Det är full fart i Almedalen och Visby. En fascinerande tillställning. Förutom dagens politiska tal som är huvudattraktionen, är det cirka 1300 seminarier och minikonferenser som ordnas i Visby under dessa dagar. Alla seminarierna är öppna och gratis och vem som helst kan gå in och lyssna, och ministrar, företagsledare, organisationsproffs och en massa konsulter samsas med en massa vanligt folk. Söndagkvällen höll statsminister Reinfeldt talet och han var ovanligt uppslupen och ledig i sitt sätt för att vara han. Tyckte dock att han ägna för mycket tid åt att raljera över den politiska oppositionen. Och plånboksfrågorna dominerade helt i Reinfeldts tal, vi fick en grundlig genomgång i alla högre skatter vi får om socialdemokraterna med partners vinner valet i september. Ikväll blir det vänsterledaren Lars Ohly som håller talet. Vill man träffa en partiledare eller annan ledande politiker är Almedalsveckan årets bästa tillfälle.

Bland de 1300 seminarierna finns det ett visst kristet utbud, tidningen Dagen ordnar ett omfattande utbud i samarbete med Frälsningsarmén, Svenska Kyrkan ordnar vissa aktiviteter, och Svenska Evangeliska Alliansen och Claphaminstitutet utmanar alltså Humanisterna till debatt på torsdag eftermiddag.

Nu har jag åkt till Almedalen på Gotland för att vara med i stort sett hela Almedalsveckan. Eftersom alla båtar och flyg till Gotland var fullbokat under söndag-måndag, var jag tvungen att ta båten från Nynäshamn klockan 04.50 söndag morgon, med tillhörande båtbuss klockan 03.05 från centrala Stockholm, så det blev en någon kort natt. Ikväll ska statsminister Reinfeldt hålla talet.

Jag kommer att som konsult och statsvetare bevaka och skriva om energi- och klimatpolitiska debatterna här. Jag kommer dessutom att vara moderator vid debatten mellan kristna organisationer och företrädare för humanisterna, den debatten blir på torsdag eftermiddag.

Har en krönika i kristna tidningen Världen Idag om att vara kristen förälder. Att som kristen förälder kunna föra sina egna barn till tro på Kristus är en stor utmaning. I krönikan ger jag några korta ord på vägen. Generellt sett har vi misslyckats med detta i svensk kristenhet under flera generationer, och det är en viktig anledning till varför frikyrkan har minskat i medlemsantal. Jag pekar i krönikan på att engagemanget för uppväxande barn och ungdomar i församlingen, behöver bli en gemensam angelägenhet. Och den kristne föräldern som misslyckas ska inte ge upp eller bli modlös, det är en av de saker jag stryker under i krönikan. Jag pekar på att jag nyligen mötte en nyfrälst 68-åring som var ett gammalt bönebarn som lämnat kyrkan i övre tonåren, men nu kommit tillbaka till både Jesus och församling, och blivit en brinnande och djupt engagerad kristen.

En iakttagelse jag har gjort i arbetet med ungdomskyrkan Konnekt är att Sverige är fullt av oroliga tonårsföräldrar – det nämner jag också om i krönikan. Men oro räcker inte, och löser inga problem. Det behövs något mer.

En orolig kristen förälder, blir inte heller något bra exempel för sina barn. Vi för dem inte till tro på Jesus genom oro, manipulation och modlöshet. En tro som bär, genom allt, och över allt, den blir mer smittande.

Vad tycker bloggläsaren, och vad är dina erfarenheter, som kristen förälder, i mötet med kristna föräldrar, eller som barn till kristna föräldrar?

Har delvis semester den här veckan så det blir lite till och från med bloggandet. Håller mig dock i Stockholmstrakten så det blir inga extravaganta övningar.

Ska skriva ihop en krönika för tidningen Världen Idag, som jag tror publiceras på fredag. På Söndag morgon reser jag till Gotland och Almedalsveckan, där jag bland annat ska leda debatten mellan kristna företrädare och ateisterna, de kristna företrädarna blir Tuve Skånberg direktor för Claphaminstitutet, och Stefan Gustavsson, Evangeliska Alliansens generalsekreterare. Ateisterna företräds av Christer Sturmark och Humanistens chefredaktör Sara Larsson. Debatten är öppen för allmänheten, och kommer att hållas på högskolan på Gotland, på torsdag 8 juli 16.30.

