Stefan Swärd

Allt mellan himmel och jord

Läser med intresse från konferensen på Ralingsåsgården, refererat i Världen Idag. Från Smålandskonferensen arrangerat av Trosgnistans mission. De som driver det arbetet har ju samma bakgrund som jag i Maranata och i det sammanhanget träffade jag bröderna Duveskog redan i slutet av sextiotalet. Det nämns i referatet att Birger Skoglund i avslutningsmötet förde fram ett profetiskt budskap till Sverige och svensk kristenhet. Utmärkt.

Jag har med regelbundenhet, både på denna blogg och i mina ledare i Världen Idag, efterlyst att den profetiska tjänsten behöver träda fram i Sverige, och få en erkänd plats i svensk kristenhet. Profeternas ord och förkunnelse måste naturligtvis prövas som allting annat. Men vi är på en allvarlig väg om profetiska ord föraktas, och det mer eller mindre hånas över detta. Alternativt att det negligeras och de som hävdar att de har en profetisk kallelse förvisas till kristenhetens ytterkanter, på bekvämligt avstånd från inflytande och alla centrala plattformar. Uppskattar Skoglunds frimodighet, och att han tydligt säger att han har ett profetiskt tilltal till Sverige och svensk kristenhet. Mer sånt.

Det var ju en omfattande debatt i vintras om Adam och Eva var historiska personer, och den här bloggen blev något av debattens centrum, även om den fördes på ett antal olika arenor.

Min ambition är att försöka sammanfatta debatten, den svällde ut så våldsamt i vintras, så jag han helt enkelt inte läsa alla texter som skrevs. Försöker nu på semestern att gå igenom materialet och försöka skriva något, inte minst för att kunna dra några slutsatser för min egen del.

Jag anser att frågan är helt avgörande, och har en avgörande betydelse för hur vi presenterar hela frälsningshistorien.

Min senaste ledare i Världen Idag som publicerades under måndagen handlar om en kristen syn på arbete, pengar, ekonomi, materialism m.m. Bibeln har väldigt mycket att säga i det ämnet och mycket kortfattat försöker jag sammanfatta Bibelns huvudbudskap i ämnet.

  1. Som kristen och som lärjunge till Jesus behöver jag leva i ständig tro på Gud när det gäller livets materiella behov. Det gäller både om jag är fattig eller rik, eller mitt emellan. De rika kan ha minst lika mycket sömnlösa nätter över ekonomi som de fattiga. Och det kan växla under livets gång. USA:s nuvarande president Trump, var utblottad i samband med fastighetskraschen 1990. Jag minns han sade vid ett tillfälle att han var mycket fattigare än New Yorks uteliggare, de hade ingenting. Vid den tidpunkten hade Trump skulder på 1 miljard och inga tillgångar.
  2. Gud har kallat oss till att arbeta, driva företag, investera, förkovra oss m.m. Det är en del av Guds skapelseplan. Det är grundkallelsen för varje människa, om detta av någon anledning inte är möjligt för oss, behöver vi finna Guds hjälp för att klara oss, i västvärlden sköts ju mycket av denna omsorg med vad som kallas för välfärdsstaten.
  3. Det är inte fult att tjäna pengar och investera. Däremot finns det riktlinjer för hur man som kristen kan använda sina pengar. Slösa med pengar, och lyxkonsumtion m.m. tycker jag inte hör till en kristen livsstil. Är man rik är det med syftet att kunna ge och hjälpa andra, och göra bra investeringar som bland annat skapar arbete för många människor.

Det är väl ungefär vad som står i ledaren, läs och begrunda och kom gärna med synpunkter.

Mina senaste veckor har varit så intensiva att jag inte har hunnit skriva några bloggtexter. Senaste veckan har jag ägnat mig åt barnbarnen och då är det fullt upp från morgon till kväll. Före dess var jag på Almedalsveckan i en vecka. Och veckan före  Almedalsveckan var det New Wine-konferensen i Vänersborg, också härliga och intensiva dagar. Midsommarveckan hade jag en intensiv semestervecka då jag reste runt i hela södra Sverige tillsammans med min fotograferande dotter.

