Stefan Swärd

Allt mellan himmel och jord

Jag har fått en hel del frågor och synpunkter på mitt senaste blogginlägg som var en kommentar på en artikel i fredags av 9 EFK-kvinnor. Mest kommentarer får man ju nuförtiden via twitter. Något jag gärna får kritik för att jag skriver om sådana här saker på min blogg, men frågan är var jag annars ska föra fram mina synpunkter. En möjlighet vore ju att skriva ett brev till EFK:s styrelse men det är säkert många fler som är intresserade av diskussionen. Därför väljer jag bloggformen.

1. När jag försöker mig på någon form av utvärdering av EFK:s verksamhet så handlar det inte alls om personkritik, det är att läsa in något i det som jag inte alls påstår. Tycker t.ex. att EFK:s personal gör en utmärkt insats och två av dem är dessutom mina medarbetare i min församling i Stockholm. När jag utvärderar EFK menar jag hela rörelsen, de 290 församlingarna, skolorna, och personalen, och styrelsen. Vi har alla ett gemensamt ansvar. Jag är mest kritisk mot min egen insats som samfundets ordförande 2002-2010 där jag helt fastnade i frågor som handlade om att ekonomin skulle gå runt, och att representera EFK i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Det blev mycket representation för mig genom att jag fanns i Stockholm och kontoret och missionsdirektorn fanns i Örebro. Jag lyckades inte alls lyfta frågorna om att vara en församlingsgrundande rörelse och missionsperspektivet för Sverige.

2. Vi behöver göra en realistisk utvärdering och det har naturligtvis styrelsen redan gjort. Och sedan behöver vi blicka framåt, vad ska vi göra i fortsättningen, och vad ska vi göra för att vända trenden. Inte fastna i kritik och navelskåderi. Det jag mest reagerade på i Dagenartikeln var den totala avsaknaden av analys av var EFK befinner sig och vad som behöver göras. Men det resonemanget blir allt bara status quo och invanda hjulspår, vi behöver en missionsdirektor som representerar oss – det budskapet andas artikeln. Jag tror att vi behöver en missionsdirektor med ett tydligt mandat att förändra hela rörelsen.

3. En sansad utvärdering visar att vi kan inte fortsätta som vi har gjort. EFK var närmare 370 församlingar när vi bildades 1997, nu är vi under 300 församlingar och ändå odlar vi någon sorts självbild att vi är en församlingsgrundande och expansiv rörelse. Verkligheten är att vi massivt lägger ner församlingar, inte grundar nya. Vi har en självbild av att vi är ett starkt växande samfund, men om vi går igenom vår statistik så visar den att mesta tillväxten består av att EFK-församlingar går ihop med församlingar i andra samfund, där en massa pingstvänner och missionsförbundare, och även EFS-are helt plötsligt räknas som EFK-are, det är inte tillväxt, det är bara siffror. Den lilla tillväxt som blir kvar kan helt förklaras med att ett antal nya församlingar under ett antal år har anslutit sig till EFK, alltså inte tillväxt genom egen insats. Här får nog jag och Öyvind Tolvsen reda ut siffrorna, så att vi är överens om verklighetsbeskrivningen. Vi har satt upp ambitiösa mål till 2020, men jag har svårt att se strategin för hur den ska genomföras, och jag undrar vad som faktiskt händer när det gäller genomförande. I den församling i Stockholm där jag är pastor har vi en strategi för mål 2020, vi har formulerat tydliga mål, vi ska vara 10 församlingar till år 2020, med totalt 1000 medlemmar, och vi har formulerat en strategi för hur vi ska nå dit, och det är vi helt upptagna av att genomföra. Men hur många församlingar har en 2020-strategi och genomför den, statistiken visar ju inte att vi går åt rätt håll. Så jag undrar vad som egentligen händer.

4. En ny missionsdirektors viktigaste uppdrag är att göra något åt detta. Och förändra denna trend. Och jag förväntar mig att en blivande direktor vid valet presenterar hur detta ska göras, och att detta inte bara är dokument och powerpoints, det måste vara en strategi som involverar hela EFK och som är genomförbar.

