Reflektioner över ett liv som pastor

Endera dagen fyller jag 64 år. Det är inte ett jämnt datum, men en påminnelse om att man närmar sig pensionsåldern. I den frågan är jag dock klar med mitt ställningstagande, om Herren ger nåd, hälsa och krafter räknar jag med att jobba i varje fall 10 år till, åtminstone på deltid. Har varit pastor i hela mitt liv, vissa perioder oavlönad, vissa perioder deltidsanställd, ibland nästan på heltid. Jag har gjort som Paulus, som drygade ut missionskassan med att jobba som tältmakare. Jag har i alla år jobbat som statsvetare och politisk analytiker parallellt med att vara pastor. Senaste 20 åren specialiserad på energi- och klimatpolitik. När jag började som pastor i Elimkyrkan i oktober 2009, var det första gången jag blev erbjuden en heltidslön som pastor, men tackade nej till den möjligheten, ville behålla mitt företag vid sidan om. Det var nog klokt.

Första gången jag blev anställd som pastor var i Järfälla Pingstförsamling under senare delen av sjuttiotalet. Församlingens ungdomspastor Kjell Waern skulle till London för bibelskolestudier och jag blev tillfrågad om att vikariera för honom som ungdomspastor. Det var endast under en hösttermin. Efter vikariatet fortsatte jag med pastorala uppgifter i församlingen men i oavlönad form. Jag hade nog hoppats på en fortsatt tjänst i Järfälla Pingstförsamling, och fick vissa löften i den riktningen, men därav blev intet.

I december 1980 fick jag istället den Helige Andes tilltal att bli utsänd från Järfälla Pingstförsamling som missionär till Haninge i södra Stockholm. Min hustru fick exakt samma tilltal samtidigt. Vi kände inga i Haninge, och hade knappt varit där. Jag hoppades på att vi skulle få med oss ett större team från församlingen som flyttade till södra Stockholm tillsammans med oss, till slut blev det tre småbarnsfamiljer till, några singlar flyttade också med oss och var med under första åren. Det växte där fram en liten församlingsgemenskap i Brandbergen/Vendelsömalm och så klev jag in som pastor för denna gemenskap. Efter några år beslutade vi att kalla församlingen för Brandbergens frikyrkoförsamling. Jag var pastor i den församlingen i 21 år, från 1981 fram till 2002. Arbetet expanderade även geografiskt varför församlingen först bytte namn till Ichtys och sedan till det mer slutgiltiga namnet Söderhöjdskyrkan som den heter ännu idag. Församlingen växte från några enstaka personer till 310 medlemmar då jag slutade 2002. Cirka 100 av dessa avknoppades sedan till en ytterligare församling med namnet Iglesia Ichtus. Det är den församlingen som bland annat Sebastian Stakset är med i. Perioden i Söderhöjdskyrkan (inklusive Ichtys och Brandbergen) var en mycket positiv period och jag hade ett mycket starkt stöd i församlingen. Jag hade dock hoppats på att vi skulle ha nått längre när det gäller att grunda ytterligare församlingar.

Samfundsmässigt blev det trassligt med Brandbergens frikyrkoförsamling. Även om jag var formad av sjuttiotalets karismatiska rörelse och Jesusrörelse och dess totalekumeniska profil, kom jag från en pingstförsamling i Järfälla. Min ambition var nog vid denna tidpunkt att vara pingstpastor. Jag anmälde mig till pingströrelsens predikantvecka i december 1981, men fick ett brev från Filadelfia i Stockholm där det stod att jag inte var välkommen. Det var i praktiken att bli utesluten som pingstpastor. Det var ju ytterst kontroversiellt inom pingströrelsen vid denna tidpunkt att grunda nya församlingar, och det uppfattades som splittrande verksamhet. Då var min bana som pingstpastor över.

Den nya församlingen Brandbergens frikyrkoförsamling grundades och växte fram vid en tidpunkt då Livets ordsdebatten pågick som mest högljutt i Sverige. Även om jag var smittad av den trosfriska förkunnelsen och initiativkraften hos Livets ord, kände jag det som viktigt att vår nya lilla församling hittade en förankring i den etablerade kristenheten. Pingströrelsen var då inte aktuell. Vi tog istället kontakt med Örebromissionen 1984, och vår nya församling blev en ÖM-församling och genom en kurs på Örebro missionsskola blev jag en ordinerad ÖM-pastor, jag tror det var 1986. Jag kom då in i Örebromissionens pastorskår och arbete. Där tyckte man att det var väldigt spännande med vår nya församling, och möttes av mycket välvilja och positiva tillrop. När jag 1994 valdes in i Örebromissionens styrelse blev jag alltmer indraget i detta arbete och var bland annat djupt engagerad i arbetet med att skapa sammanslagningen med Helgelseförbundet/Fribaptisterna, vilket ledde till att det som hette Nybygget/ Kristen Samverkan bildades hösten 1996, vilket sedan döptes om till Evangeliska Frikyrkan några år senare.

I början av 00-talet kände jag att jag hade bidragit med allt jag kunde för att utveckla Söderhöjdskyrkan, och blev glad över att det 2002 blev klart att Kjell Söderblom, som kände församlingen väl, kunde ta över efter mig hösten 2002. Jag visste först inte vad jag skulle göra när jag slutade, men då dök förfrågan upp om att bli EFK:s ordförande, och jag valdes in i det uppdraget i maj 2002. Det var ett omfattande uppdrag som i praktiken fungerade som ett deltidsjobb för mig. Jag hade kvar uppdraget till 2010, och var samtidigt aktiv lokalt som ledare och predikant i Söderhöjdskyrkan. Genom EFK-uppdraget blev jag också alltmer resande och besökte åtskilliga församlingar under denna period.

