Tack för alla goda råd att twittra eller inte twittra – det är frågan. Ska reflektera över detta. Är på Karolinska sjukhuset både idag och i morgon för nya undersökningar. Har också hunnit med att vara på en energikonferens idag där jag bland annat fick språka med miljöpartiets energipolitiske talesman Per Bolund, en mycket sympatisk person, och hejade på socialdemokraternas energipolitiske talesman Thomas Eneroth. Ikväll blir det möte med Elimkyrkans församlingsledning, vi har grymt spännande planer på gång i Elimkyrkan, men det är hemlisar – än så länge. Ska försöka samla ihop mig och skriva lite reflektioner över 8 år som samfundsordförande. Förhoppningsvis ska jag hinna börja med det ikväll eller i morgon. Nu tar jag en stunds ledigt för att titta på ishockey. Blir också lite nyfiken på Mikael Karlendals analys över Niklas Piensohos äktenskapspredikningar. Det måste jag nog titta närmare på. Och så deppar jag över Hammarbys fotbollslag, ni förstår inte hur svårt det är för oss bajare just nu. Och så längtar jag efter att fru Swärd ska komma hem, hon har varit med sin mor och bror i Grekland en vecka för att fira mammans födelsedag.

Jim Wallis besökte Sverige i helgen. Han är utan tvivel en av de stora profilerna i västvärldens kristenhet. Han är dessutom en kristen ledare som tycks gå hem i alla läger, han medverkar i alla tänkbara kristna sammanhang. Har läst bara begränsat av Wallis så jag kan inte göra någon bredare utvärdering av hans skrivande och teologi.

Jag har starka sympatier för Wallis tes att väckelsekristendom måste kopplas ihop med social radikalitet. Han refererar till kampen mot slaveriet och rasismen och Wallis driver tesen att liknande takter behövs av dagens evangelikaler. Och jag håller med. Budskapet på konferensen i Örebro om att vi som kyrkor måste engagera oss i våra närområdens sociala nöd ställer jag upp på till 100 procent. Jag gillar också att Jim Wallis ganska tydligt står för konservativa kristna värderingar på familjeområdet, i ett svenskt kontext så skulle han klassas som konservativ kristdemokrat i familjefrågor. Vänsterradikala svenska kristna tenderar ju att bli knäpptysta i vissa frågor, som att värna om familjen och livets okränkbarhet även under fosterstadiet – där visar Wallis på en större bredd. Tycker dock att han hamnar för långt åt vänster i vissa ställningstaganden i frågor som gäller internationell politik, där han hamnar i nivå med svenska vänsterpartiet ibland. Tveksamt.

Man behöver komma ihåg att de orättvisor och tokigheter som Wallis går till storms mot i amerikanska samhället handlar om problem som svenska samhället har försökt att lösa på ett ganska bra sätt. Man bör komma ihåg att Sveriges Fredrik Reinfeldt snarast är en kommunist i jämförelse med Obama, så stora skillnader är det mellan svensk och amerikans välfärds- och socialpolitik.

Men hur ska vi hantera i Sverige budskapen från de amerikanska predikanterna? Tycker att socialradikal kristendom för ofta blir konferenssnack, det handlar för mycket om att läsa de rätta böckerna och ha de korrekta åsikterna – än att faktiskt engagera sig i vårt samhälles sociala nöd. I vissa lägen tycker jag att så kallade konservativa evangelikaler och karismatiska kristna får mera gjort i praktiken än högröstade vänsteraktivister med liberal teologisk framtoning, som i vissa lägen ägnar sig mest åt symbolaktiviteter.

Det är några saker vi faktiskt behöver göra i dagens Sverige. Dels behöver vi få ut kristna på stan på fredagskvällarna för att vara bland stökiga tonåringar (jag har försökt att predika det nu i 2 år, bland annat här på bloggen och kan konstatera att nästan ingen bryr sig om vad jag säger). Förra fredagen lyckades några av mina vänner som jobbar i Ungdomskyrkan Konnakt vara med och avstyra en allvarlig våldssituation i centrala Stockholm, som i värsta fall hade kunnat bli ett nytt tonårsmord. När jag för något år sedan gjorde ett studiebesök i Uppsala en sen fredagskväll, de enda kristna som var ute på stan och engagerade sig var 20 personer från Livets ord och ett 10-tal hos Pannkakskyrkan utanför Pingstkyrkan. Samma mönster ser jag i Stockholm på fredagskvällarna, det är en viss falang av kristna som man ser ute på stan.

