Nu är det bara fyra timmar kvar till start. Det blir min första tävling i terränglöpning och långdistanslöpning på 23 år. 10 km runt Djurgårdsbrunnsviken i Stockholm. Tävlingen utgör också studentmästerskap för Stockholm, så jag får som halvdöd, avdankad, stel, strokepatient, tävla mot unga jättevältränade 22-åringar. Det kan man kalla för utmaning.

Jag tänker just nu på profeten Elia i Gamla Testamentet. I 1 Kungaboken kapitel 18, vers 46 står det om att ”Herrens hand hade kommit över Elia, så att han band upp sina kläder och sprang framför Ahab ända till Jisreel”. Det var en ganska lång sträcka vad jag förstår, och Ahab körde med häst, så Elia måste ha sprungit ruskigt fort.

Antingen kommer Guds hand över mig, som det hände med Elia, eller också får jag kämpa för att inte komma sist bland 800 löpare. Vi får se hur det går.

Jag lovar att blogga ikväll och meddela resultatet, om jag inte bloggar ikväll så ???? Då är det nog inte så bra.

Har fått frågor om den bibliska förankringen kring min processmodell när det gäller församlingsmedlemskap. Jag skrev om tre nivåer av församlingsmedlemskap. Det kanske låter för hierarkiskt. Man skulle kunna använda sig även av olika cirklar som modell.

Tankegången är inte särskilt unik. Frälsningsarmén har ju ett utvecklat system för detta. Det finns sådana inslag i Katolska kyrkan. Och i praktiken har Svenska Kyrkan liknande typ av modell.

Ska försöka ge en biblisk förankring – kortfattat.

Frälsningen och tron beskrivs dramatiskt i nya testamentet. Från död till liv. Omvändelse från döda gärningar. Född på nytt. Bibelns grundmodell är att det bara finns två stadier. Guds barn och djävulens barn. Innanför eller utanför. (jag vet att det låter förskräckligt i en sekulariserad svensk miljö, men jag har inget mandat att ändra på vad som står i Bibeln, så står det)

”Också er har Gud gjort levande, ni som var döda genomera överträdelser och synder.” Ef. 2:1

”också när vi ännu var döda genom våra överträdelser, att han har gjort oss levande tillsammans med Kristus”. Ef. 2:5

”Han har frälst oss från mörkets välde och fört oss in i sin älskade Sons rike.” Kol 1:13

”Hur ni omvände er till Gud, bort från avgudarna, för att tjäna den levande och sanne Guden.” 1 Tess. 1:9

”På samma sätt är det uppenbart vilka som är Guds barn och vilka som är djävulens barn.” 1 Joh. 3:10

”Vår gamla människa har blivit korsfäst med Kristus, för att syndens kropp ska berövas sin makt.” Rom. 6:6

Det är bara exempel på några Bibelreferenser som lyfter fram den tydliga distinktionen mellan att vara ett Guds barn eller inte, död eller levande, etc. Det är något dramatiskt som händer med en människa som börjar tro, och Bibeln använder ord som omvändelse, pånyttfödelse, att bli ett Guds barn, att få evigt liv – för att markera den dramatiska skillnaden. Dopet är en central del i denna process.

Att tala om flera nivåer av församlingsmedlemskap, efter frälsningen, omvändelsen, pånyttfödelsen, det handlar då om andlig mognad, att växa upp, att bli andlig förälder – och inte längre vara barn i Kristus, i vissa fall kan det innebära att man går in i olika former av ledarskap. Bibelreferenser är bl.a. Ef 4, 1 Joh 2, 1 Kor 3, 2 Tim. 2:2. Men en strikt lära kan inte göras kring tydliga steg, utan det finns antydningar i Bibeln, om att det kristna livet är en process, ett livslångt lärande, ett ständig utveckling i likhet med Kristus m.m.

Sedan handlar det om det första steget. De som bara är med utan att ha gått igenom omvändelsen, en medveten upplevelse av frälsning och vara Guds barn, kanske inte har kommit fram till en formulerad tro än. Och här tror jag att det inkluderande tänkandet är så viktigt. I evangelierna var det många sorts människor som rörde sig kring Jesus, det var både lärjungar i inre cirkeln, lärjungar i yttre cirkeln, beundrare, nyfikna, kritiker – om vartannat.

Och processen att bli kristen kan ta olika lång tid för olika människor. Och vi får inte vara för strikta när det gäller att bedöma vilka som är Guds barn eller inte, ytterst är det bara Gud som har koll på sådant.

