Tankar om postmodernitet och emerging churches

Nu har jag varit sjuk i två dagar, och har haft tid för vissa teologiska reflektioner. Min utgångspunkt har varit begreppet post-evangelikal som jag var lite nyfiken på, har följt rådet att titta in på texter hos Christianity Today, tycker Scott McKnights översikter, inte minst, har varit mycket läsvärda. Här följer vissa reflektioner från min sida. Jag vet att jag tar stora risker när jag delger dessa reflektioner, då en del läsare av min blogg vet mycket mer än jag vet kring vissa av dessa frågor, men kan någon påvisa att jag tänker fel, är jag beredd att ändra inställning – snabbt. Som ni vet – jag använder min blogg för att tänka högt, och föra lösa spekulationer, och därmed tar jag gigantiska risker. Vad vore livet utan risktagande.

1. Jag är mycket tveksam till Brian McLarens tydliga distinktion mellan ett modernt och postmodernt samhälle. Det blir en svart-vit polarisering, och dessa två begrepp blir så generella att de nästan blir meningslösa. Postmodernitet känns mer som ett innebegrepp hos vissa teologer och filosofer, mer än något som faktiskt beskriver verkligheten. I min roll som statsvetare och omvärldsanalytiker följer jag globala trenderna, med särskild fokus på miljö-, klimat- och energipolitik, områden som ligger i framkant och fokus i den globala debatten. Tycker nog att både globala politiken, offentliga sektorn och näringslivet är helt präglat av moderniteten. Materialismen, rationaliteten, förnuftstron, välfärdsstaten, teknikoptimismen, vetenskapstron de storskaliga och byråkratiska organisationerna dominerar helt. Yngre personer som börjar jobba i systemet anpassar sig snabbt. Radikala motkulturer ligger en bra bit utanför mainstream i politiken och näringslivet. Inte ens miljöpartiet är någon motkultur längre, utan en del av etablissemanget. Greenpeace och Världsnaturfonden t.ex. som skulle kunna ses som företrädare för  något nytt, är ytterst byråkratiska, toppstyrda, teknikoptimistiska, vetenskapstroende organisationer, som betalar höga löner till de högsta cheferna. Var finns postmoderniteten i dessa system? Jag ställer den frågan för att problematisera axiomet att postmoderniteten är nyckelbegreppet för att hitta vägar till dagens evangelisation. Måhända kan postmodernitet vara en möjlig tolkningsnyckel för att förstå vissa kulturella och idéhistoriska strömningar, men jag ifrågasätter att det är en nyckel för att förstå hur mainstreamkulturen fungerar, och hur dagens etablerade medelklass tänker och fungerar – inklusive den yngre delen av denna medelklass.

2. Jag tycker också att McLaren gör ingen skillnad mellan ungdomskultur och postmodernitet. Det har väl präglat ungdomskulturer i de flesta tider att man vill göra revolt mot föräldragenerationens status quo. Skillnaden mellan dagens ungdomar och sextiotalets, tycker jag dock att man är mycket mer anpassad till tidsandan och de rådande värderingarna idag än vad man var på sextiotalet. Naomi Klein, om man tar henne som en galjonsfigur för kritiken mot bestående ordningar, vad är hon i jämförelse med sextiotalets vänsterrevolt, en mild gäspning. Jag har lusläst Kleins böcker och jag har lusläst mycket frånn sextiotalets vänsterrevolt.

3. Jag sympatiserar starkt med en konstruktiv kritik av dagens kyrka. Hur vi kommunicerar evangeliet, visar en trovärdig livsstil och tillämpar en radikal församlingsgemenskap är frågor som varje generation av kristna behöver brottas med och delvis hitta nya vägar för. Tycker även här att McLaren alldeles för mycket kategoriserar, för mycket då och nu, han svartmålar evangelikalerna för mycket, utan att inse att de frågor han ställer har väl varje ny generation brottas med, och han gör karikatyrer av vad kristna tidigare har gjort och trott. Lausannedeklaration från 1974 – var inte den ett svar på en ensidig betoning av individens frälsning? Vem har inte ifrågasatt hycklande evangelikaler?

4. Jag tror snarare att vi behöver brottas med frågorna idag, och samtidigt visa respekt för tidigare generationer av kristna. Jag saknar också inslag av genuin väckelserörelse över emerging church-rörelsen, det tycks mer handla om teologiska reflektioner och kritisera etablerade kyrkan, än att stora skaror av människor omvänder sig och blir radikala efterföljare av Jesus.

5. McKnights översikter visar att Emerging church är väldigt mycket, alltifrån Willow Creek, Saddleback, Rob Bell till Brian MacLaren, och Kimball med fokus på liturgi m.m. I ett svenskt kontext kanske man kan säga att emerging church är Peter Halldorf, Ulf Ekman, Hillsong, Frizon, Joachim Elsander, Pannkakskyrkan, Kjell-Axel Johansson och Jonas Lundström. Allhelgonakyrkan i Stockholm borde platsa inom den yttersta gränsen av emerging church, när man inte bara vill nå postmoderna, man är postmodern. Definitionen blir så bred så att den blir meningslös.

6. Jag tycker att vi borde överge meningslöst kategoriserande (som t.ex. modernitet-postmodernitet), som bara handlar om att sätta stämplar på varandra, och istället brottas med frågorna om hur vi ska leva som Kristi kropp idag, hur vi ska påverka vår värld att bli bättre, och hur vi ska kommunicera och dela evangeliet om Jesus för vår tids människor. Och att vi kan föra den diskussionen utan att behöva sätta stämplar på allt etablerat och förlöjliga (jag tycker att McLaren där ibland går över gränsen, jag har ändå läst två av hans böcker) tidigare generationers försök att leva som Jesu lärjungar.

7. McKnight visar att delar av emerging church ägnar sig åt ganska kritisk granskning av trossatser och dogmer. Att pröva allt, att brottas med frågorna och teologin, det behöver varje generation göra. Men när man gör det behöver man ha någon referenspunkt som man utgår i från. Jag har svårt att se någon annan lösning än Luthers klassiska tes om ”skriften allena”, annars hamnar vi i ett gungfly. Moderniteten, som vi fortfarande i stor utsträckning lever i, försökte anpassa kristendomen till upplysningstänkandet, och resultatet blev den liberala teologin, och att man skalade bort allt övernaturligt i kristendomen. Det är på denna punkt där jag är mest kritisk mot delar av emerging church och post-evangelikaler (det är nog en minoritet), man ifrågasätter klassiska kristna begrepp som plockas sönder. Kristendomen bygger på vissa central läropunkter, en tro på tidlös, evig, absoluta sanningar, Jesus har faktiskt uppstått, tron på detta är nödvändigt för vår frälsning. Om vi börjar rucka på detta, börjar vi inte rucka på själva kristna tron? Går människor förlorade utan Kristus – är det en evig sanning oberoende av filosofiska modetrender? Här är en avgörande punkt.

8. Visst finns det en postmodern strömning, existentialismen, värdenihilismen och mycket annat var tidiga utlöpare för detta. Kritiken mot upplysningstänkandet medförde att man hamnade i hopplöshet och resignerade inför menings- och sanningsfrågorna. Och en fullständig resignation inför religiösa sanningar. Är inte den ateistiska väckelsen uttryck för att postmoderniteten är avtagande? Har inte människor idag mycket bestämda uppfattningar och inte minst moraliska övertygelser? Att stå upp för demokrati, att stå upp för kvinnors rättigheter, att värna om aktivt bistånd som hjälper de fattiga etc. Är inte allt detta uttryck för absolut moral och en absolut kunskapssyn, är det förenligt med postmodernitet?

9. Inom samhällsforskningen har man länge pekat på en strömning av post-materiella värderingar, som kan kopplas till postmoderniteten. Det handlar bland annat om miljötänkande, feminism, försvaret för minoriteters rättigheter, bland annat homosexuella.  Men jag kan inte se att dessa alternativrörelser idag är några alternativ, allt har integrerats i den bestående ordningen och allt har sina egna myndigheter och ombudsmän. Moderniteten råder, postmoderniteten blev tydligen krusningar på ytan.

10. Ja, det var en massa rörigt grubblande. Till sist, jag tycker att det är helt avgörande fråga för dagens kyrka i Sverige, att vara ute på stan och möta dagens 17-åringar, som aldrig är i kyrkan. Då lär man sig mycket bättre hur folk tänker idag, än att läsa en massa böcker av amerikanska teologer. (Det sista skriver jag bara för att retas med en massa teologer – lite roligt ska man väl få ha). Ägnade fredagskvällen i Ungdomskyrkan Konnekts regi, med att umgås med ett antal missbrukare vid Medborgarplatsen, det var lärorikt.

  • Olof

    Stefan! Jag tycker att du har många poänger i det du skriver, fast jag måste erkänna att jag inte riktigt förstår syftet. Om nu inte postmoderniteten betyder något, varför läser och skriver du sådana långa inlägg om det? Är det bara av medlidande för oss som ändå identifierar oss som postmoderna i någon mening (åtminstone mer än vi känner oss moderna). En tanke. Du skriver så här:

    ”Tycker nog att både globala politiken, offentliga sektorn och näringslivet är helt präglat av moderniteten. Materialismen, rationaliteten, förnuftstron, välfärdsstaten, teknikoptimismen, vetenskapstron de storskaliga och byråkratiska organisationerna dominerar helt.”

