Stefan Swärd

Allt mellan himmel och jord

Här följer lite mer reflektioner om svenska väckelsehistorien.

Min första slutsats är att vi måste vara överens om att Svenska Missionsförbundet är den mest framgångsrika frikyrkliga samfundet. Deras tillväxt under perioden 1878-1930 var unik, och man nådde alltså en nivå på 114.000 medlemmar i 1650 församlingar. Ingen rörelse i Sverige senaste århundradena har grundat så mycket församlingar som missionsförbundet gjorde. Vill man lära sig hur man planterar församlingar bör man studera missionsförbundets historia. Pingströrelsen har aldrig nått upp i de nivåerna.

Då säger någon att siffror och tillväxt inte är intressant. Men om man menar att andra kristna organisationer har lyckats bättre, då får man gärna ange enligt vilka kriterier man gör den bedömningen. Eller kan man inte hävda att ett samfund lyckats bra, och varit duktiga på att grunda församlingar?

Waldenström och man bör även räkna in Rosenius var de främsta frikyrkliga ledarna vi har haft, och då tar jag mig friheten att räkna in Rosenius, även om det är tveksamt om han kan kallas för frikyrklig. Inte några nådde så stort folkligt inflytande, Lewi Pethrus nådde aldrig den nivån, och moderna kristna ledare har inte varit i närheten av att nå svenska folket på samma sätt, om man mäter i boktitlar, upplagor, tidningars läsekrets m.m.

Pingströrelsen och Lewi Pethrus var duktiga på att fånga upp och kanalisera den andeutgjutelse och andliga förnyelse som startade 1907. Pingströrelsens mest framgångsrika och expansiva fas var under 1920- och 30-talet. Något av en peak nådde pingströrelsen i början av femtiotalet. Sedan nådde man sin medlemsmässiga peak långt senare på åttiotalet. Men pingströrelsen präglades i stor utsträckning av stagnation från femtiotalet och framåt. Genom att man lyckades fånga upp både karismatiska strömningar och Jesusrörelse på sjuttiotalet så fick man ett visst uppsving.

En reflektion och undran jag har inför pingströrelsen. De hårda nyporna och mycket strikta sätt att hålla ihop svenska pingströrelsen. Detta kan märkas redan vid Franklinstriden i slutet av 20-talet, Lidmanstriden var en mycket märklig historia, striden med Citykyrkan i början av femtiotalet då predikanter som besökte Citykyrkan, som Layzell och Algot Niklasson blev bannlysta av Lewi Pethrus, märkliga företeelser. Hanteringen av Maranata i början av sextiotalet var lika besynnerlig, och samma mönster upprepades på åttiotalet i förhållandet till trosrörelsen.

Jag är på denna punkt mycket kritisk till Lewi Pethrus ledarstil, och pingströrelsens ledarstil, men samtidigt måste man ge erkännandet att man lyckades hålla ihop svenska pingströrelsen på ett unikt sätt, som är mycket ovanligt i en internationell jämförelse.

Jag tycker också att man i historiens backspegel idag bör ge ett erkännande åt Maranatarörelsen. Trots brister och tillkortakommanden var det en genuin förnyelserörelse, som tyvärr ganska snabbt utvecklade sektliknande drag, på grund av Arne Imsens ledarstil. Men om man bortser från denna utveckling var det mycket som hände i Maranata, i synnerhet under perioden 1959-66.

Maranats berömda TV-möte 1963 som så kraftigt kritiserades av Lewi Pethrus i Dagens spalter, av baptisternas Vecko-posten, och Missionsförbundets Svensk Veckotidning, Olov Hartman uttryckte en betydligt mer nyanserad hållning i Aftonbladet, och det fanns präster som skrev om att man faktiskt predikade om Jesus och frälsning på ett bra sätt. Från Örebromissionens sida gick Erik Sollerman på Missionsbaneret och Joel Boström som då var rektor för Örebro missionskola ut i kraftig kritik mot Maranatamötet och gudstjänststilen.

Jag som nioåring mötte Jesus i det sammanhanget och hade en helt annan upplevelse av dessa möten än vad Lewi Pethrus, Erik Sollerman, Joel Boström, Svensk Veckotidning, Vecko-posten gav uttryck för.

Är det självklart att en nioåring har fel?

Jag fortsätter med detta tema, under måndagen publiceras min ledare i Världen Idag som också tar upp ämnet.

 

  • Stig Melin

    Är det självklart att en nioåring har fel, vädjar Stefan Swärd som avslutning på sina tankar om väckelsens historia. Ja, det är det, eftersom han inte har en susning om den historia som han som betydligt äldre försöker sammanfatta.

