Har roat mig med att läsa statsministerns regeringsdeklaration. Ganska förutsägbar, och hamnar helt i skymundan för den finansiella krisen. Några funderingar dock. Varför ska riksdagen nödvändigtvis mötas i Storkyrkan när man startar upp det nya riksdagsåret. Jag som trodde att vi hade infört religionsfrihet i Sverige, och Svenska Kyrkan var bara en fri kyrka bland alla andra fria kyrkor. Det känns som en konservativ relik av svunna tider. Jag har ett djärvt förslag – kan inte riksdagen nästa år starta upp i en av EFK-kyrkorna i Stockholm istället. Det kommer att bli ruskigt trångt, men ståplatser kan alltid ordnas. I EFK-kyrkorna gillar vi dock inte att reservera platser för dignitärerna, så kungen och drottningen kanske får sitta långt bak, eller får en ståplats – men det vore väl en intressant innovation.

En annan fundering. Den svenska nuvarande regeringen är enormt kristen, med tanke på att man regerar över världens mest sekulariserade land. Biträdande finansmarknadsminister Odell är äldste i en pingstförsamling, dessutom världens största sprithandlare efter försäljningen av Vin & Sprit, men han fick ju bra betalt för spriten. Socialminster Hägglund är f.d. pingstvän och numera passiv medlem i Svenska Kyrkan, minister Maria Larsson är SAM-are så vitt jag vet, miljöminister Carlgren håller på att bli katolik, men frågan är om han kommer att få ta nattvarden, försvarsminister Tolgfors är så vitt jag vet medlem i Betel i Örebro, Anders Borg har kommit ut ur garderoben och går och kallar sig för kristen. Det finns nästan ingen hejd på fromheten i denna regering. Man bör också komma ihåg att utrikesminister Bildt är gift med en aktivt troende katolik, så hustruns böner borde väl bita något på den sekulariserade Bildt. Och biståndsminister Gunilla Carlsson var tidigare gift med en aktivt troende katolik men skilde sig tydligen när hon blev minister. Vilka avtryck ger det i regeringsdeklarationen och i regeringens politik att det finns så pass många bekännande kristna i regeringen?

Sitter nu i lobbyn på mitt hotell i Chelsea och läser och skriver. Om några timmar ska jag bege mig till Heathrow för att åka tillbaka till Sverige. Det är en skakande information att den gigantiska amerikanska investmentbanken Lehman Brothers gått i konkurs. Företaget hör till en liten grupp av globala finansiella jetsetföretag som har tjänat enorma pengar, lyckats rekrytera de allra skickligaste bankirerna och toppstudenterna från ekonomiutbildningarna, gigantiska löner och en osannolik framgångssaga. Nu är allt slut. Den högavlönade, topputbildade personalen fick beskedet under måndagen. Det är bara att åka hem, du har inget jobb kvar, du får inte ens nästa lön utbetald. Har du gjort utlägg åt företaget så får du betala det själv. Lehman Brothers har inga pengar längre. Nyheten skakar om inte minst här i London, många av Lehman Brothers anställda jobbade i Londons finansdistrikt.

Ibland hör jag folk i tvivel och svackor klaga över att det är tufft att vara kristen. Men den Gud de flesta valt i västvärlden är Mammon, materialismen. Livet kretsar kring att tjäna pengar, skaffa sig materiella rikedomar och ägodelar, och lyckas man inte med det är man ändå materialist och Mammonsdyrkare, man drömmer istället om att tjäna en massa pengar och få en massa fina saker. Lehman Brothers påminner om att Mammon är en tuff Gud. Det är en Gud som lockar människor in i en materialistisk och självisk livsstil, och när de tror att de har fått något förlorar de allt. Inga rikedomar, ägodelar, bankkonton kan vi ta med oss till dödsbädden.

Det är bättre att läsa Jesu bergspredikan. Han sa att vi ska inte samla oss skatter på jorden, de försvinner och förgås ändå, (tänk på Lehman Brothers). Vi ska samla oss skatter i himlen. Och vi kan också läsa om att Guds rike är ett rike som består och som aldrig skakar. Mammons rike är minst sagt ganska svajigt, blir man påmind om denna dag när man läser om hur Lehman Brothers försvann över en natt.