    Visst, men just att du kan se detta, tala ut det, göra det klart och begripligt, är inte det ett tecken på att du står någon annanstans och ”tittar” än du gjorde, säg på 1960-talet? Bara det att du kan urskilja vissa grundläggande modernistiska metaberättelser, se hur de har strukturerat våra liv och vårt samhälle på en rad olika sätt, kan inte det bero på att moderniteten i någon mening börjar avta? För det är just i sådana kulturella historiska glapp som man kan ”se tillbaka” på sin samtid på det här sättet. Eller? Något att tänka på i alla fall?

    Sedan håller jag med dig om att McClaren inte är någon betydelsefull tänkaer i något avseende. Fattar inte hur han har blivit så viktig för Emergentrörelsen. Och även jag tycker att det här ”rörelsesnacket” känns lite segt, och inte så upplyftande. MEN, jag tror att det finns många med mig som känner oss ”främmande i kulturen” som kristna, och verkligen har problem att leva ut en genuin kristendom inom ramen för de kyrkor och de teologiska strukturer vi har idag. Visst, om man vill kan man bara avfärda oss som afvälliga, ljumma eller något annat popolärt evangelikalt invektiv, men det kan ju också finnas någonting i vår längtan, i vår vånda och i vårt sökande. OCh många av oss orkar inte ”vinna själar” på fredagskvällarna, Stefan, vi är helt enkelt inte där, och vi kan liksom inte dras med i en härlig ungdomsväckelse igen, med bullar på stan, och glada tillrop. Fast jag tror att vår längtan, vår vånda, vår brist på orientering är något mer än bara avfällighet, jag vill tro att det är symptom på en mer betydande kris. Vill du lyssna på oss?

  • L.E.

    Med önskan om snar bättring, Stefan….

    Men det kan också ta´ tid (min frun är hemma på elfte dagen) Fördelen med alla sjukdagar är att man kan läsa (och be) mycket. Jag är inte så svag för modebegrepp som postmodernitet och emerging churches…de tenderar att ”försvinna” efter några år och att nya begrepp uppstår utan att vi blir klokare, effektivare och kommer närmare uppdraget att ”vinna världen”.
    Om jag får PR:a på Stefans blogg om ett magazine som är knivskarp och i framkanten i den moderna ”kyrkodebatten” så är det Cutting Edge. Fördelen med denna är att den inte är så mycket en idéskrift utan handgripligt praktisk (utgivare: Vineyard Churches, USA) Har haft den i papperutgåva under några men den finns som pdf fil på
    http://www.vineyardusa.org/site/search/node/Cutting+Edge

    god läsning alla Stefan och bloggläsare…………..

    (för tydlighets skull bör noteras att jag inte är någon vineyardare om någon undrar…)

  • http://www.kolportoren.com/ Joachim Elsander

    Stefan: Jag håller med dig i mycket men samtidigt så känner jag inte igen mig. Det du kallar krusningar på ytan är något som i grunden påverkar en massa människor jag möter dagligen. Jag började prata och predika och blogga om de här sakerna utifrån att jag mer och mer inser att vi måste tänka som missionärer, vi är sända ut i världen och vi måste veta vilken sorts värld det är. (Det här är väldigt ”basic” för dig men för mig slog det ner som en bomb för några år sedan). Det blev så klart att vi inte lever i Jerusalem längre (om vi någonsin gjort det), vi lever i Korinth. Om du orkar kan du läsa det här, där ser du även mina funderingar kring ”väckelse”:
    http://www.kolportoren.com/2008/05/vckelse-grejen.html

    Jag tar intryck av missionsteologen David J. Bosch som har sagt något i stil med: “The gospel always comes to people in cultural robes. There is no such thing as a ‘pure’ gospel, isolated from culture”.

    Jag misstänker starkt att det finns samband mellan att kyrkan tappat mark och relevans i Sverige under nittonhundratalet (med några få undantag) och paradigmet mellan det moderna och det postmoderna som jag ändå tycker mig se att vi är mitt uppe i. Kan det vara så att vi i allt för hög grad svarar på frågor som inte ställs? Men jag kan givetvis ha helt fel.

    En sak jag håller med dig helt om är att det är totalt ofruktbart att klistra olika etiketer på folk. Jag delar helt det du skriver:
    ”Jag tycker att vi borde överge meningslöst kategoriserande (som t.ex. modernitet-postmodernitet), som bara handlar om att sätta stämplar på varandra, och istället brottas med frågorna om hur vi ska leva som Kristi kropp idag, hur vi ska påverka vår värld att bli bättre, och hur vi ska kommunicera och dela evangeliet om Jesus för vår tids människor.”

    I den processen så har tex McLaren varit till stor hjälp för mig. Jag kan har nog läst honom lite annorlunda än du kanske, även om jag inte köper allt karln skriver så känner jag igen mig i mer än jag känner mig främmande inför. Förresten så läser även jag Scot McKnight med stor behållning.

    Jag tror att det missionella perspektivet helt avgörande. (jag delar helt Daniel Astgårds syn här) För mig handlar inte det här om ytterligare ett koncept eller ytterligare en grej, det är det enda rimliga sättet att vara församling på men det kan se ut på en mängd olika sätt.

    Spännande samtal…

  • beo

    Jag uppskattar att du till skillnad från många andra församlings och kyrkoledare inte bara avfärdar de här frågorna som en ”tillfällig nyck” utan tar dig tid att lyssna till dem i och utanför EFK som utmanats av emergent/missional- konversationen. Jag tror nämligen att vi kan använda den som ett bollplank för att förstå såväl de människor som lämnar våra kyrkor utan att för den del lämna tron på Jesus och de som inte kan tänka sig att gå med i en kyrka men är mer än intresserade av evangeliet. Förbereder en sådan samtalsgrupp just nu. Det är inte tonåringar på stan, men ändå… :-)
    Hoppas att den attityden sprider sig…

    Beo Christensson, församlingstjänare

  • http://himmelochjord.swedmedia.se stefan

    Joachim,
    Du har läst MacLaren mer än jag har gjort, så det kan vara möjligt att jag är för svepande i mina omdömen. Har dockt byggt min text nu på McKnights översikter, och han är ju mycket positiv till emerging church.
    Ok att kristendomen kommer i kulturella kläder, men kristendomen utmanar alltid bestående ordningar och kultur. Kristendomen krockar totalt med både modernitet och postmodernitet. Det är helt oförenligt rationell inomvärldslig förnuftstro enligt upplysningsidealet att tro på Jesu uppståndelse och jungfrufödelsen. Och det är helt orimligt enligt postmoderniteten att tro att Jesus är Herre, enda vägen till Gud, och att alla som inte tror på honom ska förgås.
    hälsn

    Stefan Swärd

  • http://www.elmbv.se/index.php?option=com_idoblog&task=userblog&userid=66&Itemid=103 ErikJA

    Tack för dina tankar Stefan. Jag funderar en del kring det somkommit att kallas ”emerging church”. Man är duktig på samtidsanalysen och mötet med människor, men samtidigt har jag en del frågetecken kring att man relativiserar (tror jag åtminstone) en del av det som är absolut. Sedan finns det en del spännande amerikaner som är lika (?) duktiga på att nå ut bland postmodernitetens barn, t ex Keller i NY och Driscoll i Seattle. Den senare är en häpnadsväckande god kommunikatör. Han förresten inte teolog, så Du kanske gillar honom 😉

  • http://www.kolportoren.com/ Joachim Elsander

    Stefan: Hoppas du mår bättre idag. Även här i Borlänge har vi varit drabbade av något segdraget.

    Absolut att Jesu efterföljelse utmanar bestående kulturer och ordningar, där är vi helt överens. Det är ju kring bekännelsen att Jesus är Herre som vi bygger församling, allt som reser upp mot den bekännelsen måste vi identifiera och ta itu med. Jag instämmer vidare att kristen tro krockar men både moderniteten och postmoderniteten men jag befarar att vi ibland är så i symbios med moderniteten att vi har svårt att vara lika kritiska till den som vi tenderar att vara mot postmoderniteten.

    Jag tror det finns beröringspunkter och utmaningar som tom gör det lättare att nå postmoderna människor, i alla fall är det min erfarenhet.

    Allt Gott!
    Joachim Elsander
    Pastor i Korskyrkan, Borlänge

  • http://richardhultmar.wordpress.com Richard Hultmar

    Intressanta tankar Stefan. Jag tror det är mer fruktbart att prata om vår nutid som en tid när kyrkan inte längre är en politisk makt att räkna med i stora delar av Europa, än om postmodernt/modernt eller tom ”after christendom”. Tendensen att omvärdera de grundläggande sanningarna är farlig men tydlig. Det är dock viktigt att brottas med dem.
    Reflekterar över ett möte med emerging/missional på min egen blogg. Välkommen dit!

    Richard

  • http://jdfk-kefas.blogspot.com Michael G. Helders

    Emerging Church är något av det mest förförande som har kommit de senaste åren tycker jag.
    Tror denna form av andlighet är något kyrkan behöver, men redan nu tycker jag man kan se att djävulen använder sig av detta behov.
    Willow Creek syslar med Yoga, ja listan över ockulta saker kan göra mycket lång. Men att de syslar med olika former av ockultism är kanske inte det läskigaste, utan att de tar bort all form av fundament i kristen tro.
    Är det något som ledar till avfall ifrån den kristna tron så är det emerging church! – Även om denna kyrkliga form passar utmärkt till sekualiserade!

