Mymlan igen

Har nu läst Mymlans blogginlägg, hade inte läst det när jag skrev mitt föregående blogginlägg. Här är länken till hennes inlägg.

En skakande skildring av när frikyrka fungerar som sämst. Det allvarliga i Mymlans skildring är brist på fungerande ledarskap i församlingen. Nu vet jag inte vilken församling det gäller men brist på pastoral finkänslighet kan vara ödesdigert.

Eftersom jag inte känner Mymlan eller den berörda församlingen vill jag dock inte diskutera detta enskilda fall.

Mitt föregående blogginlägg handlade inte om Mymlans berättelse, utan hur en del ofta generaliserar utifrån sådana berättelser, frikyrkan och kyrkan i allmänhet dras över en kam.

Min samlade erfarenhet och upplevelse är att kristen tro påverkar människor på ett positivt sätt, det är en mycket konstruktiv kraft att förmå människor att bli mer osjälvsiska och mer bry sig om sina medmänniskor. Det är min samlade erfarenhet av 57 år i kristna sammanhang. Då har jag rört mig mycket i kretsar utanför kyrkan, och det är detta jag jämför med. Jämför bl.a. med idrottsrörelsen och näringslivet som jag har ägnat ett antal år åt.

Den som klagar på frikyrkans regler bör komma ihåg att frikyrkan har ett minimum av regler och är i stort sett kravlöst i jämförelse med ett normalt fotbollslag för barn. Där blir man avstängd nästa match om man missar en träning. Där blir man petad nästa match om man visar dålig attityd till tränaren. Där får man inte spela vidare om man är för dålig. Jag har en del erfarenheter av idrottsrörelsen.

Men kristna församlingar består av svaga och ofullkomliga människor. Förväntar vi oss församlingar utan fel och brister är vi på fel väg. Vi kan skapa församlingar med välmående borgerliga stabila Svenssonmänniskor, och det blir inga större fadäser, men församlingar är till för svaga och brustna människor som kämpar med sina liv, och då kommer det alltid att finnas svagheter. I Guds församling finns det en skatt i ett lerkärl, och vi är lerkärlen.

Problemet med Mymlans församling tycks vara fasaden, att hålla uppe en fasad, i stället för att möta varandra och hjälpa varandra i vår svaghet. Hennes vittnesbörd är en påminnelse till alla frikyrkomänniskor att inte bygga putsa-på-fasaden-kyrkor.

Sedan är det viktigt hur vi hanterar ofullkomligheter vi möter i kristna kretsar.

Jag har haft kriser i mitt liv då jag har varit helt trött på frikyrkan, men har i dessa kriser valt att hålla mig kvar. Tron på Jesus har varit det viktigaste för mig, och att leva som individuell kristen fungerar inte, och det är helt emot det Jesus vill. Hur vi än vill, att vara kristen innebär att vara en del av Kristi kropp, Guds familj.

Det blir också lätt en fariseisk fasad att ställa sig utanför församlingen, jag är så fin och bra så jag kan inte vara med i en församling som består av bristfälliga människor.

Mina kriser har handlat om tonårsupplevelser i den församling jag var med i som barn och yngre tonåring. Hade en pastor som hade många bra sidor, men visade klara tendenser till att vara totalitär despot. Som 16-åring gick jag istället med i en annan församling, jag blev medlem i Filadelfia i Stockholm 1971 och det betydde mycket för min andliga utveckling.

I 27-årsåldern hamnade jag i min stora kris med pingströrelsen. Då hamnade jag hos systersamfundet Örebromissionen istället.

Vi som har vuxit upp i frikyrkan, vi har alla våra olika berättelser. Det är därför vi går igång när vi hör Mymlans berättelse.

Så det gäller också i dessa kriser att se att Guds familj är betydligt större än just där jag befinner mig just nu. Det går att ge många exempel på dåligt fungerande församlingar runt om i Sverige. Men det går också att ge exempel på många bra fungerande församlingar runt om i Sverige.