5. Enligt min mening bör EFK omformas till att bli en missionsrörelse, med fokus på mission i Sverige, och det innefattar en storsatsning på församlingsgrundande och att se församlingar växa genom att man för människor till tro (och den internationella missionen behöver också styras om till mer fokus på apostolisk mission, mer än förvaltande och biståndsprojekt). Då måste hela verksamheten riktas in på detta, inklusive medarbetarsamlingar, utbildningssystemet, Torp, Frizon m.m. Idag är det en spretig bild av EFK:s olika verksamheter. En ny missionsdirektor behöver fungera som visionär och spjutspets i en sådan förändring. Jag tror att EFK:s styrelse tänker ganska lika som jag gör, både när det gäller utvärdering och inriktningen framåt. Det är därför man har lagt fram det förslag man gör till ny missionsdirektor. Mitt hela syfte med dessa blogginlägg är att försvara EFK:s styrelses beslut.

6. Och frågan om vad jag menar med apostolisk. Den terminologin har vi ju använt en hel del i EFK-sammanhang och jag tror att ordet förekommer även i officiella dokument. Bibeln säger att det finns apostlar, profeter, evangelister, herdar och lärare. Den traditionella frikyrkan har i modern tid helt koncentrerat sig på herdar och lärare, dessa tjänster har hög status, och får helt dominera samfunden, församlingarna och utbildningssystemet.  Svenska missionsförbundet har varit ett lysande undantag när det gäller att ge evangelisttjänsten en tydlig plattform och mandat. Det har vi inte alls klarat av inom EFK, det var länge sedan vi hade anställda riksevangelister. Hur utbildar vi evangelister? Hur skapar vi mandat och plattform för dem?

Samma sak gäller profeter. De måste också erkännas, de kan också behöva utbildas, jag tror att det är en helt avgörande tjänst för förnyelse. Vilka är profeter idag inom EFK?

Och apostlar, de är verkliga nyckelpersoner i kristna församlingen. Det finns flera aspekter av detta. Dels handlar det om banbrytande, församlingsgrundande missionsarbete. En missionär som administrerar SIDA-projekt är inte apostel, en missionär som arbetar med att grunda församlingar är apostel. En EFK-sammanhang har vi sådana personer, jag tänker t.ex. på Victor John och Alphonces arbete. Apostlar kan också handla om de som grundar församlingar i Sverige. New Lifes arbete är t.ex. apostoliskt. Immanuelskyrkan i Malmö har också rört sig i den dimensionen. Spännande är det arbete som Richard Cruz har börjat i Helsingborg.

Jag tror också att den apostoliska tjänsten handlar om översyn av församlingar, och att vårda om den kristna läran. Detta ägnade sig ju Paulus en hel del åt. Vi har nu samfundsledningar i etablerade frikyrkan som är lågmälda i lärofrågor, Equmeniakyrkans utspel i försoningsdebatten var ett paradexempel, man har inte så mycket mer att säga än att det ska vara högt i tak. Översynen av församlingarna bör förstärkas. Jag vill som lokal pastor ha en samfundsledning som tar mig i örat när för få blir kristna och döpta i den församling jag tjänar i. Eller sysslar vi bara med en lekstuga?

Jag tänker inte på apostel utifrån makt och hierarki, jag tänker utifrån gåvor och funktion.

7. Så det här handlar vägvalen om när EFK väljer missionsdirektor, status quo eller en radikal förnyelse. Ska vi vara en rörelse för nytänkande mission i Sverige i Andens kraft, som är spjutspetsar på att grunda nya församlingar. Eller ska vi ägna oss åt att lägga ner församlingar på löpande band som vi hittills gjort i alltför stor utsträckning, och försöka bevara befintliga församlingar. Vägvalet är viktigt. Församlingar som vill satsa på mission i Sverige, plantera dotterförsamlingar, kreativt satsa på evangelisation i Andens kraft m.m., kan de hitta stöd och en visionär partner i EFK? Eller ska vi forma en ny organisation som fångar upp detta? Det är bra om vi bestämmer detta i Falun i början av maj.