Ett annat område handlar om att praktiskt engagera oss för flyktingar och hjälpa människor från andra länder i utsatta situationer. En av de stora hjältarna tycker jag är min gode vän, John van Dinther, pastorn i New Life. Han klassas säkert som konservativ evangelikal av förståsigpåarna, men han har gömt en flyktingfamilj i sin egen källare i två år. Förutom ett mångårigt engagemang för flyktingar, och hans församling är överfull av folk som har kommit från jordens alla hörn. Det är mycket trovärdigare än debattartiklar och uttalanden från kyrkeliten.

Ett tredje område är att faktiskt hjälpa de människor som har det allra svårast, det handlar om missbrukare, hemlösa, psykiskt sjuka m.fl. Spjutspetsen i Stockholm är utan tvivel den karismatiska och konservativt evangelikala Klara kyrka, som låter de hemlösa bo i kyrkan, medan de liberala kyrkorna i Svenska kyrkan runt om i stan ligger hästlängder efter Klara kyrkas engagemang.

Jim Wallis utmanar oss, men responsen får inte bli en kristen vänsterretorik som bara blir symbolisk. Det intressanta är att se vilka som gör något i praktiken. Vad blir de konkreta resultaten av Wallis besök – den frågan intresserar mig. Eller blir det bara ett nytt varv av religiös underhållning?

Läser med intresse inläggen om Twitter, men det kommer säkert fler kommentarer, så den debatten får rulla vidare.

Hade en intressant lunch idag med en av Sveriges främsta experter på kommunikation och opinionsbildning, Anders Lindberg VD för konsultföretaget JKL, som bl.a. nu är chef för tidigare statsministern Göran Persson, som nu är anställd hos JKL. Vi samtalade bl.a. om religionen och kyrkans roll i svenska samhället.

Jag har fått frågan om jag blir en föredetting opinionsmässigt när jag avgår som EFK-ordförande. Tror snarare tvärtom. När man skriver och agerar i offentliga rummet, känns det snarast som en belastning att vara samfundsordförande, det är kanske en intressant titel i smala kristna samfundskretsar, men inte utanför den kretsen. I Stockholm finns det nog inte många, inte heller inom kyrkorna, som bryr sig om, om man är samfundsordförande eller inte. Jag har medverkat i riksmedia minst ett femtiotal gånger senaste 5-6 åren, jag tror att det är vid ett par av dessa tillfällen, där jag har blivit tillfrågad eller intervjuad på grund av att jag är EFK-ordförande. I övrigt har det varit för att man har haft något väsentligt att säga, enligt de berörda redaktörerna. Samfundsordföranden är en mycket liten grupp och ganska anonyma personer i svenska samhället, deras roll är i regel administrativ i att leda styrelsens arbete, det är snarast mirakulöst om man kan göra sin röst hörd utifrån en sådan plattform. De traditionella frikyrkosamfunden har tyvärr blivit mycket anonyma i svenska samhället. Frågar man en vanlig Stockholmare har de ingen aning om vad Missionskyrkan eller Baptistsamfundet är för något. Tror att det bara är i typiska Bibelbältesstäder som Jönköping och Örebro där samfunden uppmärksammas av vanligt folk.

Senare i veckan ska jag försöka skriva ihop några inlägg som summerar 8 år som EFK-ordförande. Tänkte dock först skriva en liten analys av Jim Wallis och hans framträdande på tre samfundens konferens i Örebro.

Jag får ibland frågan om jag inte ska börja twittra. Men jag har väldigt svårt att begripa varför. Dessa osammanhängande meningar som slängs ut i luften, jag har svårt att begripa det kommunikativa värdet. Jag tycker dock att Twitter passar i speciella situationer, vi twittrade från EFK:s kongress t.ex. och det var ett bra sätt att hänga med i vad som hände, twitter från fotbollsmatcher och liknande är också bra.

