Stefan Swärd

Allt mellan himmel och jord

Idag kliver jag in i den pågående diskussionen i tidningen Dagen om innebörden av Jesu död och korsets betydelse.

Katolske religionsfilosofen Martin Lembke hävdar i Dagen att tolkningen av Jesu död som ett ställföreträdande strafflidande, är heresi. Jesus dog inte istället för oss.

Här tycker jag att Lembke är ute på mycket hal is. I praktiken blir det ju hela reformationen som utdöms som heresi.

Det är positivt att Lembke lyfter fram Anselm och hans reflektioner över korsets innebörd, Anselm var ju verksam på 1000-talet.

Anselm betonade syndens allvar, människans totala oförmåga att sona och återställa för sin synd. Att synden har i grunden skadat vår relation till Gud.

Jag ser inte någon motsats mellan hans tänkande, att gottgöra för synden, och reformatorernas betoningen på korset som ett ställföreträdande strafflidande. Att det blev ett byte på korset. Kristus blev förbannad, för att vi skulle få hans välsignelse. Han dog för att vi skulle leva.

Lembkes argument är att Kristus dog inte istället för oss, vi fortsätter ju att dö. Fysiska döden drabbas vi fortfarande av, och det är heresi att påstå att Jesus dog andligt.

Håller inte med om detta. Kristus besegrade dödens makt på korset. Därför talar inte Paulus om att han skulle dö, när han skrev om sin kommande bortgång. Han talade om att flytta hem till Herren. Kristus har gjort dödens makt om intet läser vi i bland annat 2 Tim.

Poängen i min bok om korset är just att inte renodla försoningslärorna. Bibeln ger en mångfacetterad bild av korsets innebörd.

det är också helt riktigt, som Lundaprofessorn Gustaf Aulén målar ut i sin bok, Christus Vector, att Kristus vann seger på korset. Det betonade också reformatorerna. Kristus segrade över de fem fördärvsmakterna hävdade Luther, synden, döden, djävulen, lagen och Guds vrede.

 

Läs resten av detta inlägg »

Hälsning från långfredagen i Stockholm.

Har arbetat intensivt med socialdemokratiska partikongressen i nästan en vecka, men nu är jag klar med detta. Det ingår i mina uppdrag som politisk analytiker att jobba med den typen av frågor. Det är ju mitt ”tältmakeri” som engagerad kristen och Östermalmsmissionär att driva ett eget företag där jag arbetar med politisk analys. Har haft möjlighet att hälsa på och prata med en del ministrar, och det är alltid intressant, bland annat statsministern.

Hustrun är hos barnbarnen i Bergen Norge över helgen, så jag är hemma själv. Ska predika på söndag eftermiddag i en av Elimnätverkets församlingar, nämligen det etiopiska församlingen YBC.

Idag ska jag försöka skriva på ett svar till Dagen med anledningen av betydelsen av Jesu död och dess betydelse för vår frälsning. Jag har ju ägnat en hel bok åt detta ämne ”Inte utan korset”. Långfredagen passar ju utmärkt för reflektion och fördjupning kring innebörden av Jesu död.

 

 

F.d. pingstvännen och numera katoliken Martin Lembke kritiserar i en Dagenartikel läran om Jesu ställföreträdande strafflidande. Jag är omnämnd i artikeln som en förespråkare för denna lära, och Lembke citerar från min bok ”Inte utan korset”. Även Olof Edsinger är omnämnd och kritiserad i artikeln som förespråkare för så kallad objektiv försoningslära.

Jag och Edsinger är ju knappast några udda figurer i detta sammanhang utan försvarar det man skulle kunna kalla en mainstream-undervisning utifrån reformationen, men som har betydligt djupare rötter än så i kyrkans lära.

Jag befinner mig just nu på socialdemokratiska partikongressen i Göteborg där jag jobbar som statsvetare och politisk analytiker, och är upptagen med detta fram till onsdag kväll, så jag hinner inte nu gå i svaromål. Men jag tycker frågan är så viktig så jag räknar med att skicka i ett genmäle till Dagen senare under veckan, och kommentera detta på min blogg också.

