Läser ikväll om Håkan Gniste, pastorn i Uddevalla. Han är fortfarande helt nersövd efter den svåra olyckan med branden i familjen Gnistes hem. Och han kommer vara det under lång tid. Läkarna är dock hoppfulla och räknar med att han ska överleva. Jag ber om ett Guds övernaturliga ingripande i hans liv.

Jag känner Håkan och kan gå så långt tillbaka som till 1974 då jag har mina första minnesbilder. Han inbjöd mig att predika, jag var då en 19-årig predikant, och Håkan jobbade i Vasakåren i Stockholm. Jag predikade i ett ungdomsmöte, och pratade om att överlåta sitt liv till Jesus. Och jag minns att Håkan tyckte att min predikan inte var bra. Han hade nog rätt. Sedan jobbade han som ungdomsledare i Citykyrkan i Stockholm, och var ledare för ett ungdomsmöte i november 1975, och jag var då ute på min första date med min blivande fru, och vi gick tillsammans till Citykyrkan, en historisk kväll. Vi skulle bara vara kompisar Eva och jag, men hon lade sin hand på min hand, och det var som om det gick elektrisk ström genom mig. Och sedan gick vi hand i hand till Citykyrkan för att lyssna på Håkan Gniste. Ett drygt halvår senare gifte i oss.

Sedan har Håkan och hans fru gjort en mångårig satsning med centrum i Fristaden i Uddevalla. Ett arbete som inger stor respekt. Långsiktigt, visionärt, förnyelseinriktat, med ett stort engagemang för enskilda människor. Vi kristna i Sverige behöver Håkan, många år till. Herre, hör min bön.

Vi behöver särskilt tänka på och be för Håkans familj och för församlingen Fristaden.

Den senaste veckan har min blogg marscherat in i kategorin bloggar som skulle kunna klassas som ”Hyper-segerrapporter” eller ”Triumph stories” eller kanske det lite mer modesta ”Victory Voice”.

Eller vad sägs om följande rubriker:

”Förgänglighet och åter förgänglighet”

”På akutmottagningen”

”Inlagd på hjärtavdelning på S:t Görans sjukhus”

”Hälsning från S:t Göran”

”Måndag – hemma från sjukhuset”

”Med ambulans till S:t Göran”

”Hemskickad från S:t Göran – läget under kontroll”.

What a week. Men så har min vecka sett ut. Det blir lite som att läsa Psaltaren, vissa psalmer blir bara en massa lovsång, tacksägelse och Halleluja, och andra psalmer är bara klagan och elände.

Men Gud var med lika mycket denna vecka som alla andra veckor, och trots att jag känner mig ganska matt och mör, så känner jag att krafterna och energin återvänder – sakta men säkert.

Och det mest obegripliga av allt är att jag har haft fler läsare på bloggen än någonsin – under senaste veckan. Fattar inte att folk vill läsa om mina små krämpor. Det var uppe i någonstans närmare 6000 unika besökare enligt Bloggtoppen och nästan 4000 enligt det mer kommersiella Tailsweep, där jag hade många fler besökare än mediaproffs som Helle Klein och Lotta Gröning. Märkligt.

Ska jag fortsätta i denna jämmerdal och klagovisor, så blir väl rubrikerna, ”Gravsten beställd”, ”väljer mellan offerter hos begravningsentreprenörerna”, ”Fast bäddplats på S:t Göransakuten”- eller något sådant. Nej, nu vänder det, men jag lovar alla bekymrade läsare att ta det mycket lugnt resten av denna vecka. Men löftet gäller inte från och med nästa vecka.

En annan notering om förgängligheten. Upptäcker att jag har hamnat på cyperspace-uppslagsverket ”Wikipedia”, och de andra EFK-are jag hittar där är John Ongman som dog 1931, Hedin och Emil Gustafsson som dog vid förra sekelskiftet ungefär – och jag, och jag känner mig också hyfsat krasslig. Det verkar som om man hamnar på Wikipedia om man är avliden eller närmar sig att bli avliden. Wikipedia följer ju inga direkt objektiva kriterier (jag vet att ordet objektivitet skapar problem för vissa läsare av denna blogg), så jag tycker att det finns massor av EFK-are under senaste 100 åren som mycket hellre borde ha hamnat där, men de har väl inte väsnats så mycket i cyberspace. Kan inte vänner till mig som läser denna blogg hjälpa Wikipedia att få lite ordning på texten om Stefan Swärd. Det står främst om mitt bloggande och om NOD-debatten, som om det vore mina största insatser under min ytterst korta stund på jorden.

En avslutande seriös reflektion. Vi som är dagens generationer av kristna, vi är mycket upptagna av de inomvärldsliga frågorna. Den fysiska döden får stora proportioner. Men talade inte Jesus om att den andliga döden var mycket värre, och fick värre konsekvenser?

�

Undersökt på S:t Göran och det visade sig att det var ingen ny stroke, eller den lindrigare varianten med TIA-attack, så nu är jag hemma igen. Och läget är stabilt och under kontroll. Nu hoppas jag på att detta är över, och att jag nu kan ägna mig åt friskvård och stärkt hälsa. Gud är med alltid, även i ambulanser och på sjukhus.

Hoppas att mitt bloggande återigen ska börja handla om mer intressanta saker än mitt hälsotillstånd.

Mitt bloggande handlar ju i stor utsträckning om vad jag gör och tänker, och just nu är mina hälsobekymmer i fokus. Råkade ut för en liten kollaps idag, när jag åt lunch med Elimkyrkans nuvarande och blivande ordförande, och det blev ambulanstransport till S:t Görans sjukhus igen. Läget är dock stabilt just nu och jag väntar på läkarnas bedömning. Har dock en stark känsla av att Gud ska resa mig upp och ge ny kraft och nytt liv åt min bräckliga och skrangliga kroppshydda.

