Jag behöver skapa lite ordning för hur vi avslutar debatten om Jona. Jag reser tidig onsdag morgon till Doha, Qatar, för att under två veckor jobba med FN:s globala miljö- och klimatkonferens. Då kommer jag säkert att blogga litegrann, men har inte alls tid för långa bloggdebatter.

Det antyds ju i debatten att jag är ”fundamentalist”. Ett kännetecken på en sådan är att man är vetenskapsfientlig och visar misstro mot modern vetenskap. På FN-konferensen kryllar det av framstående forskare från hela världen, och en rad av världens främsta forskare inom sina områden kommer att vara där. Och i den miljön lever och verkar jag, så det kanske inte är självklart att kalla mig för fundamentalist. Teologi är ju en mycket marginell del av den globala vetenskapen idag, och har i stort sett inget genomslag utanför den interna sfären, det bör man inte glömma bort.

Jag vill gärna skriva ett avslutande inlägg själv, där jag kommenterar debatten och Gregers senaste inlägg. Jag antar att Anders Gerdmar vill säga något mer.

Men tisdag kväll tror jag att jag måste sätta streck i Jona-debatten. Sedan kommer säkert bibelsynsdebatter att poppa upp igen snart.

Kära bloggläsare,

Greger Andersson har återkommit ikväll med ett till gästblogginlägg som svar bl.a. på det svar jag publicera här under lördag förmiddag.

hälsn

Stefan Swärd

här följer hans inlägg:

Jag ska försöka att svara på Stefan Swärds reaktion på mitt blogginlägg och relaterar även till Anders Gerdmar. Med risk att jag blir impopulär bland dem som brukar kommentera i bloggen måste jag tyvärr, utan att vara arrogant, fortsatt hävda att Swärd helt enkelt inte förstår mina resonemang. Innan jag svarar mer konkret på Swärd vill jag därför göra några klarläggande även om det innebär att jag gör vissa upprepningar. Ni som i första hand är intresserade av mitt svar till Swärd kan med fördel hoppa direkt till den andra delen.

Om Anders Gerdmars resonemang

Det är viktigt att notera vad diskussionen egentligen handlar om. Alltihop började med att några debattörer uttryckte oro över att de frikyrkliga seminarierna kommit att överge traditionella positioner. Man anförde att förklaringen till denna utveckling var att lärarna vid dessa seminarier givit efter för universitetsteologin för att man var rädd om sina akademiska karriärer, fruktade HSV eller helt enkelt anammat en sekulär världsbild. Mot detta gjorde jag invändningen att det i själva verket kan vara så att man ändrat sig i vissa frågor helt enkelt för att man genom ett seriöst lyssnande kommit fram till att det finns övertygande argument för dessa andra uppfattningar.

Jag har också vänt på argumentation och hävdat att det kanske i själva verket är så att – när det gäller hur man ser på vissa sakfrågor i Bibeln – en del evangelikaler varit alltför styrda av sin bibelsyn och sina dogmatiska övertygelser för att ta argument för andra uppfattningar på tillräckligt allvar.

Jag ifrågasatte dessutom påståendet att den övertygelses som t.ex. Anders Gerdmar företräder överensstämmer med dem som kyrkan alltid hyst. I stället menade jag att de formades i konflikten med den moderna vetenskapen.

Nu har Gerdmar invänt och hävdar att han inte har några problem med att hålla fast vid sina övertygelser när det gäller t ex författarskapsfrågor även inom akademin. Visserligen hävdar han att dessa övertygelser är givna av hans bibelsyn men han menar också att de står sig väl inom akademin.  Situationen är alltså den att båda parterna ifrågasatt varandras integritet samtidigt som båda hävdar att de har kvar sin egen integritet både som forskare och som troende.

I det sammanhanget försökte jag sortera upp i argumentationen genom att skilja mellan litterära, historiska och teologiska argument (inte perspektiv eller läsningar – detta är en av Swärds missuppfattningar).  Min utgångspunkt var att de teologiska argumenten inte är giltiga inom den akademiska exegetiken. Gerdmar menar dock att han har exegetiska (dvs. litterära eller historiska) argument för att t ex Jona är historisk, att hela Jesaja bok går tillbaks till 700-talet, att Daniels bok är skriven på 500-talet f Kr, att alla brev som bär Paulus namn är skrivna av denne, etc. Gerdmar befinner sig därmed i den positionen att det inte finns några spänningar mellan hans dogmatiska (bibelsyn) uppfattningar i dessa frågor och de uppfattningar han har som akademisk teolog.

Jag måste förstås respektera hans uppfattning på denna punkt på samma sätt som jag hoppas att han respekterar att mina uppfattningar grundar sig på mina iakttagelser och inte enkelt kan förklaras som eftergifter till akademin.

Det skulle dock vara intressant och önskvärt om Gerdmar redovisade sina exegetiska argument i dessa frågor. Det finns enorma luckor att fylla här när det gäller t ex försvaret av en Jesaja. Den fråga man lämnas med är nämligen varför Gerdmars position i denna och flera andra likartade frågor befinner sig i en sådan påtaglig minoritetsställning i akademin om han nu verkligen har goda exegetiska argument för sina uppfattningar.

