Drabbats av total dekadens, sen lördagskväll, har ätit 2 mazariner, en halv semla, och en (förr kallades det för negerboll, det får man inte säga längre, jag vet inte vad det heter nuförtiden). Gud vare nådig mot mig syndare. Ska träna på gym under söndagen för att kompensera detta.

Sen lördagskväll. Sitter och kopplar av med hustrun efter en heldag efter att ha lämnat en son på Arlanda för Schweiz-flytt, och en heldag med Evangeliska Frikyrkans styrelse. Bra styrelsemöte, en bra samtalsmiljö i EFK:s styrelse och mycket av vilja att röra sig framåt. En positiv sak är att vi har gått med ett rejält ekonomiskt överskott under 2008 efter flera magra år.

Förbereder morgondagens (söndagens) predikan för EFK:s latinamerikanska församling i Stockholm. Kommer att predika över andra kungaboken kapitel 4 om Elisa och änkans olja. Nyckeln till miraklet är att se vad vi har i huset, Gud vill använda vårt lilla för att göra sina stora under och fylla människors behov. Församlingen hyr in sig hos Adventskyrkan, Olof Palmes gata vid Norra Bantorget, mötestid 16.00.

Tidningen Dagen skriver idag om den välkände kristne ledaren i USA, Ted Haggard, som fick sparken från sin mega-church på grund av homosexuellt vänsterprassel. Anledningen till att detta uppmärksammas igen är hans TV-framträdanden där han kommenterar händelserna. Jag har bara tagit del av Kerstin Doyles text i Dagen, så det är enda materialet den här kommentaren bygger på.

Jag tycker att huvudproblemet med denna affär var hyckleriet. Ted Haggard hade en hög svansföring och var en erkänd kristen ledare i breda kristna kretsar, men samtidigt ljög han för sin egen fru och sin egen församling. Med sådana ledare blir evangelikal och karismatisk kristendom fullständigt förlöjligad, med rätta. Jag tror att vanligt folk inser att även kända pastorer för jätteförsamlingar är vanliga människor, som brottas med svagheter och frestelser som alla andra, kanske ibland värre frestelser än vanligt folk. Haggards problem var att han inte var ärlig med detta. Hans största problem var inte den bisexuella läggningen, utan förnekelsen av detta, och att inte vara sann och ärlig mot sina närmaste. De flesta kan acceptera bräckliga ledare som brottas med sina liv, men man kan inte tolerera hycklande ledare som ljuger.

Vad jag förstår av Dagens reportage idag så klandrar han sin f.d. församling för hur de har hanterat honom. Men att vara kristen ledare handlar om förtroende. Tappar man sitt förtroendekapital så är det kört. Och jag får det intrycket att Haggard kommer med manipulativa efterkonstruktioner mot sin f.d. församling och de människor som gav honom förtroendet. Jag tycker att det låter väldigt svagt, jag tycker att detta pekar på att Haggard är en person med rejäla karaktärsbrister.

Denna sorgliga historia, liksom Lakeland och Todd Bentley, visar hur vi kristna fascineras att spekulativa predikanter med starka kommunikativa gåvor, på bekostnad av sanning, karaktär och ärlighet. Denna typ av hyper-kristendom sänker trovärdigheten för karismatisk och evangelikal kristendom, inte minst bland unga människor. Det är nödvändigt med tydligare etiska regler för denna typ av TV-predikanter och mega-church-pastorer. Tyvärr är det så att enstaka rötägg svärtar ned bilden av hela samfund och rörelser, och vanligt folk inser inte att den breda majoriteten av vanliga pastorer inklusive megachurch-pastorer, är vanliga och hederliga människor som eftersträvar att leva ett trovärdigt liv.

Denna affär är återigen en påminnelse för alla oss som fungerar i ledarskap i kyrkor och samfund, att eftersträva trovärdighet, att inse att vi får brottas med våra liv som alla andra, men att vi alla behöver själavård och människor omkring oss som har full insyn i våra liv, inklusive våra hemliga rum. Och det inkluderar naturligtvis den person vi är gifta med.

