Under fredagkvällen var vi ute med Ungdomskyrkan Konnekt som vanligt. Nu under sommarhalvåret går vi alltid till Tantolunden på Södermalm, där det brukar finnas ett antal hundra härliga ungdomar, och det är också ett ganska stökigt ställe, där det lätt blir bråk och fylleri. Vi bjuder på pannkakor och kaffe, och får massor av frågor om kristen tro, så det blir både bön och samtal under kvällen. Bilderna visar en del av dem som var ute med Konnekt under fredagskvällen och en del av dem vi träffade och pratade med, och bjöd på pannkakor.

  Här är Helen Jaktlund och representanter för farsor och morsor på stan som också kom till Tantolunden på fredagskvällen.

När man rör sig i cyberspace kan man bli citerad och kommenterad lite överallt, utan att man ens vet om det. Därför går jag med jämna mellanrum in och googlar på mitt eget namn för att se vad som skrivs här och där. Noterar att en brittisk ateistblogg som heter Daily Atheist ger en eloge för min artikel i Expressen häromåret tillsammans med Christer Sturmark där vi hackar på kulturrelativismen, de skriver:

In Sweden, Christer Sturmark of the Humanisterna organisation actually joined forces with an Evangelical called Stefan Swärd. Together they wrote a piece in the Expressen paper against cultural relativism in February, stating among other things that cultural relativism undermines the Human Rights. That’s a very good move.

Tackar, det är ju inte varje dag man får beröm från ateistiska skrifter. Jag konstaterar också att tidningen Dagens tidigare webredaktör Emanuel Karlsten, som nu jobbar på Expressen, gnäller på mig på www.expressen.se, han skriver om min oförmåga att begripa fördelarna med twitter,

Bloggaren Stefan Swärd postade nyligen en post: ”Kan någon förklara för mig varför man ska Twittra?”. Jag har träffat Stefan förut och vi har diskuterat det där. Det räckte tydligen inte. Och jag tror inte det räcker nu heller. Ställer man sig bredvid med skepsis blir det svårt att förstå.

Jag har som praxis att ge igen när Emanuel klagar på mig. Inga kaxiga fjunisar på Expressen ska få ta mig i örat och läxa upp mig för Twitter-kompetensen, då ryker bergspredikan och vända andra kinden till. Så mr Karlsten får nog räkna med en rejäl känga framöver.

Och ibland blir man anklagad för att vara fundamentalist och i nästa stund för liberal. Så är det hela tiden. Noterar att bloggen Gudstro i Sverige skriver att jag stöttar min kompis Gardell och tystar ned dem som står för Bibelns sanning som Holger Nilsson. Den ledande katoliken och bloggaren Bengt Malmgren på sin Bengts blogg ger sitt stöd till min artikel i Världen idag om äktenskapet, och refererar till vårt samtal under Jesusmanifestationen, och uttrycker uppskattning för min syn på äktenskap, en helt annan tongång än hos bloggen Gudstro i Sverige.

Ja, det var några glimtar från Cyberspace.

Skrev i min krönika i Världen Idag i fredags om ”pastor Jansson”. De som är födda efter 1970 vet nog inte vad jag menar. Det är en berömd gammal Hasse å Tage-sketch från 60-talet om pastor Jansson, grymt roligt. Klicka nedan, här kommer den:

 

Jag har lovat att återkomma med lite mini-memoarer och summering av åtta år som samfundsordförande. Här följer första delen.

Jag blev alltså vald som ordförande för Evangeliska Frikyrkans styrelse i maj 2002. Jag hade vid den tidpunkten varit med i styrelsen sedan 1994, första åren handlade det forfarande om våra gamla samfund, i mitt fall handlade det om Örebromissionens styrelse. Det var en turbulent tid vid denna tidpunkt år 2002 i EFK:s styrelse då vi blev tvungna att ”kicka” dåvarande ordförande Per Karlsson. Orsaken till detta var att ordföranden inte kunde samarbeta med missionsdirektorn. Ledningen av EFK förutsätter ett bra samarbete mellan styrelsens ordförande och missionsdirektorn, annars blir det rejält med grus i maskineriet.