Nu går jag över i lugnare semestertillvaro närmaste veckorna, och jag och hustrun kommer att vara i stugan utanför Skellefteå i några veckor. Sedan blir det Bergen, Norge, där vi kommer att hjälpa till med barnpassningen av barnbarnen i två veckor. 15 augusti är jag tillbaka i Stockholm och jobbar som vanligt.

För övrigt. Mitt kristna liv befinner sig i en omställningsfas. Fokus är missionsarbetet för att nå närmare 85.000 Östermalmsbor med evangeliet om Jesus Kristus. Jag tänker på herden i Jesu liknelse i Lukas 15, han lämnade de 99 fåren för att finns det förlorade fåret. Jag upplever som att mitt fokus mer och mer vänder sig utåt, att nå dem som ännu inte har lärt känna Jesus. Och mitt fokus blir mitt närområde, jag inser mina begränsningar, kan inte nå allt och alla. Att vara ett Jesu sändebud, en missionär, för Östermalmsborna blir huvudfokus närmaste åren. Jag vill ägna mig helt åt dem som inte är med i någon kyrka, går i någon kyrka, eller har någon uttalad tro på Jesus. Det är den breda majoriteten på Östermalm.

Senaste halvåret har ägnats åt nätverkande, omvärldsanalys och bön, angående mission på Östermalm.

Efter sommaren kommer den verksamheten att bli mer offentlig. Mitt fokus kommer då inte att vara den internkristna arenan. Mitt fokus kommer att vara missionsarenan.

Ett första steg har tagits och vi är en liten grupp som har bildat något som heter Östermalms kristna gemenskap, som möts i hem för bön och gemenskap.

Att nätverka och vara en del av de naturliga mötesplatser som redan finns på Östermalm blir en viktig del av missionsstrategin. Kontakten med Svenska kyrkan blir en avgörande del. Men arbetar också för att nätverka med lokala föreningar och lokala restauranger.

Jag funderar på att starta en helt ny blogg, något i stil med ”Östermalmspastorn bloggar”. Jag kommer då inte alls att ägna mig åt internkristna diskussioner, utan hela syftet blir att kommunicera och nå ut med de goda nyheterna om Jesus Kristus till vanliga Östermalmsbor, men självklart, sociala medier vänder sig till alla som vill läsa.

Den nya bloggen blir fokus på mission och sprida evangeliet. Den här bloggen fortsätter fast med lägre intensitet, räknar jag med, men får bli mitt forum för att kommentera teologiska debatter och utvecklingen i kristenheten.

 

Under fredagskvällen lämnar jag Vänersborg och den underbara New Wine-konferensen, för att via Stockholm ta mig vidare till Gotland och Almedalen.

Har varit fyra dagar i Vänersborg och det har varit fantastiska dagar. Internationella gästtalare har varit Paul Harcourt, som är kyrkoherde i Anglikanska kyrkan i östra London, och Rob Dawkins, Vineyardpastor från Chicagotrakten i USA. Mycket inspirerande och andlig förkunnelse från dem.

Vill också särskilt nämna Tomas Seidals fantastiska seminarium idag om människovärde där han utifrån sin läkar- och forskningskompetens förklarade hur unik människan är, gav inblickar i vår cellstruktur bland annat, och visade med all tydlighet att människolivet börjar vid befruktningen. Det är inte en åsikt, det är fakta- hävdade Seidal med emfas.

Jag hade förmånen att hålla ett seminarium under torsdagen om den profetiska tjänsten, där jag gav inblickar både från Bibeln och från min samlade livserfarenhet. Att lyfta fram och erkänna profetens roll och betydelse menar jag är en av de viktigaste frågorna i svensk kristenhet.

Det unika med en New Wine-konferens är att den samlar kristna från alla kristna sammanhang, och det samlar längtande och hungrande kristna som har en gemensam längtan efter att mer lära känna Herren och se ännu mer av hans närvaro.

Ni kanske har undrat vad som har hänt med min blogg. Upptäckte för några dagar sedan att den inte fungerade.

Jag hade missat att betala avgiften för domännamnet, nu har jag gjort och nu fungerar allt igen.