Gerdmar skriver så här: ”Det vetenskapliga sökandet efter sanningen (som just med denna formulering tillhör pelarna i visionen för Livets ords teologiska seminarium) är dock nödvändigt. Och man kan bedriva hederligt akademiskt arbete inom exegetik utan att kompromissa med vare sig tro eller vetenskap. I dagens vetenskapsklimat klargör man sin utgångspunkt och argumenterar för sin tolkning. Feminist- och gayteologerna gör det, varför inte vi? Å andra sidan: att vara akademiker betyder inte att vara ”liberal” – frikyrkan har väl haft svårt att hantera de akademiska frågorna, och ofta tappat intellektuella och kulturöppna personer. Min bakgrund är annorlunda; uppvuxen bland teologer, konstnärer, intellektuella och kämpande präster” (AG i ViD 23/11)

Jag är inte säker på hur jag ska förstå det ovanstående stycke. Den tolkning jag nu gör kan alltså vara felaktig.  Jag har dock flera gånger hört Gerdmar säga det som han antyder i sin senaste artikel, dvs. att man kan gå in i det vetenskapliga arbetet utifrån olika perspektiv. Så kan man ha ett queer-perspektiv, feministiskt perspektiv eller ett bibeltroende perspektiv. Min tolkning är att Gerdmar använder perspektiv som något som kan liknas vid dogmatiska övertygelser. Det skulle, om jag nu förstår honom rätt, innebära att man i det vetenskapliga arbetet styrs av övertygelser som står över den vetenskapliga granskningen. Detta skulle i så fall innebära att själva kravet på intersubjektivitet (d.v.s. forskarsamhällets gemensamma uppfattning) och den kritiska granskningen av argument inte längre gäller fullt ut. Men om det är fallet har vi anledning att vara mycket oroade över vetenskapen (och det jag valt att kalla ”akademin”).

Man kan invända att alla vet att vetenskapen inte kan vara helt objektiv. Men den invändningen är naiv. Vetskapen om att man inte kan vara helt objektiv innebär inte att man ska upphöja den typ av subjektivitet som lätt förväxlas med perspektiv till norm. Istället bör man desto mer sträva efter att göra distinktioner, söka genomskinlig argumentation och en ständig kritisk dialog. Det finns inga perspektiv (i betydelsen dogmatiska övertygelser) som står över den dialogen. Jag tror att de flesta av oss aldrig skulle godta islamsk forskning som från början hade bestämt – av dogmatiska skäl – att allt i Koranen är skrivet av Muhammed. Precis som vi inte borde godkänna perspektiverade avhandlingar som sätter den kritiska diskussionen ur spel.

Alltså kan vi inte heller, om vi nu vill gå in i den vetenskapliga diskussionen, hävda vår rätt att i denna diskussion utgå från vissa dogmatiska antaganden. Istället måste vi finna oss i att föra en öppen och kritisk diskussion. En forskare kan alltså ha vissa utgångspunkter men man kan aldrig ha övertygelser som, i princip, står utanför den vetenskapliga prövningen. Det betyder inte att man ger upp sin tro i akademin utan att man lär sig att sorterna bland argumenten och att göra distinktioner.

Om Stefan Swärds resonemang

Även här vill jag börja med några klarlägganden. Jag har aldrig diskuterat huruvida Gud kan göra under eller inte. Faktum är att jag tror att Gud kan göra under – men det är inte relevant i relation till den diskussion jag fört!

Av någon anledning har min argumentation av somliga uppfattats som svår, därför upprepar jag samma sak igen: Jag skiljer mellan genren historia och genren icke-historia (som jag ger samlingsnamnet fiktion). För mig och alla andra i den litteraturvetenskapliga forskarvärlden är detta neutrala beskrivande termer som kan användas för att referera till en texts genre och syfte. De här begreppen har i min användning inte med materialets ontologiska status att göra, dvs. om det är påhittat eller inte. När jag alltså säger att Jona inte har till syfte att höra till genren historia så innebär inte det per automatik att materialet är påhittat.

När jag nu skall kommentera Swärd så gör jag det utifrån det radikala påståendet att jag och han i stort sett är överens, det är bara det han inte vet det! Jag har bara hävdat att vi behöver göra vissa viktiga distinktioner och här uppstår det tydligen ett terminologiskt problem. Låt mig på nytt exemplifiera.

Under bibelsynsdagen frågade Stefan Green (tidigare studieledare på det nu nerlagda Pingströrelsens Teologiska Seminarium, nu på ÖTH) Anders Gerdmar om han inte hade några problem med att både 1 Moseboken 1 och 1 Moseboken 2 är historiska när den ena bl a säger att människan skapas sist och den andra att människan skapas först. Gerdmar svarade att han inte hade några problem med detta. Hur ska vi förstå detta? Alla vet ju att två motsatser inte kan vara sanna samtidigt, antingen är båda falska eller också är en av dem falsk och den andra sann. Den välvilliga tolkningen är att Gerdmar menar att han inte har något problem med att detta är genren historia (för han kan inte mena att han tror på historiciteten i båda påståendena), dvs. att det en gång fanns en genre i vilken man kunde tillåta motstridiga uppgifter i en text som man ändå benämnde som historisk. Men om man väljer att beskriva detta som ”historia” så innebär det, och det är min poäng, att detta måste vara historia i en annan bemärkelse än vi vanligen använder termen. Det innebär att vi läser dessa texter i enlighet med en annan typ av ”regelsystem” än det som gäller vid läsningen av det vi numera vanligen benämner som historia. Detta är alltså en ”historia” och ett ”regelsystem” som tillåter en typ av motsägelser som vi inte skulle tillåta i andra sammanhang.

Detta stämmer, menar jag, med Swärds intuitioner. Han har, säger han, alltid läst Jona som historia men har aldrig t ex frågat sig vilken fisk det var. Det visar att han inte uppfattat detta enligt det regelsystem som gäller för vår tids ”faktiska” och ”historiska” texter. Om Swärd läst Jonaberättelsen i en dagstidning, det är jag övertygad om, hade han genast ställd just de frågor han nu inte ställer sig.

