Tidningen Dagen skriver idag om den välkände kristne ledaren i USA, Ted Haggard, som fick sparken från sin mega-church på grund av homosexuellt vänsterprassel. Anledningen till att detta uppmärksammas igen är hans TV-framträdanden där han kommenterar händelserna. Jag har bara tagit del av Kerstin Doyles text i Dagen, så det är enda materialet den här kommentaren bygger på.
Jag tycker att huvudproblemet med denna affär var hyckleriet. Ted Haggard hade en hög svansföring och var en erkänd kristen ledare i breda kristna kretsar, men samtidigt ljög han för sin egen fru och sin egen församling. Med sådana ledare blir evangelikal och karismatisk kristendom fullständigt förlöjligad, med rätta. Jag tror att vanligt folk inser att även kända pastorer för jätteförsamlingar är vanliga människor, som brottas med svagheter och frestelser som alla andra, kanske ibland värre frestelser än vanligt folk. Haggards problem var att han inte var ärlig med detta. Hans största problem var inte den bisexuella läggningen, utan förnekelsen av detta, och att inte vara sann och ärlig mot sina närmaste. De flesta kan acceptera bräckliga ledare som brottas med sina liv, men man kan inte tolerera hycklande ledare som ljuger.
Vad jag förstår av Dagens reportage idag så klandrar han sin f.d. församling för hur de har hanterat honom. Men att vara kristen ledare handlar om förtroende. Tappar man sitt förtroendekapital så är det kört. Och jag får det intrycket att Haggard kommer med manipulativa efterkonstruktioner mot sin f.d. församling och de människor som gav honom förtroendet. Jag tycker att det låter väldigt svagt, jag tycker att detta pekar på att Haggard är en person med rejäla karaktärsbrister.
Denna sorgliga historia, liksom Lakeland och Todd Bentley, visar hur vi kristna fascineras att spekulativa predikanter med starka kommunikativa gåvor, på bekostnad av sanning, karaktär och ärlighet. Denna typ av hyper-kristendom sänker trovärdigheten för karismatisk och evangelikal kristendom, inte minst bland unga människor. Det är nödvändigt med tydligare etiska regler för denna typ av TV-predikanter och mega-church-pastorer. Tyvärr är det så att enstaka rötägg svärtar ned bilden av hela samfund och rörelser, och vanligt folk inser inte att den breda majoriteten av vanliga pastorer inklusive megachurch-pastorer, är vanliga och hederliga människor som eftersträvar att leva ett trovärdigt liv.
Denna affär är återigen en påminnelse för alla oss som fungerar i ledarskap i kyrkor och samfund, att eftersträva trovärdighet, att inse att vi får brottas med våra liv som alla andra, men att vi alla behöver själavård och människor omkring oss som har full insyn i våra liv, inklusive våra hemliga rum. Och det inkluderar naturligtvis den person vi är gifta med.
