Stefan Swärd

Allt mellan himmel och jord

Och nu kastar jag mig in i gender-debatten i senaste ledaren i Världen Idag.

Läser i kristna pressen om Evangeliska Frikyrkans val av missionsdirektor.

Allt som handlar om EFK är jag mycket berörd av. Det beror på att jag ägnat så stor del av mitt liv åt just EFK.

När jag tog initiativ till pionjärförsamlingen Brandbergens frikyrkoförsamling under första delen av åttiotalet (som senare blev Ichtys som senare döptes om till Söderhöjdskyrkan) stod den i gudstjänststil och förkunnelse nära trosrörelsen. Några år senare slog Vineyardrörelsen igenom och vår församling kan enkelt beskrivas teologiskt och gudstjänstmässigt som en mix av en tros- och vineyard-församling.

Min inställning var dock att svensk kristenhet inte behövde nya samfund, men vi behövde nya friska församlingar som kunde missionera på ett nytt och fräscht sätt, och nå nya områden och nya grupper av människor. Som komplement till de äldre församlingarna.

Därför tog vi kontakt med dåvarande Örebromissionen och frågade om vi fick ansluta oss till samfundet. Det var en kontroversiell fråga vid den tidpunkten, vår församling uppfattades som närstående Livets ord, det var mega-kontroversiellt då. Inom trosrörelsen visade man inte någon förståelse för vårt steg. Och för ÖM var det kontroversiellt att ta med vår församling. Men vi välkomnades som medlemmar i Örebromissionen.

Efterhand blev jag alltmer involverad i Örebromissionen och 1994 valdes jag in i samfundets styrelse. Bland annat var jag aktivt involverad i processen av samgåendet mellan ÖM och Helgelseförbundet/Fribaptisterna, som då kom att heta Evangeliska Frikyrkan inom några år. 2002 valdes jag mycket överraskande för mig själv till samfundets ordförande, ett uppdrag jag hade fram till 2010. Anledningen till att jag avgick 2010 var att jag hade blivit pastor i Elim hösten 2009, hade andra styrelseuppdrag i kristenheten, fortsatte driva mitt konsultbolag på deltid, och framförallt min fru tyckte det blev för mycket med EFK-uppdraget. Därför slutade jag.

Under nittiotalet hände mycket spännande och jag såg en lovande utveckling, tecken på andlig förnyelse var påtagligt, både här och där. Vår anslutning i samfundet som Brandbergens frikyrkoförsamling blev ett prejudikat, ett antal nya och fristående församlingar anslöt sig till samfundet under ett antal år.

När jag slutade ordförandeuppdraget 2010 skrev jag fyra längre blogginlägg som sammanfattade erfarenheterna av EFK och de innehöll också en analys av samfundet inför framtiden. Även om jag uttryckte mig diplomatiskt och vägde orden på guldvåg gav jag uttryck för bekymmer och en viss oro över utvecklingen. Mycket positivt hände inom EFK men jag såg också orosmoln.

Ett dilemma för EFK har varit vår statistik, vi har visat positiva siffror och tillväxt. Men tillväxten beror bl.a. i stor utsträckning på sammanslagning av församlingar. När t.ex. en EFK- och pingstförsamling slås ihop lokalt, helt plötsligt räknas alla pingstförsamlingens medlemmar in i EFK:s statistik. En annan plusfaktor har varit den trend som vi började 1985 med Brandbergens frikyrkoförsamling, nystartade och fristående församlingar söker medlemskap i ett samfund för att tillhöra någonstans. Men det är ju inte EFK som samfund som har startat församlingen, eller förmedlat resurser för att församlingen ska bli till. Rensar man statistiken från detta blir det inte så mycket kvar, och resten bärs upp av ett fåtal starkt växande församlingar. Den allmänna bilden är att samfundet präglas ganska mycket av stagnation. Vi har pratat mycket om församlingsplantering men sanningen är den att sedan 1997 har vi lagt ner betydligt fler församlingar än vad vi har planterat. Och de församlingar som planterats har i stor utsträckning varit externa initiativ som inte initierats av EFK, utan redan grundade församlingar som sökt medlemskap i vårt samfund. Kring dessa frågor är Öyvind Tolvsen experten, och han kan klä detta i siffror, men tror att han skulle hålla med om min bild.

Min känsla är också att nystartade församlingar som söker sig till ett svenskt samfund, på 90- och 00-talet var EFK huvudalternativet, men idag är det främst Pingströrelsen som tar emot den typen av församlingar.

