Stefan Swärd

Allt mellan himmel och jord

Kroknade fullständigt under lördag eftermiddag. Något mystiskt i magen så jag har nu varit sängliggande i ett dygn utan att kunna äta något. Typiskt, i går kväll skulle vi ha en årligt återkommande festkväll i min familj, vi går ut tillsammans och äter västerbottenbuffet på Grand Hotel. Jag släpade mig dit, men fick åka hem efter en stund, efter att bara ha petat i maten. Årets sämsta tidpunkt att bli magsjuk.

Under söndag eftermiddag är jag dock så pass pigg så jag kan läsa, ägnar mig åt studier i postmodernitet, emerging church, narrativ teologi. En del av det jag läser tycker jag är självklarheter och har inga problem med att stryka under, att hitta nya vägar att vara kyrka, jag kan förstå kritiken mot systematisk teologi, jag bejakar fullt ut att förstå hur människor tänker, och hitta olika dialogvarianter för att presentera evangeliet. Jag har dock stora problem med när vissa tänkare relativiserar sanningsbegreppen, då är vi ute på mycket hal is. Men jag återkommer när jag läst mer.

Har dock hittills haft svårt att hitta något nytt i detta texter. Det mesta känner man igen från senaste femtio årens kristendom. Att bli lite mindre dogmatisk både när det gäller lära och moral, det började väl Svenska Kyrkan med redan på sextiotalet, kanske ännu tidigare, och det påverkade väl en hel del av de äldre frikyrkosamfunden på sjuttiotalet. MacLarens senaste skriverier om Guds rike, och världsproblemen, är det något annorlunda än vilken vänsterteolog som helst från sextiotalet, vilka skillnader finns i så fall? I karismatiska eran på sextio- och sjuttiotalet ägnades det mycket åt att hitta nya vägar att vara kyrka, och att av-institutionalisera kyrkan – något nytt?.

Min mycket spontana känsla är att jag har sympati för vissa emerging church teologer som faktiskt tillämpar det de skriver, och som verkligen bidrar till något när det gäller mission, evangelisation och församlingsgrundande – t.ex Alan Hirsch. Detta har jag respekt för och sympatiserar med. Däremot verkar det vara en del tröttkörda medelålders och yngre medelålders personer, som är ganska blasé på sina kristna rötter, och mest ägnar sig åt att ifrågasätta och tala om hur dumt allt har varit bland evangelikala kyrkor. Det är inte särskilt konstruktivt.

Är också ganska skeptisk till att importera för mycket från USA. Läste något om hur icke-kristna ser på de kristna. Jag menar nog att detta är starkt präglat av ett amerikanskt kontext, där närmare hälften av befolkningen är församlingsmedlemmar, och där ungdomar växer upp i ett sådant kristet kontext.

De attityder och värderingar som framkommer, tycker jag inte alls stämmer med den miljö jag möter i Stockholm, där kyrkan inte stog mitt i byn, inte ens på 1850-talet.

  • http://www.kolportoren.com/ Joachim Elsander

    Stefan: Jag har ju också läst en en hel del sån litteratur och för mig som född på 70-talet med en sväng i trosrörelsens tänkt under 90-talet så känns det mesta väldigt fräscht. Jag kan hålla med om att en del blir lite väl teoretiskt och att det i vissa fall finns en kritik utan konstruktivtet men det mesta av det jag läst av Brian McLaren, Rob Bell, Dan Kimball osv är väldigt konstruktivt och utmanade. Alan Hirsch är även min favorit. För mig är de här perspektiven till stor del nya. (även om tex Wimbers tankar om Guds rike är väldigt lika McLarens, fast med mer av en karismatisk twist)

