Carl-Henric Jaktlund på Dagen har gett mig generöst med utrymme att ge replik på Pekka Mellergårds artikel förra veckan. Den publiceras i Dagen idag.

Jag försöker svara på Pekkas kritik samtidigt som jag återigen skissar på en vision som vi kan samla EFK omkring. Att bli en missionsrörelse för att missionera Sverige.

En del kan undra, ägnar vi oss inte åt mission i Sverige redan?

Alldeles för begränsat. Så länge vi lägger ner fler församlingar än vad vi startar upp nya, så gör vi det på ett alldeles för oengagerat sätt.

Mission är passion, mission är en eld. Mission är att engagemanget för att människor inte ska gå förlorade utan få tag i det eviga livet, det är livsprojektet.

Ett konkret exempel på mission i Sverige tycker jag är det vi gör i Elimkyrkan. Vi är en gammal församling men har bestämt oss för att grunda, starta och plantera 10 nya församlingar i Storstockholm. Målsättningen är att göra detta fram till år 2020. Vi är nu en grupp på fem församlingar, men vi har två till församlingar på gång. Nyligen sände vi ut en grupp medlemmar till Skärholmen, nu finns Elimkyrkan Skärholmen. De var 50 personer på sin gudstjänst senaste söndagen.

Vi har också sänt ut en grupp medlemmar att verka i Hallonbergen. Där är det också en församling på gång, i söndags var man 40 personer på gudstjänst i Hallonbergen. Vi  arbetar också med vad man brukar kalla för ”simple Church”. Andreas Edestav och Forrest Hendrix driver ett arbete i sydvästra Stockholm, som handlar om personliga kontakter, gatuevangelisation och att starta upp små lärjungagrupper. De har nu ett femtiotal personer i sitt nätverk, personer man har i ett antal olika lärjungagrupper.

EFK:s utbildningar och konferenser bör också fokusera på att utrusta och mobilisera för detta uppdrag.

En utvärdering av en Frizonkonferens skulle t.ex. kunna innebära, hur många ungdomar har denna konferens gripits av kallelse och passion för att bli församlingsplanterare i Sverige?

Ett lämpligt utvärderingskriterium för missionsskolan är; hur många har grundat en ny församling inom fem år från att man slutat skolan.

Det är den typen av vision och styrning jag tror att det är nödvändigt, för att vi ska kunna bryta nedgången för den traditionella frikyrkorörelsen i Sverige.

När vi diskuterar missionsdirektorsval bör det helt avgörande kriteriet vara, ledarförmåga att kunna genomföra detta. Då måste man också kan visa att man lyckats göra något liknande tidigare i sitt liv.

 

Elimkyrkan i Stockholm är nu omorganiserat till att vara en grupp församlingar. Det beror på att vi satsar på församlingsplanteringar och att grunda nya församlingar. För närvarande är vi fem församlingar, och den ursprungliga moderförsamlingen Elim, håller vi på att döpa om till Folkungakyrkan. Förutom fem församlingar har vi dessutom två församlingsplanteringar som är i en process att bli församling.

Så i fortsättningen använder vi Elimkyrkan Stockholm som namn för gruppen av församlingar, Folkungakyrkan som namn för den svenskspråkiga församling som möts i Folkungakyrkan.

En vanlig söndag har vi därför i Elimkyrkan, sex olika gudstjänster. En i Skärholmen där vi har grundat en församling, en i Hallonbergen där vi håller på att grunda en församling, en svenskspråkig gudstjänst i Folkungakyrkan, samt tre gudstjänster för våra tre internationella församlingar, den kongolesiska Ambassadeur, den rysktalande, och YBC- den etiopiska-eritreanska församlingen.

Idag ska jag predika i Folkungakyrkans 11-gudstjänst, och ämnet blir ”Trons vila”. Sitter just nu och förbereder mig, så att min predikan inte blir ett föredrag, utan en överbevisning i Ande och kraft. Jag ber att Gud ska verka mäktigt i våra sex olika gudstjänster och att människor ska få möta Jesus idag, till frälsning, Andeuppfyllelse, helande, förnyelse, tröst, upprättelse, befrielse.

Sista söndagen varje månad har vi en gemensam gudstjänst för hela Elimkyrkan, som vi kallar för celebration. Vi håller då till i Korskyrkan eftersom Folkungakyrkan inte är färdigrenoverad.

Nästa söndag gästas vi av den föreslagna missionsdirektorn Daniel Norburg, dessutom har vi Bruce Collings – välkänd New Wine-profil från England, som gäst. Klockan 16.00 möts vi i Korskyrkan nästa söndag, klockan 14.00 har vi dessutom ett seminarium med Bruce Collins.

 

Jag har nu skrivit ett genmäle och skickat in till Dagen där jag svarar på Pekka Mellergårds artikel häromdagen och på Öyvind Tolvsens artikel som publicerades i Dagen under torsdagen.

Tolvsens artikel är enligt min mening helt lysande, och han säger ju i stort sett samma sak som jag gör, men uttrycker sig på ett ännu radikalare sätt.

