Fredagkvällen ägnade jag åt Ungdomskyrkan Konnekt. Som vanligt drog vi iväg till Tantolunden och bjöd ungdomarna på pannkakor som vanligt, vi bad för flera ungdomar och pratade med dem om tron på Jesus. Hade bland annat bra samtal med två grabbar från ett stort hårdrocksgäng, som mycket aktivt funderade över tron och Bibeln och har delvis läst lite i Bibeln på egen hand, men helt utan kontakter med kyrkor. De var intresserade av att börja en Alpha-kurs till hösten för att få veta mer om kristen tro. En kille drog upp en stilett och höll mitt framför ansiktet på mig en stund, så det gäller att inte vara för skraj, men det gick bra. Men hade jag det minsta lilla provocerat honom vet jag inte hur det hade gått, han var rejält påverkad.

Jesus kallar oss att gå ut med budskapet, vi är sända ut i världen. Inte som besser-wissers eller översittare utan som vittnen, som ödmjukt och i kärlek till alla människor berättar om vår tro och upplevelse av Jesus. Söndag 11.00 är det som vanligt gudstjänst i Elimkyrkan (sommartid) och det blir Martin Wärnelid som predikar, och börjar vår nya predikoserie över Filipperbrevet.

Vi som något problematiserar kring ståhejet kring princessbröllopet är tydligen trötta, griniga, bittra, gnälliga, sura. Jaha.

Men nu känner jag att jag inte orkar sopa det under mattan längre, eller gå som katten kring en het gröt. Nu kommer jag ut, jag lägger korten på bordet och säger som det verkligen är. Varför tissla och tassla, och säga saker och ting underförstått. Jag har aldrig avslöjat detta offentligt. Men nu orkar jag inte vara tyst längre, och säga som det är, jag är sådan.

Jag är republikan.

Jag har nog alltid varit det, det är inget jag har kommit på nu. Jag vet inte om det beror på gener, arv, personligt ställningstagande, men jag är det. Och jag tycker framförallt att det är ingen teologisk-kristen fråga, utan en fråga som handlar om politisk övertygelse.

När detta väl är sagt, lovar jag att vara tyst i denna fråga, jag ska inte gnälla något mer på kungahus och prinsessbröllop. Det finns oändligt mycket viktigare frågor att skriva om.

Jag bor i en belägrad stad. Gata för gata spärras av. Kravallstaketen sätts upp här och där. Ett pansarfartyg åker fram och tillbaka på Nybroviken, medan polishelikoptrarna fyller luften. Kavalleriet marscherar taktfast på gatorna. Busstrafiken stängs av. Framkomsten mot Arlanda begränsas, när dignitärerna och  den hyperrojalistiska överklassen ska transporteras. Min svärmor som idag skulle ta sig hem till Skellefteå via Arlanda, hon kunde inte åka buss, den var inställd. Hon kunde inte åka vanlig taxi och färdtjänst, för den var öronmärkt för dignitärerna som väller in. Alla vi ”small people” (som BP-ordförande Svanberg kallar oss för) trängs tillbaka, trängs undan, vi ska vara bakom kravallstaketen, vi är förbjudna att köra bil i centrala Stockholm. Vi har till och med svårt att ta oss fram till fots. Aristokratin är på frammarsch, överklassen och de besuttna klasserna breder ut sig, avspärrningarna tilltar, medan vi bland den breda massan trängs undan och förväntas glatt stå och vinka bakom staketen, på behörigt avstånd, övervakade av poliserna, militären och helikopterna.

OBS! – detta var ironi, men innehåller ett korn av sanning, jag är ganska irriterad över den begränsade framkomligheten i mina drömmars stad. Jag nästan kan identifiera mig med Strindberg. Den marxistiska retoriken tycker jag är riktigt adekvat i dessa dagar.

Käre Åke Bonnier!

Tack för att du tar dig tid med att kommentera både mitt blogginlägg och min och Sturmarks artikel i Svenska Dagbladet. Låt mig få kommentera dina synpunkter.