    Jag ser dock inte någon omedelbar risk att vi återigen importera ett koncept från USA, här ser jag en skillnad mot tex Willow Creek och dyl. (där mycket av koncept kopierades rakt av) Det här handlar om ett annat sätt att vara kyrka/församling helt enkelt, något som jag faktiskt tror går att tillämpa ännu bättre ju mer sekulariserat ett land är. Mest gillar jag termen ”missionell”, att ta Guds sändning på allvar precis i den kultur där vi är. (jag tror inte längre på ”attraktionsspåret”, där vi ska göra kyrkan/gudstjänsterna m.m. så häftiga att folk kommer till oss. Jag tjatar ofta i Borlänge om att vi inte går till kyrkan vi ÄR kyrkan) För mig blir det allt mer klart att postmoderniteten inte är något som ev kommer, den har kommit i full kraft. Jag är inte odelat positiv till allt den bär med sig men likväl är den den vi har att tackla och förhålla oss till. Samtidigt ser jag fördelar med det postmoderna, i mycket tror jag faktiskt att det är lättare att tillämpa Nya Testamentet i en postmodern kontext än en modern. Jag skrev lite om det här: http://www.kolportoren.com/2009/01/en-fraga-om-postmodernitet.html

    Det här kan bli ett spännande samtal!

  • http://tomas-dagen.blogspot.com Tomas Olsson

    Det jag tycker är oroväckande är att många inom emerging church verkar vara så fientliga till de traditionella församlingarna. Kanske är det för att dessa har sitt ursprung i ett amerikanskt kontext som gör att de blir så, men det skapar onödiga spänningar. Nu syftar jag inte på någon av de ovan omnämnda författarna.

  • beo

    De flesta pastorer som jag har talat med om dessa frågor har ungefär samma kommentarer som du Stefan – so what, ungefär. Jag upplever den attityden problematisk. ”Det där prövade vi på sjuttiotalet” låter det. McLaren och andra i emerging church som tillhör de som ”var med” tar de som lever i det postmoderna paradigmet på större allvar. Personligen blev jag positivt överraskad när McLaren besökte Saron i Göteborg för några år sedan. Det fanns gott om självdistans och han tog även ganska simpla frågor från publiken på största allvar. Kanske går förklaringen att hitta i att han inte är teolog :-) Han tillhör också de som praktiserat mycket av det han skriver om. Även om jag inte är medvetet postmodern så tror jag att jag som församlingstjänare måste sätta mig in i det postmoderna tänkandet – för att själv utmanas och förändras i mitt sätt att möta min egen kultur. Det är främst i hur vi tänker församling som jag utmanas av McLaren, Hirsch och andra i det postmoderna samtalet. För dem som i likhet med mig är vana vid en traditionell apologetik kan det vara lite knepigt att greppa allt – eftersom det mesta tenderar att bli ifrågasatt, problematiserat och rekonstruerat. Det är lättare att anamma något som bara är att tillämpa – men frågan är vad det är man gör, varför och om det stämmer med evangeliet. Jag tror inte den unga generationen nöjer sig enbart med passion och en snygg modern yta – därför är jag övertygad att alla har något att lära i samtalet om det postmoderna.

    Beo Christensson, församlingstjänare

  • olof

    Stefan, kan du inte förklara 1. vad du menar med att sanningsbegreppet relativiseras, och 2. varför (alltså argument) detta skulle vara problematiskt? Kan du inte se vissa problem med ett modernistiskt (obejtivt) sanniingsbegrepp? Att den som ”äger” sanningen (i Väst har det varit vita män med militär, ekonomisk, religiös och politisk makt) hamnar i en överlägens ställning gentemot marginaliserade grupper? Och är du säker på att Bibeln har ett sanningsbegrepp som överrensstämmer med modernismen? Med risk för att föregå diskussionen skulle jag ändå vilja hävda, med viss bestämdhet till och med, att det sanningsbegrepp som framträden i den Heliga Skrift på många sätt avviker från den modernistiska, naturvetenskapligt inspirerade, syn på sanning som växer fram från mitten av 1800-talet i västvärlden. Hoppas att du inte avfärdar de här frågorna för snabbt utan låter lite tid gå, tankar prövas, perspektiv brytas mot varandra.