Lördagen ägnade jag mig åt Örebro missionsskolas 100-årsjubileum, söndagen ägnades åt ledarsamlingar för Ungdomskyrkan Konnekt (med Helen Jaktlund som hedersgäst) och Söderhöjdskyrkan. Idag måndag har jag ägnat hela dagen åt att vara på residenset för borgmästaren hos City of London, the Mansion House. Har varit på konferens där tillsammans med 150 andra personer från hela världen, folk som representerar olika regeringar och företag. Det har diskuterats hela dagen om hur vi ska lösa världens största miljöproblem, utsläppen av koldioxid. Vi kom väl inte så långt idag, men det var intressanta föredrag och diskussioner. Pustar nu ut på mitt hotellrum i Chelsea. Life is fun. Min Gud är hela världens Gud och bryr sig om hur det går för vår planet. Och samarbetar vi med honom blir vi engagerade både i evangelisation, mission, församlingsbyggande – men vi kan också på olika sätt bli involverade i att hjälpa till med att lösa problemen på denna planet.

Har idag också läst den globala tidskriften ”the Economist” som nu skriver mycket om det kommande amerikanska presidentvalet. Det är en viktig fråga även för oss kristna i Sverige, därför att Gud, evangelikaler och kristna i allmänhet blir så stora och viktiga frågor i samband med amerikanska presidentval. Man kan inte vinna ett amerikanskt presidentval utan att få ett omfattande stöd från de kristna, inte minst de som kallas för evangelikaler. 23% av amerikanarna räknas som evangelikaler, det är ett samlingsbegrepp för baptister, pingstvänner, karismatiker och en rad olika samfund med en mer konservativ bibelsyn. De kristna som inte räknas som evangelikaler är framförallt katolikerna, men också  det stora blocket av mer liberala amerikanska kyrkor.

Obama har arbetat intensivt med att få stöd bland evangelikalerna, och hans stab har organiserat en omfattande kampanj riktat mot den målgruppen. Evangelikalerna har inte varit särskilt nöjda med McCain som man anser ligga ganska långt från de djupt engagerade och aktiva kristna. Genom att utse Palin som vicepresidentkandidat har dock McCain lyckats väcka intresset igen hos evangelikalerna. Palin har bland annat gjort sig känd för att vara total abortmotståndare.

Tyvärr tolkas både amerikansk politik och religion på ett ytligt och generaliserande sätt i svenska media och svensk debatt. Amerikanska evangelikaler är en brokig skara. De röstar och tycker i stor utsträckning som amerikaner i allmänhet. Det finns ju stora skillnader mellan Sverige och USA i frågor som gäller dödsstraff, synen på den offentliga sektorn, statens roll m.m. Fredrik Reinfeldt ligger t.ex. långt till vänster om Obama om man gör en strikt jämförelse. De kristna väljarna sticker inte ut i dessa frågor som gäller välfärd, skatter, utrikespolitik, dödsstraff m.m. Däremot sticker man ut i frågor som abort, gay marriage och undervisning om utvecklingsläran. Jämför vi med Sverige är svenska kristna väljare mer måna om en bra flyktingpolitik och mycket pengar till bistånd i jämförelse med genomsnittet. Men amerikanska kristna låter inte staten sköta dessa frågor på samma sätt. Den amerikanska biståndspolitiken är mycket mer privatiserad och sköts via gåvor och frivilligorganisationer i större utsträckning.

I en demokrati har kristna väljare lika stor skyldighet och rättighet som alla andra att göra sin röst hörd. Men eftersom det finns så många kristna i USA blir de med en automatik en politisk maktfaktor. Jag tycker inte att det finns någon anledning att moralisera över detta.

Däremot tycker jag att det blir problematiskt om tron på Jesus och Gud, och kristen tro i allmänhet nära kopplas till ett visst politiskt parti. Jesus är hela världens frälsare, både blåa, gröna och röda älskar Jesus. Jag tycker också att det blir problematiskt när kristna väljare sticker ut i några enstaka frågor som då förknippas med att vara kristen. Det är naturligt att vi kristna är skeptiska till aborter, har synpunkter på att samhället blir för gay-liberalt, och vill ha en nyanserad bild av jordens uppkomst – i skolundervisningen. Men om några frågor helt förknippas med att vara kristen – tycker jag det blir mer besvärligt kommunikationsmässigt.

Sedan tycker jag också att vi inte får förandliga politiken. Om jag ska åka flygplan har jag hellre en pilot som är ateist, men som är en skicklig och erfaren pilot, än en pilot som är en tungomålstalande pingstvän (om Sten Gunnar Hedin läser detta, det är inget angrepp på pingströrelsen), men som kör ett flygplan för första gången.

Att vara politiker handlar om att på ett klokt och genomtänkt sätt leda en nation och hantera dess ekonomiska tillgångar på ett bra sätt. Och i de flesta frågor har nog religiösa tillhörigheten inte någon avgörande betydelse. Det finns religiösa sekter som tycker att man inte alls ska ägna sig åt politik, det är ”världens” arena och hela världen är i den ondes våld. Men bland USA:s evangelikaler finns det ett intresse och engagemang för att aktiva troende ska få del av politikens viktiga poster. Det är väl en rimlig ambition?

