Nu har jag varit sjuk i två dagar, och har haft tid för vissa teologiska reflektioner. Min utgångspunkt har varit begreppet post-evangelikal som jag var lite nyfiken på, har följt rådet att titta in på texter hos Christianity Today, tycker Scott McKnights översikter, inte minst, har varit mycket läsvärda. Här följer vissa reflektioner från min sida. Jag vet att jag tar stora risker när jag delger dessa reflektioner, då en del läsare av min blogg vet mycket mer än jag vet kring vissa av dessa frågor, men kan någon påvisa att jag tänker fel, är jag beredd att ändra inställning – snabbt. Som ni vet – jag använder min blogg för att tänka högt, och föra lösa spekulationer, och därmed tar jag gigantiska risker. Vad vore livet utan risktagande.

1. Jag är mycket tveksam till Brian McLarens tydliga distinktion mellan ett modernt och postmodernt samhälle. Det blir en svart-vit polarisering, och dessa två begrepp blir så generella att de nästan blir meningslösa. Postmodernitet känns mer som ett innebegrepp hos vissa teologer och filosofer, mer än något som faktiskt beskriver verkligheten. I min roll som statsvetare och omvärldsanalytiker följer jag globala trenderna, med särskild fokus på miljö-, klimat- och energipolitik, områden som ligger i framkant och fokus i den globala debatten. Tycker nog att både globala politiken, offentliga sektorn och näringslivet är helt präglat av moderniteten. Materialismen, rationaliteten, förnuftstron, välfärdsstaten, teknikoptimismen, vetenskapstron de storskaliga och byråkratiska organisationerna dominerar helt. Yngre personer som börjar jobba i systemet anpassar sig snabbt. Radikala motkulturer ligger en bra bit utanför mainstream i politiken och näringslivet. Inte ens miljöpartiet är någon motkultur längre, utan en del av etablissemanget. Greenpeace och Världsnaturfonden t.ex. som skulle kunna ses som företrädare för  något nytt, är ytterst byråkratiska, toppstyrda, teknikoptimistiska, vetenskapstroende organisationer, som betalar höga löner till de högsta cheferna. Var finns postmoderniteten i dessa system? Jag ställer den frågan för att problematisera axiomet att postmoderniteten är nyckelbegreppet för att hitta vägar till dagens evangelisation. Måhända kan postmodernitet vara en möjlig tolkningsnyckel för att förstå vissa kulturella och idéhistoriska strömningar, men jag ifrågasätter att det är en nyckel för att förstå hur mainstreamkulturen fungerar, och hur dagens etablerade medelklass tänker och fungerar – inklusive den yngre delen av denna medelklass.

2. Jag tycker också att McLaren gör ingen skillnad mellan ungdomskultur och postmodernitet. Det har väl präglat ungdomskulturer i de flesta tider att man vill göra revolt mot föräldragenerationens status quo. Skillnaden mellan dagens ungdomar och sextiotalets, tycker jag dock att man är mycket mer anpassad till tidsandan och de rådande värderingarna idag än vad man var på sextiotalet. Naomi Klein, om man tar henne som en galjonsfigur för kritiken mot bestående ordningar, vad är hon i jämförelse med sextiotalets vänsterrevolt, en mild gäspning. Jag har lusläst Kleins böcker och jag har lusläst mycket frånn sextiotalets vänsterrevolt.

3. Jag sympatiserar starkt med en konstruktiv kritik av dagens kyrka. Hur vi kommunicerar evangeliet, visar en trovärdig livsstil och tillämpar en radikal församlingsgemenskap är frågor som varje generation av kristna behöver brottas med och delvis hitta nya vägar för. Tycker även här att McLaren alldeles för mycket kategoriserar, för mycket då och nu, han svartmålar evangelikalerna för mycket, utan att inse att de frågor han ställer har väl varje ny generation brottas med, och han gör karikatyrer av vad kristna tidigare har gjort och trott. Lausannedeklaration från 1974 – var inte den ett svar på en ensidig betoning av individens frälsning? Vem har inte ifrågasatt hycklande evangelikaler?