 

Mymlan och frikyrkan

Den berömda bloggaren och twittraren Mymlan har lyckats dra igång en twitter-debatt senaste dygnet om att växa upp i frikyrkan. Hon berättar om frustrerande upplevelser med den bakgrunden. Det är bara att beklaga att hon sammankopplar uppväxt i frikyrkan med förtryck och frustration. Det finns ingen anledning att ifrågasätta människors berättelser om egna erfarenheter. De som kommenterar detta, gör det dock på ett mycket generaliserande sätt. Bara för att någon berättar om en besvärlig frikyrklig uppväxt, så är det alltså fel på frikyrkan.

Det finns mycket att säga om detta.

Jag är mycket tacksam för min frikyrkliga uppväxt, trots att man kan ha en hel del synpunkter på den församling som jag och mina föräldrar var med i när jag var i åldern 9-16 år, nämligen Maranataförsamlingen i Stockholm. Det blev mycket traumatiskt för mina föräldrar att lämna den församlingen när jag var i 16-årsåldern. Men jag behöll min tro, och fördjupade mitt kristna engagemang trots rörigheten på församlingsfronten.

En viktig anledning för mig var att i den uppväxtmiljö jag levde i, i Stockholmsförorten Järfälla, var den ateistiska och gudlösa miljön helt förskräcklig. Problemen i vår församling var bagateller i jämförelse med inte minst det alkoholmissbruk och mobbing som var kutym bland 14-16 åringar i Järfälla när jag växte upp. I min skolklass diskuterade grabbarna på fullt allvar att slå ihjälp en annan klasskompis, därför att han var töntig. I min klass kunde man gå och dricka öl på en långrast, under en vanlig skoldag. Bara för att ta några exempel, samtidigt fick knarket sitt genombrott i Stockholms skolor. Halva min skola röstade på vänsterextrema partier, som var för totalitär diktatur och våld för att genomföra revolutionen. Så det är min uppväxtbild av att inte vara kristen. Så för mig som 16-åring var det inget val mellan pest och kolera att välja frikyrka eller att vara icke-kristen. Det var ett val mellan lindrig förkylning och pest. Senare i livet har jag betydligt nyanserat min bild, jag har mött och känner många mycket kärleksfulla och goda människor som inte alls har någon kristen tro. Men som tonåring mötte jag bara baksidor av livet utanför kyrkan.

Sedan är kristna familjer som alla andra familjer, det finns bra familjer och det finns mindre bra familjer. Det finns många sätt att praktisera sin kristna tro, och det är inte alltid så att det alltid är bra varianter av kristendom som tillämpas runt om i de kristna hemmen. Relationen mellan föräldrar och barn kan vara komplicerade, även i mycket bra miljöer.

På ett generellt plan tror jag dock att det är bättre med miljöer där många växer upp i frikyrka i jämförelse med platser där få växer upp i frikyrkan. Det är väl bara att jämföra missbruks- vålds och kriminalitetsproblem i icke-frikyrkliga delar av Sverige, i jämförelse med typiskt frikyrkliga platser som Jönköping, Aneby, Sävsjö, Värnamo, öarna utanför Göteborg etc. Forskning visar också att frikyrklig uppväxt främjar människors förmåga till internationell solidaritet. I frikyrkan får man höra mycket mer om kampen mot världsfattigdomen, och ge pengar till att göra något åt det, än i andra miljöer.

Jag tycker att det är märkligt att när någon individ problematiserar sin uppväxt, vilket ofta händer, det är populärt just nu med sådana böcker – skriver man problematiskt om frikyrklig uppväxt, då är det hela frikyrkan som kritiseras. Och det finns massor av kristna som aktivt går till undsättning och berättar om hur dåliga vi är, och det är bra att detta kommer fram, vi ska skärpa oss m.m.

