Har idag skrivit en ledare i Världen Idag om att Kristus är uppstånden. Och vad det betyder för oss.

Jag skulle vilja fortsätta diskussionen jag tog upp om Charles Kridiotis blogginlägg om så kallade ”Simple church”. Jag och Charles har träffats för ett lunchsamtal för att försöka reda ut detta.

Skulle vilja utveckla diskussionen och förklara mig. Kristna församlingar organiserar sig på många olika sätt idag. Det finns små församlingar, det finns stora församlingar. Det finns megakyrkor, och husförsamlingar. Det finns förortsförsamlingar och innerstadsförsamlingar. Det finns landsbygdsförsamlingar och storstadsförsamlingar. Det finns mycket traditionella församlingar och det finns mycket moderna församlingar. En del föredrar historisk-liturgisk kyrka, en del föredrar avslappnad form med pastor i jeans och senaste musiktrenden.

Även i Sverige är den lutherska enhetskyrkans tid över, då alla gick till samma kyrka och samma samfund. Allt annat var förbjudet för 200 år sedan.

Kristi kropp är en, Kristi kyrka är en, men vi möts på olika platser och organiserar oss på ett spretigt sätt. Det är möjligt att ha ett antal olika församlingar men ändå uttrycka en synlig enhet i Kristus.

Om jag nu avgränsar min analys till två trender i vår tid. Det lilla och det stora. Dels har vi en trend med husförsamlingar, ”simple churches”, cellgrupper, det finns olika namn. Men fokus är att den kristna kyrkans uttrycksform främst är småskalig. Folk kan känna delaktighet och närhet. Man behöver inte lägga en massa pengar på byggnader och anställda. När den lilla gruppen börjar bli för stor för ett hem eller annan mindre mötesplats, delar man sig, avknoppar sig och bildar en till församlingsenhet. Det här är en kraftigt växande trend i internationella kristenheten, inte minst i ett land som Kina. Men det finns en spridning både i USA och Västeuropa. I vissa delar av världen där den kristna kyrkan är förföljd och underjordisk, är husförsamlingen och ”simple churches” det enda möjliga alternativet.

Den andra trenden är megakyrkan. Även om megakyrkor fortfarande är en marginell företeelse i USA:s kyrkoliv, så är det en växande trend. I svensk kristenhet har megakyrkor spelat en stor roll, inte minst beroende på att pingströrelsen byggdes upp enligt principen en församling i varje stad. Filadelfia i Stockholm och Smyrna i Göteborg, pingstkyrkan i Jönköping m.fl. blev tidiga megakyrkor.

Livets ord i Uppsala är en påtaglig megakyrka. Hillsong i Stockholm är väl den senaste i denna kategori. Megakyrkor präglas av en stark och visionär ledning, skicklig organisation, stora gudstjänster, och blir ofta bas för mission, församlingsgrundande, bibelutbildning och annat.

Den lilla församlingen har en oslagbar fördel i att skapa närhet och engagemang, lärjungaformande är enklare i den lilla församlingen. En nackdel med den lilla församlingen är att man har svårt att täcka in alla behov. T.ex. för familjer med barn i olika åldrar. Hur man än gör så har tonåringar behov av att röra sig i större gäng, större församlingar har lättare att dra till sig tonåringar och tonårsfamiljer. Ska man organisera ett bra barn- och familjearbete krävs det en viss volym. Och även om små gudstjänster har sina poänger, så har stora gudstjänster och kristna sammankomster en unik förmåga att nå och attrahera människor. En annan nackdel med den lilla församlingen är att den har en tendens att vara instabil. Livslängden är betydligt högre hos större församlingar än hos små församlingar.

Den stora församlingen har sina styrkor på dessa områden. Man kan bli mer heltäckande när det gäller att nå människors olika behov och livsfaser. Och man kan utveckla fullt ut den dynamik som skapas i större gudstjänster. Megakyrkan blir också mer ett ansikte utåt för kristenheten och kan inte minst i media förmedla den kristna tron. Det är megakyrkepastorerna i USA som syns och hörs i amerikansk TV och sekulär debatt. Megakyrkans svaghet är att den kan bli opersonlig, det kan bli svårt med lärjungaformande, man kan lättare glida med och ingen vet hur man lever, det kan bli svårare med personlig delaktighet. Megakyrkor med en duktig ledning lyckas med att forma smågrupper och skapa delaktighet, och skapa lärjungaformande miljöer, även om församlingen är jättestor. Men det är en svår ledarutmaning.