Läser vi i Apostlagärningarna ser vi i vissa fall en process när människor kommer till tro, och där de delar en gemenskap, för att få mer undervisning, innan de har tagit steget fullt ut i kristen bekännelse. Man ser det mönstret t.ex. i Apg 19 när Paulus börjar sitt arbete i Efesus. I Apg 10 möter oss också en process, i Kornelii hus fanns det sökande människor, men när de får möta Petrus och höra ”hela” evangeliet läggs pusselbitarna på plats, och deras Jesustro blir mer uttalad och bekräftad.

Så min modell med flera cirklar tror jag inte man kan göra en strikt doktrin omkring, utan det handlar mer om ett arbetsredskap när man bygger en församling, att både ta emot nya människor och vara en öppen gemenskap, för dem som är sökande, och ännu inte fullt ut kommit fram till en kristen tro och liv, och det handlar också om att utmana de troende att växa, utvecklas, ta mer ansvar, och koppla församlingsmedlemskapet till olika utvecklingssteg.

�

Nu är det måndag morgon och jag är på Sankt Görans sjukhus för att göra hjärtundersökningar. Det är en uppföljning av den TIA-attack, jag drabbades av för ett par månader sedan.

Noterar också diskussion om bibeltexten i Apg. 5 som jag predikade över i går. Jag är den förste att erkänna att det är en av de svåraste och mest utmanande texterna i Nya Testamentet. Men vi evangelikaler har en tendens också, att välja och vraka i Biblen, och hoppa över det som är svårt och obehagligt. Guds ord är domaren över våra hjärtans uppsåt och tankar, och Guds ord är ljuset på vår stig. Människan kan inte göra sig till domare över Guds ord och själv vara ljuset som vägleder i Bibelläsningen.

Jag slutade som församlingsföreståndare och anställd i Söderhöjdskyrkan 2002. Men jag har ändå kvar ett postfack i kyrkan, som jag tittar i någon gång i kvartalet. I går kikade min fru i postfacket och upptäckte att det låg 5000 kronor i facket, en anonym gåva till Ungdomskyrkan Konnekt. Stort tack till den anonyme gåvogivaren.

Har lovat en utläggning om församlingsmedlemskap, och utveckla resonemanget. Ska försöka klara det ikväll eller senast under tisdagen. Om inte något dramatiskt kommer emellan.

När jag läste sportnyheterna i morse, Hammarby – Malmö 1-0, kom jag att tänka på Psaltaren 40:3.

”Han drog mig upp ur fördärvets grop, ur den djupa dyn. Han ställde mina fötter på en klippa och gjorde mina steg fasta.”

Det var inspirerande att predika hos Elim Trinity. Hade en genomgång av första halvan av Apostlagärningarnas femte kapitel. En bibeltext som är mycket utmanande. Den handlar om Guds dom i församlingen mot lögn och hyckleri, och om ett enormt genombrott när det gäller helande och befrielse. Och massor av folk som kom till tro. Så det verkar som att det hänger ihop, konfrontationen med synden och vikten av helighet i församlingen, tecken och under, och församlingstillväxt. Kan detta skiljas åt? Jag tror inte det?

Kan man i Apg 5 hitta svaret på varför kristna kyrkan i Sverige alltför ofta kännetecknas av kraftlöshet?

Och Petrus konfrontation med synden i Ananias och Safiras liv, vi läser om en annan planet än mainstream svensk frikyrklighet. Petrus skulle nog aldrig bli godkänd i någon svensk kurs i pastoralpsykologi.

Och synden i detta fall handlade om lögn och hyckleri. Ananias och Safira sade att de hade gett till församlingen alla pengar för sin tomtförsäljning men de ljög. De hade full rätt att behålla pengarna från försäljningen. Deras synd var att de ljög, de sade att de hade gett bort alla pengarna, fastän de hade behållit en del själva. Djävulen är lögnens fader läser vi i Johannes 8:44. Vi läser också i texten om att de hade ljugit, inte för människor, utan för Gud. Det är ingen lekstuga att vara kristen. Man kan inte leva hur som helst och samtidigt kalla sig kristen.

Jag tycker att berättelsen om Ananias och Safira är en stor utmaning för oss alla, att tala sanning, att inte överdriva, inte ägna oss åt vita lögner, och inte framställa oss som mer fantastiska kristna än vad vi är. Finns det exempel på vittnesbörd i nyhetsbrev, kristen press, eller i kyrkor – som är Ananias och Safira-lögner?

Vi läser i Bibeln att domen ska börja på Guds hus, den kristna församlingen. En dom som är ett reningsbad, som leder till att Kristi liv, kraft och härlighet flödar genom kristna kyrkan – precis det vi läser om i Apostlagärningarna 5.

