Det är nu tisdag mitt på dagen, och jag hinner inte just nu tänka på vare sig debatter om församlingsmedlemskap eller Gardelldebatter. Är på St Görans sjukhus för uppföljning och undersökning med anledning av den lilla stroke jag fick för drygt två månader sedan. Så jag är nog här hela eftermiddagen.

En jättevänlig medarbetare i Evangeliska Frikyrkan skickade mig SMS med direkt information från brottsplatsen om mål på Örebrosfotbollsarena i går kväll. Är inte det att sparka på den som redan ligger? Eller att hälla en massa salt i öppna sår? Eller trampa på den som redan är nedtryckt och nedslagen?

Men jag tror att jag idag går över till den kunskapsteoretiska skepticismen. Varför ska man lita på SMS? Hur vet vi att TV-nyheter och dagstidningar återspeglar sanningen på ett riktigt sätt? Och är det verklig sanning när de rapporterar om mål på Örebros fotbollsarena? Är det inte bara en tolkning, och högst subjektiv sådan av vad de ser och hör? Varför kan inte jag få ha en annan tolkning av det som hände i Örebro i går kväll? Och vad är egentligen sanning? Varför kan inte jag få ha min sanning om Hammarby?

Den som tycker att ovanstående avsnitt är fullständigt absurt, har förmodligen inte läst min blogg tidigare, eller tagit del av sportnyheterna i går kväll och i morse.

Nu väntar jag på att få komma in till hjärtläkaren.

Kikar något på de 24 bloggar som skrivit om Dagenartikeln i fredags om samtalet mellan mig och Gardell. Bloggen Ulvsladan har lagt in rubriken ”Jesus älskar även Gardell och Swärd”. Ulvsladan sträcker sig långt i Guds inkluderande kärlek, så att även en samfundsordförande räknas med. Det var inte illa. Men ordet ”även” antyder väl att det inte är självklart, eller här är kanske de yttersta gränstrakterna för inkluderandet?

Nu är det måndag morgon. Predikade i Söderhöjdskyrkan i går och utgick från Apg. 4:1-31, och det blev grymt utmanande inte minst för mig själv. Det handlar om frimodighet, att predika om Jesus, hantera  blåsväder och motstånd, och en församling som vinner massor av nya människor, inte genom att vara grumlig och otydlig, utan att kompromisslöst predika om att det finns inte frälsning hos någon annan än Jesus.

Den här veckan handlar en hel del om Evangeliska Frikyrkan-uppdrag, har styrelsemöte under hela fredagen, och på lördag har vi vårt representantskapsmöte. på söndag predikar jag hos Elimkyrkans studentförsamling Trinity klockan 15.00.

Noterar att det har blivit massor av reaktioner på intervjun mellan mig och Gardell publicerat i Dagen i fredags, och det är den mest lästa artikeln i Dagen senaste veckan. Bland annat har 22 bloggar skrivit om detta. Och många har hört av sig och det har kommit en hel del kommentarer här på bloggen. Har inte hunnit läsa allt än så jag återkommer med någon form av kommentar. Jag märker dock att människor som känner mig är varken förvånade eller negativa, de vet att jag alltid möter människor på detta sätt, jag är tydlig i min förkunnelse, men eftersträvar alltid att vara generös, barmhärtig och förutsättningslös när jag möter enskilda människor, Jesus kan verka i det goda samtalet.

Och jag berättade för Söderhöjdskyrkan igår att Jonas Gardell så mycket uppskattade att bli hembjuden till mig och vårt samtal, han skickade ett mail några timmar efter mötet och tackade så mycket. Och församlingen blev glad.

Jag återkommer denna vecka, jag har lovat att ge en biblisk motivering till min modell för församlingsmedlemskap.

Kära bloggläsare, ha en trevlig vecka.

 

Vill du möta bloggaren live så går det utmärkt i morgon, söndag, då jag håller en predikan i Söderhöjdskyrkan vid Mariatorget på söder i Stockholm, den något originella gudstjänsttiden 11.00.

Vi går igenom Apostlagärningarna så jag kommer att predika över Apg. 4:1-31, bibelläsande bloggläsare får gärna komma med synpunkter på vad som kan lyftas fram i denna text.

Jag märker att samtalet mellan mig och Gardell orsakar stor uppmärksamhet i svenska kristenheten. Tycker att tidningen Dagen gav en bra bild av samtalet och tycker att Dagen var alert när det gäller att vara en del av denna dialog.

