Stefan Swärd

Allt mellan himmel och jord

Artikeln i Dagen idag av 9 EFK-kvinnor är föga överraskande. Att både män och kvinnor finns med i ledarskap har varit en viktig fråga för EFK under ett antal år och alltid funnits med som en viktig faktor vid beslut om chefstillsättningar, styrelsesammansättningar m.m. Jag tar för givet att EFK-styrelsen noga har avvägt den frågan när man mejslat fram förslaget om ny missionsdirektor.

Men samtidigt känner jag en stor sorg över utspelet. Direktorns kön presenteras som en avgörande fråga. Jag tillåter mig då att ge mina ärliga reflektioner i denna fråga.

Det är en stor skillnad på förvaltande och entreprenörsdrivet, profetiskt och nydanande ledarskap. Förvaltande ledarskap handlar om att föra en verksamhet vidare i invanda hjulspår, att inte göra så stora förändringar. Inte så mycket nytt, inte så mycket nedläggningar. Tryggt och invant. Det mesta av etablerad kristenhet i Sverige handlar om förvaltande ledarskap. Det är därför vi ser den sorgliga utveckling som vi ser i den etablerade kristenheten i Sverige.

EFK behöver i nuvarande läge ett apostoliskt-profetiskt ledarskap. Har man det som kriterium då glesnar det betydligt i leden i möjliga missionsdirektorskandidater och man kan ställa sig frågan om det ens går att hitta lämpliga personer i Sverige. Varken män eller kvinnor.

Tyvärr har inte EFK utvecklats på ett bra sätt enligt de visioner och ambitioner vi hade när samfundet bildades 1997. Räknar vi bort den tillväxt som kommer genom sammanslagning av församlingar i olika samfund, och att tidigare vissa församlingar anslöt sig till oss, så har vi inte haft någon tillväxt alls (de som menar att detta inte är ett relevant utvärderingsinstrument av ett samfunds verksamhet får gärna presentera alternativ). Siffrorna bedrar. Vi kan visa på ett antal lokala församlingar med positiv utveckling, men det är lysande undantag. Våra stora visioner om församlingsgrundande har bleknat, och i praktiken är det några enstaka lokala församlingar som i praktiken jobbar framåtsyftande på det området. Nya församlingar som uppstått som lokala initiativ söker sig idag sällan till EFK för medlemskap, utan på senare år har Pingströrelsen varit huvudalternativet.

Någon form av nystart är nödvändigt för EFK, där profetiska tilltalen behöver förnyas, visionen breddas och finslipas, och där konkreta och apostoliska initiativ behöver födas fram för att ge ny näring och inspiration åt en församlingsväxtrörelse och församlingsgrundarrörelse.

Detta ställer helt unika krav vid valet av missionsdirektor enligt min mening. Annars är det stor risk att församlingar som vill satsa på församlingsgrundande och dynamisk karismatisk kristendom kommer att söka sig åt annat håll och samarbetspartners där man hittar mer av gemensam vision.

Så istället för att diskutera missionsdirektorns kön, bör vi diskutera apostolisk och profetisk kompetens, gåvor och erfarenhet. Då glesnar det betydligt i ledet och vi har i praktiken väldigt få personer som har en dokumenterad erfarenhet och kompetens när det gäller påtaglig församlingsutveckling och växt, engagemang i att grunda nya församlingar och att på ett mer övergripande plan arbeta med andlig förnyelserörelse.

Utifrån det kriteriet tycker jag att Daniel Norburg är det lämpligaste namnet i detta läge som vi befinner oss i. Jag tycker att han i sitt ledarskap har visat något av den dimensionen, vilket är mycket sällsynt i EFK-sammanhang. Sedan ser jag det som självklart att det i ett ledningsteam finns både män och kvinnor. Men Norburg ska inte misskrediteras på grund av att män har valts i ett historiskt perspektiv.

Jag föreslår tid för bön och att söka Guds ansikte, även under kongressen, så att vi är hyfsat överens om i vilken riktning verksamheten ska ledas. Det är det avgörande kriteriet vid val av ledarskap.

  • teagustavsson

    Så bra skrivet Stefan! EFK (tillsammans med svensk kristenhet) står verkligen i ett make it or break it-läge och det värsta är väl att de allra flesta av oss har vant oss vid detta och ser inte hur illa ute vi verkligen är. Vi tror att det här är normalläget och att det är så här en församlingsrörelse ska se ut. Vi behöver alla be och lyssna på Gud, få hans perspektiv och vision för Sverige istället för våra förkrympta förväntningar.