De nya visioner som formulerades under Norburgs ledarskap tyckte jag var mycket intressanta och lovande, men jag vet inte om alla berörda insåg hur svårt det är att genomföra radikalt nytänkande i ett gammalt samfund. Även om EFK bildades för 20 år sedan är ju rötterna i rörelser från slutet av 1800-talet.

Jag är mycket bekymrad över den kollaps på ledningsnivå som EFK drabbats av senaste året. Jag blir också bekymrad när jag läser om rekryteringsprocessen för ny missionsdirektor. Det låter mer som en rekryteringsprocess för en kommunal chefstjänsteman eller en generaldirektör. Det låter som en mycket sekulariserad process. De äldre frikyrkosamfunden startades och byggdes upp av apostlar och profeter. Ska de äldre frikyrkosamfunden ha en framtid kan de inte styras av samfundsbyråkrater och kanslichefer. Det behövs apostlar och profeter för att mejsla ut fortsättningen. Sedan behövs det personer med administrativ begåvning som komplement som håller ordning och reda men det drivande framtidsinriktade och visionära ledarskapet behöver vara apostlar och profeter.

Det jag tycker är ännu mer intressanta frågor är; hur drivande är en person i bön och kan få med sig andra i bön, utvecklingen av den kristna karaktären enligt 1 Tim 3, vilken dynamik representerar man när det gäller församlingsgrundande arbete – en mycket bra track record är att visa dokumenterade exempel i erfarenheten av att plantera nya församlingar som vuxit och blivit stabila och/eller initierat en förnyelse av en etablerad församling. Det är detta som är det apostoliska draget. Och där blir motorn och drivkraften förmågan att initiera en rörelse lokalt som leder till att många människor kommer till tro på Kristus.

Att vara profet handlar om att förmedla en förkunnelse i ord och tal, som förändrar, bidrar till andlig förnyelse, människors frälsning, och som ger vägledning till kristenheten. Att förmedla budskap som förvandlar och förändrar. I församlingen i Antiokia var fem namngivna personer verksamma som lärare och profeter.

Det ingår i den apostoliska-profetiska tjänsten att ge en teologisk färdriktning.

En utmaning är att EFK under de senaste 15 åren utvecklats i en alltmer spretig teologisk inriktning. Den finns en skillnad på klassisk evangelikalism (jag tänker då på termens teologiska innebörd, inte hur ordet missbrukas i USA för att bunta ihop kristna lobbygrupper) och den evangelikalism light som utvecklats i USA, England och Sverige. Det är uppenbart så att jag själv t.ex. uppfattas som ”neo-fundamentalist” av vissa kretsar i EFK, trots att jag inte står för andra ståndpunkter än de vi var överens om när samfundet bildades 1997 och dess evangelikala inriktning. Det som stör mig är att den här typen av teologiska positionsförskjutningar görs utan en öppen redovisning och debatt. Och att de som står för en mer konservativ teologi uppmanas till att hålla tyst eller marginaliseras (vilket jag har personlig erfarenhet av). En viktig utmaning för en ny missionsdirektor är att skapa en ordning och reda, hur utformas teologiska inriktningen i samfundet, och vad är den teologiska inriktningen.

Jag har stött på dessa problem nu i ett antal diskussioner jag har varit involverad i, jag tänker t.ex. på inställningen i synen på äktenskap och sexualitet, inställningen till Bibelns historicitet och gängse tolkning av bibeltexter, jag tänker på inställningen till de frågor där jag själv medverkat till att skriva böcker, eviga straffen och korsets innebörd. Man kan lista ett antal frågor där det börjar bli allt spretigare i kretsar som kallar sig för evangelikala, och detta behöver redas ut, och det behövs öppna debatter och ställningstaganden. För t.ex. nya församlingar som ska ansluta sig till ett samfund, är teologiska ställningstaganden viktiga markörer, EFK:s tydliga markering för evangelikalism och karismatisk öppenhet har varit avgörande för många församlingar som anslutit sig till samfundet.

Jag tror att man ska tänka mycket dynamiskt och öppet kring nytt ledarskap i EFK. Det behöver inte vara någon från Sverige, det behöver inte vara en EFK:are. Det kan också vara ett ledarteam där flera av ledarna har andra uppdrag, t.ex. som pastorer.

Och till sist en praktisk reflektion grundad i min erfarenhet från att ha varit med i flera av dessa rekryteringsprocesser. Man behöver inte vara en bra missionsdirektor för att man har varit en bra pastor. Det är en helt annan typ av ledarskap att jobba med en nationell organisation som nätverkar och har verksamhet i stora delar av världen. Det kräver en helt annan typ av kommunikation och nätverkande än vad som krävs för den lokale pastorn. En lokal pastor kan utöva ledarskap genom att möta människor öga mot öga vid kyrkkaffet. Att leda en organisation med verksamhet i 40 länder och 300 involverade församlingar kräver andra grepp och kommunikations- och ledningskanaler.

