Det blev extremt många kommentarer på det inlägg jag skrev för en dryg vecka sedan om församlingsmedlemskap. En verklig tungviktare inom frikyrkligheten, metodisten Pär-Axel Sahlberg, som är en nyckelperson i formerandet av ett nytt samfund tyckte att inlägget var intressant, och detsamma tyckte Christer Roshamn, ordförande i Evangeliska Frikyrkans medarbetareförbund. Robert L tyckte att det var det sjukaste han läst på länge. Så reaktionerna var minst sagt varierande.
I detta inlägg vill jag något utveckla tankegångarna med referens till andras erfarenheter. Bibelmotiveringar, och djupare teologiskt resonemang får jag återkomma till.
Som flera av inläggen pekade på är min modell mycket lik det som praktiseras i den mycket framgångsrika Malmöförsamlingen Malmö United där Magnus Persson är pastor. De hör till de allra vassaste i Norden på att nå ungdomar och föra dem in i en församlingsgemenskap. De har tre nivåer, United Friend, United Partner och United Leader.
Jag samtalade idag med Andreas Nielsen, Hillsongpastorn i Stockholm, och Hillsong jobbar med liknande koncept, och tre nivåer.
Och idag åt jag lunch med en av vice pastorerna i Mosaic i Los Angeles, en innovativ och ungdomsinriktad Southern Baptist församling som också jobbar med ett liknande koncept. De har nolltröskel när det gäller att komma med i gemenskapen. Men man har sedan i nästa steg en mycket hög tröskel, för att gå in i ett överlåtet medlemskap och det ansvarstagande som är kopplat till det. Då handlar det om både utbildning, dop, dopundervisning, lära känna församlingens visioner, överlåtelse till både församlingen och efterföljelsen av Jesus, i Mosaic är det otänkbart att någon som inte lever enligt kristen äktenskapsstandard kan ta detta steg t.ex. – för att anknyta till svenska debatter, liknande modell gäller hos Hillsong.
Man bör också komma ihåg att Mosaic är en annan typ av församling än de svenska föreningsförsamlingarna, där medlemskap är kopplat till fullvärdig rösträtt. Mosaic har inte beslutande församlingsmöten, utan ledningen styr, med McManus som yttersta beslutsfattare. Men det är ingen fråga jag vill diskutera nu, det är ett jätteämne för sig. När man diskuterar import av amerikanska församlingsmodeller bör man också komma ihåg att deras grundstruktur ofta är annorlunda än vanliga svenska församlingar, inte minst de berömda megakyrkorna.
Men ett gemensamt drag hos både Hillsong, United Malmö och Mosaic är att bygga en kyrka baserad på relationer, och helt utan trösklar, vem som helst är välkommen att vara med, man vill markera att man är inkluderande och öppen. Utan krav på vare sig tro eller livsstil. Enda överlåtelsen är att man vill vara med och låta sig påverkas av församlingens budskap. Någon form av registrering i ett adressregister är tillräckligt för att räknas in. Genom att kalla de som ingår i denna yttre cirkel för ”friends” har man gett det en viss form av definition. Det vanliga begreppet ”betjänade” i svensk frikyrkostatistik har egentligen samma innebörd. Detta första steg är inte församlingsmedlemskap enligt traditionell svensk frikyrkomodell, eftersom det inte avkrävs någon tro eller kristen livsstil, och det kan inte heller räknas som församlingsmedlemskap fullt ut enligt nya testamentets standard.
Nästa steg handlar om dop, tydliga bekännelsen av kristen tro, bekännelse av Jesus som Herre och att man vill bli en efterföljare. Och detta steg tror jag behöver definieras betydligt tydligare än vad som har varit praxis i svensk frikyrka. Man behöver också lära känna den församling man överlåter sig till, så även om det handlar om en etablerad kristen behöver det vara en process för att komma in i församlingen. Dopet bör kopplas till undervisning i kristen tro. Jämför t.ex. med den noggrannheten Katolska kyrkan arbetar med konvertiter, det går inte snabbt och lättvindigt att bli medlem i Katolska kyrkan.
Jag föreslår också ytterligare steg i överlåtelsen och fördjupandet av församlingsgemenskapen. Det handlar om att det kristna livet är en process, där vi gradvis mognar och växer i ansvar. Att uttrycka detta i ytterligare definierade steg i vandringen med Kristus men också i överlåtelsen till församlingen, kan vara pedagogiskt. T.ex. kopplat till ledarutbildning eller någon form av fördjupat ansvarstagande. I mitt förra blogginlägg kallade jag det för den tredje nivån. Tycker dock att det är ett sympatiskt grepp hos Malmö United, att tala om friends, partner, leader – hellre än nivåer.
Och eftersom församlingsgemenskap handlar om ett gemensamt liv i efterföljelsen av Jesus, anser jag att medlemskapet behöver förnyas med jämna mellanrum. Annars hamnar vi i eländet att vi sitter med en stor adresslista på en massa folk som vi aldrig ser i församlingen, och alla dessa på listan räknas som församlingsmedlemmar med full beslutanderätt över församlingens inre angelägenheter. Och då har medlemskapet tappat all betydelse.
Det finns mycket mer att säga om detta, återigen några korta reflektioner.