Hej igen alla läsare av min blogg. Har kommit hem lördag kväll vid midnatt efter en heldag på Örebro missionsskola, där jag har varit med och firat 100-årsjubiléet. Har medverkat med att hålla två föredrag om ”folkkyrka eller sekt”. Och enligt god akademisk manér hade jag professor emeritus Bert Stålhammar som opponent. Han och jag var dock ganska överens. Stålhammar efterlyste ett starkt, beslutsmässigt och tydligt ledarskap inom kyrkorna, han tycker att det är för mycket demokrati och försiktighet som råder. Hans synpunkter på kyrkornas ledarskap är intressanta och värda att reflektera över. Besökte också John Ongmans grav tillsammans med en grupp EFK-are. Ongman dog 1931 men har i ett 125-årsperspektiv varit en av de mest framträdande ledargestalterna inom svenska kristenheten. Att förvalta och utveckla det arv han lämnade efter sig är en gigantisk utmaning för dagens EFK-are.

I morgon kväll är jag med och ordnar en medarbetarsamling för alla som är engagerade i Ungdomskyrkan Konnekt, vi håller till på en restaurang på Södermalm, och har hyrt hela källarlokalen. Helen Jaktlund är inbjuden som hedersgäst. Söndag kväll flyger jag till London för att vara med på en global energi- och klimatkonferens och är borta till tisdag kväll. Ska dock försöka sköta bloggen från London.

Det har kommit in massor av kommentarer senaste dygnet. Många läsvärda synpunkter men jag har ingen chans att svara på allt. Vill dock beröra en fråga, Kristoffer Lagers fråga om en kristen syn på abortfrågan – en Biblisk grund för det. Ger här ett kortfattat svar, det finns flera experter som har skrivit på bloggen i detta ämne och som säkert kan komplettera.

Någon abortverksamhet i modern mening förekom inte på Bibelns tid, däremot förekom redan då försök att avbryta graviditeter och dessutom praktiserades den hemska seden att ”sätta ut” och överge oönskade barn. Den kristna kyrkan gjorde upp med denna praxis och som jag förstår kyrkohistorien finns det en linje i detta från den tidiga kyrkans historia. Under de senaste 100 åren när sjukhusaborter har blivit allt vanligare har den kristna kyrkan i alla dess schatteringar varit konsekventa abortmotståndare. Bland vissa liberala kyrkor i västvärlden började dock abortmotståndet att svikta under sjuttiotalet, då fri abort började genomföras i ett antal länder. Den Katolska kyrkan har dock varit mycket konsekvent i sin etik och i sitt motstånd mot aborter.

Bibeln talar om det ofödda livets stora värde. I Jeremia 1:5 läser vi: ”Innan jag formade dig i moderlivet utvalde jag dig, och innan du kom fram ur modersskötet helgade jag dig. Jag satte dig till en profet för folken”. Gal. 1:15: ”Han som utvalde mig redan i moderlivet”, skriver Paulus. Det står i Lukas 1:41 om Johannes döparens mamma Elisabet att ”barnet spratt till i hennes moderliv”. Notera att fostret kallas för barnet. Även i v. 44 där det står att barnen spratt till av glädje.  I Psaltaren 139 kan vi läsa: Du har skapat mina njurar, du sammanvävde mig i moderlivet. .. Dina ögon såg mig medan jag ännu var ett outvecklat foster.

Ja detta är några exempel som visar på att Bibeln ser den ofödda människan som ett barn, det är Gud som är verksam i fosterutvecklingen, och Gud verkar i den oföddes liv. Bibelns kategoriska budskap om icke-våld och att inte dräpa, en rimlig slutsats är att det gäller även den ofödda.

Men Bibeln handlar inte bara om lag och sanning, den handlar också om förlåtelse, nåd, befrielse och upprättelse, det gäller alla former av fel och synder vi har begått, inklusive abort.

Sedan kan man utifrån allmänna humanistiska principer komma fram till samma slutsats. Från befruktningsögonblicket formas människan successivt och det finns ingen tydlig punkt där man kan säga att man inte är en mänsklig varelse, den moderna forskningen om fosterutvecklingen förstärker en negativ abortsyn.

Det vore intressant om Bengt Malmgren kunde komplettera med hur man resonerar inom Katolska kyrkan i denna fråga.

Robert Liljegren har ställt frågor till mig på denna blogg om det jag skriver här är EFK:s uppfattning. Det är en bra fråga. Jag ska försöka ge ett svar.