    Se gärna denna debatten: http://www.youtube.com/watch?v=gv6uxCch7oc ”Let’s Talk Post-Modernism and the Emergent Church” se gärna denna video också: http://www.youtube.com/watch?v=0J3Gi4RlDz8 ”Cultural ”Christianity” and the Emergent Church med Francis Schaeffer”

  • http://himmelochjord.swedmedia.se stefan

    Joachim,
    När jag skriver krusningar på ytan så åsyftar jag framförallt postmodernitetens (vad det nu är) effekter på det politiska systemet. Alla alternativrörelser senaste 25 åren har helt integrerats i politiska systemet och myndighetssverige, och är enligt min mening inte postmodernt längre. Attack – när det kommer för 6-7 år sedan, kramades direkt ihjäl av både näringsliv och politik, och nu hör man ingenting om dem.
    Det vore bra om du preciserade hur postmoderniteten faktiskt påverkar vanliga människors värderingar och tänkande, och varför det du iakttar och dagligen märker, kan hänföras till begreppet postmodernitet.
    hälsn

    Stefan Swärd

  • http://stenberg.wordpress.com JS

    EFK borde ge ut en akademisk fack-ordbok för utomstående som vill lära sig ert språk. Det är inte lätt att förstå vad ni pratar om.

  • http://www.kolportoren.com/ Joachim Elsander

    Stefan: Jag är verkligen ingen filosof av stort mått (eller teolog heller för den delen) och jag känner inte till alla modernitetens och postmodernitetens twister. Jag respekterar din erfarenhet av näringsliv m.m. som vida överträffar min och jag lyssnar på dig.

    Kanske förenklar jag, men det här är min erfarenhet: Tidigare ville människor tro innan de tillhörde, men de människor jag möter vill tillhöra innan de tror. ”Belong belive behave” du vet. Jag tolkar detta som ett utslag av modernitet vs postmodernitet. (Jämför tex ett traditionellt väckelsemöte med en alpha-grupp) men jag kan ha fel. Vidare tenderade de människor jag möter att fråga mer om något funkar eller inte. Den frågan är viktigare än den ”moderna” frågan: Stämmer det? Detta gäller allt från naturvetenskap till teologi. Sen har vi betoningen på tron som ett beslut, en engångs händelse. Medan jag tycker att människor idag relaterar till tron mer som en resa, något jag tycker det är lätt att ta fasta på. Jesus säger ju ”följ mig”. Vi är på väg, vi är inte färdiga, vi förvandlas av Jesus efter vägen. (självklart utesluter jag inte beslut, de behövs absolut, men jag ser en tyngdpunktsförskjutning) Vidare, moderna tankar om gemenskap är ofta att gemenskapen är medel för ett mål. (olika aktiviteter, att göra nytta, plikt osv) Medans Postmoderna människor ser gemenskapen i sig som målet, (jag har ett roligt exempel från kyrkkaffet hemma i Borlänge) åter igen förenklat men jag tycker det stämmer när jag möter olika generationer. Det är i de här små sakerna jag tycker mig se en förskjutning.

    Vi har en ”Kristen på nytt sätt grupp” i församlingen, där vi funderar kring de här sakerna och jag ser ett stort behov att samtala om det här, speciellt i min generation. Jag vågar påstå att vi når människor som annars inte skulle ge den kristna tron en ny chans. Men i samtalet så föds hoppet igen. Jag möter också ofta sekulariserade tonåringar och barnfamiljer där samma tendenser dyker upp, så jag tror att jag vet vad jag talar om. Men du har helt rätt i att det är svårt att definiera hela postmodernitets-grejen, kanske kallar jag det jag mött för fel saker, kanske handlar det om något annat, men jag tror inte det. Hoppas mitt svar var till någon hjälp!
    Om du orkar kan du kolla den här länken som handlar om det här:
    http://www.kolportoren.com/2008/10/saker-jag-och-andra-bearbetar.html

    Michael G. Helders: Du skriver: ”Är det något som ledar till avfall ifrån den kristna tron så är det emerging church!” Visst det finns risker och utmaningar (som Stefan och hela det här samtalet lyfter fram) men hur kan du uttala dig så kategoriskt och tvärsäkert enbart utifrån några YouTube klipp? Det verkar inte så fruktbart måste jag säga. Som pastor så brottas jag dagligen med frågan hur vi på bästa sätt ska nå ut med evangeliet, tråkigt att läsa din svepande kommentar, kom med något konstruktivt istället.

    Allt Gott!
    Joachim

  • Fredrik Wenell

    Stefan,

    kul att du skriver med sån inlevelse och patos. Det uppskattas även av en teolog ;=)(men du kommer väl ihåg att du skall älska dina fiender…). Jag har två förslag:

    1/ Vi slutar att prata om emergent/emerging church – det är fullkomligt ointressant. Det känns om om USA ligger efter oss i sekulariseringsprocessen (vad nu det är?), därför är också deras kyrkliga pareringar inte något vi kan ta över oproblematiskt. De problem vi brottas med har inte de. De har dock andra problem som vi inte har – se ex. på den otroliga kopplingen mellan stat och kyrka vid installationen av Obama. Det intressanta för oss är vilka frågor vi skall brottas med. För mig som församlingspastor handlar det om kyrkans inre sekularisering. Varför formar vi inte trofasta lärjungar till Kristus? Lever vi församling som formar helgade liv? Varför har vi slutat samtala om livsstilsfrågor? De stora megakyrkorna som vi så gärna tittar på verkar också har slutat – inte skall vi ta efter det. Har vi en tillväxtdoktrin som hindrar formandet av lärjungar? Så min uppmaning till dig Stefan är – sluta läs emergingböcker och fortsätt istället att dela med dig av din läsning av alla dessa tidningar och böcker du gör som omvärldsanalytiker. Så kan väl vi mötas som teologer/församlingsledare och omvärldsanalytiker och göra en kristen läsning av världen i Sverige för Guds rikes skull!

    2/ Min andra uppmaning är att vi slutar att tala om postmodernitet/ism eller vad vi nu kallar det för. Det intressanta är väl istället vad vi beskriver runt omkring oss. Vad vissa teoretiker menar i detta sammanhang är att vi har en kamp mellan olika livshållningar/berättelser som hela tiden pågår. Där är en berättelse får övertag och den får bestämma vad som är ”korrekt” kunskap/sanning. Idag är väl den korrekta sanningen som påverkar människan läran om det fria valet och självbestämmande. Eller som sången säger ”Jag tror på människan” (Tommy Nilsson) eller kanske den gamla schlagern ”Lyssna till ditt hjärta” – detta kan vi också höra i våra kyrkor. Problemet är att vi som kyrka följt med i detta istället för att avslöja makterna som påverkat kyrkan till dess inre sekularisering. Denna kampen borde vi analysera tillsammans. Troligtvis har vi lite olika syn på detta – men det kommer ge en bredare förståelse för omvärlden än vad vi idag har. Det är intressant att av 102 ggr (tror jag) där ”makter och herravälden” förekommer i NTsyftar 85 av dessa inte på demoner eller andemakter utan på ideologier, strukturer, härskare eller folkets religiösa och sekulära ledare. Det är dessa vi är kallade att avslöja.

    Allt gott
    Fredrik Wenell

  • http://blog.bahnhof.se/wb938188 Jonas Lundström

    Stefan, jag delar faktiskt i mycket det du säger, bla att är jag rädd att man låter sociologiska analyser och koncept (modern-postmodern) bli alltför centrala. Jag kan inte heller (som Olof) känna att McLaren (eller för den delen Rob Bell) är det intressantaste. Detta säger jag dock som tydligt påverkad av postmodernt tänkande och positiv till ovan nämnda snubbar.

    Det jag är mest bekymrad över i din analys är att du tycks utgå från att den evangelikala hållningen är den överlägsna tolkningen av Bibeln. Det får du förstås tycka om du vill, men tänk om du har fel? Själv tror jag inte att någon ”sola scriptura”-tolkning är möjlig, men jag tror väldigt mycket på att vi måste våga relativisera vår egen uppfattning av sanningen och vårt eget sammanhang genom att gång på gång återvända till skrifterna och Jesus och försöka läsa vår tid utifrån skrifterna. Och då måste vi åtminstone emellanåt granskar vår livsstil, våra praktiker och vår teologi och ställa oss frågan om dessa verkligen uttrycker en sant Jesus-centrerad andlighet. Tänk OM det är så att dagens evangelikalism i själva verket är en korrupt version av kristendomen, hur ska vi i så fall upptäcka det om vi inte vågar återvända till skrifterna med åtminstone ett tillfälligt frågetecken för vårt sätt att leva och tro?

    Sen vill jag anknyta till någon som i anslutning till din tidigare post undrade över om inte ditt sannings-begrepp är alltför modernt, och alltför lite hebreiskt. Som jag läser skrifterna så är det en reduktion av sannings-begreppet att enbart knyta detta till en samling påståendesatser om verkligheten. Sanning är inte bara påståenden, sanning är vishet, är kropp, är praktik, är trovärdighet, är en människa, är Jesus Messias från Nasaret.

