Arvid Nordquist har skrivit kommentar nr 87 som följd av min bloggtext 11 september om Pelle Hörnmarks radiodebatt med Mats Selander. Nordquist tycker att jag bör be om ursäkt till anklagade ledare, jag bör ödmjuka mig och undrar försynt om jag vill skapa en ny syndakatolog med fokus på kristna apotekare som skriver ut abortpiller, mot kristna lärare som lär ut läroplanens liberala sexvärderingar och mot kristna som jobbar i sjukvården med anknytning till abortverksamhet. Sedan tycks även han antyda att jag driver en kampanj mot pingströrelsen.

Inlägget är så pass kraftigt och principiellt viktigt så jag ser mig nödsakad att ge en kommentar.

För det första: detta är en blogg – jag tycker att det är obegripligt att jag ska bli kritiserad för alla inlägg som skrivs på min blogg. Vem som helst får skriva på min blogg. Jag har hittills inte haft möjlighet att redigera inläggen och har inte censurerat inläggen. En blogg är ”Speakers Corner”, Fria talares tribun, vem som helst får skriva inlägg på min blogg. Börjar det publiceras obscena och nynazistiska budskap, får jag naturligtvis se över detta, men än så länge har alla kommentarer publicerats. Det är helt riktigt att det har skrivits många kommentarer på denna blogg som är negativa till Pelle Hörnmarks agerande i denna fråga – men jag kan inte ta ansvar för det. Kommentarerna hade mycket väl kunnat gå i helt motsatt riktning.

I mitt första inlägg den 8 september var jag noga med att poängtera att jag inte kände till något om situationen i Jönköping. Inlägget handlade bara om abortfrågan ur principiell synpunkt. Jag bara anknöt till denna demonstration, som ett skäl till att ta upp abortfrågan.

I mitt andra inlägg den 11 september tog jag kortfattat upp om radiodebatten mellan Mats Selander och Pelle Hörnmark, och ställde bara frågan varför Hörnmark inte svarade på Selanders frågor. Hörnmark hade ju enkelt kunna blåsa av hela debatten genom att svara på Selanders frågor. Men det har han inte gjort utan har kommit med vaga antydningar som bara har satt myror i huvudet på oss andra. Så min kritik den 11 september handlade enbart om Hörnmarks kommunikationsstrategi.

I ett ytterligare inlägg skrev jag om en kristen syn på abortfrågan, som har genomsyrat kyrkans historia, och som är förankrad i Bibelns undervisning om det ofödda barnets status. För mig blir det en tydlig etisk konsekvens att jag som kristen inte kan göra abort eller medverka på ett direkt sätt i abortverksamhet. Jag tar för givet att Pelle Hörnmark håller med, men skulle önska att han sade det lite tydligare.

Att försvara 2000 års gammal kristen etik, som är välgrundad i Bibeln, tänker inte jag be om ursäkt för. Jesus och Bibeln är mitt rättesnöre, inte tidsandan – det är min strävan, även om jag vet att det inte är lätt alla gånger.

På onsdag 24 september kommer Svenska Evangeliska Alliansen att ordna en demonstration och manifestation utanför Indiens ambassad klockan 11.00. Ambassaden ligger på Adolf Fredriks Kyrkogata 12, bredvid Citykyrkan i centrala Stockholm, t-bana Hötorget.

Anledningen är den snabbt växande förföljelsen mot kristna i Indien, framförallt i delstaten Orissa, många kristna har blivit mördade av hinduiska nationalister. Vi vill stå upp för våra lidande trossyskon, jag kommer att medverka tillsammans med Stanley Sjöberg, Sten-Gunnar Hedin och Stefan Gustavsson.

Mer information och bakgrund ges på Svenska Evangeliska Alliansens hemsida, www.sea.nu.

Välkommen med för att stötta Indiens förföljda kristna.

Har just kommit hem från gudstjänst i Elimkyrkan i Stockholm. Väldigt inspirerande. Och det kändes att de gillade min predikan också, så entusiasmen var ömsesidig. Fräscha och levande församlingar är en riktig höjdpunkt i det svenska samhället. Och tänk vilken kick och stöd det är att delta i söndagens gudstjänst. Jag har nästan lust att ropa ut på taken, åk till kyrkan. Det är inte så tråkigt som ni tror. I varje fall inte i en del kyrkor. Det finns ju massor av stela, formella och erbarmerligt tråkiga gudstjänster också, men inte så i Elimkyrkan.