Den bibelkritiska forskningen tycks, då den uppstod i Upplysningens spår, ha bortsett från frågan om ”olika regelsystem” och kastade sig över Bibeln med den typ av källkritiska frågor man ställer till texter som tillhör andra kommunikativa regelsystem. Man kunde alltså inte längre acceptera t ex att människan skapades både först och sist. Nu kom tyvärr (och detta var min poäng) det konservativa gensvaret ofta – i sin iver att försvara texterna – att godta det det paradigm (ramverk) som den bibelkritiska forskningen slagit fast. Följaktligen blev man tvungen att hitta godtagbara förklaringar till det som kommit att bli problem (givet den nya förståelsen av regelsystemet). Alltså fick man ta sig an frågorna om Kains hustru, fisken, etc. Man la också ner enorm energi på att försvara olika författarskapsangivelser. Detta var ju de väsentliga sanningsfrågorna enligt bibelkritikerna.

Låt mig nämna ytterligare ett exempel. Swärd menar att evangelierna är skrivna av olika ögonvittnen. Detta är söndagsskoleförklaringen till att de fyra evangelierna skiljer sig åt, dvs. att fyra ögonvittnen givit var sina skildringar oberoende av varandra. Man ska ha respekt för söndagskollärare och deras uppgifter, men detta tror inte ens de mest konservativa forskare. Det är nämligen uppenbart att evangelisterna i viss utsträckning haft tillgång till varandra och gemensamma källor. Alltså måste man ge andra förklaringar till de skillnader som finns mellan dem. Det är alltså givet att dessa skillnader i många fall ska betraktas som avsiktliga. Därför frågar man alltid efter urval, arrangemang och bearbetning då man söker studera de olika evangelisternas budskap.

Swärd menar att jag har en modernistisk historiesyn. Men det har inte med saken att göra. Det är själva det faktum att kyrkan (såväl som dess olika exegeter och dogmatiker) fram till reaktionerna på Upplysningens bibelkritik inte uppfattat olika varianter som motstridiga versioner som visar att man läst evangelierna enligt ett annat regelsystem än det som förknippas med historisk information. Det betyder inte att evangelierna inte gör historiska anspråk! Till skillnad från i Jona bok är jag övertygad om att de gör det. Däremot betyder det att vi måste förstå vad de anspråken innebär givet de kommunikativa regelsystem som gällt då man skrivit dessa texter.

 

Nu laddar jag för morgondagens predikan i Elimkyrkan kl. 11.00. Det blir också dop och nattvard.

Vi har nu haft en vecka med bön och fasta som avslutas i morgon. Kommer att lyfta fram bönens kraft och möjligheter, och den troendes tjänst som präst – att göra tjänst inför Guds ansikte i bön och tillbedjan.

Det bara känns som att något extra är på gång, en vecka med bön och fasta i en församling, föder fram något.

Jag kommer att betona att leva av nåden, inte lagen. Det är inte lagens krav som driver oss till bön och fasta, det är nådens kraft, Faderns kärlek som motiverar oss att söka Guds ansikte.

Kom också ihåg att jag den här veckan bloggar på Evangeliska Frikyrkans pionjärblogg.

För någon vecka sedan skrev jag ett blogginlägg där jag kritiskt granskade Greger Anderssons resonemang i en artikel om bibelboken Jona, en artikel som publicerades i Världen Idag för 1, 5 vecka sedan. Man hittar Gregers första artikel här. Mitt blogginlägg där jag problematiserade Gregers text hittar man här. Eftersom jag fick en hel del kritik för mitt blogginlägg skrev jag ett till blogginlägg, som inte i första hand var skrivet i polemik mot Greger, utan där jag försökte bemöta kritiken att det inte har någon större betydelse om Jona bok är historisk eller inte, vissa kritiker menade till och med att budskapet var tydligare om man inte läser Jona som historisk text. I det blogginlägget försvarade jag historiciteten med Jona bok och man hittar inlägget här. Sedan har Greger fått möjlighet att skriva ett svar i form av ett gästblogginlägg här på denna blogg och det inlägget hittar man här. Greger har dessutom skrivit en artikel till i Världen Idag där han bemöter invändningarna från Anders Gerdmar. Den artikeln hittar man här. Anders Gerdmar har också varit aktiv i debatten och skrivit ett gästblogginlägg på denna blogg som man hittar här, och två artiklar i Världen idag som man hittar här och här. Eftersom Gerdmar och jag har samma uppfattning i denna fråga så kommenterar jag inte det han har skrivit.

Dessutom har det varit massor av kommentarer på denna blogg, och på twitter.

Jag koncentrerar mig nu på att kommentera det Greger har skrivit som gästblogginlägg på denna blogg.

Innan jag kommenterar det Greger har skrivit vill jag bara kortfattat redogöra för vilka glasögon, tolkningsnycklar, perspektiv, som jag använder när jag läser en bok som Jona. Nu handlar de om de tolkningsnycklar jag själv är medveten om, det kan naturligtvis finnas en förförståelse vid läsningen av bibeltexten som jag är omedveten om.

Jag utgår ifrån att Bibeln är Guds ord. Det innefattar också Jona bok. Det innebär att jag tror att Gud talar genom bibeltexten. ”Hela skriften är utandad av Gud och nyttig till undervisning, till bestraffning, till upprättelse och till fostran i rättfärdighet”. ”Ty ingen profetia har burits fram genom någon människas vilja, utan ledda av den helige Ande har människor talat vad de fått från Gud”. Bibelns ord är helt sammankopplat med Jesu ord. ”Den som hör mina ord och gör efter dem…”, gå ut i hela världen ”lär dem att hålla allt jag har befallt er” – sade Jesus. Att älska Jesus innebär att man älskar hans ord och därmed älskar man Bibeln som innehåller hans ord. Bibeln kan därför inte bara läsas som en vanlig text. Det är Guds tilltal till mänskligheten, till kristna kyrkan och till mig som enskild troende och Jesu lärjunge. För lärjungen är förhållningssättet till Bibeln, inte kritisk ifrågasättande granskning (det innebär inte att vi inte får brottas med svåra frågor i Bibeln, det gör vi nog ständigt), utan att förstå och höra Guds röst, för att tillämpa det i mitt liv. Detta görs kollektivt i den kristna församlingen.