  • http://mattiasneve.wordpress.com mattias

    Stefan, tack för att du tar i denna fråga på ett seriöst och reflekterande sätt. Du gör en mycket god poäng i punkt 1, vi lever med fötterna i ”båda världar”. Men mycket av emerging church handlar inte så mycket om postmodern epistemologi, utan att leva som kristna i postmoderna kulturer. Dessa kulturer är givetvis påverkade av det moderna tänkandet (de flesta sätter ju sig faktiskt i ett flygplan och litar på tekninken och de fysiska lagarna), men de är också djupt relationsinriktade, nätverksbaserade, kritiska mot det auktoritära, spirituella (visst, Sverige är sekulariserat som stat, men många är idag öppna för det andliga) och anammar en ödmjuk hållning till sanning osv. Det har faktiskt hänt något på djupet i människans tanke och själ under den senare delen av 1900-talet, det går ju inte att förneka. Kalla det post-modernism, sen-modernism, hyper-modernism… det är kanske mindre viktigt.

    Jag ifrågasätter starkt punkt 5, emerging church är faktiskt något definierbart även om gränserna flyter in i varandra. Flera av de du nämner i listan har väldigt lite ”emerging” över dem. För min egen del har det tagit tid att definiera EC, men du får väl vänta tills min avhandling är färdig! 😉

    Jag håller med vad flera har sagt om det efterkristna samhället (post-Christendom), det är enligt min mening ett mer fruktbart begrepp för oss i denna delen av världen – det utmanar oss som kristna och församlingar att tänka om, reformera och hitta nya vägar. Vi står inför en mycket stor utmaning.

    Sen en sista sak, EC är så mycket mer än McLaren – han dyker hela tiden upp och det är troligtvis för att han publicerat mest böcker. Vill man lära känna denna konversation behöver man ta sig tid att surfa omkring på internet, läsa bloggar och se vad som rör sig på gräsrotsnivå. McLaren har även i stort sett lämnat begreppet post-modernism – idag talar han mer och mer om post-kolonialism… se där, ännu ett begrepp att sätta tänderna i!…

  • http://blog.bahnhof.se/wb938188 Jonas Lundström

    Jag håller också med om Mattias fråga när det gäller Stefans EC-exempel ovan. På vilket sätt är Peter, Ulf, Hillsong och Kjell-Axel Emerging-(vänliga)? Frizon, Jonas, Kolportören och möjligen Pannkakskyrkan (som jag känner till dåligt) kan jag förstå.

  • http://mattiasneve.wordpress.com mattias

    Jag tar mig friheten att ge lite tips på litteratur att läsa som kan ge en bredare bild av vad EC handlar om…

    Alan Hirsch och Mike Frosts böcker (Australien)
    Steve Taylor’s ”The out of bounds church?” (Nya Zealand)
    Wolfgang Simson’s ”Houses that change the world” (Schweiz)
    Dan Kimball’s ”The Emerging Church” m fl (USA, men med en aning annan vinkel än Emergent Village och McLaren)
    Tycker även att Michael Moynagh’s ”emergingchurch.intro” (England) står sig än…

    EC konversationen har även ändrat karaktär under 2008, många överger namnet och det har även bildats grupperingar för att fördydliga sina ståndpunkter. Har skrivet en del om det på min blogg. Många säger att 2008 var året EC konversationen dog, jag håller till stor del med. Länge leve konversationen! 😉

  • Rikard

    http://jonathanbrink.com/2008/04/08/top-50-possible-reasons-why-youre-not-emergent/
    Kan man stå ut med att texten tar avstamp i konversationen i Amerika är det riktigt kul. Eller hur? Så. Nu kan det seriösa samtalet fortsätta…

  • http://jdfk-kefas.blogspot.com Michael G. Helders

    Joachim:

    Se gärna youtube videorna jag hänvisade till.
    Jag har inget emot att driva kyrkor på olika sätt, när jag själv predikade en gång i veckan för några år sedan så gjorde jag detta på olika sätt (satte folket exempel i ring- och öppnade för samtal- flervägs kommunikation för att ta ett exempel).
    Det jag vänder mig emot är att det nu i dag har blivit så att man har tagit bort all form av kristna fundament, och glömmer på sådan sätt att den kristna tron är en universal sanning, och det är en farlig väg att börja på. Som jag ser det- så är detta precis va Paulus varnar för i de pastorala breven (läs dem gärna!). Se annars youtube klippen jag hänvisar till, dessa lärda förklarar mycket bättre än va jag själv kan.

    Jag vet jag är svart/vit, men jag är så trött på flummighet, och eftersträvan efter att få människor i kyrkan/trivas i kyrkan.
    I mina ögon är den kristna tron ingen popularitets tävling, utan ett liv i efterföljelse i ett försök att bli mer Kristi lik genom ödmjukelse inför Korset, Anden och Skriften, tappar vi bort det fokuset så kan vi lika gärna göra våran samfund till kultur verkstäder. Är det nått vi behöver, så är det att återgå till goda gamla sunda doktriner, levandegjort genom bön!

    Framgångsteologien och seeker sensitive prosjekten har gjort tillräcklig med skade, om vi inte ska börja blanda kristendomen med andra religions/livssåskådningar också!
    När det är sagt jag har inget emot att vara en sensitive seeker, men skillnad på det och seeker sensitive (nedtoning av sanningar för att få människor (som antagligen varken är kristna eller fött på nytt) att trivas i kyrkan.

    Om du vill ha något konstruktivt, så skicka mig gärna en mejl, så kan jag komma med ett lite mer ”konstruktivt” svar. Annars du som kommer ifrån en frikyrkosläkt kan ju se på dina egna rötter, och se på vilka skillnader det finns i dag, va som är gott, va som är ont.

    Kristna tron ledar alltid till splittring, förföljelse, hån, m.m. det ingår i ”paketet”. I dag är vi på god väg att bli som världen, ett tolerant släkte- som David Wilkerson sa i sin profetia till Sverige. På tiden att sluta titta på andra med andra ord, och börja titta på Kristus- som är vägen!

    Jag är strässat, bara hemma för att hämta lite saker till sjukhuset…så ber om ursäkt om mitt svar här blev lite extra kantete….

    Gud välsigna dig!

  • http://himmelochjord.swedmedia.se stefan

    Olof,
    Eftersom jag inte känner dig, och vet var du befinner dig så är det omöjligt för mig att besvara dina frågor. Jag tycker dock att i större städer bör utbudet av församlingar och kristna gemenskaper vara så pass stort att han kan hitta en miljö där man känner sig hemma. Men den typen av frågor du ställer behöver tas i ett personligt samtal. Hoppas att du ska hitta ett bra kontext, förs samtal, andlig mognad och att följa Jesus tillsammans med andra.

    Jonas, jag utgår från McKnight som hävdar att både Willow Creek och Saddleback ibland räknas in bland emerging churches. I så fall kan man räkna in Kjell-Axel Johansson. När det gäller Halldorf och Ekman utgår jag ifrån bådas intresse för liturgi, ortodoxi, och historisk kristendom, den vida definitionen av EC inkluderar ju detta. Hillsong, klassas som contemporary culture tycker jag, räknas som EC i dessa vida definitioner, alternativ till etablerade kyrkor.

  • Olof

    Stefan, jag behöver inte kyrktips, så det kan vi släppa. Men jag tror att många helt enkelt inte är med på ditt tåg med ”väckelse”, ”ungdomar på stan” osv, vi pratar här om drivor och åter drivor av människor med kristen bekännelse. Att höra dig som kyrkledare utgå ifrån att all ”redan finns”, att vi bara behöver lite mer eld i baken, typ, känns lite knepigt minst sagt. Jag menar, i hur många kyrkor skulle man egentligen kunna föra denna sorts samtal? På allvar, alltså? För jag tror inte alls att vi behöver ”ett personligt samtal” som om det bara var vi som hade problem, det är ju hela KYRKAN som har problem, det var detta jag ville åt. För vad göra när du har fått in några av de här ungdomarna i din kyrka, är din erfarenhet, handen på hjärtat, att de flesta stannar kvar och utvecklar ett kristet liv i gemenskap med andra kristna som håller för alltid? Den brist på självkritik som frikyrkan har på detta område är, tror jag, remarkabel. Eller?

  • http://www.kolportoren.com/ Joachim Elsander

    Michael: Tack för ditt svar, ursäkta om jag lät lite kort tidigare. Jag är bara så less på tendensen att blixtsnabbt klassa allt som ”djävulens verk” och ”villolära”. Men ingen fara, jag känner mig inte träffad 😉 Jag fförstår bara inte hur du får in EC i det hela. Få har utmanat mig till Kristusefterföljese som tex Alan Hirsch och Rob Bell. Det handlar som jag ser det om att leva ut bekännelsen att Jesus är Herre i vår vardag. Självklart krockar det med en massa företeelser i vår tid. Jag blir också lite misstänksam när någon kallar något för flum. Vad menar du förresten med gamla goda doktriner? Är det syndakatalogen, nyckfulla utselutningar, ”Lämnad kvar undervisning”, etc. Eller?

    Stefan: En liten skillnad som finns mellan de du räknar upp (även lilla jag fick vara med) skulle kunna vara den mellan mer av en ”attraktionell modell” och en ”missionell”. David på bloggen Selah skriver bra men kortfattat om den här skillnaden:
    http://selahblogg.wordpress.com/2007/07/17/missionell-eller-attraktiv-kyrka/

    Ett tag så trodde jag att lösningen för oss här i Borlänge var att bli häftigare, maffigare och mer excellenta (Du vet, vi lever i skuggan av Elsbogskyrkan) nu har jag släppt det. (OBS jag respekterar verkligen kyrkor typ Hillsong, Willow Creek och LO och våra vänner i Falun som gör saker professionellt och häftigt, det är bara inte vår väg) Jag försöker nöta in mer av ett missionellt perspektiv men vi har lång väg kvar, vi har knappt börjat! En sak till, jag tycker signaturen Olof ställer bra frågor, spännande att höra dina svar.