Det som dock gör mig förundrad är att den ganska aggressiva kritik som riktats mot mig för det jag skrivit i detta ämne, och där man fullständigt förvränger vad jag sagt och skrivit, inte något av den kritiken tycks riktas mot Öyvind. Jag är glad för Öyvinds skull, men blir då ännu mer konfunderad över kritiken som riktas mot mig, om det är något annat som egentligen ligger bakom.

För mig känns det som ett mobbnings-drev som drivs av vissa personer. Eller kan någon förklara för mig skillnaden mellan vad jag skrivit och vad Öyvind skrivit?

Jag har blivit kritiserad av flera EFK-are för min artikel i Dagen förra veckan och mina blogginlägg med anledning av missionsdirektorsvalet. Jag ska här försöka besvara frågor och gå i svaromål. Joachim Elsander uttrycker skepsis mot det jag skrivit på sin blogg. Jag betonar för mycket numerär tillväxt, jag kallar EFK:s nuvarande verksamhet för lekstuga hävdar Elsander bl.a.. ”Det finns bara en enda måttstock för Stefan och det är numerär tillväxt” skriver Elsander. Sedan skapar Elsander en karikatyr över vad han tror jag står för och ställer det i kontrast till alla de som jobbar med Alpha-grupper, relationer, kämpar på i små församlingar och ser enstaka komma till tro då och då. Jag utmålar dessa kämpande som oseriösa hävdar han. Men han skriver att han också kan ha missförstått mig. Det låter på Elsander att jag är en självsäker megakyrkepastor med stora framgångar, men så är det ju inte alls. Jag har kämpat med att starta små och svaga församlingar, och efter mycket bön och hårt arbete, med bl.a. mycket relationsskapande, alpha-grupper m.m. har vi sett enstaka komma till tro då och då, och över tid har det burit frukt. Däremot tycker jag att man måste kunna utvärdera ett helt samfunds sammantagna resultat. Jag har aldrig påstått att numerär tillväxt är enda grejen, men jag tror att formar man lärjungar så leder det till att de är med och för människor till tro.

Däremot har vi ju i EFK under många år jobbat med numerära mål, både när det gäller tillväxt, dop, och antal församlingar, så kritiken mot detta bör ju inte riktas mot mig utan mot samfundet som helhet. Det är ju utifrån de mål vi själva har beslutat om jag för fram mina kritiska synpunkter.  Jag har inte alls något emot att vi skapar bredare utvärderingsinstrument än bara räkna antalet personer, eller antalet församlingar, eller antal medlemmar. NFU är ju en sådan ansats. Ett problem med olika kvalitetskriterier är att de oftast kräver omfattande enkäter, som är kostsamma och arbetskrävande.

Däremot vill jag inte kallas för en som bara hävdar att numerär tillväxt är hela grejen, det stämmer inte, och jag har aldrig sagt något sådant.

Jag skriver i ett av blogginläggen i en enda mening ” Det är inte lekstuga, det är blodigt allvar det vi sysslar med.” Detta ord har nu valsat runt på twitter, bloggar och även i artiklar och tolkats på alla möjliga märkliga sätt. Meningen är ett påstående, det vi sysslar med är blodigt allvar, inte en lekstuga. Jag gör inte alls några preciseringar om att jag menar att vissa tycker att det är en lekstuga, eller att vissa grupper driver en lekstuga. Det är att tolka in något som jag inte har sagt. Påståendet riktar jag till oss alla, inklusive mig själv, det är blodigt allvar det vi sysslar med. Evangeliet är Guds räddningsplan för världen, människor går förlorade utan Kristus. Så jag är tacksam om detta påstående inte tolkas in mer än vad jag har sagt.    

Tomas Lundström kritiserar mig på sin blogg för att jag sagt att kön inte får vara en avgörande faktor. Jag har hela tiden eftersträvat i mitt arbete i kristet ledarskap att låta gåvor och kallelse vara avgörande för människors uppdrag i kristna församlingen, inklusive gemensamt arbete vi driver som församlingar. Min kritik mot artikeln var att man bara lyfte fram könsfaktorn, det nämndes ingenting om de stora utmaningar vi står inför och som jag har försökt lyfta fram både i artiklar och bloggande senaste veckan. Jag tror också att vi hämmar Guds rikes utbredande om kvinnor bromsas i sin kallelse och gåvor. Något sådant har jag aldrig förespråkat. Jag tror också att vi kan ha sett för begränsat på dessa frågor, vilket hindrat kvinnor att fungera i tjänst.

Pekka Mellergård för fram en rad kritiska synpunkter i sin Dagenartikel.

1. Han är kritisk mot mitt förhållningssätt mot dem som inte delar min analys och diagnos.

2. Han skriver att jag anser att det nuvarande EFK är en lekstuga.

3. Han kritiserar mig för att de nio kvinnornas artikel tar jag emot med stor sorg.

4. Han hävdar att Örebro missionsskola får indirekt ytterligare en känga (för vilken gång i ordningen?) som ansvarig för ”dålig teologi”.

