Jag började alltså som EFK-ordförande i slutet av våren 2002. En stor del av en styrelses ansvar och engagemang handlar om att förvalta den befinliga verksamheten. Evangeliska Frikyrkan bedriver ett mycket omfattande arbete, med mission i över 40 länder och med cirka 310 samarbetande församlingar runt om i hela Sverige, en mycket omfattande utbildningssektor, med missionsskolan och våra folkhögskolor bland annat. Andra viktiga frågor har handlat om vårt ägande i Libris Media och tidningen Dagen. Eftersom jag har varit styrelseledamot i tidningen Dagen under alla dessa år har det tagit en del av min tid. Libris Media har också krävt ett aktivt engagemang under vissa perioder.

 En tuff utmaning under mina åtta år som ordförande har handlat om att anpassa vår verksamhet efter de ekonomiska förutsättningarna. Att man får lägga så mycket krut på att ekonomin ska gå runt, handlar enligt min mening om att den svenska frikyrkan har i stor utsträckning sekulariserats. Alla etablerade frikyrkor och samfund sliter med den frågan. Det beror på att ekonomin för många kristna, tycks inte vara en del av lärjungaskapet och efterföljelsen. Att ge sitt liv till Kristus innebär att vi ger av vår tid, våra pengar, våra ägodelar, våra talanger – till honom, vi är bara förvaltare av det som tillhör Gud. En miniminivå av ekonomisk överlåtelse handlar om att ge tionde. Den etablerade svenska frikyrkan ligger långt från den nivån idag. Och blir man ordförande i ett frikyrkosamfund får man slita med konsekvenserna av detta. Skulle vi ge tioende skulle vi ha blomstrande ekonomier i våra församlingar, vi skulle ha råd att skicka ut mycket fler missionärer, och vi skulle med glädje kunna avstå från statsbidrag, om vi tycker att de blir för styrande.

Förutom den löpande förvaltningen av den befintliga verksamheten har jag försökt att också ge bidrag till utveckling och förändringar. Eftersom jag har varit bosatt i Stockholm och EFK:s kontor ligger i Örebro, har jag försökt att aktivt ta tag i frågor som handlar om EFK:s relationer med riksmedia, myndigheter, organisationer, riksdag och regering. På den punkten tycker jag nog att jag har gjort ganska omfattande insatser i frågor, där EFK inte tidigare, inte heller inom Örebromissionen eller Helgelseförbundet, har jobbat med särskilt aktivt. Ska vi som kristna ta vår uppgift på allvar att vara ljus och salt, innebär det också att vi har en aktiv kontakt med det samhälle, där vi är satta att verka. Eftersom både ÖM och HF i stor utsträckning har varit rörelser med djupaste förankringen utanför Stockholm, i mindre städer och samhällen, har frågor som gäller Sverige på riksnivån inte prioriterats i tillräcklig utsträckning – enligt min mening.

Det finns mycket av erfarenheter jag kan berätta om under dessa år – som gäller EFK:s relationer med samhället.

När jag hade morgonbön en höstdag 2004 tror jag att det var, fick jag en aktiv maning från Gud att skriva en artikel och skicka till Dagens Industri. Jag hade skrivit i DI flera gånger tidigare, men då hade det varit i rollen som näringslivskonsult. DI är ju det i särklass viktigaste organet inom svenskt näringsliv, på alla företag och alla företagare läser Dagens Industri. Under Andens inspiration skrev jag en artikel om Gud och ekonomi, skrev om att marknadsekonomin kräver en bra etik, citerade bibliska principer om ekonomi om girighet bl.a. och hänvisade till Webers klassiska forskning om att protestantisk etik är bra för samhällsekonomin – med fokus på företagande, arbete, flit och sparsamhet, och jag nämnde om att synd kostar mycket pengar för samhället, jag använde naturligtvis inte ordet synd som är obegripligt för DI-läsare, men hittade bra synonymer.