4. Jag tror snarare att vi behöver brottas med frågorna idag, och samtidigt visa respekt för tidigare generationer av kristna. Jag saknar också inslag av genuin väckelserörelse över emerging church-rörelsen, det tycks mer handla om teologiska reflektioner och kritisera etablerade kyrkan, än att stora skaror av människor omvänder sig och blir radikala efterföljare av Jesus.

5. McKnights översikter visar att Emerging church är väldigt mycket, alltifrån Willow Creek, Saddleback, Rob Bell till Brian MacLaren, och Kimball med fokus på liturgi m.m. I ett svenskt kontext kanske man kan säga att emerging church är Peter Halldorf, Ulf Ekman, Hillsong, Frizon, Joachim Elsander, Pannkakskyrkan, Kjell-Axel Johansson och Jonas Lundström. Allhelgonakyrkan i Stockholm borde platsa inom den yttersta gränsen av emerging church, när man inte bara vill nå postmoderna, man är postmodern. Definitionen blir så bred så att den blir meningslös.

6. Jag tycker att vi borde överge meningslöst kategoriserande (som t.ex. modernitet-postmodernitet), som bara handlar om att sätta stämplar på varandra, och istället brottas med frågorna om hur vi ska leva som Kristi kropp idag, hur vi ska påverka vår värld att bli bättre, och hur vi ska kommunicera och dela evangeliet om Jesus för vår tids människor. Och att vi kan föra den diskussionen utan att behöva sätta stämplar på allt etablerat och förlöjliga (jag tycker att McLaren där ibland går över gränsen, jag har ändå läst två av hans böcker) tidigare generationers försök att leva som Jesu lärjungar.

7. McKnight visar att delar av emerging church ägnar sig åt ganska kritisk granskning av trossatser och dogmer. Att pröva allt, att brottas med frågorna och teologin, det behöver varje generation göra. Men när man gör det behöver man ha någon referenspunkt som man utgår i från. Jag har svårt att se någon annan lösning än Luthers klassiska tes om ”skriften allena”, annars hamnar vi i ett gungfly. Moderniteten, som vi fortfarande i stor utsträckning lever i, försökte anpassa kristendomen till upplysningstänkandet, och resultatet blev den liberala teologin, och att man skalade bort allt övernaturligt i kristendomen. Det är på denna punkt där jag är mest kritisk mot delar av emerging church och post-evangelikaler (det är nog en minoritet), man ifrågasätter klassiska kristna begrepp som plockas sönder. Kristendomen bygger på vissa central läropunkter, en tro på tidlös, evig, absoluta sanningar, Jesus har faktiskt uppstått, tron på detta är nödvändigt för vår frälsning. Om vi börjar rucka på detta, börjar vi inte rucka på själva kristna tron? Går människor förlorade utan Kristus – är det en evig sanning oberoende av filosofiska modetrender? Här är en avgörande punkt.

8. Visst finns det en postmodern strömning, existentialismen, värdenihilismen och mycket annat var tidiga utlöpare för detta. Kritiken mot upplysningstänkandet medförde att man hamnade i hopplöshet och resignerade inför menings- och sanningsfrågorna. Och en fullständig resignation inför religiösa sanningar. Är inte den ateistiska väckelsen uttryck för att postmoderniteten är avtagande? Har inte människor idag mycket bestämda uppfattningar och inte minst moraliska övertygelser? Att stå upp för demokrati, att stå upp för kvinnors rättigheter, att värna om aktivt bistånd som hjälper de fattiga etc. Är inte allt detta uttryck för absolut moral och en absolut kunskapssyn, är det förenligt med postmodernitet?

9. Inom samhällsforskningen har man länge pekat på en strömning av post-materiella värderingar, som kan kopplas till postmoderniteten. Det handlar bland annat om miljötänkande, feminism, försvaret för minoriteters rättigheter, bland annat homosexuella.  Men jag kan inte se att dessa alternativrörelser idag är några alternativ, allt har integrerats i den bestående ordningen och allt har sina egna myndigheter och ombudsmän. Moderniteten råder, postmoderniteten blev tydligen krusningar på ytan.

