Robert Liljegren har ställt frågor till mig på denna blogg om det jag skriver här är EFK:s uppfattning. Det är en bra fråga. Jag ska försöka ge ett svar.

1. Jag är alltså vald till ordförande för Evangeliska Frikyrkans styrelse. Jag valdes första gången år 2002 och har sedan omvalts under full enighet i styrelsen, och är nu omvald till år 2010. Styrelsen väljs av Evangeliska Frikyrkans kongress. Jag valdes in första gången i Örebromissionens styrelse 1994 och har sedan omvalts kongress efter kongress. Anders Blåberg är som missionsdirektor vald av Evangeliska Frikyrkans kongress. Formellt sett är jag Blåbergs chef, men enligt min uppfattning har han ett större mandat än vad jag har att företräda EFK. Han är heltidsanställd för att leda vår verksamhet och han är direktvald av vår kongress. Så den huvudsakliga talesmannen för EFK är Anders Blåberg. Jag har dock fått ett mandat från styrelsen att vara kristen samhällsdebattör, och har ganska fria händer i denna roll. Man bör också komma ihåg att i nästan alla organisationer har en ordförande ett mandat att företräda organisationen i det offentliga livet inklusive media, men det bör finnas en tydlig anvsvarsfördelning mellan ordförande och VD, eller i detta fall missionsdirektor. Man bör också komma ihåg att kristen samhällsdebattör var jag långt innan jag valdes som EFK-ordförande, hade en artikel publicerad på DN debatt redan i början av åttiotalet bl.a.. Jag är inte bloggare, skriver i tidningar m.m. på grund av att jag är EFK:s ordförande, hade förmodligen varit lika aktiv skribent även om jag inte vore EFK-ordförande.

2. När jag skriver på bloggen eller skriver artiklar i olika tidningar, TV- och radiointervjuer m.m. brukar presentationen av mig variera beroende på vad det gäller för ämne. Ibland kan det handla om en fråga där man kan hävda att det finns en EFK-uppfattning. Då kan det vara naturligt att presenteras som EFK-ordförande. Ibland skriver man om en fråga där det inte finns någon EFK-uppfattning men där det ändå är positivt för EFK att dess ordförande deltar i debatten. T.ex. i somras när jag medverkade i FRA-debatten, blev intervjuad i TV och Radio, och kommenterad och citerad i cirka 40 tidningar i Sverige. EFK har ingen uppfattning om FRA men bedömningen var att det inte var till någon nackdel för EFK att jag stack ut hakan i denna fråga. När jag skrev på DN debatt i fjol och kritiserade kyrkans flathet under andra världskriget, vilket sedan följdes upp av TV, såg jag också som oproblematiskt att jag presenterades som EFK:s ordförande. När det gäller dessa utspel har ingen EFK-are hört av sig till mig och klagat. Jag har även i olika sammanhang uttryckt ganska miljöradikala uppfattningar, och där jag har haft ordförandetiteln, men ingen EFK-are har klagat på detta.

3. Ibland deltar jag i debatt där jag vet att det finns olika uppfattningar inom EFK. I sådana lägen är jag noga med att uttrycka att detta är min personliga uppfattning. T.ex. när jag deltog i morgonsoffa i TV och diskuterade bojkott av Israel, jag betonade då i direktsändningen att EFK hade ej tagit ställning, det var min personliga uppfattning. När jag skrev i Svenska Dagbladet i fjol i abortfrågan presenterades jag för säkerhets skull som statsvetare. Jag är nog av den uppfattningen att en företrädare för en kristen organisation måste kunna delta i debatt och föra fram synpunkter i en fråga utan att ha total enighet i egna led om denna fråga. Tidigare ärkebiskopen KG Hammar som gjorde utspel minst en gång i månaden, fanns det någon fråga där Svenska Kyrkan enhälligt stod bakom det han sade? Jag har dock svårt att tänka mig att EFK väljer en ordförande, ger personen ganska fria händer som samhällsdebattör och opionsbildare, om inte personen står för värderingar och uppfattningar som inte präglar rörelsen i stort. Jag har också mött mycket uppskattning inom EFK, men visst har jag enstaka kritiker här och där.

4. Denna blogg är min privata blogg där jag uttrycker mina privata åsikter. Nu tror jag att mycket av det jag skriver har full support från EFK:are men jag kan också tänka mig att jag ibland tar upp frågor där det finns olika uppfattningar inom EFK. Eller att jag ibland skriver om frågor där det inte finns någon uppfattning alls inom EFK.

5. En avgörande punkt för mig är dock alltid att ha Bibeln som rättesnöre, och i de fall där Bibeln är oklar en otydlig, att luta sig mot en hyfsat samstämmig kristen tradition, om en sådan finns. På den punkten har jag och EFK samma bedömningskriterier.

6. Jag är väl medveten om svårigheten att företräda en organisation och samtidigt vara en aktiv debattör, eftersom allt man säger och skriver förknippas med EFK. Försöker hantera detta på ett klokt sätt och har kontinuerlig dialog med både missionsdirektorn och kommunikationschefen hos EFK.

7. Mest intern kritik för mitt skrivande fick jag för 5-6 år sedan, dels när jag framförde kritiska synpunkter på hur Världen Idag lanserade sig gentemot Dagens ägarsamfund, dels en artikel med kritiska synpunkter på Livets ord, och dels när jag förde fram kritiska synpunkter på att så många kristna organisationer fördömde USA:s agerande när det gäller att störta dåvarande Irak-regimen. I den frågan har jag senare nyanserat min uppfattning. När det gäller Världen Idag och Livets Ord tycker jag att situationen har förändrats i positiv riktning sedan jag skrev dessa artiklar.

8. När det gäller bloggen ser jag det som ett forum för diskussion, testa idéer, föra fram synpunkter på aktuella händelser och frågor, men också vara lite personlig. Jag betraktar en artikel i en tidning som ett mer officiellt uttalande än det jag skriver på bloggen. Min erfarenhet hittills av bloggande är dock att inte alla uppfattar det på det sättet.

9. Jag har också andra uppdrag inom svenska kristenheten och valdes bland annat till ordförande i Claphamstiftelsen i början på året. När jag företräder Claphamstiftelsen är det endast i situationer där det tydligt framgår, t.ex. när jag och Christer Sturmark skrev om religionsfrihet i Expressen i januari.

Jag hoppas att denna redogörelse ska skapa någon klarhet.

