Gemenskap med Gud – det allra viktigaste

För mig handlar det kristna livet först och främst om gemenskap med Gud. För mig är kristendom i första hand varken, en livsåskådning, religion, teologiska idéer, eller kristna verksamheter och aktiviteter – det handlar ytterst och främst om att lära känna Herren själv, och leva i nära gemenskap med honom. Allt annat är bara ett utflöde av den gemenskapen. ”Och vår gemenskap är med Fadern och hans Son Jesus Kristus” läser vi i 1 Joh. 1:3. Och ordet gemenskap här, koinonia, betyder en djup gemenskap där man delar varandras liv. Vi läser i början av Gamla Testamentet, Hanok, ”han vandrade med Gud”. I Psalm 27:4 läser vi att ”ett har jag begärt av Herren, det längtar jag efter, Att få bo i Herrens hus i alla mitt livs dagar för att se Herrens ljuvlighet och betrakta hans tempel”.

Att vandra med Gud. Att leva i gemenskap med Gud. Att få bo i Herrens hus. Att se Herrens ljuvlighet. Allt det här pekar på ett kristet liv där vi möter höjdpunkterna i tron.

Och det dagliga andaktslivet tror jag är nyckeln. Att avsätta avskild tid varje dag för att umgås med Gud. Att hitta bra rutiner för detta. En stilla stund på morgonen, en stilla stund på kvällen, eller en livgivande pausen mitt på dagen. Det är möjligt i Sverige år 2009, att göra som Hanok, vandra med Gud.

Att älska Herren, av allt sitt hjärta, all sin själ, all sin kraft, allt sitt förstånd, – det är den sanna kristendomen.


Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /home/mattlose/stefansward.se/wp-includes/class-wp-comment-query.php on line 399
  • Olof

    Underbara ord, förtutom det här religiösa pratet om att ”hitta rutiner”. Inte hittar du några sådana idéer om att schemalägga, rutinisera och administrera livet med Gud i bibeln? Sannerligen inte i Psaltaren! Översätt det till umgänget med din hustru: ”jag försöker hitta rutiner för att kunna umgås med dig”, låter…halvkul? Tänk att istället bara acceptera att Guds nåd är ny varje morgon, att mitt liv är helt och hållet i Guds hand, då blir Gud alltid min tillflykt, inte något som jag har ”skapat rutiner för”. Så ser i alla fall jag på det.

  • http://www.efsidag.blogspot.com Andreas Holmberg

    Men, Olof! Det är klart man behöver hitta rutiner för att kunna umgås med fru och familj!!! Det är massor av hårt arbetande människor – både män och kvinnor – som bokar in tid med familjen för att almanackan inte ska svämma över av annat! Rutiner för gemensamma måltider dessutom. Plus kanske ett familjeråd en gång i veckan. Och det är klart att man som familj ALLTID har en slags närhet och gemenskap med varandra, men för att den dagliga (i överförd bemärkelse ”andliga”) gemenskapen ska bestå behöver man tid – obokad eller ej – för verkliga samtal där man lyssnar på VARANDRA. Vare sej det är i TV-soffan (med avslagen TV), köksbordet eller sängen.
    (Har du inte läst i Psaltaren om att ”afton, morgon och middag” tala med Gud? Visst handlar det om att alltid vandra med Gud, men jag tror att det också handlar om speciella tider avsatta för mer koncentration kring bön och bibelord).

    Som sagt: Underbara ord! Det där om den personliga andakten är viktigt, inte minst för pastorer och andra som ofta umgås med Gud ”mer offentligt”, s.a.s. Lyssna till norske teologiprofessorn och väckelseledaren Ole Hallesby (1879-1961) som skrev klassikern Från bönens värld, när han predikar om lönnkammaren under rubriken ”Vakna upp, du som sover!” http://predikningar.blogspot.com/2008/07/ole-hallesby-vakna-upp-du-som-sover-ef.html

  • http://narvaroattacker.blogspot.com excelsis

    Stefan: Du har inte lust att berätta detta för ”Gunnar” Wejeryd nästa gång du träffar honom?

    Olof: Säger du till din fru att du inte gillar rutiner och därför inte tänker ha för vana att äta middag och sova hemma. Rutiner är a och o för böneliv.

