Höll en predikan i Elimkyrkan idag om att Kristus har vunnit en fullständig seger genom sin död och uppståndelse. Över alla fördärvsmakterna, synden, döden, lagen och djävulen. Försökte bland annat förklara vad det innebär att vi har blivit fria från lagen. Vi som har varit kristna ett tag har en klar benägenhet att glida ur nåden och komma in under lagen igen. Och försökte förklara vad det betyder för mig idag, och hur det hänger ihop. Man kan lyssna genom att gå in på elims hemsida.

Just nu pågår Breivikrättegången i Norge. Bedömningarna tycks pendla mellan en galen enstöring och/eller en högerextrem enstörning som helt tappat besinningen.

Jag tycker att den analysen förenklar. Det är värre. Det handlar om ondska, om grym och brutal ondska. Eller för att hålla sig till kristet-teologiskt språkbruk – det handlar om synd. Synd är värre än bara ondska, att vi människor skadar varandra och behandlar varandra illa, synd handlar om att göra uppror mot Gud vår skapare.

Bibeln och mänsklighetens historia visar på syndens spridningskraft och smitta. Bibeln visar också att synden och ondskan är så brutal att den är värre än att det bara är vi själva som är onda, det handlar om onda andemakter som driver människor att göra det onda. Som kristen tror jag att Breivik inte bara drivs av synd, han drivs av djävulen, det är onda andar som inspirerar honom att åka till en ö och skjuta ihjäl 70 ungdomar. Det är mer än ondska, det är djävulsk ondska.

Det är fel att begränsa denna djävulska ondska till en enskild förvirrad ung man i Norge. Massmördandets djävulska ondska poppar ständigt upp i historien. Vi kan bara tänka tillbaka till massmördandet kopplat till naziperioden under och före andra världskriget. Vi behöver inte gå längre tillbaka än det djävulska våld och massmördande som försvarades av alla kommunister som härjade även på våra breddgrader under 60- och 70-talet.  Ondskan ska inte förringas, den är ett ständigt hot. Syndens gift och det demoniska inflytandet har drabbat hela mänskligheten. Det hat som leder till mordlust lurar bakom hörnet för oss alla. Inte minst visar alla de hänsynslösa och mordiska rasistkommentarer som florerar på nätet, att Breiviks djävulska ondska har en stor spridning.

Kristendomen handlar inte om att lyfta fram synden. Kristendomen handlar inte om att lyfta fram mörkrets gärningar, ondskan, djävulens gärningar. Kristendomen handlar om seger över synden, seger över djävulen, om förlåtelse och befrielse.

Det är kristna kyrkans budskap. Att bekämpa ondskan, att bekämpa den djävulska ondskan, men att förmedla något mer – seger och befrielse. Jesus dog på korset och gav sitt liv även för Breivik, det finns nåd även för honom om han omvänder sig från sin ondska.

Har haft ledigt torsdag kväll och hela fredagen och anländer till Stockholm igen lördag morgon. Har varit med hustrun på en koppla-av-utflykt till Tallin.  Har tittat på Alexander Nevskijkatedralen, ockupationsmuseet, domkyrkan och stadshustorget. Har haft dålig uppkoppling så därför har jag varit lite frånvarande. Nu back in business.

Predikar i Elimkyrkan söndag 11.00. Nu pågår bönedygn i Elimkyrkan tillsammans med Stockholms bönehus. William Craig är i Betlehemskyrkan, ska försöka vara med något idag på dessa högintressanta arrangemang.

Tidningen Dagen gjorde en längre intervju med mig idag. Det verkar som om de har delvis en nyhet på gång, det blir mycket intressant att se vad de gräver fram. Jag är inblandad på ett hörn. Men jag säger ingenting.

Jag mötte alltså Mymlan idag, Sofia Mirjamsdotter, en ledande profil i svenska media och i synnerhet sociala medier, för samtal om uppväxt i frikyrkan. Vi kom överens om att jag skulle skriva en kommentar på min blogg om vårt samtal, sedan kanske hon kommenterar också. Vi får se.

Vi hade ett bra och konstruktivt samtal tycker jag. Och jag tyckte också att vi var ganska överens på många punkter. Inte minst när vi talade om förändringar som behövs i frikyrkan, förändringar som jag också tycker delvis har skett på en del håll under senaste 20 åren.

Vi som har vuxit upp i frikyrkan har mycket gemensamt och gemensamma erfarenheter. Både vi som har blivit kvar och de som har lämnat. Det kunde vi notera idag.

Jag påpekade att Mymlans öppenhjärtliga berättelse om uppväxt i frikyrkan berör många av oss, vi har alla våra olika berättelser. Men det finns vissa gemensamma referensramar i dem alla.

Mymlan efterlyste en frikyrka som nollställer sig. Som hittar helt nya vägar att vara och mötas. Som kan göra nya saker. Inte bli för intern utan öppnar sig för det omgivande samhället. En kyrka som blir mer synlig, och som blir mer synlig på gatan. Inte bara sitta inne i kyrkan för oss själva och bekräfta varandra. Jag nickade, höll med, och hon tog upp saker som jag själv har försökt driva på olika sätt -inte minst under senare år.

Mymlan berättade om sin svåra uppväxt, och bristen på stöd och förståelse i barndomens och tonårens pingstkyrka efter Norrlandskusten.  Det kändes hjärtslitande och tragiskt att höra berättelsen. Och hur hon vände församlingen ryggen, trots en påtaglig andlig hängivenhet i yngre tonåren. Jag frågade Mymlan när hon slutade tala i tungor. Hon visste när.