Eftersom jag aldrig hade märkt att svensk affärspress uppmärksammar denna typ av frågor, så hade jag inga stora förväntningar när jag skickade in artikeln. Svenskt näringsliv är nog den mest sekulariserade delen av svenska samhället, mycket mer än politiken. Efter 20 minuter ringde man från DI och sade att man tar in artikeln, omedelbart. Artikeln väckte stor uppmärksamhet, och blev också kritiserad. Blir man inte kritiserad brukar man i regel uttrycka sig ganska menlöst. Men så vitt jag vet var det första gången en företrädare för EFK/ÖM/HF/fribapister, har gått ut med ett budskap riktat till svenska näringslivet.

Ett par månader senare ringde Expressen till mig, det var mitt under den stora skandalen om Skandiaaffären, och gav mig en helsida i Expressen för att skriva om Gud och Skandiaaffären, Det var en direkt konsekvens av DI-artikeln. Där kändes det också bra att på en helsida i Expressen breda ut sig, och visa på Jesu etik och att Mammon är en dålig Gud, jag tyckte också att det var mycket bra att en företrädare för ett frikyrkosamfund kunde gå in och säga något i en mycket het ekonomisk fråga.

Dagens Industri följde också upp min artikel och gjorde tre sidors reportage om Gud i näringslivet. Eftersom DI-redaktörerna var ovana vid ämnet ringde de mig och frågade om vilka de borde intervjua och hur de skulle ta upp ämnet. Jag gav dem glatt tips i ämnet och noterade när jag läste de tre sidorna att de ganska strikt hade följt mina råd.

De ekonomiska frågorna är viktiga, och vi som kristna behöver delta i samhällsdebatten även när det gäller ekonomin. Vi behöver vara engagerade i frågor som gäller även Sverige och inte bara delta i biståndsdebatten och frågor som gäller global fattigdomsbekämpning.

En annan ekonomisk debatt jag var inblandad i var under hösten 2006, då jag kritiserade alliansregeringen, inte minst Carl Bildt för att ha uttryckt sig för otydligt om att ta avstånd från svartjobb. Jag skrev en artikel i Svenska Dagbladet, med replik, och det blev också en radiodebatt.  Min artikel citerades i många media, och det fanns socialdemokratiska tidningar som uttryckte sig mycket välvilligt om Evangeliska Frikyrkan som hade en ordförande som vågade ta regeringen i örat i frågan om skattemoral. En borgerlig debattör skrev en artikel där jag kallades för frikyrkokommunist.

I dessa debatter har jag konsekvent titulerats som EFK-ordförande, och jag tycker att det har varit mycket angeläget att EFK har funnits med i flera av de mest heta ekonomiska debatterna under senare år.

Ska fortsätta skriva mina mini-memoarer efter 8 år som EFK-ordförande. Hoppas få ihop nästa del under helgen. På måndag gör jag ett ganska  intressant utspel i media. Men jag kan garantera att jag kommer att få en massa kritik, både för det jag säger och att jag är i dåligt sällskap. På söndag vid midnatt kan jag avslöja vad det handlar om.

Blev intervjuad i tidningen Världen Idag om de kristna ungdomsförbunden och statsbidragen, med anledning av radioprogrammet Kalibers granskning och kritik av kristna ungdomsförbund. Här är länken till intervjun.

172 kommentarer om mina två inlägg om Benny Hinn. Pust. Har inte så mycket mer att säga i ämnet just nu. Men kanske återkommer i frågan längre fram. Vad vi än tycker så kan vi väl alla vara överens om att be för Benny.

Nu kan jag presentera en nyhet. Jag kommer att leda en debatt i Almedalen under Almedalsveckan om ”Gud i politiken – bra eller dåligt”. Det blir en debatt mellan Christer Sturmark och Humanisterna på ena sidan, och Svenska Evangeliska Alliansen och Claphaminstitutet på andra sidan, företrädda av Stefan Gustavsson och Tuve Skånberg. Min roll blir att vara moderator i debatten.

Evenemanget kommer att hållas torsdag 8 juli klockan 16.30-18.15 på Gotlands högskola i sal B25. Det är öppet för allmänheten, fritt inträde, så vem som helst kan komma dit. Debatten blir alldeles innan Mona Sahlin håller sitt stora Almedalstal, alldeles bredvid högskolan.

