Stefan Swärd

Allt mellan himmel och jord

Det blev extremt många kommentarer på det inlägg jag skrev för en dryg vecka sedan om församlingsmedlemskap. En verklig tungviktare inom frikyrkligheten, metodisten Pär-Axel Sahlberg, som är en nyckelperson i formerandet av ett nytt samfund tyckte att inlägget var intressant, och detsamma tyckte Christer Roshamn, ordförande i Evangeliska Frikyrkans medarbetareförbund. Robert L tyckte att det var det sjukaste han läst på länge. Så reaktionerna var minst sagt varierande.

I detta inlägg vill jag något utveckla tankegångarna med referens till andras erfarenheter. Bibelmotiveringar, och djupare teologiskt resonemang får jag återkomma till.

Som flera av inläggen pekade på är min modell mycket lik det som praktiseras i den mycket framgångsrika Malmöförsamlingen Malmö United där Magnus Persson är pastor. De hör till de allra vassaste i Norden på att nå ungdomar och föra dem in i en församlingsgemenskap. De har tre nivåer, United Friend, United Partner och United Leader.

Jag samtalade idag med Andreas Nielsen, Hillsongpastorn i Stockholm, och Hillsong jobbar med liknande koncept, och tre nivåer.

Och idag åt jag lunch med en av vice pastorerna i Mosaic i Los Angeles, en innovativ och ungdomsinriktad Southern Baptist församling som också jobbar med ett liknande koncept. De har nolltröskel när det gäller att komma med i gemenskapen. Men man har sedan i nästa steg en mycket hög tröskel, för att gå in i ett överlåtet medlemskap och det ansvarstagande som är kopplat till det. Då handlar det om både utbildning, dop, dopundervisning, lära känna församlingens visioner, överlåtelse till både församlingen och efterföljelsen av Jesus, i Mosaic är det otänkbart att någon som inte lever enligt kristen äktenskapsstandard kan ta detta steg t.ex. – för att anknyta till svenska debatter, liknande modell gäller hos Hillsong.

Man bör också komma ihåg att Mosaic är en annan typ av församling än de svenska föreningsförsamlingarna, där medlemskap är kopplat till fullvärdig rösträtt. Mosaic har inte beslutande församlingsmöten, utan ledningen styr, med McManus som yttersta beslutsfattare. Men det är ingen fråga jag vill diskutera nu, det är ett jätteämne för sig. När man diskuterar import av amerikanska församlingsmodeller bör man också komma ihåg att deras grundstruktur ofta är annorlunda än vanliga svenska församlingar, inte minst de berömda megakyrkorna.

Men ett gemensamt drag hos både Hillsong, United Malmö och Mosaic är att bygga en kyrka baserad på relationer, och helt utan trösklar, vem som helst är välkommen att vara med, man vill markera att man är inkluderande och öppen. Utan krav på vare sig tro eller livsstil. Enda överlåtelsen är att man vill vara med och låta sig påverkas av församlingens budskap. Någon form av registrering i ett adressregister är tillräckligt för att räknas in. Genom att kalla de som ingår i denna yttre cirkel för ”friends” har man gett det en viss form av definition. Det vanliga begreppet ”betjänade” i svensk frikyrkostatistik har egentligen samma innebörd. Detta första steg är inte församlingsmedlemskap enligt traditionell svensk frikyrkomodell, eftersom det inte avkrävs någon tro eller kristen livsstil, och det kan inte heller räknas som församlingsmedlemskap fullt ut enligt nya testamentets standard.

Nästa steg handlar om dop, tydliga bekännelsen av kristen tro, bekännelse av Jesus som Herre och att man vill bli en efterföljare. Och detta steg tror jag behöver definieras betydligt tydligare än vad som har varit praxis i svensk frikyrka. Man behöver också lära känna den församling man överlåter sig till, så även om det handlar om en etablerad kristen behöver det vara en process för att komma in i församlingen. Dopet bör kopplas till undervisning i kristen tro. Jämför t.ex. med den noggrannheten Katolska kyrkan arbetar med konvertiter, det går inte snabbt och lättvindigt att bli medlem i Katolska kyrkan.

Jag föreslår också ytterligare steg i överlåtelsen och fördjupandet av församlingsgemenskapen. Det handlar om att det kristna livet är en process, där vi gradvis mognar och växer i ansvar. Att uttrycka detta i ytterligare definierade steg i vandringen med Kristus men också i överlåtelsen till församlingen, kan vara pedagogiskt. T.ex. kopplat till ledarutbildning eller någon form av fördjupat ansvarstagande. I mitt förra blogginlägg kallade jag det för den tredje nivån. Tycker dock att det är ett sympatiskt grepp hos Malmö United, att tala om friends, partner, leader – hellre än nivåer.

