Egentligen behövs bara en bra apologet typ William Lane Craig som också har både ett andligt djup och teologisk kunskap, slår vilken professor som helst inom andra områden . Det är också detta som behövs i Sverige apologetik, men de finns naturligtvis inte i våra lärosäten. Annars är Gleason L. Archer så lättläst men med djup. Men han är ju hos Herren nu. 
Tycker också att G.W persson går mkt på sin pondus, sedan är han både egensinnig , smart och väldigt självutlämnande på ett prestigelöst sätt, det ger hos en svensk respekt.

”Vad är teologins motsvarighet till Leif GW Persson var frågan” då borde väl svaret vara någon Svensk? 
Jag är Svensk och lever i Sverige men det sjungs på Engelska i våra kyrkor, och snart måste man väl kunna Engelska  för att kunna lyssna på predikan också. 

Tips på goda svenska apologeter, bland en hel hoper akademiker: Annika Borg, Ann Heberlein, Owe Wikström och Anders Piltz. Det finns högvis med dem om man vill lyssna. Ta tillfället i akt varje gång Teologiska rummet sänds på P1 så får du en bättre provkarta på svenska teologer och religionsvetare än man får av att surfa runt lite planlöst på internet. Förresten är väl du, Stefan, själv akademiker? Du kan ju uttrycka dig i tal och skrift. Det kan nog faktiskt de flesta akademiker, det är ju det man gör hela tiden på akademierna och övning ger färdighet.

Jag vet inte, Stefan, men det där känns lite som en onödig släng mot Greger Andersson, att han skulle vara för svårbegriplig liksom. Jag tycker nog att han, vad man än kan säga om hans jona-tolkning eller bibelsyn ö.h.t., är ganska tydlig och nöjsam att läsa, och själve C S Lewis tycker ju (i ”Kan man vara kristen”) att folk är jobbiga när de först kritiserar honom och kristendomen för otillständiga förenklingar, och sedan klagar på omständlighet och svårbegriplighet när han försöker reda ut begreppen. Jfr den klassiska lärarrepliken: ”Ni tycker att detta verkar enkelt? Vänta bara tills jag har fått förklara det!”)

Däremot känns faktiskt idén om Jona-boken som – enligt sin egen intention! – något slags sedelärande saga väldigt gripen ur luften; om Jona-boken är det kan hela bibeln vara det, vilket vad jag förstår är mycket av poängen bakom en god del av den s.k. narrativa teologin – ja, det spelar egentligen ingen roll om berättelserna är historiskt sanna eller ej, det är själva sensmoralen eller poängen som är det viktiga. I min frus Tro och liv – numera nedlagd tidskrift – kunde t.o.m. den från fysiska mirakel helt fria Sackaios-berättelsen av Hanna Stenström beskrivas som presumtivt legendarisk, ett möjligen helt påhittat exempel för att vi skulle lära oss om Jesus´ attityd till människor (varför då inte ta ett äkta exempel? ifall nu Jesus alls har funnits?).Men att se bibeln som i huvudsak historisk (allegoriseringar av de uttalat historiska böckerna är bara att smita undan problemet) är inte mindre jobbigt och svårt, precis. Allmänt har vi just läst 1 Samuelsboken med barnen, och den blir faktiskt bara jobbigare och jobbigare, även om David uppträder schysst mot Saul (men nästan inte mot några andra). Kapitel 15 är naturligtvis gräsligast och det läste jag som flera andra enbart i en censurerad version – det var det som fick mej att lämna tron på 90-talet; även alla kvinnor och barn skulle enligt Herrens befallning (enligt Samuel) dödas, och det gjorde Saul hyfsat noga, men han tyckte det var synd på boskapen. David gör en del liknande grejor (så att ingen ska överleva och skvallra på tillvägagångssättet) men har ingen direkt befallning av Gud, förutom att han skulle kunna påstås fullfölja det Saul slarvade med eftersom det åtminstone delvis verkar handla om amalekiter, se http://www.bibeln.se/las/2k/1_sam#q=1+Sam+27%3A7-9  SÅNT tycker jag är en mycket större utmaning för ”klassisk bibelsyn” än den på alla sätt sympatiska Jona-boken, även om jag visst inte finner Jona-diskussionen irrelevant.

Det var ju Stefan som undrade var dom fanns, men han fick bara hänvisningar till ”utlänningar” det var därför som jag svarade.

 Så intressant med någon som vågar sig på de riktigt svåra texterna i Bibeln. Under är inget problem för mig, men varför Gud räddar Isak från sin mordiske far men låter Jeftas dotter dö, dessutom gör Jefta det i tron att han måste uppfylla sitt löfte till Gud är mycket svårare än mirakel.

Allt i skapelsen är ju mirakel som jag ser det, så varför störa sig på det? Det man måste fundera på är hur Gud låter vissa bete sig värre än värst, medan andra, enligt texten, straffas för rena småsaker av Gud. Och då spelar det ingen roll ok vi menar att allt i Bibeln är historiska dokument eller om vi ser dem som sedelärande berättelser.

Ja om man ser Bibeln som sedelärande berättelser blir det riktigt problematiskt. David är  ett bra exempel på det, Saul straffas men David kommer undan med folkmord, mord, ständiga otroheter m.m. och är ändå favoriten. Vill Gud att vi ska leva som David?

 Jag älskar Bibeln och ser dessa inslag som bevis på dess trovärdighet. Ingen skulle sätta ihop en skrift som Bibeln för att göra reklam för en religion. Men det är ett stort ansvar att med varandra och den heliga Ande förstå vad Bibeln kan ge oss som vägledning i tro och liv.

 Okej!

 Självklart tror inte jag att Gud vill att vi ska leva som David. Men det är en svår fråga varför Bibeln skildrar allt detta och dessutom  låter det gå honom väl, medan andra, exempelvis Saul, som lever mer återhållsamt, straffas av Gud.

David handlade fel många gånger, enligt gängse kristen moral, inte bara med mordet på Uria. Men bara då får han ett profetiskt budskap om att han gjort fel. Sådant är det verkligt svåra med Bibeln, inte under och mirakel.

Okej.

(Fast jag vet inte vad en apologet är)