Jag är fortfarande i Schweiz, njuter av Genevesjön, har legat och solat vid sjöns strand idag, besökte Bern i fredags och har åkt till Chamonix under lördagen och fick se en skymt av Mont Blanc, vi flyger hem söndag kväll.

Noterar intensiv debatt om Benny Hinn-frågan, och önskemål om att jag inte ska vara så diplomatisk, utan tala i klarspråk. När det gäller Gazafrågan tycker jag att det var ett bra komplement till alla politiska utspel att läsa Israels Sverigeambassadör artikel på DN debatt häromdagen. Vad man än står i denna fråga, är det alltid nyttigt att lyssna på motpartens story och argument. Tycker att Israels perspektiv för ofta kommer i skymundan i den här typen av situationer.

Och så Benny Hinn. Skulle vilja säga följande:

1. Jag har bara lyssnat på Benny Hinn live två gånger, den ena gången i Frankfurt på Bonnkes Eurofirekonferens 1987, och på motsvarande Eurofirekonferens 1988 i Birmingham. Har nog läst någon av hans böcker för länge sedan. Är dåligt uppdaterad med andra ord. De två mötena jag besökte, var mäktiga tillställningar, präglade av trosatmosfär, och tillbedjan. Jag känner mig dock inte helt hemma med denna typ av amerikansk showorienterad kristendom, med en superpredikant i centrum, men en del gillar det. Konferenskristendom tilltalar mig inte särskilt mycket överhuvud taget. Att grunda en församling med 4-5 medlemmar och att vara ute på fredagnätter och göra något för ungdomar och uteliggare, känns mer tilltalande för mig.

2. Tycker att man ska vara försiktig i att kritisera predikanter. Och när man gör det behöver man grunda kritiken på fakta och uppgifter som är vederhäftiga. Bibeln uppmanar oss också till att vara sakliga när vi kritiskt granskar kristna ledare, anklagelser ska bestyrkas av flera vittnen skriver Paulus. Det får inte vara skvaller, eller lösa rykten som vi grundar bedömningen på. Jag är ytterst tveksam till att använda Youtube-klipp när man kritiskt granska predikanter. Det går att ge ett antal exempel på hur predikanter har sågats genom enstaka citat från någon predikan. Jag tycker inte att metoden är seriös. Ska man kritiskt granska vad någon predikar behöver man jobba med en systematisk genomgång av hela predikningar, och gärna också böcker. Enstaka citat, ryckt ur sitt sammanhang, behöver inte alls ge en rättvisande bild åt vad en person står för. Och även predikanter har dåliga dar, och slänger ur sig något som inte var genomtänkt. Jag har här på min blogg kritiserar två predikanter senaste året, vad jag minns. Dels Jonas Gardell, dels Brian McLaren. I båda fallen byggde kritiken på en noggrann läsning av böcker de har skrivit. I McLarens fall var jag noga med att betona att kritiken bara gällde den boken, inget annat han har sagt eller skrivit. Den kritik jag förde fram mot Benny Hinn här på bloggen för någon månad sedan, var helt och hållet grundat på den information som gavs på Benny Hinns egen hemsida. Så det var inte grundat på några lösa rykten eller skvaller. Tyvärr har jag inte läst något av Hinn på ett antal år, och bara hört enstaka fragment av predikningar, så jag har ingen grund alls för att kritiskt granska innehållet i hans förkunnelse. Jag utgår dock ifrån att Ulf Ekman och hans medarbetare har koll på detta, då man har inbjudit honom till konferensen.