 

 

  • Jonas Rosendahl

    Stefan Swärd – Du skriver:
    ” Bibeln säger att det finns apostlar, profeter, evangelister, herdar och lärare. Den traditionella frikyrkan har i modern tid helt koncentrerat sig på herdar och lärare, ”

    Bibeln säger att dessa ska bygga upp Kristi kropp. Däremot sägs inget mer om dess form eller ledarskap eller nånting egentligen.
    Dessa gåvor skall vara i funktion annars byggs församlingen inte, är en slutsats man kan dra.

    Det som är skillnad på nutid och dåtid är att förr var frikyrkorörelserna mer lekmannabetonade. Det vill säga att arbeta deltid eller med annat och samtidigt vara i ledarskap var naturligt i församlingen. Sedan ”professionaliserades” frikyrkorna och det blev som anställda tjänstemän.
    I få fall har det funnits resande evangelister, även i kombination med profettjänst ( Roger Larsson te x)
    Men i de flesta fall blev det herden som blev anställd. Herdens och lärarens tjänst ligger nära varandra. På det sättet kunde dessa tjänster sätta mer av agendan utifrån sig själva i församlingen.
    I äldstekåren kunde sedan de andra funktionerna finnas, men allteftersom äldstekåren har blivit en motvikt till herdetjänstens visioner och tankar har detta knappast fungerat ultimat.

    I bibeln nämns ingen vid namn som uttryckligen är församlingsledare, det kan mycket väl ha varit så att de äldste bestod av ett kollektivt ledarskap där olika gåvor fanns samlade.
    Inom frikyrkan blev sedermera pastorn talesman för det kollektiva ledarskapet, innan pastorstjänsten professionaliserades och blev den anställde utav dem alla.

    Den stora faran är en mer episkopal syn på ledarskapet som vi redan ser tendenser av. Det betyder att makten över verksamheten samlas alltmer i pastorsteamen, man lämnar då lekmannatanken för gott.
    Detta är friförsamlingens grund i Norden, och man bör betänka noggrant om det är den vägen man verkligen känner ledning att gå.

  • Pingback: det här är mitt svar till Stefan Swärd | yosofine()

  • MichaelCasselbrant

    när antalet församlingar minskade ifrån EFK:s start var detta helt naturligt och kanske ett viktigt skäl till att EFK måste skapas. På landsbygden, på orter där EFK:s ursprungssamfund har sina rötter satt man i kapell och kyrkor en skara människor om 5-10 personer. Genomsnittsålder på 80 år eller över. Ungdomar och familjer hade redan flyttat från orten till städer för utbildning och arbete. Det rätta vore att omdefiniera de 370 församlingar du nämner till ett rimligt antal av levande församlingar. Jag menar att det fanns alldeles för många sammanhang där man av ”trohet mot tidigare generationer” slet ut sig för att kapellet eller bönhuset skulle få finnas kvar. Det riktiga hade givetvis varit mindre av nostalgi, mer av sunda tankar om tillväxt. Vidare fanns det i många fall kanske en FB, en HF och en ÖM-grupp på samma ort. Då är det väl så mycket starkare att man lägger ihop, även om antalet församlingar, enligt ditt sätt att se det minskar. Att på det sätt Du anför dra ut trenden leder med andra ord fel.

    Det kan vara bra för retoriken, men vid en närmare analys slår det tillbaka på budskapet.

  • Micael Gustavsson

    Hej , Stefan tänker inte bara på antalet församlingar, utan även på antalet medlemmar.

