Jag älskar den kristna församlingen. Trots all hennes skörhet och svaghet, finns det en skönhet hos henne. När jag tittar runt om i det svenska samhället ser jag ingen så unik gemenskap som den kristna församlingen. När den fungerar bra, eller hyfsat bra, är det en gemenskap för alla åldrar, där kan akademikern mötas hand i hand med den utvecklingsstörde, där möts eritreanen, flyktingen från Irak, eller fotbollsspelaren från Brasilien tillsammans med de gamla svenskarna. Barnen leker med de gamla. Och alla de vanliga församlingarna representerar något unikt i det svenska samhället.
I hockeylaget kanske man blir utesluten när man är 11 år, för man spelar inte tillräckligt bra. I politiken blir gemenskapen ofta mycket ytlig. Ett känt exempel är att statsminister Reinfeldt fortfarande inte har svarat på brevet från sin vice partiledare, Kristina Axén-Olin, som hörde av sig i början av december och ville sluta. Hon är trött på politiken. Tittar jag runt i samhället på politiska föreningarna, fackföreningsrörelsen, bostadsföreningar, idrottsrörelsen, alla intresseföreningar, jag hittar inget så unikt som den kristna församlingen. Yrkeslivets och studielivets gemenskap bygger på prestationerna, och ge-ta relationer. Som upphör när man inte presterar längre. I församlingen kan man komma som man är, och vara kvar när man blir utförsäkrad och förtidspensionerad.
Rob Bell skriver så vackert om kyrkan – församlingen i slutet av sin bok ”Elvis som hötorgskonst”:
”Och det finns till och med folk som jag, som tycker att hon är en av världens bästa idéer någonsin. Trots alla gånger som hon har kört i diket. Trots alla dem som faktiskt har tappat tron på Gud på grund av det de har upplevt i kyrkan. Jag börjar begripa varför. Kyrkan är som ett tveeggat svärd. När den är bra, när den är på plats, när den gör rätt, då är den bäst i världen. En grupp människor som osjälviskt ställer upp med kärlek till världen runt omkring. Toppen. Men när den är dålig, så vänds alla de där möjligheterna åt motsatt håll. Från det allra bästa till det allra sämsta. Ibland samma vecka. Ibland samma dag. Men hon kommer ändå att leva vidare. Hon är oförstörbar. Om hon dör i en del av världen, så exploderar hon i en annan. Hon är global. Hon är universell. Hon finns överallt. Och fastän hon är skör, så kommer hon att bestå. I varje generation kommer det att finnas de som ser hennes skönhet och satsar sina liv på att få henne att synas. Jesus sa att helvetets portar inte skulle rå på henne. Det är starka ord. Och sanna. Hon kommer att rulla vidare genom historien, ge av sig själv, ställa upp för människor och sätta dem i förbindelse med Gud och varandra. Folk kommer att utnyttja henne och manipulera henne och försöka kontrollera henne, men de kommer att försvinna. Hon, däremot, kommer att leva vidare.”
Fina ord av Rob Bell, profetiska ord.