Denna inledning är självklar för många, men jag skriver detta, för bloggläsare som är ovana vid den kristnes förhållningssätt till Bibeln.

Men det är ju inte så enkelt. Bibeln är en mycket mångfascetterad bok, skriven för länge sedan under en lång tidsperiod, i en helt annan tid och kultur än vår. Hur ska den förstås, tillämpas och förkunnas idag? Och här kan vi kristna hamna i teologiska diskussioner och tolkningstvister om hur vi ska uppfatta Bibelordet.

En fråga som Greger tog upp i sin första artikel som föranledde mitt blogginlägg är hur man ska läsa Jona bok. Om man är överens om att det är Guds ord, och Guds vägledning i mitt liv, ska man betrakta boken som historia, att det skildrar något som faktiskt har hänt, eller ska man läsa boken symboliskt. Poängen är inte att presentera historiska fakta, poängen är att föra fram ett budskap kan det hävdas. Greger betonade den litterära hållningen till profeten Jona, på bekostnad av ett historiskt perspektiv, och att detta är fullt förenligt med en evangelikal bibelsyn.

Jag håller med honom om att det finns olika sorts texter i Bibeln. Det är knappast någon som ifrågasätter det. Alla texter gör inte anspråk på att beskriva något som faktiskt har hänt. Vissa bibeltexter kan uppfattas som symboliska, litterära, berättande. Jag håller också med honom om att vi inte alltid med tvärsäkerhet kan avgöra vad som är historia i Bibeln, eller inte, och att vi måste kunna resonera om det. Jag kan t.ex. inte avgöra om Jesu berättelse om den barmhärtige samariten är något som faktiskt har hänt, att Jesus återger historiska fakta, eller om det bara är en berättelse för att föra fram ett budskap. Och i det fallet tycker jag inte att det har någon betydelse om det är en berättelse eller om det är en historisk sanning. Jona bok är dock en annan typ av text, med tydliga historiska referenser, och framförallt att boken skildrar Guds ingripande i mänsklighetens historia.

Vi måste kunna resonera om statusen på Jonaboken, vad är bokens syfte och vad för sorts text är det. Här är jag och Greger överens.

Men här uttrycker han sig gåtfullt, jag tycker motsägelsefullt. Att jag tycker det, kan bero på att jag inte förstår vad han menar. Han skriver i blogginlägget så här: ”Jag argumenterade i mitt föredrag för att det finns goda skäl att inte se Jona bok som en historisk framställning. Detta uttryck betecknar då att bokens primära syfte inte verkar vara att ge oss korrekt information om partikulära personer och händelser.” Jag tolkar nog detta påstående som att Greger menar att det Jona bok skildrar troligen inte har hänt i verkligheten, det är en berättelse med ett budskap, men en oklar historisk förankring. Sedan skriver han några rader längre ned att han inte diskuterar historiciteten i Jona bok, han skriver: ”Det är, enligt mig, alltså en missuppfattning att tro att det vi debatterar är en historisk fråga.” Jag tycker här att han är motsägelsefull, han hävdar att Jona bok knappast har en historisk bakgrund, och samtidigt säger han att den historiska frågan inte är viktig, det är inte detta vi diskuterar. Här förstår jag inte riktigt vad Greger menar, men det kan bero på missförstånd från min sida. Han resonerar på liknande otydliga sätt i första artikeln i Världen Idag, han tar inte ställning till historiciteten, han tar ställning i genre-frågan. Men det ställningstagandet leder ju till att historiciteten inte blir viktig för Gregers del, genreställningstagandet leder till ett ställningstagande i frågan om historiciteten.

Jag är tveksam till Gregers beskrivning av en historisk läsning av Bibeln. I första artikeln framskymtar det att om man läser Jona bok historiskt, och faktiskt tror att det skildrar något som har hänt, då fokuserar man på fel frågor i boken. Jag har alltid läst Jona som en historisk text, men har alltid fokuserat budskapet i boken, jag har aldrig grubblat över vilken fisk som svalde Jona, hur detta faktiskt gick till, hur han kunde överleva. Det står inte i bibeltexten, och det är omöjligt för mig att spekulera i detta. Jag kan inte se det som bokens poäng. I blogginlägget problematiserar Greger de fyra evangelierna, att de ger fyra olika versioner, och kan inte vara historia i modern mening. Det låter i mina öron som en extremt modernistisk historiesyn. Bibelns historieskildring präglas ju att av att Gud använder människors ögonvittnesskildringar för att beskriva Guds gärningar i historien. Det ligger i sakens natur att olika ögonvittnen uppfattar saker och ting olika och fokuserar olika frågor och händelser i allt det som sades och hände genom Jesus. Att man har en historisk bibelsyn betyder ju inte att man tror att Bibeln är en manual med en massa detaljfakta.

Hur man än vrider och vänder på frågan tolkar jag Greger som att han inte anser att Jona bok innehåller historisk information. Här kommer jag alltså till en helt annan slutsats, där jag ingående argumenterar för Jona boks historicitet i mitt föregående blogginlägg.

Hur noga jag än läser dessa texter av Greger så kan jag inte se att han argumenterar för varför han gör denna bedömning. Det låter på Greger, och även från kommentarer av andra skolade i akademisk teologi, att detta låter näst intill som en självklarhet. Min argumentation för Jona historicitet upprepar jag inte här, det är ingående skildrat i mitt föregående blogginlägg.

