Läser med intresse inläggen om Twitter, men det kommer säkert fler kommentarer, så den debatten får rulla vidare.
Hade en intressant lunch idag med en av Sveriges främsta experter på kommunikation och opinionsbildning, Anders Lindberg VD för konsultföretaget JKL, som bl.a. nu är chef för tidigare statsministern Göran Persson, som nu är anställd hos JKL. Vi samtalade bl.a. om religionen och kyrkans roll i svenska samhället.
Jag har fått frågan om jag blir en föredetting opinionsmässigt när jag avgår som EFK-ordförande. Tror snarare tvärtom. När man skriver och agerar i offentliga rummet, känns det snarast som en belastning att vara samfundsordförande, det är kanske en intressant titel i smala kristna samfundskretsar, men inte utanför den kretsen. I Stockholm finns det nog inte många, inte heller inom kyrkorna, som bryr sig om, om man är samfundsordförande eller inte. Jag har medverkat i riksmedia minst ett femtiotal gånger senaste 5-6 åren, jag tror att det är vid ett par av dessa tillfällen, där jag har blivit tillfrågad eller intervjuad på grund av att jag är EFK-ordförande. I övrigt har det varit för att man har haft något väsentligt att säga, enligt de berörda redaktörerna. Samfundsordföranden är en mycket liten grupp och ganska anonyma personer i svenska samhället, deras roll är i regel administrativ i att leda styrelsens arbete, det är snarast mirakulöst om man kan göra sin röst hörd utifrån en sådan plattform. De traditionella frikyrkosamfunden har tyvärr blivit mycket anonyma i svenska samhället. Frågar man en vanlig Stockholmare har de ingen aning om vad Missionskyrkan eller Baptistsamfundet är för något. Tror att det bara är i typiska Bibelbältesstäder som Jönköping och Örebro där samfunden uppmärksammas av vanligt folk.
Senare i veckan ska jag försöka skriva ihop några inlägg som summerar 8 år som EFK-ordförande. Tänkte dock först skriva en liten analys av Jim Wallis och hans framträdande på tre samfundens konferens i Örebro.
Pingback: Frikyrkans utveckling i framtiden « Mikael Karlendal()