Den sortens kristendom attraherar mig.

Det är söndag klockan 11.20 och nu ska jag ut och jogga runt Djurgårdsbrunnsviken i vårsolen. Är inte i någon kyrka 11.00 på grund av att jag ska hålla predikan hos Trinity klockan 15.00, Elims satsning på studenter och unga vuxna. Enormt utmanande predikotext, skriver nog en liten summering av predikan ikväll eller i morgon.

Lördag kväll och jag är rejält trött. Vi har haft representantskapsmöte hela dagen för Evangeliska Frikyrkan. Det är ett endagsforum då representanter för EFK:s församlingar möts för beslutsfattande i frågor av betydelse för vår rörelse. Mest uppmärksammat blir säkert vårt beslut om vigselrätten. Vi beslutade att gå vidare på det spåret, men inte ha så bråttom, utan först utreda konsekvenserna av beslutet.

Fick också lite kritik för mina synpunkter på Saron angående medlemskapsdebatten, mitt bloggande tycks inte uppskattas av alla EFK:are. Men det blev ingen större debatt kring denna fråga, delegaterna var nog lite trötta sen lördag eftermiddag,  när frågan kom upp.

Inledningen i morse, med den gemensamma lovsången kändes jättebra. Det var lyftande.

Men jag är kanske allra mest berörd över att fredagkvällen- och natten var katastrofal i Stockholm, med både självmord och med ett antal drog- och alkoholförgiftningar bland tonåringar. Polisen hade inte ens tid att åka till Tantolunden. Och då är det kris. Och samtidigt sitter vi i våra ombonade kyrkor och diskuterar våra frågor. I en annan värld.

Vi behöver en kristenhet som i Andens kraft och i Guds kärlek, och med social empati och förmåga, kan gå ut och förmedla hela evangeliet till den uppväxande generationen i Sverige. Det är den allra viktigaste frågan.

Kommer hem sen fredag kväll efter en heldags styrelsemöte för Evangeliska Frikyrkan, och ikväll har jag varit i Tantolunden med Ungdomskyrkan Konnekt, och hade med mig tre styrelseledamöter från Evangeliska Frikyrkan, nämligen Claes Göran Åberg från Småland, Johan Knabäck som är ordförande i Korskyrkan Västerås, och Mats Berggren från EFK och EFS-församlingen i Jävre i Norrbotten.

Det var massor av folk i Tantolunden, ett antal hundra krökande och knarkande ungdomar, inga vuxna förutom Konnektteamet, inte ens poliser var där i kväll, bevittnade drogaffärer (hur jag hanterade detta säger jag inte), försökte förhindra en knarkare att tafsa på tjejer, pratade med ett antal ungdomar, och Konnektteamet hade massor av bra samtal med ungdomar om Jesus. Ikväll ska vi första gången börja köra med en andakt, sen fredagkväll i Tantolunden, men tyvärr kunde jag inte stanna så länge. Jag tycker att det är historiskt. Kyrkan ska flytta ut på stan, inte sitta inlåst i en kyrkbyggnad.

Har en heldag i morgon, representantskapsmöte för representanter från EFK-församlingar i hela Sverige.

Fredag har jag styrelsemöte för Evangeliska Frikyrkan hela dagen, och sedan har vi vårt representantskapsmöte fredag kväll och hela lördagen, i Korskyrkan Stockholm. Där möts representanter från våra olika församlingar för att fatta beslut i viktiga frågor. Och så ska missionsledningen och styrelsen stå till svars för hur vi sköter våra uppdrag. Så det blir inte mycket bloggande under fredag och lördag, men ska ändå försöka ge lite snabbglimtar från vad som händer.

Söndag blir det predikan hos Trinity, en församling med fokus på studenter och unga vuxna, i Elimkyrkan på Östermalm, klockan 15.00. Välkommen.

Nästa vecka blir dramatisk. På tisdag kväll ska jag för första gången på många år tävla i terränglöpning. Ska vara med och springa 10 km runt Djurgårdsbrunnsviken. Det är ett helt klockrent sätt att kurera sig efter en liten stroke.

Det har varit massor av kommentarer med anledning av samtalet mellan mig och Jonas Gardell förra tisdagen, kortfattat refererat i Dagen i fredags. Det har nog varit totalt ett 100-tal kommentarer här på bloggen, och även en hel del genom personer jag pratat med. Jag har inte ens kunnat läsa allt. Vill bara ge några korta kommentarer.

