Jag mötte alltså Mymlan idag, Sofia Mirjamsdotter, en ledande profil i svenska media och i synnerhet sociala medier, för samtal om uppväxt i frikyrkan. Vi kom överens om att jag skulle skriva en kommentar på min blogg om vårt samtal, sedan kanske hon kommenterar också. Vi får se.

Vi hade ett bra och konstruktivt samtal tycker jag. Och jag tyckte också att vi var ganska överens på många punkter. Inte minst när vi talade om förändringar som behövs i frikyrkan, förändringar som jag också tycker delvis har skett på en del håll under senaste 20 åren.

Vi som har vuxit upp i frikyrkan har mycket gemensamt och gemensamma erfarenheter. Både vi som har blivit kvar och de som har lämnat. Det kunde vi notera idag.

Jag påpekade att Mymlans öppenhjärtliga berättelse om uppväxt i frikyrkan berör många av oss, vi har alla våra olika berättelser. Men det finns vissa gemensamma referensramar i dem alla.

Mymlan efterlyste en frikyrka som nollställer sig. Som hittar helt nya vägar att vara och mötas. Som kan göra nya saker. Inte bli för intern utan öppnar sig för det omgivande samhället. En kyrka som blir mer synlig, och som blir mer synlig på gatan. Inte bara sitta inne i kyrkan för oss själva och bekräfta varandra. Jag nickade, höll med, och hon tog upp saker som jag själv har försökt driva på olika sätt -inte minst under senare år.

Mymlan berättade om sin svåra uppväxt, och bristen på stöd och förståelse i barndomens och tonårens pingstkyrka efter Norrlandskusten.  Det kändes hjärtslitande och tragiskt att höra berättelsen. Och hur hon vände församlingen ryggen, trots en påtaglig andlig hängivenhet i yngre tonåren. Jag frågade Mymlan när hon slutade tala i tungor. Hon visste när.

Ytlighet och fernissa i församlingen. Det var hennes bild. Samtidigt tänkte jag tillbaka på mitt eget 70- och 80-tal hur vi som då uppfattade oss som radikala kristna ungdomar, ville utforma ett radikalt alternativ till det som vi uppfattade som den borgerliga, ytliga och polerade frikyrkan. Därför formade vi kristna kommuniteter, kristna husförsamlingar och gemenskaper, i regel utanför  etablerade frikyrkan. Också en revolt, en kritisk röst, fast på ett annat sätt. Med en ambition att förändra, fast delvis inifrån.

Jag skrev en artikel i tidningen Dagen när jag var i 26-årsåldern att man inte skulle sylta in sig i döda församlingar. Och det blev ett ramaskri. Det var kanske något sådant Mymlan försökte säga när hon lämnade pingstkyrkan som 15-åring.

Ï samtalet idag såg jag delvis likheter mellan mina erfarenheter och Mymlans, fast vi har hanterat vår kritik på lite olika sätt.

Mymlan berättade om sin pappa, och det har hon gjort tidigare så det är ingen konfidentiell information. Om hans svårigheter att få livet att gå ihop, att hålla uppe en andlig fasad, att vara en lagisk kristen som jagar synder och demoner, men som själv blir helt intagen av synden och demonerna. Men utan att kunna erkänna det. Jag förstår Mymlans besvikelser och brottningskamp.

Jag hade förmånen till skillnad mot Mymlan att ha funktionella föräldrar, men berättade om den despotiske pastorn jag hade i yngre tonåren, som nästan fick bort mig från kyrkan.

Jag förde fram tesen att det djupa Gudsmötet och den innerliga andligheten, kan locka fram det allra bästa hos oss människor, men det kan också i värsta fall locka fram det allra sämsta. Inte minst när andligheten kopplas samman med psykisk sjukdom och själsliga obalanser. Det kan gå oerhört snett. Mymlan höll med.