  • Johan Å

    Under mina första samhällsstudier på högskolan skrev jag en hemtenta där det bl.a. ingick att resumera boken Postmodernitet (studentlitteratur), skriven av David Lyon. Hans slutsatser är intressanta och kan appliceras på kyrkliga frågor. Jag klistrar in delar av min resumé nedan:

    Lever vi i ett postmodernt samhälle idag? David Lyon, författaren till boken Postmodernitet? är kritisk till den tanken.
    När Lyon avhandlar postmodernism och postmodernitet som fenomen, så påpekar han att man ofta särskiljer dessa två gällande samhällsanalys. Modernismen är hängiven åt de kulturella aspekterna medan moderniteten är vigt åt det sociala. Men Lyon är kritisk till detta och menar att dessa två begrepp samspelar och samverkar med varandra och att de tillsammans bidrar till vad som är kallat ett postmodernt samhälle, och därför sträcker hans analys av samhället både inom den kulturella och den sociala sfären.

    När Lyon skall argumentera huruvida vi idag lever i ett postmodernt samhälle, så börjar han att syna vad som skulle vara signifikativt för det postmoderna samhället enligt anhängare av de postmoderna tankarna. Han nämner det modernas försvagning, ifrågasättandet av ”verkligheten” , avlegitimiseringen av auktoriteter, övergången från logocentrism till ikonocentrism, konsumismen , informations- och kommunikationssamhället, metaberättelsernas död, etc. Men efter att ha förklarat dessa begrepp och hänvisat vad olika författare säger angående dessa fenomen – förhåller han sig ändå kritisk till att dessa händelser i sig själv är en konsekvens av en ny samhällsordning.

    Att det har uppkommit en försvagning av modernitetens positiva förhållningssätt gentemot framtiden – menar Lyon är en kris som även Försynen gick igenom. Innan modernitetens inträde på världsplanen, rådde ett paradigm om att utvecklingen drevs fram genom Guds försyn över skapelsen. Försynen var en positiv växtkraft där bland annat naturen skulle studeras till Guds ära. När sedan upplysningsepoken kom byttes Försynen ut mot en mer sekulariserad variant, Framsteget. Lyon menar att på samma sätt som Försynen hamnade i en kris, blev omprövad och ändrad – så befinner sig Framsteget nu i en krissituation. Vill vi ha framsteg och till vilket pris? Miljöförstöring och kärnkraftolyckor, krig är resultat av en onyanserad och själviskt Framsteg. Att Framsteg befinner sig i en kris betyder inte automatiskt att vi befinner oss i ett nytt samhälle, utan snarare att Framsteget utvärderas och omprövas och kanske ändrar riktning – men ändock behåller sin tro på framsteg och framtid. Lyon överger inte tanken på moderniteten som något passé och skrotat, utan menar att den inte har förverkligats och utvecklats än. Inom modernitetens filosofi, om framsteg och förfiningar, finns det fortfarande plats att förbättra sig själv.

    När det gäller ifrågasättandet av verkligheten och fragmenteringen utav grundvalar – hänvisar Lyon till olika författare med olika ställningstaganden och lösningar. Det blir ett symboliskt val mellan Nietzsche och Aristoteles – där Nietzsche proklamerar att ”Gud är död” och moral bestäms utifrån människan själv, och där Aristoteles symboliserar ramar, en kanon, om hur en moral är fastställd. Jag upplever Lyon svårplacerad i denna fråga, han garderar och värjer sig lite. Han nämner den judiske filosofen Emmanel Levinas och hans tankar om att etik inte kan förklaras och uppkomma utifrån teoretisering, utan endast kan vara given från någon annan. Lyon talar också om Milbank och om hans orientering till det kristna hoppet angående verkligheten och moralen. Det Lyon kommer fram till, är att även om de postmoderna tankarna är fragmenterade och moralen och sanningen är relativistisk – så erkänner han och nämner vissa universella värden som vi ändå kan enas kring. Detta blev påtagligt för honom efter han hade varit på en begravning av 14 kvinnor som hade alla skjutits till döds. Likaså knyter han an till Jesus lära om kärleken till sin nästa – samtidigt som han igen värjer sig och inte vill hamna i ett fack av nostalgi eller fundamentalism. Jag utläser att han vill försöka vara en ”moralisk hedning” – det vill säga en person som handlar utifrån en judisk/kristen etik men ändå inte accepterar fullt ut från vem etiken har kommit från och vad dess yttersta syfte är (Gud) – men likväl följer den. Genom att göra så slipper han den relativistiska fragmenteringen – det postmoderna – samtidigt som han slipper sälja sin själ till någon dogmatisk lära. När han gör detta, är han ej helt konsekvent – och för att spetsa till det, så hamnar han själv i den kategori som han försökte undvika: relativismen och Nietzsches väg, där vi skapar oss en egen moral utan en utomstående varelses medgivande. För vad är en objektiv moral utan en gudom?

    Vidare nämner han avlegitimaseringen av auktoriteter, där han nämner att filosofer idag fungerar som lagtolkare snarare än lagstiftare. Föreläsningen på universitetet har bytts ut till seminariet. Till denna avlegitimisering knyter han an informations- och kommunikationssamhällets framväxt och dess betydelse för avlegitimasering. Lyon påpekar att postmoderna tänkare/anhängare menar att framväxten av kommunikationssamhället var/är en del av det postmoderna samhället, och genom denna nya teknik kan sociala och ekonomiska orättvisor minska. Detta har inte hänt menar Lyon, utan det är snarare att nya tekniska innovationer har förflyktigats, anpassats efter moderniteten. Det blev ingen stor förändring utav samhällets strukturer med den nya tekniken, kapitalismen finns fortfarande kvar.

    Angående konsumtion, så menar Lyon att den har ökat och ändrat inriktning, och att det kan vara ett postmodern inflytande. Konsumtion och livsstil dominerar många samhällsmedborgares vakna liv menar han, och det har skett en förskjutning från betoning av arbete till konsumtion. Även om inte hela världen konsumerar, så är den påverkad av konsumtionen.
    För övrigt då det gäller postmodernismens/modernitetens meningslöshet och fragmentariska förhållningssätt, så är han djupt skeptisk till det kaos och slumpmässighet den erbjuder. Han medger att moderniteten känns mer lockande.
    Till dem som menar att vi idag klarar oss utan metaberättelser, pekar Lyon på kritik som riktas mot dessa, bland annat att de själva har byggt upp postmoderniteten kring andra metaberättelser (restmarxismen) och han ställer frågan om de kan klara sig utan metaberättelser?

    Sammanfattningsvis anser Lyon att vi inte befinner oss i det postmoderna samhället, men för den skull, poängterar han, är inte postmodernitet och postmodernism några överflödiga termer eller någon akademisk fantasi – utan de fyller sin funktion genom att de ”inbjuder till ett deltagande i en debatt om karaktären och inriktningen hos våra samhällen i ett globaliserat sammanhang snarare än ett som beskriver redan existerande förhållanden.” Med andra ord menar han att begreppet postmodernitet – trots olika syn huruvida vi har trätt in i den eran eller inte – fyller en funktion idag genom att vi analyserar vår samtid och försöker förstå samhällets utveckling genom detta begrepp.

  • Johan Å

    Ett påpekanden: Mitt inlägg syftar inte att svara eller debattera någon av de tidigare kommentarerna till denna artikel, utan mitt inlägg är bara en allmän kommentar till Stefans Swärds artikel.

  • http://www.kristenunderjord.wordpress.com elof

    Stefan: håller även jag med dig i mycket av din skepsis att snacka för mycket om det postmoderna/emerging church som något viktigt. Men ändå är i alla fall postmoderniteten något som formar folks tänkande idag och som det finns viktiga och bra saker inom, t.ex. att kritisera rådande ordningar för att se om dessa verkligen är bra. Detta betyder inte värdenihilism

    Du skriver att alla alternativ rörelser de senaste 25 åren har upptagits i politiska system och myndighets sverige och nämner attac som en sådan rörelse. Jag måste (trots min ringa ålder) säga emot dig, det postmoderna i alternativ rörelserna märker du i rörelser som AFA, Djurens Rätt, reclaim the streets grupper osv, alltså grupper med mer eller mindre anarkistiska tendenser som ställer sig utanför staten, alltså är autonoma politiskt sätt. Dessa rörelser kanske inte bär samma namn som på 70 talet, eller innehåller samma människor men många idéer lever ändå vidare. Speciellt inom 18-30 åringars liv har detta bidragit och påverkat mycket tänkande. Vi får inte glömma att göteborgshändelserna och kravallerna både visade överhetens svagheter och polisens våldsmonopol, och den frustration som unga människor idag känner över världen. Dessa händelser är minst lika viktiga som Ådalen, bara det att vi råkade ha tur och ingen behövde dö denna gång.