3. Tycker att predikanters karaktär är viktigare än gåvorna. Den tesen har jag drivit här på bloggen hela tiden. Gåvor kan förfalskas, det är svårare att förfalska Andens frukt. Karaktären innefattar ju olika aspekter av våra liv, hur vi lever som människor och är trovärdiga inför omgivningen. Vill någon ta reda på  något om min karaktär bör man prata med hustrun, familjen, grannarna, närmaste vänner och medarbetare i den församling man är verksam i, och församlingar man varit verksam i. Karaktären och Andens frukt innefattar ju många olika aspekter av livsstilen. Något mycket grundläggande i kristen karaktär är till exempel ödmjukhet. Predikanter som blir så stora kändisar att de tappar ödmjukheten, de brister i karaktären och håller inte måttet. Hantering av pengar och ekonomi är naturligtvis en annan sådan viktig punkt. Jag känner dock inte alls Benny Hinn och har inte läst eller tagit del av de kritiska granskningar som har gjorts av hans karaktär och hur han hanterar pengar, så jag kan inte bedöma detta. Jag reagerade dock kraftigt på för en månad sedan att man kan åka jorden runt och predika för många miljoner, inklusive televisionen, och ha en så dålig relation med sin fru, så man blir chockerad när hon vill ta ut skilsmässa – vilket var min konklusion om skilsmässoinformationen på Hinns hemsida. Skulle någon ledare i en församling jag var pastor för, vara i liknande situation, skulle jag uppmana personen att kliva av från ledaruppdrag, tills man har klarat ut saker i sitt eget liv. Detta omdöme från min sida handlar dock bara om den information som har getts på Benny Hinns hemsida. Allt det övriga kring Benny Hinn kan jag inte bedöma, jag vet inte om det är skvaller och förtal, eller seriös kritik. Eftersom Hinn hittills har varit respekterad i ganska breda kretsar i karismatisk-pentekostal kristenhet, utgår jag dock ifrån att dessa saker är i ordning, men den ytterst begränsade information jag fick del av för någon månad sedan fick i varje fall mig att höja ögonbrynen. Det kan ju hända att jag tittar närmare under sommaren på de frågor som Hinn har kritiserats för.

4. Jag tror starkt på karismatisk kristendom med fokus på att Gud gör under, helande, profetia m.m. När Bibeln talar om det så betonas att det är tecken som ska följa dem som tror. Inte exklusiv lyxutrustning för några priviligierade predikanter. Gåvorna behöver alltid peka på gåvogivaren Kristus. Används gåvorna för att  rikta strålkastarljuset på oss själva blir det fel.

Jag och hustrun är i Schweiz några dagar för att hälsa på vår yngste son som studerar här. Noterar många inlägg om Gaza och Benny Hinn, har inte tänkt att fördjupa mig i den debatten utan det var bara en kort kommentar. Ber att få återkomma så snart som möjligt. Jag har viss internetuppkoppling här i Schweiz.

Två heta diskussionsfrågor senaste veckan har handlat om Benny Hinn som kommer till Livets ord, och Israels agerande i Gaza. Här är Dagens senaste Gaza-nyhet.

Tycker att det också vore intressant att diskutera vilka som kallas till de andra kristna konferenserna. Vilka kriterier ska man utgå ifrån? Vad kvalificerar en person till att bli kristen konferenstalare i Sverige? Har det en koppling till vad man har uträttat och vilken nivå av ledarskap man fungerar i, inom kristna sektorn? Har det att göra med talekonst, och en känsla av att en person är unikt smord att tala till en stor grupp människor? Eller handlar det om att man har ett unikt vittnesbörd och trovärdighet som kristen? Eller har det att göra med att man är kändis? Min känsla är att Ulf Ekman har ambitionen att ha en hög nivå på sina inbjudna gäster vid Livets Ords konferenser, det är oftast internationellt respekterade kristna ledare med mycket gott anseende i breda kretsar, och det är personer som har uträttat en hel del. Men hur som helst, Benny Hinn är kontroversiell, man bör dock komma ihåg att han är en mycket respekterad person i breda pingst-karismatiska kretsar i den internationella kristenheten. Det är lätt att vi småpredikanter sitter hemma och tycker en massa saker om predikanter som kan samla upp till en miljon personer på sina möten.

Men om jag nu ska vara en tyckande småpredikant, är jag mycket kritisk till när familjeliv, äktenskap och offentlig tjänst inte hänger ihop. Och jag är inte särskilt tilltalad av att helandet görs till show och kopplas för mycket till spektakulära plattforms-ministries. Men jag tycker också det finns skäl att kritisera de konferenstalare som inte ber för de sjuka. Man kan ju knappast anklaga Hinn för att vara kritisk till det karismatiska. När det gäller kritiken mot Hinn angående ekonomi och teologi, är jag inte insatt, så jag kan inte bedöma detta. Kristendom är dock mångmiljardverksamhet i USA, ska man kritisera kristna amerikanska ledare för att ta ut för hög lön, bör nog den kritiken riktas mot betydligt fler än  Benny Hinn.

