Sen onsdag kväll och jag är åter från Bryssel. Idag hade vi bland annat möte med Christel Lamare Ngnambi, som är ansvarig för Europeiska Evangeliska Alliansens Brysselkontor. Han följer noga vad som händer i Bryssel och som på olika sätt berör oss kristna. EEA arbetar med och bevakar frågor som gäller religionsfriheten, migrationen, biståndsfrågor och miljöfrågor. Frågorna bevakas utifrån ett kristet perspektiv. Han berättade bland annat om att en ny anti-diskrimineringslag är på gång som kan begränsa manöverutrymmet för oss kristna.

 Idag träffade vi också cheferna för Frälsningsarmén i Belgien och Diana White som samordnar en rad kristna biståndsorganisationers Brysselkontor, det kallas för EU CORD, där bl.a. Erikshjälpen och Läkarmissionen är med.

Är nu i Bryssel tillsammans tre andra EFK-ledare, Bernth-Åke Ottosson, ansvarig för vår internationella verksamhet, Manfred Rusner, regionledare för Europa och Latinamerika och Karl-Inge Smensgård, missionär stationerad i Portugal men också delvis engagerad i Afrikamission bl.a.

Idag har vi besökt Eurodiaconia, ett gemensamt Europaarbete för många olika samfund och kristna organisationer med fokus på diakonifrågor i Europa, Council of Churches i Europa, och Svenska Kyrkan i Bryssel. Vi mötte kyrkoherden Pelle Sandelin, Svenska Kyrkan i Bryssel är en viktig mötesplats för alla svenskar som jobbar i Bryssel, och det är ganska många.

Fortsätter att läsa Rob Bells bok, återkommer med ett inlägg om det så snart jag är klar.

Nu är det början av måndag eftermiddag. Åker till Bryssel framåt kvällen och kommer att vara där tisdag och onsdag. Ska försöka blogga något från Bryssel. Åker tillsammans med några EFK-ledare för att möta kristna organisationer med kontor i Bryssel, bland annat Europeiska Evangeliska Alliansen. Resan är en del av EFK:s översyn och framtidstänkande när det gäller Europaarbetet. Fortsätter också min granskning av nya trender inom evangelikal kristendom, och läser ”emerging church”-litteratur. Håller nu på med Rob Bells bok om ”Elvis som hötorgskonst – om att måla om den kristna tron. Det finns inslag i boken som jag tycker är värda att problematisera men jag vill inte skriva något innan jag har läst hela boken.

Idag skriver kyrkopolitikerna Olle Burell och Karin Perers på SVD Brännpunkt och kritiserar de nio biskopar som vill att kyrkan ska fråntas vigselrätten. De menar att det egentliga skälet är att stoppa de könsneutrala äktenskapen, som man tror att kyrkomötet kommer att godkänna till hösten. Burell är socialdemokraternas gruppledare i kyrkomötet och Perers är centerpartiets. Dessutom tycker de att biskoparna ska hålla tyst.

Jag är en stor motståndare till både statskyrka och folkkyrka, men tycker att Svenska Kyrkan är en för viktig angelägenhet för alla kristna i Sverige, för att vi inte ska bry oss om vad som händer där. Inlägget visar bara vilket perverst system det innebär att politiker fortfarande ska styra över Svenska Kyrkan. Det är en relik från gamla statskyrkotiden, och så vitt jag vet är det i internationell jämförelse en unik åtgärd.

Jag har under hela mitt liv haft med Svenska Kyrkan att göra och har vid vissa tillfällen predikat där. Och har vid många tillfällen haft utmärkt samarbete med många präster. Jag minns särskilt ett tillfälle då jag kallades in som medlare då den djupt troende och karismatiske kyrkorherden hade råkat i luven på sitt kyrkoråd. Och jag skulle medla mellan den troende kyrkoherden och den socialdemokratiske och moderate politikern. De berörda politikerna skröt om sin ateism och hade ingen förståelse för fem öre för kyrkans andliga uppdrag. Jag led med den berörda kyrkoherden som tvingades samarbeta med ett totalt ogudaktigt kyrkoråd.

Jag tänkte på denna händelse när jag läste Svenska Dagbladet idag. Man undrar om Burell och Perers har någon aning om vad det innebär att Kristus är kyrkans Herre och att Guds ord är hennes rättesnöre.

Systemet med kyrkopolitiker medför också att det lätt blir så att det blir politiskt följsamma präster som når de högsta positionerna i Svenska Kyrkan, och det blir en snedvridning i rekryteringen.

Rob Bell är en av de mest inflytelserika bland den yngre generationen pastorer i USA. Och enligt amerikansk kutym har han förstås grundat sin egen ”mega-church”, församlingen Mars Hill. Han har inte minst gjort sig känd som författare, TV-personlighet och kommunikatör av kristen tro. Bell brukar ofta förknippas med den nya kristna trenden som kallas för ”emerging church”, som handlar om att hitta nya vägar att vara kyrka idag, och ett visst mått av omprövning av traditionell evangelikalism.