Och det är så bra att statskyrkomonopolet avskaffades på 1800-talet och att vi har religionsfrihet. Man kan gå till vilken kyrka man vill. Men att man inte behöver gå till en kyrka, det ska vara frivilligt. Men jag vill gärna uppmuntra folk att ta sig dit, men välj en bra kyrka. Ett bra sätt att ta temperaturen på en kristen kyrka är att kolla medelåldern, ju yngre, ju bättre. Det var ett generaliserande påstående – men innehåller ett visst mått av sanning.

Predikan handlade om att vara kristen sju dagar i veckan. Vi alla tjänar Gud med allt vi har och är, det är inte bara pastorn. Jesus bor i oss när vi har tagit emot honom och vi tar med honom till skolan, vårdcentralen, dagiset, banken, företaget – eller var vi nu jobbar någonstans eller pysslar med på dagarna. Det kristna livet är en helhet och allt gör vi för att tjäna och ära Gud, när vi firar gudstjänst, när vi tar hand om våra barn, när vi är på jobbet, när vi pratar med grannarna.

Norge har sänt tre framstående predikanter till Sverige (skämt), det är Runar Sögaard, Helge Fossmo och EFK:s Öivind Tolvsen, pastor i Immanuelskyrkan i Örebro och medarbetare i EFK:s Sverigeprogram. På EFK:s styrelsemöte fick vi igen höra Öivinds föredrag om tillståndet inom svenska frikyrkan. Siffrorna är alarmerande. Nedgången har fortsatt under 2000-talet och antalet församlingar minskade under fem första åren efter 2000 med 8 % till 2600. Antalet frikyrkomedlemmar minskade från 237.000 till 224.000. Siffrorna är lägre än en del annan statistik beroende på att Öivind har räknat bort all dubbelräkning genom medlemmar som är med i församlingar som ingår i flera samfund.

Tolvsens analys visar att det finns 113 frikyrkor i Sverige som är starkt växande och som har vuxit med mer än 30 procent under en femårsperiod. 179 församlingar är växande, med en tillväxttakt på 10-30 procent. 1100 församlingar är minskande eller starkt minskande. Det är alltså betydligt fler församlingar som minskar än som växer. Under första fem åren av 2000-talet har vi alltså tappat antalet frikyrkomedlemmar motsvarande Svenska Alliansmissionens storlek.

Vi är på väg mot en långsam död i svensk frikyrklighet. Enda räddningen är omvändelse, en ny väckelse, och en storskalig satsning på församlingsgrundande – ett församlingsgrundande som är effektivt när det gäller att föra människor till tro på Kristus. Att förändras eller försvinna är alternativen för svensk frikyrka. Vad väljer vi? Blir något bättre för att vi sitter och deppar och är modlösa? Finns det en mer konstruktiv väg framåt?

Vi har nu tvådagarsmöte för Evangeliska frikyrkans styrelse. Många intressanta och spännande framtidsfrågor tas upp. Igår gick vi igenom hela vårt internationella arbete, vi bedriver mission i 40 länder. I går  beslutade vi också om att börja arbeta i ett nytt land i Afrika. Enormt spännande.

Igår välkomnande vi också och fattade beslut om att ta emot 4 nya församlingar, Falu Kristna församling, Örebrokyrkan, New Life Göteborg och Evangeliska Kyrkan Göteborg. Den sistnämnda församlingen består främst av folk from Kongo Kinshasa. New Life Göteborg är en satsning från New Life i Stockholm.

Idag på förmiddagen går vi igenom situationen för barn- och ungdomsarbetet. Det blomstrar i många EFK-församlingar. Vi noterade bland annat det spännande barnarbetet i Rinkeby, det kryllar av barn i Korskyrkan i Karlstad, och i församlingen i Jävre. Men många församlingar har inget barn- och ungdomsarbete alls. Vi noterar också att det kristna barn- och ungdomsarbetet totalt sett har kraftigt gått tillbaka i Sverige. Våra siffror visar att bara 50.000 finns med i de traditionella frikyrkornas ungdomsarbete (statsbidragsberättigade). Detta är en gigantisk utmaning för att hitta nya vägar för att barnen och ungdomarna i Sverige ska få höra om Jesus, och att de barn- och ungdomar som växer upp i våra församlingar, ska få möta Jesus, få andlig vägledning, så att de kommer in i ett fungerande kristet liv som håller i längden.

