Att vara predikant är utmanande, nervpirrande, ångestladdat, en stor glädje, och en stor förmån. Idag predikade jag hos EFK:s latinamerikanska församling i Stockholm, Iglesia Ichtus, en församling som jag själv har varit med och startat för 6 år sedan. Det är en dynamisk, kreativ och glad församling, som för människor till tro, för närvarande har den cirka 150 medlemmar. Och ligger i toppen i EFK:s statistik över antalet döpta.

Jag kände mig tom, trött, splittrad och visste knappt vad jag skulle säga innan gudstjänsten. Men när man mötte denna entusiastiska församling var tröttheten och den bristande koncentrationen bortblåst. Jag predikade i en timma inklusive tolkning, om Jesu seger på korset, och mottagandet var minst sagt engagerat och entusiastiskt. Minst 30 personer kom fram till förbön efter predikan, och flera av dem ville ta emot Jesus och bli kristna. Sedan följde en salig bön, där många grät, skrattade, skakade, föll, låg på golvet, och bad innerliga böner och sjöng lovsånger. Det kändes som en genuin väckelseatmosfär.

Jag blev återigen påmind om att Gud gör något i Sverige, det finns församlingar som lever, växer och för människor till tro på Kristus. Och i dessa multikulturella församlingar finns det ingen motsättning mellan socialt och andligt. Det går hand i hand, det är nog inga församlingar som så engagerat jobbar för att hjälpa flyktingar och nya personer i Sverige, som dessa församlingar med annat gudstjänstspråk än svenska.