    Det andra jag studsar lite på i ditt inlägg är hur konservativt färdig du låter. Inlägget andas: ”vad är det för nytt med det här då? Det här har väl sagts tidigare? Och dessutom verkar du anse att du själv sitter inne med hela sanningen, du själv är liksom måttstocken på om något är sant och riktigt, då ”har du inga problem”, men om du skulle ha problem, ja då är det förmodligen något lurt. Tänk om det är du som har fel? På flera punkter till och med? Vågar du, på allvar, tänka den tanken?

  • http://monicaolssonkolkman.blogspot.com/ Monica

    När jag fick Brian McLarens Generös Radikalitet i min hand och läste den LÅNGA undertiteln, så kände jag: Men det är ju jag… och blev alldeles tårögd.

    Läste och kände mig hemma. För första gången på så många år. (Har bott i 6 länder sedan 1994 och varit med i lika många kyrkor).

    Egentligen var inget nytt. Gammal skåpmat i vissa fall.
    Men jag fick ord på mycket som jag inte hade kunnat uttrycka själv.
    Jag tycker alltid jag har fallit mellan stolarna eftersom jag inte har känt mig hemma i mer konservativa kretsar (räknar i karismatisk förnyelse här) och ej heller i liberala kretsar (tycker att de alltför ofta kastar ut barnet med badvattnet).

    Jag är inte okritisk, och tycker att mycket inom EC är en reaktion mot det i kristenheten i USA som har gått fel. Inget fel i det, men det gör det inte alltid översättbart till europeiska förhållanden.

    Vad jag mest har attraherats av är att det är mycket mer ”bibliskt” (dumt uttryck egentligen) än till exempel den vänsterorienterade mer liberala teologin i Sverige som jag inte har kunnat ta till mig.

  • http://himmelochjord.swedmedia.se stefan

    Vänner,
    Jag är fortfarande för krasslig för att orka fullt ut diskutera detta ikväll. Men för mig är postmoderniteten ett ganska problematiskt begrepp. Jag är inte alls så övertygad om att vårt samhälle idag är så postmodernt. Jag lever ju mest i politiska sfären och näringslivssfären, och jag tycker att de är de drivande (delvis) sektorerna i samhället som i mycket stor utsträckning drivs att upplysningsparadigmet. Kanske lite ödmjukare inställning till vetenskapen idag än för 50 år sedan, men inga större skillnader. I förhållande till religion, och livsåskådning, kultur, och filosofin kan man dock nog i större utsträckning tala om postmodernitet. Jag tycker dock att det är en kraftig överförenkling att klassa vårt samhälle som postmodernt.
    hälsn
    STefan Swärd

  • http://www.religionsfilosofen.blogspot.com Johannes

    Stefan, jag tycker du har rätt i ”ag tycker dock att det är en kraftig överförenkling att klassa vårt samhälle som postmodernt”. Jag vet att teologer inom den radikala ortodoxin anser att de är de ”sanna postmoderna” eftersom de är någonting annat än modernismen. De anser den ‘postmodernism’ som vi idag talar om i samhället bara var en hypermodernism som tar sig uttryck annorlunda.

  • beo

    Stefan

    Krya på dig.

    Postmoderniteten ÄR ett problematiskt begrepp. Och vårt samhälle, i dess bärande funktioner är INTE postmodernt. Däremot är jag övertygad om att för dem som nu är unga är på väg ur det du kallar upplysningsparadigmet. Frågan är inte vad postmoderniteten är utan vad som kommer ur den? Och det är här utmaningen i samtalet finns – inte i att ställa ett etablerat paradigm mot ett mycket ”flummigare” och enkelt avfärda det. Nu menar jag inte att du gör det – men tyvärr många andra i ledande ställning både i lokala kyrkor och samfund..
    Sveriges kristenhet har ju sett bättre dagar, är det inte dags för självrannsakan? Varför lämnar unga troende kyrkorna? Det kan ju tyckas som att dagens ”kyrkflykt” handlar om enbart ”andlig okunskap” hos den yngre generationen eller ”bristande relevans” hos kyrkorna, men jag menar att det har med något mycket mer grundläggande att göra: Hur gestaltas en radikal Jesus-efterföljelse och ett bibliskt tjänande i ett samhälle, som på ytan kanske ser ut ungefär som det har gjort de senaste 50 åren, men där man inte tänker och agerar som man gjorde förr? Och i kyrkostrukturer som är ännu äldre?

