Den berömda bloggaren och twittraren Mymlan har lyckats dra igång en twitter-debatt senaste dygnet om att växa upp i frikyrkan. Hon berättar om frustrerande upplevelser med den bakgrunden. Det är bara att beklaga att hon sammankopplar uppväxt i frikyrkan med förtryck och frustration. Det finns ingen anledning att ifrågasätta människors berättelser om egna erfarenheter. De som kommenterar detta, gör det dock på ett mycket generaliserande sätt. Bara för att någon berättar om en besvärlig frikyrklig uppväxt, så är det alltså fel på frikyrkan.
Det finns mycket att säga om detta.
Jag är mycket tacksam för min frikyrkliga uppväxt, trots att man kan ha en hel del synpunkter på den församling som jag och mina föräldrar var med i när jag var i åldern 9-16 år, nämligen Maranataförsamlingen i Stockholm. Det blev mycket traumatiskt för mina föräldrar att lämna den församlingen när jag var i 16-årsåldern. Men jag behöll min tro, och fördjupade mitt kristna engagemang trots rörigheten på församlingsfronten.
En viktig anledning för mig var att i den uppväxtmiljö jag levde i, i Stockholmsförorten Järfälla, var den ateistiska och gudlösa miljön helt förskräcklig. Problemen i vår församling var bagateller i jämförelse med inte minst det alkoholmissbruk och mobbing som var kutym bland 14-16 åringar i Järfälla när jag växte upp. I min skolklass diskuterade grabbarna på fullt allvar att slå ihjälp en annan klasskompis, därför att han var töntig. I min klass kunde man gå och dricka öl på en långrast, under en vanlig skoldag. Bara för att ta några exempel, samtidigt fick knarket sitt genombrott i Stockholms skolor. Halva min skola röstade på vänsterextrema partier, som var för totalitär diktatur och våld för att genomföra revolutionen. Så det är min uppväxtbild av att inte vara kristen. Så för mig som 16-åring var det inget val mellan pest och kolera att välja frikyrka eller att vara icke-kristen. Det var ett val mellan lindrig förkylning och pest. Senare i livet har jag betydligt nyanserat min bild, jag har mött och känner många mycket kärleksfulla och goda människor som inte alls har någon kristen tro. Men som tonåring mötte jag bara baksidor av livet utanför kyrkan.
Sedan är kristna familjer som alla andra familjer, det finns bra familjer och det finns mindre bra familjer. Det finns många sätt att praktisera sin kristna tro, och det är inte alltid så att det alltid är bra varianter av kristendom som tillämpas runt om i de kristna hemmen. Relationen mellan föräldrar och barn kan vara komplicerade, även i mycket bra miljöer.
På ett generellt plan tror jag dock att det är bättre med miljöer där många växer upp i frikyrka i jämförelse med platser där få växer upp i frikyrkan. Det är väl bara att jämföra missbruks- vålds och kriminalitetsproblem i icke-frikyrkliga delar av Sverige, i jämförelse med typiskt frikyrkliga platser som Jönköping, Aneby, Sävsjö, Värnamo, öarna utanför Göteborg etc. Forskning visar också att frikyrklig uppväxt främjar människors förmåga till internationell solidaritet. I frikyrkan får man höra mycket mer om kampen mot världsfattigdomen, och ge pengar till att göra något åt det, än i andra miljöer.
Jag tycker att det är märkligt att när någon individ problematiserar sin uppväxt, vilket ofta händer, det är populärt just nu med sådana böcker – skriver man problematiskt om frikyrklig uppväxt, då är det hela frikyrkan som kritiseras. Och det finns massor av kristna som aktivt går till undsättning och berättar om hur dåliga vi är, och det är bra att detta kommer fram, vi ska skärpa oss m.m.
Jag tror att de bearbetningarna pågår ständigt i frikyrkorna, oavsett om någon skriver böcker eller driver debatter om besvärlig frikyrkouppväxt.
Men när andra problematiserar sin uppväxt, så görs aldrig den typen av generaliseringar. Det mest kända exemplet i modern tid på någon som sågat sina föräldrar och uppväxtmiljö är författaren Jan Myrdal, med de ledande socialdemokraterna Gunnar och Alva Myrdal som föräldrar. Jag kan dock inte minnas att någon har generaliserat Jan Myrdals kritik, som en kritik mot socialdemokratin.
Men när någon gör något liknande om sin frikyrkouppväxt, då görs direkt generaliseringen mot frikyrkan som helhet. Det är den generaliseringen jag reagerar över.
Pingback: Frikyrkans barn och barnbarn « fjärde väggen()