Nu har jag varit sjuk i två dagar, och har haft tid för vissa teologiska reflektioner. Min utgångspunkt har varit begreppet post-evangelikal som jag var lite nyfiken på, har följt rådet att titta in på texter hos Christianity Today, tycker Scott McKnights översikter, inte minst, har varit mycket läsvärda. Här följer vissa reflektioner från min sida. Jag vet att jag tar stora risker när jag delger dessa reflektioner, då en del läsare av min blogg vet mycket mer än jag vet kring vissa av dessa frågor, men kan någon påvisa att jag tänker fel, är jag beredd att ändra inställning – snabbt. Som ni vet – jag använder min blogg för att tänka högt, och föra lösa spekulationer, och därmed tar jag gigantiska risker. Vad vore livet utan risktagande.
1. Jag är mycket tveksam till Brian McLarens tydliga distinktion mellan ett modernt och postmodernt samhälle. Det blir en svart-vit polarisering, och dessa två begrepp blir så generella att de nästan blir meningslösa. Postmodernitet känns mer som ett innebegrepp hos vissa teologer och filosofer, mer än något som faktiskt beskriver verkligheten. I min roll som statsvetare och omvärldsanalytiker följer jag globala trenderna, med särskild fokus på miljö-, klimat- och energipolitik, områden som ligger i framkant och fokus i den globala debatten. Tycker nog att både globala politiken, offentliga sektorn och näringslivet är helt präglat av moderniteten. Materialismen, rationaliteten, förnuftstron, välfärdsstaten, teknikoptimismen, vetenskapstron de storskaliga och byråkratiska organisationerna dominerar helt. Yngre personer som börjar jobba i systemet anpassar sig snabbt. Radikala motkulturer ligger en bra bit utanför mainstream i politiken och näringslivet. Inte ens miljöpartiet är någon motkultur längre, utan en del av etablissemanget. Greenpeace och Världsnaturfonden t.ex. som skulle kunna ses som företrädare för något nytt, är ytterst byråkratiska, toppstyrda, teknikoptimistiska, vetenskapstroende organisationer, som betalar höga löner till de högsta cheferna. Var finns postmoderniteten i dessa system? Jag ställer den frågan för att problematisera axiomet att postmoderniteten är nyckelbegreppet för att hitta vägar till dagens evangelisation. Måhända kan postmodernitet vara en möjlig tolkningsnyckel för att förstå vissa kulturella och idéhistoriska strömningar, men jag ifrågasätter att det är en nyckel för att förstå hur mainstreamkulturen fungerar, och hur dagens etablerade medelklass tänker och fungerar – inklusive den yngre delen av denna medelklass.
2. Jag tycker också att McLaren gör ingen skillnad mellan ungdomskultur och postmodernitet. Det har väl präglat ungdomskulturer i de flesta tider att man vill göra revolt mot föräldragenerationens status quo. Skillnaden mellan dagens ungdomar och sextiotalets, tycker jag dock att man är mycket mer anpassad till tidsandan och de rådande värderingarna idag än vad man var på sextiotalet. Naomi Klein, om man tar henne som en galjonsfigur för kritiken mot bestående ordningar, vad är hon i jämförelse med sextiotalets vänsterrevolt, en mild gäspning. Jag har lusläst Kleins böcker och jag har lusläst mycket frånn sextiotalets vänsterrevolt.
3. Jag sympatiserar starkt med en konstruktiv kritik av dagens kyrka. Hur vi kommunicerar evangeliet, visar en trovärdig livsstil och tillämpar en radikal församlingsgemenskap är frågor som varje generation av kristna behöver brottas med och delvis hitta nya vägar för. Tycker även här att McLaren alldeles för mycket kategoriserar, för mycket då och nu, han svartmålar evangelikalerna för mycket, utan att inse att de frågor han ställer har väl varje ny generation brottas med, och han gör karikatyrer av vad kristna tidigare har gjort och trott. Lausannedeklaration från 1974 – var inte den ett svar på en ensidig betoning av individens frälsning? Vem har inte ifrågasatt hycklande evangelikaler?
4. Jag tror snarare att vi behöver brottas med frågorna idag, och samtidigt visa respekt för tidigare generationer av kristna. Jag saknar också inslag av genuin väckelserörelse över emerging church-rörelsen, det tycks mer handla om teologiska reflektioner och kritisera etablerade kyrkan, än att stora skaror av människor omvänder sig och blir radikala efterföljare av Jesus.