Tisdag morgon reser jag till Vänersborg för New Wine-konferensen. Tisdag blir det styrelsemöte och bön inför konferensen. Onsdag kväll kör det igång. Ser mycket fram emot detta. Jag kommer att medverka med ett seminarium om den profetiska tjänsten. Till helgen reser jag vidare till Almedalsveckan. Välkommen med.

Men ska försöka blogga en del närmaste två veckorna. Sedan blir det semester i drygt fem veckor, då blir det nog viss bloggaktivitet.

Min hållning till kristna samfund och överbyggnader har alltid varit ambivalent. Under mina första 30 år var Maranata och Pingströrelsen min kristna hemmiljö, men också mycket präglad av karismatiska väckelsen och Jesusrörelsen under sjuttiotalet.

Hela den bakgrunden var mycket anti-samfund, anti-historiska kyrkor. Sven Nilsson höll ett brandtal under sent sjuttiotal där han menade att samfundslojalitet var synd. Pingströrelsen var en uppgörelse med de etablerade samfunden som skapade samfund och strukturer ovan den lokala församlingen, och man värnade om den fria församlingen. Maranata, där jag vistades mellan 8 och 16 års ålder, var en kraftig uppgörelse med samfunden, historiska kyrkorna, och även pingströrelsens samfundstendenser. Men både Pingströrelsen och Maranata leddes av mycket starka och jag skulle vilja påstå auktoritära ledare, nämligen Lewi Pethrus och Arne Imsen. Så även om dessa herrar avfärdade samfundsstrukturer skapade man ändå strukturer för styrning över självständiga lokala församlingar.

Senare har jag ägnat 16 år av mitt liv åt att sitta med i en samfundsstyrelse, nämligen Örebromissionen/Evangeliska Frikyrkan mellan åren 1994-2010. Det har föranlett mycket funderande kring samfundsstrukturer och dess bibliska grund och praktiska motivering.

Läser vi i Bibeln är frågan enkel. Där läser vi bara om kristna eller inte-kristna. Jesus-efterföljare eller inte Jesus-efterföljare. Guds barn eller Djävulens barn. Det fanns bara en kristen församling. Apostlarna och apostoliska teamen skötte kommunikationen mellan de lokala församlingarna, men inte utifrån en auktoritetsroll, utan utifrån relation och faderskap.

Vi lever idag i en komplicerad kristen verklighet. Vi är uppdelade i många olika samfund och kyrkor. Och det skulle inte vara särskilt enkelt att fösa ihop alla som kallar sig kristna i en enda organisation. Jag tror inte heller att det skulle vara särskilt fruktbart. USA präglas av den totala religionsfriheten och där finns tusentals olika kristna samfund. Och där kan vem som helst starta en megakyrka om man kan.

Europa har mer präglats av styrning från de historiska kyrkorna och traditionella folkkyrkorna. Det har medfört att frilansartendenser har varit mer måttliga i jämförelse med USA.

När frikyrkoväckelsen brakade loss i Sverige i mitten av 1800-talet, var ändå tendensen i början att församlingslivet skulle utövas inom ramen för Svenska kyrkan. EFS byggdes ju upp på den premissen. Baptisterna var de ledande för friförsamlingsprincipen, fristående församlingar av troende lokalt. Pingströrelsen tog över den dogmen.

Frikyrkoväckelsen präglades också under första 50 åren av att vara missions- och evangelisationsinitiativ. Avsikten med Örebromissionen, Helgelseförbundet, Alliansmissionen, Frälsningsarmén m.fl. var inte att bygga nya kyrkosamfund. Det var samverkan kring mission och evangelisation som var huvudpunkten. Det innefattade ganska snabbt utbildning och utrustning av personer för dessa uppdrag. Efterhand utvecklades det till närmare samarbete mellan lokala församlingar och samfundsstrukturen växte fram stegvis.

Frikyrkoväckelsen i Sverige växte samtidigt fram med folkrörelsetänkandet och demokratisering. De demokratiska strukturerna har därför varit ett viktigt inslag i de äldre frikyrkosamfunden i Sverige.

Hur ser det ut i Sverige idag. Några reflektioner från min sida.