Men kan någon ge mig en bra idé om hur jag skulle kunna använda twitter på ett meningsfullt sätt. Jag läste att Venezuelas president Chavez, som jag lyssnade på live i Köpenhamn i december, har börjat twittra – och det har tydligen exploderat – jag tycker att Chavez är en storskurk, men twittrar han kanske jag kan göra det också. Sedan känner man sig som en pre-modern dinosariure från före upplysningstiden som bara bloggar, men det får man väl leva med.

Pratade med en kille under söndagskvällen som jobbar på Sveriges Television om att mer aktivt använda Youtube som kommunikationsform, det tror jag har en större potential. Bra idéer där emottages också tacksamt.

Den som kommer med en bra idé som jag kan använda lovar jag att bjuda på en brakmiddag i Stockholm, men man får ta sig till Stockholm, om man mot förmodan inte bor där, men de flesta bor ju där – snart.

Att vara predikant är utmanande, nervpirrande, ångestladdat, en stor glädje, och en stor förmån. Idag predikade jag hos EFK:s latinamerikanska församling i Stockholm, Iglesia Ichtus, en församling som jag själv har varit med och startat för 6 år sedan. Det är en dynamisk, kreativ och glad församling, som för människor till tro, för närvarande har den cirka 150 medlemmar. Och ligger i toppen i EFK:s statistik över antalet döpta.

Jag kände mig tom, trött, splittrad och visste knappt vad jag skulle säga innan gudstjänsten. Men när man mötte denna entusiastiska församling var tröttheten och den bristande koncentrationen bortblåst. Jag predikade i en timma inklusive tolkning, om Jesu seger på korset, och mottagandet var minst sagt engagerat och entusiastiskt. Minst 30 personer kom fram till förbön efter predikan, och flera av dem ville ta emot Jesus och bli kristna. Sedan följde en salig bön, där många grät, skrattade, skakade, föll, låg på golvet, och bad innerliga böner och sjöng lovsånger. Det kändes som en genuin väckelseatmosfär.

Jag blev återigen påmind om att Gud gör något i Sverige, det finns församlingar som lever, växer och för människor till tro på Kristus. Och i dessa multikulturella församlingar finns det ingen motsättning mellan socialt och andligt. Det går hand i hand, det är nog inga församlingar som så engagerat jobbar för att hjälpa flyktingar och nya personer i Sverige, som dessa församlingar med annat gudstjänstspråk än svenska.

Evangeliska Frikyrkans styrelse möttes under lördagskvällen för att fatta beslut om ny styrelseordförande, som ska efterträda mig. Styrelsen valde ikväll Claes-Göran Åberg från Gnosjö till ny ordförande. Till vardags är han rektor på Hillerstorpsskolan i Hillerstorp. Han är med i församlingsledningen i Saronförsamlingen i Gnosjö. Han är med i EFK:s styrelse sedan två år tillbaka.

Jag önskar Claes-Göran lycka till och all Guds välsignelse i det fortsatta och krävande uppdraget. En av hans meriter i mitt smala och ensidiga perspektiv är att han följde med mig ut i Stockholmsnatten en fredagkväll för att vara med i Ungdomskyrkan Konnekt, bland massa stökiga ungdomar i Tantolunden. Det är bara några enstaka i svenska kristna etablissemanget som har följt med mig ut i Konnekt en fredagkväll, och en av dem är Claes-Göran.

Jag är nu hemma i Stockholm, och rejält trött. Återkommer endera dagen med lite sammanfattande reflektioner över 16 års engagemang i Örebromissionens och Evangeliska Frikyrkans styrelse, varav de 8 senaste åren som ordförande. Ikväll är jag dock för trött att reflektera över detta och jag orkar inte ta av mig några filttofflor ikväll.

Och i morgon lägger jag krutet på att predika hos den latinamerikanska EFK-församlingen Iglesia Icthus i Stockholm. Där är det fullt drag, och full gas. Gloria Dios – som man säger där.

Och ja visst ja, Evangeliska Frikyrkan beslutade under lördag eftermiddag att avsäga sig vigselrätten. Beslutet ska genomföras 1 januari 2012. Det var skönt att den frågan var i hamn, vi har lagt mycket krut på att diskutera detta under flera år.