Greger utvecklar sedan resonemanget och gör en distinktion mellan att läsa Jona litterärt, historiskt eller utifrån ett visst teologiskt perspektiv. Han menar att Gerdmar läser Jona från ett visst teologiskt perspektiv. Jag håller här med att det är nödvändiga distinktioner. Ska man läsa Jona historiskt måste det bygga på ett teologiskt perspektiv, där man utgår ifrån att den treenige Guden har och kan uppenbara sig i mänsklighetens historia, och att den treenige Guden inte är begränsad till naturlagarna. Så läser jag Jona. Gud talar till fisken, Gud ger order till fisken, det är naturligtvis fullständiga orimligheter ur ett allmänhistoriskt perspektiv. Tror man på en Gud som har uppenbarat sig i mänsklighetens historia, som kan göra under och som har skapat hela universum, blir dock den typen av berättelser inte irrationella, utan man kan utifrån sitt teologiska perspektiv hävda att detta faktiskt kan ha hänt.

Den typen av historisk-teologiskt antagande bör enligt min mening vara en given utgångspunkt för en evangelikal teolog.

Det behöver nog närmare redas ut vad som menas med historisk läsning av Jona, för att jag och Greger ska kunna förstå varandra. Och återigen, eftersom han inte tydligt redogör varför han föredrar en litterär läsning av Jona, som inte fokuserar historiciteten, är det svårt för mig att argumentera emot honom, däremot har jag alltså försökt argumentera för min egen ståndpunkt, till försvar för Jona historicitet.

Greger hävdar i slutet av artikeln att det finns inga evangelikala forskare som argumenterar för Jona historicitet. Här kan jag ju inte bemöta honom, eftersom jag inte läser denna typ av forskning, jag är i detta avseende endast en enkel bibelläsare och bibelutläggare, på nivån med söndagsskolbarnen och enkla gräsrotskristna som utan större bekymmer läser Jona bok som historisk text.

Hans påstående här låter dock osannolikt i mina öron. Två mycket duktiga amerikanska teologer jag gärna läser, Al Moehler chefsteolog inom amerikansk sydstatsbaptism och Wayne Grudem, som jag uppfattar som Vineyardrörelsens chefsteolog, båda tar Jona historicitet för givet. Den här frågan behöver nog redas ut ytterligare. Och återigen, varför avfärdas historiciteten.

Jag hoppas att det inte beror på att man har en teologisk utgångspunkt som säger, att den treenige Gud inte uppenbarar sig i mänsklighetens historia, griper in och gör under, och att detta är skildrat och beskrivet på ett sant och trovärdigt sätt i Bibeln. Det kan ju omöjligtvis vara argumentet för en evangelikal teolog, men vad är då argumentet för en evangelikal teolog  att avfärda Jona historicitet. Återigen, jag tycker inte att Greger ger något svar här.

Det finns en punkt i Gregers slutavsnitt som jag starkt sympatiserar med. Det är att teologer inte ska tala med dubbla tungor. Han vill visa integritet och resonera på samma sätt i akademin som i församlingsrörelsen. Här håller jag helt och hållet med.

Och det kanske är dessa dubbla tungor som skapar problemen för oss i den bibelläsande församlingsrörelsen, som inte ägnar oss åt akademisk teologi. Det skapar misstänksamhet i onödan. Jag vet att de dubbla tungorna förekommer och har stött på det, detta behöver redas ut.

Tror man inte att Jona bok är historisk, och tror man att Adam och Eva är en fiktiv berättelse som inte speglar en historisk sanning, bör man säga detta öppet, och redogöra för hur man resonerar. Och hur man kan få ihop detta med att kalla sig evangelikal kristen. Då har vi vanliga bibelläsande och bibeltolkande kristna något att förhålla sig till. Nu känns det mest som dimridåer, tacksam om Greger kan fortsätta att skingra dessa dimridåer.

Jag håller också helt och hållet med om att man tydligt bör redogöra för sina utgångspunkter och hur man resonerar i den här typen av ställningstaganden. Och det tycker jag inte Greger har gjort när det gäller Jona bok. Men det kan mycket väl bero på att det är två kortfattade texter av honom som jag nu kommenterar.

Jag har dock försökt i mina blogginlägg att redogöra för hur jag tänker och resonerar när jag läser Jona bok.

Det bygger på ett tydligt historisk-teologisk utgångspunkt. Jag försöker också följa den klassiska evangelikala mottot att ”låta skrift förklaras av skriften”.

Den historiska läsningen av Gamla Testamentet, där man kan hävda att Gud faktiskt har gjort under i historien, Gud har talat i historien, Gud har förändrat i historien när han använt mänskliga redskap, så läser Paulus och Jesus Gamla Testamentet, och så vill jag läsa Gamla Testamentet.

Därför läser jag Jona bok på det sätt jag gör.

 

Följ mig gärna denna vecka på Evangeliska Frikyrkans pionjärblogg. Enligt min mening ännu viktigare frågor än Jona-debatten. Korta, snabba glimtar och reflektioner om att vara Stockholmsmissionär idag.

Ska försöka skriva ihop ett svar till Greger Andersson under lördag-söndag.

Notera gärna Världen Idags intervju med mig i onsdags om FN:s kommande miljö- och klimatkonferens, i Qatar, Doha. Man lyfter också fram den senaste Världsbanksrapporten som visar att situationen kanske är värre än vad vi har trott. Jag reser till Doha tidigt på onsdag morgon för att på olika sätt jobba med denna konferens.

Sitter och grubblar över Gregers texter, både här och hos Världen Idag. Försöker också förstå kommentarerna. Greger är inte lättläst, så det kräver viss reflektion innan man kommenterar.

Leif GW Persson är för mig det akademiska idealet, han är duktig forskare, men uttrycker sig så att vanligt folk förstår. Vad är teologins motsvarighet till GW Persson? Förslag?

Välkommen till Evangeliska frikyrkans pionjärblogg där jag gästbloggar den här veckan och skriver om mycket spännande saker, och ger lite sensationella nyheter och avslöjanden. Här är länken.

Det har varit extremt mycket trafik på min blogg idag. Greger Anderssons gästblogginlägg är välläst, för att uttrycka sig milt. Det känns som att ha sitt hus fullt av folk, och inte vara hemma själv. Alla läser min blogg utom jag själv just nu, känns det som.