Min enkla poäng är att människor är olika, det behövs både husförsamlingar och ”simple churches” och megakyrkor, och en rad olika församlingar som ligger någonstans mitt emellan. Inte minst i dagens storstäder behöver vi bygga församlingar med olika inriktning och profiler för att nå en alltmer heterogen befolkning. Megakyrkor kräver dock betydligt större utrustning och kompetens hos ledningen för att fungera bra, här har vi olika gåvor i Kristi kropp, där vi kan komplettera varandra. Jag vill inte spela ut dessa modeller mot varandra.

Låt mig ta en enkel bild. Fotboll.

Vad har församlingar med fotboll att göra? Min poäng är att det finns fotbollslag på olika nivåer. Överallt finns det fotbollsserier för knattelag och pojklag. Det finns korpserier. Det finns division fem för lag som består av motionsspelare och som trivs med det. Men sedan finns det elitnivån. Och så finns det globala elitnivån. Barcelona, Milan, Manchester United m.m.

Min poäng är att allt behövs. Finns det inga knattelag blir det inte heller något Barcelona. Det är i alla lokala småklubbar runt om i världen som proffsspelarna rekryteras. Och Barcelona och Milan inspirerar knattespelarna och division fem-spelarna, man tittar gärna på TV och lär sig och blir inspirerad, när de stora stjärnorna spelar.

Kanske är det så även med kristna församlingar. Det är bra med Willow Creek och Bill Hybels, med Rick Warren och Saddleback, med Niklas Piensoho och Filadelfia, med Ulf Ekman och Livets ord, med Andreas Nielsen och Hillsong.

Men i Kristi världsvida församling behövs också små lokala kristna gemenskaper, församlingsplanteringar i ett vardagsrum och på ett café, en ny liten församling i ett studentområde.

Det lilla och det stora. Allt behövs. På samma gång. Både Barcelona och pojklaget i Rågsved.

Stockholm behöver både Filadelifa, Hillsong, och en nystartad församlingsplantering i studentområdet Kungshamra, en pionärförsamling med fokus på etiopier-eritreaner och husförsamlingen i området XX. Det viktiga och avgörande är att man når och vinner människor, och gör lärjungar av dem.

Jag har haft lite bloggfasta senaste veckan, så jag ligger lite efter.

Kan varmt rekommendera de påskpredikningar som lagts ut av www.rom1017.se.

Det är en sammanlagt över sex timmar lång vandring genom påskens budskap med Egil Svartdahl, Peter Sandwall och Lars Mörlid. Mycket kreativt och inspirerande.

Idag har jag hållit predikan i Elimkyrkan om att Kristus är uppstånden. Man kan lyssna på den genom att gå in på Elimkyrkans hemsida under fliken undervisning, här är det.

Första delen av predikan handlar om att Jesus är uppstånden, att det är en faktisk händelse i historien. Det har hänt, och det är en grundval i den kristna tron. Jag går igenom första delen av 1 Kor. 15 och visar hur uppståndelsetron är en grund för kristen tro. Paulus går så långt att han säger att om Kristus inte har uppstått är vår tro bara fejk och en gammal legend utan någon verklighetsförankring.

Den andra delen av predikan handlar om vad tron på uppståndelsen betyder idag. Jag går igenom en del bibeltexter som visar sambandet mellan Kristi uppståndelse och vår pånyttfödelse. Att lära känna uppståndelsens kraft, hur Gud verkar i oss med samma kraft som han verkade i Kristus när han uppväcktes, vad det innebär att vi är sammanvuxna med Kristus genom samma uppståndelse, att ha vårt sinne och tankar vända mot det som är där ovan, på grund av att vi är uppståndna med Kristus.

Vårt personliga möte med den uppståndne Kristus är avgörande för vår personliga tro.