Och eftersom församlingsgemenskap handlar om ett gemensamt liv i efterföljelsen av Jesus, anser jag att medlemskapet behöver förnyas med jämna mellanrum. Annars hamnar vi i eländet att vi sitter med en stor adresslista på en massa folk som vi aldrig ser i församlingen, och alla dessa på listan räknas som församlingsmedlemmar med full beslutanderätt över församlingens inre angelägenheter. Och då har medlemskapet tappat all betydelse.

Det finns mycket mer att säga om detta, återigen några korta reflektioner.

  • Olov

    Och det bibliska stödet för den här modellen?

  • http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=168126 Metodistpastor Berndt Isaksson

    Din trestegstanke är säkert bra, så länge man undviker att överhuvudtaget använda begreppet medlemskap även för första steget. Alltså att man ska kunna vara medlem, trots att man inte alls är troende och frälst. Men att vara med i en kristen församlings ”intressegrupp”, ”vänkrets” eller som du påpekar att Malmö United kallar det med begreppet friends, är ju bra, men inget nytt egentligen. Men som sagt, låt begreppet medlemskap vara förebehållet de som är frälsta, avgjorda kristna.

    Mvh

    Berndt Isaksson
    metodistpastor

  • http://himmelochjord.swedmedia.se stefan

    Olov,
    jag återkommer med bibelstödet.
    Berndt,
    håller helt med dig.

    För övrigt, Frälsningsarmén, har väl alltid kört med liknande koncept, men det har varit betydligt mer än tre steg. Wesleyanska metodismen hade väl också någon form av flerstegskoncept, men det kan Berndt bättre än jag.

    hälsar
    Stefan Swärd

  • http://mikaelkarlendal.pingstkyrkan.net/ Mikael Karlendal

    Det är en intressant diskussion. Jag har inte studerat United i Malmö så noga, men hur organiserar den församlingen sig juridiskt? Ideell förening eller stiftelse? Vilka kategorier/nivåer har beslutsrätt, osv?

    Hur tänker du dig Stefan, mer konkret, kopplingen mellan hur du helst skulle vilja organisera församlingen som kristen församling och hur du skulle vilja organisera det hela rent juridiskt? Låter kanske som en lite trist fråga, om du egentligen vill diskutera de mer teologiska och bibliska sakerna, men det är ju trots allt inte oväsentliga frågor.

  • http://www.trinitystockholm.se David

    Mycket spännande – jag tycker jag känner igen dina tankegångar!

  • http://jdfk-kefas.blogspot.com Michael G. Helders

    Bara delvis (eller mycket) med ämnet att göra, önskar att ge dig ett lite boktips- läs om boken här: http://www.challies.com/archives/book-reviews/book-review—unfashionable.php

    Lite utdrag:
    ”Unfashionable is about making a difference in the world by being different. The point Tchividjian tries to drive home throughout the book is this: Christians make a difference in this world by being different from the world; they don’t make a difference by being the same. And certainly we have seen the inevitable fallout from too many Christians who have done just the opposite, chasing every trend in a vain attempt to win the world by being nearly indistinguishable from the world.
    “In contrast, I’m asking you to embrace the delicious irony Christ demonstrated in bringing a message of God’s kingdom that subversively transforms both individuals and the world. Only by being properly unfashionable can we engage our broken world with an embodied gospel that witnesses to God’s gracious promise of restoration, significance, and life.” And so, through this book, Tchividjian seeks to give a clear picture of what it means to live “subversively and redemptively—for God and his expanding kingdom.”

  • http://andin.nu/blog Karl

    Jag förstår inte nyttan av att behöva dela in medlemskapet i olika nivåer. Är man inte troende och inte vill döpa sig och gå med i en församling men ändå vill vara med och ta del av församlingen så är det i min värld självklart att församlingens verksamhet är öppen för denna person, vad den än tror på. Jag förstår inte varför dessa skulle vilja vara medlemmar.

    När man tagit steget och valt att vara en kristen och låtit döpa sig så är man en del av Kyrkan eller Kristi kropp, och naturligt är att man då också är medlem i en lokal församling. Efter det förstår jag inte vad vi skulle vinna på att dela in dessa som valt att bli kristna i olika nivåer. Är man kristen så är man.

    Jag ser inte koppling mellan att ha kommit en bit längre på vägen med Jesus och att vara ledare som så stark. Alla människor är inte ledare, och man blir inte det bara för att man blir med lik Jesus.

  • http://himmelochjord.swedmedia.se stefan

    Mikael Karlendal,
    Den juridiska sidan konstituerar ju inte församlingens andliga väsen, att vara Kristi kropp. Juridiken handlar om hur vi ska relatera till det omgivande samhället, framförallt för att hantera ekonomi, personalansvar, och ägande av egendom m.m. Tror därför att juridiken kan utformas på flera sätt. Personligen tycker jag dock att ideell förening är en bra modell, och har alltid tillämpad den i de sammanhang jag har varit. Sedan har vi en biblisk modell om församlingsmötet, och de olika lemmarnas deltagande och ansvar i församlingens inre liv. Och även drivande och visionära pastorer behöver få församlingens med sig och förankra och få support, så bra former av församlingsmöten tycker jag är en bra form av beslutsfattande. Men mötesformen behöver ofta moderniseras.

