Mitt bloggande handlar ju i stor utsträckning om vad jag gör och tänker, och just nu är mina hälsobekymmer i fokus. Råkade ut för en liten kollaps idag, när jag åt lunch med Elimkyrkans nuvarande och blivande ordförande, och det blev ambulanstransport till S:t Görans sjukhus igen. Läget är dock stabilt just nu och jag väntar på läkarnas bedömning. Har dock en stark känsla av att Gud ska resa mig upp och ge ny kraft och nytt liv åt min bräckliga och skrangliga kroppshydda.

Nu är jag hemma igen, och jag och min familj tackar för alla förböner och engagemang. Som kristen känner man att man ingår i en stor familj, kanske inte minst när livet är lite krisartat. Det var också skönt för mig igår att trots att jag kom direkt från sjukhuset och var minst sagt groggy, ändå tog mig till den församling där jag är medlem, Söderhöjdskyrkan i Stockholm, och kunde få förbön både personligt och från hela församlingen. Jag är ganska mör idag efter det som har hänt, men ska ha samtal med min distriktsläkare senare idag för att avgöra nivån för mina engagemang denna vecka.

Huvudrådet jag får från allt och alla är att arbeta mindre, och engagera mig mindre. Nu hör det till saken att jag inte upplever mig som någon stressad person, eller att jag gör mycket. Men naturligtvis måste jag göra en översyn av prioriteringar och åtaganden.

För mig som kristen är det så viktigt att be om förbön när man blir sjuk eller handlar i andra krisartade situationer som man inte råder över. Vi läser i Jakobs brev kapitel 5: ”Är någon bland er sjuk, skall kan kalla på församlingens äldste, och de skall be över honom och i Herrens namn smörja honom med olja. Trons bön skall bota den sjuke, och Herren skall resa upp honom”.

Det var ju en ganska dyster vecka och jag kommenterade här på bloggen pastorsfamiljen Gnistes svåra brännskador och nerbrunna hem och Bill Stenbergs bortgång. Jag kunde dock inte ana att jag själv skulle hamna på listan över dystra rubriker förra veckan. Och veckan avslutades med Dagen-rubriken om pastorn i USA som blev skjuten i predikstolen. Man får tacka Gud att man lever, och det tycks vara en utsatt bransch att vara kristen ledare.

Men vad som än händer, så handlar kristet liv om att bevara en grunförtröstan på att Gud råder över allt, det får vara hur stormigt som helst. Det är en andlig kamp här i världen, och vi kristna känner av förgängligheten och livets sårbarhet som alla andra, men Kristus har all makt i himlen och på jorden. Det löftet ger oss hopp och förtröstan, även de mest stormiga och besvärliga dagarna.

Tack för alla förböner. Befinner mig alltså på en hjärtavdelning på S:t Görans sjukhus. Röntgade hjärnan i morse, och mötte överläkaren för en liten stund sedan. Diagnosen tycks vara klar. Jag har drabbats av något som på fackspråk kallas för TIA, tillfällig begränsning i syretillförseln i hjärnan. På vanlig svenska är det en liten blodpropp, en blodpropp som är så begränsad att den inte ger några bestående men. Så jag får åka hem senare idag, och detta kommer att behandlas genom mediciner.

Jag tackar Gud att det har gått så bra, lite begränsning i syretillförseln i hjärnan kan ju sluta med vad som helst. Men blir återigen påmind om livets gåva och skörhet, och vikten av friskvård. Jag är ju noga med friskvård och träning, men inser att jag behöver prioritera det ännu mer.

Jaha, livet kan vara lite oförutsägbart ibland. Inte kunde jag ana i morse att jag skulle tillbringa fredagnatten på en hjärtavdelning på S:t Görans sjukhus, men så blir det. Min hjärna strejkade lite under fredagen och jag ska genomgå skallröntgen och diverse undersökningar. Men läkarens prognos är att det är lindrigt och tillfälligt, men måste kollas upp. Så det blir inga tunga debattutspel eller teologiska utspel från min sida denna helg.

Men man blir igen påmind om vilket obegripligt mirakel det är med livets gåva, strejkar blodflödet genom hjärnan minsta lilla sekund, kan det vara kört.

Drabbades av begränsad minnes-blackout när jag idag tränade på gymmet vid lunchtid. Efter samtal med sjukvårdsupplysningen under eftermiddagen, fick jag åka direkt till St Görans sjukhus akutmottagning där jag är nu. De bloggläsare som har tro och vana vid att be till Gud får gärna be för mig.

”Förgänglighet och åter förgänglighet! säger Predikaren. Förgänglighet och åter förgänglighet! Allt är förgängligt. Vad vinner en människa med all sin möda, som hon gör sig under solen? Släkten kommer, släkten går, men jorden står evigt kvar. .. Allting är fullt av möda.”

Predikaren 1:2-4, 8.

Brynäs – Färjestad 0-2

Ägnade mig åt under morgonbönen att läsa lite Thomas af Kempis från 1400-talet och lite Emil Gustafsson, en av pionjärerna bakom EFK:s ursprungsrörelser i slutet av 1800-talet. Djupt, mäktigt, innerligt, Gudshängivet, förkrossande, total kontrast mot all underhållande ytlighet som präglar västvärlden kyrka idag.