    Beo Christensson, församlingstjänare

  • http://www.katolsktfonster.se/forum/blogs/bengts_blogg/Default.aspx Bengt Malmgren

    Stefan, du fick nog en släng av vinterkräksjukan.

  • bo

    Jag läste en gång en berättelse om en kvinna i Kina som fick ett uppdrag av Gud. Hon skulle gå omkring och ställa en enkel fråga till sina medmänniskor. Den enkla frågan löd: ”Är du född på nytt?” Hennes uppdrag ledde till en stark väckelse. Vad är sensmoralen med denna berättelse? Hon gick ut i Guds kraft och ställde människor inför den centrala frågeställningen som Gud själv har aktualiserat i sitt ord: ”Om en människa inte blir född på nytt kan hon inte se Guds rike.”
    På DN kultur (090208) citerar Gertrud Hellbrand författaren Richard Sennet i ”The fall of the public man”: ”När gudarna är avmystifierade, mystifierar människan sitt eget tillstånd, hennes eget liv är fyllt med mening, men det återstår att levas ut.” Hellbrand skriver vidare att ”De stora berättelsernas kollaps har knappast gjort oss mindre beroende av berättelser. Subjektiviteten, iscensättandet av den egna personligheten, tycks ha ersatt religionen som meningsskapare.”
    Det är ingen nyhet att postmodernismen är det dominerande paradigmet i den västerländska kultursfären. Frågan blir hur den kristna församlingen ska bemöta den postmoderna människans försök att hitta sig själv och skapa mening i sin relativiserade tillvaro. Trots all teknisk utveckling och friheten att finna sin egen frälsning är behovet av mening och innehåll ett aldrig utdöende behov. Vi tror att människan är skapad av en kärleksfull Gud till en unik individ som blir autentisk och sann endast när hon lever i denna ursprungliga relation med skaparen.
    Hur ska vi lyckas att nå ut med den stora enhetliga berättelse som evangeliet utgör i en tid när människor inte tror att det finns någon gemensam berättelse att knyta an till? Frestelsen att anpassa sig till tidsandan, att surfa på den postmoderna vågen och presentera ett lättillgängligt och lättsmält evangelium är stor. Det finns två orsaker till att evangeliet är relevant även i vår postmoderna tidsålder. För det första är mänsklighetens dilemma fortfarande precis det som beskrivs i bibeln och för det andra så gensvarar även den postmoderna människan på evangeliets budskap. Hon kan inte springa ifrån tomhetens vittnesbörd och sin längtan efter mening och innehåll. Evangeliet har kraft att avslöja och upplysa. Guds ande har kraft att föda en människa på nytt.

  • Carl

    Hej!
    Det kan vara nyttigt att kolla lite på kritiken mot Emerging Church också, för att ta del av även den sidan.
    Här är ett par sidor att kolla på:
    http://youtube.com/watch?v=idZCcg3MvEI
    http://bibelfokus.jareteg.se/avfallet

    Mvh
    Carl Gustafsson

  • http://sammankomst.wordpress.com David Å

    Stefan jag tror du skulle gilla ”Den oemotståndliga revolutionen” av Shane Claiborne och det kommunitetetsrörelsen gör mer än EC…
    Själv tror jag att närområdesinriktade små celler (husförsamlingar/kommuniteter) är framtidens kyrka. Jesuscentrerat, gemenskapsbetonat, radikal överlåtelse, daglig bön och bibelläsning, missionerande, diakonalt etc.

    EC samtalet har varit viktigt och fortsätter vara viktigt men praxis är förstås ännu viktigare!