Sitter nu på tåget på väg till Örebro för två dagars möte med Evangeliska Frikyrkans styrelse. Anledningen till varför vi har så långt möte denna gång är att vi ska ha en total genomgång av hela EFK:s verksamhet och ett internationellt seminarium där vi ser över arbetet i de olika länderna. EFK arbetar med mission i ett 40-tal länder och vid detta styrelsemöte ska vi fatta beslut om att satsa på ett land till. Ett annat spännande beslut är att ta in några nya nygrundade församlingar i vår gemenskap. Sedan ska vi naturligtvis prata om ekonomi, och just nu ser det ganska stabilt ut för Evangeliska Frikyrkans ekonomi.

Laddar också för min predikan i Elimkyrkan i Stockholm på söndag klockan 11.oo. Jag tror att jag kommer att tala om hur man kan leva som kristen i vardagen. Att tjäna Kristus med allt vad vi är och allt vad vi gör – det är utmaningen. Har någon bloggläsare någon bra input att ge på det temat?

Ungdomskyrkan Konnekt är igång förstås fredagkvällen- och natten, men jag får sitta på sammanträde i Örebro.

Nu har jag kommit på det perfekta förslaget. Jag föreslår att statsminister Reinfeldt förlägger kyrkbesöket vid riksdagens öppnande till Rinkeby Internationella församling. Idén är politiskt genialisk. Då kan Reinfeldt visa att han har lämnat statskyrkomonopolets tider bakom sig. Kyrkan har privatiserats, avmonopoliserats, staten har helt tappat inflytandet över denna sektor, och finns det ett bättre sätt att markera detta än att flytta denna gudstjänst från Storkyrkan till Rinkeby internationella församling?

Och med denna flyttning skulle regeringen visa hur väl man förstår tidens förändring, att vara kristen idag, att vara kyrka idag, det präglas av hur Sverige har förändrats, en flytt från Storkyrkan till Rinkeby Internationella församling, skulle vara en perfekt markering av förståelse för det mångkulturella, pluralistiska samhället. Och vilken klassresa, från konungarnas och adelns och elitens Storkyrka till folkets, invandrarnas och flyktingarnas Rinkeby – en ytterligare liten pusselbit när det gäller nya moderaternas image. Och inte ens Mona Sahlin skulle kunna protestera, hon skulle direkt bli klassad som främlingsfientlig och en kämpe för bevarandet av klassamhället och förlegade och konservativa privilegier.

Och med ett sådant drag kan också de nya moderaterna visa att man faktiskt förstår sig på sann jämlikhet. Kan någon förklara för mig varför Storkyrkan skulle vara så mycket bättre än Rinkeby Internationella Församling? För det är väl inte en byggnad man går till i första hand, det handlar väl om en gudstjänst, eller predikas Guds ord bättre i Storkyrkans katedral än i Rinkeby? Varför då i så fall? Vackra statyer och konstverk att titta på har väl regeringen och riksdagsledamöterna tillräckligt av vid andra tillfällen.

Riksdagen har väl tillräckligt med pompösa tillställningar att genomlida, och att ta tunnelbanan ut till Rinkeby dagen för riksdagens öppnande, borde man väl överleva, de riksdags- och regeringsledamöter som makar sig dit kanske till och med får några nya väljare på köpet, om man ställer upp och går på gudstjänst hos Rinkeby Internationella Församling.

Men för att kunna få gehör för ett så politiskt radikalt förslag måste jag skaffa mig en tung lobbyist som kan hjälpa till och påverka makthavarna. varför inte ringa Göran Persson, jag har faktiskt skakat hand med honom ett par gånger, och tänk om han kommer ihåg mig. Och för detta ändamål borde han väl inte ta så mycket i betalt.

Har roat mig med att läsa statsministerns regeringsdeklaration. Ganska förutsägbar, och hamnar helt i skymundan för den finansiella krisen. Några funderingar dock. Varför ska riksdagen nödvändigtvis mötas i Storkyrkan när man startar upp det nya riksdagsåret. Jag som trodde att vi hade infört religionsfrihet i Sverige, och Svenska Kyrkan var bara en fri kyrka bland alla andra fria kyrkor. Det känns som en konservativ relik av svunna tider. Jag har ett djärvt förslag – kan inte riksdagen nästa år starta upp i en av EFK-kyrkorna i Stockholm istället. Det kommer att bli ruskigt trångt, men ståplatser kan alltid ordnas. I EFK-kyrkorna gillar vi dock inte att reservera platser för dignitärerna, så kungen och drottningen kanske får sitta långt bak, eller får en ståplats – men det vore väl en intressant innovation.