    Så att något förändrats de senaste 30åren i förhållande i hur människor ser på myndigheter, överheter och förtroendet till staten och sanningsanspråk är ju inte svårt att se, detta kan vi kalla postmodernitet. Oavsett vad vi kallar det är det viktigt att vi talar om konsekvenserna av det för vad det innebär att vara kyrka. och här är Emerging Church ett exempel på hur det gått till i USA, England och Australien.

  • bo

    En mer allmän definition av begreppet postmodernism ger Wikipedia:

    ”Postmodernism är ett begrepp som syftar på en utveckling inom filosofi, arkitektur, konst, litteratur och kultur som kan beskrivas som antingen sprungen ur eller en reaktion på modernism och modernitet. Postmodernismen har även definierats som trevandet efter något nytt efter det att luften gått ur modernismen. Postmodernismen vände sig ifrån tanken på att det finns fasta värden, absoluta sanningar och jagets existens och kritiserade därmed varje tanke på objektivitet. Istället är allt relationellt och kontextuellt, den postmoderna världsbilden är skeptisk”.

    Precis som ovan sägs är postmodernismen en reaktion på modernismen och inte i första hand på upplysningstänkandet. Däremot är nyromantiken och romantiken en reaktion på upplysningen. Emellertid fanns det en inneboende potential i upplysningstänkandet; vetenskapen gick framåt och fortsatte vidare in i det moderna projektet på 1900-talet. Vi ser sedan en allmän utveckling inom filosofin från romantiken vidare till positivismen.

    Francis Schaeffer menar att det var filosofen Hegel som blev dörröppnaren mot vad han kallar förtvivlans linje och skisserade upplösningen av det propositionella sanningsbegreppet från filosofin och vidare till konsten, musiken, den allmänna kulturen och allra sist till teologin. Positivismen (grundad av Ernst Mach) ”grävde sin egen grav”. Positivismen leder nämligen till att begrepp som moral, estetik och religion blir meningslösa. Den moderna fysiken har också gett impulser till det postmoderna tänkandet. (Dessutom har den vetenskapsfilosofiska utvecklingen själv visat att den positivistiska synen på vetenskapen ofta är felaktig. Den nuvarande vetenskapsteorin kan beskrivas med talesättet: ”Vi börjar förvirrade och når fram till slutet förvirrade på en högre nivå”.)

    Människan klarar emellertid inte att leva vare sig med modernismens eller postmodernismens konsekvenser.

    Stefan Swärd skriver: ”Är inte den ateistiska väckelsen uttryck för att postmoderniteten är avtagande? Har inte människor idag mycket bestämda uppfattningar och inte minst moraliska övertygelser? Att stå upp för demokrati, att stå upp för kvinnors rättigheter, att värna om aktivt bistånd som hjälper de fattiga etc. Är inte allt detta uttryck för absolut moral och en absolut kunskapssyn, är det förenligt med postmodernitet”

    Modernismen och postmodernismen lever vidare sida vid sida. Och människor fortsätter att ge uttryck för tron på en absolut moral och absolut sanning på grund av tt oreflekterat romantiskt förhållningssätt eller på grund av tradition och uppfostran. Existentialismen enligt Camus och Sartre anvisar också en grund för moraliskt handlande utan att blanda in Gud. Sist men inte minst finns det ett inre vittnesbörd för vad som är sant och rätt, kalla det gärna samvetet, utifrån det faktum att vi är skapade till Guds avbild och detta kan vi aldrig springa ifrån. Människan mår helt enkelt bra när hon agerar i enlighet med detta inre vittnesbörd. Vi får givetvis också ett humanare samhälle att leva i.

    Slutligen vill jag ta upp Francis Schaeffer’s svar på hur kyrkan ska bemöta den postmoderna människan: Vi måste använda negerande påståenden som tydligt säger vad vi inte menar, vi måste leva som vi lär (kärlek som tar sig uttryck i gärningar) och vi måste kommunicera på grundval av antites (ett absolut sanningsbegrepp).

  • Olof

    Snälla, låt oss inte dra upp Frances Schaeffers grejer från 1960-talet nu!

  • http://tomas-dagen.blogspot.com Tomas Olsson

    Olof,nu är väl du lite väl mästrande… men visst borde det finnas plats för sådana här samtal i frikyrkan och det gör det sannolikt. Kanske inte i alla församlingar. Om du Olof har upptäckt något som du tycker saknas, varför ser du inte till att skapa det? Varför gör det att det är fel på hela frikyrkan? Nu mernar jag inte att frikyrkan är felfri, men det är vi som är med i en frikyrka som är frikyrkan och formar dess innehåll. Så makten ligger hos oss.

  • bo

    Det som refererar till Francis Schaeffer i min text är följande text :

    ”Francis Schaeffer menar att det var filosofen Hegel som blev dörröppnaren mot vad han kallar förtvivlans linje och skisserade upplösningen av det propositionella sanningsbegreppet från filosofin och vidare till konsten, musiken, den allmänna kulturen och allra sist till teologin.
    Slutligen vill jag ta upp Francis Schaeffer’s svar på hur kyrkan ska bemöta den postmoderna människan:Vi måste använda negerande påståenden som tydligt säger vad vi inte menar, vi måste leva som vi lär (kärlek som tar sig uttryck i gärningar) och vi måste kommunicera på grundval av antites (ett absolut sanningsbegrepp).”

    Schaeffer är ingen husgud för mig, men innehållet det andra stycket tycker jag är väl värt att reflektera över. Det verkar passa in bra i den diskussion som förs på denna blogg just nu. Hans tankar om Hegels betydelse för utvecklingen får stå för honom själv. Jag är inte helt övertygad.

  • http://www.kolportoren.com/ Joachim Elsander

    Bara en fråga? Möter ni många ateister? Jag ser dem dem mest på TV (Sturmark och gänget) men jag möter nästan aldrig riktiga ateister i verkligheten. (och utan att förhäva mig så vill jag nog mena att möter många människor utanför kyrkan väggar) De flesta är ”andliga” på något sätt. Folk tror på spöken, skrock, tomtar och troll etc. Jag tycker det är spännande att berätta om Jesus för dessa människor. Men någon ateistisk väckelse har jag inte sett röken av.

    Visst händer det att jag möter genuina ateister men det är ovanligt. Är jag ensam här? Vad säger ni?

  • Olof

    Sorry om jag lät mästrande. Men det var en hel del år sedan jag läste Schaeffer, och även om han var fantastisk på sitt sätt – framför allt i sin attityd till sökande msk, tycker jag – så svarar han på en svunnen tids frågor. Den postmodernism som han mötte har mycket lite gemensamt med det vi möter idag. Och när det gäller att ta ansvar och forsma frikyrkan själv….det orkar jag nog inte, har inte kraft eller tro nog för det, känns totalt övermäktigt. Nöjer mig gärna med att få ingå, samtala utan krav på ”väckelse”, som – helt ärligt – har kommit att bli ett av de värsta orden jag känner till. Och jag är övertygad om att många känner precis så, fast kan får ju liksom inte vara emot ”väckelsen”, hur verklighetsfrämmande den än ter sig, man ska vara för den bara…

  • bo

    Oof skrev:
    ”.. och även om han var fantastisk på sitt sätt – framför allt i sin attityd till sökande msk, tycker jag – så svarar han på en svunnen tids frågor. Den postmodernism som han mötte har mycket lite gemensamt med det vi möter idag.”

    Tacksam om du kunde utveckla ditt resonemang lite mer.

  • http://www.cellkyrkan.nu Håkan Sunnliden

    Broder!

    Din blogg är mycket värdefull. Jag försöker följa den regelbundet. Det är uppenbart att detta ämne engagerar ganska många. Jag har inte läst allt, men vill ändå ”lägga mig i”. För det första tycker jag terminologin spelar mindre roll än vad du ger uttryck för. Vad spelar det för roll om det kallas modernitet, postmodernitet, senmodernitet eller högmodernitet. Du skriver under p 6 att definitionen på postmodernitet (vilken är den?) är så bred att den är meningslös. Det går inte att i denna tid definiera begreppet postmodern. Det är en heuristisk term! Vidare skriver du under p 5 att diskussionen är mer filosofi än verklighet. Jag tror att du har fel. Det är verkligheten som är viktig! När du under p 7 hänvisar till Luther måste jag reagera på mer än ett sätt. Luther tillhörde ett numera förlegat paradigm som vi kallar Reformationen. Se inte tillbaka! Hemligheten med de nya paradigmen, the emerging churches, är att de tillhör framtiden och inte kan jämföras med tidigare tider. Rasmussen menar att vi kan förhålla oss till postmoderniteten på fem olika sätt. Jag tog med dessa i min lic.avhandling, de är

    1) nei till postmoderniteten
    2) ikke åpostmoderne, men senmoderne eller ultramoderne
    3) flukt fra fornuften
    4) postmoderniteten endrer våre former, midler og metoder
    5) postmoderniteten endrer selve evangeliets budskap

    Funder på dessa alternativ. Jag tycker vidare mycket om punkt 8 och kan förstå punkt 9 även om jag inte håller med. Du avslutar under punkt 10 att det är viktigt att göra som du gör. Kanske det.

    Låt mig i all korthet få avsluta med att terminologin är mindre viktig, att och att Luthers sanningsanspråk inte är orimligt. I ett postmodernt samhällle får man nämligen tycka vad man vill!

  • http://jdfk-kefas.blogspot.com Michael G. Helders

    Joachim,

    Skickat dig ett paket med posten (eller snarare i morgon). Hör gärna av dig- med åsikter kring det paketet (du bor i Falun?).