10. Ja, det var en massa rörigt grubblande. Till sist, jag tycker att det är helt avgörande fråga för dagens kyrka i Sverige, att vara ute på stan och möta dagens 17-åringar, som aldrig är i kyrkan. Då lär man sig mycket bättre hur folk tänker idag, än att läsa en massa böcker av amerikanska teologer. (Det sista skriver jag bara för att retas med en massa teologer – lite roligt ska man väl få ha). Ägnade fredagskvällen i Ungdomskyrkan Konnekts regi, med att umgås med ett antal missbrukare vid Medborgarplatsen, det var lärorikt.

Kroknade fullständigt under lördag eftermiddag. Något mystiskt i magen så jag har nu varit sängliggande i ett dygn utan att kunna äta något. Typiskt, i går kväll skulle vi ha en årligt återkommande festkväll i min familj, vi går ut tillsammans och äter västerbottenbuffet på Grand Hotel. Jag släpade mig dit, men fick åka hem efter en stund, efter att bara ha petat i maten. Årets sämsta tidpunkt att bli magsjuk.

Under söndag eftermiddag är jag dock så pass pigg så jag kan läsa, ägnar mig åt studier i postmodernitet, emerging church, narrativ teologi. En del av det jag läser tycker jag är självklarheter och har inga problem med att stryka under, att hitta nya vägar att vara kyrka, jag kan förstå kritiken mot systematisk teologi, jag bejakar fullt ut att förstå hur människor tänker, och hitta olika dialogvarianter för att presentera evangeliet. Jag har dock stora problem med när vissa tänkare relativiserar sanningsbegreppen, då är vi ute på mycket hal is. Men jag återkommer när jag läst mer.

Har dock hittills haft svårt att hitta något nytt i detta texter. Det mesta känner man igen från senaste femtio årens kristendom. Att bli lite mindre dogmatisk både när det gäller lära och moral, det började väl Svenska Kyrkan med redan på sextiotalet, kanske ännu tidigare, och det påverkade väl en hel del av de äldre frikyrkosamfunden på sjuttiotalet. MacLarens senaste skriverier om Guds rike, och världsproblemen, är det något annorlunda än vilken vänsterteolog som helst från sextiotalet, vilka skillnader finns i så fall? I karismatiska eran på sextio- och sjuttiotalet ägnades det mycket åt att hitta nya vägar att vara kyrka, och att av-institutionalisera kyrkan – något nytt?.

Min mycket spontana känsla är att jag har sympati för vissa emerging church teologer som faktiskt tillämpar det de skriver, och som verkligen bidrar till något när det gäller mission, evangelisation och församlingsgrundande – t.ex Alan Hirsch. Detta har jag respekt för och sympatiserar med. Däremot verkar det vara en del tröttkörda medelålders och yngre medelålders personer, som är ganska blasé på sina kristna rötter, och mest ägnar sig åt att ifrågasätta och tala om hur dumt allt har varit bland evangelikala kyrkor. Det är inte särskilt konstruktivt.

Är också ganska skeptisk till att importera för mycket från USA. Läste något om hur icke-kristna ser på de kristna. Jag menar nog att detta är starkt präglat av ett amerikanskt kontext, där närmare hälften av befolkningen är församlingsmedlemmar, och där ungdomar växer upp i ett sådant kristet kontext.

De attityder och värderingar som framkommer, tycker jag inte alls stämmer med den miljö jag möter i Stockholm, där kyrkan inte stog mitt i byn, inte ens på 1850-talet.

Helle Klein går till storms på sin blogg mot de nio biskopar som i går på DN debatt förde fram synpunkten att Svenska Kyrkan ska avsäga sig vigselrätten, alltså samma ståndpunkt som Evangeliska Frikyrkans styrelse tog ställning för förra lördagen. Fyra biskopar går idag emot de nio biskoparna på DN debatt. Detta är helt unikt att biskoparna delar in sig i två falanger offentligt och debatterar mot varandra på DN debatt. Har något liknande hänt i modern tid?

Helle Klein hör nog till den falang inom Svenska Kyrkan som ligger så långt bort från evangelikal och karismatisk kristendom som man kan komma. Men jag tycker att hon argumenterar skickligt för sin ståndpunkt, och hon pekar tydligt på att det problem som får de nio biskoparna att göra detta utspel handlar just om könsneutrala äktenskapen. De nio biskoparna inser att det blir svårt att hålla ihop Svenska Kyrkan när detta förväntas, då det är en samvetsfråga för många präster. Och Helle Klein menar att kyrkan rakryggat ska stå upp för att viga homosexuella. Även om jag inte alls håller med henne så gillar jag hennes skärpa i argumentationen och att ständigt stå upp för sin övertygelse, även när det är motvind.