�

Kommer hem från Bryssel sen torsdagskväll där vi diskuterat om hur ett av de största miljöproblemen i världen ska lösas, nämligen utsläppen från trafiksektorn. Eftersom det handlar om hur vi hanterar Guds skapelse, den värld som Gud har gett oss ansvar att förvalta, passar det väl utmärkt att en svensk samfundsordförande är med på en sådan konferens. Mest folk från de olika europeiska länderna, men också företrädare för Kanada och USA. Hade spännande samtal med en kille som jobbar för brittiska regeringen och en annan kille som jobbar på EU-kommissionen.

Laddar nu för Evangeliska Frikyrkans styrelsemöte hela lördagen, som denna gång håller till i Söderhöjdskyrkan i Stockholm. Fredagen kommer jag att försöka vara så mycket som möjligt med min yngste son, som flyttar till Schweiz på lördag morgon för fyra års studier.

Hade ingen internetuppkoppling i Bryssel så jag kunde inte blogga därifrån. Men Grand Place är en fascinerande plats, det gamla torget mitt i hjärtat av Bryssel, fantastiska restauranger.

Nu sitter jag på Bromma flygplats och ska strax flyga till Bryssel. Ska vara med på en stor internationell konferens som handlar om hur vägtrafiken ska kunna bli miljövänlig i framtiden, och hur vi ska kunna certifiera miljövänliga drivmedel. Gårdagen ägnade jag mig åt Evangeliska Frikyrkans Stockholmsteam, som består av John van Dinther, Kjell Axel Johansson och jag själv, vi smider visionära planer för framtida församlingsexpansion i Stor-Stockholm. Tisdagskvällen var det Söderhöjdskyrkans församlingsledning, och halva dagen ägnades åt en konferens hos Ingenjörsvetenskapsakademin, om hur vi kan få bort alla koldioxiutsläpp i Sverige inom 30 år. Sådant är mitt liv, pendlar mellan globala världsproblem, evangelisationen, och utvecklingen av församlingar i Sverige.

Tycker också att Inger Alestig har skrivit ett redigt och bra inlägg på sin blogg med anledning av vår debatt. Vi är inte helt överens, jag har nog en mer problematiserande inställning till inställningen till äktenskapen i Sverige, men självklart håller jag med Inger, de flesta människor, både kristna och icke-kristna vill leva i trogna och livslånga äktenskap. Men nu har jag diskuterat NOD så mycket så jag känner en viss mättnad, och säger jag något mer blir det bara upprepningar. Däremot kan sakfrågorna diskuteras vidare, men inte blanda in NOD-numret i diskussionen. Boken F-ordet har jag faktiskt fått av en författarna till boken som jag känner, men jag har inte hunnit läsa igenom den än.

Det som irriterade mig mest var nog att Dagens hemsida gjorde rubrik av en mening i Ingers blogg, en mening som kunde tolkas som att jag är en ganska frikyrkoinstängd person. Jag tycker nog att det förhåller sig på fullständigt motsatt sätt. Jag känner inte till någon frikyrkopastor som så omfattande följer vad som händer i världen utanför kyrkan, vilket naturligtvis beror på att jag deltid som konsult jobbar som globalt inriktad omvärldsanalytiker, med fokus på energi- miljö- och klimatpolitik. Så just den meningen var nog lite sårande för min yrkesstolthet, men vi har ju alla våra ömma tår, och jag har flera ömma tår.

Men min omfatttande omvärldsorientering har också delvis blivit på bekostnad av den teologiska kompetensen, mycket tacksam för alla bloggläsare som försöker lära upp mig, tack för länkar och lästips, ska försöka följa upp tipsen.