Tyvärr har jag dock ingen tid under några dagar att ägna mig åt min egen blogg, ska noga granska Gerdmars och Greger Anderssons gästblogginlägg, och skriva en egen kommentar så fort jag hinner, inom några dagar. Notera också att motsvarande debatt pågår i Världen Idag.

Kära bloggläsare!

Jag har ju som praxis att när jag kritiserar något någon har sagt eller skrivit att jag ger dem chansen att kommentera eller kritisera det jag har sagt. Antingen genom ett personligt möte eller på annat sätt, i vissa lägen genom att skriva ett gästblogginlägg. Jag har nu gett Greger Andersson den möjligheten. Har suttit i möten hela onsdagen från tidig morgon till sen kväll så jag har varken hunnit läsa kommentarer eller Gregers inlägg men jag återkommer i debatten endera dagen när jag har hunnit läsa ikapp.

Här följer Greger Anderssons inlägg:

Nu har jag läst Stefans blogg och alla inlägg. Det är sannerligen inte lätt att svara på allt. Men här ger jag först ett svar där jag förklarar mitt resonemang en gång till. Sedan ska jag ta ”bladet från munnen” och säga varför jag tror att det är nödvändigt att diskutera dessa frågor.

Jag gick in i diskussionen utifrån uppfattningen att debatten i Dagen handlade om vad som ryms i den evangelikala bekännelsen att Bibeln är sann i allt den påstår. Så uppfattad blir innebörden i orden sann och påstår av avgörande betydelse. Syftet med mitt föredrag och mina inlägg har varit att försöka sortera bland argumenten. Jag prövade att skilja mellan litterära, historiska och teologiska resonemang.

Utgångspunkten i den litterära argumentationen är att en utsagas sanningsvärde måste bedömas utifrån vad som är utsagans karaktär och syfte. Låt mig exemplifiera. Om Jesus till exempel säger att senapskornet är det minsta av alla korn, eller Krönikeböckernas författare säger att det var vanligare med guld än sten i Jerusalem på Salomos dagar, så tar jag inte detta som faktapåståenden. Det innebär att de inte kan vara osanna eftersom de inte avser att förmedla som fakta att senapskornet är minst eller att det var vanligare med guld än sten på Salomos dagar. Jag förstår innebörden i dessa utsagor som att Jesus vill belysa en sanning om riket där kontrasten mellan litet och stort är centralt och att Krönikeböckernas författare vill visa på rikedomen under Salomos dagar. Det är texternas sanning. Detta kallar jag, lite slarvigt kanske, för ett litterärt argument. Om nu någon lägger ner en massa arbete på att bevisa att senapskornet visst är det minsta kornet på jorden eller att det faktiskt är rimligt att andelen guld översteg andelen sten på Salomos tid, så kommer det alltså inte att ha någon betydelse för min argumentation. De som svarar mig så gör nämligen ett kategorimisstag eftersom de uppfattar mitt litterära argument som ett historiskt argument.  Mitt svar på dessa hypotetiska motargument skulle alltså vara att de inte spelar någon roll, eftersom jag inte uppfattar att det är dessa sakförhållanden som utgör författarnas ”påståenden” och alltså dessas ”sanning”.

Nu kan man invända mot det litterära argumentet att det inte finns något säkert sätt att på ett slutgiltigt sätt ”veta” vad en text faktiskt ”påstår”, dvs. vilken typ av yttrande den utgör. Det är riktigt. Däremot menar jag att det finns goda skäl att försöka resonera om dessa frågor eftersom människor uppenbarligen gör en sådan skillnad. Det kan till och med framställas som en grundläggande kommunikativ kompetens. Min ingång är alltså generell eftersom vi som litteraturvetare sitter med denna diskussion ständigt. Jag är lite förvånad över alla de som tycks mena att allt ska uppfattas som historia om det inte anges i texten att det är något annat. Men min tolkning av den typen av påståenden är att man här bara refererar till bibeltexterna. I ett större sammanhang är hållningen nämligen helt omöjlig.  

Jag har utgått ifrån att det hör till det goda lyssnandet att man först ställer den litterära frågan och inte förutsätter att alla Bibelns texter är påståenden av samma slag och genast hamnar i diskussioner om materialets trovärdighet. Det är tendensen att göra det senare som jag menar är en eftergift till det sanningsbegrepp som förfäktas av just de ”liberala” bibeltolkare som man säger att man inte vill bli besmittat av.  Mitt påstående är inte att man inte uppfattade Bibeln som sann för upplysningen utan att ordet ”sann” kom att få en specifik betydelse och att vissa frågor därmed fick en dignitet som de inte tidigare haft i kyrkan.

När jag använde mig av Jona bok i föredraget var det alltså utifrån den litterära frågan: Vilken typ av text är detta? Vad vill den här texten säga mig? Vad ”påstår” den här texten egentligen? Jag argumenterade i mitt föredrag för att det finns goda skäl att inte se Jona bok som en historisk framställning. Detta uttryck betecknar då att bokens primära syfte inte verkar vara att ge oss korrekt information om partikulära personer och händelser. Den inbjuder oss inte heller till en kritisk reflektion över dess uppgifter. I stället finns det, menar jag, goda skäl att uppfatta Jona bok som en historia, en konfiguration med ett generellt budskap. Nu kan man säga att ingen av de som invänt mot mitt föredrag hävdat att Jona bok är historia i modern bemärkelse. Man tycks helt enkelt inte vilja godta att det finna anledning att skilja mellan olika kategorier av texter på det sätt som jag föreslår. Nåväl, man kan alltså uppfatta att de som kritiserar mig hävdar att Jona bok är en bok med ett budskap som utgår från historiska händelser, ungefär som en modern roman som är ”based on a true story”. En del gör ett kategorimisstag och tror att diskussionen handlar om de övernaturliga inslagen. Men det uppfattar jag som irrelevant. Den viktiga skiljelinjen går i stället mellan de som säger (a) Jona bok är en bok med ett budskap och på grund av detta syfte spelar det ingen roll om den utgår från historiskt material eller inte (jmfr. Jesu ord om senapskornet eller guldet och stenen på Salomos dagar) och (b) de som säger att Jona bok är en bok med ett budskap men att alla händelser som återges måste ha inträffat i historien.