EFK-perioden blev dock alltmer frustrerande, jag saknade det lokala pastorala arbetet, att plantera och bygga församlingar, fungerade på en nationell riksnivå, och det kändes inte tillräckligt för att bejaka den kallelse och gåvor man fått av Gud. När jag slutade som EFK-ordförande 2010 uttryckte jag vissa bekymmer över samfundets utveckling, det gjordes bland annat i form av fyra utförliga blogginlägg där jag sammanfattade mina reflektioner. Det går att hitta dem i denna bloggs arkiv, om någon skulle vara intresserad av att läsa.

I december 2008 ringde man till mig från Elimkyrkan i Stockholm och frågade om jag ville efterträda Kjell Axel Johansson. Det märkliga i sammanhanget var att jag och min familj flyttade in till innerstan 2005 från Vendelsö, och vår lägenhet låg 1 kvarter från Elimkyrkan på Östermalm. Min kallelse och gåva har inte varit att vara en förvaltande pastor, som bara tar hand om en etablerad församling, min kallelse och gåva är mer pionjär och att grunda församlingar. Anledningen till varför jag därför kunde tacka ja till förfrågan från Elim var församlingens inriktning på församlingsgrundande, man hade redan flera församlingsplanteringsprojekt igång. Det kändes som en spännande utmaning och jag började som pastor i Elim 1 oktober 2009.

Arbetet i Elim blev en dramatisk resa, med försäljning av kyrkan, den var för liten, köp av en ny stor kyrka på söder, flytta över hela gamla församlingen från Östermalm till Södermalm, och samtidigt plantera dotterförsamlingar, och skapa ett nätverk som kom att bestå av sju församlingar. Detta växte fram under perioden 2009-2016, Elim döptes om till Folkungakyrkan som blev namnet på nya kyrkan på Söder. Martin Wärnelid efterträdde mig som föreståndare och teampastor 2014 för Folkungakyrkan och min roll blev att bli ledare för Elimnätverket med sju församlingar som vi började kalla för Elimkyrkan Stockholm. Min tanke med detta var att det skulle fungera som en multi-site Church, med regelbundna gemensamma celebrationgudstjänster och ett gemensamt ledarskap som möttes regelbundet. Jag saknade dock resurser för att jobba med den övergripande strukturen, och avknoppningarna av församlingarna medförde att de fungerade ganska mycket på egen hand. Jag insåg hösten 2016 att uppdraget som föreståndare för Elimkyrkan Stockholm var omöjligt, så jag avgick då från denna funktion. Det är fortsatt ett nära kontaktnät mellan de olika församlingarna, men på ett mer informellt plan.

Vad skulle man göra då, att vara pastor utan uppdrag är inte kul. (tillägg: det här var hösten 2016 och jag fyllde 62 år den hösten, vid den åldern är man helt oanställningsbar som pastor, vem vill anställa en 62-åring? Enda möjligheten är att bli vakanspastor någonstans, och det är ett för förvaltande uppdrag för att passa mig)

I min sista predikan i sista gudstjänsten i Elim på Östermalm 2012, uttalade jag profetiskt att vi kommer tillbaka till Östermalm som ett nytt pionjärprojekt. Sommaren 2016 insåg jag att skulle det bli något av detta, är det jag som måste ta initiativet. Min hustru kände likadant. Det blev vår nästa stora utmaning. I december 2016 avskildes vi som Östermalmsmissionärer för att jobba med kristen mission på Östermalm.

Vi är egentligen tillbaka till Brandbergen 1981, fast i en helt annan stadsdel. Att börja från början, utan kyrka och utan medlemmar och utan budget. Men vår Gud är stor och mäktig. Några glimtar från nya arbetet har jag gett här på bloggen. Återkommer i ämnet.

Vad har man då lärt sig? Att hålla fast vid sin kallelse, vad har Gud kallat en till. I mitt fall är det att vara ordets förkunnare och pionjär församlingsledare, med ett profetiskt uppdrag. Att inte söka efter mänsklig upphöjelse och plattformar, utan vara lydig Guds kallelse. Att börja från noll – det har jag nu gjort flera gånger, och i dessa lägen är det bara Herren själv som är försörjare och uppdragsgivare. Det profetiska uppdraget gör att man kan bli kontroversiell i vissa lägen, ju mer jag har varit i blåsväder, ju mer har jag upplevt det varit profetiskt det jag har sagt och gjort. Men någonstans måste man bestämma sig för om det är Gud man tjänar eller människor. Vi behöver förtroende och stöd i Kristi kropp, men inte på bekostnad av lydnad och att hålla fast vid ordets sanning.

Att vara pastor kan så lätt glida in i ett världsligt tänkande kring karriär, resultat, självförverkligande, och att nå berömmelse och människors godkännande. Om man tänker karriärmässigt kring sin pastorsroll och sina kristna engagemang, och söker bara efter människors bekräftelse – då har man glidit bort från troheten till Kristus, efterföljelsens och försakelsens väg. Om man tänker att man ska bli pastor för större och större församlingar och nå allt viktigare uppdrag, och bli alltmer känd i kristna världen – det är avfallets väg. Apostlarnas karriärer slutade i martyrskap. Det är korsets väg.