Eftersom Dagens kulturredaktör Inger Alestigs blogginlägg nu har legat framme på Dagens hemsida i tre dagar så ser jag mig nödsakad att skriva en kommentar. Hon förstår inte alls varför jag tog upp en diskussion om tidningen NOD:s innehåll. Jag utgår ifrån att hon har läst min blogg så de försök jag har gjort där att förklara mig har tydligen inte varit tillräckliga. Jag får väl göra ett nytt försök.

Inger undrade över varför jag hakade upp mig på att man tog upp frågan om kollektivt boende, utvidgad kärnfamilj, celibat m.m. Det var ju inte detta jag reagerade på. Jag har levt i kristet kollektiv mer än 10 år av mitt liv. Och under många år arbetat med att bygga upp en kristen församlingsgemenskap som inte minst syftade till att utvidga kärnfamiljen. Det ser jag som självklarheter, idéerna är inte heller särskilt radikala, en stor del av sjuttiotalet ägnades åt att både diskutera och tillämpa detta i kristna kretsar. Jag trodde att jag hade sagt detta tillräckligt tydligt i mina tidigare blogginlägg.

Bakgrunden är att jag har jobbat som pastor i Stockholm under en 20-årsperiod, närmare bestämt under åren 1982-2002. Innan dess var jag dessutom verksam som ungdomsledare och ledare för kristna kollektiv. Nu är jag pionjärpastor i Stockholm, men har inget operativt pastoralt ansvar.

Jag har många års erfarenhet av att undervisa och vägleda unga människor och de som nyligen har kommit till tro på Kristus. Inte minst ett stort antal personer som helt saknat kristen bakgrund. Och jag vet utifrån erfarenheten att en kristen syn på äktenskap, familj och sexualitet är ganska annorlunda än det som råder i vårt samhälle idag. Därför har jag under många år sysslat med att förklara och vägleda unga kristna och de som har kommit till tro på Kristus hur de kan och bör leva i lärjungaskap och efterföljelse till Jesus. Och ett antal gånger blivit överraskad över hur snabbt människor som blivit kristna, och som helt saknar kristen bakgrund, hur de har kunnat ställa om sig till ett kristet synsätt inte minst i samlevnadsfrågor.

Bland annat har jag sysslat en hel del med att vägleda sambopar där båda eller den ena har blivit kristen, om hur man kommer in i ett kristet äktenskap. Och det handlar naturligtvis om mycket mer än att bara ordna en vigsel. Det handlar om att ge vägledning om äktenskapet som ett förbund inför Gud. Och trohetslöftenas betydelse för den troende. Och att bygga sitt förhållande med Gud som grund. Och förklara varför sexualiteten är tänkt att fungera inom ramarna för ett äktenskapsförbund inför Gud. Det hör till första grunderna i kristen tro. Under dessa år har jag också mött alla varianter av sexuell läggning som existerar och har även där mångårig erfarenhet av att arbeta med själavård och förbön och ge vägledning till dem som vill leva som lärjungar till Jesus. Samt naturligtvis ge vägledning till gifta kristna par om hur man bygger en stabil och trogen relation som håller på lång sikt.

Jag och NOD-redaktionen är uppenbarligen helt överens om de grundläggande värderingarna kring synen på äktenskap och samlevnad. Det vi tydligen inte är överens är om hur vi ska vägleda människor in i ett kristet liv och i ett överlåtet lärjungaskap, där samlevnadsområdet är en mycket viktig aspekt av våra liv. Jag tycker att en del av de frågor som NOD-numret tar upp kan mycket väl passa in i en grundläggande andlig vägledning. Att inte leva som isolerad kärnfamilj ser jag som en självklar konsekvens av Kristi efterföljelse. Men i en tid när grunderna vacklar, behövde även grunderna ännu mer tydliggöras än vad som var fallet i NOD-numret.

Utifrån min bakgrund och erfarenhet är all form av otydlighet förödande. Man behöver grundligt förklara hur vi ska leva som kristna, både utifrån Bibeln, men också utifrån erfarenheten, att det faktiskt fungerar bäst att leva som Gud vill.

