Jag har fått en hel del frågor och synpunkter på mitt senaste blogginlägg som var en kommentar på en artikel i fredags av 9 EFK-kvinnor. Mest kommentarer får man ju nuförtiden via twitter. Något jag gärna får kritik för att jag skriver om sådana här saker på min blogg, men frågan är var jag annars ska föra fram mina synpunkter. En möjlighet vore ju att skriva ett brev till EFK:s styrelse men det är säkert många fler som är intresserade av diskussionen. Därför väljer jag bloggformen.

1. När jag försöker mig på någon form av utvärdering av EFK:s verksamhet så handlar det inte alls om personkritik, det är att läsa in något i det som jag inte alls påstår. Tycker t.ex. att EFK:s personal gör en utmärkt insats och två av dem är dessutom mina medarbetare i min församling i Stockholm. När jag utvärderar EFK menar jag hela rörelsen, de 290 församlingarna, skolorna, och personalen, och styrelsen. Vi har alla ett gemensamt ansvar. Jag är mest kritisk mot min egen insats som samfundets ordförande 2002-2010 där jag helt fastnade i frågor som handlade om att ekonomin skulle gå runt, och att representera EFK i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Det blev mycket representation för mig genom att jag fanns i Stockholm och kontoret och missionsdirektorn fanns i Örebro. Jag lyckades inte alls lyfta frågorna om att vara en församlingsgrundande rörelse och missionsperspektivet för Sverige.

2. Vi behöver göra en realistisk utvärdering och det har naturligtvis styrelsen redan gjort. Och sedan behöver vi blicka framåt, vad ska vi göra i fortsättningen, och vad ska vi göra för att vända trenden. Inte fastna i kritik och navelskåderi. Det jag mest reagerade på i Dagenartikeln var den totala avsaknaden av analys av var EFK befinner sig och vad som behöver göras. Men det resonemanget blir allt bara status quo och invanda hjulspår, vi behöver en missionsdirektor som representerar oss – det budskapet andas artikeln. Jag tror att vi behöver en missionsdirektor med ett tydligt mandat att förändra hela rörelsen.

3. En sansad utvärdering visar att vi kan inte fortsätta som vi har gjort. EFK var närmare 370 församlingar när vi bildades 1997, nu är vi under 300 församlingar och ändå odlar vi någon sorts självbild att vi är en församlingsgrundande och expansiv rörelse. Verkligheten är att vi massivt lägger ner församlingar, inte grundar nya. Vi har en självbild av att vi är ett starkt växande samfund, men om vi går igenom vår statistik så visar den att mesta tillväxten består av att EFK-församlingar går ihop med församlingar i andra samfund, där en massa pingstvänner och missionsförbundare, och även EFS-are helt plötsligt räknas som EFK-are, det är inte tillväxt, det är bara siffror. Den lilla tillväxt som blir kvar kan helt förklaras med att ett antal nya församlingar under ett antal år har anslutit sig till EFK, alltså inte tillväxt genom egen insats. Här får nog jag och Öyvind Tolvsen reda ut siffrorna, så att vi är överens om verklighetsbeskrivningen. Vi har satt upp ambitiösa mål till 2020, men jag har svårt att se strategin för hur den ska genomföras, och jag undrar vad som faktiskt händer när det gäller genomförande. I den församling i Stockholm där jag är pastor har vi en strategi för mål 2020, vi har formulerat tydliga mål, vi ska vara 10 församlingar till år 2020, med totalt 1000 medlemmar, och vi har formulerat en strategi för hur vi ska nå dit, och det är vi helt upptagna av att genomföra. Men hur många församlingar har en 2020-strategi och genomför den, statistiken visar ju inte att vi går åt rätt håll. Så jag undrar vad som egentligen händer.

4. En ny missionsdirektors viktigaste uppdrag är att göra något åt detta. Och förändra denna trend. Och jag förväntar mig att en blivande direktor vid valet presenterar hur detta ska göras, och att detta inte bara är dokument och powerpoints, det måste vara en strategi som involverar hela EFK och som är genomförbar.

