Kronprinsessans förlovning påminner oss om diverse märkligheter i den svenska grundlagen. Den svenska grundlagen säger att Konungen ska vara av den rena evangeliska läran enligt Augsburgska trosbekännelsen, och prinsar och prinsessor ska uppfostras i denna lära. Den som inte bekänner sig till denna lära är utesluten ur successionsordningen. Daniel Westling behöver alltså inte bli lutheran eftersom han inte har successionsrätt, men måste acceptera att deras barn uppfostras i den evangeliska tron.

Detta är rena stolligheterna och påminner mer om 1600-talet än 2000-talet. Kronprinsessan Victoria är alltså förbjuden enligt grundlagen att bli medlem i en EFK-församling, hon får t.ex. inte heller bli katolik eller pingstvän, i båda fallen så förlorar hon rätten att bli drottning, enligt strikt tolkning av grundlagen.

Dessa regler är reliker av det traditionella statskyrkosystemet som lever kvar, religionsfriheten har fortfarande inte nått fram till kungahuset eller till den svenska grundlagen. Jag har naturligtvis inget emot att barn uppfostras i evangelisk tro, jag tycker det är utmärkt. Men det måste ske frivilligt, och det är absurt att det regleras i grundlagen.

Och det blir nästan komiskt i världens mest sekulariserade land.

Och vem ska tolka vad som är evangelisk tro. Är det den sekulariserade riksdagen eller den ateistiske statsministern som ska avgöra det. Anser regeringen och riksdagen att dagens Svenska Kyrka uppfyller kriterierna att vara evangelisk enligt den augsburgska trosbekännelsen?

Tidningen Dagen skriver om detta idag.

Igår kväll och i dag på morgonen har jag skrivit ihop en artikel om ”flickaborterna”, och jag har nu presenterat artikeln för en av våra rikstidningar, vi får se om de är intresserade. Frågan har debatterats intensivt senast 14 dagarna, det har ju visat sig att norska kvinnor kommer till Sverige för att göra abort på grund av att fostret har fel kön. Och fel kön tycks alltid vara en flicka. Anledningen är att Sverige har fri abort till den 18:e graviditetsveckan, Norge och de flesta andra EU-länder har fri abort till den 12:e veckan. Det är först efter vecka 15 man enkelt kan fastställa fostrets kön, det går att göra det tidigare men är mer komplicerat.

Abort på grund av kön är vanligt i Kina och Indien. Och Kinas myndigheter har förbjudit könsaborterna. Så vitt jag vet är alla gynekologiska föreningar i världen emot detta, och det är ju gynekologerna som utför aborterna, så de är ju inga abortmotståndare.

Abort på grund av kön klassas som våld mot kvinnor, en del av det patriarkaliska förtrycket.

Frågan ställer hela abortproblematiken på sin spets. Abort på grund av kön är fel, i ett civiliserat samhälle kan vi inte värdera könen olika. Men abort på grund av sjukdom är okey i Sverige, friska är mer värda än sjuka, är det så man ska tolka det hela?

Men fri abort handlar ju ytterst om att de oönskade ska aborteras och de önskade ska få leva. Människorna sorteras in i önskade och oönskade, och de värderingarna fortsätter finnas med i samhället under livsresan, är du önskad eller oönskad. Men vi tycks ha en ofantlig rädsla att diskutera etiken kring dessa frågor. Och om man som kristen säger något, då är man direkt kristen höger. Moder Teresa var alltså kristen höger. Hon är väl världens största abortbekämpare.

Det är väl bara att gratulera Victoria och Daniel till det kommande äktenskapet, och till kärleken. Det känns dock något märkligt att regeringen ska ge sitt samtycke till att ett par ska gifta sig, och att detta äktenskap ska regleras i grundlagen. Franska revolutionens idéer från 1789 har inte nått Sverige ännu. Det känns något medeltida, eller för att anknyta till debatt-terminologin på denna blogg, pre-modernitet.

Jag älskar den kristna församlingen. Trots all hennes skörhet och svaghet, finns det en skönhet hos henne. När jag tittar runt om i det svenska samhället ser jag ingen så unik gemenskap som den kristna församlingen. När den fungerar bra, eller hyfsat bra, är det en gemenskap för alla åldrar, där kan akademikern mötas hand i hand med den utvecklingsstörde, där möts eritreanen, flyktingen från Irak, eller fotbollsspelaren från Brasilien tillsammans med de gamla svenskarna. Barnen leker med de gamla. Och alla de vanliga församlingarna representerar något unikt i det svenska samhället.