Betraktar kungahusdebatten som avslutat men kan ändå inte låta bli att länka till domprosten Åke Bonniers slutinlägg i debatten, på hans blogg. Hans argument är kort och gott att jag är nog innerst inne är lite avundsjuk över att jag inte fick vara med och tjänstgöra vid kronprinsessans vigselgudstjänst.

Nu ska jag vara klok. Jag säger ingenting. Ska jag bemöta Bonnier är risken stor att jag totalt trampar i klaveret. Jag har insett att ett av de snabbaste sätten att skaffa sig ovänner och motståndare i Sverige är att börja problematisera om kungahuset.

Sverige är ett ganska konservativt land, även om vi har svårt att erkänna det.

Jag är ganska trött på debatten om kungahuset, och jag lovar att jag ska göra mitt yttersta för att inte komma in på ämnet igen. Jag har dock fått frågor här på bloggen om varför jag föredrar rebublik framför monarki. Jag vill ge några skäl till detta – mycket kortfattat.

1. Frågan är helt irrelevant ur teologisk-kristen synvinkel. Bibeln förordar inga exakt Gudagivna modeller för hur ett land ska styras. Däremot finns det en antydan om från Gamla Testamentet att Gud inte gillade att folket ville ha en kung som alla andra länder, Gud ville vara deras kung.

2. När Bibeln talar om överheten som vi ska respektera så handlar det om den faktiska verkställande, dömande, lagstiftande och skatteindrivande makten. Det svenska kungahuset har inga formella maktbefogenheter så det kan knappast räknas till det som Bibeln kallar för överhet.

3. Om vi sneglar västerut och hur USA utformade sitt statsskick när Amerikans Förenta Stater växte fram, så var det två saker man var mycket bestämda på att man inte vill ha i USA, kung eller kejsare, och statskyrka. Man menade att båda dessa institutioner bara skapat ett elände i Europa. Framförallt hade dessa institutioner förtryckt vanliga människor, och det villa man slippa i det nya landet. Därför har USA varit mycket striktare med religionsfriheten än vad Europa har varit, och därför har man varit striktare med sin politiska maktdelningslära, för mycket makt ska inte samlas på en person eller institution. Därför får amerikanske presidenten t.ex. bara ha sitt ämbete i max 8 år, till skillnad mot den gamle Europeiska kungen vars tron gick i arv från generation till generation. USA skiljer ju strikt på presidentens verkställande makt, kongressens lagstiftande makt och domstolarnas makt.

4. De europeiska länderna har också moderniserats och demokratiserats efter hand och demokratin har dominerat sedan 10-talet, med en rejäl svacka under 30- och 40-talet. Demokratin bygger på principen att man kan inte ärva sina ställningar och befogenheter, makten ska granskas och stå under ansvar, och det är folkliga val som ytterst avgör vilka som ska regera. Monarkin passar inte in i ett sådant system. Vissa europeiska länder har dock valt att behålla monarkin som en symbolisk och representativ roll. Det svenska kungahuset har dock inga befogenheter, i vissa andra länder har kungen/drottningen fortfarande vissa statsrättsliga befogenheter, som t.ex. i Storbritannien, Danmark, Spanien etc.

5. Eftersom det svenska kungahuset inte har några formella befogenheter, tycker jag att det är ologiskt att de fortfarande har en officiell roll i den svenska staten. De begränsade politiska uppdrag som kungen kan ha, har i det svenska systemet riksdagens talman. Talmansfunktionen är dock så pass vag så därför tycker jag att det är bättre att ha en folkvald president som fyller dessa statschefsfunktioner, vid sidan om regeringen och statsministern.

6. Presidentstyre kan tillämpas på olika sätt, Island har en mycket svag president, den påminner om kungen i vissa europeiska länder, Finlands president har mycket mer att säga till om, framförallt inom utrikespolitiken. I USA är det presidenten som leder den verkställande regeringsmakten, och där har presidenten en helt annan ställning. En svensk president borde ligga någonstans mitt emellan Island och Finland, en för stark presidentmakt skulle för mycket klampa in på regeringens område. En för svag president som bara klipper snören och visar upp sig, blir ganska meningslös.