Min och Sturmarks artikel var framförallt en kritik mot grundlagens utformning och dess religionstvång. Du skriver att det var hovets önskan att behålla den gamla utformningen med kopplingen till den evangeliska lutherska tron. Men hovet bestämmer inte grundlagen, de kan möjligtvis vara en remissinstans i en sådan diskussion, det bör helt och hållet vara den folkvalda riksdagens avgörande.

Varken jag på min blogg eller vår SVD-artikel diskuterar kungafamiljens tro. Jag känner ingen av dem, och har inte träffat dem, så jag har ingen anledning att ha någon uppfattning i den frågan. Tycker dock att det är framförallt drottningen som har gett uttryck offentligt för en kristen tro.

Du tar också upp frågan om varför vi kallar vigselgudstjänsten i Storkyrkan för ”tillställning” och varför jag använder begreppet Statskyrkan om Svenska Kyrkan.

Jag tycker att det är viktigt att det även från kristet håll förs fram någon form av problematisering och diskussion av upplägget av kronprinsessans bröllop. Vi vet alla att den formella statskyrkan avskaffades för 10 år sedan, men upplägget av bröllopet uttrycker ändå en tydlig sammanblandning av officiell kyrka och statsmakt. Det känns nästan som att Svenska kyrkan aktivt använder den här typen av arrangemang för att förstärka sin särställning som Sveriges kyrka. Hade arrangemanget varit genuint ekumeniskt hade jag inte haft några invändningar. Och hade arrangemanget varit lokalt och de präster som faktiskt känner kungafamiljen varit involverade kunde man också förstå greppet. Men att vigselgudstjänsten leds av ärkebiskopen tycker jag ger en image av statskyrka, Svenska kyrkan visar här en unik särställning i förhållande till statsmakten. Men det är min personliga uppfattning, och man kan säkert uppfatta saken på andra sätt.

Att vi kallar vigselgudstjänsten för ”tillställning” – jag ser ordet tillställning som ett neutralt ord, inte negativt värdeladdat. Samtidigt markerat ordet en viss distans till upplägget av arrangemanget. För mig som frikyrkomänniska med rötter i den radikala baptismen och den radikala pingströrelsen, hela upplägget med glitter, prål, lyx, prakt, överklass, biskopsskrudar, – upplägget andas mycket mer av överklass, nykonservatism, personfixering, personglorifiering – än en äkta gudstjänst. På den punkten kan man uppenbarligen också ha olika uppfattningar, men för mig blir upplägget stötande och det känns som att det ligger ganska långt från den enkla typ av kristendom för vanliga svaga människor som jag lever i och står för.

Jag följer också media inför bröllopet och jag bor precis bredvid ett av stråken som brudparet ska passera på lördag. Den persondyrkan, lyxkonsumtion och överklassfixering – som exploderar vid denna typ av arrangemang, jag kan inte se det som annat än nykonservatismens frammarsch, och när Svenska kyrkan aktivt gör sig som ett centrum i hela arrangemanget, så kan jag inte tolka det på annat sätt än att de konservativa institutionerna är på frammarsch. Rejäl frammarsch. Jag är något bekymrad över att det knappt finns några i svensk kristenhet som vill problematisera detta.

Nu har visst mina filttofflor åkt av.

Åke, jag uppskattar dig och ditt tonfall. Låt oss följa honom. Men hade jag haft ditt jobb hade jag nog mer kritiskt reflekterat över helhetsarrangemanget kring vigselgudstjänsten på lördag.

Broderligen,

Stefan Swärd

Bäste Stefan, jag väljer att kommentera också på Din egen blogg. När det gäller att ta Dig i örat var det inte det jag var ute efter utan snarare reagera på det ord som Du slarvigt nog använde om den gudstjänst med förbön, textläsningar, psalmsång etc. som vi ska fira i Storkyrkan på lördag kl 15.30. Du kallade den “tillställning” och oavsett vad SAOL och andra skriver om det ordet har det i detta sammanhang en nedsättande klang. Jag har svårt att tro att gudstjänster i Elimkyrkan är något annat än gudstjänster. Åtminstone vill jag inte tro det tills Du eller någon annan bevisat motsatsen. Låt oss använda rätt ord och rätt definitioner om varandras gudstjänstfirande.