Med min erfarenhet tror jag att jag har en extra förståelse och känsla för pastorer i små församlingar. De är stora kämpar. Att jobba under knappa ekonomiska omständigheter, och knappa omständigheter överhuvud taget. Det är värda allt stöd och uppmuntran. Ring eller skriv och uppmuntra regelbundet en pastor i en mindre församling. Jag vet vad det innebär när det kommer fem personer på gudstjänsten, jag vet vad det innebär att bli hårt kritiserad när man kämpar med en liten församling, jag vet vad det innebär när församlingskassan bara klarar en 10 procents anställning. Jag tror att Jesus särskilt vill välsigna och ge glädje åt alla dessa hjältar som arbetar i små sammanhang.

Det bästa ligger framför.

 

Senaste blogginlägget på nya bloggen ”Östermalmspastorn”- första Alphaföredraget

Nu har vi börjat Alpha på Östermalm, och jag kommer att följa det på min nya blogg ”Östermalmspastorn”. Det här är senaste blogginlägget med en summering av mitt första Alphaföredrag:

Nu har vi börjat Alphakursen i Oscarshemmet, vid Gustaf Adolfsparken, på Östermalm. En Alphakurs är en grundkurs i kristen tro. Ett forum då man i form av 15 föredrag vid 15 tillfällen presenterar grunder i kristen tro, sådant som alla kristna är överens om. Det är därför Alphakurser används över hela världen i alla kristna sammanhang och kyrkor. En Alphakväll består av tre delar, först en gemensam lättare måltid, därefter ett föredrag, och tredje delen är samtal i mindre grupper. En Alphakurs bygger på principen kom som du är, oavsett livsåskådning och förkunskaper. Alpha har utvecklats vid Anglikanska kyrkan i London, som en bra metod att presentera kristen tro för kyrkovana västerlänningar.

Det första föredraget handlar om det finns något mer, och vad kan kristen tro bidra med, eller är den irrelevant eller tråkig för moderna människor. Jag började med att peka på att vi lever på en pytteliten planet i ett oändligt universum. Vårt solsystem ingår i en galax som heter Vintergatan, astronomerna räknar med att det finns 100–400 miljarder stjärnor och solsystem bara i vår galax. Vintergatan har en storlek på 100 000 ljusår i diameter, det innebär att det tar 100 000 år för ljuset att nå vår planet från de mest avlägsna delarna av vår galax. Den närmast belägna galaxen bortom Vintergatan kallas för Andromedagalaxen, den ligger 2,5 miljoner ljusår bort. 1 ljusår är 946 miljoner mil, så distanserna i universum är oändliga. Förutom Vintergatan och Andromedagalaxen finns det miljarder olika galaxer i universum. Det observerbara universum har en diameter på 93 miljarder ljusår.

Slutsatsen är att vi lever i ett oändligt universum. Både när det gäller tid och rum. För mig handlar det oändliga universum om att det finns en Gud bakom allt. Något som kallas för kosmologiskt Gudsbevis, pekar på att allt som finns måste ha en orsak, det kan inte komma från ingenting. Antingen är universum evigt, eller också har det en orsak. Att universum är evigt och alltid har funnits förnekas av moderna forskningen. Kristen tro pekar på att Gud är denna orsak bakom allt. Gud är evig och oändlig. Det är en Gud som är oändligt mycket större än vårt oändliga universum. Bibeln säger i Psalm 19: ”Himlarna vittnar om Guds härlighet, himlavalvet förkunnar hans händers verk”. Den kommer sedan med den svindlande tanken i Psalm 8 vers 4 och 5: När jag ser din himmel, dina fingrars verk, månen och stjärnorna som du har skapat — vad är då en människa att du tänker på henne, en människoson att du tar hand om honom?”.

I detta oändliga universum med miljarder galaxer som består av miljarder solsystem, där finns en liten planet som heter jorden och där vi människor bor. Det är enda platsen man känner till i universum där liv är möjligt. Just de exakta och unika förutsättningarna för livet, detta finns just på planeten jorden. Denne Gud som skapat allt, som är oändlig, och som ligger bakom detta oändliga universum, denne Gud ligger bakom att liv är möjligt på jorden. Kristna budskapet handlar om att den Gud som skapat allt, denne Gud älskar mig, tänker på mig och tar hand om mig. Jag kan ha gemenskap med Gud och höra hans röst. Tanken svindlar.

Det oändliga universum präglar även mikrokosmos. Betraktar vi oss själva som människor och våra skröpliga kroppar, vår kropp består av svindlande 10 000 biljoner celler, det vill säga 10 000 000 000 000 000. Varje enskild cell är ett under och mysterium och ett universum i sig. Man får med sig 100 miljarder hjärnceller vid födseln. Varje cell består av ett antal miljoner molekyler. Vårt hjärta måste hjärtat pumpa 343 liter blod i timmen det vill säga över 8000 liter per dag och det blir 3 miljoner liter om året det. Detta måste fungera varje sekund av våra liv annars hamnar vi i akut kris.

Jag upplevde det en gång när jag tränade på gymmet för snart 10 år sedan. Under några sekunder pumpade inte mitt hjärta blod som det skulle, en kort stund hamnade jag i akut livsfara, och högst tillfälligt slutade hjärnan att fungera normalt. Jag hamnade på St Görans akutmottagning, men allt gick bra, annars hade jag inte skrivit det här blogginlägget.