Vi hade då svårt att rekrytera en ny ordförande efter Per Karlsson. Anders Blåberg gick in i den uppgiften tillfälligt. Både Anders Blåberg och Moni Höglund blev tillfrågade om ordförandeuppdraget, men båda tackade nej. Att jag blev ordförande, bör nog med facit i hand, betraktas som en nödlösning. Den ordinarie ordföranden fick sluta under dramatiska omständigheter och de som främst blev tillfrågade tackade nej. Jag minns inte idag om det var två eller tre som fick denna förfrågan innan mitt namn kom upp.

Det som gjorde det möjligt för mig att tacka ja till denna förfrågan var att jag sommaren 2002 slutade som pastor för Söderhöjdskyrkan, den församling jag grundat, och varit ledare för under församlingens hela livslängd. Jag kände att tiden var inne för nya utmaningar, men jag kunde inte alls tro att det skulle bli uppdraget som EFK-ordförande  som skulle bli mitt viktigaste kristna engagemang under åtta år.

Även under min tid som pastor försörjde jag mig delvis som forskare under en period, och som konsult inom näringslivet under en följd av år. Mitt konsultbolag har jag fortsatt och jobbat med på deltid under alla åren som EFK-ordförande. Att vara styrelsens ordförande i EFK är i första hand ett ideellt uppdrag. Jag har dock fått en begränsad arvodering, eftersom jag har lagt ganska mycket tid på uppdraget.

Det är viktigt att komma ihåg att det är missionsdirektorn som leder Evangeliska Frikyrkans löpande arbete och all vår personal. Missionsdirektorn är också vald av EFK:s kongress, medan styrelsens ordförande väljs inom styrelsen. Ordförandens uppdrag är i första hand att leda styrelsens arbete, EFK:s styrelse är högsta beslutsfattande organ, mellan kongresser och representantskapsmöten. I ordförandens uppdrag ingår också att vara chef för missionsdirektorn.

En ordförande som väljs endast inom styrelsen har egentligen ett ganska svagt mandat. Vad man gör av ordförandeuppdraget beror väldigt mycket på personen ifråga. I mitt fall har engagemanget sträckt sig mycket längre än att bara leda styrelsemöten. Eftersom jag är pastor, predikant och församlingsgrundare har det varit naturligt för mig att besöka församlingar, och allmänt heja på utvecklingen i riktning mot väckelse, tillväxt, andlig fördjupning m.m.. Eftersom jag har varit bosatt och stationerad i Stockholm, medan EFK:s kontor ligger i Örebro, har det varit naturligt för mig och styrelsen, att jag i stor utsträckning har fungerat som företrädare och representant i Stockholmsmiljön för EFK. Inte minst har jag försökt att bryta den frikyrkliga isoleringen och aktivt odlat kontakt med media, politiker, regering, opinionsbildare förutom traditionella inomkyrkliga ekumeniska kontakter.

Under mina fyra första år var Lennarth Hambre missionsdirektor, under de senaste fyra åren har det varit Anders Blåberg. Vi har inom EFK ett sorts inre kabinett som kallas för presidiet, i det ingår styrelsens ordförande och vice ordförande, samt missionsdirektor och biträdande missionsdirektor. Jag har hela tiden uppskattat arbetet inom presidiet som har flutit på friktionsfritt och med ett bra samarbete. Gudrun Boström har gjort en enastående insats, först som styrelsens vice ordförande, och senare som biträdande missionsdirektor, en uppgift som hon fortsätter med. Bernth-Åke Ottosson har varit en klippa som biträdande missionsdirektor, nu är Bernth-Åke ansvarig för EFK:s Afrikaregion. Senaste åren har Hanne Carlsson och Christer Bergh (som nu har gift sig med Gladys de Pilar) varit vice ordföranden och ingått i presidiet. Jag har uppskattat den bra blandningen av pragmatism och stark passion och överlåtelse till Kristus och missionsuppdraget som präglat EFK-ledningen. Lennarth Hambre var under sina år en drivande ledare för EFK, dock för entreprenörsinriktad för att fastna för länge på samma jobb. Lennarth har sedan blivit entreprenör i näringslivet, men jag hoppas på att han ska komma tillbaka med tydliga ledaruppdrag i kristna sektorn. Anders Blåberg är mer diplomatisk och samlande i sin ledarstil, men präglas också av framåtanda och ett starkt nytänkande. Sedan har EFK många medarbetare som är mycket duktiga och som jag har haft bra kontakt med, det går inte att nämna alla här. Det finns dock en tidigare EFK-medarbetare som jag särskilt vill nämna. Det är tidigare informationschefen Jonatan Arenius, han var en frisk fläkt. Jag tyckte att vi hade väldigt lätt att kommunicera och vi hittade varandra väldigt bra, och tillsammans tänkte vi kreativt i hållningen till media, det var synd att Jonatan slutade på EFK för några år sedan.