Det är, enligt mig, alltså en missuppfattning att tro att det vi debatterar är en historisk fråga. Ursäkta att jag måste upprepa detta. Jag diskuterar ö h t inte om fiskar kan svälja människor och spotta upp dem levande på land, om man kan offra på en båt i storm, vilken den snabbväxande busken kan ha varit eller om hela Nineve blev omvänt. Det är inte detta diskussionen handlar om.

Det intressanta är i stället en tredje kategori, vid sidan av den litterära och den historiska kategorin, teologin. Jag menar att det är det som Gerdmar m.fl. gör. De har helt enkelt en teologi, i det här fallet bibelsyn, som säger att Jona bok måste vara historisk sann eller att Paulus måste ha skrivit alla brev som bär hans namn. Det innebär att de inte godtar det litterära argumentet att Jona bok kanske inte gör detta påstående eller att påståendet om Paulus författarskap inte ska tas som absolut. Här har vi olika uppfattningar.

I mitt föredrag anförde jag en annan typ av teologiska argument som jag själv tycker är intressantare. Jag hänvisade då till syndafallsberättelsen i 1 Mosebok och ett uttalande (jag tror det är av Bernard Ramm): ”If Adam didn’t do it, who did it?” Det intressanta med den här frågan är att den visar hur en text som har en tydlig mytisk karaktär lyfts in i en historisk kontext och att detta påverkar dess teologiska funktion. Syndafallet blir alltså inte enbart en konkret beskrivning av vad det innebär att vara människa utan ger en historisk förklaring till varför Guds goda skapelse blivit den svåra värld som är vår verklighet. Om vi nu inte godtar textens svar som historiskt står vi alltså där med Ramms fråga: Varför är då världen ond?

Det skulle vara ett misstag (för mig t om ett obegripligt misstag) att uppfatta att min litterära argumentation gör att sanningsfrågan inte blir akut. Tvärtom, om en text verkligen för fram historiska påståenden så kan inte dessa dribblas bort. På samma sätt måste vi ta texternas teologiska påståenden på yttersta allvar. Men vi måste också våga göra distinktioner. Låt mig ge ett exempel: Om vi t ex hävdar att evangelierna är fyra varianter av Jesusberättelsen så betyder det att de inte kan vara historia i modern mening. I modern historia kan det finnas versioner. Dessa är alltid konkurrerande eftersom logiken säger att två motsatta sanningar inte kan vara sanna samtidigt och eftersom historikerns mål är att genom källkritiskt metod söka komma så nära det faktiska händelseförloppet som möjligt. Om man tillåter varianter så betyder det alltså att man uppfattar texten som ”något annat” och att man läser dessa texter utifrån ett annat ”regelsystem” än det som gäller för ”historia”. Detta ”andra” måste kunna diskuteras och beskrivas. Självklart kan vi dessutom göra historiska påståenden i andra yttrandeformer än de rent historiska. Jag menar att evangelierna har historiska anspråk men är samtidigt intresserad av att förstå hur de har blivit lästa och förstådda.  

Nu till att ”ta bladet från munnen”
Det finns en utbredd föreställning om att det finns en mängd goda forskare som med goda skäl argumenterar för de klassiska konservativa uppfattningarna om Jona, Jesaja författarskap, etc. Det gör det inte! Orsaken till att evangelikala forskare inte tänker sig att det t ex finns en författare bakom Jesaja bok är helt enkelt att de inte kan komma på några hållbara – icke-dogmatiska- skäl för att så är fallet. Detta skapar ett dilemma. Detta dilemma tycks extra svårt för många amerikaner som har att försöka hålla sig till ”statements of faith” samtidigt som de vill vara goda forskare.

Man har emellertid funnit strategier för att kunna ”tala med två röster”. Man kan ha långa pinsamma utläggningar där man tar skydd bakom en naiv variant av postmodernismen för att med hjälp av en relativistisk kunskapsteori försvara tron på vissa absoluta sanningar, man kan äga sig åt diverse ”litterära läsningar”, utan att ens försöka sätta sig in i litteraturteori, som ofta blir ett slags mambo jambo, ytterligare en strategi är att ägna sig åt perifera ämnen så att man kan undvika de brännande frågorna.

Jag är innerligt trött på dessa dubbla röster och har fått för mig att jag vill tala med en och samma röst i de sammanhang där jag befinner mig. För att vi ska kunna göra det och kliva rakt in i mitten av forskningen måste vi kasta skygglapparna och försöka skapa reda i argumentationen. Detta är en förutsättning för att vi ska kunna undvika den fruktade ”smygliberaliseringen” om en sådan nu finns. Finns den, så kommer den via dem som talar med dubbla röster. Antingen för att de döljer vad de egentligen tycker eller för att de helt enkelt ”blir för korta i den akademiska rocken”.

Om det i slutändan visar sig att Guds ord inte är Guds ord i precis de genrer som vi hoppas på eller i enlighet med en höger-evangelikal apologetik så menar jag att det är dags att fråga sig om den typen av föreställningar verkligen ska få stå i vägen för ett verkligt seriöst lyssnande till ordet.

Så några ord om akademin

Flera kommentatorer ger uttryck för ett direkt förakt för akademi och forskning. I flera fall tycks man tänka sig att akademin vill tillägna sig all tolkningsrätt. Jag tror att även detta är en missuppfattning. Akademin har att redovisa sina resonemang på ett sätt som gör argumentationen och bevisföringen synlig och genomskinlig. Det betyder att alla är inbjudna att delta i det akademiska samtalet. Alla har dock inte samma utrymme eftersom man inte kan slösa bort värdefull tid på ren okunskap.