I den tid vi lever i när äktenskapet är utsatt för attack från alla håll, och där tydligen många kristna inte förstår varför man ska gifta sig utan tycker att man istället kan leva sambo, eller tycker att man har all rätt att skilja sig när äktenskapet går dåligt, i det sammanhanget tycker jag NOD:s otydlighet är olycklig. Att tala om att det finns olika samlevnadsformer, Jesus relativiserar den biologiska familjen, äktenskapet är inte förordnat av Gud etc. som görs på ett antal ställen i NOD-numret, det kanske kan fungera i ett stabilt kristet kontext där man har en klart definierad bild av vad en kristen syn är när det gäller samlevnad, äktenskap och sexualitet. Men utifrån min Stockholmsbakgrund fungerar inte detta. Där kommunicerar dessa budskap något annat, en Stockholmare som nyligen har blivit kristen och inte vet ett dugg än om kristen äktenskapssyn, skulle med all sannolikhet tolka NOD som att det är okey att leva sambo, leva i ett homosexuellt förhållande, eller snabbt och enkelt skilja sig. Det är i varje fall inte så viktigt att gifta sig eller att fortsätta vara gift. Missionsskoleeleverna tolkar naturligtvis inte NOD på det sättet, men jag tror inte att jag skulle vilja sätta tidningen i händerna på en nyfrälst Stockholmare som behöver lära sig de första grunderna om en kristen syn på samlevnad, äktenskap och sexualitet.

Och eftersom NOD:s redaktörer vet att detta är de brännande frågorna på församlingsnivån och för pastorer som ska ge vägledning, är fortfarande min fråga detta om otydligheten och varför man undviker de riktigt heta frågorna. Men det är bara att konstatera att vi har olika uppfattningar om detta, hoppas dock på att vi ska kunna mötas för att reda ut detta lite närmare.

Det är detta pastorala, lärjungaskapsinriktade och missionerande perspektiv som jag tänker på. Hur hjälper vi människor in i ett överlåtet kristet liv och att leva som lärjungar till Jesus. Och i vår tid kan vi inte hamra in det som dogmer och slå Bibeln i huvudet på folk, det handlar om samtal och andlig vägledning, att förklara, att förstå, och steg för steg gå på vägen – i Jesu efterföljelse.

Jag tycker att det även utifrån en grundläggande kristen syn finns många frågor som behöver diskuteras, och där vi behöver teologernas hjälp, och där mycket kan behöva problematiseras. Hur vi hanterar Jesusorden om skilsmässa tycker jag är en sådan utmaning, både exegetiskt men också pastoralt. Hur vi pastoralt tacklar homosexualiteten är en mycket viktigare fråga än att gå ut och säga att homosexualitet är synd. Hur vi förklarar skillnaden mellan sambo och ett kristet äktenskap är också en fråga som behöver bearbetas på djupet. 

Och att lyfta fram celibatet, där tycker jag NOD har lyft fram något värdefullt och intressant, och som inte har tagits upp alls i mainstream-evangelikala och pentekostala kristna sammanhang.

Ursäkta om det blev lite NOD-debatt, men så länge det sprids nidbilder av vad jag står för och har sagt så är jag tvungen att fortsätta och skriva i ämnet.

Det är en helt annan sak om man inte är överens om hur vi ska leva som kristna, vad är en kristen standard för äktenskap, familj, samlevnad och sexualitet. Är man inte överens om detta, då blir ovanstående diskussion och resonemang obegripligt. Och det blir en helt annan typ av diskussion.

Jag hör till dem som kikar in på www.dagen.se i stort sett dagligen. Har dock blivit ganska störd över denna helg att det första som möter mig på Dagens hemsida är ett citat från Dagens kulturchef Inger Alestigs blogg. Hon skriver som en kommentar över NOD-debatten: Jag hoppas innerligt att Stefan Swärd aldrig läser något annat än kristen press och litteratur. Jag vågar inte tänka på vad som skulle kunna hända då.