1. Jag är alltså vald till ordförande för Evangeliska Frikyrkans styrelse. Jag valdes första gången år 2002 och har sedan omvalts under full enighet i styrelsen, och är nu omvald till år 2010. Styrelsen väljs av Evangeliska Frikyrkans kongress. Jag valdes in första gången i Örebromissionens styrelse 1994 och har sedan omvalts kongress efter kongress. Anders Blåberg är som missionsdirektor vald av Evangeliska Frikyrkans kongress. Formellt sett är jag Blåbergs chef, men enligt min uppfattning har han ett större mandat än vad jag har att företräda EFK. Han är heltidsanställd för att leda vår verksamhet och han är direktvald av vår kongress. Så den huvudsakliga talesmannen för EFK är Anders Blåberg. Jag har dock fått ett mandat från styrelsen att vara kristen samhällsdebattör, och har ganska fria händer i denna roll. Man bör också komma ihåg att i nästan alla organisationer har en ordförande ett mandat att företräda organisationen i det offentliga livet inklusive media, men det bör finnas en tydlig anvsvarsfördelning mellan ordförande och VD, eller i detta fall missionsdirektor. Man bör också komma ihåg att kristen samhällsdebattör var jag långt innan jag valdes som EFK-ordförande, hade en artikel publicerad på DN debatt redan i början av åttiotalet bl.a.. Jag är inte bloggare, skriver i tidningar m.m. på grund av att jag är EFK:s ordförande, hade förmodligen varit lika aktiv skribent även om jag inte vore EFK-ordförande.

2. När jag skriver på bloggen eller skriver artiklar i olika tidningar, TV- och radiointervjuer m.m. brukar presentationen av mig variera beroende på vad det gäller för ämne. Ibland kan det handla om en fråga där man kan hävda att det finns en EFK-uppfattning. Då kan det vara naturligt att presenteras som EFK-ordförande. Ibland skriver man om en fråga där det inte finns någon EFK-uppfattning men där det ändå är positivt för EFK att dess ordförande deltar i debatten. T.ex. i somras när jag medverkade i FRA-debatten, blev intervjuad i TV och Radio, och kommenterad och citerad i cirka 40 tidningar i Sverige. EFK har ingen uppfattning om FRA men bedömningen var att det inte var till någon nackdel för EFK att jag stack ut hakan i denna fråga. När jag skrev på DN debatt i fjol och kritiserade kyrkans flathet under andra världskriget, vilket sedan följdes upp av TV, såg jag också som oproblematiskt att jag presenterades som EFK:s ordförande. När det gäller dessa utspel har ingen EFK-are hört av sig till mig och klagat. Jag har även i olika sammanhang uttryckt ganska miljöradikala uppfattningar, och där jag har haft ordförandetiteln, men ingen EFK-are har klagat på detta.

3. Ibland deltar jag i debatt där jag vet att det finns olika uppfattningar inom EFK. I sådana lägen är jag noga med att uttrycka att detta är min personliga uppfattning. T.ex. när jag deltog i morgonsoffa i TV och diskuterade bojkott av Israel, jag betonade då i direktsändningen att EFK hade ej tagit ställning, det var min personliga uppfattning. När jag skrev i Svenska Dagbladet i fjol i abortfrågan presenterades jag för säkerhets skull som statsvetare. Jag är nog av den uppfattningen att en företrädare för en kristen organisation måste kunna delta i debatt och föra fram synpunkter i en fråga utan att ha total enighet i egna led om denna fråga. Tidigare ärkebiskopen KG Hammar som gjorde utspel minst en gång i månaden, fanns det någon fråga där Svenska Kyrkan enhälligt stod bakom det han sade? Jag har dock svårt att tänka mig att EFK väljer en ordförande, ger personen ganska fria händer som samhällsdebattör och opionsbildare, om inte personen står för värderingar och uppfattningar som inte präglar rörelsen i stort. Jag har också mött mycket uppskattning inom EFK, men visst har jag enstaka kritiker här och där.

4. Denna blogg är min privata blogg där jag uttrycker mina privata åsikter. Nu tror jag att mycket av det jag skriver har full support från EFK:are men jag kan också tänka mig att jag ibland tar upp frågor där det finns olika uppfattningar inom EFK. Eller att jag ibland skriver om frågor där det inte finns någon uppfattning alls inom EFK.

5. En avgörande punkt för mig är dock alltid att ha Bibeln som rättesnöre, och i de fall där Bibeln är oklar en otydlig, att luta sig mot en hyfsat samstämmig kristen tradition, om en sådan finns. På den punkten har jag och EFK samma bedömningskriterier.

6. Jag är väl medveten om svårigheten att företräda en organisation och samtidigt vara en aktiv debattör, eftersom allt man säger och skriver förknippas med EFK. Försöker hantera detta på ett klokt sätt och har kontinuerlig dialog med både missionsdirektorn och kommunikationschefen hos EFK.