Nu är jag hemma igen, och jag och min familj tackar för alla förböner och engagemang. Som kristen känner man att man ingår i en stor familj, kanske inte minst när livet är lite krisartat. Det var också skönt för mig igår att trots att jag kom direkt från sjukhuset och var minst sagt groggy, ändå tog mig till den församling där jag är medlem, Söderhöjdskyrkan i Stockholm, och kunde få förbön både personligt och från hela församlingen. Jag är ganska mör idag efter det som har hänt, men ska ha samtal med min distriktsläkare senare idag för att avgöra nivån för mina engagemang denna vecka.

Huvudrådet jag får från allt och alla är att arbeta mindre, och engagera mig mindre. Nu hör det till saken att jag inte upplever mig som någon stressad person, eller att jag gör mycket. Men naturligtvis måste jag göra en översyn av prioriteringar och åtaganden.

För mig som kristen är det så viktigt att be om förbön när man blir sjuk eller handlar i andra krisartade situationer som man inte råder över. Vi läser i Jakobs brev kapitel 5: ”Är någon bland er sjuk, skall kan kalla på församlingens äldste, och de skall be över honom och i Herrens namn smörja honom med olja. Trons bön skall bota den sjuke, och Herren skall resa upp honom”.

Det var ju en ganska dyster vecka och jag kommenterade här på bloggen pastorsfamiljen Gnistes svåra brännskador och nerbrunna hem och Bill Stenbergs bortgång. Jag kunde dock inte ana att jag själv skulle hamna på listan över dystra rubriker förra veckan. Och veckan avslutades med Dagen-rubriken om pastorn i USA som blev skjuten i predikstolen. Man får tacka Gud att man lever, och det tycks vara en utsatt bransch att vara kristen ledare.

Men vad som än händer, så handlar kristet liv om att bevara en grunförtröstan på att Gud råder över allt, det får vara hur stormigt som helst. Det är en andlig kamp här i världen, och vi kristna känner av förgängligheten och livets sårbarhet som alla andra, men Kristus har all makt i himlen och på jorden. Det löftet ger oss hopp och förtröstan, även de mest stormiga och besvärliga dagarna.

Tack för alla förböner. Befinner mig alltså på en hjärtavdelning på S:t Görans sjukhus. Röntgade hjärnan i morse, och mötte överläkaren för en liten stund sedan. Diagnosen tycks vara klar. Jag har drabbats av något som på fackspråk kallas för TIA, tillfällig begränsning i syretillförseln i hjärnan. På vanlig svenska är det en liten blodpropp, en blodpropp som är så begränsad att den inte ger några bestående men. Så jag får åka hem senare idag, och detta kommer att behandlas genom mediciner.

Jag tackar Gud att det har gått så bra, lite begränsning i syretillförseln i hjärnan kan ju sluta med vad som helst. Men blir återigen påmind om livets gåva och skörhet, och vikten av friskvård. Jag är ju noga med friskvård och träning, men inser att jag behöver prioritera det ännu mer.

Jaha, livet kan vara lite oförutsägbart ibland. Inte kunde jag ana i morse att jag skulle tillbringa fredagnatten på en hjärtavdelning på S:t Görans sjukhus, men så blir det. Min hjärna strejkade lite under fredagen och jag ska genomgå skallröntgen och diverse undersökningar. Men läkarens prognos är att det är lindrigt och tillfälligt, men måste kollas upp. Så det blir inga tunga debattutspel eller teologiska utspel från min sida denna helg.

Men man blir igen påmind om vilket obegripligt mirakel det är med livets gåva, strejkar blodflödet genom hjärnan minsta lilla sekund, kan det vara kört.

Drabbades av begränsad minnes-blackout när jag idag tränade på gymmet vid lunchtid. Efter samtal med sjukvårdsupplysningen under eftermiddagen, fick jag åka direkt till St Görans sjukhus akutmottagning där jag är nu. De bloggläsare som har tro och vana vid att be till Gud får gärna be för mig.

”Förgänglighet och åter förgänglighet! säger Predikaren. Förgänglighet och åter förgänglighet! Allt är förgängligt. Vad vinner en människa med all sin möda, som hon gör sig under solen? Släkten kommer, släkten går, men jorden står evigt kvar. .. Allting är fullt av möda.”

Predikaren 1:2-4, 8.

Brynäs – Färjestad 0-2

Ägnade mig åt under morgonbönen att läsa lite Thomas af Kempis från 1400-talet och lite Emil Gustafsson, en av pionjärerna bakom EFK:s ursprungsrörelser i slutet av 1800-talet. Djupt, mäktigt, innerligt, Gudshängivet, förkrossande, total kontrast mot all underhållande ytlighet som präglar västvärlden kyrka idag.

Har växlat mellan ingående samtal om Evangeliska Frikyrkan med arbete med mitt konsultbolag denna dag. Hade bland annat ett spännande telefonsamtal med Gudrun Boström, bitr. missionsdirektor hos EFK, om behovet av förändrad pastorsroll. Det kommer jag nog att skriva mer om vid lämpligt tillfälle.

Ikväll ska jag vara totalt ledig och kan ni gissa vad jag ska göra då. Ägna mig åt en av mina hemliga laster. Brynäs hockeylag. De spelar mot Färjestad ikväll och det sänds direkt på TV9. Det är inte ofta att jag ägnar en kväll åt att titta på TV, men ikväll ska jag göra det. Har ju blivit utnämnd till gudsman av Blondinhenke, men även en gudsman kan väl få titta på ishockey någon gång.