    Karl,
    min flerstegsmodell är ett sorts erkännande av att vi idag kanske mer betonar att det är en process att komma till tro, och att känna tillhörighet först, innan man börjar tro. Men visst kan detta diskuteras och ifrågasättas.

    hälsar

    STefan Swärd

  • TB

    ”Friends eller Grupp 1.”

    Är det inte egentligen bara ett förtydligande och ”paraply” för vad vi redan har som Alfa, Upptäckargrupp, Barn- o Ungdomsverks o.s.v. o.s.v.

    Denna del vore väl inte så svårt att anamma.

    ”Grupp 3” med träning av medlemmar som är ”lämpade” att ta mer ansvar är väl också lättsmält och naturligt.

    Det är ”Grupp 2” , medlemsintagning och kriterierna som vållar oreda i ledet. Vi har ömma tår där t.ex. äldre medlemmars ”bönebarn” står kvar av tradition – och föräldrar våndas över tanken på ev. reaktioner vid ev. ”uteslutning”.
    Men kanske måste det till en form av ”förnyat medlemsskap”.

    Helt avgörande är det dock att EFK får EN (1) syn på vad som gäller för Dop-Medlemsintagning-Församlingsgemenskap. Tydligt och klart för både utomstående, Grupp 1 och medlemmarna själva.
    Att blanda ihop begreppen och göra gränser otydliga hjälper inte någon, allra minst dem som balanserar av olika anledningar. En fot i båten och en på bryggan – typ…

    ”Saron-fallet” (stackars medlemmar – de har väl snart fler träffar än Obama på Googles) är ett bra exempel på detta. Men EFK MÅSTE sätta ner foten nu! Se´n är det upp till var och en att ta ställning till om man vill tillhöra EFK eller inte.

    Med ”flexibel takhöjd” kommer inte vi (församlingen jag tillhör) att kunna vara med.
    Och fler följer…
    Är det värt det priset för ”kompromiss och beslutsångest”?

  • http://himmelochjord.swedmedia.se stefan

    TB,
    Jag tycker nog att EFK-ledningen har satt ner foten. Missionsdirektorn Anders Blåberg har skrivit på EFK:s hemsida och tydligt markerat att missionsledningen anser att Sarons modell inte bör följas, det har också förts fram i direktkontakt med församlingen. Jag har som ordförande både blivit intervjuad i Dagen, skrivit på min blogg, och finns med bland 12-13 undertecknare i en Dagenartikel med kritik mot Sarons hållning. I det avseeendet tycker jag EFK har satt ned foten och man kan vara kvar i EFK om man har tveksamheter till Sarons linje.
    Man måste dock komma ihåg att EFK är en församlingsrörelse, enligt kongregationalistisk modell, där varje församling beslutar om sina egna inre angelägenheter. Så missionsledningen har inget formellt mandat att styra över en enskild församling, vi är ingen biskopsstyrd kyrka.
    Men jag tycker att din församling ska framföra sin synpunkt i den aktuella debatten.
    hälsar
    Stefan Swärd

  • TB

    Tack för svar Stefan

    Vågar man ta till en ytterlighet (utan att på NÅGOT vis jämföra dessa två exempel)?

    Om min församling skulle följa Knutbys exempel, kunde vi även då hänvisa till att vi är ”en kongregationalistisk (?) rörelse och därför själva beslutar om våra inre angelägenheter”.

    Förlåt att det låter som om jag sökte ”kasta smuts” i ditt ansikte, vilket är det minsta jag vill – tvärtom! Jag hyser stor respekt för dej och dina ord.

    Jag undrar bara uppriktigt: När har vi gått för långt?

  • JB

    Medlemskapsfrågan, både inom EFK och församlingen, kommer alltid att vara en het fråga. Vi lever alla i olika typer av församlingar, och vår uttolkning av Guds ord kommer variera med var vi bor i landet, vilka traditioner vi har, om det är en ny eller gammal församling osv. I Saron-fallet kan man diskutera om man gjorde rätt när man godtog att även homosexuella ska få vara medlemmar. Men om man säger att homosexuella inte ska få vara medlemmar måste man vara konsekvent och även inte ta in kristna som skiljt sig och gift om sig. Hur mycket de än ångrar sig så lever ju även de i samma typ av synd som homosexuella. I annat fall kommer jag klassa EFK som homofobiskt och inte bibeltrogen.

  • Kamau Mweru

    Stefan skrev: ”reaktionerna var minst sagt varierande”

    Där ser man fördelen med en låg tröskel. Visst kan man missbruka bloggsfären om man vill, men för dem som inte missbrukar den är just en av de markanta fördelarna att man kan vara helt öppen och ärlig i det man försöker säga.