  • http://www.teologicafet.tk Andreas Engström

    Vad menar du när du säger apostolisk och profetisk kompetens? Ordet apostolisk kan ju betyda både det ena och det andra och jag anar att du inte tänker i banor av någon apostolisk succesion.

  • Stefan Swärd

    Andreas,
    ber att få återkomma i denna fråga. det blir nog ett separat blogginlägg.
    hälsningar
    Stefan Swärd

  • PeJohansson

    ”Siffrorna bedrar”, betonas i egen sats. Vad gäller då den/ de som tar fram dessa siffror och presenterar stagnation och egentligen tillbakagång som framgång?

  • Jonas Rosendahl

    Det finns flera intressanta aspekter när man ska tillsätta ledare. Våra väckelsepionjärer insattes ju inte till nåt slags ämbete utan de var med och utvecklades som ledare in i sina roller i rörelser som växte på ett makalöst sätt.
    Grunden för varje genombrott tycks vara densamme, det börjar i det lilla och växer, de lokala församlingarna har sina ledare.
    Men sedan kommer samma problem om och om igen i kyrkohistorien, när det börjar formaliseras och bli strukturer då misslyckas det. Detta gäller framförallt i Sverige.
    ALLA rörelser har gått tillbaka och det REJÄLT.

    Ett annan aspekt är att samfundsledare inte är ett bibliskt ämbete. Kyrkan har skapat i sin tradition ämbeten som inte har bibliskt stöd. Jag tycker mig skymta dess konsekvens ibland. Man tar in personer med andliga gåvor som är väl rustade för att bygga den lokala församlingen och sedan sätts de på positioner där det mesta plötsligt handlar om kyrkopolitik och strukturbyggande. Pingströrelsen är ett ypperligt exempel på detta. Gåvorna stryps och hämmas i strukturen.

    Så frågan är om man ens ska försöka tackla utvecklingen från samfundsnivå, det har ju historiskt aldrig lyckats. Det skulle kanske passa väl med en icke apostolisk men mer en skicklig tjänsteman som sitter och administrerar frågor som rör kontakter med samhället i övrigt som ju också numera behövs då den är tämligen komplex.

    Satsa istället på gräsrotsnivå, i den lilla gruppen. Jag ställde mig denna fråga om och om igen under 20 år och även till ledare så länge jag formellt tillhörde pingst att varför satsar man inte på lärjungaträning i smågrupperna på ett tydligare sätt? Varför satsar man inte på bönen? Bön är så mkt mer än att bara ”be för saker” det är utvecklande i det andliga livet!
    Men man gillade hellre att sätta in pastorer på olika områden som fick fullt upp med verksamhet och tung sådan dessutom.

    Som jag ser det måste det bli en anpassning av det vi gör i paritet till hur de andliga gåvorna i dess funktioner fungerar eller bör fungera. Sker det inte inom de rörelser vi har idag så kommer det nya, var så säker!
    Men så länge vi inte får andliga gåvor i funktion som de ska i församlingarna då kommer nedgången att fortsätta, för även om människor blir frälsta så fungerar inte lärjungaträningen.

    När det gäller ”apostoliskt och profetiskt ledarskap” så förvånas jag inte över att det är svårt att greppa vad det innebär. Det speglar ju hur det ser ut, vi har alltför många i ledarskap som inte förstår de andliga mekanismerna, de förstår inte den helige Andes förmågor av den enkla anledningen att man inte lärjungatränats in i dem.

    Man kanske är duktig på teologi och mycket annat men har inte fostrats i ett rikt böneliv där Andens olika uttrycksätt känns bekant. Man har inte heller förmågan att få intrycket när det helige Ande bedrövas av saker i ett möte. Detta var ett stort problem i Azusa street väckelsen i dess slut när ledare så smått började koppla grepp och ströp Andens flöde. Man förstod inte bättre. De som var med och bad igenom Azusa street väckelsen var tränade bedjare senare kom det in andra som saknade erfarenheten och var mer intresserade av strukturbyggande.