5. Enligt min mening bör EFK omformas till att bli en missionsrörelse, med fokus på mission i Sverige, och det innefattar en storsatsning på församlingsgrundande och att se församlingar växa genom att man för människor till tro (och den internationella missionen behöver också styras om till mer fokus på apostolisk mission, mer än förvaltande och biståndsprojekt). Då måste hela verksamheten riktas in på detta, inklusive medarbetarsamlingar, utbildningssystemet, Torp, Frizon m.m. Idag är det en spretig bild av EFK:s olika verksamheter. En ny missionsdirektor behöver fungera som visionär och spjutspets i en sådan förändring. Jag tror att EFK:s styrelse tänker ganska lika som jag gör, både när det gäller utvärdering och inriktningen framåt. Det är därför man har lagt fram det förslag man gör till ny missionsdirektor. Mitt hela syfte med dessa blogginlägg är att försvara EFK:s styrelses beslut.

6. Och frågan om vad jag menar med apostolisk. Den terminologin har vi ju använt en hel del i EFK-sammanhang och jag tror att ordet förekommer även i officiella dokument. Bibeln säger att det finns apostlar, profeter, evangelister, herdar och lärare. Den traditionella frikyrkan har i modern tid helt koncentrerat sig på herdar och lärare, dessa tjänster har hög status, och får helt dominera samfunden, församlingarna och utbildningssystemet.  Svenska missionsförbundet har varit ett lysande undantag när det gäller att ge evangelisttjänsten en tydlig plattform och mandat. Det har vi inte alls klarat av inom EFK, det var länge sedan vi hade anställda riksevangelister. Hur utbildar vi evangelister? Hur skapar vi mandat och plattform för dem?

Samma sak gäller profeter. De måste också erkännas, de kan också behöva utbildas, jag tror att det är en helt avgörande tjänst för förnyelse. Vilka är profeter idag inom EFK?

Och apostlar, de är verkliga nyckelpersoner i kristna församlingen. Det finns flera aspekter av detta. Dels handlar det om banbrytande, församlingsgrundande missionsarbete. En missionär som administrerar SIDA-projekt är inte apostel, en missionär som arbetar med att grunda församlingar är apostel. En EFK-sammanhang har vi sådana personer, jag tänker t.ex. på Victor John och Alphonces arbete. Apostlar kan också handla om de som grundar församlingar i Sverige. New Lifes arbete är t.ex. apostoliskt. Immanuelskyrkan i Malmö har också rört sig i den dimensionen. Spännande är det arbete som Richard Cruz har börjat i Helsingborg.

Jag tror också att den apostoliska tjänsten handlar om översyn av församlingar, och att vårda om den kristna läran. Detta ägnade sig ju Paulus en hel del åt. Vi har nu samfundsledningar i etablerade frikyrkan som är lågmälda i lärofrågor, Equmeniakyrkans utspel i försoningsdebatten var ett paradexempel, man har inte så mycket mer att säga än att det ska vara högt i tak. Översynen av församlingarna bör förstärkas. Jag vill som lokal pastor ha en samfundsledning som tar mig i örat när för få blir kristna och döpta i den församling jag tjänar i. Eller sysslar vi bara med en lekstuga?

Jag tänker inte på apostel utifrån makt och hierarki, jag tänker utifrån gåvor och funktion.

7. Så det här handlar vägvalen om när EFK väljer missionsdirektor, status quo eller en radikal förnyelse. Ska vi vara en rörelse för nytänkande mission i Sverige i Andens kraft, som är spjutspetsar på att grunda nya församlingar. Eller ska vi ägna oss åt att lägga ner församlingar på löpande band som vi hittills gjort i alltför stor utsträckning, och försöka bevara befintliga församlingar. Vägvalet är viktigt. Församlingar som vill satsa på mission i Sverige, plantera dotterförsamlingar, kreativt satsa på evangelisation i Andens kraft m.m., kan de hitta stöd och en visionär partner i EFK? Eller ska vi forma en ny organisation som fångar upp detta? Det är bra om vi bestämmer detta i Falun i början av maj.