 

Det är lördag morgon på EFK:s kongress och Eleonore Gustafsson, ung pastor från Ryttergårdskyrkan håller ett intressant bibelstudium om synd och helgat liv. Hon tar upp viktiga frågor om vad är synd, nådens kraft och hur vi behöver hjälp att få se vår egen synd. Hon lyfter fram omvändelsen och efterföljelsen som ett gemensamt liv. Bra tankar, och fördjupande perspektiv. Att inte älska vår nästa, att förtala, vara girig, är synd. Hon pekade på biktens betydelse för att uttrycka och bekänna vår synd, för att ta emot nådens kraft.

Nu är det sen fredag kväll och jag är rejält trött efter en heldag med Evangeliska Frikyrkans kongress. Har träffat många härliga vänner från många olika håll i Sverige, och även om man känner många EFK:are så har man lärt känna en del till idag. Vissa frågor lyfter vi fram till beslut i dessa kongresser, och vi har haft ingående diskussioner om flera olika framtidsdokument, om vår inriktning under närmaste tio åren. Sedan har vi också beslutat om att gå vidare med processen om gemensam teologisk utbildning tillsammans med Pingströrelsen och Alliansmissionen.

Nu har jag en dag kvar som EFK-ordförande. Folk frågar vem som ska bli min efterträdare. Och man frågar om vad det innebär att jag ska ta av mig filttofflorna i morgon kväll. Men jag säger ingenting. Godnatt för den här gången.

Har varit hela dagen på Evangeliska Frikyrkans kongress, vi möts ute på vischan, på vår gamla konferensanläggning på Torp utanför Örebro. Det är en god stämning. Ekonomin är bra, och har gått bra under 2009, och vi ser också en liten tillväxt i våra församlingar och i antalet döpta. Vi har fått en del segerrapporter från vad som händer i församlingarna. Vi har också enhälligt valt om Anders Blåberg som missionsdirektor.

En fråga många ställer är vem som blir min efterträdare som styrelsens ordförande. En ny ordförande ska väljas på lördag kväll. Jag vet vem det förmodligen blir, men jag säger ingenting.

Försökte i förra inlägget att inleda lite reflektioner om den kristna bloggsfären. Det tycks råda lite av djungelns lag och det finns uppenbarligen minst ett antal hundra bloggar med en kristen profil. Sedan kan man ju diskutera kvaliteten, den är nog ganska ojämn, men jag ger mig inte på att börja betygsätta bloggar. Vad jag begriper är dock bästa sammanställningen och översikten www.bloggtoppen.se och dess lista över bloggar i områdena religion och filosofi. Den listan tycks vara den mest heltäckande, och mäter bloggarna efter antalet läsare. Och i denna rankning ligger www.aletheia.se etta och min blogg ligger tvåa. Den nya bloggen www.erevna.nu brukar hålla sig på tredje plats, och då mäter man antalet unika besökare.

Men som sagt var, den listan är inte alls heltäckande, så någon heltäckande förteckning över en kristen bloggsfär tycks inte finnas. Ett antal seriösa kristna bloggar finns inte heller med på dessa listor. Sedan finns två portaler www.jesussajten.se och www.kristnabloggar.com som ger en bredare översikt, utan att på något sätt göra någon mätning av bloggens läsekrets eller annat – vad jag begriper.

Bloggsfären innebär dock en demokratisk revolution. Den kristna pressen krymper alltmer, i ett långsiktigt perspektiv, och predikstolarna i kyrkorna, är också begränsade forum. Bloggsfären skapar möjlighet för många olika människor att uttrycka sina tankar och åsikter. Bloggar med dålig kvalitet och låg nivå – man får ändå anta att det blir en viss självsanering – och dåliga bloggar kommer knappast att attrahera särskilt många läsare.

Tycker dock att kristna bloggsfären tycks följa trenden av frikyrkliga internkulturen. Det mesta handlar om mycket interna frågor. Jag ser fram emot en ny typ av kristna bloggar som rör sig bland vanligt folk, och diskuterar med vanliga människor om deras frågor om Gud och kristen tro. Det ser jag som den stora utmaningen. Det var från början ambitionen med min blogg, men jag fastnade snabbt i internkristna diskussionen. Så jag måste nog starta en helt ny blogg för att röra mig utanför kyrksfären.

Nu åker jag till Evangeliska Frikyrkans kongress på Torp-Götabro utanför Örebro, ska försöka hinna blogga lite därifrån.