Det var inspirerande att predika hos Elim Trinity. Hade en genomgång av första halvan av Apostlagärningarnas femte kapitel. En bibeltext som är mycket utmanande. Den handlar om Guds dom i församlingen mot lögn och hyckleri, och om ett enormt genombrott när det gäller helande och befrielse. Och massor av folk som kom till tro. Så det verkar som att det hänger ihop, konfrontationen med synden och vikten av helighet i församlingen, tecken och under, och församlingstillväxt. Kan detta skiljas åt? Jag tror inte det?
Kan man i Apg 5 hitta svaret på varför kristna kyrkan i Sverige alltför ofta kännetecknas av kraftlöshet?
Och Petrus konfrontation med synden i Ananias och Safiras liv, vi läser om en annan planet än mainstream svensk frikyrklighet. Petrus skulle nog aldrig bli godkänd i någon svensk kurs i pastoralpsykologi.
Och synden i detta fall handlade om lögn och hyckleri. Ananias och Safira sade att de hade gett till församlingen alla pengar för sin tomtförsäljning men de ljög. De hade full rätt att behålla pengarna från försäljningen. Deras synd var att de ljög, de sade att de hade gett bort alla pengarna, fastän de hade behållit en del själva. Djävulen är lögnens fader läser vi i Johannes 8:44. Vi läser också i texten om att de hade ljugit, inte för människor, utan för Gud. Det är ingen lekstuga att vara kristen. Man kan inte leva hur som helst och samtidigt kalla sig kristen.
Jag tycker att berättelsen om Ananias och Safira är en stor utmaning för oss alla, att tala sanning, att inte överdriva, inte ägna oss åt vita lögner, och inte framställa oss som mer fantastiska kristna än vad vi är. Finns det exempel på vittnesbörd i nyhetsbrev, kristen press, eller i kyrkor – som är Ananias och Safira-lögner?
Vi läser i Bibeln att domen ska börja på Guds hus, den kristna församlingen. En dom som är ett reningsbad, som leder till att Kristi liv, kraft och härlighet flödar genom kristna kyrkan – precis det vi läser om i Apostlagärningarna 5.
Den sortens kristendom attraherar mig.