    Detta skavande mellan de som var tränade till att urskilja genom lång erfarenhet av bönekamp och läsa den andliga atmosfären och de som inte tränats har även funnits historiskt i våra olika rörelser.

    Detta gällde både EFS när de bröts ur och även de som gick till pingströrelsen.

    En grupp som hette ”Andens fria bröder” te x hade det inte så fritt i missionsförbundet fastän de önskade så och gick helt enkelt vidare till pingst där Andens uttryck bättre förstods.

    Hur många sitter inte på våra möten idag och har det såhär? Människor som längtar efter andlig frihet men i avsaknad av ledare som för dem dit. Kvalifikationerna på äldste och en andlig erfarenhet börjar visa sig.

    Historiskt – De som anklagades för att vara förmer och andligare än andra gick helt enkelt vidare till rörelser som man tyckte bättre förstod de andliga mekanismerna då kunde man prata med människor som förstod, de hade som kolportörerna en gång sa ”Andans sinne”.

  • Johan Löfgren

    En undran jag har är hur du ser på Daniel Norburgs New Wine-engagemang. New Wine har tagit hit ”fire”-talare från USA och fortsätter så även i sommar. Dessa hitresande personer är exempelvis sammankopplade med Lakeland-Todd, Rick Joyner och andra mer eller mindre suspekta personer. En namnkunnig inspiratör inom NW är också Bill Johnson, och han är en av de som erbjuder skakningar och guldstoft på sina möten. De här nämnda talarna gör anspråk på både apostolisk och profetisk kompetens (med Peter Wagners gillande). Är det den här amerikanska modellen vi kommer att få mer av inom EFK?

  • Stefan Swärd

    Johan Löfgren,
    Nu har jag visserligen hamnat i New Wines Sverigestyrelse sedan närmare ett år tillbaka, men jag vet väldigt lite om detta. Har lyssnat vid flera tillfällen på Bill Johnson och läst några av hans böcker delvis, och har fått ett väldigt gott intryck av honom, jag känner inte till vad Bill Johnson har för kopplingar idag. Jag tror inte det viktiga för EFK är mer amerikanska modeller, utan vi behöver ett svenskt ledarskap för mission i Sverige, som gärna inspireras av internationella kontakter, men som framförallt formar ett tonläge och en strategi som fungerar för svenska förhållanden.
    hälsn
    Stefan Swärd

  • Stefan Swärd

    Tack Tea!
    hälsn
    Stefan Swärd

  • SefastTronde

    Mitt eget devis är, ”Var och en deklarerar dagligen genom sina ord och gärningar vem han/hon är, och bekräftar detta på heder och samvete”.

    Det mesta av den erfarenhet jag har av människor bekräftar denna regel.

    Kan känna med din sorg angående dessa synnerligen oförståndiga kvinnor, och den pseudodiskussion de bedriver. De bekräftar bara med detta att de är helt fel ute. I himlen finns, tack och lov, ingen feminism, ingen kvotering och inga jämställdshetsdiskussioner. Men, jag skulle å andra sidan inte finna det märkligt om helvetet är fullt av sådant dravel.

    Tycker den princip som du deklarerar ovan är genomtänkt och den enda rätta:
    Må lämpligaste man väljas, även om han är en kvinna. Och, nu var det så att den lämpligaste var en man.

    De nio kvinnor som skrivit under artikeln deklarerar bara sin andefattigdom och sin egen utmärkta inkompetens. Men, förloppningsvis undertecknade någon av dessa kvinnor artikeln i obetänksamhet. Tråkigt är det i vilket fall som helst.

  • teagustavsson

    Att värna om att alla människor ska tillåtas tjäna Gud på det sätt som Han har kallat dem är verkligen inte att vara ”synnerligen oförståndig”.. Bara sättet du uttrycker dig om dem offentligt, utan att känna dem, visar ju på att kvinnor som säger ifrån ofta får problem och tillskrivs attribut som inte alls är sanna. Är det rätt att det ska vara så?

    Stefan skriver väldigt bra om detta just eftersom han inte alls dissar deras åsikter, tankar eller känslor. Det handlar inte om att de har fel, de har absolut en poäng i det de skriver. Det Stefan gör är att lyfta upp frågan ytterligare en nivå, nämligen vad är EFK:s viktigaste behov just nu? Det du skriver handlar om något helt annat och är en ganska obehaglig form av personangrepp. Du uttrycker väldigt lite av din egen åsikt i sakfrågan utan uttrycker istället förakt för dessa kvinnor som du upprepade gånger målar ut med rent kränkande ordalag.