I min senaste ledare i Världen Idag diskuterar jag hur kyrkor och kristna rörelser ska ledas. Utgångspunkten var det minnesmöte som ordnades för Kjell Sjöberg i söndags, där jag hade möjlighet att vara med en stund. Kjell var enligt min mening en sann apostel och profet. Men han rörde sig mest i fristående karismatiska kristna sammanhang, och hade begränsad impact i de etablerade samfunden. Det var nog Örebromissionen som var mest intresserad av vad som hände i Järfälla när Kjell var pastor där.

Bibeln lyfter fram de femfaldiga tjänstegåvorna apostlarna, profeterna, lärarna, herdarna och evangelisterna. När det gäller övergripande ledning av kyrkan utanför den lokala nivån lyfts särskilt apostlarna och profeterna fram i NT.

Jag tycker att EFK-ledningen bör allvarligt fundera över dessa saker när man nu ska försöka förnya ledningen efter den kollaps som har inträffat. Tyvärr har frikyrkorörelsen utvecklat ganska sekulära modeller för ledning av församlingsrörelser. Styrelse, direktorer, samfundstjänstemän, samfundsordförande etc. är ju inte direkt bibliska begrepp. Har man tur kan det dyka upp en profet eller apostel i dessa formella funktioner, men strukturen motverkar att de andliga tjänsterna ska leda verksamheterna.

Jag tycker att Equmeniakyrkan tar ett litet steg i rätt håll när man talar om kyrkoledare och kyrkostyrelse, då släpper man de helt sekulära begreppen. Men Gud kallar och utrustar människor till apostlar och profeter och evangelister, och kyrkans uppgift är att bejaka detta och ta emot dessa gåvor.

Tyvärr visar erfarenheten att den typen av personer mest hamnar i periferin. Vilka är profeter i svensk kristenhet idag? Man skulle nog få lika många svar som antal personer man frågar.

Daniel Norburg, EFK:s senaste direktor, i sitt ledarskap tänkte nytt kring dessa frågor och tänkte tjänstegåvor, och att samfundet skulle vara en dynamisk och missionell  rörelse, inte ett stelbent och byråkratiskt samfund där samfundstjänstemän håller i taktpinnen, främst med administrativ och ekonomisk kompetens, inte apostolisk och profetisk smörjelse.

De historiska kyrkorna har också institutionaliserat ledarskapet med biskops- kyrkoherde och prästorganisationen. Det är för byråkratisk och stelbent modell för att ge utrymme för de fem tjänstegåvorna.

Frikyrkorna i Sverige startade en gång som apostoliska-profetiska nätverk, annars hade de inte existerat. Det gäller att fortsätta som man började. Lewi Pethrus var en apostel, likaså John Ongman. Men jag brukar alltid nämna Ida Andersson som var verksam på västgötaslätten, hon var en sann apostel, som grundade 30 församlingar. Inte bara gubbar som profilerade sig. Profetrösterna var erkända och tydliga i tidiga frikyrkorörelsen.

Det samfund som jag tyckte hade något på spåren var gamla Missionsförbundet och sitt erkännande av evangelistens gåva. Det är en viktig tjänst bland dem femfaldiga tjänsterna. Inom pingströrelsen förstörde man evangelisttjänsten genom att göra om det till titeln för nybörjarpredikant.

SMF:s mångårige riksevangelist Carl-Olov Hultby berättade för mig att förre SMF-ledaren Gösta Hedberg sade om evangelisttjänsten, det var Gud som kallade och utrustade evangelisterna, samfundets uppgift var att bejaka dessa gåvor och personer och ge dem en plattform. Det var inte institutionaliserat, det handlade om att bejaka gåvor och kallelse. Därför kunde unika personer som John Hedlund och Bertil Paulsson vara verksamma som evangelister i Sverige under många år med Missionsförbundet som bas, men till välsignelse för hela kristenheten.

Det är dags att erkänna och bejaka apostlar, profeter och evangelister. Välsigna dem och ge dem mandat och möjlighet att verka. Det tycker jag att EFK:s kongress framförallt behöver fundera över hur man gör, inte bara skaka fram namn i en styrelse.