1. Jag skrev ett inlägg på min blogg om Gardells bok för någon månad sedan, där jag menade att han står för en hållning som inte ligger i linje med kristna kyrkans tro under 2000 år. Framförallt lyfte jag fram tron på jungfrufödelsen, Jesu syndfrihet och synen på Jesu verk på korset. Jag pekade också på problemen med Gardells Bibelsyn, tron på allas slutliga frälsning och synen på omvändelse. I vårt samtal förra tisdagen svepte vi över många frågor, och flera av dessa frågor fanns med i samtalet.

2. Jag gillar inte alls attityden som är för vanlig bland evangelikala ledare att vi bara håller oss för oss själva och har åsikter om allt möjligt utan att möta de människor vi har synpunkter på. Därför var det helt naturligt för mig att bjuda in Gardell för en lunch och inte bara kritiskt reflektera över hans bok.

3. Jonas Gardell blev mycket glad över inbjudan och vi kunde alltså mötas förra tisdagen, på mitt initiativ. Och han ville gärna träffa mig trots att jag hade kritiska synpunkter på boken.

4. Man bör komma ihåg att Dagens referat från samtalet var mycket kortfattat och täckte max 10-15 minuter av 2,5 timmas samtal.

5. Jag menar att vi förutsättningslöst och i kärlek ska möta alla människor, oavsett deras livsstil och trosåskådning. Den policyn tillämpar jag alltid. Har aldrig vägrat att prata med någon på grund av att jag inte sympatiserar med deras livsstil eller har en annan religiös inställning. Fanns det någon som Jesus vägrade att prata med seriöst? Eller Paulus? Tanken att man kompromissar sin tro bara för att man pratar med människor är ju helt orimlig. Hur ska man då kunna dela med sig av sin tro? Och ska man kunna dela med sig av sin tro i ett samtal, är det en förutsättning att man lyssnar, visar respekt för den man pratar med, och också kan identifiera sig med och försöka förstå vad den personen säger och tänker. Om någon menar att det inte är på det sättet, vore det intressant att få höra hur detta ska gå till.

6. Jag tycker inte heller att vi kristna ska fungera som ett ”ghetto”. Vi ska delta i det samtal som pågår i vårt samhälle, och Gardells bok är det mest uppmärksammade utspelet om Jesus senaste året. Att vi då inte samtalar med Gardell, och deltar i den diskussion som boken föranleder, är en ghetto-mentalitet, att vi springer och gömmer oss. Att vi kristna deltar i det offentliga rummet är ytterst angeläget, inte minst i frågor som gäller religion, kristen tro, etik, Jesus, Gud etc.

7. Jag betraktar Gardell som en sökare, och som är sympatiskt inställd till och anammar delar av den kristna tron, och det finns också viss grund till varför han har vissa negativa erfarenheter av frikyrkan. Kan jag finnas där som samtalspartner för att finnas med i sökandet, och visa en annan bild av hur evangelikala kristna är, är jag glad för det.

8. Att Gardell är kändis och att allt han gör väcker mycket uppmärksamhet och nyfikenhet, även i kristna led, kan jag inte göra särskilt mycket åt. Jag vill behandla honom som en medmänniska älskad av Gud, inte som en kändis.

9. Vi har bestämt att också ha en samtalskväll i en kyrka i Stockholm, och gjorde upp med Söderhöjdskyrkan ledning i går, om att ordna en ”Agenda Söderhöjd”-kväll i Söderhöjdskyrkan någon vecka in i juni. Vi har frågat Daniel Grahn om han kan vara moderator. Återkommer med detaljinformation om kvällen.

10. Vill inte lägga för mycket krut på denna diskussion, jag kommer inte att skriva något mer om detta, förrän i samband med Agenda Söderhöjd-kvällen.

�

Jag ägnade eftermiddagen hos en hjärtläkare på St Görans sjukhus. Det var intressant. Jag har i mer än 20 år haft problem med för högt blodtryck och äter tre mediciner mot det varje dag.

Idag mätte läkaren mitt undertryck till 80, vilket är helt normalt. Visserligen äter jag tre sorts mediciner som håller nere trycket, men det är det lägsta uppmätta blodtrycket (med mediciner) sedan jag började mäta det regelbundet för 20 år sedan.

På New Wine-konferensen i Stockholm för två veckor sedan fick jag specifik förbön för mitt höga blodtryck.

Jag tror på att Gud hör bön, och att Jesus botar sjuka idag. Jag tycker dock att det är sorgligt att så pass mycket helande handlar om begränsade psykosomatiska besvär, alltför sällan obotliga sjukdomar och sådant som direkt kan konstateras genom mätningar.

Jag noterar dock att jag efter förbön har det lägsta uppmätta blodtrycket på 20 år.

Det är väl intressant. Kan det förklaras av förbönen och tron på att Jesus helar idag?