    Människor som är tysta i ett församlingsmöte behöver varken vara mindre engagerade eller ha brist på goda ideer, men kanske inte törs uttrycka sig explicit inför en grupp, med risken att få mothugg från prominenta medlemmar. Då har man ju ”gjort bort sig”.

    I ett församlingsmöte finns det ingen korrelation mellan mängden ord och visheten i det som säges. Samma gäller bloggarna.

    I ett församlingsmöte får du helt enkelt inte reda på vad de närvarande tänker och tycker. Det finns alltid pratkvarnar i viss maktsposition som tar hem spelet. Samma gäller i bloggarna fast makten där består i vältalighet och språkbehärskning.

    Den lokala församlingen i all ära. Och dock måste man konstatera att den bit av Kristi kropp som finns närvarande ofta är allt annat än komplett. Samma gäller bloggarna.

    Nu till ämnet – medlemskap i en lokal församling.

    Det finns en växande grupp människor som man nog borde fundera litet över. Den gruppen består av dem som ärligt och helhjärtat varit med i lokala församlingar där de uttnyttjats och inte njutut samvetsfrihet. Dessa hör till dem som skadats av lokala institutioner. Tills de till slut inte orkar med mänskliga ok längre och slutar vara med.

    Visst, det har varit tradition och praxis att skjuta ihjäl dessa ”avfällingar”. Men om något är väl detta en situation som behöver ändras. De kristna brukar kallas för den enda arme som skjuter ihjäl sina enga sårade.

    Vad är det för nytta med att använda resurser att pumpa in nya medlemmar om man inte ens kan ta hand om dem man har. Inte ens de som uppriktigt lever som Jesu lärjungar.

  • TB

    Till 12. JB:
    Skulle vilja lägga till följande efter ”vilka traditioner vi har”: Och vilka erfarenheter vi har!
    Jag har några olika erfarenheter av det som diskuteras, men inser att de inte går att korta ner i text, för att användas i denna blogg. Men jag förstår att runt om i våra kyrkor måste det finnas massor av medlemmar med liknande erfarenheter av att Gud själv talat eller på annat sätt ”lagt sig i”. Dessa erfarenheter påverkar i högsta grad vårt tänkande och våra reaktioner i frågorna, Det blir också svårt att argumentera bort dessa ställningstaganden eftersom de är ”inbrända” – inte inlärda till skillnad mot mycket annat.

    För övrigt ser jag följande ”bild”: Just nu rullas en väldig trähäst in i kristenheten. Den är vackert utsmyckad och målad i ”kärlekens och toleransens” fina färger. För många är den svår att tacka nej till. Väl inne i församlingarna kommer de ”varelser” som göms inuti att släppas ut för att öppna portarna på vid gavel. Deras uppgift är ”att slakta och förgöra”.

    Intolerans, homofobi, sjukt, bakåtsträvande? Nej, jag tror inte det! Hoppas dock att jag har fel. Men jag tror inte det heller tyvärr!
    Vi har ju fått en exklusiv möjlighet – att själva ”pröva det” vilket jag härmed efterlyser.

  • Tea Gustavsson

    Problemet med att ha långa matriklar är inte att det finns en massa människor som har full beslutanderätt över församlingens inre angelägenheter. Problemet är att det finns en väldig massa människor i matrikeln som inte har någon kristen gemenskap och inget stöd i sitt lärjungaskap.

    Jag kan tycka att det finns poänger med olika nivåer. Den svåra frågan är om denna struktur hjälper människor att följa Jesus eller inte? Och om en människa är kristen, döpt och tidigare aktiv men nu inte orkar delta i församlingslivet nämnvärt, vem och vad hjälper då den människan? Har man redan dåligt samvete för att man inte orkar med församlingslivet kanske ”degraderingen” blir den sista knuffen utför? Alla människor orkar faktiskt inte vara med i en bönegrupp t.ex. av olika orsaker. Orsaken behöver inte vara att man är lat, att man prioriterar annat eller att man är likgiltig inför församlingen. Det finns så många andra orsaker som kan ligga bakom. Det kan vara förödande att höra att man inte platsar som medlem i församlingen på grund av ens personlighet, bakgrund, personliga problem, omständigheter osv. Jag talar alltså inte om människor som inte vill anamma församlingens regler eller så utan om exempelvis psykiskt sjuka människor som faktiskt inte klarar av kraven. Ska sådana människor inte få tas upp i församlingen? Det undrar jag om det är rätt?

  • Undrande

    Hur ser du Stefan på kyrkor som är dubbelanslutna och som har både barn och vuxendop – eller vad ni nu vill kalla det? Kustkyrkan i Jävre är en sådan.