Livets mysterium vittnar för mig om att det finns en Gud. Jag kan inte tänka tanken att allt bara finns utan en mening och en orsak. Det finns en skapare bakom allt. Det oändliga mysteriet att liv är möjligt just på vår lilla planet i ett oändligt universum, vittnar för mig om en skapare bakom allt.

Det finns en intressant liten bok i Bibeln som kallas för Predikaren. Den pekar på materialismens återvändsgränd. Predikarens slutsats är att: ”Förgängligt, förgängligt Allt är förgängligt. Vad vinner människan med all sin möda där hon strävar under solen?” Pred. 1:3

”Ingen minns dem som fanns före oss. Och de som kommer efter oss blir inte ihågkomna av dem som kommer efter dem.” Pred. 1:11

”Men när jag såg på allt som mina händer hade gjort och på den möda jag lagt ner, då var allt förgängligt och ett jagande efter vind. Det finns inget att vinna under solen.” Pred. 2:11

Predikaren målar ut rikedomens, materialismens och nöjenas begränsningar och förgänglighet.

Utan tron på en Gud som har skapat allt med mening, blir livet meningslöst. Det är Predikarens slutsats.

När jag läser Östermalmstidningarna handlar de om lägenhetspriser, lyxiga våningar, den senaste luxuösa inredningen av bostäder, de senaste innerestaurangerna, de senaste mattrenderna, det senaste när det gäller klädmode, om dyra kläder, om dyra smycken, om dyr inredning, om framgångsrika karriärer och höga inkomster, de dyraste och godaste vinerna, etc. etc. etc.

Men vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ. När man har allt och drabbas av en dödlig sjukdom. Finns det någon mening och livslycka som går längre än materialismen och ägodelarna?

Nästa föredrag handlar om Jesus, om kristna trons tanke på att Gud har blivit människa. Det är relationen med Jesus som ger livet mening. Vi återkommer. Alphakursen handlar om att ta upp de grundläggande livsfrågorna, och det kristna perspektivet på detta.

 

Mitt liv som Östermalmsmissionär

En växande del av mitt liv är arbetet med att vara missionär och pionjärarbetare på Östermalm – att i praktiken leva ut det som kallas för missionell kristendom. Min huvudpassion är att bygga församling genom att nå nya människor som man kan föra till tro på Kristus. Min erfarenhet från ett helt långt liv i svensk frikyrklighet är att det är alldeles för mycket introvert verksamhet som bara riktar sig till de redan frälsta. Jesus lämnade de 99 fåren för att söka efter det förlorade fåret. Det handlar om alla människor som ännu inte har lärt känna Jesus och lever i gemenskap med honom.

Att börja från noll i ett missionellt pionjärarbete det kräver uthållighet, tålamod, bön, vision, kallelsevisshet m.m. Jag har en gång tidigare i livet lämnat en stor och framgångsrik församling för att arbeta missionellt och börjat från noll med ett pionjär- och församlingsgrundande arbete. Det var 1981 då jag och hustrun tillsammans med några andra småbarnsfamiljer blev utsända från Järfälla pingstförsamling för att grunda ett nytt pionjärarbete i Vendelsömalm/Brandbergen i södra Stockholm. Vi genomgår nu exakt samma process när vi nu börjar missionera på Östermalm.

Det är viktigt att när man hör till generationen 60+ inte slå sig till tro, vi blir så lätt bekväma och undviker risker och äventyr. För mig är mission på Östermalm ett gigantiskt risk- och trossteg. Östermalm består av svensk medel- och överklass och det är inte en särskild lättmissionerad folkgrupp. Östermalm är en svenskkyrklig stadsdel 63 procent inom Oscars församling är medlemmar i Svenska kyrkan. Jag ser dock en mycket begränsad grupp som är aktiva kristna, som vittnar om Jesus, som aktivt läser Bibeln, som aktivt deltar i gudstjänstliv och kristen gemenskap varje vecka. Det finns Östermalmsbor som är medlemmar i kyrkor i andra delar av stan, men även det är en mycket begränsad grupp av befolkningen.

Första steget har varit ett mycket aktivt nätverkande, att bygga kontaktnät, en del av detta är aktivt engagemang i organisationer som finns på Östermalm. Jag och hustrun blev invalda i kyrkoråd och dess utskott vid kyrkovalet för ett år sedan, en mycket värdefull kontakt för oss.

Efter mer än ett års bön, nätverkande och funderande kom vi fram till att bästa sättet att nå Östermalmsborna är genom Alphakurser, en grundkurs i kristen tro som utvecklats i London, som passar för sekulariserade västlänningar.

Vi håller nu på att starta upp Alpha på Östermalm, andra tillfället blir i kväll. Första tillfället var för två veckor sedan och då kom 20 personer med vilket vi var mycket glada för. Vi har under en längre period arbetat med att bjuda in till Alpha, genom ett antal olika kanaler och metoder.