7. Det är orimligt att i moderna demokratier att personer ärver sina officiella uppdrag. Man ska utväljas till detta på grund av kompetens och förmåga. Det är också orimligt mot enskilda personer att de föds till statsrepresentativa funktioner. Inte ens familjeföretag tillämpar sådana principer när man genomför generationsväxlingar.

8. Tycker därför att kungahuset är en gammal konservativ rest från svunnen tid, och tycker att de statsrepresentativa funktionerna mycket bättre skulle kunna utföras av en folkvald president. Det är den allmänna uppfattningen hos personer som försvarar moderna liberala demokratier.

9. Eftersom det inte finns något folkligt stöd för att avskaffa kungahuset, så får det vara kvar, det är inget politiskt block eller parti som vill driva på en förändring i detta, trots att en bred majoritet i riksdagen vill införa republik. Tror också att kronprinsessan Viktoria har betydligt större förutsättningar att sköta de statsrepresentativa funktioner på ett betydligt bättre sätt än nuvarande kung. Hon kommer att sköta jobbet bra, men jag hade föredragit att hon hade kunnat väljas till uppdraget.

Jag skriver tillsammans med Christer Sturmark i Svenska Dagbladet idag igen. Det är slutrepliken i debatten om religionsfriheten och kungafamiljen. Vi för fram två synpunkter, dels att grundlagen ska vara neutral ur religiös synvinkel. Och sedan kritiserar vi upplägget av kronprinsessans bröllop vilket vi tyckte för mycket andades statskyrkans comeback.

Det anmärkningsvärda är att vi är helt överens om det vi skriver, fastän vi har olika skäl till detta.

En anledning till att jag är så emot statskyrkosystem och en officiell kyrka, är att ett sådant system uppenbarligen bidrar till snabb avkristning. I USA där man konsekvent tagit avstånd från statskyrkosystem och där man tydligt markerat religionsfrihet från statens bildande 1776, utan någon preferens för någon kyrka,  där blomstrar kristendomen, och 40-50 procent av alla amerikaner är med i och engagerade i en kyrka. I Sverige är det ett par procent.

Vi kristna kan aldrig uppträda trovärdigt i debatter om religionsfriheten om vi samtidigt vill främja Svenska Kyrkans särställning i utformningen av svensk grundlag.

Jag har självklart inget emot att kronprinsessan gifter sig i en kyrka, med en kristen vigselgudstjänst, men det är inte det debatten handlar om. Även om man kan uppskatta de kristna inslagen i denna typ av bröllop, så är jag inte säker på att kristna tron kommuniceras på ett bra sätt när det så starkt förknippas med överhet, stat, makt, elit, prål, lyx, det var ju endast en massa dignitärer som fyllde Storkyrkan vid denna gudstjänst, det är inte uttryck för kristen etik och kristendomens själ. Det var väl Daniel Westlings anhöriga som var det vanliga folket.

Jag hoppas att jag ska slippa säga något mer i denna fråga, då man bara får en massa skäll från alla håll. Men vi får se. Motvind inspirerar och brukar i regel stärka ens uppfattningar, det har det gjort i detta fall.

Det blev en omfattande debatt med anledning av mitt försvar för Elisabeth Sandlund. Det jag försökte säga var att beslutet var korrekt och logiskt utifrån den bibelsyn och hållning som finns till kristen tro som bl.a. uttrycks i Lausannedeklarationen och som blev teologiska riktmärket för tidningen Dagen när ägandet breddades för drygt 10 år sedan. Andra förhållningssätt är naturligtvis möjliga, Svenska kyrkan har ju en annan syn till exempel. Många präster och grupper i Svenska kyrkan, bland annat Oas-rörelsen, delar dock den teologiska grundsyn i denna typ av frågor som präglar tidningen Dagens ägarsamfund.

Mitt blogginlägg gav ingen heltäckande bild av en evangelikal äktenskapssyn och sexualsyn. Självklart talar nya testamentet om både celibat och om utvidgade hushåll och vad vi skulle kunna kalla för storfamiljer. Jag kan dock inte se att Nya testamentet talar om den äktenskapliga relationen som något annat än för en man och en kvinna.

För att byta ämne – det är spännande med fotbolls-VM. Och eftersom Sverige inte är med behöver det inte vara så ångestladdat att titta på matcherna. Kan ni gissa vad jag har för favoritlag. Brasilien. De har alltid spelat en fantastisk fotboll och får hela tiden fram nya världsstjärnor. Hoppas de vinner.