Däremot gillar jag inte alls hennes sätt att ständigt förlöjliga och misskreditera kristna som står för en annan inställning än vad hon gör själv. Man kan diskutera med meningsmotståndare med en viss respekt för den andres ståndpunkt, det tycker jag Helle Klein ofta saknar när hon ska bedöma evangelikala, karismatiska och konservativa strömningar inom kristenheten. Själv representerar hon ju en kyrklig falang som inte har särskilt mycket vind i seglen, inte minst internationellt.

Traditionella kyrkor har stora problem i hela västvärlden att hantera dessa frågor. Det tycks vara så att länder som lever i väckelse, där församlingarna växer så det knakar, och där kristendomen har en stark attraktionskraft, i de sammanhangen har Bibelordet den dominerande ställningen, och det blir inte så mycket konflikter om dessa perifera frågor.

Oj då, fullt pådrag idag om vigselrätten. Förutom Ekosändningarna har jag medverkat i ett debattprogram från Sveriges Radios Örebroredaktion, där jag diskuterade frågan med RFSL Örebro och baptistpastorn Carlsvärd, jag tyckte att den debatten gick bra, och jag fick fram det jag ville säga – alltid lättare i direktsändningar. Man kan lyssna genom att gå in på www.sr.se och klicka på Örebroredaktionen. Dessutom intervjuer för Kyrkans Tidning och Nerikes Allehanda om denna fråga.

Frågan om att avsäga oss vigselrätten har egentligen ingenting att göra med om man vill viga homosexuella eller inte, ur strikt formell mening, men media vinklar alltid utifrån det perspektivet. Men i intervjuerna idag har jag dock fått ge ett mer nyanserat resonemang.

Medialogiken fungerar på sitt eget sätt, svart eller vitt, för eller emot. Och korta citatsnuttar, där resonemang och nyanseringar inte får plats. Det tycker jag också präglade Ekot-intervjun i morse med mig om Evangeliska Frikyrkan styrelses rekommendation att avsäga oss vigselrätten.

Vår huvudmotivering är vår baptistiska tradition, att skilja kyrka och stat åt, vi vill inte vara statstjänstemän utan renodla den religiösa betydelsen av äktenskapet. Så sägs det i EFK:s uttalande och det var också den aspekten jag försökte i första hand lyfta fram i Ekot-intervjun. Men detta kom inte med alls i själva sändningen, utan klipptes bort helt och hållet. Sedan har vi också som en sekundär motivering den rådande politiska situationen och osäkerheten om hur äktenskapslagstiftningen kommer att se ut. Det var enda aspekten Ekot tog upp.

Och på den direkta frågan om vi i EFK:s församlingar viger homosexuella, oavsett om vi har vigselrätt eller inte, eller bara som en religiös ceremoni, så måste jag svara nej på frågan, utifrån en evangelikal teologisk grundsyn är det inte möjligt. Och det blir naturligtvis det Ekot klipper ut och sänder, och låter RFSL:s ordförande kommentera detta.

Vi är mycket väl medvetna om i EFK:s styrelse att vi med detta beslut finns stor risk att vi betraktas som homofober, och att det kommer att vinklas på det sättet. Och jag tror inte alls att det hade varit annorlunda om vi fattat samma beslut för ett år sedan.

Det finns bara ett sätt för en kyrka att inte uppfattas som homofob, det är att fullt ut bejaka könsneutraliteten i både samhälle och församlingsliv. Det är inget möjligt alternativ för en evangelikal kristen, inte heller för en katolik, en ortodox, en muslim, eller en pingstvän, och inte heller för en person med en luthersk bibelsyn.�

Det väcker intresse att EFK:s styrelse beslutade i lördags att vi tycker att det är läge att vi avsäger oss vigselrätten. För en liten stund sedan var Sveriges Radio och Ekoredaktionen hemma hos mig och genomförde en intervju om detta. Det är troligt att det inte kommer med i nyhetssändningarna idag, då mycket handlar om kärnkraft och energi i dagens nyheter, troligare att det kommer med i sändningen i morgon bitti.

