Stefan Swärd

Allt mellan himmel och jord

Nu har jag semester. Roar mig med att parallelläsa Peter Halldorfs bok om Jeremia och tidigare statsministern Ingvar Carlssons bok om hans 10 år som partiledare. Halldorf och Carlsson – två begåvade herrar men de lever verkligen på två olika planeter, med två helt olika perspektiv på tillvaron och kunskapsmassor. Det känns som att jag lever mitt liv någonstans mitt emellan, mellan profeternas och Bibelns värld och den krassa politiska och ekonomiska verkligheten i vår tid.

I morgon flyger vi till Bergen i Norge, ska fira svärsonens fyrtioårsdag och förmedla våra högkvalitativa professionella barnpassningstjänster i lågprissegmentet.

Det har mitt i sommaren blivit en rad reaktioner på mitt blogginlägg om Torpkonferensen och samlevnadsundervisningen. Vill bara göra några förtydliganden och kompletteringar. Det här är en typ av debatter jag helst undviker, men ibland är det svårt att vara tyst.

Jag menar att Nya testamentets hållning är att vi alltid ska eftersträva enhet i kristna sammanhang, inte minst när det gäller viktiga lärofrågor och teologiska frågor. Det är en bättre och högre väg än en modell där helt olika uppfattningar och synsätt ska leva sida vid sida.

När det gäller en kristen syn på samlevnad och sexualitet menar jag att det alltifrån Nya testamentets tid har varit en kristen samsyn i dessa frågor.  Äktenskapet är instiftat av Gud för man och kvinna och den trygga ramen för sexualitetens gåva. Jag tycker att vi ska hålla fast vid den gemensamma kristna traditionen på detta område, krångligare än så är det inte. Dagens generation av kristna har inte mandat att ändra på sådana grundläggande institutioner. Kristi kropp är en, och det handlar om enhet i Kristi kropp globalt men också mellan generationerna. Att förorda enhet är inte att lägga locket på och strypa öppna samtal. Min erfarenhet under många år som Stockholmspastor är att ju tydligare man är i sin undervisning i samlevnadsfrågor, ju lättare kan det vara att få människor att dela sin brottningskamp med livet, inklusive sexualitet och samlevnadsfrågor.

Nu vill vissa krafter i västvärldens kyrka ändra på denna ordning, den Librisantologi som jag tidigare skrivit om är ett exempel på detta. Det nya med antologin är att den aktivt vill påverka Pingströrelsen och Evangeliska frikyrkan. Genom panelsamtalet på Torp kan man hävda att man lyckats, ståndpunkten har lyfts fram på ”bästa sändningstid” på Torpkonferensen, och det ger därmed legitimitet åt ståndpunkten. En av bokens huvudförfattare Niclas Öjebrant, skriver ganska välvilligt om Torpseminariet på sin blogg. Han hävdar också att EFK redan accepterar samkönade vigslar då Matteuskyrkan i Göteborg praktiserar en välsignelseakt för samkönade relationer.Det var en nyhet för mig, men vad jag begriper har Niclas rätt på denna punkt. EFK har ju inte vigselrätt och har inte några lagliga vigslar i sina församlingar.

De strömningar i västvärldens kyrka som vill tidsanpassa kyrkan på detta område, man företräder en kyrkosyn som jag inte ställer upp på. Kristna kyrkan är en, är global, och generationsövergripande, lever från generation till generation. Grundläggande omtolkningar av kristen lära, kan inte enskilda församlingar och samfund göra, man måste här visa en respekt inte minst för den globala kyrkan. Här menar jag att Svenska kyrkan visar en respektlöshet mot samarbetskyrkor i tredje världen när man ensidigt fattar beslut i den här typen av frågor. Kristna kyrkan är inte en förening vilken som helst, eller ett parti. Det är den levande Gudens församling, Kristus är dess huvud, och hans ord är riktlinjerna för lära och liv.

Jag har tidigare skrivit om en evangelikal syn på homosexualiteten här på min blogg, jag har inte anledning  att här upprepa argumentationen.

Vi som företräder en konservativ kristen äktenskapssyn – vad ska vi göra och vart ska vi ta vägen? Att rösta med plånboken och fötterna är en viktig åtgärd, jag har svårt att se att man kommer särskilt mycket längre med att diskutera dessa frågor. Bli medlem i Svenska Evangeliska Alliansen. Åk på kristna konferenser där det finns en tydlig värdegrund i den här typen av frågor. Ge pengar till projekt som drivs utifrån en tydlig värdegrund.