    Och ser man, ps 55:18 ger vissa rutiner…

  • http://narvaroattacker.blogspot.com excelsis

    Andreas: Jag är näst först åtminstone.. Frid.

  • S-E Sköld

    JESUS: ”Men jag har det emot dig, att du övergett din första kärlek. Tänk därför efter, varifrån du fallit och bättra dig och gör åter sådana gärningar som du gjorde under din första tid”.

    KÄRLEKENS VÅRRUS.
    Jag minns när du kom, första gången,
    med skimmer i dina ögon: nyförälskad
    och sa: ”jag har blivit frälst”!

    När du i kärlekens första vårrus ”sprang
    på möten”, jublande och sjöng
    och ärade JESUS!

    När du nätterna igenom
    kunde be för dina vänners
    frälsning:

    glad och tacksam för
    att själv få vara en kristen:
    en Jesu vän!

    När du lyste som en sol bland sångarna
    och sjöng och sjöng som om det gällt livet
    (vilket det ju också gjorde)

    ja, som om det gällde att sjunga
    hela världen in i himlen:
    in i Jesu famn!

    När du blygt men stolt berättade
    för alla du mötte om JESUS:
    att Han var din vän

    som en nyförlovad, som med
    sprängvarmt hjärta vill visa upp
    sin hjärtevän för alla människor!

    Jag vet inte vad som hände med dig sen;
    men det är som om JESUS inte längre
    får leva i dig och glödga ditt hjärta:

    som om din första kärlek
    upphört: tagit slut,
    kallnat.

    ———————————————————————————–

    Fasta rutiner – utan kärlekens motiv och drivkraft – kan bli ett sätt att på fariséisk vis dölja kärleksbristen, att kärlekslågan har slocknat. Vare sig det gäller hustrun och barnen, eller Gud!

    Det finns hem där man tycker det saknas grundläggande ting, som ordning och reda i olika avseende, men där värmen mellan familjemedlemmarna -och i hemmet är påtaglig. Och motsatsen kan också finnas; där allt syns helt rätt på ytan, formalistiskt rätt: för vi vet ju hur vi bör bete oss mot varandra och hur ett bra hem bör se ut.. men där kylan eller svalkan är märkbar. Och ett sådant hem – eller församling – föder ”svala” barn.

    Lewi Pethrus yttrade en gång, att om inte grytan hotar att koka över, kokar den inte alls. Vi kanske tror, att våra hjärtan inte så lätt kallnar, men sanningen är nog snarare den, att de är svåra att hålla varma.

    En textförfattare skrev: ”Men skulle du någon gång se,
    mitt hjärta bliva ljumt och kallt för dig, så minn mig då om
    Getsemane och vad du led för mig”

    1 Kor. 13.

  • http://narvaroattacker.blogspot.com excelsis

    S-E Sköld:

    Du har så rätt! Grytan måste koka, kärleken måste flöda. Det är det mått vi måste mäta allt med. Rutiner kan hjälpa och stjälpa. Rensa bort dem som stjälper och ta till dig det som hjälper.

  • Olof

    Klart jag fattar att det finns en sorts organisation även kring gemenskap och intimitet. Det är inte kaos och godtycklighet jag är ute efter här. Vad jag vänder mig emot är att vi pratar om gemenskap med Gud, och med varandra också dessutom, i termer av rutiner. Tycker att det begreppet tillhör en byråkratisk vokabulär som lätt också överför en byråkratisk känsla över våra relationer. Visst, morgon, afton, kväll i Psaltaren – det finns struktur och puls även i gemenenskapen med Gud – men det handlar sannerligen inte om den sorts schemaläggning av ”andaktslivet” som har blivit så vanligt inom evangelikala kretsar. Läs MCGrath: Beyond the Quiet Time!

  • http://www.stnkavtvivel.blogspot.com Leif Ekstedt

    Flertalet av människorna har rutiner när det gäller tron.
    Min Gud ingriper när saker och ting blir röriga. Han hjälper när det behövs.
    Han skapar min trygghet även i de fall jag inser att jag felat.
    På något sätt känner jag de som att ha en övervakare som på avstånd kollar mig.
    Men han ingriper inte i onödan – det skulle för mig vara problem att ha en Gud som ständigt rättar till och fattar beslut(och omedelbart säger till) Det gör ingen bra uppdragsgivare han väntar och sammanfattar.
    Men Din skrivning är upplyftande.