Nu ska jag vara riktigt snäll med Inger Alestig, jag säger ingenting. Skulle jag säga någonting så skulle jag veva på ordentligt, och då är risken stor att det blir ett varv till med NOD-debatt. Däremot är kulturredaktör Alestig välkommen att besöka mitt arbetsrum vid något tillfälle så ska jag visa vilka tidningar och tidskrifter jag läser.

Och ska Alestigs utspel leda till att jag behöver skicka in en artikel till Dagen också, och kommentera senaste numret av NOD?

Den här söndagen har jag varit helt ledig och jag och hustrun gjorde ett oplanerat smygbesök i en EFK-församling, nämligen Elimkyrkan, som är den församling som ligger närmast vår bostad. En jättebra och framåtriktad församling som räknar med Guds aktiva närvaro. En av pastorerna, Martin Vänelid, höll en utmärkt predikan. Proppfullt, ja överfullt med folk, men så brukar det ju vara i EFK-församlingarna i Stockholm. Vi behöver inte åka till andra världsdelar för att lära oss hur en församling kan växa, och bygga ett omsorgsfullt och utåtriktat församlingsliv, vi har en hel del sådana församlingar i Sverige, som kan vara föredömen för andra församlingar.

Kommande vecka kommer jag att vara två dagar på en energikonferens i Bryssel. På lördag har vi styrelsemöte för Evangeliska Frikyrkan hela dagen, och nästa söndag kommer jag att predika i EFK:s latinamerikanska församling i Stockholm, Iglesia Icthus. Den hyr in sig hos Adventskyrkan på Olof Palmes Gata.

Ber till Gud för kommande vecka, och lägger allt i Guds händer. På familjeplanet händer en spännande sak, den yngste sonen ska börja plugga i Schweiz, och åker dit på lördag. Det känns lite speciellt.

Fredagkväll på stan med Konnekt. I frontlinjen, möte med massor av ungdomar. Vi stekte pannkakor, gav bort bullar, bjöd på kaffe och choklad, främst åt tonåringar som var ute en sen och kylig kväll. Inget dramatiskt hände ikväll, varken det ena eller det andra, men så viktigt att vi kristna och kyrkan kliver ut på stan, finns där folk är, är synliga. Och bara välsignar folk. Fantastiskt gäng som engagerar sig i Konnekt fredag efter fredag och vid andra tillfällen.

En av alla som dök upp vid Slussen där vi stod, var en baptistpastor. Han tyckte att Evangeliska Frikyrkan borde bjudas in till tresamfundskonstellationen som växer fram.

Som samfundsordförande grubblar man ständigt över samfundens roll. Det kristna livet är för mig framförallt en lokal kristen gemenskap. Det är där vi får den direkta kontakten med människor. Och det är på den lokala nivån som det mesta händer och det är där som människor känner tillhörighet. Och jag märker att den unga generationen av kristna är mer eller mindre totalt ointresserade av samfund och samfundsetiketter. Jag tror att mer eller mindre varenda människa som är med i en EFK-församling i Stockholm, är med på grund av att man tycker att det är en bra församling, inte på grund av att det står en EFK-skylt utanför kyrkan. Samtidigt skulle vi inte klara en massa kristna verksamheter som fyller ett påtagligt behov, om inte lokala församlingar organiserade sig i mer övergripande strukturer. För att driva utbildning, teologisk utbildning, organisera mission, ordna konferenser, stötta församlingar och församlingsplanteringar m.m.

Samtidigt har de samfund som finns startats upp av apostlar och profeter. De har startats som andliga rörelser som har fyllt människors behov när det gäller deras andliga längtan. Människor som har haft gåvor och utrustning att sätta igång mer övergripande initiativ, starta bibelskolor, organisera konferenser, initiera nya inititiativ i mission, grunda församlingar. Hos Evangeliska Frikyrkans moderrörelser var bland annat John Ongman en sådan gestalt. I Pingströrelsen var det Lewi Pethrus. I modern tid är det framförallt Ulf Ekman i svensk kristenhet som har visat på de kvalitéerna. Vineyard är helt byggt efter ett sådant koncept.