    Och ni fem personer som anonymt har gått in och gillat detta inlägg har precis lika stort ansvar. Har ni ens ägnat en tanke åt hur detta kan skada dessa kvinnor, systrar i Herren?

  • SefastTronde

    Jag är inte mycket för religiösa ulltofflor. Obehagliga personangrepp, förakt och kränkande ordalag får stå för dig, och alla som jämt och ständigt skall försvara ‘offerkoftan’ som ett legitimt och anständigt plagg. Däremot är det min övertygelse om att det kort sagt inte är fråga om annat än oförstånd, som därtill på ett graverande sätt torgförs av dem själva. Skamligt.

    Dina argument vad gäller personliga omdömen mot mig kan lika gärna vändas mot dig själv, som så utan insikt överreagerat. Kantig kan jag väl vara, men inte insiktslös och okänslig, efter att haft upprepade ledarpositioner i olika sammanhang, och främst av allt fått god feedback och uppskattning från just kvinnor. Men att skyffla oförstånd under mattan, för att det kommer från kvinnor skulle aldrig falla mig in, utan är inget annat än ett underkännande av alla de verkligt goda och dugliga kvinnor som finns.

    Anser därtill att det i längden inte hjälper kvinnor det minsta att vara omedveten om att det även finns sådana kvinnor som inte kan komma ifråga annat än genom irrelevanta jämställdshetsdiskussioner och kvotering. Sådana diskussioner har en felaktig föreställning om värderingen av ledaruppgiften, och därtill en felaktig könsfokusering som tyvärr ofta leder till att de rätta frågorna ställs åt sidan.

    Min andliga fostran har jag främst fått från heliga kvinnor av en generation som för lång tid sedan gått hem till Herren. Jag har därför inte svårt att se värdet i goda andliga ledare som är kvinnor. De som stått mig allra närmast har alltid varit kvinnor.

  • Micael Gustavsson

    Sefast, jag drar mig för att skriva det här, då det nästan är det jurister kallar en situation av jäv (Tea är min hustru), men uttrycken i dina kommentarer strider mot kommentarsregel nr 1 här på bloggen. OBS inte dina åsikter i sig, det måste givetvis vara möjligt att ha olika åsikter i en sådan här fråga.

  • teagustavsson

    Det finns skillnader mellan ditt första inlägg och mitt svar. En skillnad är att jag inte avger några omdömen om din person. Jag skriver att du uttrycker dig i kränkande ordalag men det är en bedömning av ditt språk, inte av dig som person. Du däremot använder nedanstående om dessa kvinnors person:

    ”synnerligen oförståndiga”
    ”andefattigdom”

    ”sin egen utmärkta inkompetens”.

    Jag har inga invändningar mot att du inte tycker som dessa kvinnor och har inga åsikter om dina eventuella åsikter. Inte heller tror jag mig veta vad du har för erfarenheter, tankar eller åsikter om kvinnor och kvinnligt ledarskap överlag. Det framgår inte i ditt inlägg och jag har heller inte tillskrivit dig några åsikter eller personliga attribut i frågan. Jag har bara en åsikt om hur du väljer att uttrycka dig.

    Du kan inte heller veta vad dessa kvinnor anser om Stefans vinkling på EFK:s situation och behov. De kan mycket väl hålla med, det vet varken du eller jag. Det enda vi vet är att de uttrycker besvikelse och en undran över varför styrelsen inte nominerat en kvinna. De belyser också vad de anser vara en brist inom EFK, nämligen den ojämna fördelningen mellan manliga och kvinnliga ledare. Det betyder inte per automatik att de inte brinner för evangeliet och för Guds rikes tillväxt i Sverige.

  • SefastTronde

    Som tydligt framgår skrev jag artikeln i viss upprördhet, efter att jag läst Dagenartikeln. Upprörd. Varför då? Därför att dessa kvinnor brukat ett mycket kontraproduktivt oförstånd genom att kritisera valet av missionsdirektor, och göra detta till en könsfråga.