Jag tror att de bearbetningarna pågår ständigt i frikyrkorna, oavsett om någon  skriver böcker eller driver debatter om besvärlig frikyrkouppväxt.

Men när andra problematiserar sin uppväxt, så görs aldrig den typen av generaliseringar. Det mest kända exemplet i modern tid på någon som sågat sina föräldrar och uppväxtmiljö är författaren Jan Myrdal, med de ledande socialdemokraterna Gunnar och Alva Myrdal som föräldrar. Jag kan dock inte minnas att någon har generaliserat Jan Myrdals kritik, som en kritik mot socialdemokratin.

Men när någon gör något liknande om sin frikyrkouppväxt, då görs direkt generaliseringen mot frikyrkan som helhet. Det är den generaliseringen jag reagerar över.

Välsignelse eller förbannelse

Idag höll jag en predikan i elimkyrkan om välsignelse eller förbannelse. Kristus tog förbannelsen på sig på korset, för att vi i Kristus ska bli välsignade med all den himmelska världens andliga välsignelse. Jag försöker förklara i predikan vad denna välsignelse innebär, och hur den kan förlösas i våra liv. Här är länk till audioversion via Elims hemsida.

Spännande helg

Den här helgen präglas av Elimkyrkans årsmöte under lördag eftermiddag och vår gudstjänst söndag 11.00. Under årsmötet kommer jag att hålla ett tal om församlingens vision, målsättningar, och strategi – d.v.s. hur vi ska nå målen och se visionen förverkligad.

Det är fyra områden jag särskilt lyfter fram, strategiska fokusområden: 1. Satsning på församlingsplanteringar, Elimkyrkan driver redan nu ett antal församlingsplanteringar/pionjärprojekt runt om i Stockholm. 2. Fokus på äktenskap, familj, barn och ungdom. Vi har bland annat Lars-Göran och Christina Sundberg som nationellt verksamma på äktenskaps- och familjeområdet, och sedan två år tillbaka jobbar Maria Furusand hos oss och leder barn- och familjearbetet. Vi tror att detta även är en nyckel i församlingens utåtriktade arbete. 3. Att lyfta fram Guds rike, Guds närvaro, Guds kraft i funktion, Andens gåvor i funktion. Det måste vi medvetet fokusera i församlingen, både genom undervisning, gåvoupptäckande, och att aktivt skapa gudstjänstmiljöer som ger utrymme för Andens aktiva närvaro. Elim lyfter fram detta genom samarbete med New Wine. 4. Att vara en socialt engagerad och socialt radikal kyrka. För Elim är det ett nytt område att särskilt fokusera, även om socialt engagemang alltid hör till ett normalt kristet liv. Inte minst flyktingarbetet börjar lyftas upp, där vi samlar in matkassar till utsatta flyktingar i våra gudstjänster.

Vid gudstjänsten i morgon kommer jag att predika om Jesu seger genom sin död och uppståndelse. Om välsignelse och förbannelse. Att välsignelsen kommer genom Kristus.

Var ute med Ungdomskyrkan Konnekt i går kväll. Enormt inspirerande. Det är vår motsvarighet till pannkakskyrkan. Vi hade många bra samtal och mötte många personer.

Jag tror på en mer praktisk och jordnära kristendom där Guds kärlek blir konkret. Dela ut pannkakor på sena fredagkvällar till tonåringar, gömma flyktingar, dela ut mat till dem som inte har några pengar, hjälpa de psykiskt sjuka, hjälpa arbetslösa, stötta utsatta småbarnsfamiljer, blockera flyktingutvisningar, hjälpa till med svenskundervisning för dem som inte har svensk bakgrund m.m. Det är exempel på saker vi håller på med.

Nu tar helvetesdebatten ny fart, jag och Torsten Åhman möts för debatt vid Johannelund

Jag och Torsten Åhman möts för debatt inbjudna av studentkåren vid Johannelunds teologiska högskola i Uppsala. Torsdag 12 april kl. 13.15. Alla är välkomna. Jag kommer att ha med mig min bok ”Efter detta” som erbjuds för specialpris och signerad av författaren.

