Har nu läst Mymlans blogginlägg, hade inte läst det när jag skrev mitt föregående blogginlägg. Här är länken till hennes inlägg.
En skakande skildring av när frikyrka fungerar som sämst. Det allvarliga i Mymlans skildring är brist på fungerande ledarskap i församlingen. Nu vet jag inte vilken församling det gäller men brist på pastoral finkänslighet kan vara ödesdigert.
Eftersom jag inte känner Mymlan eller den berörda församlingen vill jag dock inte diskutera detta enskilda fall.
Mitt föregående blogginlägg handlade inte om Mymlans berättelse, utan hur en del ofta generaliserar utifrån sådana berättelser, frikyrkan och kyrkan i allmänhet dras över en kam.
Min samlade erfarenhet och upplevelse är att kristen tro påverkar människor på ett positivt sätt, det är en mycket konstruktiv kraft att förmå människor att bli mer osjälvsiska och mer bry sig om sina medmänniskor. Det är min samlade erfarenhet av 57 år i kristna sammanhang. Då har jag rört mig mycket i kretsar utanför kyrkan, och det är detta jag jämför med. Jämför bl.a. med idrottsrörelsen och näringslivet som jag har ägnat ett antal år åt.
Den som klagar på frikyrkans regler bör komma ihåg att frikyrkan har ett minimum av regler och är i stort sett kravlöst i jämförelse med ett normalt fotbollslag för barn. Där blir man avstängd nästa match om man missar en träning. Där blir man petad nästa match om man visar dålig attityd till tränaren. Där får man inte spela vidare om man är för dålig. Jag har en del erfarenheter av idrottsrörelsen.
Men kristna församlingar består av svaga och ofullkomliga människor. Förväntar vi oss församlingar utan fel och brister är vi på fel väg. Vi kan skapa församlingar med välmående borgerliga stabila Svenssonmänniskor, och det blir inga större fadäser, men församlingar är till för svaga och brustna människor som kämpar med sina liv, och då kommer det alltid att finnas svagheter. I Guds församling finns det en skatt i ett lerkärl, och vi är lerkärlen.
Problemet med Mymlans församling tycks vara fasaden, att hålla uppe en fasad, i stället för att möta varandra och hjälpa varandra i vår svaghet. Hennes vittnesbörd är en påminnelse till alla frikyrkomänniskor att inte bygga putsa-på-fasaden-kyrkor.
Sedan är det viktigt hur vi hanterar ofullkomligheter vi möter i kristna kretsar.
Jag har haft kriser i mitt liv då jag har varit helt trött på frikyrkan, men har i dessa kriser valt att hålla mig kvar. Tron på Jesus har varit det viktigaste för mig, och att leva som individuell kristen fungerar inte, och det är helt emot det Jesus vill. Hur vi än vill, att vara kristen innebär att vara en del av Kristi kropp, Guds familj.
Det blir också lätt en fariseisk fasad att ställa sig utanför församlingen, jag är så fin och bra så jag kan inte vara med i en församling som består av bristfälliga människor.
Mina kriser har handlat om tonårsupplevelser i den församling jag var med i som barn och yngre tonåring. Hade en pastor som hade många bra sidor, men visade klara tendenser till att vara totalitär despot. Som 16-åring gick jag istället med i en annan församling, jag blev medlem i Filadelfia i Stockholm 1971 och det betydde mycket för min andliga utveckling.
I 27-årsåldern hamnade jag i min stora kris med pingströrelsen. Då hamnade jag hos systersamfundet Örebromissionen istället.
Vi som har vuxit upp i frikyrkan, vi har alla våra olika berättelser. Det är därför vi går igång när vi hör Mymlans berättelse.
Så det gäller också i dessa kriser att se att Guds familj är betydligt större än just där jag befinner mig just nu. Det går att ge många exempel på dåligt fungerande församlingar runt om i Sverige. Men det går också att ge exempel på många bra fungerande församlingar runt om i Sverige.
Pingback: Behöver frikyrkan försvaras? | Marie Willermark()
Pingback: När är man ateist? | Vad är sanning?()