Statskyrkosystemet upphörde vid årsskiftet 1999-2000. Att kalla Svenska kyrkan för en stadskyrka är därför också felaktigt. Svenska kyrkan är liksom andra kyrkor i Sverige ett enskilt trossamfund även om vi, dessvärre, fortfarande har i ramlagstiftning att hålla oss till som säger att vi ska vara evangelisk lutherska, demokratiska och rikstäckande.

Tro det eller ej, men vår kungafamilj vill ha en kyrklig vigsel därför att de är kristna. Hur mycket de tror, hur ofta de går i kyrkan, hur ofta de ber, hur ofta de tar emot nattvarden, hur ofta de läser i Bibeln är inte min sak att ha åsikter om. Och ingen annans sak heller.

Det var, som jag skrev, hovets önskan att det skulle ligga i grundlagen att kungafamiljen (kungen och hans barn) ska tillhöra den evangelisk lutherska bekännelsen. Sedan 1593 är vi ju en av de reformatoriska kyrkorna i världen. Det var då vi antog de 3 gammalkyrkliga symbola (de tre trosbekännelserna och Augsburgska bekännelsen) Den sistnämnda ska naturligtvis tolkas in i vår samtid (vilket kyrkoordningen påminner oss om) vilket innebär att påveattackerna etc, etc är otidsenliga och inget vi idag står bakom.

Att vi på lördag har 3 biskopar och en domprost som leder gudstjänsten beror på att ärkebiskopen alltid är involverad i kungliga vigslar, överhovpredikanten är kungafamiljens själasörjare, jag själv känner brudgummen sedan många år och har också mött bruden ett antal gånger. Att biskopen i Lund är med beror också på att det är viktigt med en kvinna vid altaret och inte bara tre män. Därför valde man den biskopsvigda kvinna som varit längst i tjänst. Vår uppgit är att leda bön och allt det andra som ingår när vi firar denna typ av gudstjänster. Svenska kyrkan är en episkopal kyrka med rik liturgi. Vi blev inte så refor,merade som vår tyska systerkyrka utan har behållit mycket av den katolska traditionen. Jag kan förstå att det kan kännas lite annorlunda när man står i det mer kongregationalistiska sammanhanget. men någon allians mellan en “statskyrka” och kungahus finns det inte. Att överklassen kommer till kyrkan denna dag kanske inte är så konstigt. Många av dem går dessutom säkert i kyrkan i andra sammanhang. Stefan, låt oss inte döma! Det var visst någon som sa det…

Låt oss följa Honom!

Vänliga hälsningar

Åke Bonnier

Jag har suttit i tidningen Dagens styrelse i tio år och där representerat en av de största ägarna, nämligen Evangeliska Frikyrkan. Under de flesta av dessa tio år var Daniel Grahn chefredaktör, på slutet kom Elisabeth Sandlund in i det uppdraget. Daniel Grahn lyfte vid ett antal tillfällen upp i styrelsen känsliga och besvärliga frågor han hade att hantera som chefredaktör. Vid ett tillfälle var jag med och mötte representanter för EKHO tillsammans med Daniel för att just diskutera frågan om annonsering.

Tänkte skriva ett blogginlägg till försvar för Elisabeth Sandlund och Dagens ledning, behöver först bara titta lite närmare på kritiken mot dem. Återkommer så snart som möjligt.

Domprosten Åke Bonnier tar mig rejält i örat för debattartikeln ihop med Sturmark. Det känns ju nästan hedrande att bli uppläxad av domprosten. Tycker dock inte att han har några sakargument att komma med. Tycker mest att konservatismen är på rejäl frammarsch med en förnyad allians av kungahus och statskyrka. Biskopsskrudar, aristokratin, kungahuset, med överklassen på första parkett i samband med prinsessbröllopet – det blir i varje fall inte den typ av kristendom som jag ägnar mig åt. Men Bonnier gillar det uppenbarligen. Lite lagom dos  kristendom har ju den svenska överklassen velat ha senaste 800 åren, och det gäller tydligen fortfarande.