Söndag kväll

Har haft lite ont om tid senaste veckorna, så jag har inte hunnit med denna blogg. Det kommer att bli en uppdatering och förnyelse av den senare denna vecka. Har varit upptagen senaste veckorna av barnbarn, starta upp Alpha på Östermalm, analyser i kölvattnen av valet. Senaste veckan har jag varit två dagar i Drammen Norge för att spela in sex TV-program för en av de kristna TV-kanalerna i Norden. Idag söndag har jag ägnat åt Iglesia Ichtus i Stockholm där jag predikat både vid 11- och 16-gudstjänsten. Återkommer och räknar med mer aktivt bloggande från nästa vecka.

Ledare om kristen helhetssyn

Senaste ledaren i Världen Idag, om att kristet profetiskt perspektiv innefattar olika områden, bland annat ett kristet miljöansvar. Har ofta problem med den ensidighet som så kallad kristen höger och vissa grenar av evangelikalismen och pingst-karismatiska kristendomen hamnar i när man ska ge en kristen respons på samhällsfrågor och politiska frågor ur ett kristet-bibliskt perspektiv.  Det beror enligt min mening på en slarvig bibelläsning, alternativt att man inte är särskilt bibeltroende. Refererar bland  annat till min gamle pastor och apostel, Kjell Sjöberg, som var en ledargestalt i mitt liv från 1973 till sin bortgång 1997.

Senaste nytt

Har ägnat senaste veckan åt en del analyser över regeringsbildning m.m. Jag driver ju ett konsultbolag där jag ägnar mig åt politisk analys, specialiserad sedan en del år tillbaka på energi- och klimatpolitik. Flera rapporter har kommit från mig inom dessa områden senaste veckan, till mina klienter inom näringslivet. Förr arbetade jag mer med ekonomisk politik i allmänhet. Det är min ”tältmakarsyssla” i min roll som Östermalmsmissionär. Jag har inte någon lön för att vara missionär på Östermalm och behöver försörja mig på annat sätt.

Idag dök det upp två barnbarn från Bergen Norge. Den nyss fyllda femåringen, hennes första kommentar vid mötet på Arlanda, jag har tappat en tand. Och mycket stolt visar hon upp en glugg i munnen. Den tappade tanden väl förvarad i en rosa burk. Barn är härliga och ger helt andra perspektiv på livet och tillvaron.

Jag har varit medlem hos Kristdemokraterna sedan sjuttiotalet, i med och motgång. För första gången någonsin blev jag tillfrågad vid detta val att stå på en riksdagslista. Stod med på icke-valbar plats i Stockholms kommun men fick en hel del personkryss. Tycker att Ebba Busch-Thor gjorde ett fantastiskt jobb i valrörelsens slutspurt. Hon lyfte hela partiet, och är värd all eloge för detta.

Intervjuad av Expressen om kyrkan och SD

Har blivit intervjuad av Expressen som gjort ett omfattande reportage om olika hållning till SD inom kristenheten, där Lars Enarson, Runar Sögaard och Ulf Christiansson med son pekas ut som frontfigurerna i det kristna SD-stödet. Tycker att Expressen har gjort en bra journalistik som ganska korrekt speglar spänningarna i kristenheten i denna fråga.

Också blivit intervjuad av Dagen som skriver om den ”väckelsekampanj” som Runar Sögaard driver med Jimmie Åkesson i valrörelsens slutspurt.

Runar Sögaard har idag en mycket oklar förankring i svensk kristenhet, jag känner inte till att han är medlem i någon kristen församling i Stockholm. Lars Enarson har bott i Israel i 20 år och i varje fall för några år sedan klassades han som heretiker bland förtroendeingivande kristna i Sverige som känner honom, han ansågs vara mer judisk än kristen. Var han exakt står idag, har jag inte hunnit utforska än. Han driver dock en märklig form av politisk religion, bland annat utnämnde han mig nyligen för falsk profet eftersom jag inte insåg att Trump var sänd av Gud, det är alltså politisk inställning som är avgörande för ens kristna status, inte ens tro på Kristus och hans fullbordade frälsningsverk.

Med Jonas Gardell och Mark Levengood på releaseparty för Jonas nya bok

Författaren och estradören Jonas Gardell hade idag releaseparty för sin nya bok ”Till minne av en villkorslös kärlek”, Jonas bjöd in mig och min fru Eva att vara med på festen hos förlaget Norstedt, vad jag kunde se var vi de enda representanterna för svensk kristenhet. Här ser ni oss på bild tillsammans med författaren. Boken handlar om hans frikyrko- och baptistbakgrund, ska läsa den med intresse. En hel del av svensk kultur- och kändiselit var med på evenemanget och Jonas fick oss alla att sjunga ”Gyllne morgon” och ”Han har öppnat pärleporten”.

Event

Varför är jag så skeptiskt inställd till Sverigedemokraterna?

Varför är jag så skeptiskt inställd till Sverigedemokraterna? Redan efter valet 2014 skrev jag en artikel i Dagen om att kristna inte ska stå med i Åkessons hejarklack. Jag var sedan med och initierade det så kallade pastorsuppropet där 380 pastorer gjorde ett statement för en generös flyktingpolitik med udden riktad mot SD. 2016 gav jag och Micael Grenholm ut boken ”Jesus var också flykting”.

Redan 2007 skrev jag en artikel publicerad på DN debatt på förintelsedagen, där jag tog upp frågan om att kristna har benägenhet att dras till högerextremismen, kristna kyrkans kompromisser med nazismen var temat för artikeln. Jag ställde också en frågan i den artikeln, att kommer vi att få se i framtiden att kristna engagerar sig i SD. Vid den tidpunkten var det otänkbart, men idag lever vi i den verkligheten. Mitt påstående 2007 väckte inte någon debatt, det ansågs då vara helt osannolikt, det enda som nämndes av en statsvetare var att jag såg något som inte annan såg, när jag varnade för att kristna skulle attraheras av SD.