Ytterst är det Gud som kallar människor till apostlar, profeter och evangelister. Kyrkans uppgift är att känna igen och erkänna och ta emot gåvorna.

 

Det har gått trögt med bloggandet senaste veckorna. Livet har varit intensivt som vanligt.

Den här veckan har det bl.a. varit styrelsemöte för Svenska Evangeliska Alliansen där vår eminente generalsekreterare Stefan Gustavsson har meddelat att han vill sluta efter alla år. Det blir mitt uppdrag i rollen som ordförande att hålla i processen att rekrytera en efterträdare till Stefan G, det blir inte lätt. Vi har format en rekryteringsgrupp inom styrelsen som ska jobba med detta. Den här veckan har det också varit årsmöte för Ja till Livet där vi söker vägar för att hitta strategin för hur vi ska gå vidare med Pro Life-arbetet.

En härlig stund att förra söndagen predika i den gamla baptistkyrkan i Eskilstuna, Elimkyrkan som tillhör Equmeniakyrkan och där Joel Backman är pastor sedan några år tillbaka. Jag älskar de gamla frikyrkorna som försöker hitta nya väger framåt inför framtiden och att nå den unga generationen. Det känns som att Elimkyrkan Eskilstuna är på god väg i den riktningen och har en bra framtid.

I onsdags hade jag en ledare i Världen Idag om mitt specialämne, sexuella revolutionen och hur det har påverkat kyrkorna senaste 50 åren. Min doktorsavhandling som kom ut 1984 handlade delvis om detta. Jag tar upp om hur attityderna till skilsmässa, sambo, samkönade äktenskap m.m. radikalt har förändrats i samhället men hur det även dramatiskt har påverkat kyrkorna.

För övrigt jobbar jag vidare med frågan om nätverkande, bön och sondering inför missionssatsning med fokus på att nå Östermalmsbor. Det svåraste och mest utmanande jag har gjort i hela mitt liv. Att starta upp ett nytt kristet arbete i en totalt sekulariserad miljö utan kyrkbyggnad, utan församling, utan medarbetare och utan budget – då har man bara Gud att förlita sig på, och det räcker, det är nog, det är allt.

Den här veckan har det också varit New Wine ledardagar på Kaggeholm. Uppskattar mycket den gemenskapen. Med tanke på alla tuffa debatter man ständigt hamnar i, på den internkristna arenan, är det skönt ibland att få vara bland vänner och kristna ledare som delar samma värderingar som man själv har.

 

 

På söndag kommer jag att predika i Elimkyrkan i Eskilstuna klockan 11.00.

Jag kommer då att ha med mig mina böcker för signering. Välkommen om du finns i denna del av Sverige.

Min senaste ledare i Världen Idag handlar om hur kristna kyrkan ska hantera krissituationer. Jag poängterar där att kriser kan drabba vilken församling och församlingsrörelse som helst, av en rad olika orsaker. Ett samfund som drabbats helt plötsligt är Evangeliska Frikyrkan där missionsdirektorn har avgått, styrelseordföranden har avgått och tre styrelseledamöter har avgått. Hela havet stormar på högsta ledningsnivå i samfundet, och uppenbarligen är det så att styrelsearbetet har havererat. Jag vill inte här diskutera orsaker och försöka tolka det. I min ledare stryker jag under att inte några församlingar eller samfund är befriade från kriser. Det som är avgörande är att hantera dem på ett bra sätt. Jag försöker också ge lite perspektiv, i västvärlden är det ofta lyxproblem vi drabbas av i jämförelse med den förföljda kyrkan.

För EFK är det avgörande att ha fokus på missions- och församlingsgrundaruppdraget. Läggs krutet på interna problem och motsättningar är det förödande för passionen för apostolisk kristendom i Sverige och i andra länder.

