Stefan Swärd

Allt mellan himmel och jord

Det är lördag morgon på EFK:s kongress och Eleonore Gustafsson, ung pastor från Ryttergårdskyrkan håller ett intressant bibelstudium om synd och helgat liv. Hon tar upp viktiga frågor om vad är synd, nådens kraft och hur vi behöver hjälp att få se vår egen synd. Hon lyfter fram omvändelsen och efterföljelsen som ett gemensamt liv. Bra tankar, och fördjupande perspektiv. Att inte älska vår nästa, att förtala, vara girig, är synd. Hon pekade på biktens betydelse för att uttrycka och bekänna vår synd, för att ta emot nådens kraft.

  • Ulf Stenlund

    Låter bra! Kan hennes undervisning tänkas bli tillgänglig?

  • Broder Roger

    När blev bikten en del av EFK:s teologi? Är EFK på väg emot en mer sakramental inriktning?

  • Eleonore Gustafsson

    Rättelse:

    Så vitt jag minns det så framhöll jag inte bikten som ett sakrament där man får del av syndernas förlåtelse, utan som ett samtal där man får sätt ord på sin egen synd. Detta är klassiskt frikyrkligt, i väckelsemötets förbönsstund (eftermötet) fick man sätta ord på sin egen synd inför en annan människa. Se t.ex. Frank Mangs bok ”Varje kristen en själavinnare” från 1939. Frank Mangs predikade i flera årtionden på Torp och kan därför ses som en del av EFK:s arv. Därmed har denna del av ”bikten” varit en självklar del i EFK:s teologi länge. Men bikten som ett sakrament som förmedlar avlösning är något nytt, och inget som jag framhöll i mitt föredrag.

  • Broder Roger

    TACK för ditt förtydligande, Eleonore Gustafsson! På det sätt Stefan refererat innehållet i din undervisning blev jag litet fundersam om du gav uttryck för en sakramental tolkning av bikten. I och för sig inte särskilt underligt. En av mina lärare på distansprogrammet vid ÖMS/ÖTH hade en tämligen sakramental tolkning av nattvarden. Kanske rör sig även EFK inne på andra kyrkofamiljers domäner.

  • Thomas Arvidsson

    #3 Tack Eleonore för en synnerligen klar undervisning. Hoppfullt tyckte jag.

  • Fredrik Wenell

    Sitter nu och läser en massa material från 30-40-talet om Örebromissionens arbete bland ungdomar. Från den läsningen kan jag rapportera att bikt redan förekom på ÖMs rikslägerläger 1944. Där kallade man det uttryckligen ”bikt” och det innebar att träffa en pastor och samtala om synd. Man ville inte längre göra det offentligt utan började då både med vad man kallade för ”enskilda möten” och bikt. Enskilda möten innebar att en mindre grupp ungdomar satt och samtalade med en ledare om livet med Gud.

    Så främmande är det alltså inte för den tradition som EFK befinner sig i.

  • Eleonore Gustafsson

    #3 Fredrik! En fråga av nyfikenhet (inte polemik): Fanns det ett moment av avlösning i dessa samtal inom ÖM? Så vitt jag förstått så var sådan typ av delgivning vanlig på 30-40-talet tack vare påverkan av Oxfordrörelsen, jag är tveksam om det gavs någon avlösning i sådana samtal. Vad kan du läsa ut från ditt material?

  • Fredrik Wenell

    #7 Eleonore: Det går inte att se i materialet. Ja visst fanns det en påverkan från Oxfordrörelsen. Det jag stöter på är en reaktion mot att det tidigare varit i stora offentliga sammanhang som man givit utrymme för bekännelse och förlåtelse. Men om det är avlösning i den bemärkelse som vi avser i andra kristna traditioners bikt är inte så lätt att utläsa. Jag tänker mig att det är mer likt den förlåtelse du beskriver från Mangs möten men i mindre sammanhang. Men det är mer min gissning än något jag sett i materialet. Mitt inlägg var mer ett uttryck för att jag blev överraskad att man använde ordet bikt i ett sådant sammanhang där man under samma tid kunde vara mycket fientligt inställd till både den katolska kyrkan och vissa delar av SvK.

    Så här skriver man i Missionsbaneret 3 febr. 1944 om vad som försegår på ÖMs riksläger (R. Ragné): ”Icke ens vid dessa enskilda stunder (gruppsamtal, min anm.) behöver ungdomarna offentligt framlägga sina andliga behov eller tillkortakommanden, om de icke känner en särskild maning därtill, utan många bröder och systrar, missionärer och predikanter, tar emot deras bikt. Det blir på det sättet helgd, helighet och vördnad över det hela. Vilka underbara stunder följer icke sedan, då man får tillfälle att samfällt hjälpa dessa de andliga behovens barn fram inför Gud. Det är gråt och smärta, nöd och vånda, problem och frågor, men snart har – för de flesta – allt förbytts i jublande lovsång och tacksägelse. Det är som de gått igenom ett reningens bad.”
    Sen finns det en slags känslomässig ram för hela handlingen – det är inte den mer objektiva sakramentala förståelsen som vi möter i andra traditioner.



Subscribe to Stefan Swärd