Jag började skriva ett blogginlägg i maj med en analys av frikyrkans utveckling, särskild fokus på Evangeliska frikyrkans medlemsutveckling. 6 maj skrev jag det inlägget.
Den senaste helgens samfundsbildning sätter strålkastarljuset på de traditionella frikyrkosamfunden. De minskar i antal. Vissa ser det som växande enhet och något positivt. Andra ser det som uttryck för stagnation och krympande samfund, vilket tvingar fram rationaliseringar och sammanslagningar av samfund.
Jag har senaste veckan tittat på vad den berömde religionssociologen Berndt Gustafsson skrev, närmare bestämt hans bok religionssociologi från 1964. Enligt Gustafsson nådde den svenska frikyrkan sin kulmen år 1930 då 5,9 procent av svenska befolkningen var med i någon av de traditionella frikyrkosamfunden. 1960 var det 5,2 procent av befolkningen. Idag ligger den siffran troligen under 2,5 procent. De tre äldsta samfunden, Missionskyrkan, Baptistsamfundet och Metodistkyrkan låg på sitt högsta medlemsantal cirka år 1930. 114.00 var vid den tidpunkten med i det som då kallades för Missionsförbundet, cirka 70.000 i Baptistsamfundet. Pingströrelsen expanderade som mest under perioden 1920-50 men tillväxten kunde inte väga upp minskningen i de äldre samfunden. Pingströrelsen nådde sin kulmen på 80-talet med cirka 100.000 medlemmar. Utgår man från Berndt Gustafssons statistik så har även Alliansmissionen minskat i medlemsantal ganska påtagligt under de senaste 50 åren, även om man har visat på en mer stabilt medlemsantal under senaste 10-15 åren. Även Evangeliska Frikyrkans modersamfund låg på liknande medlemsnivå för 50 år sedan som idag, så även i vårt sammanhang har det inte varit någon långsiktig tillväxt. Och som jag visade på i mitt tidigare blogginlägg, EFK:s medlemstillväxt senaste 14 åren beror mest på sammanslagningar av församlingar.
Sammanslagning av samfund förstärker bara den nedåtgående trenden om det inte leder till grundläggande förändringar och andlig förnyelse, framförallt på församlingsnivå. Ett problem med sammanslagningar är att man verkar bli fler, vilket bara är skenbart. Om man inte tar itu med de problem som ligger bakom tillbakagången, så leder sammanslagningen till en tillfällig inspiration, men leder inte till en långsiktig tillväxt.
Nya frikyrkor som har vuxit fram senaste 50 åren har inte på långa vägar lyckats täcka upp minskningen hos de äldre samfunden. Maranata växte fram under sextiotalet men stagnerade och minskade snabbt. Tyvärr har inte Vineyardrörelsen visat på någon expansionskraft och har både få och små församlingar, personligen tycker jag det är synd då jag har starka sympatier för Vineyards både teologi och stil. Det mest slagkraftiga nya kristna initiativet har varit trosrörelsen och Livets ord. Man bör där även räkna med fristående trosförsamlingar som församlingen Arken och Citykyrkan i Örebro. Även flera församlingar som har anslutit sig till EFK har räknats ligga i gränstrakten mellan trosrörelsen och EFK. En ny trend är de nya pingstorienterade församlingar som växer fram som United bl.a. i Malmö, Johannes Amritsers församling i Stockholm och Hillsong i Stockholm. En allt viktigare trend är alla de internationella församlingar som växer fram, men det finns ingen samlad statistik på detta. Ett viktigt inslag på den kristna kartan är tillväxten av de historiska kyrkorna, framförallt på grund av invandringen. Det är uppenbart att en del av nedgången i de äldre frikyrkosamfunden har kompenserats genom nya internationella församlingar och genom de historiska kyrkornas expansion.
Nu upphör alltså Missionsförbundet – Missionskyrkan, Baptistsamfundet och Metodistkyrkan och blir Gemensam framtid. De tre samfunden nådde sin storhetstid under trettiotalet och har därefter krympit både när det gäller medlemmar och antalet församlingar. Evangeliska Frikyrkan bildades 1996 och var motsvarande sammanslagning av Örebromissionen, Helgelseförbundet och Fribaptisterna.
Det som återstår av de traditionella frikyrkobildningarna är Pingströrelsen, Svenska Alliansmissionen och Frälsningsarmén. EFS klassas ju som en rörelse inom Svenska kyrkan och brukar inte räknas in bland frikyrkorna.
Vad gör man åt de traditionella frikyrkornas stagnation? Det finns ingen patentlösning. Jag vill bara ge en skiss på några perspektiv.
Trots tillbakagången saknas ändå probleminsikten och krismedvetandet. Att t.ex. referera till andra folkrörelsers stagnation är ett sådant exempel. Att genom sammanslagningar av samfund eller lokala församlingar, skapa ett sken av framgång, är ett annat uttryck för att stoppa huvudet i busken. Jag menar inte att sammanslagningar är fel, men görs det utan problemanalys blir det bara en effektivare administration av fortsatt tillbakagång. Tycker också att vi i EFK lite för mycket har förskönat vår statistik genom det tillskott som blir följden av att församlingar slås ihop.
Den kanske allra viktigaste frågan handlar om vad Gud tycker. Varför välsignar han inte arbetet? Varför är så många församlingar inte uppfyllda av Andens liv och kraft och Guds påtagliga närvaro? Att krypa ned på våra knän, söka Guds ansikte, omvändelse, förkrosselse – är det som skulle behövas allra mest i många frikyrkor. En församling som är välsignad av Gud bär frukt, och den viktigaste frukten är att människor kommer till tro.
Vi måste komma ihåg att många frikyrkor har vuxit och sett människor komma till tro i modern tid. Ett bestående mönster är dock att sådana församlingar ofta är kontroversiella. De gör saker på ett nytt sätt, hittar nya vägar och tänker annorlunda. Att lyfta fram sådana församlingar som positiva exempel skulle bidra mer till förnyelse, än att importera metoder från andra länder.
Det finns alltid möjlighet att vända om, det är alltid tid för omvändelse. Gillar Equemeniaordföranden Johan Nilssons friska apeller när Gemensam framtid bildades, om växande församlingar, och att döpa fler än vi begraver. En tro på Gud som lever, gör under, som bor i sin kyrka, och vår kallelse att förkunna hela evangeliet till alla de drygt 9 miljoner som bor i Sverige idag- det är en visionär utmaning som alternativ till deppig stagnation.
Det finns mer att säga i detta ämne, mycket mer, jag återkommer.
Pingback: Frikyrka i fritt fall? | Stefan Swärd()