  • http://efsidag.blogspot.com Andreas Holmberg

    Ja – om vi BARA vore fullkomligt helgade andeväsen (som ”har sin lust” i Gud och hans lag) så skulle vi naturligtvis inte behöva PRATA rutiner så mycket (håller med dej Olof om att det är lite trist att det ska behövas – både i relationen till Gud och relationen till hustrun). Däremot skulle vi säkert HA rutiner då också, precis som i himmelen och på den nya jorden, men det är en annan sak.

    Men när köttet nu i denna tidsålder strider mot anden så mycket som det faktiskt gör – och vi dessutom har Världen och Djävulen som gör vad som helst för att så är goda, ja jag skulle gärna säga heliga, vanor DEFINITIVT att anbefalla. Både när det gäller gemensamt gudstjänstliv och enskild andakt. Särdeles helgade kristna som t.ex. John Wesley, har dem till synes naturligt, ungefär som en väluppfostrad människa inte tänker på bordsskick o.s.v., men man kanske blev helgad/väluppfostrad just genom att ha fått goda vanor förmedlade, framför allt genom goda föredömen (Wesleys egen mor t ex), men också, när så behövts, genom påminnelser och uppmuntran. Bevara den goda vanan, så ska vanan bevara dej.

    Sen får vi naturligtvis också begrunda apostelns ord om STÄNDIG BÖN – själva hjärtslagen och andetagen i en kristens liv är ju den ständiga gemenskapen med Fadern och hans Son genom den helige Ande. Så långt är jag med dej, Olof – och ”schemaraseriet” och ”ordningsmannalagiskheten” kan sannerligen gå för långt (även inom ett äktenskap, du har så rätt S-E Sköld).

  • http://monsterasbloggen.blogspot.com/ Jonny Nilsson

    Ordning och rutiner finns inlagda i Guds skapelse för att hjälpa mäniskan och kan kombineras med ett mer spontant och flexibelt förhållningssätt. Jesus följde ofta traditionen, gick i synagogan etc, samtidigt som han ibland bröt traditionen och gjorde överraskande kärleksgärningar. Sedan har jag märkt att min syndiga natur, köttets tröghet, eller vad man nu vill kalla det för, bromsar mig. Min Gudsrelation är inte bra. Därför söker jag fungerande rutiner för att starta upp relationen igen. Jag kan inte gå och vänta på inspis. Jag tror och hoppas att Guds Ande hjälper mig hitta rutinerna. Med tiden kanske det blir mer av flöde och liv som inte kräver det inrutade. Vad vet jag.

  • Glad mamma

    Sonen, 14 år, kom hem från ungdomsverksamheten och den ständigt nyfikna modern frågade vad de gjort. Sonen svarade: Vi har förberett en ….äsch….vad heter det…..en Gudsstund.

    Så nu firas inga Gudstjänster här längre, vi har Gudsstund!! :)

  • Andreas Tofters

    Apg 3:1 – Petrus och Johannes var på väg upp till templet vid tiden för bönen man ber vid nionde timmen.

    Kunde dessa herrar ha rutiner för bön, så är det nog inte fel att vi har det. Om vi inte har rutiner tenderar vi att falla in i lathet eller ge efter för köttet som bibeln säger, medan rutiner hjälper oss. Jag brukar undervisa mina ungdomar i kyrkan att morgonandakt är som med tandborstning, det blir inte tungt, man bara gör det, annars får man hål.

    I Kristus!

    Andreas

  • http://blog.bahnhof.se/wb938188 Jonas Lundström

    Jag avviker något från diskussionen om tider och stunder här med en annan infallsvinkel. På vilken grund skiljer vi gemenskapen från Gud från kärleken till nästan. Jesus tycks i sin undervisning hålla ihop detta som två aspekter av en odelbar helhet. Första Johannesbrevet trycker på att man inte kan älska Gud om man stänger sitt hjärta för sin nästa. Paulus hävdar att Guds ande bor i den samlade gemenskapen.

    Därför måste väl också kärleken till Gud uttrycks i form av tex ”teologiska idéer” eller ”kristna aktiviteter” (i Stefans lista ovan).