Sedan pratade vi naturligtvis om synd. Det är ett välkänt begrepp när man har vuxit upp i frikyrkan. Mymlan har reagerat på de hårda reglerna, och som hennes far kanske bidrog till att göra ännu hårdare. Jag förstår delvis. Man måste skilja på det som är verklig synd, bryter mot Guds vilja och skadar oss själva, andra människor och relationen med Gud. Och vad som är lämpligt eller mindre lämpligt. Jag tog upp med Mymlan att jag tror på synden, det är syndens mörka sida och destruktivitet som gör nåden så stor. Men att syndbegreppet behöver utvidgas och nyanseras. Att bekämpa rasismen som synd är ett ämne som jag tagit upp ett antal tillfällen på senare år. Jag har pratat om miljösynder. Mymlan höll med, i hennes barndom var miljöförstöring inget man skulle bry sig om. Jesus kommer ändå tillbaka, och allt ska gå under ändå.

Jag gillade Mymlan. Jag lovade att be för henne, och det hade hon inget emot.

Det som har hjälpt mig genom livet är den inre Gudsgemenskapen, frälsningsvissheten, närheten till Gud, Jesus är uppstånden och det är inte bara en teori – han lever och bor i mig, och jag kan få möta den uppståndne. Det är något som bär när kyrkan sviktar, när frikyrkan sviktar. En kristen församling är trots allt svag och bräcklig och består av ofullkomliga människor. Men Jesus är stor, Jesus är bra.

Men jag måste vara ärlig – det är min innerliga bön att alla som har vuxit upp i frikyrkan, men kommit bort ifrån den, kanske blivit besvikna och bestulna, att man ändå ska kunna hitta tillbaka till Jesus och Jesustron, och få möta den uppståndne Jesus. Det bär genom allt. Det bär över allt. Och det går då alltid att hitta äkta och barmhärtiga kristna som man kan dela tron med.

Stockholms Bönehus arrangerar ett bönedygn i Elimkyrkan kommande helg, från fredag 19.00 till lördag 19.00. All info från Stockholms bönehus hemsida http://sthlmsbonehus.org/2012/03/19/bonedygn-20-21-april-kl-19-19-2/

Det bästa och mest värdefulla vi kan ägna oss åt som kristna är att vara i bön och tillbedjan inför Gud. Kom med.

Noterar att det har varit stort intresse för debatten mellan mig och Torsten Åhman i torsdags om eviga domen och evigheten. Fler än 1000 personer har följt debatten via webb-sändningen. Debatten har kommenterats här på denna blogg och andra bloggar. Dagens och Världen Idags webb-tidningar har uppmärksammat debatten och det har hamnat mycket högt i läs- och uppmärksamhetsmätningarna.

Räknar med att skriva ihop en kommentar ikväll eller måndagen hur jag uppfattade debatten.

Och i morgon har jag bjudit Mymlan på lunch och vi ska ha ett spännande samtal på T-bar i Stockholm om frikyrkan. Vi får se vad jag och Mymlan hittar på, vi är ju båda så pass kommunikativa så vi kommer säkert att spegla samtalet på något sätt.

Noterar att både Dagen och Världen Idag tar upp om gårdagens helvetesdebatt hos Johannelunds teologiska högskola. Dagenreportaget hittar man här och Världen Idag här.

En nyhet är att det blir direktsändning via Webb-TV i morgon torsdag från 13.00 från Johannelunds teologiska högskola då Torsten Åhman och jag debatterar ämnet himmel eller helvete. Det blir Nils Bryntesson från www.amen.se som sköter om detta.

Har idag skrivit en ledare i Världen Idag om att Kristus är uppstånden. Och vad det betyder för oss.

Jag skulle vilja fortsätta diskussionen jag tog upp om Charles Kridiotis blogginlägg om så kallade ”Simple church”. Jag och Charles har träffats för ett lunchsamtal för att försöka reda ut detta.

Skulle vilja utveckla diskussionen och förklara mig. Kristna församlingar organiserar sig på många olika sätt idag. Det finns små församlingar, det finns stora församlingar. Det finns megakyrkor, och husförsamlingar. Det finns förortsförsamlingar och innerstadsförsamlingar. Det finns landsbygdsförsamlingar och storstadsförsamlingar. Det finns mycket traditionella församlingar och det finns mycket moderna församlingar. En del föredrar historisk-liturgisk kyrka, en del föredrar avslappnad form med pastor i jeans och senaste musiktrenden.