7. Mest intern kritik för mitt skrivande fick jag för 5-6 år sedan, dels när jag framförde kritiska synpunkter på hur Världen Idag lanserade sig gentemot Dagens ägarsamfund, dels en artikel med kritiska synpunkter på Livets ord, och dels när jag förde fram kritiska synpunkter på att så många kristna organisationer fördömde USA:s agerande när det gäller att störta dåvarande Irak-regimen. I den frågan har jag senare nyanserat min uppfattning. När det gäller Världen Idag och Livets Ord tycker jag att situationen har förändrats i positiv riktning sedan jag skrev dessa artiklar.

8. När det gäller bloggen ser jag det som ett forum för diskussion, testa idéer, föra fram synpunkter på aktuella händelser och frågor, men också vara lite personlig. Jag betraktar en artikel i en tidning som ett mer officiellt uttalande än det jag skriver på bloggen. Min erfarenhet hittills av bloggande är dock att inte alla uppfattar det på det sättet.

9. Jag har också andra uppdrag inom svenska kristenheten och valdes bland annat till ordförande i Claphamstiftelsen i början på året. När jag företräder Claphamstiftelsen är det endast i situationer där det tydligt framgår, t.ex. när jag och Christer Sturmark skrev om religionsfrihet i Expressen i januari.

Jag hoppas att denna redogörelse ska skapa någon klarhet.

�

Nu har det kommit in över 100 kommentarer kring abortfrågan. Ska försöka summera denna debatt endera dagen. Fortsätt gärna med ytterligare inlägg om det är fler aspekter som behöver komma fram.

Skulle dock vilja publicera igen det första inlägget jag skrev när jag startade denna blogg 17 juni, hade då mycket få läsare så de som läser min blogg idag har nog missat detta.  Det är något av min programförklaring, det handlar om i vilken riktning jag tror att vi behöver röra oss som församlingar och kristna i Sverige.

Här följer inlägget:

Den kristna kyrkan i Sverige har brottats med en hel del motvind senaste 50-60 åren. Den äldre frikyrkligheten har också under många år känt av vikande medlemssiffror, även om det fortfarande är i varje fall en halv miljon svenskar som räknar sig som aktiva kristna.  De internkristna debatterna har varit intensiva om hur trenden ska vändas. Frikyrkorna tycker jag dock borde få underkänt, vi förmedlar ett unikt budskap, evangeliet om Jesus Kristus, men har inte lyckats kommunicera detta på ett bra sätt till svenska folket. De äldre frikyrkosamfunden är ganska långt ifrån fornstora dar.

Idéerna och debatterna har pågått i många år om hur trenden ska vändas. En idé har varit en mer användarvänlig och lättillgänglig kyrka, med låga trösklar, framförallt med amerikanska Willow Creek som förebild. En annan idé är att mer söka sig tillbaka i kyrkans historiska rötter, och gräva ur kyrkans tradition, att mer intressera oss för det katolska och ortodoxa arvet. Det är framförallt Bjärka-Säby i Linköping och Peter Halldorf som driver den linjen. En variant av detta som är på agendan idag är att söka oss tillbaka till de anabaptistiska rötterna, en radikal kyrka med en alternativ livsstil. Ett tredje spår är mer av det pingst-karismatiska, den senaste trenden är att åka till Lakeland i Florida och få del av den väckelse som finns där, och som pågår just nu. Andra har sökt inspiration genom att åka till världens största kyrka i Seol Korea, och lära sig om smågrupper och annat. Att hitta nya vägar för bön och bönestrategi menar en del är lösningen. En annan kristen variant är det som präglar Allhelgonakyrkan i Stockholm där Olle Carlsson är präst och Jonas Gardell är en av huvudaktörerna. En renodlat postmodern kyrka med ett mycket högt tak och där man inte prackar på folk färdiga tros- eller moralpaket. Allhelgonakyrkans tak är dock så pass högt så jag tycker att man har tappat bort det som är signfikant kristet.

Ett problem med alla dessa modeller är att de är ganska inåtvända. Det handlar om att få folk att komma till kyrkan. Kom till oss är budskapet, och man försöker göra kyrkan sådan att folk vill komma. Men det vill de ju inte, inte minst frikyrkorna når en ganska begränsad grupp människor utanför egna kretsarna, och den långsiktiga trenden är nedåtgående. Vi kristna vill leva i våra trygga miljöer, och kyrkan är vår hemmaplan, vår bekvämlighetszon. Men Jesus kallade sina lärungar för 2000 år sedan att gå ut. Att vara där folk är. Att spela matcherrna på bortaplan istället.

