Jag jobbar vidare med min bok om korset och försoningen.

Har då bl.a. tittat på Christer Svenssons nyutkomna bok ”Kyrkofäder, mystiker och evangelium”. Boken är mycket välskriven, saklig och analyserande. Den innehåller en kritisk granskning av kristna mystiken både nu och i kyrkohistorien, som tenderar att glida iväg bort från en genuin biblisk Gudsbild och människosyn.

Svensson berör också hur mystiken påverkar synen på Jesu död på korset. Här är mitt kortfattade referat som eventuellt har med i bokmanuset.

Feedback?

En annan linje i modern teologisk diskussion handlar om renässans för den mystik som fanns hos vissa kyrkofäder. Företrädare för detta i vår moderna kristenhet i Sverige har varit Peter Halldorf, Martin Lönnebo och Wilfrid Stinissen, företrädande tre olika kyrkotraditioner men med en mycket bred läsekrets i svensk kristenhet. Christer Svensson har kommit ut med en bok som innehåller en kritisk analys av denna trend, med titeln ”Kyrkofäder, mystiker och evangelium”. Där visar han bl.a. på att den kristna mystiken leder till en uppluckring av synen på korset. Svensson definierar mysticismen som att vissa kyrkofäder blandade in platonska tankegångar i det kristna tankegodset. Det leder till både en förändrad Gudsbild och en förändrad människosyn. Syndafallets konsekvenser tonas ner mot att det gudomliga i människan lyfts fram. Kristna livet som process och efterföljelse betonas på bekostnad av omvändelsen och pånyttfödelsen. Guds kärlek är den egenskap hos Gud som helt lyfts fram, på bekostnad av att tala om Gud som domare och om Guds vrede över synden.

Svensson skriver: ”Det finns en tendens, en glidning till att Kristus i för hög grad endast blir förebilden, det stora exemplet för vägen till Gud. Därmed förminskas Kristi ställföreträdande roll. Nygren (Lunda-professorn Anders Nygren förf anm) hävdar att även i sin korsdöd betraktas Kristus av medeltidsmystikerna i första hand som exemplum. I korset är frälsning, i korset är liv – men, väl att märka, endast i det kors vi i Kristi efterföljd bär.”

Mystikerna talar om korset, lidandet och passionsdöden. Men det finns en skillnad. Här handlar korset om att efterlikna Kristus, om efterföljelsen. Fokus är inte Jesu offerdöd.

Christer Svensson tar även upp om Gudsbilden och refererar till tänkande hos Lundaprofessorn Gustaf Aulén. ”Vad händer med korsets betydelse när den levande spänningen mellan lag och evangelium, mellan den straffande rättfärdigheten och kärleken tenderar att försvinna?” Aulén skriver om att ingen har så brottats med frågan om spänningen mellan Guds vrede och kärlek som Luther. Aulén skriver vidare om kärlekens vrede och om att det ligger i kärlekens natur att den måste reagera kraftfullt mot det som vill förstöra Guds goda. Aulén kritiserar också uppdelningen i att Gud hatar synden och älskar syndaren. Det visar också en kluven människosyn. En människosyn som inte erkänner att synden berör människans djupare delar.

Agne Nordlander har bl.a. skrivit om denna trend, Gudsbilden får inte innehålla spänningar. Nordlander skriver: ”Gud får inte både vara lagens dömande, vrede Gud och evangeliernas barmhärtige och förlåtande Gud. Spänningen mellan straffande rättfärdighet och kärlek, dom och benådning. Lag och evangelium, frälsning och förtappelse, allmakt och svaghet accepteras inte.” Christer Svensson skriver om att mystiken ofta leder till att visa sidor av Guds person tonas ned. Bibeln talar mycket om Guds vrede, och Stinissen skriver ”att Gud är inte vred.” Han skriver vidare: ”Vi har hört om en Gud som kräver försoning, en Gud som är rättvis och vill att den förolämpning han har utsatts för skall gottgöras. Men vår Gud är inte rättvisa. Vår Gud är kärlek … Det är inte vi som behöver stilla Guds vrede. Gud är inte vred på oss. Kärleken vill inte något ont.