Jag bor i en belägrad stad. Gata för gata spärras av. Kravallstaketen sätts upp här och där. Ett pansarfartyg åker fram och tillbaka på Nybroviken, medan polishelikoptrarna fyller luften. Kavalleriet marscherar taktfast på gatorna. Busstrafiken stängs av. Framkomsten mot Arlanda begränsas, när dignitärerna och den hyperrojalistiska överklassen ska transporteras. Min svärmor som idag skulle ta sig hem till Skellefteå via Arlanda, hon kunde inte åka buss, den var inställd. Hon kunde inte åka vanlig taxi och färdtjänst, för den var öronmärkt för dignitärerna som väller in. Alla vi ”small people” (som BP-ordförande Svanberg kallar oss för) trängs tillbaka, trängs undan, vi ska vara bakom kravallstaketen, vi är förbjudna att köra bil i centrala Stockholm. Vi har till och med svårt att ta oss fram till fots. Aristokratin är på frammarsch, överklassen och de besuttna klasserna breder ut sig, avspärrningarna tilltar, medan vi bland den breda massan trängs undan och förväntas glatt stå och vinka bakom staketen, på behörigt avstånd, övervakade av poliserna, militären och helikopterna.
OBS! – detta var ironi, men innehåller ett korn av sanning, jag är ganska irriterad över den begränsade framkomligheten i mina drömmars stad. Jag nästan kan identifiera mig med Strindberg. Den marxistiska retoriken tycker jag är riktigt adekvat i dessa dagar.
Pingback: Anarkism som likgiltighet för makterna? « Stigen()