Jag hade under åttio- och nittiotalet varit församlingsgrundare i Stockholm, och i synnerhet under åttiotalet, var man hånad och föraktad om man sysslade med sådan verksamhet. Om man grundande en församling under åttiotalet blev man med automatik stämplad som Livetsordare, både innanför och utanför kyrksfären, och det var att vara sekt- och pestsmittad vid denna tidpunkt. Det var mycket kontroversiellt när Örebromissionen 1985 godkände vår lilla förorsförsamling, Brandbergens frikyrkoförsamling som den hette då, i sin gemenskap. Att gå från denna pest- och sektstämpel till att år 2002 bli ordförande i ett av våra samfund, kändes som ett stort förtroende, och en upprättelse. Det kändes som att man hade fått komma in i finrummen i svensk kristenhet. Att bli accepterad leder dock till nya utmaningar, strapatser och frestelser.

Det finns många spännande erfarenheter och upplevelser under denna åttaårsperiod som jag gärna vill berätta om i kommande blogginlägg.

Evangeliska Frikyrkan bedriver ett expansivt arbete i Stor-stockholm. I dagsläget är vi cirka 15 församlingar i Stor-Stockholm som samarbetar med Evangeliska Frikyrkan. Vi har ett team på tre pastorer, Kjell-Axel Johansson, John van Dinther och jag själv, som har fått samfundets uppdrag att utveckla vårt arbete i Stockholmsregionen, inte minst genom församlingsplantering.

Elimkyrkan, där jag nu är pastor, har formulerat ett mål, att grunda 10 församlingar fram till år 2020. Totalt är vår målsättning att grunda 50 församlingar till år 2020. En gigantisk utmaning, ja, men nödvändig.

En satsning vi har gjort senaste två åren, och som jag skriver om här på bloggen är Ungdomskyrkan Konnekt, det handlar om att nå tonårsvärlden i Stockholm med budskapet om Jesus. Etapp 1 handlar om att etablera en kristen närvaro ute på stan på fredagskvällar och fredagsnätter.

För att stötta dessa satsningar, startar vi nu i samarbete med Frälsningsarmén en ettårig utbildning som kallas för ACTS. De som går ACTS-utbildningen, som är en studiemedelsberättigad folkhögskolekurs, har möjlighet att praktisera under året i någon av EFK:s pionjärsatsningar. T.ex. att vara med i Ungdomskyrkan Konnekt, eller i någon av de församlingsplanteringar vi håller på att dra igång i Elimkyrkan.

Undervisningen är på engelska. Mer information och anmälan får man hos www.acts.se.

Jag utmanar dig, kom med i församlingsplanteringsarbetet. Du kan göra en viktig insats. Kom med i Ungdomskyrkan Konnekt för att nå Stockholms tonåringar ute på stan på fredagskvällar och fredagsnätter. New Wine i England startar också upp en filial i Stockholm till hösten med teologisk utbildning, förutom EFK:s satsning på SALT.

 

Tycker inte att media har skärpt sig när det gäller att bevaka Jesusmanifestationen. Jag har bara tittat på SVT, DN och SVD och där var bevakningen mycket sparsam, och ytterst okunnig. Ett evenemang som samlar 25 000 personer är någon mycket stort i Sverige. Det enda som har publiksiffror på den nivån är viktiga landskamper i fotboll, storstadsderbyn i fotboll och extremt stora musikgalor och festivaler. Arrangemang som samlar 25 000 får med automatik omfattande mediauppvaktning, inklusive analys av kunniga journalister, båda dessa inslag saknades i fallet Jesusmanifestationen.

Jag tror inte att Jesusmanifestationen löser problemet med enkla PR-knep. Och det handlar inte bara om Jesusmanifestationen.