Både jag och hustrun jobbar denna vecka, så vi är inte på Torpkonferensen, eller någon annan EFK-konferens heller. Man behöver komma ihåg att Torpkonferensen är en av ett antal EFK-konferenser under midsommarveckan och midsommarhelgen. Torp är i det avseendet ingen samlande samfundskonferens, utan tanken är att det ska vara en öppen och allkristen konferens. Men Torp är den i särklass största EFK-konferensen under midsommarveckan.

Elisabeth Sandlund har hamnat i rejält blåsväder därför att hon har vägrat att ta in en annons från en organisation som heter EKHO i tidningen Dagen. Jag skriver det här för att försvara Elisabeth och hennes beslut.

Först några bakgrundsfakta. Det finns två olika organisationer för kristna homosexuella, som har helt olika hållning. Den ena är EKHO, med förankring inom framförallt Svenska Kyrkan och Missionskyrkan. Den har tagit ställning i den teologiska frågan, och menar att utlevd homosexualitet är helt förenligt med kristen tro. Den vill uppmuntra den kristne homosexuella att ”komma ut”. Den andra organisationen är Medvandrarna, som har en tydligt evangelikal inriktning. Där menar man att den utlevda homosexualiteten är synd, och man vill stötta kristna homosexuella att inte leva ut sin homosexualitet, utan vill genom förbön, själavård, och personligt stöd stötta den troende personen som brottas med sin homosexuella läggning. Det som är bra med Medvandrarna är att man lyfter fram frågorna, och man pekar på att det finns en hel del kristna som brottas med frågor som gäller den homosexuella läggningen.

Medvandrarnas hållning tycker jag är mycket bättre än en traditionell kristen hållning som bara fördömer och förnekar att kristna kan brottas med homosexualitet. Det går knappast att hävda att Medvandrarna är homofoba.

Dessa två organisationer står för helt olika linjer, och vad jag förstår tar man helt avstånd från varandra. Det är helt oförenliga synsätt.

Den andra frågan handlar om annonser. Jag har suttit i tidningen Dagens styrelse i tio år, och jag vet att det finns restriktioner för annonser i tidningen Dagen. Ett exempel är att man inte tar in alkoholannonser. Vi kristna är inte överens i frågan om man ska vara helnykterist eller inte. Bibeln tar tydligt avstånd från alkoholmissbruk, men enligt min mening försvarar den inte helnykterheten. Av sociala skäl och av hänsyn för dem som har missbruksproblem, väljer många kristna att helt avstå från alkohol, men det är knappast en fråga som handlar om synd, teologi eller något sådant. Elisabeth Sandlund skulle inte godkänna en alkoholannons, det skulle inte heller tidigare chefredaktören Daniel Grahn göra – det skulle vara stötande för många läsare och krocka med tidningens värdegrund som innebär ett avståndstagande mot missbruk. Det går att ge ett antal exempel på annonser som inte skulle tas in. Att inte ta in en annons är i och för sig ingen stor fråga, eller ett kontroversiellt beslut. En chefredaktör har all rätt att inte ta in en annons som inte stämmer med tidningens policy och värdegrund.

Nu handlade det om en annons från EKHO. För cirka fyra år sedan, då jag satt i tidningen Dagens styrelse, var jag med vid ett möte då jag som styrelseledamot och dåvarande chefredaktören Daniel Grahn mötte representanter för EKHO. Vi hade ett bra möte då vi ganska rakt och öppet kunde diskutera frågorna. Vi diskuterade de olika synsätten i förhållande till homosexualiteten, som EKHO respektive Medvandrarna står för, och visade på att Medvandrarnas synsätt är den hållning som gäller för kristna samfund som utgår från Lausannedeklarationen, och som har en evangelikal grundsyn. Men vi hade ett bra möte där vi öppet kunde diskutera frågorna och redovisa våra ståndpunkter. Daniel Grahns slutsats var att det inte var möjligt att ta in en annons från EKHO i tidningen Dagen.