I hockeylaget kanske man blir utesluten när man är 11 år, för man spelar inte tillräckligt bra. I politiken blir gemenskapen ofta mycket ytlig. Ett känt exempel är att statsminister Reinfeldt fortfarande inte har svarat på brevet från sin vice partiledare, Kristina Axén-Olin, som hörde av sig i början av december och ville sluta. Hon är trött på politiken. Tittar jag runt i samhället på politiska föreningarna, fackföreningsrörelsen, bostadsföreningar, idrottsrörelsen, alla intresseföreningar, jag hittar inget så unikt som den kristna församlingen. Yrkeslivets och studielivets gemenskap bygger på prestationerna, och ge-ta relationer. Som upphör när man inte presterar längre. I församlingen kan man komma som man är, och vara kvar när man blir utförsäkrad och förtidspensionerad.

Rob Bell skriver så vackert om kyrkan – församlingen i slutet av sin bok ”Elvis som hötorgskonst”:

”Och det finns till och med folk som jag, som tycker att hon är en av världens bästa idéer någonsin. Trots alla gånger som hon har kört i diket. Trots alla dem som faktiskt har tappat tron på Gud på grund av det de har upplevt i kyrkan. Jag börjar begripa varför. Kyrkan är som ett tveeggat svärd. När den är bra, när den är på plats, när den gör rätt, då är den bäst i världen. En grupp människor som osjälviskt ställer upp med kärlek till världen runt omkring. Toppen. Men när den är dålig, så vänds alla de där möjligheterna åt motsatt håll. Från det allra bästa till det allra sämsta. Ibland samma vecka. Ibland samma dag. Men hon kommer ändå att leva vidare. Hon är oförstörbar. Om hon dör i en del av världen, så exploderar hon i en annan. Hon är global. Hon är universell. Hon finns överallt. Och fastän hon är skör, så kommer hon att bestå. I varje generation kommer det att finnas de som ser hennes skönhet och satsar sina liv på att få henne att synas. Jesus sa att helvetets portar inte skulle rå på henne. Det är starka ord. Och sanna. Hon kommer att rulla vidare genom historien, ge av sig själv, ställa upp för människor och sätta dem i förbindelse med Gud och varandra. Folk kommer att utnyttja henne och manipulera henne och försöka kontrollera henne, men de kommer att försvinna. Hon, däremot, kommer att leva vidare.”

Fina ord av Rob Bell, profetiska ord.

Den här veckan kommer jag att gå vidare med granskningen av ”emerging church” och debatten om modernitet, postmodernitet. Har inte läst klart Rob Bells bok än, men hoppas på att hinna med det idag, och skriva en rescension senare idag. Kommer också förmodligen med en artikel i tidningen Dagen denna vecka om ”emerging church”.

Ett begrepp jag tror betydligt bättre förklarar förändringarna i världen än postmodernitet/modernitet är begreppet globalisering. Det är något som faktiskt händer, och som påverkar politiken, ekonomin, kyrkan och ungdomskulturen bl.a.. Ett uttryck för globaliseringen är att vi har fått ett mer pluralistiskt och mångkulturellt samhälle. Allt som händer runt om i världen blir tillgängligt. Tekniken bidrar kraftfullt till globaliseringen. Både IT-tekniken, internetutvecklingen, men även transporterna. Människor flyttar kors och tvärs runt om i världen, både av karriärskäl, nyfikenhet och av flyktingskäl.

Globaliseringen verkar i två riktningar, den både skapar pluralismen, att många synsätt, värderingar och religioner lever sida vid sida. Ingen religion får ett tolkningsföreträde, eller får monopol på verklighetstolkning. Pluralismen kan leda till relativisering och cynism, men behöver inte göra det. En annan riktning är att det skapas globala mainstreamvärderingar- och kultur, i stil med MTV-generationen. Där vissa trender får ett globalt genomslag. Ett exempel på sådana trender i västvärlden är feminismen och gay rights-movement. Trenderna kan slå igenom snabbt genom globala medier.