Min senaste ledare i Världen Idag handlar om en kristen syn på helande. Att Jesus botade de sjuka präglade evangelieberättelserna. Han uppmanade sina lärjungar att göra samma sak, och utrustade dem att göra samma sak. Tror på gudomligt helande har präglat hela kristna kyrkans historia, även om det fick en renässans i samband med pingstväckelsens genombrott 1906-1907, har sedan präglat den globala pentekostala och karismatiska rörelsen.

Snuddar i ledaren vid de svåra frågorna om varför många inte blir helade. Jag gör det enkelt för mig och skriver att jag inte vet vad det beror på. Man kan spekulera om denna sak, och man kan även utifrån vissa bibelreferenser hitta ledtrådar, men kan inte i en kort ledare gå in på frågan. Vi lever under förgängelsen, men ser Guds rike bryta igenom.

Västvärlden har präglats av ett omfattande paradigmskifte och moraliskt skifte senaste 50 åren. Det kallades ibland för den sexuella revolutionen. Individens fria val skulle vara moraliskt styrande mer än gamla dogmer grundade i kristendomen. Det har medfört en allmän acceptans för samlevnad utanför äktenskapet. Ett stöd för fri abort, och ett icke-moraliserande kring aborter. En mer tolerant inställning till skilsmässa. Ett bejakande av homosexuella livsstilen. Sex betraktas som ett fysiskt behov och fysisk behovstillfredsställelse mer än en akt som är basen för en trogen, livslång förbundsrelation. Med mera.

Kyrkorna förfasade sig över denna utveckling från början. Men har alltmer och stegvis anpassat sig till och accepterat utvecklingen. Det började med Svenska kyrkan. Sedan med det som förr kallades Missionsförbundet, numera Equmeniakyrkan. Pingströrelsen och Evangeliska frikyrkans modersamfund höll ställningarna länge, Pingströrelsen gör det i stor utsträckning fortfarande.

Jag har doktorerat på denna fråga en gång i tiden så jag tror att jag kan dessa frågor hyfsat väl.

Jag läste i tidningen Dagen om det seminarium om homosexualitet som arrangerades vid Torpkonferensen under midsommarveckan. Jag var tvungen att ringa några vänner för att kolla att Dagens refererat var korrekt och rätt skildrat, det var det. Det sensationella var att ämnet om homosexualitet hanterades som ett ”högt-i-tak”-ämne, där helt olika ståndpunkter kunde framföras från olika företrädare inom samma samfund. När ett samfund ordnar panelsamtal på sin ledande konferens där helt olika ståndpunkter kan framföras, då har man abdikerat i frågan om teologiskt ledarskap och utgår ifrån att det inte finns någon tydlig kristen hållning i frågan. Ett sådant panelsamtal hade varit otänkbart på New Wine-konferensen, eller Oasrörelsens konferenser, en konferens anordnad av Svenska Evangeliska alliansen eller trosrörelsens konferenser, även inom Pingströrelsen. Det hade varit otänkbart även inom Evangeliska frikyrkan tidigare. Och fullständigt oaccepterat inom de historiska kyrkorna, som t.ex. den katolska kyrkan. Torpkonferensen är en viktig institution i etablerad svensk frikyrklighet, och har under många år bidragit till andlig förnyelse på många olika sätt. Vad som händer där är en viktig markör för stora delar av kristenheten.

Något förenklat kan man säga att teologi då formas utifrån sociologi, inte utifrån Bibeln och uppenbarelsen. Tidsandan blir riktmärket och inte Gudsordet. Det verkar som om inte särskilt många bryr sig, angående Torpkonferensens hantering av frågan. Men det beror ju på sekulariseringen, den bibliska kompassen saknas, och då blir det så här utan att särskilt många bryr sig. När många av medlemmarna saknar en djupare förankring i bibeltexterna och kristen idétradition leder den demokratiska frikyrkomodellen till en sekularisering av frikyrkan.

