Stefan Swärd

Allt mellan himmel och jord

Den bok om korset som jag kom ut med för 6-7 veckor sedan känns för mig som det viktigaste jag har gjort, och det viktigaste budskap jag framfört till svensk kristenhet. Jag känner ett särskilt ansvar och kallelse att värna om grundläggande kristen tro, i den teologiska relativisering som pågår både i Sverige och i västvärlden. Denna bok syftar till detta på liknande sätt som min föregående bok ”Efter detta”.

Det tar lite tid innan man får in reaktioner på en ny bok, folk behöver få tid att läsa, och recensenter och bloggare behöver få tid att läsa. Är dock förvånad över den tystnad som har varit hittills, vad jag vet. Det kan ju ha skrivits saker som jag missat.

Blev dock glad när jag såg Johnny Bergman skriva följande som en kommentar på denna blogg häromdagen: ”Hej, Stefan! Har läst din bok om Försoningen med stor behållning. Får tydligt bekräftat att de strömningar som finns som vill ge försoningen en annan innebörd inte bygger sina idéer på Bibelns texter utan på någon egen tolkning som saknar stöd i både NT och GT. Det vore ärligare om de istället öppet förklarade att de inte tror på Paulus skildring av försoningens innebörd utan har valt att propagera för en egen privat lära som de av olika anledningar tycker är mer rimlig.”

Försäljningen av boken går dock bra, och förläggaren planerar ett nytryck redan till sommaren, Livets ords bibelskola har dessutom beslutat att ta in boken som läromedel.

Idag ägnar jag mig bland annat åt att skriva del 5 i min artikelserie för Liv och rätt, som ges ut av Ja till Livets systerorganisation Pro Vita, den går också delvis till Ja till Livets medlemmar. Håller på med en serie om Varför Sverige fick fri abort.

Del 5 handlar om den statliga abortutredning som tillsattes 1965 och som lämnade ett betänkande 1971. Statliga utredningar tog lång tid på sig förr i världen.

Man hittar detta genom att gå in på www.livochratt.se, jag tror att man måste prenumerera för att kunna läsa allting men man hittar instruktioner på hemsidan.

Vill man skaffa sig lite bildning och veta hur saker och ting förhåller sig, är det en bra sak att läsa.

Den svenska abortlagstiftningen var mycket restriktiv fram till 60-talet och även allmänna opinionen var mycket kritisk till fri abort, även kvinnoförbunden. Socialdemokratiska kvinnoförbundet ansåg då att fri abort skulle bara leda till att kvinnorna skulle pressas till att göra abort mot sin vilja.

Men det var då det.

Min forskning som resulterade i en doktorsavhandling 1984 handlade om att analysera varför opinionen och lagstiftningen svängde i abortfrågan.

 

Här följer några kommentarer och analys av läget i svensk kristenhet, från ett Bergenperspektiv på norska västkusten där jag och hustrun just nu ägnar oss åt att ta hand om vårt 20-månaders barnbarn några dagar.

Vi som har ett starkt engagemang för svensk kristenhet och tror på kristendomens framtid i Sverige, vi möter ständigt fakta som inte är uppmuntrande.

Såg på Twitter idag två nya siffror, som återigen bekräftar bilden av svensk kristenhet som ett sjunkande skepp. Antalet besökare i Svenska kyrkans huvudgudstjänster har sjunkit från 9,1 miljoner 1990 till 4,3 miljoner idag. Då ska man tänka på att siffran 1990 var all-time-low, med ett antal decennier av krympande gudstjänstbesökare i Svenska kyrkan. En annan nyhet som jag såg på Twitter idag var att Equmeniakyrkan tappat 1500 medlemmar senaste året, vilket är en dramatisk minskning.

Siffrorna är ju katastrofala och jag saknar profetisk krisanalys inte minst från berörda kyrkoledningar, det saknas i alltför stor utsträckning både krismedvetande och förmåga att säga vad som behöver göras. Jag tror att grundproblemet är rent andligt, det handlar om att Gud inte välsignar vår verksamhet. Då kan vi arbeta oss trötta med det som är fåfängt och förgängligt, det är bara Andens fräscha genombrott som ger kyrkan liv och växt. Och när detta saknas leder det till de siffror som statistiken visar. Tilltron till Guds rena ord, och dess predikan i Andens kraft, och att Guds folk lever i omvändelse och aktivt söker Guds vilja i alla avseenden – det är förutsättningar.