Ytlighet och fernissa i församlingen. Det var hennes bild. Samtidigt tänkte jag tillbaka på mitt eget 70- och 80-tal hur vi som då uppfattade oss som radikala kristna ungdomar, ville utforma ett radikalt alternativ till det som vi uppfattade som den borgerliga, ytliga och polerade frikyrkan. Därför formade vi kristna kommuniteter, kristna husförsamlingar och gemenskaper, i regel utanför  etablerade frikyrkan. Också en revolt, en kritisk röst, fast på ett annat sätt. Med en ambition att förändra, fast delvis inifrån.

Jag skrev en artikel i tidningen Dagen när jag var i 26-årsåldern att man inte skulle sylta in sig i döda församlingar. Och det blev ett ramaskri. Det var kanske något sådant Mymlan försökte säga när hon lämnade pingstkyrkan som 15-åring.

Ï samtalet idag såg jag delvis likheter mellan mina erfarenheter och Mymlans, fast vi har hanterat vår kritik på lite olika sätt.

Mymlan berättade om sin pappa, och det har hon gjort tidigare så det är ingen konfidentiell information. Om hans svårigheter att få livet att gå ihop, att hålla uppe en andlig fasad, att vara en lagisk kristen som jagar synder och demoner, men som själv blir helt intagen av synden och demonerna. Men utan att kunna erkänna det. Jag förstår Mymlans besvikelser och brottningskamp.

Jag hade förmånen till skillnad mot Mymlan att ha funktionella föräldrar, men berättade om den despotiske pastorn jag hade i yngre tonåren, som nästan fick bort mig från kyrkan.

Jag förde fram tesen att det djupa Gudsmötet och den innerliga andligheten, kan locka fram det allra bästa hos oss människor, men det kan också i värsta fall locka fram det allra sämsta. Inte minst när andligheten kopplas samman med psykisk sjukdom och själsliga obalanser. Det kan gå oerhört snett. Mymlan höll med.

Sedan pratade vi naturligtvis om synd. Det är ett välkänt begrepp när man har vuxit upp i frikyrkan. Mymlan har reagerat på de hårda reglerna, och som hennes far kanske bidrog till att göra ännu hårdare. Jag förstår delvis. Man måste skilja på det som är verklig synd, bryter mot Guds vilja och skadar oss själva, andra människor och relationen med Gud. Och vad som är lämpligt eller mindre lämpligt. Jag tog upp med Mymlan att jag tror på synden, det är syndens mörka sida och destruktivitet som gör nåden så stor. Men att syndbegreppet behöver utvidgas och nyanseras. Att bekämpa rasismen som synd är ett ämne som jag tagit upp ett antal tillfällen på senare år. Jag har pratat om miljösynder. Mymlan höll med, i hennes barndom var miljöförstöring inget man skulle bry sig om. Jesus kommer ändå tillbaka, och allt ska gå under ändå.

Jag gillade Mymlan. Jag lovade att be för henne, och det hade hon inget emot.

Det som har hjälpt mig genom livet är den inre Gudsgemenskapen, frälsningsvissheten, närheten till Gud, Jesus är uppstånden och det är inte bara en teori – han lever och bor i mig, och jag kan få möta den uppståndne. Det är något som bär när kyrkan sviktar, när frikyrkan sviktar. En kristen församling är trots allt svag och bräcklig och består av ofullkomliga människor. Men Jesus är stor, Jesus är bra.

Men jag måste vara ärlig – det är min innerliga bön att alla som har vuxit upp i frikyrkan, men kommit bort ifrån den, kanske blivit besvikna och bestulna, att man ändå ska kunna hitta tillbaka till Jesus och Jesustron, och få möta den uppståndne Jesus. Det bär genom allt. Det bär över allt. Och det går då alltid att hitta äkta och barmhärtiga kristna som man kan dela tron med.

Stockholms Bönehus arrangerar ett bönedygn i Elimkyrkan kommande helg, från fredag 19.00 till lördag 19.00. All info från Stockholms bönehus hemsida http://sthlmsbonehus.org/2012/03/19/bonedygn-20-21-april-kl-19-19-2/

Det bästa och mest värdefulla vi kan ägna oss åt som kristna är att vara i bön och tillbedjan inför Gud. Kom med.

Noterar att det har varit stort intresse för debatten mellan mig och Torsten Åhman i torsdags om eviga domen och evigheten. Fler än 1000 personer har följt debatten via webb-sändningen. Debatten har kommenterats här på denna blogg och andra bloggar. Dagens och Världen Idags webb-tidningar har uppmärksammat debatten och det har hamnat mycket högt i läs- och uppmärksamhetsmätningarna.

Räknar med att skriva ihop en kommentar ikväll eller måndagen hur jag uppfattade debatten.

Och i morgon har jag bjudit Mymlan på lunch och vi ska ha ett spännande samtal på T-bar i Stockholm om frikyrkan. Vi får se vad jag och Mymlan hittar på, vi är ju båda så pass kommunikativa så vi kommer säkert att spegla samtalet på något sätt.

Noterar att både Dagen och Världen Idag tar upp om gårdagens helvetesdebatt hos Johannelunds teologiska högskola. Dagenreportaget hittar man här och Världen Idag här.

En nyhet är att det blir direktsändning via Webb-TV i morgon torsdag från 13.00 från Johannelunds teologiska högskola då Torsten Åhman och jag debatterar ämnet himmel eller helvete. Det blir Nils Bryntesson från www.amen.se som sköter om detta.