Bakgrunden till vårt möte var att jag läste Jonas bok om Jesus och skrev en kritisk rescension på min blogg för någon månad sedan, men dock i en respektfull ton. Jag är också kritisk mot att vi evangelikala kristna ledare har så lätt för att hålla oss på en kant och bara framföra synpunkter bland våra egna om hur fel det är med en massa saker. Jag har sedan tidigare fått Jonas Gardells hemliga mailadress av Svenska Dagbladets nyss pensionerade debattredaktör Sune Olofson. Så samtidigt som jag skrev min kritiska bloggrescension skickade jag iväg en inbjudan till Gardell för möte och samtal, vilket jag nämnde på bloggen. Mailet försvann tydligen någonstans, men Gardells pressansvarige läste min blogg och såg inbjudan. Direkt tog Jonas kontakt med mig och tackade ja till ett möte.

Jag och Jonas har också haft en ganska intensiv mailkontakt under senaste fyra veckorna, så det har inte bara varit lunchmötet i tisdags. Och vi har hela tiden haft en vänlig, respektfull och öppen samtalston.

Jag brukar ständigt ha samtal med olika sorts människor om Jesus, människor som står för alla sorts trosuppfattningar och livsstilar. Och jag eftersträvar alltid att genomföra de samtalen i en ödmjuk och lyssnande ton, jag tror alltid att det skapar bäst förutsättningar för att jag ska kunna berätta om min tro på Jesus. I det avseendet var samtalet med Jonas ett av alla samtal.

Men samtalet med Jonas Gardell var också ett mycket speciellt samtal. Det är sällan jag har mött en person med ett så brinnande intresse för Jesuspersonen och som så intensivt brottas med religiösa och existentiella frågor.

Och jag tror att både jag och Jonas har något fått modifiera de förutfattade meningar vi hade om varandra för några veckor sedan. Jag tror att Jonas något har modifierat bilden av mig som ”högerkristen” och ”fundamentalist”, han har fått se att även vår (jag skulle aldrig kalla mig högerkristen eller fundamentalist, det är ord som är förbrukade) kristendom har ambitionen att visa människor nåd och barmhärtighet som främsta riktmärke. Och att även vi som klassas som konservativa evangelikaler brottas med Bibeln och hur den ska förstås. Och jag tycker att Gardell har en poäng när han säger att även vi har en tendens att välja ut och fokusera det i Bibeln som passar oss.

Jag har modifierat bilden av Gardell, för några veckor sedan var han för mig främst ”gayikon” och en som gärna raljerar och häcklar oss kristna. Och jag har mött en människa med ett starkt Jesus- och bibelintresse, och som inte är så låst i sina positioner som jag trodde. Och som visade starkt intresse av kontakt med oss evangelikaler. Just nu håller han t.ex. på och läser den evangelikale teologen NT Wright (jag tror han heter så) nämnde han vid vårt samtal.

Jag tyckte också att jag lyckades med att visa i vårt samtal att Gardells syn på den Gud som ska inkludera alla, att den modellen har stora logiska brister (förutom exegetiska). Dagens referat var ju kortfattat och tog upp bara delar av samtalet, vi pratade ju om mycket annat.

Det var två punkter i vårt samtal där det kändes att vi var ganska överens. Dels handlade det om att Jesus förvandlar och möter människor, särskilt de som är svaga och svårt utsatta. Den livsförvandlande kraften, den frågan intresserar både mig och Jonas, och berör oss djupt. Och sedan bad vi till Jesus tillsammans. Och det kändes väldigt bra.

Så vi var rörande överens om att vi ville fortsätta vårt samtal, både enskilt, men också finna former för fler att få lyssna, kanske genom ett offentligt samtal i en kyrka. Jag återkommer med information om den frågan.

Ja, det var lilla nyheten att Jonas Gardell vara hemma hos mig för en långlunch i tisdags, och vi samtalade om hans Jesus-bok. Och Dagens Carl-Henric Jaktlund var med och lyssnade och antecknade, och hans referat finns i fredagens Dagen.  Här är länken till intervjun. Men egentligen var det ingen nyhet, för Jonas har redan skrivit om detta på sin dagbok på sin hemsida.

Men jag tycker att vi hade ett spännande samtal och jag tror att vi båda tyckte att det var skojigt att prata med varandra, och samtalet kommer att fortsätta. Men jag återkommer med en kommentar.

Jag beklagar att min halvgrova, halvvulgära ironiserande Stockholmshumor inte alltid når fram. Ibland skriver jag inlägg då jag nästan bara skämtar, men det finns ofta ett stänk av allvar, och ett budskap även i skämtet.