En annan fundering. Den svenska nuvarande regeringen är enormt kristen, med tanke på att man regerar över världens mest sekulariserade land. Biträdande finansmarknadsminister Odell är äldste i en pingstförsamling, dessutom världens största sprithandlare efter försäljningen av Vin & Sprit, men han fick ju bra betalt för spriten. Socialminster Hägglund är f.d. pingstvän och numera passiv medlem i Svenska Kyrkan, minister Maria Larsson är SAM-are så vitt jag vet, miljöminister Carlgren håller på att bli katolik, men frågan är om han kommer att få ta nattvarden, försvarsminister Tolgfors är så vitt jag vet medlem i Betel i Örebro, Anders Borg har kommit ut ur garderoben och går och kallar sig för kristen. Det finns nästan ingen hejd på fromheten i denna regering. Man bör också komma ihåg att utrikesminister Bildt är gift med en aktivt troende katolik, så hustruns böner borde väl bita något på den sekulariserade Bildt. Och biståndsminister Gunilla Carlsson var tidigare gift med en aktivt troende katolik men skilde sig tydligen när hon blev minister. Vilka avtryck ger det i regeringsdeklarationen och i regeringens politik att det finns så pass många bekännande kristna i regeringen?

Sitter nu i lobbyn på mitt hotell i Chelsea och läser och skriver. Om några timmar ska jag bege mig till Heathrow för att åka tillbaka till Sverige. Det är en skakande information att den gigantiska amerikanska investmentbanken Lehman Brothers gått i konkurs. Företaget hör till en liten grupp av globala finansiella jetsetföretag som har tjänat enorma pengar, lyckats rekrytera de allra skickligaste bankirerna och toppstudenterna från ekonomiutbildningarna, gigantiska löner och en osannolik framgångssaga. Nu är allt slut. Den högavlönade, topputbildade personalen fick beskedet under måndagen. Det är bara att åka hem, du har inget jobb kvar, du får inte ens nästa lön utbetald. Har du gjort utlägg åt företaget så får du betala det själv. Lehman Brothers har inga pengar längre. Nyheten skakar om inte minst här i London, många av Lehman Brothers anställda jobbade i Londons finansdistrikt.

Ibland hör jag folk i tvivel och svackor klaga över att det är tufft att vara kristen. Men den Gud de flesta valt i västvärlden är Mammon, materialismen. Livet kretsar kring att tjäna pengar, skaffa sig materiella rikedomar och ägodelar, och lyckas man inte med det är man ändå materialist och Mammonsdyrkare, man drömmer istället om att tjäna en massa pengar och få en massa fina saker. Lehman Brothers påminner om att Mammon är en tuff Gud. Det är en Gud som lockar människor in i en materialistisk och självisk livsstil, och när de tror att de har fått något förlorar de allt. Inga rikedomar, ägodelar, bankkonton kan vi ta med oss till dödsbädden.

Det är bättre att läsa Jesu bergspredikan. Han sa att vi ska inte samla oss skatter på jorden, de försvinner och förgås ändå, (tänk på Lehman Brothers). Vi ska samla oss skatter i himlen. Och vi kan också läsa om att Guds rike är ett rike som består och som aldrig skakar. Mammons rike är minst sagt ganska svajigt, blir man påmind om denna dag när man läser om hur Lehman Brothers försvann över en natt.

Lördagen ägnade jag mig åt Örebro missionsskolas 100-årsjubileum, söndagen ägnades åt ledarsamlingar för Ungdomskyrkan Konnekt (med Helen Jaktlund som hedersgäst) och Söderhöjdskyrkan. Idag måndag har jag ägnat hela dagen åt att vara på residenset för borgmästaren hos City of London, the Mansion House. Har varit på konferens där tillsammans med 150 andra personer från hela världen, folk som representerar olika regeringar och företag. Det har diskuterats hela dagen om hur vi ska lösa världens största miljöproblem, utsläppen av koldioxid. Vi kom väl inte så långt idag, men det var intressanta föredrag och diskussioner. Pustar nu ut på mitt hotellrum i Chelsea. Life is fun. Min Gud är hela världens Gud och bryr sig om hur det går för vår planet. Och samarbetar vi med honom blir vi engagerade både i evangelisation, mission, församlingsbyggande – men vi kan också på olika sätt bli involverade i att hjälpa till med att lösa problemen på denna planet.