Ser fram emot en spännande vecka med en rad intressanta händelser. Vill särskilt peka på att jag har debatten med Torsten Åhman på Johannelunds högskola i Uppsala, torsdag 13.00. På lördag kväll har vi Transformationsgudstjänst i Elimkyrkan 19.00. Nästa söndag predikar jag hos Tyresö frikyrkoförsamling, 10.30 möts vi i föreningsgården i centrala Tyresö.

Nu har jag och Mymlan bestämt att vi ska träffas för ett lunchsamtal och prata om uppväxt i frikyrkan. Vad jag minns har jag inte träffat henne och ser fram emot samtalet. Har hört av folk som träffat Mymlan att det är en mycket begåvad och driven person. Spännande och ser mycket fram emot detta.

Har nu läst Mymlans blogginlägg, hade inte läst det när jag skrev mitt föregående blogginlägg. Här är länken till hennes inlägg.

En skakande skildring av när frikyrka fungerar som sämst. Det allvarliga i Mymlans skildring är brist på fungerande ledarskap i församlingen. Nu vet jag inte vilken församling det gäller men brist på pastoral finkänslighet kan vara ödesdigert.

Eftersom jag inte känner Mymlan eller den berörda församlingen vill jag dock inte diskutera detta enskilda fall.

Mitt föregående blogginlägg handlade inte om Mymlans berättelse, utan hur en del ofta generaliserar utifrån sådana berättelser, frikyrkan och kyrkan i allmänhet dras över en kam.

Min samlade erfarenhet och upplevelse är att kristen tro påverkar människor på ett positivt sätt, det är en mycket konstruktiv kraft att förmå människor att bli mer osjälvsiska och mer bry sig om sina medmänniskor. Det är min samlade erfarenhet av 57 år i kristna sammanhang. Då har jag rört mig mycket i kretsar utanför kyrkan, och det är detta jag jämför med. Jämför bl.a. med idrottsrörelsen och näringslivet som jag har ägnat ett antal år åt.

Den som klagar på frikyrkans regler bör komma ihåg att frikyrkan har ett minimum av regler och är i stort sett kravlöst i jämförelse med ett normalt fotbollslag för barn. Där blir man avstängd nästa match om man missar en träning. Där blir man petad nästa match om man visar dålig attityd till tränaren. Där får man inte spela vidare om man är för dålig. Jag har en del erfarenheter av idrottsrörelsen.

Men kristna församlingar består av svaga och ofullkomliga människor. Förväntar vi oss församlingar utan fel och brister är vi på fel väg. Vi kan skapa församlingar med välmående borgerliga stabila Svenssonmänniskor, och det blir inga större fadäser, men församlingar är till för svaga och brustna människor som kämpar med sina liv, och då kommer det alltid att finnas svagheter. I Guds församling finns det en skatt i ett lerkärl, och vi är lerkärlen.

Problemet med Mymlans församling tycks vara fasaden, att hålla uppe en fasad, i stället för att möta varandra och hjälpa varandra i vår svaghet. Hennes vittnesbörd är en påminnelse till alla frikyrkomänniskor att inte bygga putsa-på-fasaden-kyrkor.

Sedan är det viktigt hur vi hanterar ofullkomligheter vi möter i kristna kretsar.

Jag har haft kriser i mitt liv då jag har varit helt trött på frikyrkan, men har i dessa kriser valt att hålla mig kvar. Tron på Jesus har varit det viktigaste för mig, och att leva som individuell kristen fungerar inte, och det är helt emot det Jesus vill. Hur vi än vill, att vara kristen innebär att vara en del av Kristi kropp, Guds familj.

Det blir också lätt en fariseisk fasad att ställa sig utanför församlingen, jag är så fin och bra så jag kan inte vara med i en församling som består av bristfälliga människor.

Mina kriser har handlat om tonårsupplevelser i den församling jag var med i som barn och yngre tonåring. Hade en pastor som hade många bra sidor, men visade klara tendenser till att vara totalitär despot. Som 16-åring gick jag istället med i en annan församling, jag blev medlem i Filadelfia i Stockholm 1971 och det betydde mycket för min andliga utveckling.