Och vad ska man tycka om Israels agerande i Gaza? När man sitter och tycker hemma i sin fåtölj, så förundras man ibland över att Israel inte mer väger in PR-strategiska överväganden i sin militära ledning. Jag kan inte begripa vad man har vunnit militärt med sitt agerande i detta fall.

Samtidigt förundras man över ensididigheten och perspektivlösheten i debatten om Israel. Jag tycker att det är både hyckleri och dubbelmoral hos västvärldens ledare kring denna fråga. Samtliga västvärldens länder anser sig ha rätt att mycket strikt värna om sitt försvar och att ha enorma resurser för att skydda sina länder och invånare mot militära angrepp och hot mot ländernas medborgare. Det är dessutom ganska enkelt, som i Sveriges fall, eftersom vi inte är utsatta för några militära hot, och har inte varit det under många år. Israel är utsatt för hot och attacker ständigt, som är ljusår från vad de trygga och välmående västländerna lever med. Jag är övertygad om att om Sverige, eller Norge, eller England eller vilket land som helst i väst, utsattes för liknande hot, så skulle det krävas militära insatser, mobilisering, försvar, för att skydda de egna medborgarna. Tydligen har inte Israel den rätten.

Landet är utsatt för dubbla hot, dels Iran som upprustar på distans, dels Hamas, Hizbollah m.fl. som hotar Israel vid egna gränserna, och bland annat utsätter Israelerna för dagliga raketangrepp. Självklart kan man ha synpunkter på hur Israel försvarar sig, men det blir ju helt fel diskussion om man inte tar med i beräkningen hur totala hotbilden mot Israel ser ut.

Turkiet har gått hårt ut mot Israel. Hur har Turkiet själva behandlat kurderna, som egentligen är i liknande situation som palestinierna. Har Turkiet visat någon vilja att diskutera en självständig stat för kurderna? De hot Turkiet har varit utsatta för i kurd-konflikten är ju marginellt i jämförelse med de hot Israel har varit utsatta för. Jag tycker det är ett bra exempel på hyckleriet bland västländerna (inkl. Turkiet) i bedömningen av mellanösternskonflikten.

Den svenska kristenheten har oavbrutet gått tillbaka sedan fyrtiotalet. De flesta frikyrkor klarar i bästa fall av att ta hand om sina befintliga medlemmar och deras närmaste kontaktnät. En del klarar inte ens av det. En liten minoritet av dagens frikyrkoförsamlingar klarar av att bedriva evangelisation och mission i sitt närområde i egentlig mening, en mission som verkligen utbreder Guds rike och för nya människor till tro på Kristus. Svenska kyrkan är ett sjunkande skepp. I stora delar av Sverige existerar knappt någon gudstjänstfirande församling längre, och om den finns har den mycket hög medelålder. Det jag säger är inget löst tyckande, utan basfakta, jag brukar nämligen analysera kyrkstatistiken, och Evangeliska Frikyrkans statistik har jag mycket ingående kunskaper om.

Om vårt uppdrag bara handlade om att ta hand om befintliga kristna och skapa en verksamhet som håller deras tro vid liv, då hade vi inte behövt ägna oss åt församlingsplantering. Men om uppdraget är att nå hela svenska folket med evangeliet, från Treriksröset till Smygehuk, då är församlingsplantering en nödvändighet. Eftersom majoriteten av befintliga församlingar inte alls tar missionsuppdraget på allvar, så är det nödvändigt med nya församlingar som tar missionsuppdraget på allvar. Tror dessutom att många av befintliga församlingar saknar förmågan att kommunicera evangeliet till vanligt folk på ett begripligt och relevant sätt, och har en stil och ett tonläge som når fram till vår tids människor. Då handlar kyrkans överlevnad om att det skapas nya aktörer, nya kristna gemenskaper och församlingar som tar missionsuppdraget på allvar.