Jag har nu läst min första bok av Bell, ”Sex Gud – på upptäcksförd i gränslandet mellan andlighet och sexualitet”. Jag tycker att boken är helt lysande. Bell har en fantastisk förmåga att skriva, och hittar ett språk som är relevant i vår tid. Jag skulle till och med kunna tänka mig att sätta boken i näven på någon som inte alls är kristen. Så klart och tydligt, förklarande, målande, beskriver han grundläggande kristet tänkande, och Bibelns sanningar. Och han skapar helhetssyn, delarna av våra liv hänger ihop, och vi människor hänger ihop, och vi hör samman med Gud. Och därför konklusionen, vår sexualitet hör samman med vår relation med skaparen.

Och som evangelikal är jag starkt tilltalad av bokens Bibelnförankring, Bibelcentrering och hans förmåga och utlägga skriften, och göra det begripligt för vår tids människor.

Om man jämför Bell med andra företrädare för en så kallad postmodern kristendom, t.ex. Olle Carlsson i Allhelgonakyrkan i Stockholm, så är det ljusår dem emellan i tänkande och teologi. Där andra bara tänjer gränser, och utmanar och ifrågasätter det kyrkan har stått för i två tusen år, försöker Bell att förklara det, men på ett nytt sätt och med ett nytt språk. Bell har också förmågan att presentera kristen etik och kristet tänkande så att det ger ljus och klarhet, mer än bara pekpinnar, skapa ångest, och bara tala om gränserna. Han talar om själva poängen med sexualiteten, själva poängen med äktenskapet, och jag tycker inte att det är luddigt eller sprider en massa oklarheter. Det finns ingen oklarhet om idealen, om var skåpet ska stå, men med en djup medmänsklig förståelse av hur människor brottas med sina liv, och kommer tillkorta. Jag är tilltalad av tonfallet och anslaget.

Jag föreställer mig att boken är ämnad för en bred allmänhet. Både vägledning för kristna, men också en bok skriver för människor som är nyfikna på kristen tro och som vill veta hur vi kristna tänker. För undervisning och pastoral vägledning i en lokal församling behövs det mer än vad Bells bok ger, och kanske ännu konkretare vägledning. Men jag uppfattar inte bokens syfte att gå så pass långt.

Jag tycker också att det är skönt att boken inte innehåller de ständiga slängarna mot evangelikal kristendom, och etablerade kyrkor, som man har mött från andra ”emerging church”-författare.

Är också tilltalad av Bell därför att han kommer inte med en massa skåpmat, ett omtuggande av sådant man har hört en massa gånger tidigare, det finns ett stort mått av originalitet och kreativet i hans tänkande, i hans språk och i hans sätt att presentera urgamla kristna doktriner.
Nu går jag vidare med nästa Bell-bok, men än så länge är mitt betyg, mycket väl godkänt.

En av de tongivande gestalterna i det som kallas för emerging church är Rob Bell. Jag sitter just nu och läser hans bok ”Sex Gud”, som även har kommit ut på svenska. Är snart klar. Har en mycket bestämd uppfattning om boken. Men jag säger ingenting förrän jag har läst klart.

En helt ledig lördag med ingenting inskrivet i almanackan. Ganska ovanligt för min del. En hustru som jobbar. Vad gör man då? Först en rejäl sovmorgon. Efter en gourmet-frukost med en stor kopp te och Weetabix, är jag nedkrupen i sängen med två böcker av Rob Bell, två av McLaren och 4 DVD med Bell. Det är vad jag gör just nu. Det kan nog bli lite bokreferat här på bloggen under helgen.

Läsarna av denna blogg är mån om vad jag läser. Idag har jag fått två böcker av Brian McLaren, två böcker av Rob Bell, och 4 DVD med Rob Bell. Speciellt Bell är jag mycket nyfiken på, eftersom jag inte har läst något av honom tidigare. Och i helgen har jag hyfsat med tid, med inga predikoinbokningar, ”bara” dela min församlingsgemenskap med min lokala församling, och en hustru som har arbetshelg, och nästan utflygna barn. Så det blir helt säkert en massa Bell-läsning under helgen, vi får se var jag hamnar, antingen sågar jag Bell, blir helt fascinerad över det jag läser, eller hamnar någonstans mitt emellan. Ärligt talat har jag ingen aning om var jag hamnar. Läser helt förutsättningslöst (vilket är naturligtvis fullt omöjligt, jag är säkert fullpackad av predestinerade förutfattade meningar, och tolkningsnycklar som blockerar mitt fria tänkande)

Godnatt för den här gången.

Det är en omfattande debatt om postmoderniteten och emerging church, jag har haft svårt att hinna hänga med i konversationen. Har nu läst igenom alla inläggen, intressant. Lite kommentarer och reflektioner.