  1. Samfundsstrukturen och hur vi kristna organiserar oss blir allt spretigare. Läser man kristna pressen är fokus på äldre samfund och kyrkor. Men verkligheten rusar på, och jag har ärligt talat inte någon koll på hur många kyrkor vi idag har i Stockholm som hör till olika former av internationella kyrkor, nätverk, knutna till någon biskop-apostel, någon annanstans i världen. Hillsong hör till en global familj av kyrkor med säte i Sydney, och där Brian Houston fungerar som en far för denna familj av kyrkor.
  2. Den strukturen är inte alls ny. William Booth var under sin livstid far för globala Frälsningsarmén, och Cathrine Booth var en moder för hela rörelsen, och de är väl det delvis fortfarande. John Wimber hade exakt samma roll i Vineyardrörelsen. Samma sak med John Ongman i Örebromissionen eller Lewi Pethrus i Pingströrelsen. En sammanhållande ledargestalt som håller ihop en rörelse, ett nätverk av kyrkor. Den avgörande frågan är hur man klarar generationsväxlingen, när den sammanhållande ledaren försvinner av någon anledning.
  3. Vissa av dessa nya församlingar ansluter sig i vissa fall till något äldre samfund av olika skäl. Bland annat för kontakternas skull eller för att skapa legitimitet. Men jag vågar nog påstå att dessa nya församlingar som hör till nya nätverk av kyrkor av olika slag, deras huvudlojalitet är inte med det äldre svenska samfundet utan med den rörelse-nätverk-kyrkofamilj, där man har sitt aktiva samarbete.
  4. Huruvida ett etablerat samfund lyckas skapa tillhörighet och identitet varierar. Vissa rörelser ger mer av familjekänsla och tillhörighet medan andra har en mer formell struktur och organisation. När människor lätt blir utbytbara i ledningen, i samfundsledande uppdrag och styrelser, då är det uttryck för att organisationen mer är en formell struktur mer än en familj med familjekänsla och sammanhållning. Varierande i vilken utsträckning äldre samfund har lyckats skapa denna sammanhållning. Familjekänslan tyckte jag också uttrycktes vid påvebesöket i Sverige. Biskop Anders Arborelius sade vid den stora mässan i Malmö, att katolikerna i kyrkans utkant, vi känner oss styrkta i den helige Anden när påven-fadern, tittar på oss med din faderliga blick.
  5. Hur vi än vrider och vänder på detta har Gud bara en församling, Kristus är den store herden för fåren. Det finns bara en Kristi kropp. Jag tror att viktigaste forumet för att uttrycka denna enhet är lokalt. Bygger vi nätverk, samfund, kyrkofamiljer etc. som binder upp kristna och håller dem borta från gemenskapen med andra kristna lokalt, då bygger vi sekter enligt min mening. Detta är en avgörande fråga. När kristna får en överlägsen attityd till andra kristna för att man hör till en viss kyrka eller samfund, och man ser ner på kristna som inte hör till samma gruppering av kristna, då är man på en farlig väg.
  6. Men naturligtvis behövs samarbetsformer utanför och ovanför den lokala församlingen. Jag tycker t.ex. att det är bra att vi har organisationer i Sverige som kan fungera som talespersoner för en samlad kristenhet i Sverige. Vi behöver motsvarande både på Europeisk och global nivå.
  7. Nätverk, kyrkofamiljer, samfund etc. är bra så länge det främjar uppdraget, mission, församlingsplantering, evangelisation, utrusta de troende m.m., och bidrar till Gudsrikets utbredande och växt. Tappar man en sådan fokus är det tveksamt med existensberättigandet, samgående med en annan organisation eller nedläggning kan då vara en mer konstruktiv väg framåt.
  8. Som jag har skrivit om tidigare, Bibelns modell behöver prägla oss. Kristna enheten finns lokalt, den lokala församlingen bör uttrycka enheten av kristna, även i NT fanns det olika grupperingar inom den lokala församlingen. Apostlar och profeter framförallt var sedan viktiga sammanbindningsfunktioner mellan de lokala församlingarna. De nätverk och kyrkofamiljer som vi ser växa fram idag har ofta karaktären av apostoliska-profetiska nätverk som ger input, vision och inspiration åt lokala kristna gemenskaper. Detta behöver bejakas. Det jag dock vill stryka under är att om lokala gemenskaper av troende har sådana relationer, bör det inte vara på bekostnad av gemenskapen med andra kristna lokalt.