Församlingsplantering är också en nyckel för gåvoupptäckande och ledarutveckling. I Elimkyrkan i Stockholm grundande vi för några år sedan en etiopisk-eritreansk dotterförsamling som efter några år nu har 45 medlemmar. Den församlingen planerar nu att grunda två dotterförsamlingar, en i Addis Abeba, och en i Sundsvall. De tar missionsuppdraget på allvar. De söker nu ekonomiska understödjare för dessa projekt, det handlar bl.a. om att anställa pastorer att leda dessa två satsningar, du kan maila ybcstk@yahoo.com om du vill ha mer information och bli en månatlig understödjare.

Min pastor under senare delen av sjuttiotalet och början av åttiotalet, Kjell Sjöberg, gick då ut med en vision om att det behövs 20 nya församlingar i Stor-Stockholm. Idag är Stockholms folkmängd mycket större, och visionen behöver justeras uppåt, 50 församlingar som vi har gått ut med. I Elimkyrkan är vårt mål att grunda 10 församlingar närmaste 10 åren.

Inom Evangeliska Frikyrkan har vi pratat en del om församlingsplantering, och vi har satt upp specifika mål, men sanningen är att det är en liten grupp av entusiaster som ägnar sig åt att stötta och i praktiken grunda nya församlingar – trots detta tycks EFK vara etta i svensk kristenhet på detta område under senaste 20 åren. Den breda majoriteten och inte minst den breda majoriteten av större och etablerade församlingar tycks i praktiken vara ganska ointresserade. Men man kommer ingen vart genom att gnälla på dem som inte gör något på församlingsplanteringsområdet, det avgörande är att vi själva tar Guds kallelse på allvar i detta uppdrag.

Istället för att ägna oss åt internt navelskåderi och kvasiintellektuella teologiska grubblerier och även teoretiserande om församlingsplantering, behöver vi ägna oss åt att i Andens kraft gå ut med evangeliet långt utanför kyrkdörrarna, och presentera Jesus för vanligt folk, på ett sätt som är relevant, utmanar och väcker intresse -och leder till frälsning och omvändelse – och bl.a. grunda församlingar med dem som kommer till tro.

Idag hade vi gudstjänst i Elimkyrkan i Stockholm och det var jag som stod för predikan. Huvudbudskapet var att fortsätta satsa på församlingsplanteringar. Att en församling satsar på att grunda nya församlingar är lika naturligt som att föda barn. Predikan kan man lyssna på genom att klicka på www.elimkyrkan.org och sedan klicka till höger på nedladdningar och predikan 2010-05-30.

Ibland ställs frågan varför vi ska satsa på detta, det finns ju redan så många församlingar, varför inte satsa på dem. Men jag liknade församlingsplanterandet vid att skicka ut en fiskebåt till på havet, där det finns mycket fisk. Befintliga fiskebåtar täcker inte in alla delar av havet och alla sorts fiskar. Det behövs många fler fiskebåtar.

En annan bild, som jag inte använde i predikan, men som är relevant, det behövs många restauranger, när det finns mycket folk i en stad. Olika restauranger kan komplettera varandra, folk har olika smak och plånböcker.

De befintliga församlingar uppfyller oftast varken missions- eller evangelisationsuppdraget, de flesta människor får inte höra evangeliet om Jesus på ett trovärdigt och begripligt sätt – det visar all kyrkstatistik i Sverige. Då behövs nya initiativ.

Församlingsplanteringar frigör kreativitet, nytänkande, och gör människor engagerade. I församlingar med ett antal hundra medlemmar, är minst hälften mycket passiva medlemmar, i varje fall i statistiska genomsnitten. I ett litet församlingsgrundarteam är det omöjligt att vara passiv. I församlingsgrundande måste man också hitta vägar för mission och evangelisation och nå nya människor, annars fungerar det inte. En etablerad församling kan existera utan att man vinner några människor, men det kan inte en ny församlingsplantering.

I Elimkyrkan har vi startat upp tre församlingsplanteringar de senaste fem åren. Nu har vi idéer och delvis planer på 7-8 nya församlingsplanteringar. Två av dem är dotterförsamlingar till vår etiopiska och eritreanska församling på 45 medlemmar, de planerar för att starta församlingar i Addis Abeba och Sundsvall.