Som en total kontrast till de mörka rubrikerna angående samfundsnivån, var det att besöka och predika hos Iglesia Ichthus i Stockholm förra söndagen. En av de nya församlingarna i EFK som vibrerar av liv och växtkraft. En av de nyfrälsta i församlingen är artisten Sebastian Stakset som nu fyller kyrkor runt om i Sverige när han framför budskapet om sin omvändelse och möte med Jesus. En artistkollega till honom som medverkade i melodifestivalen, var den förste som kom fram till förbön efter min predikan i söndags. Jesus är på gång i Sverige och vi som har varit kristna länge behöver haka på och stötta alla nyfrälsta som nu stormar in.

Nu kommer ett nytt inlägg i diskussionen om Adam och Eva. Svenska Evangeliska Alliansen har gett ut ett nytt SEA paper med en text skriven av Per-Axel Sverker, som skötte undervisningen i systematisk teologi vid Örebro missionsskola under många år. Jag har inte hunnit läsa hans uppsats än, men jag brukar sympatisera med Per-Axels texter så jag tror att det är ett mycket bra inlägg.

Vad gör man som medlem i ett kristet samfund när ledningen helt klappar ihop. Det kan man ju hävda har drabbat Evangeliska frikyrkan under senaste två veckorna, när en missionsdirektor har avgått, en styrelseordförande har avgått och tre styrelseledamöter har hoppat av. Min ledare i Världen Idag på onsdag försöker jag ge lite perspektiv på frågan.

Hade något liknande hänt i ett börsbolag hade aktiekursen fallit med 75-90 procent, hade något liknande inträffat i en känd riksorganisation hade det blivit krigsrubriker i riksmedia. Men kristna organisationer slipper inte kriser, det gäller bara att förstå dem på rätt sätt, och hantera dem på rätt sätt. Lite reflektioner kommer på onsdag.

 

Gästinlägg angående bibeltro och sekulär vetenskap

Först och främst vill jag tacka Stefan Swärd för möjligheten att göra ett gästinlägg på hans blogg. Bakgrunden är den debatt som Stefan och andra fört den senaste tiden om huruvida kristna ska hålla fast vid den klassiska synen på Bibelns skapelseberättelse, enligt vilken Gud skapade Adam och Eva utan släktskap med tidigare levande arter, och där syndafallet ses som en historisk händelse. Är denna fråga viktig? Alla tycker inte det. Att vara kristen handlar ju om att tro på Jesu försoningsdöd och uppståndelse, och att ha tagit emot honom i sitt hjärta. Det är sant att kristna inom detta ramverk kan tolka delar av Bibeln olika. Trots det menar jag att en mer bildlig förståelse av Första Mosebokens tre första kapitel riskerar att minska vår tilltro till Skriften och på sikt urholka vår tro.

För mig återspeglar denna bibeldebatt den sekularisering som under en lång tid påverkat Sverige och hela västvärlden.  Vår världsbild har formats av en vetenskap som bara tillåter naturliga förklaringar. Grunden för detta är Darwins evolutionsteori, enligt vilken människan och alla andra arter härstammar från encelliga organismer. Jag menar att detta lärs ut okritiskt i skolor och på universitet, och att andra synsätt inte får spelrum eller tas på allvar. För den som inte satt sig in i litteraturen är det svårt att upptäcka de stora luckorna i utvecklingsläran, och i strävan att vara relevant och att nå ut med evangeliets budskap leder det lätt till att kristna kompromissar med sin bibelsyn.