    Jag har inga hågkomster om Rosenius och vilken betydelse han hade för sin tid. Lewi Pethrus däremot kommer jag ihåg som en ömsint man. Han hade hårda nypor också, som han använde när han ansåg att pingströrelsen var angripen och han stod själv överst på barrikaderna.
    Det är svårt att jämföra olika personer som levde och verkade i olika tider med olika andliga klimat. Då kan man komma rejält snett. Som att framhålla Ulf Ekman som betydelsefullare än L P t.ex. Hur Rosenius står sig i den jämförelsen vet jag däremot inte.

    LP höll ihop pingströrelsen, skriver Stefan också, och då måste man nog vara utrustad med en viss fasthet (hårda nypor). I backspegeln kan nog många tycka att de var för hårda. Och dock, han var inte ensam om den egenskapen.

    I dag saknas möjligen den fasthetenen grundad på Guds ord. Det är många som saknar en gestalt med LPs andliga ledarbegåvning.
    Den begåvningen var inte grundad på akademiska studier, men väl bibelstudium.

  • Anders Gunnarsson

    Beroende på hur man definierar frikyrkan, blir resultatet olika.

    Om definationen är en ”fri” från statskyrkan, är katolska Kyrkan mest framgångsrik.

    Anders Gunnarsson

  • GoranDuvenett

    ”Jag är på denna punkt mycket kritisk till Lewi Pethrus ledarstil, och pingströrelsens ledarstil”
    Stefan, jag ser en viss bitterhet i din syn på pingströrelsen. Något som du måste ta tag i, om inte stoltheten är ett hinder. Du har berättat offentligt om hur du som 21 fick förtroende att förkunna i Järfälla pingstförsamling. Efter en tid blev det mindre och mindre av dessa predikning för att helt upphöra några år senare. Du har sagt att du inte förstod varför. Att du fortfarande har sår från den tiden. Efter din tid i pingströrelsen ser jag tydliga tecken på att du vill bli något inom svensk frikyrklighet. Jag uppmanar dig att stanna upp och fundera över din situation. Varför klagar du ofta på andra kristna som har gått före? Både teologiskt och utifrån väckelsehistorien. Vad gör du själv för att vara människofiskare. Hur många har du själv lätt till Kristus och dopgraven de senaste åren. Folkungakyrkan, ett 40 miljoners projekt borde utnyttjas som ett evangelicenter som har öppet mer än för söndagens möten. Jag skicka ett sms och frågade om kyrkan även skulle användas på vardagarna efter invigningssamlingarna. Jag fick ett svar som oroar mig. ”En förhoppning är att vi ska kunna ha den mer och mer öppen vardagar. Jag tror inte vi är där så snart”. Hur hänger detta ihop med din nyårssyn av väckelse för 2014.

    Göran Duvenett

  • Jonas Rosendahl

    Mycket fint skrivet av dig Stefan Swärd. Äntligen en pastor som tittar i backspegeln i vår egen väckelsehistoria!
    Men jag skulle vilja backa bandet lite granna, innan Rosenius. Vårt första stora frikyrkonamn så att säga är George Scott. Rosenius blev lite av en lärjunge till Scott redan år 1839.

    Scotts enorma frimodighet banade väg för den första frikyrkobyggnaden, det som blev Betlehemskyrkan (inte samma byggnaden som den idag dock).

    George Scott var mycket inspirerad av John Wesley. Ska vi finna inspirationskällan till mycket av svensk frikyrklighet så är det till Wesley vi ska gå.

    En sak som är tydlig bland väckelsepionjärerna det är att de själva inte ansåg sig vara separatister. John Wesley brukar citeras ibland men hans praktiska gärning visar på tydlig separatism. Man ska även ha i beaktande att det var ingen som frivilligt ville påstå sig ha icke kyrkliga samlingar utan man såg sig som en del utav kyrkan, huruvida detta var taktiskt eller inte kan man fråga sig men förmodligen inte.

    När det gäller Rosenius separatism är det intressant, för den verksamhet de bedrev fick inte vara separatistisk ändå anställdes både förskollärare och andra yrken i kolportörsverksamheten där man delade ut traktater och de anställdes av EFS och år 1860 finns angivet att dessa var 80 stycken. .
    I ren praktik var rörelsen separatistisk och man fick stort motstånd från prästerna och biskoparna i landet. ärkebiskop Reuterdahl menade att småskrifterna ”översnöar oss”.
    :-)
    Kolportörerna som bidrog sill vår svenska massevangelisation med traktater och på så sätt la evangelistisk grund de kallades av ärkebiskopen för ”skadlig sysselsättning” och beskrev det som ”lättingars och äventyrares strövtåg genom landet”

    Det episkopala ledarskapet agerade sålunda som djävulen själv för att sätta krokben under 1800-talet.
    Och märk nu väl deras huvudargument: ”att söka bilda eccesiolam in Eclessia ( en liten särkyrka i kyrkan” ty frukterna av denna riktning vore uppenbara i den splittring som nu vill intränga sig bland oss”
    Splittringsargumenten haglade från det episkopala ledarskapet allt för att sätta krokben för det som skulle bli Svensk väckelserörelse ute i bygderna.