    Kring syndakatolger etc, det är inte det jag menar med goda gamla doktriner, goda gamla doktriner hittar man hos CO Rosenius, T.B. Barratt etc, mere ”old school” med andra ord.
    Delar med mig en lite mer positiv youtube klipp: http://www.youtube.com/watch?v=sTiev2D_jV4&feature=subscription (kring ateister) :)

    – det var inte meningen att attackera din efterföljelse- när jag skrev sekulära- så menade jag de människor man försöker få in i kyrkan. När det kommer till efterföljelse så följer du säkerligen Kristus mer än va jag gör. Just nu gör jag inget annat än att mata mig med undervisning (Leonard Ravenhill, David Wilkerson, Paul Washer, Lewi Pethrus, CO Rosenius etc etc), läsa bloggar och lite annat.

    Jag har enbart varit kristen i 4 år nu i Mars, men redan som nyfrälst så lämnade jag kyrkolokalen när jag hörde saker ifrån Willow Creek, och dylikt. En andlig hungrig kan inte bli mettat av sådant, då det inte är Guds Ord. Säger inte att det är ifrån djävulen, jag säger att det är urvattnat undervisning, och det är inte gott för någon av oss.

    Gud välsigna dig

  • bo

    Fredriik skrev: ”Vad vissa teoretiker menar i detta sammanhang är att vi har en kamp mellan olika livshållningar/berättelser som hela tiden pågår. Där är en berättelse får övertag och den får bestämma vad som är “korrekt” kunskap/sanning.”

    Diktkommentar:

    Al dente

    Det är svårt
    att bli upptagen,

    i den förklarade
    moderna skara,

    som befolkar
    vår kulturhegemoni,

    om man tillagar
    rätterna al dente

  • http://jdfk-kefas.blogspot.com Michael G. Helders

    Stefan, i ditt punkt 4 ”Jag tror snarare att vi behöver brottas med frågorna idag, och samtidigt visa respekt för tidigare generationer av kristna. Jag saknar också inslag av genuin väckelserörelse över emerging church-rörelsen, det tycks mer handla om teologiska reflektioner och kritisera etablerade kyrkan, än att stora skaror av människor omvänder sig och blir radikala efterföljare av Jesus.”

    Jag ser inget fel i att granska och kritisera, så länge man granskar och kritiserar på Biblisk grund (eller åtminstone försöker utgå ifrån Bibeln), va jag har sätt så gör man inte detta i EC rörelsen, utan man briljerar sig istället utan på något sätt utgå ifrån Bibeln.
    Att det är mycket som handlar om teologiska reflektioner handlar ju kanske om att vara ”tolerant”, kan man se likheter med stora delar av Svenska Kyrkan ex Åke Bonnier?

    Jag tror ärligt ingen kan bli omvänd genom EC, inte pga deras metoder- även om det finns en del ockulta inslag, men pga va de lär ut (eller snarare va de inte lär ut). Hade man läst Bergspredikan och sedan Luk 14:25ff så tror jag de fläste inom dessa rörelser hade lämnat kyrkan med en tanke ”en sådan Gud vill inte jag följa!”

    Men samtidig här är du inne på något viktigt. Jag tror jag kan räkna på två händer hur många gånger jag har hört en omvändelse predikan (lagen fullt ut och nåden fullt ut) i Sverige, och jag har ända besökt en hel del församlingar, och ljusnat på en hel del under dessa 4 åren. Jag som har olika delar i min personlighet (ex. snev av borderline, etc) har stort behov av omvändelse predikan, men kan ärligt säga att detta har jag svårt att hitta i våran kyrkor, därför läser jag mycket av de äldre istället. Ex Barrat- få har jag sätt måla upp Kristus och Honom som korsfäst såsom han gör. Skulle verkligen önska vi kunde återgå till all den goda lära som fanns i Skandinavien under 18 och 1950 talet. Inte fel att pakatera om, så länge kärnan är kvar. Men som du svagt poängterar- svårt att hitta en kärna i EC.

  • http://jdfk-kefas.blogspot.com Michael G. Helders

    18 och fram till 1950 talet skulle det va

  • http://tomas-dagen.blogspot.com Tomas Olsson

    Olof, och andra som reagerar på talet om väckelse. Jag håller med att begreppet är uttjatat inom frikyrkan. Vi har hört väckelsefökunnelse sedan 1950-talet utan se så mycket som röken av någon väckelse. Dock tror jag inte Stefan syftade på denna sorts väckelserörelse, utan man inte inom EC leder människor till Jesus så att de omvänder sig och blir kristna i någon större utsträckelse. Oftast är det redan kristna som är trötta och besvikna på de etablerade sammanhangen som går vidare och gör något inom EC.

  • Olof

    Tomas: Och vad är det för fel på det? Alltså att ”redan kristna” får hjälp i sin livsvandring? Alla blir så glada över att några nya människor bekänner sig till Jesus – och det gör jag också – men det svåra är ju att LEVA som kristen livet ut. Och det är i det livsperspektivet NT ser på den kristne, se exempelvis Hebreerbrevet för detta perspektiv. Alla nya kristna blir ju också ”redan kristna” efter några år, och det är väl framför allt då de behöver stöd och hjälp för att leva som kristna? Frågan kanske istället är varför det finns stora drivor av kristna som är ”besvikna på etablerade sammanhang”? Det är väl där problemet ligger, snarare än i att man söker sig någonstans för att få hjälp? Eller? Och i ett NT-perspektiv så är det ju kyrkan, de heliga, dvs just ”redan kristna” som ägnas all uppmärksamhet av Paulus och de andra författarna. Eller? Här finns ju exempel på feltänk som är så grava att de kan vara svåra att få syn på, menar jag.

  • http://blog.bahnhof.se/wb938188 Jonas Lundström

    Michael. Vet inte riktigt hur mycket EC-nära litteratur du har läst, men min upplevelse är att det är betydligt fler i dessa sammanhang som tar bergspredikans undervisning på allvar än i dom etablerade kyrkorna. Den nymonastiska rörelsen (Shane Claiborne mfl) är ett exempel. Här betonas och praktiseras ett liv i försonad gemenskap enl Mt 5:21-26 (+18:15-), äktenskaplig trohet/celibat (5:27-), fiendekärlek och fredsstiftande (Mt 5:38-48), enkel/rättvis livsstil (6:19-) osv. Detta är verkligen en smal väg (Mt 7:13-) som kräver en radikal omvändelse (Lk 14:25-). I dom etablerade kyrkorna däremot kan man utan några problem vara medlem utan att på nära håll utmanas av Jesus undervisning. I kyrkorna kan man skilja sig, vara soldat, leva i överflöd och individualism som andra människor. Så jag har svårt att se vad du försvarar. Förklara gärna.

  • Olof

    Jonas har ju rätt. Det är sorgligt, men är det inte så? Å andra sidan vill jag hoppas på Guds nåd, och att även de av oss som misslyckas med vår kristna vandring på flera punkter kan ges nåd att växa och förändras. Det är väl här jag anar att jag har ett annat perspektiv än dig, Jonas, tidsperspektivet och frågan om en ”ren kyrka”. Jag tror att vi ska framhålla Jesu undervisning, mana, tjata, vädja, klaga, utmana – med en stor portion ödmjukhet och självinsikt förstås – samtidigt som vi inte sätter upp egna tidsgränser av det slag som din hållning väl riskerar att leda till. För att exemplifiera, någon är soldat. Och det kan man inte vara som Jesu efterföljare, håller med dig. Men ska inte soldaten få vara en del av kyrkan, utmanas, få samtala, be, få förbön, dras in i kärleken till nästan osv, samtidigt som vi hoppas att han själv kommer fram till ett beslut att upphöra med sitt jobb i det professionella dödandets tjänst? Och jag menar att det gäller alla, även de som har skiljt sig, lever i ”överflöd” eller vad det nu kan vara. Eller menar du att vi bara ska stöta ut dem och vänta tills de ”kommer på bättre tankar”? Hur tänker du?

  • http://tomas-dagen.blogspot.com Tomas Olsson

    Olof, felet är att man missar en väsentlig aspekt av att vara kristen — att föra budskapet vidare. Vi ska göra lärjungar av icke-kristna men det innefattar även att de ska fortsätta att vara lärjungar, så gammelkristna är inte glömda. Och det finns antagligen mycket att förbättra i detta.

    Däremot tycker jag det aldrig kan vara sunt att man startar något nytt med missnöje som huvudanledning. Visst, om man ser ett behov och vill fylla det. Missnöjet har vanligen sig själv i centrum, och möjligen några gelikar. Att se ett behov, även om man upptäcker det för att man själv har behovet, och därför möter det behovet, då har man andra i fokus och inte bara sig själv.

    Men du har rätt, det är ett problem att det finns drivor med besvikna kristna. Jag frågar dock åter, vad hindrar dig från att fylla det behov du ser? Jag menar inte att du ska förändra frikyrkan. Däremot att du kan genom ditt exempel visa på vad man kan göra annorlunda. Om någon lyckas med det så kommer andra att ta efter. Det är så det brukar fungera.

    Frågan är vad du tror Gud vill att du ska göra? Förkasta frikyrkan som korrupt eller förvänta dig att någon annan ska göra något åt problemet eller göra något åt problemet själv (utan att förvänta dig att alla andra kommer att göra likadant)?