Detta får ses som en bakgrundsnotering och idéer för församlingar som är i färd med att nominera namnförslag.

 

 

 

 

 

Som jag har nämnt går jag in i en ny fas där mitt främst fokus och kontaktnät kommer att vara de som inte är kristna och som inte har någon koppling till en kyrka.

Därför håller jag på att jobba med att dra igång en helt ny blogg som bara vänder sig till icke-troende, i ett försök att förmedla och väcka intresse för det underbara evangeliet om Jesus Kristus.

Jag kan dock inte helt avlägsna mig från kristna världen och kristna diskussioner. Därför kommer jag att ha kvar denna blogg och använda den när jag skriver i mer internkristna frågor.

Jag har just läst en utmärkt bok om Maranata. Skriven av norrmannen Ole Björn Saltnes, han har precis som jag vuxit upp i Maranata, hans bakgrund i norska delen av Maranata.

Maranataväckelsen började ju i Norge 1958 och spreds till Sverige inom 1-2 år, det var Donald Bergagård, Erik-Gunnar Eriksson och Arne Imsen som först förmedlade kontakterna och förde över rörelsen hit. Det började i fristående pingstförsamlingar i Örebro och Stockholm. Jag och mina föräldrar gick med som medlemmar i Maranata Stockholm hösten 1963, jag hade ännu inte fyllt 9 år när vi kom med. Jag och mina föräldrar var för sig lämnade Maranata 1970-71, då var jag 16. Maranata var från början en genuin väckelserörelse, präglat av karismatiska väckelsemöten, helt ny kristen musikstil – var t.ex. först med att införa elgitarrer i gudstjänster, unikt på sextiotalet.

Min Maranatabakgrund har varit ett trauma. Under många år skämdes jag för att ha varit med i Maranata och pratade aldrig om det. Det var nog mer smärtsamt för mina föräldrar att lämna Maranata än vad det var för mig, jag var ju så ung när detta inträffade. De hade varit mycket aktivt engagerade och min far var med i ledningen av församlingen.

Under senaste tio åren har jag mer och mer reflekterat över denna Maranatabakgrund, under många år var de negativa erfarenheterna som dominerade, de sektliknande tendenserna som utvecklades efterhand. Det blev mitt stora tonårsuppror att lämna Maranata och gå med i pingströrelsen. Tyvärr utvecklades Maranata i Stockholm från att ha varit en mycket väckelseorienterad och välkomnande församling till att bli en alltmer isolerad och sektliknande miljö. Det var detta jag reagerade över och den karismatiska väckelse som slog igenom vid denna tidpunkt blev för mig en befriande kontrast.

Under senare år har jag blivit alltmer påmind om väckelserörelsen Maranata som var stark och levande under stora delar av sextiotalet. De positiva erfarenheterna har jag blivit alltmer påmind om. Om man googlar på Viktoriasalen hittar man den TV-inspelning som gjordes från Maranata Stockholm 1963, inspelningen gjordes strax före vi kom med i Maranata så jag och mina föräldrar är inte med i TV-programmet.

Saltnes bok påminner en om så mycket. Han beskriver ju delvis även den svenska Maranatarörelsen.

Jag minns så väl när jag blev döpt av Arne Imsen i Viktoriasalen i maj 1965. Jag minns så väl när jag fick åka med Donald Bergagård i hans bil. Jag minns så väl Erik Gunnar Erikssons eldiga predikningar. Jag minns Curt och Roland, deras gitarrspel och sånger. Jag minns Bertha och Gösta Svensson, Rune Gelinder, Carl Henric Henricsson. Jag har ett minne av Aage Samuelsen, när han talade på en Maranatakonferens i Örebro i mitten av sextiotalet. Jag minns Björne Erixon och hans far Helge Erixon. Jag minns när legendariske norske missionären Sally Olsen besökte vår församling i Stockholm cirka 1964.

Det var så mycket glädje, frälsningsmöten, andeuppfyllelse, lovprisning, enkel evangelisk förkunnelse om Jesus, ställda proppfulla möteslokaler, ständigt människor som blev frälsta och döpta. Vi reste runt i Sverige och hade Maranatamöten, och jag var med som barn. Det var en upplevelse för livet.

Men det blev också så mycket smärta, besvikelser och trauman för människor. Splittring och konflikter efterhand, både i Sverige och Norge.