I 27-årsåldern hamnade jag i min stora kris med pingströrelsen. Då hamnade jag hos systersamfundet Örebromissionen istället.

Vi som har vuxit upp i frikyrkan, vi har alla våra olika berättelser. Det är därför vi går igång när vi hör Mymlans berättelse.

Så det gäller också i dessa kriser att se att Guds familj är betydligt större än just där jag befinner mig just nu. Det går att ge många exempel på dåligt fungerande församlingar runt om i Sverige. Men det går också att ge exempel på många bra fungerande församlingar runt om i Sverige.

 

Den berömda bloggaren och twittraren Mymlan har lyckats dra igång en twitter-debatt senaste dygnet om att växa upp i frikyrkan. Hon berättar om frustrerande upplevelser med den bakgrunden. Det är bara att beklaga att hon sammankopplar uppväxt i frikyrkan med förtryck och frustration. Det finns ingen anledning att ifrågasätta människors berättelser om egna erfarenheter. De som kommenterar detta, gör det dock på ett mycket generaliserande sätt. Bara för att någon berättar om en besvärlig frikyrklig uppväxt, så är det alltså fel på frikyrkan.

Det finns mycket att säga om detta.

Jag är mycket tacksam för min frikyrkliga uppväxt, trots att man kan ha en hel del synpunkter på den församling som jag och mina föräldrar var med i när jag var i åldern 9-16 år, nämligen Maranataförsamlingen i Stockholm. Det blev mycket traumatiskt för mina föräldrar att lämna den församlingen när jag var i 16-årsåldern. Men jag behöll min tro, och fördjupade mitt kristna engagemang trots rörigheten på församlingsfronten.

En viktig anledning för mig var att i den uppväxtmiljö jag levde i, i Stockholmsförorten Järfälla, var den ateistiska och gudlösa miljön helt förskräcklig. Problemen i vår församling var bagateller i jämförelse med inte minst det alkoholmissbruk och mobbing som var kutym bland 14-16 åringar i Järfälla när jag växte upp. I min skolklass diskuterade grabbarna på fullt allvar att slå ihjälp en annan klasskompis, därför att han var töntig. I min klass kunde man gå och dricka öl på en långrast, under en vanlig skoldag. Bara för att ta några exempel, samtidigt fick knarket sitt genombrott i Stockholms skolor. Halva min skola röstade på vänsterextrema partier, som var för totalitär diktatur och våld för att genomföra revolutionen. Så det är min uppväxtbild av att inte vara kristen. Så för mig som 16-åring var det inget val mellan pest och kolera att välja frikyrka eller att vara icke-kristen. Det var ett val mellan lindrig förkylning och pest. Senare i livet har jag betydligt nyanserat min bild, jag har mött och känner många mycket kärleksfulla och goda människor som inte alls har någon kristen tro. Men som tonåring mötte jag bara baksidor av livet utanför kyrkan.

Sedan är kristna familjer som alla andra familjer, det finns bra familjer och det finns mindre bra familjer. Det finns många sätt att praktisera sin kristna tro, och det är inte alltid så att det alltid är bra varianter av kristendom som tillämpas runt om i de kristna hemmen. Relationen mellan föräldrar och barn kan vara komplicerade, även i mycket bra miljöer.

På ett generellt plan tror jag dock att det är bättre med miljöer där många växer upp i frikyrka i jämförelse med platser där få växer upp i frikyrkan. Det är väl bara att jämföra missbruks- vålds och kriminalitetsproblem i icke-frikyrkliga delar av Sverige, i jämförelse med typiskt frikyrkliga platser som Jönköping, Aneby, Sävsjö, Värnamo, öarna utanför Göteborg etc. Forskning visar också att frikyrklig uppväxt främjar människors förmåga till internationell solidaritet. I frikyrkan får man höra mycket mer om kampen mot världsfattigdomen, och ge pengar till att göra något åt det, än i andra miljöer.