Detta paket av samlevnadsfrågor hänger ihop, har man en teologiskt-liberal hållning i en av frågorna har man det oftast i samtliga frågor. Samma sak med en teologiskt-konservativ hållning. Jag har tidigare skrivit om ämnet homosexualitet här på bloggen och har inte anledning att närmare upprepa mina argument. Men jag tycker att försöken att teologiskt omtolka Rom. 1:18 är orimligt. Vid Bibelns tillkomst var den judiska kulturen helt förbjudande gentemot homosexualitet, Romarrikets kultur var tillåtande. Det finns inget som tyder på, varken från bibeltexterna eller kyrkohistorien, annat än att urkyrkan valde den judiska traditionen i denna fråga och uppfattade det som Guds vilja. De teologiska övningarna i att försöka omtolka texterna är intellektuellt snömos enligt min mening. Det är ärligare att säga att man inte tror på vad Bibeln säger och hävda att vi begriper bättre idag än vad Paulus gjorde när han skrev Romarbrevet.

Tanken att fullt ut bejaka homosexualiteten väcktes på sjuttiotalet i moderna samhällsdebatten och i kyrkan. I det kristna sammanhang där jag befann mig i mitten av sjuttiotalet bearbetades frågan själavårdsmässigt och teologiskt vid den tidpunkten. De ståndpunkter som då formades för min del har jag inte haft anledning att ändra sedan dess.

Inom Missionsförbundet började man också bearbeta frågan på sjuttiotalet. Den teologiskt liberala falangen inom samfundet var ganska snabb i sitt ställningstagande och accepterade den utlevda homosexualiteten som en ur kristen synvinkel helt acceptabel livsstil. De kom då fram till samma slutsats som den Librisantologi som kom ut för ett tag sedan och som skapat en hel del debatt. Jag har respekt för den teologiskt liberala falangen inom Missionsförbundet såtillvida att man kom tidigt fram till en hållning som man konsekvent har stått för.

En konservativ kristen syn på samlevnadsfrågor innebär att fullt ut bejaka omvändelsens, förlåtelsens och försoningens kraft i en människas liv. Att både erkänna den brottningskamp vi kan leva i som enskilda människor och samtidigt bejaka kristna normer och ideal. En konservativ kristen hållning innebär inte ett avståndstagande mot enskilda människor utan det handlar om att hitta Guds mål och ideal för sitt liv. Den teologiskt liberala linjen innebär att sluta kalla synd för synd, och då underminerar man också nådens, förlåtelsens och korsets kraft. En hård och dömande linje mot människor som kämpar med sin brottningskamp med livet, är inte en biblisk hållning. Den är att utifrån kärlek och omtanke visa vägen till efterföljelse och renhet.

Inom Evangeliska frikyrkan hade vi fram till nittiotalet en gemensam grundsyn i den här typen av frågor. Inte minst ÖTH-läraren Per-Axel Sverkers undervisning var riktningsgivande, och han gav en tydlig biblisk vägledning utifrån en traditionell evangelikal bibelsyn och bibeltolkning. Det var inte panelsamtal om detta med helt olika uppfattningar företrädda utan det var riktningsgivande föredrag och förkunnelse som bejakades inom samfundet. Denna gemensamma evangelikala grundhållning har inom EFK stegvis underifrån luckrats upp. Men det har aldrig någon gång fattats något beslut någonstans om att detta skulle luckras upp. Det har bara blivit så. Arrangemanget vid Torpkonferensen menar jag är en ny linje inom EFK med ganska dålig förankring inom stora delar av samfundet. Den nyvalda ledningen och styrelsen har därmed visat var man tycker att skåpet ska stå, det är högt i tak och pluralitet som ska gälla i inställningen till samlevnadsfrågor. Att bejaka homosexuell livsstil ska tydligen vara en lika acceptabel hållning som ett konservativt synsätt. Det är nog dags för pastorer och församlingar som har en annan hållning att lite tydligare börja visa var man anser att skåpet ska stå.

Jag tolkar utvecklingen som den etablerade frikyrkans sekularisering och där tidsandan och därmed sociologin, d.v.s. människors olika uppfattningar, blir styrande för förkunnelse och teologi.