Guds verk bärs fram av människor, och det är ofta väldigt bräckliga kärl som Gud väljer att använda. När jag läser Saltnes bok tänker jag på Aage Samuelsen, så unikt utrustad och använd av Gud, men ack så bräcklig.

Senaste halvåret har jag i planering, bön, nätverkande m.m. ägnat mig åt att förbereda för en ny kristen mission med fokus på att nå vanliga helt sekulariserade Östermalmsbor som aldrig eller nästan aldrig sätter sin fot i en kyrka.

Det är mitt livs svåraste uppdrag i ett livslångt kristet engagemang. Flera saker kommer att komma igång närmaste tiden med syfte att sprida det underbara evangeliet om Jesus Kristus till sekulariserade, medel- och överklasssvenskar som har god utbildning och arbetar hårt och som bor i stadsdelen Östermalm.

Jag tänker helt missionellt kring denna satsning, fokus är inte alls att samla kristna, syftet är till 100 procent att nå dem som aldrig går till någon kyrka eller nås av existerande kyrkor.

Har bland annat brainstormat senaste halvåret med vänner som är extremt kreativa och innovativa, hur ska man hitta nya vägar för att nå ut med evangeliet.

En idé som en god vän till mig lagt fram är att jag ska köpa en robot, som kan användas i missionen och evangelisationen, och fungera som min missionsassistent som jag har med mig vid olika möten, gatuevangelisation och andra sammanhang. Robottekniken går ju raskt framåt och robotarna blir allt billigare. En robot skulle kunna programmeras att förmedla kristet vittnesbörd, bibelord, svara på frågor om kristen tro m.m. Min ambition är ju att hitta vägar som inte någon annan har provat på. Är detta en sådan möjlighet?

Notera, förslaget är inte ett aprilskämt.

Vad tycker bloggläsaren, kan man ha en robot som missions- och evangelisationsassistent?

Har nu haft två ledare i Världen Idag om ämnet apologetik, att försvara och förklara den kristna tron. Senaste ledaren var i måndags.

Det är ett viktigt ämne, och jag argumenterar i mina två texter för en helhetssyn på frågan. Människor är olika och har olika behov, och därför behöver apologetik ha olika inriktning beroende på vilken kategori av människor man vänder sig till.

Jag är fortfarande på semester och ägnar mig åt barnbarn i Bergen Norge. Nästa vecka tillbaka i Stockholm och är igång och jobbar igen.

Min ledare i Världen Idag handlar om att försvara kristna tron.

Vi som är kristna behöver reflektera över grunden för vår tro, och varför vi tror. I samtal med människor behöver vi också kunna svara på frågor som ställs. I den evangelistiska förkunnelsen ingår också förklaring och försvar av kristna tron.

Läser med intresse från konferensen på Ralingsåsgården, refererat i Världen Idag. Från Smålandskonferensen arrangerat av Trosgnistans mission. De som driver det arbetet har ju samma bakgrund som jag i Maranata och i det sammanhanget träffade jag bröderna Duveskog redan i slutet av sextiotalet. Det nämns i referatet att Birger Skoglund i avslutningsmötet förde fram ett profetiskt budskap till Sverige och svensk kristenhet. Utmärkt.

Jag har med regelbundenhet, både på denna blogg och i mina ledare i Världen Idag, efterlyst att den profetiska tjänsten behöver träda fram i Sverige, och få en erkänd plats i svensk kristenhet. Profeternas ord och förkunnelse måste naturligtvis prövas som allting annat. Men vi är på en allvarlig väg om profetiska ord föraktas, och det mer eller mindre hånas över detta. Alternativt att det negligeras och de som hävdar att de har en profetisk kallelse förvisas till kristenhetens ytterkanter, på bekvämligt avstånd från inflytande och alla centrala plattformar. Uppskattar Skoglunds frimodighet, och att han tydligt säger att han har ett profetiskt tilltal till Sverige och svensk kristenhet. Mer sånt.

Det var ju en omfattande debatt i vintras om Adam och Eva var historiska personer, och den här bloggen blev något av debattens centrum, även om den fördes på ett antal olika arenor.

Min ambition är att försöka sammanfatta debatten, den svällde ut så våldsamt i vintras, så jag han helt enkelt inte läsa alla texter som skrevs. Försöker nu på semestern att gå igenom materialet och försöka skriva något, inte minst för att kunna dra några slutsatser för min egen del.

Jag anser att frågan är helt avgörande, och har en avgörande betydelse för hur vi presenterar hela frälsningshistorien.

Min senaste ledare i Världen Idag som publicerades under måndagen handlar om en kristen syn på arbete, pengar, ekonomi, materialism m.m. Bibeln har väldigt mycket att säga i det ämnet och mycket kortfattat försöker jag sammanfatta Bibelns huvudbudskap i ämnet.