Lite lösa funderingar i ett stort ämne. Där jag ännu inte har tänkt färdigt på något sätt. Om det nu går.

 

Skriver i Världen Idag idag om att vi som kristna är kallade att gå bönens väg, att be för ledare av alla kategorier. Skrivet med tanke på nationaldagen och alla böneinitiativ som görs i samband med den.

Senaste dagarna har jag en del ägnat mig åt president Trump och hans klimatbeslut. Både skrivit en tidningsartikel om saken, och en rapport som levererats till vissa stora svenska internationella bolag.

Eftersom jag senaste 20 åren jobbat en del med klimatfrågan i min roll som konsult/forskare/statsvetare, är jag hyfsat påläst i ämnet. Har bland annat varit med 15 av FN:s största klimat- och miljökonferenser senaste 15 åren.

Trumps beslut var väntat och helt i enlighet med vad han lovade i valrörelsen. Hans väljare borde rimligtvis ha anklagat honom för löftesbrott om han inte hoppat av Parisavtalet.

Men det försvagar USA:s ställning i världen då nästan alla länder i hela världen ställer upp på Parisavtalet.

När det gäller miljöutmaningar och miljöforskning tror jag det är helt nödvändigt att vi grundar politiska besluten på den bästa tillgängliga forskningen. Den råder en bred samsyn bland klimatforskare och miljöforskare om klimatutmaningen, och att människans utsläpp av växthusgaser långsamt värmer upp planeten med enorma konsekvenser på sikt för mänskligt liv och för planeten.

Parisavtalet är helt otillräckligt i förhållande till vad klimatforskningen säger, men ett första steg. Tycker att president Trump visar en flagrant nonchalans mot forskningen, både med detta beslut och med sina uttalanden i valrörelsen.

Vetenskapliga fakta är inte huggna i sten och forskningen utvecklas hela tiden. Men i forskning som gäller människors hälsa är det viktigt att nå fram till säkra och prövbara slutsatser som vi kan grunda politiken på. Det gäller inte minst både när det gäller sjukvårdspolitiken och miljöpolitiken.

Inom miljörörelsen och miljöforskningen har man inte hamnat i postmodernitetens relativiseringar angående vetenskap och forskningens slutsatser. När det gäller människors hälsa och frågor som gäller liv och död kan man inte hålla på och spekulera utan måste strikt hålla sig till den säkraste kunskapen vi har.

Jag tycker att det är beklagligt när kristen kyrka och kristen tro sammankopplas både med vetenskapsfientlighet och skepsis mot miljöforskning och miljöengagemang.

Forskning och vetenskap är extra motiverad utifrån en kristen världsbild som tror på en rationell Gud som har skapat ett rationellt universum med en rationell människa, med den gudagivna kallelsen att utforska och förvalta världen.

Skapelsen och miljön och naturen, är Guds skapelse, vi är kallade som människor att vårda skapelsen, inte förstöra den. Det är grunden för ett kristet miljötänkande och miljöengagemang.

 

 

Jag har ju i många år drivit linjen att kristen tro och kristen kyrka inte får partipolitiseras. Det är inte bra när kristen tro och kristet liv för starkt kopplas ihop med ett kristet parti. Från det perspektivet är jag positiv till att KD inte längre är ett kristet-konfessionellt parti utan mer allmänt utgår från kristna-judiska arvet och dess värderingar.

Evangeliet om Jesus gäller för alla människor, oavsett partifärg, och alla måste vara välkomna i en kristen församling oavsett vad man röstar på. Men evangeliets budskap utmanar oss alla, och oavsett partifärg eller partitillhörighet finns det saker vi som kristna behöver hålla oss kritiska till inom olika politiska ideologier.

Eller vad tycker du?

Här är min senaste ledare i Världen Idag.



Subscribe to Stefan Swärd