Även i Sverige är den lutherska enhetskyrkans tid över, då alla gick till samma kyrka och samma samfund. Allt annat var förbjudet för 200 år sedan.

Kristi kropp är en, Kristi kyrka är en, men vi möts på olika platser och organiserar oss på ett spretigt sätt. Det är möjligt att ha ett antal olika församlingar men ändå uttrycka en synlig enhet i Kristus.

Om jag nu avgränsar min analys till två trender i vår tid. Det lilla och det stora. Dels har vi en trend med husförsamlingar, ”simple churches”, cellgrupper, det finns olika namn. Men fokus är att den kristna kyrkans uttrycksform främst är småskalig. Folk kan känna delaktighet och närhet. Man behöver inte lägga en massa pengar på byggnader och anställda. När den lilla gruppen börjar bli för stor för ett hem eller annan mindre mötesplats, delar man sig, avknoppar sig och bildar en till församlingsenhet. Det här är en kraftigt växande trend i internationella kristenheten, inte minst i ett land som Kina. Men det finns en spridning både i USA och Västeuropa. I vissa delar av världen där den kristna kyrkan är förföljd och underjordisk, är husförsamlingen och ”simple churches” det enda möjliga alternativet.

Den andra trenden är megakyrkan. Även om megakyrkor fortfarande är en marginell företeelse i USA:s kyrkoliv, så är det en växande trend. I svensk kristenhet har megakyrkor spelat en stor roll, inte minst beroende på att pingströrelsen byggdes upp enligt principen en församling i varje stad. Filadelfia i Stockholm och Smyrna i Göteborg, pingstkyrkan i Jönköping m.fl. blev tidiga megakyrkor.

Livets ord i Uppsala är en påtaglig megakyrka. Hillsong i Stockholm är väl den senaste i denna kategori. Megakyrkor präglas av en stark och visionär ledning, skicklig organisation, stora gudstjänster, och blir ofta bas för mission, församlingsgrundande, bibelutbildning och annat.

Den lilla församlingen har en oslagbar fördel i att skapa närhet och engagemang, lärjungaformande är enklare i den lilla församlingen. En nackdel med den lilla församlingen är att man har svårt att täcka in alla behov. T.ex. för familjer med barn i olika åldrar. Hur man än gör så har tonåringar behov av att röra sig i större gäng, större församlingar har lättare att dra till sig tonåringar och tonårsfamiljer. Ska man organisera ett bra barn- och familjearbete krävs det en viss volym. Och även om små gudstjänster har sina poänger, så har stora gudstjänster och kristna sammankomster en unik förmåga att nå och attrahera människor. En annan nackdel med den lilla församlingen är att den har en tendens att vara instabil. Livslängden är betydligt högre hos större församlingar än hos små församlingar.

Den stora församlingen har sina styrkor på dessa områden. Man kan bli mer heltäckande när det gäller att nå människors olika behov och livsfaser. Och man kan utveckla fullt ut den dynamik som skapas i större gudstjänster. Megakyrkan blir också mer ett ansikte utåt för kristenheten och kan inte minst i media förmedla den kristna tron. Det är megakyrkepastorerna i USA som syns och hörs i amerikansk TV och sekulär debatt. Megakyrkans svaghet är att den kan bli opersonlig, det kan bli svårt med lärjungaformande, man kan lättare glida med och ingen vet hur man lever, det kan bli svårare med personlig delaktighet. Megakyrkor med en duktig ledning lyckas med att forma smågrupper och skapa delaktighet, och skapa lärjungaformande miljöer, även om församlingen är jättestor. Men det är en svår ledarutmaning.