  • Olof

    Stefan, du har helt rätt i att postmoderniteten inte har slagit igenom i näringsliv och i den politiska kulturen. Men dessa sfärer är å andra sidan inte de impulsgivande när det gäller att omstrukturera det intellektuella landskapet. Fast låt oss inte fastna i frågan om postmoderniteten är här fullt ut eller inte, eller ens om det ska kallas postmodernitet. Låt oss bara konstatera att den kunskapssyn, vetenskapssyn etc som varit förhärskande från upplysningstiden och framåt har fått sig ordentliga törnar från slutet av 1960-talet och framåt. Att få människor känner sig upprymda över de metanarrativ som har legat till grund för den västerländska kulturen de senaste 200 åren – Utvecklingen. Framsteget, Västerlandet, och att nya, småskaliga, lokala sätt att tänka och handla har växt fram som har satt vår existens i en delvis ny belysning. Detta borde nog du som kyrkledare studera lite mer noggrant, och kanske också från lite andra vinklar än du gjort hittills.

    Och sedan ska du nog inte fastna för mycket i Emergent-rörelsen. Det är ju bara ett uttryck för vad vi här pratar om, och dessutom ett amerikanskt sådant som vilar på andra förutsättningar än vårt eget lokala svenska sammanhang. Tror att du skulle behöva röra dig vidare från de här böckerna till att läsa exempelvis Walter Brueggemann, Stanley Hauerwas och John Milbank. Det är ju författare som dessa som emergent-folket har inspirerats av, och valt ut vissa delar av och populariserat. Ska du gå i närkamp med dessa tankar behöver du ordentligt tuggmotstånd i din läsning och tänkande.

    Sedan hoppas jag att du inte ska förfalla till den här förenklade kritiken av postmodernismen som bygger på en stor oro över ”sanningen” och blandar ihop postmoderna tankegångar med allmänkulturell relativism och intellektuell slapphet överhuvudtaget.

  • Olof

    Stefan: För att bli ännu mer konkret. Köp den här boken: http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=0801027357

  • http://www.kolportoren.com/ Joachim Elsander

    Stefan: Jag är absolut ingen expert, säker använder jag ”postmodern” lite slarvigt. Men så vitt jag uppfattar det hela så har Olof rätt. Något har helt klart hänt, speciellt under senare halvan av 1900-talet.

    När vi läser Brian McLarens bok ”Kristen på nytt sätt” i församlingen så är Aha-upplevelserna många. ”Men det är ju så här jag tänker”. ”Äntligen någon som sätter ord på hur jag tror” osv. Jag misstänker att om Borlängebor känner igen sig sår har det slagit igenom en hel del. Det är inte bara 70-talister utan även ett gäng 40-talister som instämmer i tankegångarna. När jag skrivit om de här sakerna på min hemsida så får jag ofta bekräftelse på att många tänker så här.

    Kanske är vi bara väldigt progressiva i Borlänge 😉

  • http://www.trotank.se/blog Pastor Astor

    Jag håller med om det mesta som har sagts. Det kan vara nyttigt att skilja mellan en ”den postmoderna situationen” och ”postmodernism”. Talar vi om ett samhälle som i allt mindre grad präglas av upplysningstankarna – eller där upplysningstankarna i alla fall är ifrågasatta – , eller en ny – ism? Jag håller med dig Stefan om att samhället inte har bytt grund – samhället är inte postmodernistiskt, däremot tror jag att vi är på en resa på väg bort ifrån det moderna.

    Jag håller med Joachim om att missional church har mer att erbjuda än emergent. Jag upplever att emergent (som i början kändes som en fruktbar dialog) allt mer har svävt ut i flum – det har blivit dekonstruktion utan rekonstruktion. Missional church känns då som ett mycket mer fruktbart samtal. Jag rekommenderar ”Missional Curch” Darrell Guder och det arbete Graham Cray gjort inom Fresh Expresions i Anglikanska kyrkan, bland annat rapporten ”Missionshaped Church”: http://www.cofe.anglican.org/info/papers/mission_shaped_church.pdf