    För övrigt tycker jag att Tea G-s funderingar är intressanta. Känslan att inte duga är så otroligt destruktiv för alla, psykiskt frisk eller ej. Vi vet inte vilka demoner, vilka destruktiva tankar den till synes helt friska och starka människan brottas med.

  • http://himmelochjord.swedmedia.se stefan

    Undrande,
    Huvudlinjen i EFK är den baptistiska modellen. Vid barndop behöver man ju gå igenom en liknande typ av process för att konfirmera sitt dop. Det är väl detta konfirmationen ursprungligen handlar om.

    Tea,
    En församlingsgemenskap behöver genomsyras av omsorg, barmhärtighet och nåd. Och självklart måste man ta hänsyn till var den enskilde befinner sig. Orkar man inte vara med i offentliga samlingar, men ändå vill vara sammanlänkad med församlingsgemenskapen, behöver man hitta andra former för kontakt och gemenskap. Men det jag försökte säga är att allt tal om församling och församlingsgemenskap blir meningslöst och man år efter år kan stå kvar som medlem med full rösträtt, trots att man aldrig är med på något sätt. Jag tycker det är en avart i svensk frikyrklighet som behöver städas upp. Att det inte görs något åt det i vissa fall, tror jag kan bero på att det blir en prestigeförlust att minska antalet medlemmar. Det finns dock exempel på äldre församlingar som radikalt har förnyat sina medlemsmatriklar.
    hälsn

    Stefan Swärd

  • http://himmelochjord.swedmedia.se stefan

    TB,
    Självklart finns det gränser. Vi har ju inom EFK formulerat riktlinjer och dokument om vad vi står för. Vi låter inte allt sväva fritt. Och vi har aktiv kontakt med församlingar som handlar i problem av olika slag. Vi försöker dock hellre att hjälpa församlingar med problem, hellre än att utesluta dem. Jag kan garantera att hade Knutby inträffat inom EFK hade vi lagt oss i på ett ganska tidigt stadium.

    hälsn

    Stefan Swärd

  • Jan

    Det har ju alltid funnits olika grupperingar inom frikyrkan både inom och utom församlingen. Den liberala falangen och den konservativa. De andliga(Maria) och de praktiska(Märta delarna). Det svåra är ju att låta alla bli aktivt delaktiga och sedda efter sina förutsättningar(invalida, downs syndrom drabbade, strokepatienter eller fullt friska). Detta problemet har vi ju också i det privata näringslivet både på strategisk och operationell nivå. Även där arbetar vi ju med olika ramverk, metoder och organisationsstrukturer för att nå bästa resultat. Vad som skiljer gentemot församlingen är nog ofta måluppföljningen och konsekventanalysen av kampanjer, satsningar och evangelisationsinsatser,. Jesus sa bara följ mig vilket för mig personligen känns som en bra grund för medlemskap. Jag skulle inte vilja att Petrus åkte ner till nivå ett när han förnekade Jesus tre gånger. Han älskade ju ändå Jesus!

  • E

    TB skrev i inlägg 9
    Helt avgörande är det dock att EFK får EN (1) syn på vad som gäller för Dop-Medlemsintagning-Församlingsgemenskap. Tydligt och klart för både utomstående,

    Funderar på inför vilka utomstående du menar. De ickekyrksamma?

    Inom alla våra frikyrkosamfund,liksom sve ky, är det idag stora lokala variationer. Varumärket SMF, pingst eller EFK säger mycket lite. Pastorn kan vara utbildad, och nyss ha arbetat, inom ett annat samfund. Man samarbetar ekumeniskt åt olika håll. Varje församling har sin historia av väckelse, strömningar och erfarenheter.

    Är det eftersträvansvärt att vi renodlar mer? Beställer man Mc Donalds ostburgare så vet man vad man får. Går man till efk så vet man vad man får. Pingst annorlunda. Missionskyrkan annorlunda.

    Är det ens möjligt och blir det bra?

  • Ronny

    Jag tycker kama Mveru antyder nåt som jag uppfattar det . Som är viktig angående vilken som är kristen och får vara meddlem eller ej i en kyrka ,de som är mer tysta och försynta eller dem mer högljuda . Att bygga upp en klasskillnad på trovärdighet för vem som är kristen eller ej, tror jag kunnde var fel och såra och skadda och skrämma och stötta bort somliga .Men jag har inget klart och konkret råd att komma med ännu, kanske troendopet tex .Så det finns en klar och tydlig vilja hos den som vill var med i en församling . Att den åtmistonne vill tro på Gud och gå vidare efter nya testamenetes principer igenom Guds nåd ,och får om den vill . Och apcetera att Gud och församlingen förväntar sig det som norm .Efter som det är en gåva av nåd från Gud . Det är ju inte man själv eller församlingen som ska utför något. Utan Gud för den som vill och tror på honom hans nåd och sanning enligt Guds Ord bibeln. Angående frågan eller om vad som helst som man skulle önska att vilja få hans nåd om … Frid Ronny

  • Margret Sundin

    Vår församling följer idag beskriven modell, vänner, medlemmar och ledare. Vi har god insyn i United och vi vet att det fungerar men också har sina brister som nämnda församling hela tiden arbetar med. Vi har sett det som en god väg och väl ärd att pröva i en tid i stort behov av tydlighet. Det blir på detta sätt tydligt – och troendedopet blir medlemsgrundande! Vilket vi alltså inte haft för en tid.