    Tänk om det rentav är så att vi möter Gud BÄTTRE i den samlade gemenskapen (Guds tempel), och att vi tillber Gud BÄTTRE genom att ta oss an dom föräldralösa och marginaliserade (Jak 1) än i vår ”personliga andakt”?

  • David R

    Är den sanna kristendomen att vi älskar Gud med hela vårt hjärta, hela vår själ och allt vårt förstånd? Vem kan göra det? Vem klarar detta i varje stund och situation i livet? Naturligtvis ingen människa. Bara Jesus klarade det. Vad återstår i så fall av den sanna kristendomen?

    Nej, kristendom är att Gud har älskat oss först. Att Gud i sin nåd tog alla våra synder på korset. Att Jesus dog för oss medan vi ännu var syndare. När vi får uppleva Guds kärlek och förstå hans nåd, då blir det lätt för oss att älska Gud. Då behöver vi inte sätta av vissa tider för att umgås med Gud. Då kan och vill vi umgås med Gud varje stund. När vi inser att Gud inte dömer oss varje gång vi gör ett felsteg, utan att Gud fortfarande älskar oss lika mycket, det är då vi kan stå inför Gud med frimodighet. Det är sann kristendom.

    Bra undervisning:

    http://www.youtube.com/watch?v=FZxn5NdSl10&feature=PlayList&p=B2C83D6D88ED1D7B&index=1

  • David R

    Är den sanna kristendomen att vi älskar Gud med hela vårt hjärta, hela vår själ och allt vårt förstånd? Vem kan göra det? Vem klarar detta i varje stund och situation i livet? Naturligtvis ingen människa. Bara Jesus klarade det. Vad återstår i så fall av den sanna kristendomen?

    Nej, kristendom är att Gud har älskat oss först. Att Gud i sin nåd tog alla våra synder på korset. Att Jesus dog för oss medan vi ännu var syndare. När vi får uppleva Guds kärlek och förstå hans nåd, då blir det lätt för oss att älska Gud. Då behöver vi inte sätta av vissa tider för att umgås med Gud. Då kan och vill vi umgås med Gud varje stund. När vi inser att Gud inte dömer oss varje gång vi gör ett felsteg, utan att Gud fortfarande älskar oss lika mycket, det är då vi kan stå inför Gud med frimodighet. Det är sann kristendom.

  • S-E Sköld

    JESUS: ”Älskar du mig, mer än dessa gör?” Och skulle det vara så, att vi gör det, beror det i så fall på, att Han har älskat oss först, och bevisat Sin kärlek till oss genom att ge Sitt liv för oss: alltså med en kärlek som inte bara är ord, utan även synlig i handlingar.

    Jesu bruds längtan
    efter sin brudgum

    har man försökt
    släcka

    med stenregn, gevär, bannbullor, formalism,
    översteprästerlig rannsakan och hån,

    men ingenting har förmått
    något mot den,

    förmått släcka den:

    brudens kärlek till Brudgummen
    är ingen människas verk,

    utan ett Guds verk;
    en Guds låga.

  • http://himmelochjord.swedmedia.se stefan

    David R,
    ATt Gud först har älskat oss är naturligtvis grunden för alltsammans. Kristus har öppnat upp vägen till Guds närhet, genom korset och försoningen. Det jag skrev om handlar om vad vi gör när denna grund är lagd. Tendensen tycker jag är att de timliga omsorgerna och denna världens agenda uppslukar oss för mycket i jämförelse med gemenskapen med Herren.
    hälsar
    Stefan Swärd

  • S-E Sköld

    Stefan, handlar det inte om – i hög grad – ett val: om vi är här för vår egen skull, eller har det ”timliga” som en form av bivack/basläger, medan vi utför det vi är kallade till? En soldat ägnar ju inte onödigtvis sin kraft och uppmärksamhet åt bivacken…

    Tror att -också på den här punkten, har Guds tjänare, församlingsledare och Ordets förvaltare, ett viktigt uppdrag i att vara förebilder; inte minst i en tid som denna. Nu tänker jag inte på någon form av asketism, utan vad gäller att leda/gå framför Guds får till väsentligheter: inte minst till just böneplatsen -och UTRUSTNINGSPLATSEN.