Min enkla poäng är att människor är olika, det behövs både husförsamlingar och ”simple churches” och megakyrkor, och en rad olika församlingar som ligger någonstans mitt emellan. Inte minst i dagens storstäder behöver vi bygga församlingar med olika inriktning och profiler för att nå en alltmer heterogen befolkning. Megakyrkor kräver dock betydligt större utrustning och kompetens hos ledningen för att fungera bra, här har vi olika gåvor i Kristi kropp, där vi kan komplettera varandra. Jag vill inte spela ut dessa modeller mot varandra.

Låt mig ta en enkel bild. Fotboll.

Vad har församlingar med fotboll att göra? Min poäng är att det finns fotbollslag på olika nivåer. Överallt finns det fotbollsserier för knattelag och pojklag. Det finns korpserier. Det finns division fem för lag som består av motionsspelare och som trivs med det. Men sedan finns det elitnivån. Och så finns det globala elitnivån. Barcelona, Milan, Manchester United m.m.

Min poäng är att allt behövs. Finns det inga knattelag blir det inte heller något Barcelona. Det är i alla lokala småklubbar runt om i världen som proffsspelarna rekryteras. Och Barcelona och Milan inspirerar knattespelarna och division fem-spelarna, man tittar gärna på TV och lär sig och blir inspirerad, när de stora stjärnorna spelar.

Kanske är det så även med kristna församlingar. Det är bra med Willow Creek och Bill Hybels, med Rick Warren och Saddleback, med Niklas Piensoho och Filadelfia, med Ulf Ekman och Livets ord, med Andreas Nielsen och Hillsong.

Men i Kristi världsvida församling behövs också små lokala kristna gemenskaper, församlingsplanteringar i ett vardagsrum och på ett café, en ny liten församling i ett studentområde.

Det lilla och det stora. Allt behövs. På samma gång. Både Barcelona och pojklaget i Rågsved.

Stockholm behöver både Filadelifa, Hillsong, och en nystartad församlingsplantering i studentområdet Kungshamra, en pionärförsamling med fokus på etiopier-eritreaner och husförsamlingen i området XX. Det viktiga och avgörande är att man når och vinner människor, och gör lärjungar av dem.

Jag har haft lite bloggfasta senaste veckan, så jag ligger lite efter.

Kan varmt rekommendera de påskpredikningar som lagts ut av www.rom1017.se.

Det är en sammanlagt över sex timmar lång vandring genom påskens budskap med Egil Svartdahl, Peter Sandwall och Lars Mörlid. Mycket kreativt och inspirerande.

Idag har jag hållit predikan i Elimkyrkan om att Kristus är uppstånden. Man kan lyssna på den genom att gå in på Elimkyrkans hemsida under fliken undervisning, här är det.

Första delen av predikan handlar om att Jesus är uppstånden, att det är en faktisk händelse i historien. Det har hänt, och det är en grundval i den kristna tron. Jag går igenom första delen av 1 Kor. 15 och visar hur uppståndelsetron är en grund för kristen tro. Paulus går så långt att han säger att om Kristus inte har uppstått är vår tro bara fejk och en gammal legend utan någon verklighetsförankring.

Den andra delen av predikan handlar om vad tron på uppståndelsen betyder idag. Jag går igenom en del bibeltexter som visar sambandet mellan Kristi uppståndelse och vår pånyttfödelse. Att lära känna uppståndelsens kraft, hur Gud verkar i oss med samma kraft som han verkade i Kristus när han uppväcktes, vad det innebär att vi är sammanvuxna med Kristus genom samma uppståndelse, att ha vårt sinne och tankar vända mot det som är där ovan, på grund av att vi är uppståndna med Kristus.

Vårt personliga möte med den uppståndne Kristus är avgörande för vår personliga tro.

Ser fram emot en spännande vecka med en rad intressanta händelser. Vill särskilt peka på att jag har debatten med Torsten Åhman på Johannelunds högskola i Uppsala, torsdag 13.00. På lördag kväll har vi Transformationsgudstjänst i Elimkyrkan 19.00. Nästa söndag predikar jag hos Tyresö frikyrkoförsamling, 10.30 möts vi i föreningsgården i centrala Tyresö.