Jag ska nu försöka svara på frågan sakligt och inte emotionellt. Det som vill närmare fördjupa sig i argumentationen får läsa vår bok som kom 2016.

Det finns inslag i SD:s politik som jag är skeptisk till, men på mer allmänpolitiska grunder, i frågor där vi kristna kan ha olika uppfattningar. Jag är till exempel för ett svenskt EU-medlemskap. Jag tror inte att EU är eller bör vara en statsbildning, vi behöver aktivt bevara de nationsbildningar som finns inom EU, tendensen är ju att det blir allt fler EU-stater, inte en riktning mot att bli en enda stat. Det är inte ett embryo till en antikristlig världsstats-, statsbildning, det vore att kraftigt överdriva EU:s roll och betydelse i världen. Jag ser det som ett ekonomiskt samarbete för att framförallt gynna företagen och näringslivet så att de kan ha hela EU som hemmamarknad. Det gynnar Europa ekonomiskt. EU är inte någon mäktig del av världen längre, det försvann med andra världskriget, det är en förlegad världsbild att tro att världsmakten utgår från Bryssel. Men för att Europa ska kunna hävda sig i konkurrensen med USA och Kina är det viktigt med en gemensam europeisk marknad vilket kräver en viss samordning av lagstiftning och ekonomi. Jag tror också på ett svenskt samarbete försvarsmässigt, och ser ett NATO-medlemskap som enda alternativet, den slutna nationalism som SD förespråkar tror jag inte på, men detta handlar om frågor där vi kristna kan ha olika uppfattningar. Energi- och klimatpolitik är mina specialområden, och där tycker jag att SD representerar för mycket av gårdagens politik och tänkande, liksom Trump gör. När man granskar ett politiskt parti är det ju aldrig så att det absolut inte är något man inte gillar. Som kristen står jag för en konservativ syn. Jag tycker inte heller att SD på långa vägar är ett regeringsdugligt parti, med tanke på de många avhoppen i riksdagsgruppen och ännu mer på kommunala nivån. Ett regeringsdugligt parti måste kunna mobilisera kompetenta människor på alla nivåer, i riksdag, landsting och i alla kommuner, där har SD en lång väg att gå. Men även i den frågan kan vi kristna göra olika bedömningar. När det gäller familjefrågor t.ex., jag kan inte se att SD ger ett alternativ till rådande ordning, men har mer konservativa inslag vilket jag tycker är bra.

Man kan föra en saklig diskussion om flyktingpolitik och invandring, och komma fram till olika uppfattningar om vårt lands kapacitet på detta område, hur mycket som ska prioriteras i närområdessatsningar och hur mycket vi ska ta emot flyktingar från avlägsna länder och kulturer. Nu är det ju så att Sverige och vår socialdemokratiska regering vill idag anpassa sin flyktingpolitik till EU, och EU vill i stort sett inte ta emot några flyktingar alls, så den restriktiva flyktingpolitiken är ju inte längre något unikt för SD utan gäller partier i allmänhet. Som kristen tycker jag att EU:s väldigt restriktiva flyktingpolitik är omoralisk, men det är ju en allmän kritik som idag inte bara gäller SD och likasinnande partier. Man bör komma ihåg att 50.000 personer flyttar från Sverige varje år, man får jobb i andra länder, gifter sig med någon i en annan del av världen, flyttar som pensionär till ett varmare land, man har som flykting möjlighet att återvända dit man kom ifrån, med mera, det finns många skäl bakom flytt utomlands, unga människor är mycket mer internationella än den äldre generationen. Vi har inte ett födelseöverskott, en invandring på 50.000 är ett minimum för att vi inte ska få en krympande befolkning, vilket är ekonomiskt skadligt.

Människor har i alla tider varit på flykt från fattigdom, krig och förtryck, vi får i framtiden också räkna med mycket mer miljöflyktingar. En mycket begränsad del av världens flyktingar har möjlighet att ta sig in i något EU-land och söka asyl här. Den breda majoriteten av flyktingar finns i världens fattiga länder.

Det finns områden där jag som kristen är totalt negativt inställd till SD, som är avgörande för mitt avståndstagande. Här pekar jag på de viktigaste frågorna.