Jag har ett annat uppslag och spår om hur framtidens kyrka ska se ut och hur vi ska vända trenden. Det är ingen unik idé, men jag tycker inte att det kommer fram på ett tillräckligt dominerande sätt i de ovan beskrivna modellerna. Att jag har ett annat förslag betyder inte att jag tycker att allt det andra är fel.

Det handlar om att vara en socialt engagerad kyrka. Att vara där behoven är som störst. Att bry sig, att engagera sig i sina medmänniskor. Att kyrkan ska vara en spjutspets när det gäller evangeliet och socialt engagemang. Frälsningsarmén har det i sina gener. Hela satsningen på Ersta byggdes upp av socialt engagerade kristna som både förde fram evangeliet om Jesus men också engagerade sig i utsatta människors situation. Hela frikyrkorörelsen i Sverige växte fram hand i hand med nykterhetsrörelsen, under andra halvan av 1800-talet, dåtidens vassaste och angelägnaste sociala rörelse i Sverige.

I den moderna frikyrkan har det sociala engagemanget ofta professionaliserats. Det sköts av professionella sidoorganisationer, ofta med en viss distans från vanliga församlingar. De vanliga kyrkorna har i alltför stor utsträckning blivit borgerliga medeklassmiljöer för de välmående och välanpassade. Vi kyrkor har ju ofta en radikal social profil, t.ex. uttryckt i uppropet för flyktingar häromåret. Men om vi gör dessa plakatmanifestationer utan att faktiskt engagera oss för flyktingar i vår församling, då blir vi inte så mycket mer än fariseer och hycklare. Naturligtvis finns det många positiva undantag, församlingar med starkt engagemang för flyktingar, för missbrukare eller någon annan grupp i samhället som behöver stöd. Ett positivt paradexempel är Klara Kyrka i Stockholm och EFK-församlingen New Life i Stockholm.

Vad är de stora utmaningarna idag och där vi som kristna behöver gå in och engagera oss på ett praktiskt sätt? I Stockholm har den mest heta frågan senaste 8 månaderna handlat om ungdomsvåldet. Och alla vet att ungdomsvåld är nära kopplat till missbruk av någon form. Och all vet att våld och missbruk ofta är kopplat till frånvarande och oengagera föräldrar, eller en trasslig hemsituation. Jag var med i samband med Anton Abeles stora anti-våldsdemonstration i Kungsträdgården i höstas, efter Ricardo-mordet. Och jag undrade då var vi kristna var någonstans. Vi var inte ens på banan, vi var inte där, det verkade som att vi inte brydde oss. Trots att vi representerar fredens, fridens och icke-våldets evangelium om Jesus Kristus. Istället för att vara spjutspetsar kändes det som att vi inte ens fanns på åskådarläktaren.

Jag och några vänner har nu börjat Ungdomskyrkan Konnekt i Stockholm. Det handlar om att vara ute på fredagsnätterna bland tonåringar som dricker (för mycket) öl och röker hasch. Anton Abele efterlyste vuxna som är ute på nätterna. Vi gör pannkakor, har med oss en jättestor kaffetermos och bjuder tonåringarna på. Och det känns som att alla gillar att vi kommer ut. Att flytta ut kyrkan på stan är konceptet. Att vara där folk är. Att vara där behoven finns. Vi står och gör våra pannkakor, bjudet på kaffe och pratar med ungdomarna. Och när de hör att vi kommer från en kyrka, känns det som att många vill prata med oss om Gud och tro, och det verkar som om 15-18 åringarna som aldrig har varit i en kyrka inte har en barlast med massa förutfattade meningar om oss kristna. De nattliga samtalen kring grillen, det är min nya kyrka. Det är där min kristna tro blir verklighet. Långt bort från katedraler, och alla dessa oändliga sammanträden som vi kristna slösar bort vår tid på.

Jag har nu varit ute ett antal fredagskvällar- och nätter. En sak förundrar mig. Trots 8 månaders debatt om ungdomsvåld så är det väldigt få föräldrar som är ute och nattvandrar. Och från kyrkorna är det några enstaka personer. Vi har en person som verkligen bryr sig. Det är Helen Jaktlund, som leder arbetet med farsor och morsor på stan. När vi har varit i Tantolunden på fredagsnätterna, vem dyker inte upp där om inte Helen Jaktlund. Är hon den enda kristna personen i Stockholm som långsiktigt och konsekvent har engagerat sig för ungdomarna ute på stan, för ungdomarna i riskzonen?