    .
    När det gäller Rosenius själv, så var han inte för separatismen i sig utan ville verka innanför kyrkans ramar, men från årsberättelser så syns svårigheterna att förhålla sig, villkoret för samarbetet uttrycks för att det skulle fungera att prästen skulle äga ”andans sinne” enligt läsarnas och kolportörernas uppfattning.

    Slutligen ett litet citat till som man kan le lite granna åt då man tänker på nutid också.

    Väckelsens lekmän fick utstå mycket spott och hån och ett pastorat skrev såhär ” Alla dessa irrlärare hava uppträtt fientligt mot prästerskapet.” ” förebäbärande sig omedelbarligen äga Andens gåvor i rikt mått och således vara ofelbar i tolkningen av bibelordet.” ”kringstrykande skräddare”” De påstå sig vara sända av Guds Anda att omvända syndare”

    Citatet om bibeltolkning måste nästan skrivas igen, nu när det är så akademiskt fult att påstå sig tolka bibeln genom Andens upplysning och inte vetenskapligt akademiskt.

    ”Förebärande sig omedelbarligen äga Andens gåvor i rikt mått och således vara ofelbar i tolkningen av bibelordet”

    Beskyllningar om att förandliga och mena sig vara andligare än andra och orsaka splittring…inget är nytt..samma öppningar för sataniska krafter nu som då, verksamma och klädda i fårakläder mitt i kyrkligheten…allt för att hålla kontroll på folket och bevara sin egen makt.

  • Torbjörn S Larsson

    KOLLA LITE MER GÖRAN
    Jag tycker du är ute och cyklar när du i detta läge kritiserar Stefan.
    Du kör igång en personkritik när Stefan försöker sig på en kort frikyrklig historiesammanfattning. Ojuste, och inte relevant.
    Vidare skriver han inte negativt om vare sig Levi Petrus eller pingströrelsen.
    Läs en gång till. LP:s LEDARSTIL. Pingströrelsens LEDARSTIL.
    Personligen är jag en stor beundrare av både LP och den svenska pingströrelsens tidiga utveckling. Det går dock inte att blunda för LP:s ledarstil. Det var inte ALLTID det var bibeln som var rättesnöre. Det kunde nog vara annat också. Själv påverkade jag mina föräldrar att säga upp prenumerationen på tidningen Dagen efter han nån gång på sent 60-tal fullkomligt sablade ned Arild Edvardsen på ett mycket osympatiskt sätt. Det var nog inte enda gången. Hans bibelutläggningar är dock både mycket bra och därtill profetiska. I alla fall de tidiga.
    Det är kanske någon annan som behöver fundera…

  • GoranDuvenett

    Stefan behöver säkert ditt stöd. Nyss hemkommen från hundpromenade. Vi passerade postlådan och lade på brevet till Stefan om flyttningsintyg tillbaka till en pingstförsamling. Därmed lämnar jag också detta gnällbälte.

    Göran Duvenett

  • Stefan Swärd

    Jonas R,
    mycket intressanta reflektioner. håller med dig om Georges Scotts betydelse.
    hälsar
    Stefan Swärd

  • Stefan Swärd

    Göran,
    Det var många frågor. Att kyrkan inte är öppen (folkungakyrkan) så mycket beror på att den fortfarande renoveras. Det är en byggarbetsplats. Däremot kommer det att vara väldigt mycket aktiviteter i denna kyrka när den är färdigrenoverad, vilket vi tror bidrar till att bärga skörden.
    Nu vill jag strikt skilja på mina personliga erfarenheter, som är just personliga, och som jag nog kommer att bearbeta så småningom i memoarskrivande eller något sådant, men ibland kan ju sådant skymta fram på denna blogg. Därför att jag vill vara öppenhjärtlig.
    Jag tror dock att vår svenska kristna historia behöver bearbetas på olika sätt, och det görs ju ständigt, vi behöver dra lärdomar över det som har varit. Det är många som ägnar sig åt sådana reflektioner i olika sammanhang.
    Tesen om pingströrelsens ledarstil tror jag är mycket allmänt noterad, och det finns belägg för det på många olika sätt, detta måste kunna diskuteras och kritiseras.
    hälsningar
    Stefan Swärd

  • Klaus Seigel Andersson

    Märkligt med allt detta agg på en kristen sajt.



Subscribe to Stefan Swärd