Jag har själv tillbringat större delen av mitt liv inom den akademiska världen, alltifrån den dag jag som femtonåring började läsa matematikkurser på universitetet, och de senaste 17 åren har jag arbetat med matematiska metoder inom genetiken. Glädjande nog erhöll jag 2009 Gustafssonpriset i matematik, där en av juryns motiveringar var just min forskning i gränslandet mellan matematik och genetik. Vad har då detta med evolutionsteorin att göra? Jo, det inte så många vet är att matematiska metoder hade en avgörande betydelse för när Darwins utvecklingslära på 30- och 40-talen blev allmänt accepterad. Ett avgörande steg var när tre brittiska forskare (Fisher, Wright och Haldane) utvecklade den så kallade populationsgenetiken. Den utgår från Mendels matematiska lagar för nedärvning och att spontana mutationer i könscellernas DNA skapar den variation som sedan förs vidare till nästa generation genom befruktning, så att det naturliga urvalet sedan kan verka och de mest livsanpassade individerna överlever och i sin tur för vidare sina anlag till nästa generation. Detta brukar kallas för den moderna syntesen mellan genetik och utvecklingslära. Men, den genomfördes långt innan molekylärbiologin utvecklats till en egen disciplin, och långt innan man visste hur oerhört komplicerad en cell är. Och även om evolutionsteorin fungerar utmärkt för att förklara en viss begränsad artbildning (så kallad mikroevolution) som bara kräver små förändringar, så har jag utifrån mina erfarenheter som forskare sett dess stora svårigheter att förklara utveckling av nya grupper av arter med helt nya typer av organ (så kallad makroevolution).

Trots att jag var väl medveten om hur djupt sekulariseringen påverkat vårt land, blev jag ändå under bibeldebatten om Adam och Eva förvånad över att så många personer övergett eller åtminstone distanserat sig från en traditionell bibelsyn, även inom samfund där man tidigare haft en mer konservativ tolkning av Guds Ord. Jag menar att denna fråga är mycket viktig, inte minst för de som ansvarar för utbildning av präster och pastorer. Därför kände jag ett ansvar att utifrån min horisont som kristen och forskare, med en viss specialkunskap inom området, göra ett inlägg. Det ledde till att jag skrev artikeln ”Låt inte sekulär vetenskap styra teologin” (se Kyrka och Folk, Världen Idag samt Claphaminstitutets hemsida) där jag försvarade den klassiska bibelsynen.  

Jag har både fått uppskattande och kritiska kommentarer till artikeln, vilket återspeglar den stora sprängkraft frågan har. Stefan har bett mig kommentera de synpunkter som Lars Gunther anfört. Gunther förespråkar så kallad teistisk evolution, där man ser makroevolutionen som ett sätt för Gud att skapa variation i vår värld. Innan jag går i svaromål vill jag nämna att Gunther är mycket väl insatt i frågan, med flera insiktsfulla synpunkter.  

För det första skriver Gunther helt riktigt att den gängse uppfattningen bland forskare idag är att vår närmaste släkting av nu levande arter är chimpansen, och att det längs den släktlinje bakåt i tiden som i så fall för ihop oss med chimpansernas förfäder, aldrig har varit färre än 10 000 personer som levt samtidigt. Anledningen till att man inte anser det vara möjligt med mindre förfädersgenerationer än så är att variationen i DNA mellan människor idag är alldeles för stor (cirka 0.1%) för att vi ska kunna härstamma från ett enda par, speciellt inte om denna man och kvinna levde för bara några tusen år sedan. Jag menar att detta resonemang är ett exempel på sekulär vetenskap som bara tillåter naturliga förklaringar. Man utgår nämligen från att mutationer i könsceller är den enda mekanismen genom vilken variation i DNA kan uppstå i en art, och eftersom mutationerna inträffar mycket sällan så tar det i så fall lång tid att bygga upp den variation bland människor vi ser idag. Men teorin bortser från det faktum att Gud faktiskt kan ha skapat Adam och Eva med genetisk variation, som sedan förts vidare till kommande släkten. Om inga av dessa skapade genvarianter (som till skillnad från mutationer inte är kopieringsfel när celler bildas) är skadliga så ger de heller inga negativa inavelseffekter om mänskligheten växte snabbt under generationerna efter Adam och Eva, och sedan återigen snabbt efter syndafloden, trots att bara åtta personer enligt Bibeln överlevde den. 