Abortfrågan berör mig på djupet. Jag och min fru är totala abortmotståndare. Vi menar att det är en självklar kristen hållning. Sedan inser vi att det är komplicerat på samhällsnivån och som samhället ser ut kan denna kristna grundhållning inte transformeras om till samhällets lagstiftning hur som helst. Det är få människor som har samma inställning i denna fråga som vi har. En icke-abort livsstil kräver ju också en återhållsam livsstil när det gäller sex, som få moderna människor accepterar. Vi har vid flera tillfällen varit engagerade i att stötta vänner i abortsituationer och där de har valt att föda sitt barn. Jag har också valt att jobba med abortfrågan när jag skrev min doktorsavhandling under första halvan av åttiotalet. Jag har läst varenda rad som har skrivits i Sverige under 100 år om abortfrågan. Därför är jag mycket skeptisk till både samhällets och kyrkornas liberalisering i denna fråga.

Jag lyssnade sent igår kväll på en lokalradiodebatt mellan Pelle Hörnmark och Mats Selander. Det som dock gjorde mig förvånad var att Hörnmark inte svarade på frågan om det fanns personer i församlingsledningen, och som har varit engagerade som församlingens missionärer, som arbetar med att utföra aborter. Frågan kan ju bara besvaras på två sätt. Ja eller nej. Om svaret är nej är ju situationen ganska enkel för Hörnmark, Selander överdriver och har fel när det gäller fakta. Hörnmark vinner lätt debatten. Svaret borde ju vara ett självklart nej, jag förstår dock varför inte Pelle säger det. Men om svaret är ja på frågan, är det en viktig principfråga. Och då behövs en förklaring hur varför man tänker och resonerar och hur den typen av arbete kan vara förenligt med församlingens policy. Efter att ha hört denna radiointervju, måste jag i ärlighetens namn säga att jag ställer samma frågor som Selander. Och att svara ja eller nej borde inte vara så svårt.

Oj då, det tog skruv ordentligt. 54 kommentarer hittills på mitt inlägg om abort. Igår var det rekord för antalet besök på min blogg som uppgick till närmare 700 på en dag (totala antalet besök, ej unika besökare) Tack för alla engagerade inlägg, har försökt att läsa igenom dem idag. Ett särskilt tack till Gun-Britt för att du delger något av din intressanta forskning och ingående kunskaper. Ett särskilt tack till Eva som delar med sig av sina egna aborterfarenheter. Jag vill också stryka under det Elof säger, att en kristen abortkritik måste kopplas till en helhetssyn när det gäller icke-våld och att vi socialt enagerar oss för att hjälpa kvinnor i abortsituationer. Tycker igen att Bengt Malmgren skriver ett bra inlägg på Bengts blogg där han kommenterar debatten. Ett tack också till Mats Selander och Johan Lundell, verkliga experter på frågan, för insiktsfulla inlägg på denna blogg. Och ett tack till alla er andra som har bidragit till debatten.

Jag anser också att en konsekvent kristen icke-våldsetik och att värna om alla människors liv, och att vi som kristna aldrig kan sortera in människor i kategorier som önskade eller icke-önskade, även ofödda barn, medför att aktiva kristna i ledaruppgifter i våra församlingar inte på något sätt i sitt yrkesliv kan delta i abortverksamhet. Det borde vara självklart.

Jag har skrivit flera artiklar i abortfrågan senaste året, bland annat i Svenska Dagbladet i april i fjol. Den hittas i fliken till höger på förstasidan i min blogg. Artikeln orsakade väldigt många kommentarer och blogginlägg. Där hänvisar jag bland annat till att det i USA finns en sekulär feministisk organisation som är emot fri abort, därför att man menar att abort är uttryck för mannens förtryck av kvinnan. Alltför ofta är det män som pressar kvinnor att göra abort, därför att man inte vill ta ansvar för sitt barn, medan kvinnan allra helst skulle vilja föda barnet. Det är en synpunkt som inte får föras fram i Sverige. Jag hade också flera artiklar införda i Dagen i fjol i detta ämne, i polemik med kristdemokraternas partiledning.

Och sedan märker jag att det bland vanligt folk finns ett stark abortkritisk opinion som är nedtystad idag av det politiskt korrekta etablissemanget. Ett antal abortkritiska artiklar har publicerats senaste åren i Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet bl.a. där krönikörer och kulturskribenter argumenterar för en mer restriktiv abortsyn.

Det klagas på att kristna ledare är för tysta. Vill dock ge en eloge till att Sten Gunnar Hedin och biskop Arborelius har varit klara och tydliga i denna fråga, inte minst under de senaste åren. Och naturligtvis Ulf Ekman. En gång i tiden var också ärkebiskopen och övriga biskopar klara och tydliga i denna svåra etiska fråga. Men det var ett tag sedan.