  • MichaelCasselbrant

    Jo, men i detta inlägg och framförallt det som daterades 2014-02-03 gör Stefan en trend av att församlingsnedläggelse utmynnar i att den sista församlingen läggs ner 2075. Dvs han fokuserar helt på antalet församlingar.
    Jag menar jag att Stefan’s analys gör att han målar utvecklingen alldeles för svart och kanske kommer fel i slutsatsen.
    Man måste när man diskuterar dessa frågor givetvis göra en riktig analys av demografiska förändringar över tid. Det är som att jämföra nedläggningen av jordbruk. Produceras det mer mat idag än det gjordes på 1930-talet trots att antalet jordbruk idag uppgår till en bråkdel av de som fanns 1930?
    Det viktiga måste väl ändå vara antalet medlemmar och att dessa hittar församlingar som fungerar för de behov dessa medlemmar har. En viktig parameter för att kunna nå människor kan givetvis vara antalet ”punkter”, dvs församlingar där man kan samlas. Men det är definitivt ingen naturlag. Stora församlingar, väl organiserade med ”husgrupper” av olika slag har ju varit oerhört starka koncept i olika länder. Men en församlingsuppbyggnad med husgrupper gör ju också att antalet församlingar minskar eftersom det endast är huvudförsamlingen som räknas i statistiken.

  • lefr

    Tack för raka tankar om allvaret, Stefan. Ska försöka översätta en del till min församlings situation. Ingen bonde skulle acceptera att skörden i stort sett uteblev år efter år. Ingen fiskare skulle fortsätta med samma redskap och sätt att fiska, om fångsten var så liten så familjen började gå under.

  • stefanswrd

    Michael Casselbrant,
    Jag håller delvis med dig, visst insåg vi 1997 att ett antal församlingar inte hade möjlighet att överleva. Delar av landsbygden har avfolkats. Samtidigt har den svenska folkmängden ökad dramatiskt senaste 30 åren och åtskilliga nya stadsdelar och bostadsområden har vuxit fram. Nedläggningen av församlingar är uttryck för bristande tro, missionsiver och andlig glöd enligt min mening. Vår bedömning 1997 var att det skulle växa fram nya församlingar som motsvarade nedläggningen av gamla och utdöende församlingar. Så har inte skett. Samma mönster har märkts ännu mer i Equmeniakyrkans bildarsamfund. Även antalet pingstförsamlingar har minskat betydligt sedan sjuttiotalet.
    hälsningar
    Stefan Swärd

  • MichaelCasselbrant

    Ökningen den senaste 30-årsperioden är 0,5 % per år vilket i absoluta tal gör 1,2 MSEK eller totalt nästan 15 %. Så det borde vara måttstocken. Bedömningen 1997, var nog lite fel, eftersom den förändrade demografiska strukturen, där vi bor på allt mindre ytor, borde innebära att vi även har starkt växande församlingar på det färre antal orter vi svenskar bor på. Jämför, med andra folkrörelser, då är det nog egentligen ganska unikt att frikyrkan har kunnat stå pall så bra som man har gjort. M a o, Stefan, jag motsätter mig inte att man bildar nya församlingar, på ett dynamiskt sätt. Men jag tycker inte att man skall ”gråta” över att strukturen inom frikyrkan ändras som en följd av demografiska förändringar. Utmaningen är dock att ”återvinna” de, framförallt unga som flyttar och de numera medelålders som har flyttat från landsbygd till de växande städerna i Sverige. Här är utmaningen givetvis enorm och misslyckandet ganska stort.

    Man har på många sätt tappat stora grupper när de flyttat till ”storstaden”.

    Detta kanske beror på att man var ”utsliten” i de små församlingarna och när man ändå flyttar så är det andra företeelser som utmanar och man ”passar på” att söka nya former för sitt engagemang. Eller man vill leva ett aktivt liv med resor, upplevelser, kanske karriär och andra livsval som kanske inte passar med ett aktivt församlingsliv. Är det inte här utmaningen ligger?

    Hur kan man nå de som har varit med. Som finner att livet kanske har många andra värden än att ägna all tid åt församlingen som man gjorde på den lilla orten där alternativen inte var så många. Och hur skall församlingen organisera sig så att man inte per automatik känner sig som en ”ljum kristen” bara för att man tror att livet även kan innehålla detta.
    Stefan, knäck den koden, och jag tror att en vitaliserad församling kan vinna många, även bland de som var med, men gled undan!



Subscribe to Stefan Swärd