Tänk om alla diskussions- och samtalsmöten som just nu pågår i svensk kristenhet kunde ersättas av bönemöten. Att profetiskt fånga in hur Gud ser på läget är oändligt mycket viktigare än våra ändlösa diskussioner där våra olika uppfattningar bryts och ventileras.

Carl-Henric Jaktlund skriver som vanligt klokt och analytiskt om att Pelle Hörnmark ska sluta som pingstledare. Jag kopplar ihop den nya statistiken och Jaktlunds resonemang. Jaktlund pekar på Hörnmarks förmåga att hålla ihop pingströrelsen, och att han har gått hem i alla läger och falanger. Han pekar på svårigheten att hitta en efterträdare som har denna samlande förmåga, det blir lätt en falangledare som är spjutspets för en viss riktning som tar över och som blir splittrande för pingströrelsen, jag tolkar i varje fall att Jaktlund säger detta, men jag vet inte om jag feltolkar honom.

Jaktlund pekar dock indirekt på det stora problemet med svensk kristenhet, att söka förvaltande ledare som jobbar utifrån någon sorts minsta-gemensamma-nämnare hållning och det blir mediokert. Att skapa sammanhållning får inte vara något huvudmål i vårt svåra läge, det enda som gäller är ledarskap som skapar vision och tro för mission i Sverige.

Det som behövs är att lyfta fram apostoliska och profetiska spjutspetsledare som kan bidra till tro och frimodighet bland Guds folk så att vi blir ett missionerande folk som gör lärjungar, och därmed både planterar nya församlingar och ger nytt liv åt gamla församlingar. I det krisläge som svensk kristenhet befinner sig i är det den enda form av ledarskap som är möjligt. Och Gud behöver gripa in och ge dessa gåvor till församlingen.

Även pingströrelsen och EFK och andra äldre samfund lider av samma problem som redovisas från SvK och EqK. Den sammanräknade statistiken döljer dock det faktum att breda strömningar av etablerade kristenheten befinner sig i djup stagnation. EFK bärs upp av ett begränsat antal växande församlingar och att vissa nya församlingar har anslutit sig till oss. Samma sak gäller pingströrelsen, som idag räknar in starkt växande församlingar som Hillsong, SOS Church och Södermalmskyrkan vilket bidrar till att förbättra statistiken. Utan detta skulle både Pingst och EFK också visa på en tydlig nedgång.

Och som jag påpekat åtskilliga gånger, frikyrkostatistiken har under många år varit dopad av alla sammanslagningar av församlingar (när t.ex. en missions- baptist, EFK eller pingstförsamling har medlemmarna från den andra församlingen alltid räknats in i egna samfundets statistik vilket skapat massor av dubbelräkningar), tyvärr har samfundsledningar alltför ofta använt dessa dopade siffror för att försöka visa att det inte är så illa ställt, istället för att peka på omvändelsens och förändringens väg, och ta itu med orsakerna till stagnation och tillbakagång. Jag tror att det samfund som mest gynnats statistiskt av dessa dopade siffror under senaste 40 åren har varit baptistsamfundet, då många små baptistförsamlingar på många platser gått ihop med betydligt större missionsförsamlingar eller andra frikyrkor.

Att nedgången och stagnationen är en nödvändighet, motbevisas av åtskilliga levande församlingar runt om i Sverige som växer, som är fyllda av tro och vision, och aktivt sprider Guds rike. Enklast är att göra dessa församlingar och dess ledare till spjutspetsar i kristenheten.

Men tyvärr, sådana församlingar är ofta kontroversiella. För några år sedan hade jag ett samtal med en ledande person inom Frälsningsarmén, han största bekymmer var utvecklingen i de kårer som visade mest växt och dynamik. De höll sig inte inom ramarna.

Med en sådan analys har vi inte mycket kvar av traditionell svensk frikyrklighet år 2050.