  • http://mattiasneve.wordpress.com mattias

    Stefan, tack för att du tar upp ett intressant och viktigt ämne. Några spridda tankar om emerging church (mitt i pappaledigheten, så jag har inte många minuter på mig). Jag har själv blivit mycket välsignad av EC genom att först stöta på denna globala och mångfacetterade konversation genom min forskning. Genom denna stöter jag på en del grova generaliseringar (med detta säger jag inte att ditt inlägg var ett sådant!). Vad vi behöver komma ihåg är bland annat…

    1. Det är en global konversation, mycket tryckt meterial kommer från nord amerika, men så mycket finns att hämta i Storbritannien, Autralien, Nya Zealand, Sydafrika, Indien, Brasilen, Europa… Vi behöver komma ihåg detta när vi pratar om EC, annars riskerar vi att generalisa på ett ganska fruktlöst sätt.

    2. Många inom konversationen närmar sig EC från många olika håll – mission, alternativa gudstjänstformer, den neo-monastiska rörelsen, teologisk revision mm… Detta gör fenomenet så flytande och svårgreppbart. Stuart Murray har skrivit att försöka definiera EC är som att spika upp gelé på en vägg. Ganska svårt alltså.

    3. Alla är inte så kritiska gentemot det etablerade – många har respekt för de traditionella kyrkorna, men känner att det inte är vägen de ska vandra, utan istället bryta ny mark. Det kan vara svårt för de som är kvar i det etablerade att förstå – det kan även såra – men vi måste väl alla få följa den väg Gud leder oss på? Här behövs stor generositet och nåd från det etablerade sammanhangen.
    Med detta vill jag också nämna EC i Storbritannien som exempel där den Anglikanska kyrkan har varit banbrytande. Där pratar man om en ”mixed ekonomy of church” – dvs det som är emerging och det som är etablerat behöver varandra, genom stöd, korsbefrukting, men också genom att utmana och ifrågasätta på ett kärleksfullt sätt.

    4. Vi behöver vara ganska så vakna när vi tar del av kritiken gentemot EC – mycket är skrivet från USA, mycket är ganska så illa informerat och en hel del är ganska så kärlekslöst. Vi behöver urskiljning alltså, som i allt annat.

  • Jonas E

    Jag tror att det är viktigt att se att det finns saker som är självklarheter inom svensk kristenhet som får betraktas som nyheter i den Amerikanska evangelikala kontexten. Ibland tänker jag att mycket inom EC-rörelsen är sådant man ägnat sig åt sedan 70 talet i många svenska frikyrkor. Särskilt inom Svenska Missionskyrkans Ungdom. Det som blir intressant att följa är om man i den evangelikala rörelsen bättre kan balansera utvecklingen så att man inte överger det ena för det andra. Där är nog synen på ”sanningsaspekten” en av nyckelfrågorna.

  • http://himmelochjord.swedmedia.se stefan

    Amigos – Friends,
    spännande diskussion, filar på att skriva lite till i detta ämne.
    Vi fortsätter.

    hälsn
    STefan Swärd

  • http://blog.bahnhof.se/wb938188 Jonas Lundström

    Intressant samtal. Jag håller med om mycket om det som har sagts. Personligen är min gissning att ”Emerging Church” inte kommer att bestå, det är en process (mestadels post-evangelikal, apropå den diskussionen) som troligen kommer att mynna ut i olika strömningar. Liknande tendenser finns förstås i Sverige också, även om dom ännu kanske inte är lika tydliga, och delvis tar andra riktningar.

    Dom EC-nära uttryck som David Å nämner (den nymonastiska rörelsen/ny-anabaptism) är även dom som jag personligen knyter störst förhoppningar till, även om jag samtidigt tycker att det teologiska nytänket inom Emergent, och den alternativa församlingsstrukturen i Organic Church (Frank Viola mfl) är viktiga. Min önskedröm är att vi fick en bred radikal-reformation av både livsstil (som bland nymonastikerna), av församlingspraktiker (som i Organic/Simple Church), och av teologin (som i Emergent).



Subscribe to Stefan Swärd