Det som kännetecknar en evangelikal kristen är att man söker i Bibeln som utgångspunkt för hur man ska ställa sig i en fråga och hur man ska leva som kristen. När det gäller sex och samlevnad har jag utifrån 40 års aktiva bibelstudier inte lyckats komma fram till en annan kristen etik att sex är en gåva från Gud, men Guds tanke och plan är att den ska utövas inom ramen för ett troget äktenskap. En katolik lägger också stark tonvikt vid kyrkans tradition, och kommer därigenom fram till exakt samma slutsats som en evangelikal kristen. En ortodox kristen lägger också stor tonvikt vid kyrkans tradition och kommer också fram till samma slutsats.

Studerar man Nya Testamentet så finner man att de sexuella synderna inte är några bagateller. Paulus skriver i 1 Kor 6: ”Fly bort från otukten. All annan synd som en människa begår är utanför kroppen, men den otuktige syndar mot sin egen kropp. Eller vet ni inte att er kropp är ett tempel åt den helige Ande, som bor i er och som ni har fått av Gud, och att ni inte tillhör er själva”. Otukt står som en bred samlingsterm i Nya Testamentet om olika varianter av utomäktenskaplig sex.

Enligt min mening är det oförenligt med min Bibelsyn att stötta ett EKHO-läger. Om vi bara begränsar oss till ämnet sex och samlevnad så skulle det vara oförenligt att stötta alla former av läger som uppmuntrar människor att leva på annat sätt än det vi tror att Gud har tänkt sig (alltså uppmuntra till utomäktenskaplig sex). För en kristen är inte tidsandan eller opinionen det vägledande, utan Guds Ande och Bibeln. Jag tycker också att det är bra att katolska kyrkan och de ortodoxa kyrkorna även lyfter in den kristna traditionen, som kan vara vägledande i vårt sätt att tolka Bibeln.

Nu lever vi i en kultur som sedan sextiotalet har varit ganska sexliberal. Det präglar människors värderingar och livsstilar. Den kristna kyrkan lever i denna världen, och möter människor som är präglade av tidsandan. Här har vi den stora pedagogiska uppgiften att förklara och försvara en kristen syn. Vi måste möta alla människor med respekt och kärlek, även när de inte alls lever enligt kristna ideal. Men i den kristna kyrkan måste vi vara tydliga med var vi står och hur vi undervisar och vägleder. Tyvärr har stora delar av den ganska mediokra kyrkan i Sverige i god pastor-Jansson-anda mer anpassat sig efter tidsandan, än att klart och tydligt predika Guds ord på samlevnadens område.

Tidningen Dagen har historiskt stått för en tydlig bibelcentrerad hållning i samlevnadsfrågor. När tidningens ägande breddades i slutet av nittiotalet slogs fast Lausannedeklarationen som en gemensam värdegrund. För evangelikala kristna runt om i världen är denna grundsyn på sex och samlevnad näst intill självklar. Med den utgångspunkten kan det vara helt riktigt att inte ta in annonser från en organisation som verkar för en helt annan agenda.

Det handlar inte om rädsla för ämnet homosexualitet eller något annat ämne som gäller sex och samlevnad. Det handlar inte om att ta avstånd från människor, och inte respektera dem. Det handlar bara om en enda sak, att jag är övertygad om att Gud vill att jag som kristen ska leva på detta sätt, att det finns en norm att utgå ifrån. Och i respekt för Gud och hans ord kan jag inte rucka på normerna, jag har ingen rätt till detta. För mig är Nya Testamentet den övergripande normen i samlevnadsfrågor.

Man kan stå för Guds ord och det man tror är rätt och samtidigt älska människor, och inte stöta bort människor. Tyvärr har det blivit ett mantra, att står man för en tydlig norm, är man intolerant och dömande. Jesus stod i högsta grad för tydliga normer, men kunde möta alla kategorier av människor, och alla drogs till honom.

 

 

Jag har nog hamnat i ett i varje fall litet blåsväder efter min artikel tillsammans med Sturmark i Svenska Dagbladet för någon vecka sedan. Inte helt överraskande. Domprosten Åke Bonnier är kritisk, vilket även tidningen Dagen har slagit upp som en nyhet, en av Dagens mest lästa artiklar senaste veckan. Bonnier backas upp av Emanuel Karlsten (OBS-ÄNDRING, JAG HAR TYDLIGEN ÖVERTOLKAT KARLSTEN – GLÖM ATT HAN STÅR MED HÄR). Kristdemokraten Lennart Sacrédeus kom med en kraftig kritik i Svenska Dagbladet i lördags. Jag vet att Stanley Sjöberg också kommer att ta upp frågan i kommande nummer av Hemmets Vän.