Har växlat mellan ingående samtal om Evangeliska Frikyrkan med arbete med mitt konsultbolag denna dag. Hade bland annat ett spännande telefonsamtal med Gudrun Boström, bitr. missionsdirektor hos EFK, om behovet av förändrad pastorsroll. Det kommer jag nog att skriva mer om vid lämpligt tillfälle.

Ikväll ska jag vara totalt ledig och kan ni gissa vad jag ska göra då. Ägna mig åt en av mina hemliga laster. Brynäs hockeylag. De spelar mot Färjestad ikväll och det sänds direkt på TV9. Det är inte ofta att jag ägnar en kväll åt att titta på TV, men ikväll ska jag göra det. Har ju blivit utnämnd till gudsman av Blondinhenke, men även en gudsman kan väl få titta på ishockey någon gång.

Häromdagen hade jag en artikel införd på Aftonbladets debattsida om aborter, specifikt om aborter av flickor. Artikeln hamnade dock inte på Aftonbladets nätbilaga utan endast i papperstidningen så jag kan inte göra någon länk till artikeln.

Men här har ni texten:

I Sverige utförs det 37.000 aborter per år. Vi har haft fri abort sedan 1974 och fram till den 18:e graviditetsveckan får kvinnan bestämma själv om hon vill behålla barnet eller inte. Den senaste veckan har frågan om aborter på grund av kön hamnat på agendan. Prof. em. Lars Hamberger hävdar att 100 aborter utförs i Sverige varje år på grund av kön. Senaste veckan har det avslöjats att norskor åker hit för att utföra aborter på den grunden. Och nästan alltid handlar det om aborter av flickor. En anledning till ”abortexporten” är att Norge har fri abort till den 12:e graviditetsveckan, i jämförelse med Sveriges 18:e vecka.

Barnets kön kan bestämmas genom moderkaksprov (vecka 8-10), fostervattenprov (vecka 13-17) eller med en enkel ultraljudsundersökning (vecka 16-18). Kvinnan har rätt att begära information om fostrets kön.

Flickaborter brukar i den internationella debatten klassas som våld mot kvinnor och räknas in i alla de brutaliteter i världen som skördat många miljoner kvinnors liv under många år. Det är en del av det patriarkala förtrycket.

Ulf Hedberg, ordförande för Svensk förening för obstetrik och gynekologi sade i en intervju häromdagen: ”samtliga gynekologiska föreningar i världen fördömer det här. Det förekommer i Indien och i Kina. Det handlar om flickfoster och har lett till stora demografiska konsekvenser”.

Bloggsfären har engagerat sig i debatten och det man kan konstatera är att de flesta bloggare är emot aborter på grund av kön.

En företrädare för en handikapporganisation har senaste dagarna ställt frågor om varför sjukvården dagligen tar prover för att se om ett barn har funktionsnedsättning eller Downs Syndrom, för att sedan erbjuda abort. Han ställde frågan varför det skulle vara mindre fel. Ett samhälle som protesterar emot selektiva aborter när det gäller kön, men inte när det gäller funktionshinder, är ett samhälle som i sin grundsyn nedvärderar personer med funktionsnedsättningar. Eller?

Debatten visar igen på den moraliska laddning som finns i abortfrågan. I detta fall krockar den abortliberala synen med det moraliskt tvivelaktiga i att abortera på grund av kön, men det finns också tveksamheter varför friska barn ska värderas högre än sjuka barn.

Och hela systemet med att skilja på önskade barn och oönskade barn, är det inte detta som är hela systemets bräckliga etiska grund. De oönskade aborteras medan de önskade får leva vidare. Ett system som trots all vår upplysning lever kvar under livet, människor sorteras och värderas olika, och vi tar det för givet.

Bloggvärlden är ju ganska brutal och ocensurerad. Och det finns allt mellan total smörja och mycket som är riktigt läsvärt. Så här kommenterar den inte särskilt fromme bloggaren Blondinhenke tidningen Dagens nyhet om mina samtal med Elimkyrkan:

Jag ber vår Herre Jesus Kristus att Stefan ska få bli pastor i Elimkyrkan. Denna gudsman behövs bland dessa syndare och vilsna får. Pris ske Gud! Halleluja!

Att blondinhenke kallar mig för gudsman, det var inte illa, det brukar inte ens min fru säga i sina bästa stunder. Däremot tycker jag att han grovt underskattar Elimkyrkans andliga status.

Ingen rolig läsning idag på tidningen Dagens hemsida, det handlar om flera av mina gamla vänner. Håkan och Gunilla Gniste från Uddevalla har råkat ut för en svår olycka, på grund av brand, och ligger på sjukhus. Gnistes känner jag sedan sjuttiotalet. De har utövat en fantastisk insats av lokalt kristet ledarskap under många år, trovärdigt, långsiktigt och förändrings- och förnyelseinriktat. Den andra sorgliga nyheten är att Bill Stenberg har avlidit. Han var ju en av de stora predikant- och evangelistoriginalen i Sverige, och vi hade en del med varandra att göra under andra halvan av åttiotalet och början av nittiotalet. Han besökte ett antal gånger vår pionjärförsamling i Brandbergen-Vendelsömalm, och även efter det att vi flyttat högkvarteret till Södermalm.

Jag ber till Gud för Gnistes att detta ska gå bra och jag tackar Gud för Bill Stenberg, och ber för hans hustru Agneta, barnen och andra anhöriga.