Men Gud är mycket större än så. Han är mäktig, han lever, han söker hela tiden efter skördearbetare. Och hittar det. Hans Ande är utgjuten och en ny generation av kristna kommer låta Andens vind fylla seglen för resan framåt. Denna nya kyrka i Sverige som bubblar under ytan men som ännu inte nått radarn för etablerad kristen press och samfundsledningar, den domineras av personer som är födda utanför Europa.

För en vecka sedan träffade jag en grupp nyfrälsta araber med bakgrund från Syrien, som möts inofficiellt i hem i en Stockholmsförort. Jag var den första kontakten de hade med en svensk kristen ledare. De visste ingenting om vare sig Pingströrelsen eller Svenska kyrkan, eller EFK eller EqK.

Här hittar vi fröet till morgondagens kyrka i Sverige.

Ett av de mest exakta profetiska ord jag har fått till mig senaste åren är att Gud vill komma med väckelse bland iranier i Stockholm. Vi ser en början på det hända just nu.

 

Har skrivit en ledare i Världen Idag idag om en kristen inställning på företag, företagare och marknadsekonomi.

Jag har varit dålig bloggare senaste två veckorna, men jag brukar komma igen.

Har i varje fall skrivit en ledare till Världen Idag nu, som kommer i måndagstidningen. Där jag skriver om kristen tro och marknadsekonomi. Reflektioner  om företagande och kristet företagande i synnerhet.

Har hand om en pastorsavskiljning i morgon i Folkungakyrkan, då Martin Wärnelid avskiljs för att vara ledare för församlingen. Kjell-Axel Johansson kommer också med och ansvarar för predikan. Det blir min fjärde pastorsavskiljning på åtta månader, inom vårt eget Elimnätverk i Stockholm.

Vi är nu sju församlingar. Och fler ska det bli. Vi tror på mission i Stockholm genom att plantera församlingar. Och inte bara prata om det, och allmänt tro på det, utan faktiskt göra det. Och göra hellre än att prata och visa snygga powerpointbilder om församlingsplantering.

Jag och fru Swärd reser till Bergen i morgon kväll och vi kommer att ta hand om vårt lilla barnbarn hela nästa vecka. Det blir fun, jätte-fun. Och så kommer vi att få fira 17 maj i Norge nästa helg.

 

 

Jag har haft lite vårsemester och bl.a. varit fem dagar i London med fru Swärd då vi bara var turister. Så bloggande och annat har varit helt vilande.

Nu är jag tillbaka och ska försöka komma igång igen. På återseende.

 

Sorry, har inte hunnit med bloggen senaste dagarna, ser att det har kommit en del kommentarer på mitt senaste inlägg. Återkommer.

Senaste nytt från min horisont:

1. Christianity Today, USA:s ledande evangelikala tidning, har ett stort reportage om svensk kristenhet, och en del av deras material bygger på en intervju med mig. Här är artikeln.

2. Och en nyhet. Idag tackade jag ja till att representera kristendomen i ett möte i Stockholm i slutet av maj då de företrädare för de fem världsreligionerna ska diskutera världsfreden. Att företräda kristendomen – det är en ny erfarenhet för mig.

Jag blir säkert kritiserad för detta, jag blir ju kritiserad för allt jag säger och gör. Men som Jesustroende Jesusefterföljare är jag trygg i min tro och kan möta alla människor med respekt, samtala med dem, och lyssna på dem, och dela min tro, med vem som helst och var som helst.

Det är ju hopplöst med dessa ständiga guilt-by-association, att man ständigt ska förknippas med allting, med folk som man har att göra med. Medverkar jag i en katolsk kyrka håller jag på att bli katolik, pratar jag med en muslim då sympatiserar jag med terrorism, har jag att göra med någon som flytt från ett muslimskt land – då är man islamofob, är man på en New Wine-konferens, då är man helt plötsligt new agare – vad jag kommer att kallas efter denna event, det blir spännande att se.

Jag lever i en mångkulturell stad och har att göra med alla kategorier av människor.

 

Freestyle Christianity är en ny podd där teologerna-filosoferna Joel Kuhlin och Josef Gustafsson för samtal i aktuella teologiska-filosofiska frågor. Lyssnade på deras senaste sändning som handlar om filosofen Zizek som de menar kommer med intressanta teologiska reflektioner.