    Sedan har jag nu återigen läst igenom min egen kommentar, och kan då läsa ordvalet i ett avslappnat tillstånd, och kan se att du i huvudsak har rätt. Ordvalet, ”sin andefattigdom och sin egen utmärkta inkompetens” ser jag nu som olyckligt. Och du har rätt i att det säkert kan uppfattat som kränkande. ”synnerligen oförståndiga” ser jag dock inte som fel eller stötande i sammanhanget, i vart fall inte mer än den publicerade artikelns innehåll i sig själv.

    Därför vänder jag mig nu till dem som skrev artikeln i Dagen:
    – Om här utpekade damer, undertecknade i Dagen-artikeln, läser detta så ber jag ärligen om ursäkt för ovan nämnda citerade uttryck, som väl kan tolkas som ett nedvärderande tillmäle mot er på ett personligt plan. Det illa genomtänkta ordvalet beder jag härmed om förlåtelse för.

    Orden tillkom i affekt, och min upprördhet gäller att jag INTE anser att ett sådant val bör göras till en könsfråga, och att jag anser ett sådant resonemang synnerligen kontraproduktivt därför att det FÖRMINSKAR alla kompetenta kvinnor.

    Däremot ställer jag mig fundersam över att ni i Dagen-artikeln påpekar att 71 procent av styrelsen utgörs av män. Mycket märkligt, med anledning av att jag väl utan större insikt kan dra slutsatsen att kvinnor bör vara i tydligt överskott vad gäller medlemsfördelningen. Men uppenbarligen bör det alltså vara kvinnor som valt denna styrelsesammansättning, och därtill lika lätt bör kunna ändra densamma.

    Därtill finns, som ni riktigt påpekar, en väl så god historisk tradition av kvinnor i ledande ställning, inom de samfund som numera tillhör EFK. Två av dessa numera hädangångna Gudskvinnor, gick på Örebro missionsskola ca 1930, räknar jag själv som mina andliga mödrar.

  • kjell

    Sefast det är bra om någon vågar ryta till.
    Vi som läser inläggen brukar inte hänga upp oss på enskilda ord eller stavfel utan läser helheten av det som skrivs, därför får du gilla från mig och några till, däremot kan bloggen förlora på Micaels inlägg som kan skrämma bort en del.

  • Micael Gustavsson

    Det är inte meningen att skrämma någon, men reglerna står inte där utan skäl, och är överenskomna av mig och Stefan i samförstånd. Tonfallet bör vara sådant att man skriver med samma formuleringar och tonfall som man skulle använda om den man diskuterade med satt vid samma bord vid kyrkfikat. Se regel nr 1.

  • teagustavsson

    Härligt Sefast, glädjande att se att du vänder direkt till dem du tidigare skrev om!

  • JB

    Man kan konstatera att antingen är EFK kvinnor inte riktigt de skarpaste personerna som finns och troligen saknar de andligt djup eller så säger 120 år av enbart män som ledare, att EFK har ett problem.

  • SefastTronde

    Jag tar inte illa upp för dina påpekanden. Tar till mig av din förmaning med tacksamhet.

    Då jag under tider själv haft uppgifter med stort ansvar, och därmed såväl förmanat som avskedat människor, inger det snarare respekt att du tar din uppgift på alvar, och inte fegar ur när det gäller att ge högst berättigade förmaningar. Har heller aldrig ansett mig ha någon prestige att försvara.

    Så här långt får du goda rekommendationer av mig, som trots allt verkat i betydligt större sammanhang, och haft många avsevärt svårare konflikter att hantera.

  • SefastTronde

    Tack!

    ”Bättre lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge.”

  • Ola Windås

    Bill Johnson från Betel Church USA som är populär talare på New Wine-konferenser i Sverige är bara en av pastorerna där i den församlingen. Hans fru Beni är också pastor där. Enligt hennes egen blogg använder hon HELANDE KRISTALLER och åker omkring och VÄCKER UPP ÄNGLAR. En skugga faller på Bill från hustrun. Bill framför ju också i sin bok ”När himmelriket tränger fram ” många obibliska påståenden. Recension av boken med citat finns på sajten Bibelfokus, så det är lätt att kolla. Står New Wine bakom Bills läror och ska dessa föras fram i EFK av New Wine-anhängare på hög nivå? Johan Löfgren är frågande i tidningen Dagen.

  • Pingback: EFK, jämställdheten och de ledsna männen | Viskningar och grop()



Subscribe to Stefan Swärd