5. Jag använder maktspråk när jag skriver”Ett alternativ är naturligtvis att bilda en ny organisation för församlingar som helhjärtat vill satsa på Sverige­mission …”

6. Dessutom kritiserar han mig för att argumentera utifrån en högre andlig klarsynthet.

Pekka för också fram kritik mot Daniel Norburg som missionsdirektor, i respektfulla ordalag.

Några korta kommentarer på Pekkas synpunkter:

1. Som bloggare deltar man ju konstant i olika sorts diskussioner, och blir konstant kritiserad. Jag har svårt att själv se det som att jag har dålig attityd till dem som inte delar min inställning. Men det kan ju vara något jag har missat, det är bra att man då ger exempel på saker jag sagt och skrivit som visar detta.

2. Jag har aldrig sagt att nuvarande EFK är en lekstuga. Det är en vantolkning av en enda mening i ett blogginlägg, se förklaringen ovan där jag svarar på Elsanders synpunkter.

3. Sorgen över artikeln har jag tydligt förklarat, det var brist på problemanalys och krismedvetande.

4. Örebro missionsskola har jag överhuvud taget inte diskuterat i detta sammanhang. Däremot tror jag att teologin är avgörande för missionsengagemanget. Teologi är då inte en utbildningsanstalt, utan hur vi tolkar och förkunnar Bibeln i våra församlingar. Jag tycker även här att Pekka läser in saker jag inte har påstått i denna diskussion.

5. Maktspråk? Jag tror att det är nödvändigt med ett förnyat engagemang för mission och församlingsgrundande i Sverige. Om de etablerade samfunden inte med kraft tar tag i den utmaningen kommer detta att hända ändå. Och det sker delvis redan nu. Det är min ståndpunkt, varför skulle det vara maktspråk?

6. Den punkten har jag svårt att svara på, jag tror att Gud kan tala till en, och att man kan känna en profetisk nöd och vånda, och att man kan säga detta. Jag tror på profetens tjänst i den kristna församlingen. Våra diskussioner kan inte bara präglas av mänskliga uppfattningar, vi måste också kunna hävda att Gud har talat till oss.

 

 

Har alltså blivit rejält kritiserad av de tre EFK-arna Pekka Mellergård, Joachim Elsander och Tomas Lundström. Kommer att senare idag gå i svaromål. Eftersom Josefin Lennartsson skriver att hon håller med mig till punkt och pricka så ser jag inte någon anledning att svara på hennes inlägg.

Det har blivit en del debatt med anledning av min Dagenartikel i torsdags förra veckan om EFK och missionsdirektorsvalet. Idag skriver Pekka Mellergård ett genmäle i Dagen, man hittar dem även länkar till fler Dagenartiklar i ämnet. Joachim Elsander har skrivit på sin blogg. Tomas Lundström har här skrivit på sin blogg. Richard Cruz har skrivit på sin blogg.

Jag hinner inte kommentera detta nu utan överlåter åt bloggläsaren att läsa och bedöma.

Har en ledare i Världen Idag idag om missionsutmaningen när det gäller Sverige. Skriver om de riktigt centrala frågorna och lyfter fram att den etablerade frikyrkligheten med rötterna i väckelserörelsen, behöver återerövra vision och praktik när det gäller mission i Sverige.

Jag har en ledig helg och befinner mig utanför Bergen i Norge tillsammans med familjen, så jag hinner inte kommentera kommentarer som dykt upp senaste veckan.

Knyter dock ihop resonemangen i en ledare i Världen Idag i morgon, där jag utmanar etablerade frikyrkan att återigen bli ett missionerande folk. Det var så frikyrkligheten växte fram och vi måste återvända till den visionen, kallelsen och uppdraget, och fokus i vår verksamhet.

Här har ni ett foto från vår författarträff på Livets ord i går. Ett riktigt härligt gäng.

Notera att jag står bredvid Ulf Ekman. Kommer Aletheia tolka det som att jag håller på att bli katolik? Vi får se.

Carl-Henric Jaktlund på Dagen tyckte tydligen att mitt bloggande i helgen var intressant och vi gjorde upp om att jag skulle skriva ihop en artikel på grundval av resonemangen. Den publiceras i Dagen idag. Här finns den.

Mitt budskap är rakt och allvarligt. EFK måste förändras. Det är inte lekstuga, det är blodigt allvar det vi sysslar med. Vi har mål och retorik som inte stämmer med verkligheten. Vi är egentligen en stagnerad rörelse men vägrar att erkänna det, och därför genomförs inte nödvändiga förändringar. Vi behöver mobilisera hela EFK i uppdraget för Sverigemission, i dagsläget har vi vissa församlingar och enheter som är på banan.

Ytterst är det en fråga om teologi.

Med bra teologi och förkunnelse blir folk brinnande i anden, får passion för Jesus och blir Sverigemissionärer och församlingsplanterare. Med dålig teologi blir vi grubblande skeptiker som inte finns i frontlinjen i engagemanget för att missionera Sverige.

Missionsdirektorns kön är viktigt. Det jag tar upp är ännu viktigare.