  1. Partiet har nazistiska rötter.

Sverigedemokraterna som parti har sina rötter i 80-talsrörelsen Bevara Sverige Svenskt, och bildades som ett parti 1988. Det fanns nazister med bland bildarna och i nyckelpositioner under 90-talet. Det var det partiet som nuvarande partiledning gick med i. Enligt min mening kan man inte vara nazist, ha samröre med nazister, och samtidigt vara kristen. Det går inte att hävda som Lars Enarson har gjort att nazistiska rötter finns i de olika partierna. Detta stämmer inte. Det är riktigt att det fanns stöd för rasbiologiska idéer i Sverige på 20- och 30-talet, och det fanns personer i etablerade partier som sympatiserade med nazisterna på trettiotalet, framförallt var det starkt tyskvänliga personer. Men allt detta gjordes upp med under och efter andra världskriget. Efter andra världskriget har det varit total nolltolerans mot nazismen i svensk politik. Nazister och nazismen levde kvar i Sverigedemokraterna på nittiotalet, i närtid, det är en helt annan sak. Det var det parti som nuvarande partiledning gick med i. Hitlers agenda var att skapa ett etniskt homogent Tyskland, och de han såg som invandrare rymdes inte där. I den situationen handlade det om judar och romer och andra folkgrupper i tyska riket som inte var tyskar etniskt. SD:s argumentation i alla år har varit samma sak, även om man har försökt uttrycka sig mer rumsrent på senare år, ett Sverige för svenskar utifrån en svensk tradition, och andra folkgrupper ryms inte där och man vill inte ha någon invandring som gör Sverige mindre etniskt homogent. I grunden är det samma uppfattning som nazisterna drev ideologiskt, men med mer våldsamma metoder. Visst, SD tog bort uttrycket ”etnisk homogenitet” i principprogrammet 2011 och ersatte det med uttrycket gemensam nationell och kulturell identitet, och betonade den nedärvda essensen, ett litet mer rumsrent sätt att uttrycka samma sak. (Om partiets nazistiska rötter har vi en mycket mer utförlig genomgång i kapitel 9 i vår bok ”Jesus var också flykting”.)

Den mycket trovärdige KD-politikern Lars Adaktusson skriver så här om SD i en krönika i Metro 5 november 2012 som jag tycker väl sammanfattar bilden: ”Mot den bakgrunden är det intressant att Åkesson själv gick med i Sverigedemokraterna när politiken var formad av högernationalister och skinnskallar. Både den dåvarande partiledaren och ungdomsförbundsordföranden var organiserade nazister, vid partiets sammankomster var medlemmarna klädda i uniform. Att Åkesson frivilligt sökte sig till ett parti som startades och leddes av nazistsympatisörer stämmer till eftertanke.”

2. Partiet svartmålar invandrare och invandring, och ställer grupper mot varandra.

Invandringen och invandrarna lyfts fram som orsaken till de flesta problemen i samhället. Hatet mot invandrare har ökat kraftigt i Sverige under senaste åren. Sverigedemokraterna har varit en bidragande orsak till detta, genom att partiet konsekvent sedan sitt bildande i slutet av 80-talet, har bekämpat och varit emot all form av invandring och alltid lyft fram problemen med invandring och därmed invandrarna. Partiet har ensidigt i alla år presenterat invandrare som ett stort problem och som egentligen inte hör hemma här. Invandringen leder till ökad brottslighet, invandringen leder till sämre skolor, invandringen leder till sämre sjukvård, invandringen leder till sämre åldringsvård, invandringen leder till sämre svensk ekonomi, invandringen leder till sämre bostadsområden etc. etc. Listan kan göras lång på vad invandringen och därmed invandrarna leder till för problem. Jag kan inte här ta upp alla aspekter av detta. Men konsekvent pekar man på fakta som svartmålar invandringen och invandrare i högerpopulistiska medier och hemsidor. Ingen påstår att det är problemfritt med invandringen, och vi har varit för dåliga på att klara integrationen. Men att skuldbelägga invandringen och invandrare för att en liten grupp av dem, 1-2 procent, ägnar sig åt brottslighet, det blir samma argumentation som Hitler använde för att skuldbelägga judarna i Tyskland på trettiotalet. Det är dessutom invandrarna som drabbas av denna brottslighet, det är inte på Östermalm som bilar bränns, där butiker rånas, och knarkaffärer görs upp i gathörnen. Det är i Rinkeby. Man glömmer bort alla positiva aspekter av invandring, Stockholms arbetsmarknad skulle kollapsa utan all invandring, ett antal branscher domineras helt av personer som är utrikesfödda eller har utrikesfödda föräldrar. Denna kollektiva skuldbeläggning av invandring, invandrare och invandrartäta områden är omoralisk och inte enligt fakta. De flesta invandrare vill arbeta, sköta sig, integreras och lära sig svenska.

Som kristna och som församlingar är denna svartmålning av invandring och invandrare mycket stötande. Vi möter väldigt många av dessa i våra kyrkor och församlingar runt om i hela Sverige, och vi får en mycket mer nyanserad bild av situationen. Invandring är inte problemfritt, det är inte någon som har påstått detta. Integrationsproblem har diskuterats i Sverige sedan åttiotalet, bland annat i olika statliga utredningar. Men vi måste ha proportioner och inte svartmåla, och hålla oss till fakta när vi diskuterar invandringen. Forskningen visar att utrikesfödda män eller med föräldrar som är utrikesfödda, har 2,5 gånger mer benägenhet att begå brott, forskningen visar också att det är en liten andel av invandrarna det handlar om. Problemet idag är att alla invandrare skuldbeläggs för att en liten andel begår brott, och det är inte invandrarkvinnorna som sticker ut i brottsstatistiken. Vi behöver lösa det specifika problemet, inte bara använda ”stoppa invandring” – som en generell lösning på alla problem.

Det är sant att SD:s ledning har försökt rensa upp i de värsta avarterna i denna främlingsfientliga retorik. Avhopparna från SD, Alternativ för Sverige, är nu mycket värre i sin retorik, de sprider verkligt hat mot invandring och invandrare i sina valbudskap. Men i valtal, valmanifest, partiprogram m.m. håller SD fast vid världsbilden och poängterar ständigt att invandringen och därmed invandrarna ligger bakom en stor del av samhällsproblemen. Den bilden tar jag som kristen avstånd ifrån. Invandrarna är mina vänner, och de är mina bröder och systrar i Kristus när de bekänner sin tro på Kristus.

