu gå i svaromål. Men jag tycker frågan är så viktig så jag räknar med att skicka i ett genmäle till Dagen senare under veckan, och kommentera detta på min blogg också.

I min senaste ledare i Världen Idag diskuterar jag hur kyrkor och kristna rörelser ska ledas. Utgångspunkten var det minnesmöte som ordnades för Kjell Sjöberg i söndags, där jag hade möjlighet att vara med en stund. Kjell var enligt min mening en sann apostel och profet. Men han rörde sig mest i fristående karismatiska kristna sammanhang, och hade begränsad impact i de etablerade samfunden. Det var nog Örebromissionen som var mest intresserad av vad som hände i Järfälla när Kjell var pastor där.

Bibeln lyfter fram de femfaldiga tjänstegåvorna apostlarna, profeterna, lärarna, herdarna och evangelisterna. När det gäller övergripande ledning av kyrkan utanför den lokala nivån lyfts särskilt apostlarna och profeterna fram i NT.

Jag tycker att EFK-ledningen bör allvarligt fundera över dessa saker när man nu ska försöka förnya ledningen efter den kollaps som har inträffat. Tyvärr har frikyrkorörelsen utvecklat ganska sekulära modeller för ledning av församlingsrörelser. Styrelse, direktorer, samfundstjänstemän, samfundsordförande etc. är ju inte direkt bibliska begrepp. Har man tur kan det dyka upp en profet eller apostel i dessa formella funktioner, men strukturen motverkar att de andliga tjänsterna ska leda verksamheterna.

Jag tycker att Equmeniakyrkan tar ett litet steg i rätt håll när man talar om kyrkoledare och kyrkostyrelse, då släpper man de helt sekulära begreppen. Men Gud kallar och utrustar människor till apostlar och profeter och evangelister, och kyrkans uppgift är att bejaka detta och ta emot dessa gåvor.

Tyvärr visar erfarenheten att den typen av personer mest hamnar i periferin. Vilka är profeter i svensk kristenhet idag? Man skulle nog få lika många svar som antal personer man frågar.

Daniel Norburg, EFK:s senaste direktor, i sitt ledarskap tänkte nytt kring dessa frågor och tänkte tjänstegåvor, och att samfundet skulle vara en dynamisk och missionell  rörelse, inte ett stelbent och byråkratiskt samfund där samfundstjänstemän håller i taktpinnen, främst med administrativ och ekonomisk kompetens, inte apostolisk och profetisk smörjelse.

De historiska kyrkorna har också institutionaliserat ledarskapet med biskops- kyrkoherde och prästorganisationen. Det är för byråkratisk och stelbent modell för att ge utrymme för de fem tjänstegåvorna.

Frikyrkorna i Sverige startade en gång som apostoliska-profetiska nätverk, annars hade de inte existerat. Det gäller att fortsätta som man började. Lewi Pethrus var en apostel, likaså John Ongman. Men jag brukar alltid nämna Ida Andersson som var verksam på västgötaslätten, hon var en sann apostel, som grundade 30 församlingar. Inte bara gubbar som profilerade sig. Profetrösterna var erkända och tydliga i tidiga frikyrkorörelsen.

Det samfund som jag tyckte hade något på spåren var gamla Missionsförbundet och sitt erkännande av evangelistens gåva. Det är en viktig tjänst bland dem femfaldiga tjänsterna. Inom pingströrelsen förstörde man evangelisttjänsten genom att göra om det till titeln för nybörjarpredikant.

SMF:s mångårige riksevangelist Carl-Olov Hultby berättade för mig att förre SMF-ledaren Gösta Hedberg sade om evangelisttjänsten, det var Gud som kallade och utrustade evangelisterna, samfundets uppgift var att bejaka dessa gåvor och personer och ge dem en plattform. Det var inte institutionaliserat, det handlade om att bejaka gåvor och kallelse. Därför kunde unika personer som John Hedlund och Bertil Paulsson vara verksamma som evangelister i Sverige under många år med Missionsförbundet som bas, men till välsignelse för hela kristenheten.

Det är dags att erkänna och bejaka apostlar, profeter och evangelister. Välsigna dem och ge dem mandat och möjlighet att verka. Det tycker jag att EFK:s kongress framförallt behöver fundera över hur man gör, inte bara skaka fram namn i en styrelse.

Ytterst är det Gud som kallar människor till apostlar, profeter och evangelister. Kyrkans uppgift är att känna igen och erkänna och ta emot gåvorna.

 

Det har gått trögt med bloggandet senaste veckorna. Livet har varit intensivt som vanligt.

Den här veckan har det bl.a. varit styrelsemöte för Svenska Evangeliska Alliansen där vår eminente generalsekreterare Stefan Gustavsson har meddelat att han vill sluta efter alla år. Det blir mitt uppdrag i rollen som ordförande att hålla i processen att rekrytera en efterträdare till Stefan G, det blir inte lätt. Vi har format en rekryteringsgrupp inom styrelsen som ska jobba med detta. Den här veckan har det också varit årsmöte för Ja till Livet där vi söker vägar för att hitta strategin för hur vi ska gå vidare med Pro Life-arbetet.

En härlig stund att förra söndagen predika i den gamla baptistkyrkan i Eskilstuna, Elimkyrkan som tillhör Equmeniakyrkan och där Joel Backman är pastor sedan några år tillbaka. Jag älskar de gamla frikyrkorna som försöker hitta nya väger framåt inför framtiden och att nå den unga generationen. Det känns som att Elimkyrkan Eskilstuna är på god väg i den riktningen och har en bra framtid.

I onsdags hade jag en ledare i Världen Idag om mitt specialämne, sexuella revolutionen och hur det har påverkat kyrkorna senaste 50 åren. Min doktorsavhandling som kom ut 1984 handlade delvis om detta. Jag tar upp om hur attityderna till skilsmässa, sambo, samkönade äktenskap m.m. radikalt har förändrats i samhället men hur det även dramatiskt har påverkat kyrkorna.

För övrigt jobbar jag vidare med frågan om nätverkande, bön och sondering inför missionssatsning med fokus på att nå Östermalmsbor. Det svåraste och mest utmanande jag har gjort i hela mitt liv. Att starta upp ett nytt kristet arbete i en totalt sekulariserad miljö utan kyrkbyggnad, utan församling, utan medarbetare och utan budget – då har man bara Gud att förlita sig på, och det räcker, det är nog, det är allt.

Den här veckan har det också varit New Wine ledardagar på Kaggeholm. Uppskattar mycket den gemenskapen. Med tanke på alla tuffa debatter man ständigt hamnar i, på den internkristna arenan, är det skönt ibland att få vara bland vänner och kristna ledare som delar samma värderingar som man själv har.

 

 

På söndag kommer jag att predika i Elimkyrkan i Eskilstuna klockan 11.00.

Jag kommer då att ha med mig mina böcker för signering. Välkommen om du finns i denna del av Sverige.



Subscribe to Stefan Swärd