  1. Som kristen och som lärjunge till Jesus behöver jag leva i ständig tro på Gud när det gäller livets materiella behov. Det gäller både om jag är fattig eller rik, eller mitt emellan. De rika kan ha minst lika mycket sömnlösa nätter över ekonomi som de fattiga. Och det kan växla under livets gång. USA:s nuvarande president Trump, var utblottad i samband med fastighetskraschen 1990. Jag minns han sade vid ett tillfälle att han var mycket fattigare än New Yorks uteliggare, de hade ingenting. Vid den tidpunkten hade Trump skulder på 1 miljard och inga tillgångar.
  2. Gud har kallat oss till att arbeta, driva företag, investera, förkovra oss m.m. Det är en del av Guds skapelseplan. Det är grundkallelsen för varje människa, om detta av någon anledning inte är möjligt för oss, behöver vi finna Guds hjälp för att klara oss, i västvärlden sköts ju mycket av denna omsorg med vad som kallas för välfärdsstaten.
  3. Det är inte fult att tjäna pengar och investera. Däremot finns det riktlinjer för hur man som kristen kan använda sina pengar. Slösa med pengar, och lyxkonsumtion m.m. tycker jag inte hör till en kristen livsstil. Är man rik är det med syftet att kunna ge och hjälpa andra, och göra bra investeringar som bland annat skapar arbete för många människor.

Det är väl ungefär vad som står i ledaren, läs och begrunda och kom gärna med synpunkter.

Mina senaste veckor har varit så intensiva att jag inte har hunnit skriva några bloggtexter. Senaste veckan har jag ägnat mig åt barnbarnen och då är det fullt upp från morgon till kväll. Före dess var jag på Almedalsveckan i en vecka. Och veckan före  Almedalsveckan var det New Wine-konferensen i Vänersborg, också härliga och intensiva dagar. Midsommarveckan hade jag en intensiv semestervecka då jag reste runt i hela södra Sverige tillsammans med min fotograferande dotter.

Nu går jag över i lugnare semestertillvaro närmaste veckorna, och jag och hustrun kommer att vara i stugan utanför Skellefteå i några veckor. Sedan blir det Bergen, Norge, där vi kommer att hjälpa till med barnpassningen av barnbarnen i två veckor. 15 augusti är jag tillbaka i Stockholm och jobbar som vanligt.

För övrigt. Mitt kristna liv befinner sig i en omställningsfas. Fokus är missionsarbetet för att nå närmare 85.000 Östermalmsbor med evangeliet om Jesus Kristus. Jag tänker på herden i Jesu liknelse i Lukas 15, han lämnade de 99 fåren för att finns det förlorade fåret. Jag upplever som att mitt fokus mer och mer vänder sig utåt, att nå dem som ännu inte har lärt känna Jesus. Och mitt fokus blir mitt närområde, jag inser mina begränsningar, kan inte nå allt och alla. Att vara ett Jesu sändebud, en missionär, för Östermalmsborna blir huvudfokus närmaste åren. Jag vill ägna mig helt åt dem som inte är med i någon kyrka, går i någon kyrka, eller har någon uttalad tro på Jesus. Det är den breda majoriteten på Östermalm.

Senaste halvåret har ägnats åt nätverkande, omvärldsanalys och bön, angående mission på Östermalm.

Efter sommaren kommer den verksamheten att bli mer offentlig. Mitt fokus kommer då inte att vara den internkristna arenan. Mitt fokus kommer att vara missionsarenan.

Ett första steg har tagits och vi är en liten grupp som har bildat något som heter Östermalms kristna gemenskap, som möts i hem för bön och gemenskap.

Att nätverka och vara en del av de naturliga mötesplatser som redan finns på Östermalm blir en viktig del av missionsstrategin. Kontakten med Svenska kyrkan blir en avgörande del. Men arbetar också för att nätverka med lokala föreningar och lokala restauranger.

Jag funderar på att starta en helt ny blogg, något i stil med ”Östermalmspastorn bloggar”. Jag kommer då inte alls att ägna mig åt internkristna diskussioner, utan hela syftet blir att kommunicera och nå ut med de goda nyheterna om Jesus Kristus till vanliga Östermalmsbor, men självklart, sociala medier vänder sig till alla som vill läsa.

Den nya bloggen blir fokus på mission och sprida evangeliet. Den här bloggen fortsätter fast med lägre intensitet, räknar jag med, men får bli mitt forum för att kommentera teologiska debatter och utvecklingen i kristenheten.

 



Subscribe to Stefan Swärd