Det är spännande med religionsfilosofiska samtal, även när det förs på en nivå som kanske ligger ganska långt bort från ens egen kristendomstolkning. Människors reflektioner och funderingar kan ofta vara intressanta på olika sätt. Kuhlin och Gustafsson är reflekterande och bildande, även om jag i stor utsträckning inte håller med dem.

Jag hoppar över deras funderingar kring Zizek, jag har inte läst något av denne man, så eventuella reflektioner från min sida skulle bli för trivialt.

Vill dock problematisera deras funderingar kring två frågor som berörts på denna blogg, Rob Bells teologi och de 22 pingstpastorernas teologi.

Josef G nämner om att Bell gick över gränsen för vad evangelikal kristendom i USA tål, när han började problematisera om helvetet. Vidare förs då reflektioner om en förtryckande teologi och där monoteismen blir i praktiken polyteism, det är en av Zizeks teser. Kampen mot en annan tro, blir i praktiken en kamp mot andra gudar, och då blir det polyteism. Den sanna monoteismen är tolerant.

Detta tycker jag behöver kommenteras. Man bör också ha i åtanke att västvärldens kyrka, både i svensk och amerikansk tappning har en stor bredd. Så även om Bell inte är särskilt populär i vissa evangelikala och karismatiska-pentekostala sammanhang, detsamma i Sverige, så är han mycket populär i vissa andra kretsar. Så den stora bredden i kristenheten leder nästan omöjligen till exkludering idag.

Här tycker jag att teologer tänker alldeles för inomkyrkligt och snävt. Alla organisationer sätter gränser. Det gäller även toleranta och liberala kyrkor. I Stockholm kan du inte bli prästvigd om du inte kan tänka dig att viga könsneutralt, det är också en form av exkludering. Var du medlem i en pingstförsamling på åttiotalet blev man automatiskt utesluten om man ansökte till Livets ords bibelskola – för att ta ett annat exempel på exkludering.

Partier sätter gränser, bostadsrättsföreningar sätter gränser, idrottsrörelsen sätter skrämmande gränser – det vet jag som har varit engagerad en del år i barn- och ungdomsidrott.  Miljörörelsen sätter gränser. Greenpeacechefen för Kanada kom till insikt om att kärnkraft var klimatvänligt och skulle främjas, han fick naturligtvis sluta i Greenpeace. Religioner sätter gränser och här tycker jag att man framförallt bör problematisera religioner som hotar, misshandlar, fängslar och i värsta fall dödar människor som lämnar. Det finns många exempel i vår värld idag på detta.

Så gränsdragningar finns i alla organisationer, och det är inte konstigt om vissa kristna samfund som har en viss teologisk hållning drar någon form av gräns mot teologisk inriktning man inte accepterar.

Jag tycker här att Bellresonemanget borde nyanseras. Skulle jag få bli medlem i EKHO i Göteborg?

Sedan drar de rejäla rallarsvingar över de 22 pingstpastorerna, som nu blivit 21. De medvetet exkluderar, de är hotade av en annan Gud. De står för en våldsam teologi, de slår neråt, fundamentet i deras teologi är uteslutandet av den andre.

Josef kallar dem för polyteistiska ateister. De kämpar mot andra gudar och är därför polyteister, och den Gud man tror på är evig och oföränderlig, och därmed död. En icke levande Gud.

Är inte detta att ta i?

Jag kan förstå att man kan resonera på detta sätt, men som jag har hävdat på denna blogg så står de 22 pingstpastorerna för mainstreamteologi, vissa handlingar är synd, och synden leder till döden. Och det handlar om vårt eviga väl och ve.

Sedan tycker jag alltid att det är olämpligt att homosexualiteten lyfts ur sitt sammanhang, och synd och död behöver generaliseras, det gäller alla, och kristendomen handlar om att Kristus bar våra synder för att vi skulle kunna få frälsningen och inte drabbas av den eviga domen. Men detta är ju också självklart för de 22 pastorerna, de kan knappast lastas för att Dagendebatten handlade om denna specifika frågan.

Det känns mer som ett mobbingdrev än resonerande teologi-filosofi när man argumenterar i det tonläget.

Hur ska man resonera om katolska kyrkans lära kring denna fråga? Eller ortodoxa kyrkan? Inom islam förekommer hantering av homosexuella som är vidrig, varför problematisera 22 pingstpastorer och inte detta? Hur ser Gustafsson och Kuhlin på tibetanbuddhismens hållning i denna fråga, som är mycket mer avståndstagande och exkluderande än en genomsnittlig svensk pingstförsamling idag.