För etablerade samfund handlar det om att förnya den apostoliska och profetiska dimensionen. Att återigen vara rörelser som fyller behoven hos människors andliga längtan. Annars blir vi bara byråkratiska maskinerier som blir ointressanta för de flesta.

Och sedan måste vi fundera över strukturen hos överbyggnaden. Är vi äkta kongregationalister där allt är förankrat i den lokala församlingen, överbyggnaden, d.v.s. samfundet är endast ett komplement. Eller är vi tydligt kyrka även på den övergripande nivån, en episkopal struktur. I fornkyrkan växte ju biskopsämbetet fram som ett sätt att hålla ihop kyrkan. Det är  frågor jag brottas med.

Flera av våra samfund med rötter i de klassiska svenska väckelserörelserna, vi är något mellanting, vi är modifierade kongregationalister, lokala församlingarna är motorn, men överbyggnaden är strikt förankrat i svensk föreningsstruktur enligt sent 1800-talet. Och här tror jag att vi behöver reflektera, antingen vidareutveckla kongregationalismen och mer låta församlingar driva även övergripande verksamheter, eller också mer utveckla de episkopala strukturerna, bli mer av kyrka på den övergripande nivån. Och där vi erkänner gåvor och tjänster på ett mer tydligt sätt som är verksamma på en övergripande nivån. Dagens strikta föreningsstruktur – är det en halvmesyr? Hur ska vi vidare organisera EFK Ung t.ex.?

Ett koncept jag tror på är resursförsamlingar. Då förenar man kongregationalismen med insikt om behovet att det behövs övergripande initiativ. Församlingar som blir resurscentra, och som kan ta mer övergripande inititativ när det gäller konferenser, utbildning, församlingsgrundande, integrationsarbete och social verksamhet.

OBS! Dessa är lösa funderingar, jag tänker lite högt. Och jag är väl medveten om att det är ganska få kristna i Sverige som bryr sig om dessa frågor.

Men för att summera, det viktiga är att vara en andlig rörelse, en rörelse som fyller människors och församlingars andliga behov. Om det fungerar är det inte så noga med vad saker och ting kallas, eller om man har den ena eller andra strukturen.

För mig handlar det kristna livet först och främst om gemenskap med Gud. För mig är kristendom i första hand varken, en livsåskådning, religion, teologiska idéer, eller kristna verksamheter och aktiviteter – det handlar ytterst och främst om att lära känna Herren själv, och leva i nära gemenskap med honom. Allt annat är bara ett utflöde av den gemenskapen. ”Och vår gemenskap är med Fadern och hans Son Jesus Kristus” läser vi i 1 Joh. 1:3. Och ordet gemenskap här, koinonia, betyder en djup gemenskap där man delar varandras liv. Vi läser i början av Gamla Testamentet, Hanok, ”han vandrade med Gud”. I Psalm 27:4 läser vi att ”ett har jag begärt av Herren, det längtar jag efter, Att få bo i Herrens hus i alla mitt livs dagar för att se Herrens ljuvlighet och betrakta hans tempel”.

Att vandra med Gud. Att leva i gemenskap med Gud. Att få bo i Herrens hus. Att se Herrens ljuvlighet. Allt det här pekar på ett kristet liv där vi möter höjdpunkterna i tron.

Och det dagliga andaktslivet tror jag är nyckeln. Att avsätta avskild tid varje dag för att umgås med Gud. Att hitta bra rutiner för detta. En stilla stund på morgonen, en stilla stund på kvällen, eller en livgivande pausen mitt på dagen. Det är möjligt i Sverige år 2009, att göra som Hanok, vandra med Gud.

Att älska Herren, av allt sitt hjärta, all sin själ, all sin kraft, allt sitt förstånd, – det är den sanna kristendomen.