Vi kommer att diskutera vad som händer under evigheten, evig himmel och evigt helvete.

Här är en affisch om tillställningen. Klicka på länken nedan så kommer den fram.

jlund_ debatt_2000

Spännande samtal med Adaktusson

Har intensiva måndag och tisdag med möten och samtal nästan hela dagarna.

I går hade vi styrelsemöte och årsmöte för Claphaminsitutet. Jag är ordförande för institutets styrelse och det är ett spännande kristet initiativ som organiserar ett hundratal personer som är kristna läkare, forskare, jurister, journalister, politiker m.m. Alla samfund finns med i institutet. Syftet är att främja den kristna rösten i svenska samhället. Direktor för institutet är Tuve Skånberg, riksdagsledamot för kristdemokraterna som sitter i Konstitutionsutskottet och informationssekreterare är Per Ewert.

Som gäst igår på årsmötet hade vi Lars Adaktusson. Det blev ett spännande samtal om kristen opinionsbildning och opinionsbildningens förutsättningar i dagens Sverige. En fråga vi berörde var i vilken utsträckning vi kan uppmuntra kristna på nyckelpositioner i samhället att bli mer tydliga med sin tro. Adaktusson både utmanade till detta, men problematiserade också kring frågan, det är näst intill omöjligt för vissa yrkesgrupper att gå ut med detta offentligt. Han berättade om sin egen tid på Sveriges television där alla hans kolleger visste att han var kristen, men där det var omöjligt att gå ut i media och tala om kristen tro. Som nyhetsankare i TV eller som programledare för Agenda kan man inte torgföra egna övertygelser, det funkar inte.

Idag ska jag försöka hinna glida förbi riksdagen där det är interpellationsdebatt om pastor Jean. Interpellationsdebatterna börjar kl. 13.00 och denna debatt med Billström blir den sjätte interpellationsdebatten. Börjar cirka 14-15-tiden.

Torsdag kväll

Ursäkta bloggläsare, har varit lite tyst några dagar, på grund av att jag har varit tre dagar på en stor framtidskonferens i Göteborg. Jag är ju inte bara pastor utan jobbar också som internationell konsult med fokus på globala överlevnadsfrågor, framförallt med inriktning på global miljöpolitik, global klimatpolitik och framtidens transport- och energisystem. Ur ett politiskt-statsvetenskapligt perspektiv. Jag är ju ingen tekniker.

Spännande.

Notera också att tidningen Dagen idag talar om att jag har valts som Svenska Evangeliska Alliansens ordförande. Det är ett viktigt uppdrag, Evangeliska Alliansen samlar breda grupper av troende från många olika samfund. Det är inte så dramatiskt, jag har ju varit engagerad i Alliansens styrelse en del år. Det är en person som har hört av sig till mig, och uttrycker glädje för det nya uppdraget och lyckönskar mig i uppgiften som Evangeliska Alliansens ordförande – Humanisternas ordförande Christer Sturmark. Tack Christer. Ska jag vara riktigt ärlig har jag ibland fått mer stöd från Sveriges ledande ateist, än från många kristna.

Notera också att det har lagts ut reklam på min blogg. Jag ingår sedan jag startade bloggen 2008 i ett kommersiellt bloggnätverk där min blogg är tillgänglig för annonsering. Men det har knappt varit några annonser på dessa fyra år, men helt plötsligt börjar det bli det. Jag avvaktar och ser om det stör för mycket, då får jag ta bort det.

Arbetet med pastor Jean går vidare. Han är gömd i Kongo. Jag jobbar nu med att ordna arbetstillstånd i Sverige, så att han kan komma tillbaka så snart som möjligt. Men i den grundläggande debattfrågan om hur han har hanterats av svenska myndigheter, och den svenska flyktingpolitiken, där ber jag att få återkomma – med full kraft.