Jag pratade för någon vecka sedan med en god vän om detta, som är pastor inom Equmeniakyrkan, och aktivt engagerad inom sitt samfund när så kallade ”underlivsfrågor” har diskuterats. Han menade att den teologiskt liberala falangen i Missionsförbundet var strategisk, välutbildad, Stockholmsbaserad och kunde manövrera skickligt för att deras linje skulle bli rådande i samfundet. Trots att de företrädde en minoritet lyckades man få ett stort genomslag. Den tysta majoriteten ville framförallt ha lugn och ro inom samfundet och ville inte gå in i någon strid i den här formen av fråga. Inom Equmeniakyrkan har det dock blivit en evangelikal motreaktion. Enligt min vän har den teologiskt liberala falangen ingen växtförmåga, de konservativa-evangelikala delarna har dock varit betydligt mer framåt och växande. Nu råder sedan länge högt-i-tak-principen inom samfundet och på central nivå har man inte någon klar ståndpunkt i ämnet, det är församlingarna som får ta ställning. Men den teologiskt-liberala falangens frammarsch har stannat av och har i stora delar av Sverige motats tillbaka.

Vad ska man då göra? Vi som inte tror på en teologisk relativisering och liberalisering av samlevnadsfrågor, vartska vi ta vägen? Måste man gå med i Katolska kyrkan eller Livets ord för att vara med i en kyrka som har en klar hållning i samlevnadsfrågor? Det sämsta alternativet för den bibeltroende och för den församling som vill driva en bibeltroende linje, är att vara tyst och passiv. Att bara vara traditionalist som bara av gammal vana åker på vissa konferenser och ger stöd till vissa samfund och organisationer, det är förödande. Man måste kritiskt granska samfund och konferenser, och bedöma om de driver de övertygelser som man har. Det finns två  strategier, inom statskunskapen talar man om att utöva protest genom exit eller voice. Det innebär att rösta med fötterna eller att öppet protestera. Eller kan man inte tänka sig att ett samfund rymmer inom sig själv helt olika uppfattningar i vissa frågor? Vad är problemet med det?

I en församlingsrörelse med hundratals olika församlingar kan det naturligtvis finnas en spännvidd, i synnerhet om det inte är ett nytt samfund utan det handlar om en verksamhet som har pågått under flera generationer. I frågor som är centrala lärofrågor och viktiga etiska frågor menar jag dock att man alltid ska eftersträva konsensus. Synen på äktenskap och sexualitet hör enligt min mening till kategorin grundläggande kristna lärofrågor, för en katolik är äktenskapet ett sakrament. Förhållandet mellan man och hustru inklusive den sexuella relationen återspeglar relationen Kristus-församlingen och är då enligt min mening en sådan grundläggande fråga. Det avgörande är att man fattar tydliga beslut om vilka frågor man anser vara viktiga att vara överens om, och vilka frågor som är av mindre betydelse, och där man kan ge utrymme för olika ståndpunkter inom en församlingsrörelse och ett samfund. Frågor av mindre betydelse behöver man ju inte ha någon gemensam hållning om, utan kan låta församlingarna själva avgöra sin inställning och fatta egna beslut.

Exit – eller voice, kanske en kombination?

Några konkreta förslag.

  1. Bjud in Olof Edsinger t.ex. från Svenska Evangeliska Alliansen att tala över dessa frågor vid de olika samfundskonferenserna och vid de olika teologiska utbildningarna där morgondagens pastorer och präster formas. Kräv det av det samfund du är med i. Det finns naturligtvis andra bra predikanter och föredragshållare som inte har glidit in i relativiseringens träsk, men Olof är kanske den skarpaste och bredaste just nu i detta ämne.
  2. Åk på kristna konferenser som har en tydlig linje i samlevnadsfrågor. Vid New Wine-konferensen i Vänersborg uppfyllde vi tydligt detta krav på en bibelcentrerad förkunnelse på samlevnadsområdet, i vårt fall var det Edsinger som var talare. En församling som är medlem i Evangeliska frikyrkan borde kräva en förklaring från samfundsledningen var samfundet står i dessa frågor, och hur och var besluten har fattats om den omorientering som jag menar är tydlig.
  3. Skicka pengar och missionsmedel till organisationer som står för en tydlig biblisk hållning i samlevnadsfrågor. Att rösta med plånboken är mycket kraftfullt.

 

 

 

Levererar nu en ledare i Världen Idag med teologiska reflektioner om idrott och idrottsrörelsen med anledning av fotbolls-VM. Jag har ju varit med så länge i kristenheten så jag minns en tid med mycket mer problematiserande syn på idrotten än vad som gäller idag. Hur ska man förhålla sig till detta trendskifte. Funderar lite över denna sak med Bibeln i handen.