5. McKnights översikter visar att Emerging church är väldigt mycket, alltifrån Willow Creek, Saddleback, Rob Bell till Brian MacLaren, och Kimball med fokus på liturgi m.m. I ett svenskt kontext kanske man kan säga att emerging church är Peter Halldorf, Ulf Ekman, Hillsong, Frizon, Joachim Elsander, Pannkakskyrkan, Kjell-Axel Johansson och Jonas Lundström. Allhelgonakyrkan i Stockholm borde platsa inom den yttersta gränsen av emerging church, när man inte bara vill nå postmoderna, man är postmodern. Definitionen blir så bred så att den blir meningslös.
6. Jag tycker att vi borde överge meningslöst kategoriserande (som t.ex. modernitet-postmodernitet), som bara handlar om att sätta stämplar på varandra, och istället brottas med frågorna om hur vi ska leva som Kristi kropp idag, hur vi ska påverka vår värld att bli bättre, och hur vi ska kommunicera och dela evangeliet om Jesus för vår tids människor. Och att vi kan föra den diskussionen utan att behöva sätta stämplar på allt etablerat och förlöjliga (jag tycker att McLaren där ibland går över gränsen, jag har ändå läst två av hans böcker) tidigare generationers försök att leva som Jesu lärjungar.
7. McKnight visar att delar av emerging church ägnar sig åt ganska kritisk granskning av trossatser och dogmer. Att pröva allt, att brottas med frågorna och teologin, det behöver varje generation göra. Men när man gör det behöver man ha någon referenspunkt som man utgår i från. Jag har svårt att se någon annan lösning än Luthers klassiska tes om ”skriften allena”, annars hamnar vi i ett gungfly. Moderniteten, som vi fortfarande i stor utsträckning lever i, försökte anpassa kristendomen till upplysningstänkandet, och resultatet blev den liberala teologin, och att man skalade bort allt övernaturligt i kristendomen. Det är på denna punkt där jag är mest kritisk mot delar av emerging church och post-evangelikaler (det är nog en minoritet), man ifrågasätter klassiska kristna begrepp som plockas sönder. Kristendomen bygger på vissa central läropunkter, en tro på tidlös, evig, absoluta sanningar, Jesus har faktiskt uppstått, tron på detta är nödvändigt för vår frälsning. Om vi börjar rucka på detta, börjar vi inte rucka på själva kristna tron? Går människor förlorade utan Kristus – är det en evig sanning oberoende av filosofiska modetrender? Här är en avgörande punkt.
8. Visst finns det en postmodern strömning, existentialismen, värdenihilismen och mycket annat var tidiga utlöpare för detta. Kritiken mot upplysningstänkandet medförde att man hamnade i hopplöshet och resignerade inför menings- och sanningsfrågorna. Och en fullständig resignation inför religiösa sanningar. Är inte den ateistiska väckelsen uttryck för att postmoderniteten är avtagande? Har inte människor idag mycket bestämda uppfattningar och inte minst moraliska övertygelser? Att stå upp för demokrati, att stå upp för kvinnors rättigheter, att värna om aktivt bistånd som hjälper de fattiga etc. Är inte allt detta uttryck för absolut moral och en absolut kunskapssyn, är det förenligt med postmodernitet?
9. Inom samhällsforskningen har man länge pekat på en strömning av post-materiella värderingar, som kan kopplas till postmoderniteten. Det handlar bland annat om miljötänkande, feminism, försvaret för minoriteters rättigheter, bland annat homosexuella. Men jag kan inte se att dessa alternativrörelser idag är några alternativ, allt har integrerats i den bestående ordningen och allt har sina egna myndigheter och ombudsmän. Moderniteten råder, postmoderniteten blev tydligen krusningar på ytan.
10. Ja, det var en massa rörigt grubblande. Till sist, jag tycker att det är helt avgörande fråga för dagens kyrka i Sverige, att vara ute på stan och möta dagens 17-åringar, som aldrig är i kyrkan. Då lär man sig mycket bättre hur folk tänker idag, än att läsa en massa böcker av amerikanska teologer. (Det sista skriver jag bara för att retas med en massa teologer – lite roligt ska man väl få ha). Ägnade fredagskvällen i Ungdomskyrkan Konnekts regi, med att umgås med ett antal missbrukare vid Medborgarplatsen, det var lärorikt.