    En armé utan vapen är ju egentligen ingen armé, och stridsvapen, mäktiga inför både Gud och världen har vi fått, men de gör ju ingen som helst nytta om ingen tar upp dem; låter sig utrustas med dem. Och här, på den här punkten tror jag, ligger nyckeln till väckelsen i vårt land: Andens redskap.

    För den Gud kallat

    är jorden

    tjänstgöringsorten.

  • http://motcharisma.blogspot.com/ Charisma
  • Tomas

    Så här skriver vår biskop Anders Arborelius om gemenskap
    ”Nu vill jag särskilt vända mig till dem … som inte fullt ut upptagits i den världsvida Katolska kyrkans gemenskap. Ni är alltid varm välkomna att vända er till våra präster för att finna vägen in i den Katolska kyrkans fulla gemenskap…Jag hoppas att våra präster ska kunna erbjuda den kärleksfulla omtanke och andliga vägledning som kan leda dem av er som så önskar till den fulla gemenskapen med Kyrkan under påven i Rom och med mig som er biskop.”
    http://www.katolskakyrkan.se/Turnpike.aspx?id=443
    Gemenskap? Enhet? Eller………?

  • Christian

    En fråga till Stefan, vad anser du om Anthemat från Trient? Från Dixons bok Enhet under påven:

    “Om du ex.vis tror att Gud förlåter dig ALLTING när du bekänner din synd och sätter din tro till Kristi ställföreträdande död på korset, och att du i o m det är välkommen i himlen så står du under KK:s förbannelse. Den förbannelsen spikades i Trient på kyrkomötet 1545-63 och gäller i evighet. Enligt KK.

    Den menar nämligen att förlåtelsen genom Jesus inte renar oss från all synd – det blir kvar en rest som du måste göra bot för själv, antingen under ditt jordliv eller i skärselden. Det står i samma Anathema-sats från Trient.

    Jag (Dixon) frågade Sveriges katolske biskop Arborelius vad han hade att säga om Trient-förbannelserna. Han svarade: ‘Anathema-satserna är riktade mot idéer som man ser som avvikelser från tron inte mot personer. De utsäger inte att lutheraner alltid tänker just så’.

    M a o det är OK om du kallar dig lutheran bara du inte omfattar de idéer som kyrkomötet förbannade. Men för min del gör jag det – ja, inte kallar mig lutheran men omfattar de ovannämnda idéerna.

    Hela mitt liv bygger på att Gud har förlåtit mig allt och fortsätter att förlåta mig allt – på att himlen är mitt eg. hem – på att mitt medborgarskap i himlen står fast vad som än händer med mitt svenska -på att Fadern älskar mig och förlåter mig,.. så länge jag bekönner med min mun (att Jesus är Herre) och tror att Jesus dog och uppstod för min och alla andra människors skull, och har all makt i himlen och på jorden.

    Så jag är förbannade av KK. Nu skrämmer det mig inte för… Ords 26:2.Men givetvis påverkar det min relation inte med enskilda katoliker men med kyrkan som institution.”

    Kan vi ha gemenskap med en sådan institution?

  • Maja

    Jag håller med dig, Olof.

  • Katta

    Finns himlen under tak?

    Det är så nära till tak,
    men så långt till himlen,
    vad är då min lilla sak,
    att Du känner den?

    Vad är min längtan, min bön
    inför Dig, som är så stor?
    Du är så mäktig, så skön,
    räcker det verkligen att jag tror?

    Jag vill komma Dig nära
    och få kyssa Din tå.
    Av Dig vill jag lära
    av Din kunskap vill jag få.

    Jag älskar Dig, Gud
    av hela mitt hjärta,
    låt mig få vara Din brud,
    om så ock i väldig smärta.

    Vill Du vara mig nära,
    älskar Du mig?
    Trots att jag inte kan bära
    allt det vackra Du anförtrott mig.

    Är Din kärlek så sann
    att den sänker sej ner i skiten,
    att den trösta kan
    trots att min tro är så liten?

    Då behöver jag inte veta
    nådens hemlighet,
    och inte mera leta
    efter kärlekens evighet,

    då vet jag att Du lyssnar till min sak
    och känner den,
    att det är ganska långt till tak
    men väldigt nära till himlen.

  • http://thereseja.blogspot.com therese

    Hej alla bröder och systrar! 😀 Jag tänkte bara säga att jag tar S-E Skölds dikt, den finns nu på min blogg :) hej då!