3. Partiet betraktar judar och andra invandrargrupper som icke-svenskar.

Efter andra världskriget har fascistiska och högerextrema partier i västvärlden helt övergett rasretoriken. Men man tangerar detta ständigt, inte genom att peka ut ras, men peka ut andra förhållanden och egenskaper som tangerar rasområdet. SD:s partiprogram talar om nedärvd essens, det innefattar ju olika saker men ras är en viktig del av den nedärvda essensen. Lars Enarson och hans understödjare borde samtala med de judiska organisationerna i Sverige, och de organisationer som arbetar mot antisemitismen, varför de så tydligt markerar avstånd mot SD.

En avgörande punkt är kapitel 5 i SD:s partiprogram. Det är här man definierar svenskhet och tillhörighet till den svenska nationen. Det anmärkningsvärda hos SD i jämförelse med övriga partier, är att man skiljer på ett svenskt medborgarskap och tillhörighet till den svenska nationen. Ska man strikt tolka SD:s teser är jag som kristen inte en del av den svenska nationen, jag är bara svensk medborgare, eftersom Kristus är min Herre och jag hör till Guds folk, ett folk av alla stammar och språkslag, det väger tyngre för den troende än ett svenskt medborgarskap.

Samma sak gäller t.ex. judar, samer och romer. Enligt kapitel 5 i SD:s partiprogram hör de inte till den svenska nationen. SD utnyttjar här den svenska lagstiftningen till skydd för minoriteter, för att bland annat värna om deras språk och kultur, för att markera att dessa folkgrupper inte är en del av svenska nationen. Det är samma tänkande som låg bakom Hitlers tes om att judarna inte var tyskar. Ska man räknas som svensk måste man helt assimileras. En äldre judinna t.ex. som talar bruten svenska, och håller fast vid sina judiska traditioner är inte verklig svensk enligt SD, eller heller en same som håller fast vid sina samiska traditioner. Visst, en person kan själv uppfatta sig själv på detta sätt, t.ex. att man i första hand ser sig som same, inte svensk, även om man är svensk medborgare. Men det är då individens val, det som blir helt fel är om statsmakten börjar definiera människor på detta sätt.

4. Den slutna nationalismen är inte en kristen idé.

En central kristen tankegång är att rasism är synd och att särskilja människor utifrån hudfärg och etnicitet är ett brott mot skaparens förhållningsregler. Den kristna församlingen är gränsöverskridande, rasöverskridande och global till sin karaktär. Kristi kropp är en. Vi är en Guds familj av alla folk och stammar, och det är också visionen för evigheten. Den politiska nationalismen växte fram på 1800-talet, det är inte någon klassisk kristen idé. Det var först på 1800-talet som strikta gränser mellan länder uppstod, visumtvång, passkontroller och uppehållstillstånd. I Europa har det varit många folkvandringar och förskjutningar av landgränser under de senaste 2000 åren. Europa går i en utveckling mot allt fler länder och alltmer brokig nationalism. Om man tror att det finns gudagivna landgränser är det svårt att säga vilka de exakt skulle vara. Är den gudagivna landgränsen att Finland ska ingå i Sverige? Eller Norge? Eller Baltikum? Eller skulle allt norr om Dalälven inte vara Sverige utan istället ett samiskt rike? Även om man tror att det finns landgränser fastställda av Gud, vad är det då som säger att man inte får fly till ett annat land, eller flytta till ett annat land av jobb- och/eller familjeskäl. Den finns en sund nationalism som präglar de flesta länder, men en exkluderande nationalism, där man hindrar människor från att röra sig över landgränser av olika skäl, vi har i vår bok en ingående bibelteologisk genomgång av dessa frågor, där vi hävdar att en sluten och exkluderande nationalism är en icke-biblisk tankegång. Enligt min mening står SD just för en sådan sluten nationalism, och det är förkastligt.

5. Flera av de problem som SD har lyft fram som stora samhällsproblem, och där övriga partier har varit för passiva och omedvetna tidigare, är verkliga problem, men är problem som i första hand drabbar invandrare.

Kriminaliteten i vissa förorter som är ett verkligt problem, det drabbar invånarna i dessa förorter, och företagarna i dessa förorter, som domineras av invandrare. Det är inte Östermalmsborna som drabbas av invandrarkriminaliteten. Det är inte Östermalmsbornas bilar som brinner vid bilbränder, det är invandrarnas bilar i segregerade förorter. Islamiseringen är ett verkligt problem, som vi från vissa kristna håll varnat för sedan sjuttiotalet. Glädjande nog har de övriga partierna blivit alltmer medvetna om problemet med detta. Islamiseringen är enligt min mening ett stort hot, vissa debattörer från olika håll har länge varnat för detta. Men från kristet håll ska den bemötas med mission, kristna kärleksgärningar och förbön. En stor del av de flyktingar som kommit till Sverige ända sedan åttiotalet har flytt hit från muslimskt religiöst förtryck. Att stoppa invandring är ett trubbigt instrument för att hindra islamisering.

Detta var den korta varianten, läs vår bok ”Jesus var också flykting”, där gör vi också en ingående granskning av SD:s kyrkopolitiska program, och genomskådar resonemangen om att värna det kristna kulturarvet.