Bloggaren Apg29, Christer Åberg, tar mig i örat för att jag skriver ihop med Sturmark. Men för mig är det helt odramatiskt. Jag har aldrig varit någon professionell pastor som har suttit inlåst på en kyrkexpedition. Jag är utbildad vid en helt ateistisk miljö vid Stockholms universitet, inte vid något teologiskt institut. Jag har levt med, och jobbat ihop med ateister hela mitt liv, jag har aldrig bott i bibelbältet. Jag tycker också att det är viktigt att kristna ledare rör sig i det offentliga rummet långt utanför kyrkportarna, och i den offentliga debatten skapar man ständigt olika allianser beroende på vilken fråga det gäller. Nu råkade jag och Sturmark hitta en fråga där vi hade samma uppfattning, och vi tyckte båda att det var odramatiskt att vi skrev några rader ihop.

 

Noterar att tidningen Dagens chefredaktör Elisabeth Sandlund har hamnat i blåsväder för att ha stoppat en annons från EKHO. Och bloggvärlden och media rasar som väntat. För dem som har Bibeln och kristna traditionen som riktmärke är beslutet inte särskilt kontroversiellt, den kristna kyrkan har i 2000 år hävdat tydliga normer på samlevnadens och sexualitetens område. Reaktionerna på Elisabeths beslut är naturligtvis helt förutsägbara. Jag tar för givet att ledningarna för tidningen Dagens ägarsamfund aktivt backar upp henne offentligt, de som har utsett henne till chefredaktör. Hittills verkar det vara dödstyst från det hållet men jag kanske har missat något.

Idag sticker jag ut hakan rejält. Skriver ihop med Sveriges mest välartikulerade ateist, Christer Sturmark, i Svenska Dagbladet. Så nu räknar jag med att hamna i blåsväder. Hur kan baptist- och EFK-pastorn i Elimkyrkan i Stockholm göra ett ustpel med Sveriges ärkeateist? Här är artikeln.

Svaret är kort och gott att vi har hittat en fråga där vi har samma uppfattning. Jag gillar inte att kronprinsessan Viktoria bryter mot grundlagen om hon skulle vilja bli medlem i Elimkyrkan på Östermalm. (för att undvika alla missförstånd, det är inte aktuellt, jag diskuterar principer) Sturmark vill att hon inte ska bryta mot grundlagen om hon blir medlem i hans organisation, Humanisterna. Och så tycker vi båda att religionsfriheten även ska gälla kungahuset.

Jag är inte heller någon anhängare av allmän konservatism, som det råder yra omkring i dessa dagar. Jag är gärna konservativ när det gäller att slå vakt om sådant som Bibeln tydligt säger, och som jag tror Gud har instiftat, som till exempel äktenskapet.  Men när det gäller statsskicket tror jag på rationella och moderna lösningar, och tycker att det är helt otidsenligt att statsinstitutioner ska gå i arv. Den konservatism som i dessa dagar framkommer i fokus på Svenska kyrkan gillar jag inte heller, den gamla statskyrkan återuppstår med kronprinsessans bröllop. Biskopsskrudarna står i kö när brudparet ska välsignas, också en gammal relik från ett förlegat enhetssverige. Jag gillar inte heller bilden av kristendomen som uppstår kring detta bröllop, kristendom uppfattas som pompa och ståt, överklass, dignitärer, biskopsskruder – det är ljusår från den kristendom som jag står för – en kyrka och en tro för vanligt folk. Eftersom detta bröllop blir den viktigaste gudstjänsten i år för många svenskar, tycker jag att den kommunicerar helt fel bild av kristna tron.

Mitt radikala förslag var häromåret att kronprinsessan borde gifta sig hos EFK-församlingen Rinkeby Internationella församling för att bryta med det förlegade statskyrkomonopolet. Då skulle man kommunicera vad kristna kyrkan är i Sverige idag, och vad verklig kristendom är. Men det är uppenbarligen ingen som har brytt sig om mitt förslag.

Antalet pingstvänner har ökat 4 personer under år 2009. Nettotillväxten totalt för 475 församlingar. Att detta skapar en rubrik, säger en del om tillståndet i svensk kristenhet.