Istället för att bara gnälla över eländet har jag ett konstruktivt förslag. Att det tas initiativ till att en dag, två gånger per år, ordnas initierade seminarier om kristna kyrkan och kristna tron som syftar till att utbilda journalister och medierepresentanter. Enda syftet med seminariet är att öka kunskapen om kristna kyrkan och kristna tron. Seminariet ska vara på hög nivå, och föredragshållarna ska vara de mest kunniga personerna vi kan skaka fram i Sverige. För att göra det intressant kan man inte bara rada upp kyrko- och samfundsledarna, utan det behövs vassare lockbeten än så för att media ska komma.

Varför inte engagera personer i medieeliten som har förankring i kyrkans värld. Lars Adaktusson borde ställa upp gratis och leda seminariet. De kristna dagstidningarna Världen Idag och Dagen kunde arrangera det tillsammans, och engagera sina chefredaktörer Elisabeth Sandlund och Felicia Svaeren. Den kristna tankesmedjan Claphaminstitutet, där jag är ordförande, ställer gärna upp som medarrangör, det är inte fel om Sveriges kristna råd blandas in också. Tomas Brunegård kan berätta om hur det är att vara pingstvän och leda en av Sveriges största mediekoncerner. Ett PR-proffs kan bjudas in för att berätta om hur Katolska kyrkan ska hantera sexskandalerna, och biskop Anders kan ge en respons. En intressant person är ju också Anders Mellbourn, som både är professor i Statskunskap, f.d. chefredaktör för DN och nu chefredaktör för Sändaren, som en nedtrappningspost i karriären, han kan ge intressanta perspektiv i ett anförande. Som barnbarnsbarn till första generationens baptister kan jag gärna hålla ett anförande och försöka lära media om svenska väckelse- och frikyrkotraditionen, och hur det har påverkat både demokratiutvecklingen och utvecklingen av mänskliga rättigheter i Sverige. Från EFK kan vi ge bidrag om de nya mångkulturella församlingarna som växer fram. Gärna lite glimtar från det senaste och trendigaste i kristna ungdomsvärlden, en mix av Hillsong, Frizon, Ny generation och Equemenia vore inte fel. Ska media uppfatta tillställningen som seriös bör vi nog visa upp en ganska enad front, trots alla skillnader som vi har bra koll på. Och kan inte Ulf Ekman prata om att vara kristenhetens Ingvar Kamprad, Livets ords missionsverksamhet har väl snart på några år fått lika bred internationell spridning som IKEA, svensk kristendom på export, det kanske skulle locka någon journalist att höra något mer om detta.

Ja, det var bara några lösa idéer, vi får se om någon nappar.

Kommer från en av Elimkyrkans gudstjänster idag då Maria Furusand höll en utmärkt predikan. Ska nu åka och fira 34:e bröllopsdagen med fru Swärd och är borta ett dygn, har lovat hustrun att inte ta med mig en dator, så jag bloggar inget förrän måndag kväll.

Lyckades ta mig till Jesusmanifestationen i Kungsträdgården idag, trots ett kraftigt ryggskott. Det var betydligt fler med än i fjol, arrangörerna räknade med 25.000 idag. En mäktig manifestation av kristen enhet, företrädare från olika kyrkor och samfund medverkade, och musik och sång från olika delar av den kristna familjen. Till och med regeringen var närvarande genom statsrådet Mats Odell. Solen sken, lovsången ekade i Stockholmsvivlet, Carl-Eric Sahlberg beskrev oss kristna som det sjungande folket, det var vi idag i Kungsträdgården. Det är bra att vi i varje fall en gång per år möts för gemensam gudstjänst. Det inspirerar oss, och det är bra att ibland bli påmind om att vi är många.

Nu är det sen fredagkväll, fru Swärd är hemma igen, och det är jättenice, och så har jag fått ryggskott kvällen innan Jesusmanifestationen. Och går och försöker linka fram med måttlig framgång. Ska försöka ta mig till Jesusmanifestationen i morgon och hoppas på att det ska bli en stor kristen folkfest.

Idag har jag en krönika i Världen Idag som handlar om att värna om familjen och det trogna och livslånga äktenskapet. Man hittar den här. Skrev krönikan häromdagen och blev inspirerad att ta upp ämnet när jag läste Jim Wallis bok ”Agenda” där han mycket tydligt tar upp om problemen i samhället med familjeupplösningen. Nu har jag varit ganska tydlig hela tiden i detta ämne, eller märks något i texten att några filttofflor har åkt av? Håller ni med mig? Om inte – varför då? Ni kan lika väl skriva kommentaren på Världen Idags hemsida som här.