I går läste jag färdigt Sven Nilssons bok ”Vägen och vändringen” som handlar om hans liv med Gud och svensk kristenhet. Det är en bok som innehåller mycket vishet och ”inside information” om det andliga skeendet i svensk kristenhet från seklets början. Jag fäste mig vid ett avsnitt som jag vill citera här i enlighet med ”svensk citaträtt”. Innehållet anknyter till min kommentar av Stefans inlägg i lördags och även till dagens ämne: 
”Människor kan ha många skäl att anklaga och kritisera kristnas sätt att representera honom, men när man gör det, är det oftast därför att de kristna inte är tillräckligt kristna, det vill säga de motsvarar inte den bild man själv har av Jesus. Därmed har man samtidigt bejakat det Jesus står för, ungefär som om någon säger att en klocka går fel, om den inte stämmer med den normaltid som vi accepterat för tidsangivelser.När jag tog emot Jesus var jag elva år. Vilken betydelse kan ett sådant beslut ha för ett barn i den åldern? En hel del skulle jag vilja säga. Därför att livet med Jesus inte i första hand är en mental aktivitet som har med vår själsliga mognad att göra, utan en relationtill en person. Charles Spurgeon skriver, på tal om hur gammal en människa behöver vara för att kunna ta emot Jesus på ett meningsfullt sätt, att redan ett barn i tre-fyraårsåldern är moget för detta. Så snart barnet kan relatera till en annan människa, kan hon också ha en relation till Jesus genom tron och den helige ande. Här har vi missat mycket. Jag minns till exempel hur vi kom in i en kris när det gällde vårt barnarbete under min tid i Filadelfia, Örebro, där någon psykolog i vällovligt syfte att skydda barnen från otillbörlig påverkan, ville hindra att lärarna bad för barnen och gav dem möjlighet att också fatta egna beslut att ta emot Jesus. Sade inte Jesus, låt barnen komma till mig och förhindra dem inte? För mig har egentligen mitt liv som kristen samma innehåll nu, som när jag var barn i ett grundläggande avseende, nämligen, att det är en relation med Jesus. På samma sätt som relationer till människor förändras och fördjupas i takt med själslig mognad och den tid vi tillbringar tillsammans, så har mitt andliga liv utvecklats och berikats över tiden av denna ömsesidiga gemenskap med Jesus. Här gäller vad Paulus skriver:”Sedan citerar Sven Nillson I Kor. 12:11-12: ”Men sedan jag blivit man, har jag lagt bort det barnsliga. Nu ser vi en gåtfull spegelbild, men då ska vi se ansikte mot ansikte osv …”Här kan vi alltså läsa hur en psykolog försökte hindra dem att be för barnen och gav dem möjlighet att ta emot Jesus. Jag har i mina kommentarer till Stefans blogginlägg 21/4 nämnt lite om den okritiska, aningslösa och naiva användningen av psykiatrin i de kristna sammanhangen (rilnews.org). I den citerade texten ovan ser vi ännu ett exempel på detta elände, hur vi bildligen har ”sålt vår förstfödslorätt för en tallrik linssoppa”.Den som har hjärna, han tänke, säger jag

DET ÄR JU RELIGONEN, DVS
den kristna tron som är det stora glädjeämnet i livet, i synnerhet i
barndomen.
Varför inte förbjuda andra festliga saker:
Liseberg, bada i havet, gröna lund och plocka smultron.

Talet om Jesus sprider gjädje och sång. Man få lära sig om rättfärdighet
och rätt. Barmhärtighet och att alla kommer från en och samme stamfader, Adam.
Det tar bort rasism och förtryck. ” Röd och gul och brun och svart, gör detsamma har han sagt…”.

Suck! ”…den kristna tron som är det stora glädjeämnet i livet, i synnerhet i
barndomen…” Okejdå, i en sansad kontext kanske en och annan upplever det som posititvt. Men barn som utsätts för gränspsykotiska kyrkosammanhang med tungomålstalande och annat obehagligt löper stor risk att inte känna någon glädje alls i barndomen. Det är just det som är lika allvarligt som att utsätta barn för andeutdrivning eller dyngraka föräldrar.