Mitt senaste inlägg om Ella Bolin, Alf Svensson, Leif GW Persson och Stanley Sjöberg var i stor utsträckning ett skämt. Men tydligen har det inte uppfattats så av alla. Man får inte ta allt på för stort allvar som jag skriver – alla gånger. Leif GW Persson är enligt min mening en av de coolaste personerna som finns i Sverige utanför kyrkliga sfären, så det jag skrev om honom var bara ett skämt, och ingenting annat. Jag tycker egentligen att det är positivt anmärkningsvärt att han backar upp Alf Svensson i EU-parlamentsvalet. Och jag skojade om att stödtruppen bakom Alf Svensson var en brokig skara, när jag jämför Stanley Sjöberg med Leif GW Persson, tycker jag att Stanley är som från en annan planet. Jag menade bara att det är en väldigt stor skillnad på dem som personer och deras andliga inriktning. Att jag har den djupaste respekt för Stanley Sjöberg, borde ingen hysa minsta tvivel om.

Nu ska tydligen hela gubbmaffian försöka krossa Ella för att få in Alf Svensson i EU-parlamentet. En något ohelig allians med Leif GW Persson, Rolf Åbjörnsson, Stanley Sjöberg och Gert Fylking som frontfigurer ska försöka få in Alf i Parlamentet. Stackars Ella Bolin, KD:s förstanamn, hur ska hon matcha det gänget. Och alliansen är något ohelig, Leif GW Persson ser konstant ut som om han har supit senaste tre veckorna, eller alternativt att han just har kommit från tandläkaren, med bedövning i både över- och underkäken som hänger kvar. Stanley Sjöberg lever på en annan planet när det gäller fromhet. Men KD:s valstrateger gnuggar nog händerna, intresset ökar för KD i valspurten. Äldre man mot yngre kvinna, det blir den stora matchen, med tillräckligt mycket väljare blir det plats för båda två.

Noterar också med blandad förtjusning att Siewert Öholm igår i Världen Idag kallar mig för teolog. Jag som alltid gått omkring och skrymtat över att jag inte är någon teolog, och nu spricker den bubblan. Men bubblor brukar ju spricka till slut. Mina fåtaliga teologvänner fnittrar nog förtjust. Jag höll nästan på att skriva ”i sina elfensbenstorn”, men det var elakt. Jag bekänner mina synder direkt, fastän Jonas Gardell inte gillar att man bekänner synder. Och Jonas läser ju min blogg nuförtiden, har jag märkt, så jag får tänka på vad jag skriver.

Kika gärna på min blogg någon gång sent ikväll. Kläcker då en liten nyhet, men egentligen är det ingen nyhet, informationen finns redan i cyberspace men jag säger inte var, än.

Hammarby-Kalmar 1-4.

Kan man vara Hammarbyare och inte vara kristen. Det kan vara möjligt med det är svårt. Ärkeateisten Christer Sturmark tror jag är Djurgårdare.

Om jag än vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont, ty du är med mig”. Ps. 23:4

”Var inte långt ifrån mig, ty nöd är nära, och ingen finns som hjälper. Tjurar i mängd omger mig, Basans oxar omringar mig, Som glupande och rytande lejon spärrar de upp gapet mot mig.” Ps. 22:12-14.

”Mina ögon är förtärda av gråt, det jäser i mitt innersta.” Klag. 2:11

”Därför gråter jag, mina ögon flödar av tårar. Ty fjärran ifrån mig är den som kan trösta mig och vederkvicka min själ.” Klag. 2:16

Tänk att Bibeln skildrade för 3000 år sedan hur en Hammarbyare känner det just idag.

Men i Klagovisorna står det också att Herrens nåd är det att det inte är ute med oss.

Det blev extremt många kommentarer på det inlägg jag skrev för en dryg vecka sedan om församlingsmedlemskap. En verklig tungviktare inom frikyrkligheten, metodisten Pär-Axel Sahlberg, som är en nyckelperson i formerandet av ett nytt samfund tyckte att inlägget var intressant, och detsamma tyckte Christer Roshamn, ordförande i Evangeliska Frikyrkans medarbetareförbund. Robert L tyckte att det var det sjukaste han läst på länge. Så reaktionerna var minst sagt varierande.

I detta inlägg vill jag något utveckla tankegångarna med referens till andras erfarenheter. Bibelmotiveringar, och djupare teologiskt resonemang får jag återkomma till.