Globaliseringen är ett mycket mer fruktbart tolkningsbegrepp för då kan man också förstå politiken och ekonomiska utvecklingen. Många av politiken och ekonomins utmaningar är globala, t.ex. senaste tidens globala finansiella kris.

Och här tycker jag att kristna kyrkan ännu mer borde anpassa sig till globaliseringen. Vi lever för mycket i nationella tradiotionella verkligheter som känns ganska förlegat. Den församlingen Kristus grundade var global. Och uppdraget till lärjungarna var att gå ut i hela världen.

Idag var jag i Söderhöjdskyrkan på gudstjänst, och hade ansvar för gudstjänstledningen. Joseph Sverker höll en utmärkt predikan och gick igenom Lukas kapitel 24. Albin med team ledde lovsången. Joseph lyfte särskilt fram kvinnornas roll i förkunnelsen av Jesu uppståndelse, och betydelsen av att vi frimodigt berättar om att Jesus är uppstånden. Många kom fram till förbön, jag hade en stark känsla av Guds närvaro, och jag framförde också en profetisk hälsning om att kvinnor ska gå ut i mer aktiv och tydlig tjänst.

Min gästblogg hos Charlotte Terese den 19 februari har medfört en omfattande debatt på denna blogg om kunskap, sanning, och objektivitet. Frågor har ställts av ”Olof” och ”JB”. Frågorna handlar om kunskapsteori, och jag tycker att frågorna är mycket komplicerade. Flera bra inlägg har skrivits av Cecilia, Bo och Charlotte Terese, som jag kan ställa mig bakom och som ger en del förklaringar. Jag är lite nyfiken på vem denna Cecilia är, det var minst sagt en imponerande kommentar.

Till skillnad mot Olof tror jag inte på begreppsparet modernitet/postmodernitet. Jag jobbar ju som konsult med globala framtidsfrågor och deltar varje år på ett antal konferenser där människor medverkar som är i världsklass inom sitt område, och läser mycket av forskare i många olika discipliner – även forskare som hör till världseliten. För mig känns hela debatten om postmodernitet som en begränsad grupp teologers lekstuga, och vissa filosofer, och kanske lite på kultursidor här och där, men de människor som handfast jobbar med att lösa världens problem inom FN, EU, regeringar, tanksmedjor, forskningsinstitut, företagens forskningsavdelningar – i de kretsarna möter jag aldrig någon debatt om postmodernitet. Det finns mer av ödmjukhet i vetenskapstron idag än för 75 år sedan, och större medvetenhet om antagandenas och värderingarnas betydelse i kunskapssökandet – men att beskriva detta som paradigmskifte, eller en förändring som radikalt förändrar förutsättningarna för hur vi t.ex. ska vara kyrka och kommunicera evangeliet i vår tid – jag tycker detta bara är nys. Men det är min tes, man får gärna försöka övertyga mig om att jag har fel.

Så ska vi diskutera detta i termer av modernitet/postmodernitet – då kör vi fast. Min tes är att kristendomen och kristna tron är eviga sanningar, höjd över tid och rum, kyrkan behöver anpassa sig efter sin tids språk och metoder, att vara jude för jude, och grek för grek, men själva trosinnehållet är höjt över tid och rum. Jesus kom till världen som världens frälsare, alla folk och stammar, alla generationer, och evangeliet kan därför inte begränsas till en viss kulturkrets.

Jag kanske krånglade till diskussionen genom att slänga in ordet objektivitet, det var bara en kommentar på min blogg, så det skrivs snabbt och inte alltid så genomtänkt. Men jag ser objektivitet som ett förhållningssätt, en strävan efter att vara förutsättningslös, att vara medveten om egna preferenser, värderingar och antaganden, att tillägna sig olika aspekter av fakta, att använda definierade metoder etc. Jag tror att vi människor inte kan vara helt objektiva, därför att vi är så begränsade i vår kunskap och förståelse, bara Gud kan vara absolut objektiv.

Det avgörande är att utgå från Bibelns kunskapssyn och Bibelns syn på hur man kan få tag i en verifierbar kunskap. Tycker att flera av kommentarerna förklarar detta på ett bra sätt. En kristen grundsyn måste ju bygga på att all kunskap utgår från Gud, och Gud har talat till oss och uppenbarat sig för oss genom Bibeln, genom Jesus och genom skapelsen. Och att Gud har gett oss Anden för att ge oss förståelse, tolkningsnycklar och skingra vårt mörker.