    När vi kom till församlingen var flera barndöpta och medlemmar och därmed har vi gått igenom en tid av att ha öppet för medlemskap även för den som endast är barndöpt. Vad som händer är att de barndöpta i en troendedöparförsamling, med ordentlig undervisning och betoning på dop på egen bekännelse får en inbyggd friktion. Till sist blir friktionen synlig och växer sig till ett problem. Detta är vår erfarenhet och idag har vi medlemskap endast genom, omvändelse, troendedop och överlåtelse till församlingens vision – mycket tydligt, men givetvis är det öppet för alla som vill delta i församlingen och ”leva i sitt barndop” som det också uttrycks. Men inte som medlem eller ledare!!

    Saronförsamlingen tänker sig samma modell om jag förstått det hela rätt, öppet medlemskap för alla (i detta fall även för praktiserande homosexuella) men predikan enligt Bibeln om omvändelse och den klassiskt kristna synen i de frågor som i denna spalt diskuterats. Vår församlings erfarenhet är att den vägen inte är framkomlig!

    Med denna erfarenhet är vi idag mycket tydliga med hur medlemskap fungerar. Uppdelningen enligt modell som här diskuteras har känts bättre för alla parter. Man behöver ta ställning innan man blir en del av församlingens arbete och vision.

    Vi varnar med denna erfarenhet för tanken att ta in som medlemmar de som inte omvänt sig, blivit döpta och förstått människans behov av omvändelse och tro. En person som har problem på något område, alkohol, sexmissbruk mm behöver möta Jesus och omvända sig, döpas och gå in i en troendeförsamling, det är vägen!! Men först omvändelse. Människan kan sedan falla men då finns ändå viljan och den klara undervisningen där om att börja om igen. Då finns församlingen och gemenskapen!

    Om vi tar in aktiva homosexuella i församlingen kommer de inte att lyssna för de har ju redan accepterats som de är. Det är ju dagens politiskt korrekta, du får vara som du är, du behöver inte ändra på dig. Hur ska man kunna predika? Det blir friktion och svårigheter!

    Om man inte är politiskt korrekt och inkluderande blir man ifrågasatt kanske men Bibeln och Guds uppenbarelse är inget man kan runda, däremot är samtalet och att tillsammans pröva Ordet friskt och nyttigt. Inget att rädas för eller att förargas över. Möt varandra med respekt här i spalterna, inom samfundsledning, gentemot er pastorskår som arbetar med detta dagligen! Som pastorskollegor, vi är på vårt livsuppdrag allihop och vi delar resan! Vi möter respekt när vi är tydliga, det andra blir luddigt och oförståeligt.

    Vår erfarenhet säger till oss att bli en tydlig frikyrka som är öppen, lyhörd men som inte vacklar i tron på Guds radikala ingripande i en människas liv. Det predikar vi och när det sker döper vi på egen bekännelse och leder nya människor in i Guds Rike och församlingsgemenskapen.

    Margret Sundin, EFK-pastor
    Citykyrkan i Örkelljunga

  • Bo

    Margret, din kommentar är en av de bästa som jag läst på Stefans blogg.

    Man böjer sig i respekt och förundran när man ser de gåvor som Gud har gett till oss. All ära till Gud!

  • JB

    Margareta, hur gör ni om någon i församling vill skilja sig och sedan gifta om sig?

  • Kamau Mweru

    JB skrev: ”Margareta, hur gör ni om någon i församling vill skilja sig och sedan gifta om sig?”

    Kristen sharia naturligtvis! Det finns väl alltid någon motsvarighet till en ”Mullah” som kan besluta. (cyniskt menat!)

    De som inte varit med om denna slitsamma process vet ju alltid bäst hur man skall bedöma den. Den som skriver ”vill skilja sig” har förmodligen inte varit med om den förnedring och den djupa sorg som ibland resulterar i en skilsmässa.

    Nu funderas det en hel del på klassifikation av ”medlemmarna” i vänner, medlemmar och ledare.

    Kanske det borde funderas på att splittra upp det vi nu kallar ”församling” i t.ex.

    1. Pingtsföreningen i Bofors.
    2. Pingstförsamlingen i Bofors.
    3. Pingstarbetarnas förbund i Bofors.

    Då kan ju vem som helst bli medlem i just det förbund vilkets statuter passar situationen.