1. Mina invändningar mot postmodernitetsbegreppet verkar uppskattas av en del, det sägs att t.o.m. att McLaren har övergett begreppet. Noterar att Carl-Henrik Jaktlund har kommenterat denna debatt på sin Dagen-blogg och hävdar att jag och Rob Bell har samma uppfattning i kritiken mot dessa generaliserande kategorier som postmodern och emerging churches. Fredrik Wenell är inne på samma linje i inlägg 13.
2. Flera inlägg handlar dock om dessa samhällsförändringar som bör påverka oss som kyrka, inte minst i hur vi relaterar till människor utanför kyrkan. Jag har inga problem med Joachim Elsanders erfarenheter från Borlänge. Jag är dock inte helt säker på att allt detta är nytt. Däremot är kunskapsnivån om kristen tro betydligt lägre i Sverige idag än för t.ex. 50-60 år sedan, så därför behövs längre processer för människor att komma till tro och komma in i en församling, men jag är inte övertygad om att denna förändring kan beskrivas som postmodernitet.
3. Elof pekar också på samhällsförändringarna, men jag menar nog att dagens alternativrörelser, han nämner bl.a. om djurrättsrörelsen och reclaim the streets, är mycket marginella rörelser, och kan inte på något sätt jämföras med vänstervågen på sextiotalet. Även gröna vågen från sjuttiotalet och åttiotalet var av betydligt större omfattning än dagens alternativrörelser.
4. Håller med Fredrik Wenell om att kyrkans inre sekularisering är den stora frågan för oss som är i kyrkorna. Jag tycker nog att Jonas Lundström säger samma sak, fast formulerat på ett lite annat sätt.
5. Tycker att Jonas Lundström har flera intressanta inlägg. Jag gillar påståendet av våga relativisera vår egen uppfattning om sanningen och vårt eget sammanhang genom att gång på gång återvända till skrifterna, det var ju detta jag också försökte säga i mitt inlägg. Kontinuerlig utvärdering behövs. Jonas är dock bekymrad över att jag utgår ifrån den evangelikala hållningen som överlägsen. Det är i och för sig mitt uppdrag som EFK-ordförande att försvara det vi står för som rörelse, något annat mandat har jag inte, men jag är fullt beredd att ompröva och använda principen åter till skrifterna. Jonas inlägg nr 40 om radikal efterföljelse är också tilltalande.
6. Sedan har vi spänningen mellan Bo:s kommentar om för mycket negativisering av frikyrkornas ställning, Olofs kritiska reflektioner över frikyrkan, och Jonas som är inne på liknande spår, även om han är inne på mer konkreta alternativ. Jag tror att de flesta av oss som har vuxit upp inom kristna sektorn går igenom faser i livet då vi både brottas med vår tro och den kristna gemenskapen. Jag hör själv till dem som är mycket bekymrad över frikyrkans utveckling, även om jag försöker göra något konstruktivt åt det hela. Och jag ser samtidigt många ljuspunkter. Men när vi går igenom brottningskampen så är det bra att kunna landa i den personliga relationen med Jesus själv. Att många unga kristna brottas med sitt frikyrkliga eller kristna arv, är inget nytt, inte heller något konstigt, man kan gå tillbaka och läsa Strindberg och läsa om hur han gled bort från sin kristna tro i tonåren. Men hittade tillbaka igen mot slutet av sitt liv. Ingemar Bergman är ju ett liknande exempel. Vi lever i ett samhälle där det är tufft att vara kristen, och nästan självklart att inte vara kristen. Och här tror jag att det kan vara värdefullt med stöd från förstående erfarna kristna. Jag tror också att det är farligt att bli för dömande mot den etablerade kyrkan, även om det är lätt att se många fel och brister. Att välsigna, och visa kärlek mot andra, gäller även andra kristna.
7. Till sist, jag gör nog bedömningen att ateismen är på frammarsch, det är inte bara något som syns i media. Det bildas igen ateistiska föreningar på gymnasierna och jag tycker att det är betydligt vanligare nu än för 20 år sedan, att tonåringar kallar sig för ateister. För 20 år sedan var det nästan ingen som gjorde det. Så ser jag det från mitt Stockholmsperspektiv. Samtidigt är mångfalden större, man är ateist, muslim, katolik eller något annat. Det jag tycker är på avtagande är new age, är inte det ganska ute? Och new age var väl något typiskt postmodernt fenomen.

Tack alla engagerade människor som skriver på denna blogg. Noterar att debatten om postmodernitet och emerging church har tagit fart ordentligt. Skulle gärna vilja gå in och kommentera, hade dock möte med Svenska Evangeliska Alliansens styrelse under hela tisdagskvällen, och ägnar första halvan åt onsdagen åt att vara med en grupp EFK-pastorer i Stockholm, så det blir nog senare under onsdagen jag får tid att läsa igenom alla inlägg som har kommit.

Jag har börjat repa mig från min däckning magen, och kunde till och med äta en semla hos Evangeliska Alliansen i går kväll, men det är ju sånt jag inte får äta, nu har jag bekänt synder igen.

Noterar också att min korta skrivning om Hillsong i Stockholm för någon vecka sedan, har föranlett en hel del kommentarer. Kan inte några bloggläsare tipsa några Hillsongaktiva att gå in och skriva, så att det även blir folk som faktiskt är med som säger något. Jag försöker nog ringa Andreas Nielsen idag.