Som flera av inläggen pekade på är min modell mycket lik det som praktiseras i den mycket framgångsrika Malmöförsamlingen Malmö United där Magnus Persson är pastor. De hör till de allra vassaste i Norden på att nå ungdomar och föra dem in i en församlingsgemenskap. De har tre nivåer, United Friend, United Partner och United Leader.

Jag samtalade idag med Andreas Nielsen, Hillsongpastorn i Stockholm, och Hillsong jobbar med liknande koncept, och tre nivåer.

Och idag åt jag lunch med en av vice pastorerna i Mosaic i Los Angeles, en innovativ och ungdomsinriktad Southern Baptist församling som också jobbar med ett liknande koncept. De har nolltröskel när det gäller att komma med i gemenskapen. Men man har sedan i nästa steg en mycket hög tröskel, för att gå in i ett överlåtet medlemskap och det ansvarstagande som är kopplat till det. Då handlar det om både utbildning, dop, dopundervisning, lära känna församlingens visioner, överlåtelse till både församlingen och efterföljelsen av Jesus, i Mosaic är det otänkbart att någon som inte lever enligt kristen äktenskapsstandard kan ta detta steg t.ex. – för att anknyta till svenska debatter, liknande modell gäller hos Hillsong.

Man bör också komma ihåg att Mosaic är en annan typ av församling än de svenska föreningsförsamlingarna, där medlemskap är kopplat till fullvärdig rösträtt. Mosaic har inte beslutande församlingsmöten, utan ledningen styr, med McManus som yttersta beslutsfattare. Men det är ingen fråga jag vill diskutera nu, det är ett jätteämne för sig. När man diskuterar import av amerikanska församlingsmodeller bör man också komma ihåg att deras grundstruktur ofta är annorlunda än vanliga svenska församlingar, inte minst de berömda megakyrkorna.

Men ett gemensamt drag hos både Hillsong, United Malmö och Mosaic är att bygga en kyrka baserad på relationer, och helt utan trösklar, vem som helst är välkommen att vara med, man vill markera att man är inkluderande och öppen. Utan krav på vare sig tro eller livsstil. Enda överlåtelsen är att man vill vara med och låta sig påverkas av församlingens budskap. Någon form av registrering i ett adressregister är tillräckligt för att räknas in. Genom att kalla de som ingår i denna yttre cirkel för ”friends” har man gett det en viss form av definition. Det vanliga begreppet ”betjänade” i svensk frikyrkostatistik har egentligen samma innebörd. Detta första steg är inte församlingsmedlemskap enligt traditionell svensk frikyrkomodell, eftersom det inte avkrävs någon tro eller kristen livsstil, och det kan inte heller räknas som församlingsmedlemskap fullt ut enligt nya testamentets standard.

Nästa steg handlar om dop, tydliga bekännelsen av kristen tro, bekännelse av Jesus som Herre och att man vill bli en efterföljare. Och detta steg tror jag behöver definieras betydligt tydligare än vad som har varit praxis i svensk frikyrka. Man behöver också lära känna den församling man överlåter sig till, så även om det handlar om en etablerad kristen behöver det vara en process för att komma in i församlingen. Dopet bör kopplas till undervisning i kristen tro. Jämför t.ex. med den noggrannheten Katolska kyrkan arbetar med konvertiter, det går inte snabbt och lättvindigt att bli medlem i Katolska kyrkan.

Jag föreslår också ytterligare steg i överlåtelsen och fördjupandet av församlingsgemenskapen. Det handlar om att det kristna livet är en process, där vi gradvis mognar och växer i ansvar. Att uttrycka detta i ytterligare definierade steg i vandringen med Kristus men också i överlåtelsen till församlingen, kan vara pedagogiskt. T.ex. kopplat till ledarutbildning eller någon form av fördjupat ansvarstagande. I mitt förra blogginlägg kallade jag det för den tredje nivån. Tycker dock att det är ett sympatiskt grepp hos Malmö United, att tala om friends, partner, leader – hellre än nivåer.

Och eftersom församlingsgemenskap handlar om ett gemensamt liv i efterföljelsen av Jesus, anser jag att medlemskapet behöver förnyas med jämna mellanrum. Annars hamnar vi i eländet att vi sitter med en stor adresslista på en massa folk som vi aldrig ser i församlingen, och alla dessa på listan räknas som församlingsmedlemmar med full beslutanderätt över församlingens inre angelägenheter. Och då har medlemskapet tappat all betydelse.

Det finns mycket mer att säga om detta, återigen några korta reflektioner.