Jim Wallis besökte Sverige i helgen. Han är utan tvivel en av de stora profilerna i västvärldens kristenhet. Han är dessutom en kristen ledare som tycks gå hem i alla läger, han medverkar i alla tänkbara kristna sammanhang. Har läst bara begränsat av Wallis så jag kan inte göra någon bredare utvärdering av hans skrivande och teologi.
Jag har starka sympatier för Wallis tes att väckelsekristendom måste kopplas ihop med social radikalitet. Han refererar till kampen mot slaveriet och rasismen och Wallis driver tesen att liknande takter behövs av dagens evangelikaler. Och jag håller med. Budskapet på konferensen i Örebro om att vi som kyrkor måste engagera oss i våra närområdens sociala nöd ställer jag upp på till 100 procent. Jag gillar också att Jim Wallis ganska tydligt står för konservativa kristna värderingar på familjeområdet, i ett svenskt kontext så skulle han klassas som konservativ kristdemokrat i familjefrågor. Vänsterradikala svenska kristna tenderar ju att bli knäpptysta i vissa frågor, som att värna om familjen och livets okränkbarhet även under fosterstadiet – där visar Wallis på en större bredd. Tycker dock att han hamnar för långt åt vänster i vissa ställningstaganden i frågor som gäller internationell politik, där han hamnar i nivå med svenska vänsterpartiet ibland. Tveksamt.
Man behöver komma ihåg att de orättvisor och tokigheter som Wallis går till storms mot i amerikanska samhället handlar om problem som svenska samhället har försökt att lösa på ett ganska bra sätt. Man bör komma ihåg att Sveriges Fredrik Reinfeldt snarast är en kommunist i jämförelse med Obama, så stora skillnader är det mellan svensk och amerikans välfärds- och socialpolitik.
Men hur ska vi hantera i Sverige budskapen från de amerikanska predikanterna? Tycker att socialradikal kristendom för ofta blir konferenssnack, det handlar för mycket om att läsa de rätta böckerna och ha de korrekta åsikterna – än att faktiskt engagera sig i vårt samhälles sociala nöd. I vissa lägen tycker jag att så kallade konservativa evangelikaler och karismatiska kristna får mera gjort i praktiken än högröstade vänsteraktivister med liberal teologisk framtoning, som i vissa lägen ägnar sig mest åt symbolaktiviteter.
Det är några saker vi faktiskt behöver göra i dagens Sverige. Dels behöver vi få ut kristna på stan på fredagskvällarna för att vara bland stökiga tonåringar (jag har försökt att predika det nu i 2 år, bland annat här på bloggen och kan konstatera att nästan ingen bryr sig om vad jag säger). Förra fredagen lyckades några av mina vänner som jobbar i Ungdomskyrkan Konnakt vara med och avstyra en allvarlig våldssituation i centrala Stockholm, som i värsta fall hade kunnat bli ett nytt tonårsmord. När jag för något år sedan gjorde ett studiebesök i Uppsala en sen fredagskväll, de enda kristna som var ute på stan och engagerade sig var 20 personer från Livets ord och ett 10-tal hos Pannkakskyrkan utanför Pingstkyrkan. Samma mönster ser jag i Stockholm på fredagskvällarna, det är en viss falang av kristna som man ser ute på stan.
Ett annat område handlar om att praktiskt engagera oss för flyktingar och hjälpa människor från andra länder i utsatta situationer. En av de stora hjältarna tycker jag är min gode vän, John van Dinther, pastorn i New Life. Han klassas säkert som konservativ evangelikal av förståsigpåarna, men han har gömt en flyktingfamilj i sin egen källare i två år. Förutom ett mångårigt engagemang för flyktingar, och hans församling är överfull av folk som har kommit från jordens alla hörn. Det är mycket trovärdigare än debattartiklar och uttalanden från kyrkeliten.
Ett tredje område är att faktiskt hjälpa de människor som har det allra svårast, det handlar om missbrukare, hemlösa, psykiskt sjuka m.fl. Spjutspetsen i Stockholm är utan tvivel den karismatiska och konservativt evangelikala Klara kyrka, som låter de hemlösa bo i kyrkan, medan de liberala kyrkorna i Svenska kyrkan runt om i stan ligger hästlängder efter Klara kyrkas engagemang.
Jim Wallis utmanar oss, men responsen får inte bli en kristen vänsterretorik som bara blir symbolisk. Det intressanta är att se vilka som gör något i praktiken. Vad blir de konkreta resultaten av Wallis besök – den frågan intresserar mig. Eller blir det bara ett nytt varv av religiös underhållning?
Pingback: Fegis ;) « Erevna – Blogg & Tankesmedja()
Pingback: Äktenskapssynen inom pingströrelsen – en reflektion över en stockholmspastors predikningar « Mikael Karlendal()