Alternativet till detta samtal är ofta auktoriteter. Då inbjuder man inte till samtal utan tvingar folk att höra till eller att inte höra till. Då kan man t ex anföra som argument i en diskussion om Jona att man måste höra till den ena sidan om det ska bli väckelse eller också kan man fara omkring med etiketter och klassificera människor och åsikter.

För min egen del tvekar jag inte att välja akademin om detta är valet.     

Kära bloggläsare!

Här utvidgas debatten något genom att jag har erbjudit Anders Gerdmar att skriva ett gästblogginlägg. Anders är docent vid Uppsala Universitet i Nya Testamentets exegetik och ansvarig för teologiutbildningen vid Livets ords teologiska seminarium. Jag har också erbjudit Greger Andersson att skriva ett gästblogginlägg, men har ännu inte fått svar från Greger.

Här följer Anders Gerdmars text:

Bibeltro och väckelse

Någon frågade mig vid bibelsynsdagen i Örebro: ”Är det viktigt för dig att Jona är historisk”. I tonen låg en viss förvåning. Jag svarade: ”När jag vaknade i måndags morse tänkte jag ö h t inte på Jona, men när man börjat ifrågasätta Jonabokens historicitet blev det viktigt.”

Bibelns historiska grund är nödvändig i en inkarnatorisk, historiskt grundad tro som vår. Och just här fallerar i ett historiskt perspektiv alltid liberalteologi. Man extraherar en idéernas religion som lyfter från det historiska och blir levnadsvisdom, moral, socialt evangelium och kulturprotestantism. Detta är den moderna protestantismens historia. (Nu sa jag inte att det sociala är oviktigt, inte heller visdom, moral, eller kulturell påverkan, men de är sekundära följder av ett fullödigt evangelium.)

Mer än Jona

Ändå tycker jag det är olyckligt om debatten fastnar vid Jonafrågan. Det är, tycker jag, ganska tydligt att sådana som tillhör den liberalare evangelikala falangen inte ser några större problem med att man relativerar det historiska. Goldingday, som Greger Andersson citerar, gör det med både Jona och Daniel och som Greger antyder finns det en trend åt det hållet. Men om texternas ”anspråk”, vilket har varit Gregers point, har varit historiska börjar man röra sig på farlig mark. Hur historisk är Urberättelsen, som Greger bara snuddade vid, hur historiskt är Exodus? Goldingdays tanke är att historiciteten inte är viktig i t ex Jona eller Daniel. Jag kan inte se att hans argument håller.

1. Missa inte hur man ifrågasätter Nya testamentet

Som både NT-exeget och pastorsutbildare tycker jag det är ytterst viktigt hur man ser på Nya testamentet och dess historicitet.

Några exempel:

Det är ett stort problem att man inom exegetiken ifrågasätter Efesierbrevets och fyra andra paulusbrevs författarskap – för att inte tala om de katolska breven. Dessa kan faktiskt med goda vetenskapligt gångbara argument försvara och jag gör det gärna. Det återstår ju att bevisa att det är någon annan som skrivit det, det finns mängder av personligt material och många av de i forskningstraditionen använda argumenten kan ifrågasättas. Det har betydelse om författarargivelsen i Ef 1:1 är äkta eller om man tror att det är Paulus som böjer sina knän i Ef 3!

Vad händer med Johannes 3:16, kanske evangelikala kristnas huvudtext? Är det viktigt att det är ett äkta Jesusord? Det finns en uppenbar fara att Johannesevangeliet dras in i kvarnen när man i evangelikala sammanhang börjar ifrågasätta; det är i stort sett etablerat att man ser de långa talen som lagda i Jesu mun av den s k johannesförsamlingen. Att det fanns en sådan församling är emellertid obevisat och man har inga fristående bevis för att ifrågasätta Jesusorden i Joh. Bara att ”Jesus kan inte ha sagt detta”. Här finns det kompetent forskning som försvarar Johannesevangeliets autenticitet och sådant ska självklart ”evangelikal” exegetik ta fasta på.

Detta är bara ett par exempel (se utförligare resonemang på http://www.andersgerdmar.com), men det handlar om ett helt, större paradigm. Det har, som har sagts i debatten, med världsbild att göra. En fråga är t ex Jesu förutsägelse om förödelsens styggelse, parallell med Daniels: är det inte just att man ha svårt att acceptera det övernaturliga i profetia som hindrar exegeter att acceptera dessa som profetior?

 2. Se bibelsynsfrågan i pastoralt perspektiv

Bibelsynsfrågan är inte bara en akademisk fråga utan en pastoral. Vilket ord ska vi förkunna? Vilket bibelord kan vi säga till tröst i själavård eller sorgearbete? På vilka ord kan vi bygga våra församlingsplanteringar och väckelsearbetet? Är Matt 16:18 ett äkta Jesusord, att dödsrikets portar inte ska bli övermäktiga församlingen? En stor del av forskningen hävdar motsatsen… Än en gång är detta fött i en upplysningsteologi som inte kunde se kyrka, sakrament, synd och offer som en del av Jesu budskap. Han var ju den enkle vishetsläraren, inte den som skulle bygga en kyrka, tänkte man.

Med detta inlägg skulle jag alltså vilja sätta strålkastaren på de allra mest brännande frågorna, och på den som är mer än Jona. Jesus. Hans Ord, hans apostlars ord. Bibeltro och väckelse hör alltid ihop.

Anders Gerdmar

Anders Gerdmar är docent i Nya testamentet exegetik vid Uppsala universitet och ansvarig för teologiutbildningen vid Livets Ords Teologiska Seminarium.