  • Robert

    Jag vill bara instämma i Olofs resonemang ovan. Tack för dina kloka tankar.

    Vänner, detta är en framtidsfråga för församlingar i Sverige idag. Att inte fler ser problematiken som Olof beskriver tror jag beror på att man inte har nära bekantskaper utanför kyrkorna.

    Jag vill också rekommendera Rob Bells utmärkta bok ”Elvis som hötorgskonst” som tar upp detta: http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9179995020

    Det är aldrig rätt teorier om Jesus som frälser en människa. Det är Jesus Kristus.

  • Olof

    Tomas, det är du, inte jag, som pratar om att ”förkasta frkyrkan” och liknande radikala saker. Jag bara konstaterar att kyrkan inte når till, inte möter, interagerar med, för dialog med, brottas med, utmanar, så många människor egentligen. Och faktum är att så som du nu pratar, typ: gör nåt själv, då! är precis den respons många desillusionerade kristna brukar få av pastorer och andra människor som av olika anledningar är djupt lojala med frikyrkan som form. Och, utan att egentligen gå in i den här diskussionen, nej, det händer inte särskilt mycket med frikyrkan bara för att jag påpekar dessa problem, kanske ”går fram i ett möte” eller något liknande, det vet du väl? Att säga så är egentligen bara att lägga locket på det hela, och det tror jag att du egentligen vet om.

    Och sedan de här valen av ord: ”besvikna kristna”, starta något ”av missnöje”. Det är ju sådana här vanliga stigmatiserande ord i frikyrkan. Man får ”känna sorg”, ”vara upprörd”, ”vara frimodig” och ”känna glädje”, men Gud nådig den som kan identiferas som ”besviken”, ”bitter” eller ”missnöjd”! Så, vi skriver om det då, ”av sorg” över sakernas tillstånd och med ”glädje i Gud” och utifrån ”stor frimodighet” så startar vi nya kyrkor av EC-snitt. Känns det bättre? Tror att vi gör gott i att strunta i den här typen av etiketterande av människor och istället försöka höra vad man egentligen säger, vad det är man vill. Är det inte först då en dialog kan starta? Och du inser väl att de allra flesta kristna känner ett stort motstånd mot att ”föra ut budskapet” på det sätt som frikyrkan föreskriver. Däremot känner sg nog de allra flesta extremt upprymda över de tillfällen då man har httat fram till ett samtal med en medmänniska, där man på något förunderligt sätt lyckades ”ge besked om det hopp vi har”. Om du inte tror att de allra flesta kristna egentligen känner sig främmande för att ”föra ut budskapet”, och arbeta för ”väckelse” tror jag att du inte riktigt har kontakt med hur de egentlgen känner. De kanske inte uttrycker detta för dig av någon anledning. För om de var inriktade på detta, då skulle de väl handla i enlighet med det? Eller?

  • L.E.

    Svar på Joachim Elsander ”fråga 30” ovan,,,,,,Möter ni många ateister?

    Jo, jag hejade på Humanisternas ordförande igår – en, faktiskt sympastisk kvinna (!)
    Jobbar på samma stora ”utbildinganstalt” dessutom brukar vi ses i lilla ICA butiken, då hon bor i området. Är dock lite rädd om henne så det blir inget tips om denna ”min” ateist – här !
    Hon har egen blogg och allt det där……..
    Kom ihåg att det är Charles Darwins dag imorgon – torsdag 12 februari – ett utmärkt tillfälle att snacka med ateister – vem vet !?
    (Tack Stefan, att du upplåter Din blogg för mig……..)

  • http://blog.bahnhof.se/wb938188 Jonas Lundström

    Olof. För mig är betoningen av Guds förnyade folk som Vägen central. Vi är lärlingar, dvs praktikanter, människor som håller på att lär sig. Vi SÖKER det kommande gudsriket, vi hungrar och törstar osv. Denna process tar inte slut i den här tiden, och så långt jag förstår inte i någon annan tidsepok heller!

    Och är det inte just denna känsla av process, av formande till likhet med Messias, av rörelse, av Andens äventyr som åtminstone en del av oss ”besvikna” från kyrkorna har saknat? I still haven´t found… Fyrkantighet, anpassning och status quo är vad som präglar många kyrkor istället för ett liv i ständig gudsrikes-förändring. Frustration över sakernas tillstånds möts med en ”men vi har ju funnit sanningen, varför då klaga, kom inte här och stör”-attityd, och den som väcker grundläggande frågor anklagas snabbt för att vara bitter, besviken, störande osv.

    När det gäller dina exempel så tycker jag att en församling bör pröva äktheten i människors omvändelse innan man döps (eller motsvarande). En ”novis-tid”, typ. Jag tror också på församlingsfostran, att lägga sig i varandras liv. När det gäller soldat-exemplet eller rikedomen så tror jag att en soldat eller någon som fortfarande har en hel del tillgångar kan vara genuint omvänd, men om Anden får verka tror jag detta ändras så småningom.

  • Olof

    Jonas: Och vilka tycker du ska göra den här ”prövningen” och avgöra när man har ”passerat”? Vem kan avgöra ”äktheten” i människors omvändelse, du och dna kompisar? Att vi tillsammans i kyrkan hjälper och stöttar varandra, även pratar allvar med varandra när vi tror att det är befogat, kan jag förstå. Men det du föreslår låter som bäddat för klassisk urspårning i paranoia, maktmissbruk, misstänksamhet, skvaller, utfrysnng, osäkerhet och så vidare. Historien är verkligen full av exempel på det. Jag tro nog nte jag känner till ett enda undantag. Kan inte alls se att exempelvis Paulus i sina brev uppmuntrar till den typen av församlingsliv, vore närmast otänkbart innan 1600-talet, Descart, indivdualismens framväxt, senare Kant och betoningen av ”handlingar” snarare än ”livet” som helhet. Tror att vi ofta läser in alldeles för mycket av våra moderna pietistiska fantasier i NTs texter om församlingslivet. Framför allt låter vi det extraordinära och speciella i dessa texter bli till generella mönster för våra liv. Jag misstänker att de första kristna levde förhållandevis ”vanliga liv”, med alla brister och motsägelser som brukar inrymmas häri.

    Och det här med ”novistid”, det växte ju fram på 200-talet och var nog framför allt orsakat av förföljelsesituationen, man måste helt enkelt ”kolla upp” att inte de nya församlingsmedlemmarna var spioner som kunde förstöra församlingen, därav prövotid och diverse ”säkerhetsåtgärder”. Sedan fortsatta detta och den typ av sträng andlighet som så småningom utvecklades fördes vidare in i klosterväsendet, vars isolationistiska och hyperindividualistiska fromhetstyp sedan har bildat mall för ”verkligt radikalt” kristet liv. Men jag tror verkligen att det här är fel spår. I vilket fall som helst har det ju alltid misslyckats.

  • bo

    Det är för mycket negativa generaliseringar om (fri)kyrkornas tillstånd på den här bloggen; t.ex Tomas påstående: ”Vi har hört väckelsefökunnelse sedan 1950-talet utan se så mycket som röken av någon väckelse.”

    Gud är verksam idag i kyrkan om än på ett lågmält sätt. Herren (Gud) har koll på läget. Kompromissande och avfall är förutsagt. Vi måste bevara tron och hoppet genom att umgås med Gud. Ny kraft för varje dag och om Herren vill göra bruk av någon av oss så finns vi där tillgängliga. Gud vill skapa överlåtelse, omvändelse och mer av andens frukt i våra liv och helgelsens väg är kantad av prövningar och lidanden. När vi är svaga kan Guds kraft komma över oss. Han ger inte äran åt någon människa. Gud kan också fånga ”massornas” uppmärksamhet med under och tecken och åstadkomma ett sådant mäktigt andligt skeende som vi brukar förknippa med ordet väckelse. Ja. låt oss be om en sådan väckelse och ett upprättande av gudsfruktan i vårt land.

  • Olof

    Jonas, ett tillägg till ovanstående tillägg: Misslyckats i bemärkelsen att inga förutom en liten uthållig elit har lyckats att leva upp till kraven, och sedan har man ägnat väldigt mycket nit och kraft åt att övervaka och bestraffa de andra kristna som ständigt misslyckas. Känns inte det mönstret igen i historien? Och när man nu har slutat att bestraffa så klagar man över ”ljummheten”, basunerar ut budskap om väckelse, skuldbelägger människor för att de inte är ute och ”evangeliserar” på nätterna osv. För hur många är det egentligen som verkligen håller på med de här stränga andliga grejerna? Mycket få, men många, kanske de flesta, vågar ju inte säga emot eller ställa andra frågor, man hoppas att man på något sätt är inkluderade bara genom att man hyllar de rätta idealen, utan att leva upp tll dem, eller ens orka ägna de särskilt mycket uppmärksamhet. Alternativet är att det liv som Jesus kallar till är så totalt omöjligt att leva att endast en mycket liten skara lyckas. Men det är kanske så du tolkar ”den smala vägen”?

  • http://blog.bahnhof.se/wb938188 Jonas Lundström

    Olof. Många frågor… Jag är rädd att vi frångår ämnet för mycket om vi utvecklar detta vidare här. Men tro mig, jag vill inte fly från dina viktiga frågor och invändningar. Kanske kan vi plocka upp tråden i annat sammanhang (tex via epost).