Är tveksam till flera av Olofs påståenden, bla. allt man kan komma fram till är tolkningar. Men det påståendet bygger ju på vissa kunskapsteoretiska utgångspunkter. Och jag tycker inte att Olof är konsekvent, eftersom han säger att det finns bättre och sämre tolkningar, hur kan man avgöra om en tolkning är bättre eller sämre om man inte utgår från något objektivt kriterium? Och hur kan man med den kunskapsteoretiska utgångspunkten hävda att Jesus har uppstått från det döda, det är bara min personliga och subjektiva åsikt, jag kan inte på något sätt hävda att det är sant, det är endast ett debattinlägg.

Och en empirisk-historisk kunskapssyn har också sina begränsningar. Vi kan ju ge en rad historiska stöd för att Jesus har uppstått, lärjungarnas vittnesbörd, t.ex. Men det är knappast mer än tolkningar för den kritiske. Ytterst handlar det väl om att Gud ger oss trons gåva, så att vi får den inre övertygelsen. Det är väl ett ganska Calvinistiskt färgat synsätt, tror jag, som teologisk novis.

Ja, detta är ett jätteämne och jag hinner inte gräva djupare än så just nu.

Jag har suttit nästan 10 år i tidningen Dagens styrelse. Nuförtiden är jag dock ingen styrelseledamot. Noterar med stor glädje att tidningens upplaga har ökat kraftigt senaste tiden. Jag satt själv med i styrelsen när vi enhälligt beslutade att rekrytera Elisabeth Sandlund som chefredaktör. Det var ett bra beslut. Hon representerar både breddning, men samtidigt är hon en tydlig företrädare för evangelikal och karismatisk kristendom. Evangeliska Frikyrkan är en av Dagens största ägare, genom ägarbolaget Swedmedia.

Man behöver både humor, självdistans och stryktålighet för att överleva som chefredaktör. Folk har ju massa synpunkter jämnt på vad som står i en tidning. Jag tror att Elisabeth Sandlund har de rätta egenskaperna.

När Elisabeth Sandlund var chef för Svenska Dagbladets näringslivsredaktion, ringde griniga företrädare för börsbolag och gnällde på hur deras bolag hanterades i tidningen, när hon var på Kyrkans Tidning ringde griniga kyrkoherdar och klagade, och nu på Dagen ringer väl griniga pingstvänner och klagar på tidningens innehåll, (jag tror inte att det finns några griniga EFK-are, fromhetsnivån i vår rörelse har nått sådana himmelska nivåer att all grinighet är som bortblåst, läsarna på denna blogg märker väl hur jag är, jag är aldrig grinig över någonting).

Jag antar att det är så för en chefredaktör.

Idag har jag skrivit ett inlägg på Mötesplats EFK på Evangeliska Frikyrkans hemsida. Frågan om medlemskap i en EFK-församling för vi samtal om just nu inom EFK. Du kan läsa mitt inlägg genom länken här.

Jag ifrågasätter frikyrkans sekularisering och församlingslivets förytligande, där jag tycker att vi en bit efter går i Svenska kyrkans hjulspår. Istället förordar jag en radikal baptism. Församlingen är de heligas gemenskap. Och en överlåten gemenskap, där vi delar varandras liv. Och inget man är med i lättvändigt.

Det har börjat en intressant kunskapsteoretisk diskussion med anledning av mitt inlägg igår. Återkommer i morgon om detta. Har inte tid idag, det är ett komplicerat ämne. Återkommer också med en rescension av Rob Bells bok och fortsatt analys av ”emerging church” och postmoderna kyrkan. Det blir också under helgen, ska försöka hinna det.

Ikväll ska jag ut med Ungdomskyrkan Konnekt, och prata med tonåringarna på stan om Jesus, och bjuda dem på pannkakor.

Gästbloggar idag hos Charlotte Terese som ligger under Katolska kyrkans bloggar. Skriver om kristen enhet, en liknande variant som den krönika jag hade i Världen Idag för ett par veckor sedan.