    Var vänlig byt ut ”Pingst” och ”Bofors” mot vilken annan tillämplig bekännelse och plats man kan önska.

    Ronny, jag tror du erfarit det jag menar.

  • JB

    Kamau Mweru
    Jag vet själv vad det handlar om att vara frånskild, omgift och verksam i en EFK församling, dock ej medlem. Vad jag bara blir arg på är att varför ska jag få vara med, men inte min homosexuella vän. Vi sitter i samma båt. Idag vet jag att många EFK-församlingar tillåter omgifta att vara medlemmar, men dock inte homosexuella. Detta tycker jag är skenheligt!. Då är det mer rakryggat av Saron att att acceptera dem båda som medlemmar.

  • TB

    Det finns som tur är förordnat mycket tydligt hur en församling hanterar otrohet, skilsmässa, omgifte. Vilket vi alla känner till, eller hur? Att detta i ”upplysningens tid” hanteras annorlunda är tråkigt.

    De flesta vet om vad som gäller när man blir medlem, vilket man får ta med i ”kalkyleringen” när man beslutar sig för skilsmässa. Och även jag har gått igenom en sådan. Sorgen, besvikelsen, förnedringen är otroligt smärtsam. Jag har mist anhöriga genom dödsfall, men visste inte att man kunde gråta invändigt förrän vid och efter skilsmässan.

    Ett par år efter träffade jag en kvinna som gått igenom en liknande situation. Hennes fall var väl känt av pastorn. Jag fick möta honom och några älstebröder som ”prövade” mej enligt Nytestamentlig praxis. Därefter kunde de gå ut i hennes församling och förklara på vilka grunder de beslutat sig för att kunna välsigna och även viga oss. Hade de inte varit nöjda (med bibeln som facit) hade de aldrig accepterat mej. Fick veta att de t.o.m. kontaktade en stor och ansedd kyrka med ”stenhårda” äldstebröder som är kända för att vara profetiskt smorda och mycket respekterade av övriga kyrkor. Inte bara för vår skull, utan även för dem som ev. skulle komma efter och försöka använda oss som förevändning.

    Denna kyrka startade för 11 år sedan och har i dag ca 2.000 medlemmar + har startat 4 systerkyrkor. Detta TROTS (eller tack vare) sin mossiga syn på medlemsskap och äktenskap. De har stor respekt för Ordet, står det A betyder det A.
    Tydligen något som Gud har kunnat välsigna. Kan vi ”skryta” med det samma?

    För egen del hade jag ”avpolleterat” tanken på omgifte, ville helst inte ha med någon kvinna att göra över huvud taget. Visste att jag ”teoretiskt” gick fri – om inte, kan jag garantera att jag aldrig mer vågat sätta min fot i min församling mer. Inte av rädsla för vad de andra skulle säga, men av skam och respekt för det förbund som vi 10 år tidigare hade ingått inför ” GUD och denna församling som vittne – tills döden skiljer oss åt”.
    Som avslutning kan jag säga att min EFK-pastor också tog kontakt med hennes pastor för att bli säker på att kunna välsigna oss.
    Heder åt honom!

  • O.K

    TB 14

    Trähästen är exakt som jag tänker.Vi har alltid haft en öppen kyrka för alla så det behövs inga nya regler för medlems intagning om det öppnas en väg som medlem in i kyrkan för homosexuella vad händer då om 2 män går och gifter sig hos en vigselförrättare enligt svensk lag hur kan t.e.x saron hantera det.Sen är portarna öppna till fårahuset.Det sägs att saron har tagit det beslutet men det var först i Dagen som jag som medlem fick reda på att det fanns sådana tankar.Men det smygs in och det går dessutom inte att se på sarons hemsida när några beslut skall tas vi som då är gamla får inte reda på när vi skall försöka ta oss till kyrkan för att få vara delaktiga. Det skrivs om att många medlemmar bara står i matrikeln men hur vet någon det dom äldre har många orsaker till att vara hemma och kanske inte vara så aktiva men dom har lämnat efter sig både barn och barnbarn.Vi äldre som inte orkar vara med i en sådan församling kommer antagligen dra med oss våra barn.

  • Kamau Mweru

    JB, jag är uppvuxen i Pingst och blev likt många andra en skriftlärd farisé.

    Det har kostat mycket att sluta döma. Men Gud är god och fastän jag gjorde karriär som en stor syndare så får jag vara frälst av nåd av Världens Störste Frälsare.

    Likaväl har mina livserfarenheter fått mej att fundera djupt omkring något som jag tyckte var självklart när jag var ung. Jag talar om ‘matrikel’. Jag är nu 60 år gammal, som det heter, och kommer aldrig mer att låta mej folkbokföras av en lokal församling.

    Vill utan tvekan bidraga med vad som helst. Bara det får ske så att den ena handen inte vet vad den andra gör. Mänskliga ok betackar jag mig för och ära från människor söker jag inte.