Jag tycker att det är märkligt att när någon individ problematiserar sin uppväxt, vilket ofta händer, det är populärt just nu med sådana böcker – skriver man problematiskt om frikyrklig uppväxt, då är det hela frikyrkan som kritiseras. Och det finns massor av kristna som aktivt går till undsättning och berättar om hur dåliga vi är, och det är bra att detta kommer fram, vi ska skärpa oss m.m.

Jag tror att de bearbetningarna pågår ständigt i frikyrkorna, oavsett om någon  skriver böcker eller driver debatter om besvärlig frikyrkouppväxt.

Men när andra problematiserar sin uppväxt, så görs aldrig den typen av generaliseringar. Det mest kända exemplet i modern tid på någon som sågat sina föräldrar och uppväxtmiljö är författaren Jan Myrdal, med de ledande socialdemokraterna Gunnar och Alva Myrdal som föräldrar. Jag kan dock inte minnas att någon har generaliserat Jan Myrdals kritik, som en kritik mot socialdemokratin.

Men när någon gör något liknande om sin frikyrkouppväxt, då görs direkt generaliseringen mot frikyrkan som helhet. Det är den generaliseringen jag reagerar över.

Har skrivit en ledare i Världen Idag om EU, fördelar och nackdelar. Jag sysslar ju konstant med EU-frågor i min roll som internationellt verksam konsult med inriktning på energipolitik och klimatpolitik.

Idag höll jag en predikan i elimkyrkan om välsignelse eller förbannelse. Kristus tog förbannelsen på sig på korset, för att vi i Kristus ska bli välsignade med all den himmelska världens andliga välsignelse. Jag försöker förklara i predikan vad denna välsignelse innebär, och hur den kan förlösas i våra liv. Här är länk till audioversion via Elims hemsida.

Den här helgen präglas av Elimkyrkans årsmöte under lördag eftermiddag och vår gudstjänst söndag 11.00. Under årsmötet kommer jag att hålla ett tal om församlingens vision, målsättningar, och strategi – d.v.s. hur vi ska nå målen och se visionen förverkligad.

Det är fyra områden jag särskilt lyfter fram, strategiska fokusområden: 1. Satsning på församlingsplanteringar, Elimkyrkan driver redan nu ett antal församlingsplanteringar/pionjärprojekt runt om i Stockholm. 2. Fokus på äktenskap, familj, barn och ungdom. Vi har bland annat Lars-Göran och Christina Sundberg som nationellt verksamma på äktenskaps- och familjeområdet, och sedan två år tillbaka jobbar Maria Furusand hos oss och leder barn- och familjearbetet. Vi tror att detta även är en nyckel i församlingens utåtriktade arbete. 3. Att lyfta fram Guds rike, Guds närvaro, Guds kraft i funktion, Andens gåvor i funktion. Det måste vi medvetet fokusera i församlingen, både genom undervisning, gåvoupptäckande, och att aktivt skapa gudstjänstmiljöer som ger utrymme för Andens aktiva närvaro. Elim lyfter fram detta genom samarbete med New Wine. 4. Att vara en socialt engagerad och socialt radikal kyrka. För Elim är det ett nytt område att särskilt fokusera, även om socialt engagemang alltid hör till ett normalt kristet liv. Inte minst flyktingarbetet börjar lyftas upp, där vi samlar in matkassar till utsatta flyktingar i våra gudstjänster.

Vid gudstjänsten i morgon kommer jag att predika om Jesu seger genom sin död och uppståndelse. Om välsignelse och förbannelse. Att välsignelsen kommer genom Kristus.

Var ute med Ungdomskyrkan Konnekt i går kväll. Enormt inspirerande. Det är vår motsvarighet till pannkakskyrkan. Vi hade många bra samtal och mötte många personer.

Jag tror på en mer praktisk och jordnära kristendom där Guds kärlek blir konkret. Dela ut pannkakor på sena fredagkvällar till tonåringar, gömma flyktingar, dela ut mat till dem som inte har några pengar, hjälpa de psykiskt sjuka, hjälpa arbetslösa, stötta utsatta småbarnsfamiljer, blockera flyktingutvisningar, hjälpa till med svenskundervisning för dem som inte har svensk bakgrund m.m. Det är exempel på saker vi håller på med.