Bonnier, (Karlsten), Sacrédeus och Sjöberg, en festlig allians, fyra herrar som för övrigt inte är särskilt synkroniserade i sina uppfattningar, dock förenade i detta fall av en tydlig konservativ approach.

Jag och Sturmark har skrivit ihop en text under helgen med svar på Sacrédeus kritik. Hemmets Väns chefredaktör Åke Hällzon har också bett mig att skriva en text och förklara mig, vilket jag har gjort, som kommer in i nästa nummer av Hemmets Vän, som kommer ut på torsdag.

En ambition från min sida är att vi som är kristna ledare behöver hitta lite nya och kreativa vägar för att ta oss fram i den offentliga debatten. Vi är för förutsägbara, fantasilösa och håller oss alldeles för mycket på vår egen kant och bara bevakar våra egna intressen och tycker självklara saker i frågor som är helt förutsägbara – om vi nu inte är alldeles tysta, vilket är normaltillståndet. Att hitta en fråga där man är överens med Sveriges mest namnkunnige ateist, och gå ut med det i Sveriges främsta debattforum, jag tycker att det är ytterst kreativt, och luckrar upp något av de mest förutsägbara attityderna mot oss kristna.

Genom att skriva tillsammans med Sveriges främste ateist, visar jag som kristen ledare, att jag inte tar avstånd från någon människa. För mig är det en mycket viktig markering. Vi kristna står inte bara på distans i vår egen lilla värld, vi bjuder in människor i våra liv, vi samverkar, vi kan samarbeta med vem som helst.

Så tycker jag att Jesus gjorde, det är min bild av evangelierna.

Dagens Industri har i helgen publicerat ett mycket intressant och omfattande reportage om svensk frikyrka. Här är länken till reportaget. Samma artikel har också publicerats i tidningen Sändaren. Fokus är på ekonomin i de större frikyrkorna, men det är också en analys av frikyrkans utveckling.

Det är sällsynt att sekulära media gör initierade analyser av frikyrkan som är kunniga och analytiska, men detta reportage är en positiv överraskning. Slutsatsen är att de större etablerade frikyrkorna i större städer är ganska rika församlingar men de har ändå problem med ekonomin på grund av svag medlemsutveckling och svagt offrande. För att uttrycka sig i ekonomiska termer, de etablerade frikyrkorna har starka balansräkningar men svaga resultaträkningar.

Bland annat konstaterar man att Immanuelskyrkan i Stockholm sitter på tillgångar på över en miljard med sina fastigheter i bästa citylägen. Bästa affären har de församlingar gjort som har byggt upp fastighetsbestånd som inte bara handlar om kyrklokaler utan som har tillgångar som även kan hyras ut. Det konstateras att Livets ord i Uppsala är en församling med omfattande ekonomiska tillgångar. Byggsatsningen 1987 var helt riktig, ur ekonomisk synvinkel.

Det skulle vara intressant att utvidga analysen till att gälla frikyrkan som helhet. Större fastighetstillgångar ägs ju också av samfunden och det skulle vara intressant med en heltäckande kartläggning av frikyrkliga ekonomin.

Det man kan konstatera är att stora ekonomiska resurser bygger på tidigare generationers offrande. Det saknas dock väckelse, vision, initiativkraft och kraft för att utveckla arbetet idag. Jag tänker på en viss bibeltext i Uppenbarelseboken 3 om en rik församling när jag läser i Dagens Industri.

Djärva pionjärinitiativ, med glöd och passion, jobbar med hyrda lokaler och inga balansräkningar. En omfördelning behöver ske. De rika församlingarna borde börja investera sina tillgångar i mer än fastigheter, varför inte adoptera olika pionjärprojekt och församlingsplanteringar, som har stort behov av ekonomiskt stöd. Det är en ännu bättre investering än att bygga upp stora fastighetstillgångar.

En slutsats man kan dra från Dagens Industris genomgång är att givandet är näst intill katastrofalt dåligt i de svenska frikyrkorna. Vi ligger långt från tiondegivandet. Den enda församlingen med högt givande är Livets ord, men då kanske räknas in även de gåvor Livets ord får genom konferenser och direktgåvor, det verkar så av reportaget att döma.