Jag har varit med och författad två artiklar i den amerikanska tidskriften BIO-Complexity, med över 200 referenser till forskningslitteraturen, där vi föreslår en matematisk modell för hur den variation i DNA vi ser bland människor idag kan förklaras med att Adam och Eva existerat och skapats med variation. Vi anför en rad andra genetiska skäl till varför unikt ursprung för människan är troligt, bland annat att det skulle ta alldeles för lång tid att med hjälp av mutationer bygga upp helt nya organ och strukturer, även om vi bara går tillbaka till det förmodade gemensamma ursprunget med chimpanserna, eftersom människan har flera helt unika gener. Vidare påpekar vi att det naturliga urvalet har stora svårigheter att rensa bort de många skadliga mutationer som enligt makroevolutionen ackumuleras under långa tider, och det faktum att människors DNA verkar vara en mosaik med ungefär fyra byggstenar längs varje position. Detta är anmärkningsvärt med tanke på att Adam och Eva tillsammans måste ha haft fyra kopior av varje icke-könskromosom!  Eftersom vår modell ännu inte testats på riktiga data så påstår vi inte att den är bevisad. Men det är absolut för tidigt att med genetiska argument avfärda den klassiska bibelsynen.

En annan sak i min artikel som kritiserats av Gunther och andra är följande formulering: ”För om vi inte kan lita på utsagor där Bibelns författare avsett en bokstavlig förklaring så hamnar vi snabbt längs ett sluttande plan där Ordet alltmer ifrågasätts.” Jag är väl medveten om att bibeltolkning (hermeneutik) är ett eget område inom teologin och att det i diverse frågor kan finnas olika åsikter om vad som ska tolkas bokstavligt och inte. Men i vissa fall är det otvetydigt, till exempel då Paulus i Romarbrevets femte kapitel och i Första Korintierbrevets femtonde kapitel betraktar Adam som en historisk person. Den amerikanske pastorn och duktige apologeten Tim Keller delar denna syn. Men eftersom han tror på makroevolutionsteorin så förordar han en kompromiss, där Adam och Eva var representanter bland sina samtida som Gud först blåste in sin livsande i, innan de föll. Men med tanke på evolutionsteorins stora luckor menar jag att en sådan kompromiss inte alls är nödvändig.

För det tredje så hade Gunther synpunkter på följande två meningar i min artikel: ”Oavsett vilka processer som används för att förklara evolutionen kvarstår ändå den teologiska problematiken, om ett första par av människor inte har funnits och vi har gemensamt ursprung med apor, så fanns död och utslagning redan före syndafallet, och då blir Gud själv ansvarig för detta. Hur ska vi då kunna hålla fast vid att allt det som Gud skapade från början var gott?” Jag menar alltså att teistisk evolution försvårar ondskans problem, det vill säga invändningen mot kristen tro att en god och allsmäktig Gud inte kan tillåta lidande och död. Men denna fråga är inte alls enkel. Jag delar Gunther uppfattning att om död och lidande uppstod först efter syndafallet så är en ungjordskreationistisk tolkning rimligast. Det vill säga att vi uppfattar tidsangivelser i bibeln bokstavligt, åtminstone vad gäller utvecklingen av allt liv på jorden. En gammaljordskreationistisk hållning utgår också från att Gud skapat olika arter från intet, men under en längre tidsskala. Liksom för den teistiska evolutionen anser jag att detta synsätt får svårigheter att förklara att Guds skapelse var god före syndafallet, eftersom död och utslagning (i form av mikroevolution) i så fall fanns med redan då. 

Låter mig påpeka att jag inte har tillräcklig kunskap för att ha en säker uppfattning, vare sig vad gäller jordens ålder, eller när liv uppstod på jorden. Däremot anser jag att de radiometriska teknikerna för åldersbestämning är osäkra. För med ett icke-sekulärt synsätt på vetenskap kan vi ta flodberättelsen i Första Mosebokens sjunde och åttonde kapitel i beaktande. Om den beskriver en världsomspännande översvämning, så kan den ha påverkat flera av de antaganden som ligger bakom dateringsmetoderna.