Tidningen Dagen gick ju ut med rubrikerna förra helgen att det har blivit storbråk och bloggbråk mellan mig och pingstledaren Sten Gunnar Hedin. Sedan förde man oss samman förra tisdagen för samtal. Samtalet och intervjun publiceras i Dagen idag. Vad tycker läsaren av denna blogg? Är det ett storbråk/bloggbråk? Eller ett trevligt och harmoniskt samtal mellan två personer med små nyansskillnader i synsätt?

Tack för alla engagerade inlägg under måndagen angående abortfrågan. Återkommer med en samlande kommentar så fort jag hinner. Samma sak gäller Sveriges Kristna Råd, där ställs frågor som jag inte kan svara på, så jag måste kolla upp eller bolla över frågorna till Anders Blåberg som vet mer.

MRO har genomfört en abortdemonstration utanför Pingstkyrkan i Jönköping. Vad jag förstår är det en protest mot att det finns personer (person) i församlingsledningen som yrkesmässigt deltar i abortverksamhet. Jag vet inget om de lokala förhållandena så jag varken vill eller kan kommentera det.

Däremot tycker jag att det finns stora oklarheter i hela den protestantiska kyrkan kring hanteringen av abortfrågan. Katolska kyrkan har en tydlig och genomtänkt teologi och etik när det gäller skydd av det ofödda livet. Människans liv är okränkbart från befruktningsögonblicket. Men vad tycker egentigen de protestantiska kyrkorna, lutherska statskyrkor, baptistkyrkor, pingstkyrkor m.m.

Och jag tycker också att vi måste hålla isär två saker. Hur ska vi leva och tänka som kristna, vad är ett genuint och autentiskt kristet liv, och vilka synpunkter ska vi ha på samhällets lagstiftning. Vårt första ansvar som kristna är hur vi lever och vilken standard och praxis det finns i våra kyrkor och församlingar. Om vi inte lever som vi lär kan vi knappast med någon trovärdighet påverka någon lagstiftning.

Bibelns budskap är att vi inte ska döda. Jesus skärper  detta budord i bergspredikan. Det handlar inte bara om att inte döda, det handlar också om att inte visa hat, vrede, bitterhet mot varandra, dödandets första steg. Budordet om att inte döda har av radikala kristna grupper under historiens gång tolkats som ett radikalt motstånd mot all användning av våld. Och i den kristna kyrkans historia har det alltid innefattat skyddet av det ofödda barnet. Det mest värnlösa livet som finns. Och där människor idag i hela västvärlden sorteras in i två grupper, önskade eller oönskade. De önskade får leva, de oönskade hamnar i sjukhusavfallet.

Jag har svårt att förstå logiken hos djurrättsaktivisterna och de radikala miljöaktivisterna. Man värnar om djurens liv och rätt att leva, man värnar om naturens rättigheter och skydd. Men de ofödda barnen då? Jag stöder djurrättsaktivisterna och miljöaktivisterna, deras kamp för livet och naturen ligger i linje med kristna tankar. Men jag förstår inte alls varför man helt glömmer bort skyddet och värnandet om det ofödda människolivet.

Och det verkar som att vi lever i ett samhälle som inte orkar med en seriös diskussion om etiken kring abortfrågan och hur vi ska värna om det ofödda livet. Flosklerna börjar hagla direkt. Men om inte vi i protestantiska kyrkan i alla dess förgreningar kan föra en etisk diskussion och värna om en konsekvent kristen livsstil på detta område, och skapa förutsättningar för att i varje fall våra församlingar ska vara miljöer där aborter inte ska behöva vara en lösning – då är krisen total.

Förmodligen blir den vanliga ryggmärgsreaktionen i detta fall att man skäller på demonstranterna och deras metoder. Istället för att lyfta upp på agendan, den stora frågan, om hur alla barn ska kunna vara önskade, både ofödda och födda. MRO-ledaren Mats Selander är intelligent och mycket genomtänkt, jag känner honom sedan många år tillbaka. Jag känner ingen kristen som har så många akademiska poäng i filosofi som han har. Vad är det Mats vill säga? Kan vi inte i varje fall möda oss om att lyssna?

Min undran är: Fram till sextiotalet var hela den kristna kyrkan helt emot abort, med Svenska Kyrkans biskopar i spetsen? Senaste 25 åren har den kristna kyrkan blivit allt tystare i denna fråga, och säger idag nästan ingenting, med undantag för Livets Ord och Katolska kyrkan. Varför? Har Gud ändrat uppfattning? Eller är det av evangelisationsstrategiska skäl – att man vill tona ned kontroversiella frågor som hindrar förkunnandet av evangeliet? På vilket sätt har i så fall evangelisationen gynnats av denna tystnad?