Tack Conny Claesson som skickat denna länk där Målle Lindberg sjunger om särlaregnet, passar bra ihop med profetordet jag delade i förra blogginlägget. https://soundcloud.com/conny-claesson/lindberg-malle-10-elia-satt-pa-karmels-topp-och-bad?in=conny-claesson/sets/malle-lindberg

Fortsätter vara på New Wine-konferensen idag. Håller i flera sessioner idag som handlar om väckelse i Sverige. I kväll bär det tillbaka till Stockholm för att åka till Almedalen under söndagen.

Under torsdagskvällens möte fick jag en syn från Gud. Jag såg en karta över Sverige. Jag upplevde det som ett mäktigt regn över Sverige. Synen var så konkret så jag mer eller mindre kände hur regnet öste ner och jag blev dyngblöt, fastän jag satt mitt inne i kyrksalen. Det regnade intensivt, det regnade överallt, och man blev rejält blöt och det var svårt att undvika regnet. Det var ett riktigt ösregn.

Jag blev påmind om några bibeltexter som handlar om regn. Joel 2:23 säger att ”Han ska sända er rikligt med regn, både höstregn och vårregn som tidigare.” Sedan läser vi om effekten av regnet ”så skall tröskplatserna fyllas med säd och pressarna flöda över av vin och olja. Jag ska gottgöra er för åren som åts upp av gräshopporna.” ”Ni ska äta och bli mätta”.

Regnet ger liv, ger näring, skapar stor skörd, det ger mat och dryck och överflöd. Torka skapar hunger, armod och misströstan.

Regnet symboliserar också Andens utgjutande. Jag upplever att Gud vill säga att han vill besöka vårt land, det kommer ett mäktigt regn, som ger en stor skörd. Budskapet till församlingarna är att viktigaste strategiska åtgärden är att öppna upp och ta emot regnet från Gud. Det är Guds initiativ, Guds verk. Det kommer att få en församling att blomstra. Det kommer att få landet att blomstra.

Men precis som alltid, vi kan ställa oss under taken, hålla oss borta från regnet. Eller kanske till och med förneka dess existens. Vi väljer.

Hur ska man få del av regnet. Samma recept som alltid, omvändelse, ödmjuka sig inför Gud, söka Guds ansikte, bedja intensivt av längtan efter att få tag i det Gud gör, och ta emot, och börja leva i det och vandra i det.

 

Lite glimtar från mitt livslånga kristna liv i denna intervju som vi spelade in idag under New Wine-konferensen.

https://www.facebook.com/visionsverige/videos/1982252622088450/

Skriver nu på en ny ledare för Världen Idag, för publicering på måndag.

Hur ska vi kristna förhålla oss till fotboll? Det är frågan jag reflekterar över i ledaren. Teologiska reflektioner över fotboll och idrott i allmänhet.

Jag har ju varit med så länge i frikyrkligheten så jag minns min barndom då idrottsengagemang var något syndigt och en del av världen som man som kristen skulle akta sig för. Då var det otänkbart att satsa på en idrottskarriär och samtidigt vara med i pingstkyrkan.

Tiderna förändras. Försöker teologiskt reflektera över detta i ledaren.

Journalistik är intressant. Den ska vara objektiv, förutsättningslös, inte tendentiös, journalisten ska ha en kritisk distans till det man rapporterar, skriver om. Inte känsla, fokus på fakta. Det skulle vara katastrof för en politisk journalist om någon kan lista ut om man sympatiserar med ett visst politiskt parti.

Sportjournalisterna är ett unikum i journalistkåren. Det sprutar av känslor i reportagen. Det märks långa vägar vad journalisten håller på. Glädje, sorg, entusiasm, besvikelse – allt poppar upp i reportagen. Ibland vulkanutbrott av känslor, inte minst norska sportjournalister har utmärkt sig där.

Är inte fackteolog, men har läst mycket teologi. Mycket teologi är bra, en del är bedrövligt dålig. Skulle efterlysa att teologer lär sig av sportjournalisterna. Inte förhålla sig till Bibeln med saklig distans, kritiskt granskande, objektiv, förutsättningslös. Mer av känslor, engagemang, visa var man står, mer barnslig entusiasm.



Subscribe to Stefan Swärd