Gunther hävdar dock att ungjordskreationismen inte hjälper till att förklara ondskans problem, utan tvärtom gör det mer svårlöst. På sin blogg för han ett långt resonemang om detta. Hans huvudpoäng är att om Gud skapade de arter, som sedan genom mikroevolution utvecklats till de olika grupper av arter vi ser idag, så måste rovdjurens anpassade förmåga att döda ha funnits med från början, eftersom de är alltför specifika för att kunna förklaras med hjälp av mikroevolution. Jag har ingen invändning emot detta resonemang, men däremot slutsatsen att eftersom Gud i så fall skapat förutsättningarna hos rovdjuren att döda redan före syndafallet, så görs Han ansvarig för det dödande som enligt den klassiska bibeltolkningen började först efter syndafallet. Här menar jag att vi måste vara försiktiga i tolkningen, för med ett liknande resonemang görs även Gud ansvarig för syndafallet, eftersom Han skapat människan med fri vilja, med en möjlighet att välja bort Gud.

Avslutningsvis vill jag framföra två förhoppningar. För det första att vetenskapen i vårt land ska anamma ett mer förutsättningslöst sökande efter sanningen, där olika typer av förklaringar och hypoteser tillåts att prövas. För det andra alltfler människor i vårt land får upp ögonen för vilken fantastisk och trovärdig bok Bibeln är, med världshistoriens mest glädjefyllda budskap. Jag hoppas att mina och andras artiklar kan får vara med och bidra till att dessa två förhoppningar infrias.     

Har haft en rejäl förkylning senaste veckan, men är nu på banan igen.

Ser fram emot att predika hos Iglesia Ichtus i morgon, som hyr in sig hos Adventskyrkan Olof Palmes gata vid Norra Bantorget. 16.00 blir det.

Ola Hössjer, matematikprofessor vid Stockholms universitet, har lovat att skriva ett gästblogginlägg om Adam och Eva, så den debatten är ännu inte över.

Jag har ju också lovat att avsluta debatten med att försöka definiera vad man är överens om och vad man inte är överens om, ska utgå från Lars Gunthers försök till sammanfattning.

Det är en sak som mina kritiker konstant påpekat, tron på den historiske Adam är ett nytt fenomen kyrkohistoriskt. Det är en följd av upplysningstänkandet. Jag har hela tiden frågat efter forskning som styrker den tesen men har inte sett något svar. I denna debatt har detta påpekats av Pekka Mellergård, Sune Fahlgren, David Nyström, jag tror även Lars Gunther har påpekat att kyrkohistoriskt är det ett nytt fenomen med en mer historisk läsning av skapelseberättelsen.

Jag har hela tiden hävdat att detta måste vara fel, i hela kristna kyrkans historiska har man läst skapelseberättelsen historiskt.

En intressant amerikansk teolog är Roger E Olson med en mycket välskriven blogg. Han kallar sig för evangelikal. Om man delar in evangelikaler i konservativa evangelikaler, liberala evangelikaler och de som är mitt emellan, är jag uppenbart konservativ evangelikal. Roger E Olson tror jag klassar sig själv som liberal evangelikal.

Han skriver på sin blogg om Adam-Eva-debatten, som uppenbarligen är en mycket het fråga bland amerikanska kristna:

”But also, it is of interest to Christians because, for nearly two millennia, Christians of all kinds believed in the real, historical existence of a common ancestor of all humanity whom the Bible, including the New Testament, calls “Adam” (“man”). (Yes, of course, this common, historical belief also included Adam’s companion Eve, but because of Romans 5, I assume, focus has been on Adam and, I assume,” “Adam” became a metonymy for the two—the pair, couple from whom all humans are descended.

But there’s more to the story than that. The church fathers, even before Augustine, pinned the “blame,” so to speak, for sin and mortality on Adam—based on both Genesis 3 and Romans 5. That is not to say they removed blame from his descendants; it is only to say they regarded Adam as the progenitor and representative of all humanity in terms of the “fall into sin” with all its consequences including the need for redemption.”

Olson som är en mycket kunnig teolog, han hävdar här väldigt tydligt att detta är den traditionella kristna synen hos kyrkor hos alla kategorier, att Adam och Eva var historiska personer, och att man läste texterna strikt historiskt. Även kyrkofäderna.

Man kan säkert hitta undantag i kyrkohistorien men enligt Olson är detta uppenbart huvudlinjen. Det kan ju vara bra om vi i varje fall kan vara överens om hur kyrkohistorien ska beskrivas.



Subscribe to Stefan Swärd