MRO har genomfört en abortdemonstration utanför Pingstkyrkan i Jönköping. Vad jag förstår är det en protest mot att det finns personer (person) i församlingsledningen som yrkesmässigt deltar i abortverksamhet. Jag vet inget om de lokala förhållandena så jag varken vill eller kan kommentera det.
Däremot tycker jag att det finns stora oklarheter i hela den protestantiska kyrkan kring hanteringen av abortfrågan. Katolska kyrkan har en tydlig och genomtänkt teologi och etik när det gäller skydd av det ofödda livet. Människans liv är okränkbart från befruktningsögonblicket. Men vad tycker egentigen de protestantiska kyrkorna, lutherska statskyrkor, baptistkyrkor, pingstkyrkor m.m.
Och jag tycker också att vi måste hålla isär två saker. Hur ska vi leva och tänka som kristna, vad är ett genuint och autentiskt kristet liv, och vilka synpunkter ska vi ha på samhällets lagstiftning. Vårt första ansvar som kristna är hur vi lever och vilken standard och praxis det finns i våra kyrkor och församlingar. Om vi inte lever som vi lär kan vi knappast med någon trovärdighet påverka någon lagstiftning.
Bibelns budskap är att vi inte ska döda. Jesus skärper detta budord i bergspredikan. Det handlar inte bara om att inte döda, det handlar också om att inte visa hat, vrede, bitterhet mot varandra, dödandets första steg. Budordet om att inte döda har av radikala kristna grupper under historiens gång tolkats som ett radikalt motstånd mot all användning av våld. Och i den kristna kyrkans historia har det alltid innefattat skyddet av det ofödda barnet. Det mest värnlösa livet som finns. Och där människor idag i hela västvärlden sorteras in i två grupper, önskade eller oönskade. De önskade får leva, de oönskade hamnar i sjukhusavfallet.
Jag har svårt att förstå logiken hos djurrättsaktivisterna och de radikala miljöaktivisterna. Man värnar om djurens liv och rätt att leva, man värnar om naturens rättigheter och skydd. Men de ofödda barnen då? Jag stöder djurrättsaktivisterna och miljöaktivisterna, deras kamp för livet och naturen ligger i linje med kristna tankar. Men jag förstår inte alls varför man helt glömmer bort skyddet och värnandet om det ofödda människolivet.
Och det verkar som att vi lever i ett samhälle som inte orkar med en seriös diskussion om etiken kring abortfrågan och hur vi ska värna om det ofödda livet. Flosklerna börjar hagla direkt. Men om inte vi i protestantiska kyrkan i alla dess förgreningar kan föra en etisk diskussion och värna om en konsekvent kristen livsstil på detta område, och skapa förutsättningar för att i varje fall våra församlingar ska vara miljöer där aborter inte ska behöva vara en lösning – då är krisen total.
Förmodligen blir den vanliga ryggmärgsreaktionen i detta fall att man skäller på demonstranterna och deras metoder. Istället för att lyfta upp på agendan, den stora frågan, om hur alla barn ska kunna vara önskade, både ofödda och födda. MRO-ledaren Mats Selander är intelligent och mycket genomtänkt, jag känner honom sedan många år tillbaka. Jag känner ingen kristen som har så många akademiska poäng i filosofi som han har. Vad är det Mats vill säga? Kan vi inte i varje fall möda oss om att lyssna?
Min undran är: Fram till sextiotalet var hela den kristna kyrkan helt emot abort, med Svenska Kyrkans biskopar i spetsen? Senaste 25 åren har den kristna kyrkan blivit allt tystare i denna fråga, och säger idag nästan ingenting, med undantag för Livets Ord och Katolska kyrkan. Varför? Har Gud ändrat uppfattning? Eller är det av evangelisationsstrategiska skäl – att man vill tona ned kontroversiella frågor som hindrar förkunnandet av evangeliet? På vilket sätt har i så fall evangelisationen gynnats av denna tystnad?
Pingback: Reaktioner i media, från kyrkoledare samt i bloggvärlden | Människorätt för ofödda()