Jag redogjorde för att vi i frikyrkorna har klarat oss tidigare utan vigselrätt och i vår baptistiska tradition så skiljer vi strikt på kyrka och stat, inom EFK har vi länge ifrågasatt att vi ska vara statliga tjänstemän som vi är när vi utför vigslar.

Men eftersom sekulära media är helt ockuperade av intresset på homosexualiteten vinklas detta lätt som homofobitendenser, vi vill inte viga homosexuella, det är den egentliga anledningen. Jag försökte nyansera denna bild, men vi får se hur de klipper ihop intervjun. Jag nämnde om att majoriteten i regering och riksdag har helt kört över kyrkor och religioner i processen med ny äktenskapslag, och i ett sådant läge är det bra timing att utveckla åtskiljandet mellan kyrka och stat.

Evangeliska Frikyrkans styrelse beslutade i lördags, att gå ut med ett uttalande om att vi tycker att Evangeliska Frikyrkan ska avsäga sig vigselrätten. Vi vill dock att vårt representantskapsmöte som möts den 16 maj ska fatta beslutet. Men vi rekommenderar representantskapsmötet att fatta ett sådant beslut. Idag har denna information gått ut till våra församlingar, och under eftermiddagen går vi också ut med pressinformation om detta.

Skälet till detta styrelsebeslut är att det finns en skepsis inom EFK sedan långt tillbaka om att vara statlig myndighetsutövare – som man är när man har statlig vigselrätt. Det handlar om principen att skilja kyrka och stat åt. Vi är också oroliga för vart samhällets äktenskapslagstiftning ska hamna och de nya krav som signaleras från politiskt håll som kan krocka med våra övertygelser som evangelikala kristna.

Vår tanke är också att ännu mer slå vakt om det kristna äktenskapet och att förätta bröllop och vigslar i våra församlingar, utifrån kristen tro och tradition, och med förbundslöften inför Gud.

Det vi eventuellt förlorar med detta – är framförallt alla de vigslar som våra pastorer har med människor i församlingens yttre kontaktnät, och där man kanske inte kommer att söka sig till en EFK-kyrka för bröllopet, om vi inte har kvar den statliga vigselrätten. Kontaktnätet via vigslar är mycket betydelsefullt för våra församlingar. Men summa summarum – vi kommer att fortsätta precis som tidigare, att viga människor till ett äktenskap – inför Gud.

Men, beslutet kommer att fattas den 16 maj.

Det är spännande med Hillsong i Stockholm. Har besökt deras församling en gång. Med tanke på Dagens artikelserie om varför ungdomar lämnar församlingarna, så kan man konstatera att det långtifrån är så överallt. Det finns gott om församlingar som drar till sig ungdomar. Hillsong Stockholm är en församling med låg medelålder, skulle tippa någonstans på drygt 20. Församlingar som har förmågan att nå ungdomar är jätteviktiga. Och Andreas Nielsen, pastorn, engerades i kraschade Karisma i Stockholm på ett ganska sent stadium. Det vore förfärligt om han skulle bli stämplad ett antal år för vad som hände där. Jag tycker att Pelle Hörnmark visar en bra attityd i Dagenintervjun.

Önskar församlingen Guds välsignelse och lycka till, och från EFK:s sida i Stockholm är vi klart intresserade av kontakt och samarbete.

En intensiv måndag då jag var i Uppsala hela dagen. Först möttes vi i Evangeliska Frikyrkans presidium, det är operativa ledningen, vi kallar det för missionsledningen, och styrelsens ordförande och båda vice ordföranden, Christer Bergh och Hanne Carlsson. En dag i bön och samtal om framtiden, och hur vi ska formulera EFK:s strategi och vägval i ett längre perspektiv. En känsla vi har är att evangelisationen behöver komma överst på agendan, att göra Kristus känd, trodd, och efterföljd – det behöver vara fokus och inriktning, i både ungdomsarbete, drivkraften i det internationella arbetet, och grunden för församlingsgrundandet och församlingsförnyelsen, och prägla utbildnings- och konferensverksamhet, och diakonalt arbete.