    Det enda jag vill, den tid jag ännu kan få, är att dela med mig av den välsignelse jag fått.

    Ja, TB, jag vet. Jag har inte svarat konkret på ett enda av dina spörsmål. Kan bara säga att ingen kommer att ångra de timmar han läst Bibeln och varit ensam, i stilla tid, med Herren Jesus Kristus.

  • Margret Sundin

    Det är inte enkelt att formulera sig kort på en blogg i dessa allvarliga och livsavgörande frågor men ett vet jag att Gud förlåter den som omvänder sig och bekänner synd, då är Han trofast och rättfärdig. Det är en enkel sak men ack så oerhört ouppnåelig emellanåt. Människan har sina egna lösningar och vägar men Gud har visat oss såna djup i sitt Ord och tillsammans söker vi finna dem i själavård och församlingsgemenskap. Detta gäller för allt, alla ”synder” och för oss alla.

    ”Om någon vill skiljas”, jag har mött människor, i kris med sina äktenskap, specifikt under 20 år och vi befinner oss inte i det ”krismötet” för att hjälpa till med skilsmässa, utan vi är där för att hjälpa dem att förstå vad som har hänt och för att på nytt igen släppa in Herren i deras relation/äktenskap. Det kräver förstås att båda vill mötas i samtalet runt Guds plan och tanke med äktenskapet. Det centrala i själavården och mötet, är att sätta problemen under Guds och Bibelns ljus. Den vandringen gör jag tillsammans med paret i en ibland mycket smärtsam vandring men ljuset lyser längre fram, och hoppet tänds – detta har jag mött så många gånger. Hoppet och längtan tillbaka till det som en gång lovades, att älska i nöd och lust. Jag har också sett många börja om igen, och tack vare den svårighet de genomlevt och tagit sig igenom utan att sopa under mattan, har deras äktenskap blivit mera dyrbart. Och relationen med Herren som äkta par och familj får ofta en ny prioritet.

    Jag är också helt övertygad om själavårdens och pastorns roll som inte går att skilja åt som jag ser det. I undervisningen om Bibeln och Guds vägar med människan kommer oundvikligt själavården in. Ingen vill egentligen skiljas men emellanåt känns det så, så oerhört svårt och ibland känns det också som den enda lösningen, men Gud som har påbörjat ett gott verk i dessa kristna par kommer att fullborda det men för det behövs överlåtelse och en församlingstillhörighet. På grund av detta kan vi inte flytta gränserna för när man påbörjar ett medlemskap!! Det startar med omvändelse, dop och förståelese för vad församlingen förväntar sig av sina medlemmar, vad Guds Ord talar till oss. Sedan är det inte fråga om svåra omständigheter kommer att dyka upp – utan när de kommer – för alla möter vi olika svårigheter under livsresan även om vi är troende. Att då veta att här finns min församling i med och motgångar och inga svårigheter borde vara främmande för oss. I Bibeln beskrivs alla människans problem och i bönen och överlåtelsen finns lösningar. Guds församling är övernaturlig annars är det något annat – inte församling!

    I det fantastiska livet i en församlingsgemenskap bekräftar Gud sig själv, där finns Ordet, undervisningen, syskonen och själavården i ömsesidig kärlek och omsorg.
    Vi lever i en kaotisk värld och jag har ibland svårt att förstå att så många troende har tappat prioriteringen, Gud först, maka/make sedan och barnen och så en församlingsgemenskap som predikar klassisk kristendom, och där man känner sig hemma eller fötts på nytt. Guds milda och kärleksfulla hänvisning till människan är församling, den övernaturliga församlingen som tror på Guds ingripande i alla livets situationer.

    Om någon framhärdar och lever i det som Gud avvisar i sitt Ord så är det uppror mot Gud själv, om han då han omvänder sig och bekänner synd, då är Herren trofast och rättfärdig, det vet jag och det är väl prövat och det fungerar.

    Margret Sundin, EFK-pastor
    Citykyrkan Örkelljunga

  • Conny Sundin

    Conny Sundin skrev:

    JB, Du tycker att det är mer rakryggat att göra som Saron gör, att acceptera det som Gud kallar synd. Men Gud ändrar inte på sitt Ord, utan istället säger han till alla som syndar i 1 Joh 1:9 ” Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss FRÅN ALL ORÄTTFÄRDIGHET”.

    Ingen kan göra det gjorda ogjort men Gud kan… så gäller för oss alla, att ändra oss…

    Conny Sundin
    EFK-pastor
    Citykyrkan i Örkelljunga

  • Ronny

    Gud välsigne dig Kamau Mevuru .Kärleken tror och hoppas och uthärdar allt. Kristi Kors och uppståndelse är beviset. Och i hans nåd just därför lever vi för evigt om vi vill. Fantastiskt vad prisat vare Herrens namn… Frid Ronny



Subscribe to Stefan Swärd