Lite mer lyfta blicken tycker jag när man resonerar om detta.

Samtliga politiska partier i Sverige på sextiotalet var inte HBTQ-vänliga på sextiotalet och homosexuella äktenskap fanns inte på kartan så sent som på åttiotalet. Bredare perspektiv är bra när man bedömer dagens debatter.

En annan lite reflektion. Josef G argumenterar för en heretisk läsning av Bibeln, att inte fastna i traditionen när man tolkar den. Den heretiska läsningen kan leda oss rätt. Sedan säger Joel K att sanningen med stort S exkluderar.

Men här är det ju väldigt svårt att hitta en konsekvent hållning. Leda oss rätt – är inte det sanning med stort S? Och vad är då rätt enligt Josef G? Hur ska den heretiska läsningen skild från traditionen leda oss rätt, och åt vilket håll då, och hur definierar man då vad som är rätt? För mycket relativisering blir ju orimlig, och någon form av sanning hamnar man i ändå, även om det då inte blir traditionell form av kristendom.

Jag tror på en objektiv uppenbarelse, en Gud som talar, som har utandat och inspirerat sitt ord. Det är inte grundat i våra reflektioner och tankeförmåga när det gäller sökandet efter sanning. Vi kan missförstå Guds uppenbarelse, vi kan förneka den, vi kan feltolka den, men den levande Guden vakar över sitt ord och vill leda den lärjunge till hela sanningen som av ödmjukt hjärta söker Herren.

Det är också ett sätt att se på saken.

 

De största debatterna i svensk kristenhet senaste veckorna har handlat om gudstjänstens syfte och utformning och homosexualiteten.

I en ledare i Världen Idag idag lyfter jag fram ett nödvändigt perspektiv när vi diskuterar dessa frågor. Nämligen det mångkulturella och mångfaldsperspektivet.

Församlingar som bara riktar sig till traditionella svenskar och utformar gudstjänster för dem, håller på att bli muséer.

Den dynamiska växten i svensk kristenhet idag sker bland människor som är födda utanför Europa. Detta påpekar jag i min ledare idag. Den stora utmaningen är att utforma gudstjänster som även kan inkludera afrikaner, irakier, iranier, latinamerikaner m.m.

Och svensk västerländsk homosexdebatt funkar inte i detta perspektiv, om man inte vet det, känner man nog inte så många afrikanska eller iranska kristna.

 

Den som följt denna blogg senaste 4 åren känner till den kampanj som drivits för ”pastor Jean”, att han skulle få permanent uppehållstillstånd i Sverige. I går kom beskedet om detta, det är en stor glädje för oss i Elimkyrkan.

Jag skrev om hur ”pastor Jean”, som egentligen heter John Kabuidibuidi greps av polisen att sattes i flyktingförvar i Märsta för närmare 4 år sedan. Samtidigt gömde vi hans fru och barn så att de inte kunde utvisas. Myndigheterna gjorde flera försök att utvisa honom, men det misslyckades. Vid ett tillfälle skulle man köra tillbaka honom till Kongo i ett chartrat plan men planet fick inte landningstillstånd så man fick åka tillbaka till Sverige. Till slut blev han utvisad där myndigheterna lurade oss, vi hade annars tänkt organisera en blockad vid utvisningen.

Vi hade bland annat samarbete med TV4 i denna fråga som vid ett antal tillfällen speglade familjens öden i nyhetssändningarna.

Myndigheterna backade dock på grund av trycket, så hustrun och barnen fick permanent uppehållstillstånd. Pastor Jean lyckades vi ordna ett arbetstillstånd åt i Sverige så han fick komma tillbaka. Han var dock hotad och misshandlad i Kongo, något som även speglades av media i Sverige.

Nu har ”pastor Jean” jobbat som pastor i Elim Stockholm sedan 2011 och leder vår franskspråkiga afrikanska församling Ambassadeur. Han har lärt sig svenska och klarar nu av att hålla en predikan på svenska.

Pasteur Jean Kabuidibuidi



Subscribe to Stefan Swärd