Har idag också läst den globala tidskriften ”the Economist” som nu skriver mycket om det kommande amerikanska presidentvalet. Det är en viktig fråga även för oss kristna i Sverige, därför att Gud, evangelikaler och kristna i allmänhet blir så stora och viktiga frågor i samband med amerikanska presidentval. Man kan inte vinna ett amerikanskt presidentval utan att få ett omfattande stöd från de kristna, inte minst de som kallas för evangelikaler. 23% av amerikanarna räknas som evangelikaler, det är ett samlingsbegrepp för baptister, pingstvänner, karismatiker och en rad olika samfund med en mer konservativ bibelsyn. De kristna som inte räknas som evangelikaler är framförallt katolikerna, men också  det stora blocket av mer liberala amerikanska kyrkor.

Obama har arbetat intensivt med att få stöd bland evangelikalerna, och hans stab har organiserat en omfattande kampanj riktat mot den målgruppen. Evangelikalerna har inte varit särskilt nöjda med McCain som man anser ligga ganska långt från de djupt engagerade och aktiva kristna. Genom att utse Palin som vicepresidentkandidat har dock McCain lyckats väcka intresset igen hos evangelikalerna. Palin har bland annat gjort sig känd för att vara total abortmotståndare.

Tyvärr tolkas både amerikansk politik och religion på ett ytligt och generaliserande sätt i svenska media och svensk debatt. Amerikanska evangelikaler är en brokig skara. De röstar och tycker i stor utsträckning som amerikaner i allmänhet. Det finns ju stora skillnader mellan Sverige och USA i frågor som gäller dödsstraff, synen på den offentliga sektorn, statens roll m.m. Fredrik Reinfeldt ligger t.ex. långt till vänster om Obama om man gör en strikt jämförelse. De kristna väljarna sticker inte ut i dessa frågor som gäller välfärd, skatter, utrikespolitik, dödsstraff m.m. Däremot sticker man ut i frågor som abort, gay marriage och undervisning om utvecklingsläran. Jämför vi med Sverige är svenska kristna väljare mer måna om en bra flyktingpolitik och mycket pengar till bistånd i jämförelse med genomsnittet. Men amerikanska kristna låter inte staten sköta dessa frågor på samma sätt. Den amerikanska biståndspolitiken är mycket mer privatiserad och sköts via gåvor och frivilligorganisationer i större utsträckning.

I en demokrati har kristna väljare lika stor skyldighet och rättighet som alla andra att göra sin röst hörd. Men eftersom det finns så många kristna i USA blir de med en automatik en politisk maktfaktor. Jag tycker inte att det finns någon anledning att moralisera över detta.

Däremot tycker jag att det blir problematiskt om tron på Jesus och Gud, och kristen tro i allmänhet nära kopplas till ett visst politiskt parti. Jesus är hela världens frälsare, både blåa, gröna och röda älskar Jesus. Jag tycker också att det blir problematiskt när kristna väljare sticker ut i några enstaka frågor som då förknippas med att vara kristen. Det är naturligt att vi kristna är skeptiska till aborter, har synpunkter på att samhället blir för gay-liberalt, och vill ha en nyanserad bild av jordens uppkomst – i skolundervisningen. Men om några frågor helt förknippas med att vara kristen – tycker jag det blir mer besvärligt kommunikationsmässigt.

Sedan tycker jag också att vi inte får förandliga politiken. Om jag ska åka flygplan har jag hellre en pilot som är ateist, men som är en skicklig och erfaren pilot, än en pilot som är en tungomålstalande pingstvän (om Sten Gunnar Hedin läser detta, det är inget angrepp på pingströrelsen), men som kör ett flygplan för första gången.

Att vara politiker handlar om att på ett klokt och genomtänkt sätt leda en nation och hantera dess ekonomiska tillgångar på ett bra sätt. Och i de flesta frågor har nog religiösa tillhörigheten inte någon avgörande betydelse. Det finns religiösa sekter som tycker att man inte alls ska ägna sig åt politik, det är ”världens” arena och hela världen är i den ondes våld. Men bland USA:s evangelikaler finns det ett intresse och engagemang för att aktiva troende ska få del av politikens viktiga poster. Det är väl en rimlig ambition?