Därefter var det styrelsemöte och rådsmöte för Claphaminstitutet. Jag omvaldes som ordförande för institutets styrelse. Sedan avslutades dagen med att vi hade en offentlig samling i Uppsala pingstkyrka med socialministern och partiledaren Göran Hägglund som gäst. Claphaminstitutet handlar om att på bred front mobilisera kristna ledare och engagerade kristna som utifrån sin yrkesroll kan fungera som opinionsbildare eller på annat sätt bidra till en tankesmedjeverksamhet. Vi är ett 80-tal personer som är stiftare. Vi engagerar kristna ledare och yrkespersoner från samtliga de fyra kyrkofamiljerna, ortodoxa, katolska, lutherska och frikyrkorna. Vi har en mycket prominent styrelse i Clapham med samfunds- och kyrkoledare som Anders Sjöberg från EFS, Ulf Ekman från Livets Ord, Sten-Gunnar Hedin och Dan Salomonsson från Pingströrelsen, opinionsbildare som Elisabeth Sandlund från Dagen och Carin Stenström, flera professorer -Yvonne Maria Werner och Eva M Hamberg, och företrädare från en rad olika samfund, Per-Inge Pihlström baptisterna, Peter Baronowsky Frälsningsarmén, svenskkyrkliga Per-Olof Hermansson är kassör. Sveriges främste och mest namnkunnige konkursadvokat är vice ordförande i Styrelsen, Rolf Åbjörnsson, nyvald styrelseordförande i Carnegie. Andra i styrelsen är riksdagsledamoten Mikael Oscarsson, Anne-Berit Ekström som är ordförande för organsationen för kristna läkare och Stefan Gustafsson som är chef för Evangeliska Alliansen. Tuve Skånberg är en utmärkt direktor för verksamheten. Tuve står ju på femte plats på KD:s lista inför valet till Europaparlamentet, så vi får se var han hamnar.

Med begränsade resurser har vi under 2008 publicerat 31 artiklar som processats genom tankesmedjan, artiklar som bl.a. publicerats i Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Expressen, och många regionala tidningar, samt den kristna pressen.

Kommit hem efter en lång och intensiv gudstjänst hos Evangeliska frikyrkans latinamerikanska församling i Stockholm. 3 timmar lång gudstjänst, intensiv stämning, påtagliga Gudsmöten, många tårar, många ville ha förbön efter predikan, känsla, passion, låg medelålder, stämning, väckelseatmosfär, ingen vill gå hem. En hög andel av dem som är med har inte varit kristna särskilt länge eller är på väg att bli kristna. I en sådan miljö är det tacksamt att predika. Mitt fokus när jag besöker församlingarna handlar mycket om att uppmuntra, inspirera, profetera, ingjuta mod. Och gör man det med latinamerikanarna blir de nästa överinspirerade, gudstjänsten slutar nästan med himmelsfärd. Predikade om Elisa och änkans olja med utgångspunkt från 2 Kungaboken kapitel 4 i Gamla Testamentet, om att Gud vill göra under i våra liv, och undren sker när vi tar trossteg, praktiserar trons lydnad och börjar ge av det vi har. Och undret börjar med det lilla vi har, som i änkans fall med den lilla oljan hon hade i huset.

Uppskattar mycket pastorsparet i den latinamerikanska församlingen, Hernan och Roxana Clavijo, med rötter i Chile, kom till Sverige på åttiotalet, efter politiska stökigheterna i Chile. Blev kristna i Sverige.

Trivs väldigt bra bland dessa nya församlingar. Härliga människor. Befriade från svenska frikyrkomönstret med missmod, oändliga problematiseringar, låg riskbenägenhet, bristande entreprenörskap, överintellektualiserande, byråkratiserande och djuplodande problemperspektiv (massa kristna sammanhang är inte prägat av detta, men mainstream tycker jag ligger för mycket åt detta hållet). Istället sprudlar det av tro, framtidsvisioner och tro på en enorm potential i dessa vitala och väckelseorienterade församlingar. För den latinamerikanske kristne är Gud bara stor och mäktig, och kan göra stora saker och vad som helst – nu. Låt dig smittas. Det är smittbart.